Örjan Martinsson

Omkring år 1300 skrevs den ålderdomliga Hervararsagan ned på Island. Handlingen utspelas långt bak i forntiden och har egentligen inte så mycket med Sverige att göra. Vikingatidens svenska kungar sägs dock härstamma från en person i sagan och därför avslutades Hervararsagan med en uppräkning av de svenska kungarna från mitten av 600-talet fram till början av 1100-talet. Med undantag för episoden om Blot-Sven är detta en ganska torr skildring som avviker från sagans stil och som innehåller få upplysningar om historiska händelser. Men då vår kunskap om perioden 1066-1120 är så begränsad är Hervararsagans regentlängd trots detta en viktig källa. Eftersom regentlängden skiljer sig så kraftigt i stilen från den egentliga Hervararsagan och dessutom slutar med Philippus (Filips) död 1118 måste den rimligen ha skrivits ned långt tidigare. Troligen ingick den i Are Frodes förlorade Islendingabok som skrevs omkring 1120 och som ska ha innehållit genealogier över flera kungahus.

Kopplingen mellan sagan och regentlängden är att en Angantyr som nämns i sagan blev stamfar för de sveakungar som enligt legenden efterträdde ynglingaätten. I äldre svensk historieskrivning kallades denna kungaätt för den "Ivarska och Lodbrokska ätten". Hervararsagans sanningshalt är dock kraftigt ifrågasatt. Regentlängden innehåller obestridligen en kärna av sanning men dess uppgifter har visat sig vara svåra att kombinera med dem som finns i Ansgarsvitan och Adam av Bremens verk. I dessa källor nämns fem sveakungar som saknas här (Olof, Ring, Emund Ringsson, Erik Ringsson och Emund Eriksson). Eftersom Hervararsagan bara har två generationer mellan Björn vid Högen som regerade omkring 830 och Erik Segersäll som blev kung omkring 970 är det inte heller rimligt att tro att regentlängden är komplett. De släktskapsförbindelser som redovisas i sagan och i diagrammet nedan ska därför tas med en mycket stor nypa salt. De beskriver bara den felaktiga genealogi som författarna till de isländska sagorna använde sig av. Även den senare delen av regentlängden har ifrågasatts och det är osäkert ifall Blot-Sven överhuvudtaget har existerat.

Översättningen nedan är Lars Lönnroths, tagen från boken Isländska mytsagor (1995). Inom parantes finns de isländska originalorden som Lönnroth i nästan samtliga fall har översatt med "Sveariket". Detta trots att det förmodligen finns avsiktliga betydelseskillnader bakom ordvalen eftersom Svitjod i regel bara avser Mälardalen. Jag har även lagt till en alternativ översättning av en mening som Lönnroth inte har översatt ordagrant och som därmed blev tvetydig. "Högen" i detta textställe är troligen Hågahögen från bronsåldern och den alternativa översättningen är hämtad från Nordisk familjeboks artikel om just Hågahögen. Den isländska originaltexten lyder så här: "Björn konungr efldi þann bæ, er at Haugi heitir; hann var kallaðr Björn at Haugi"

Angantyr var länge kung i Reidgotaland. Han var mäktig och en stor härförare, och från honom stammar kungaätter. Hans son Heidrek ulvhamn, som sedan länge var kung i Reidgotaland; han hade en dotter som hette Hild, mor till Halvdan raske, far till Ivar vidfamne.

Ivar bröt med sin här in i Sveariket (Svíaveldi) – som det berättas om i kungasagorna – men kung Ingjald illråde fruktade hans här så, att han brände sig själv inne med hela sin hird på en plats som heter Räning. Ivar vidfamne lade sedan under sig hela Sveariket (Svíaveldi) och erövrade dessutom Danaväldet, Kurland, Saxland, Estland och alla östländer ända till Gårdarike. Vidare härskade han över saxarnas land i väster och erövrade den del av England som kallas Northumberland. Sedan han lagt under sig hela Danmark gjorde han Valdar till kung där och gifte bort sin dotter Alfhild med honom. Deras söner var Harald Hildetand och Randve, som senare stupade i England. Men Valdar dog i Danmark, och Randve övertog då Danariket och blev dess kung. Harald Hildetand lät för sin del göra sig till kung i Götaland och lade därefter under sig alla de förut nämnda riken som kung Ivar vidfamne hade regerat över.

Kung Randve gifte sig med Åsa, dotter till kung Harald rödskägg som härskade nordöver i Norge; deras son var Sigurd ring. Kung Randve dog plötsligt, men Sigurd ring fick då kungamakten i Danmark. Han kämpade mot kung Harald Hildetand på Bråvalla hed i Östergötland, och där föll kung Harald med en stor härstyrka. Detta slag har – tillsammans med det som Hlod och Angantyr utkämpade på Donauheden – haft mest manfall och blivit mest berömt i fornsagorna. Sigurd ring härskade till sin död i Danariket men efter honom hans son, Ragnar Lodbrok.

Harald Hildetands son hette Östen illråde; han tog Sveariket (Svíaríki) i arv efter sin far och härskade där, tills kung Ragnars söner fällde honom såsom berättas i Ragnar Lodbroks saga. Sedan lade Ragnars söner under sig Sveaväldet (Svíaveldi), men efter Ragnars död övertog hans son Björn järnsida Sveariket (Svíaveldi) , Sigurd Danariket, Vitsärk östländerna och Ivar Benlös England. Björn järnsidas söner hette Erik och Refil; den senare var härkonung och sjökonung, men Erik var kung i Sveariket (Svíaríki) efter sin fader och levde bara en kort tid. Då övertogs riket av Refils son Erik, som var en stor härförare och en mäktig kung. Erik Björnssons söner var Anund från Uppsala och kung Björn; då delades Sveariket (Svíaríki) ännu en gång mellan bröder, och de övertog styret efter Erik Refilsson.

Kung Björn lät bygga upp den plats som kallas Högen och kallas därför Björn av Högen (Kung Björn byggde den gård, som heter ’vid Högen’, och kallades därför Björn vid Högen); med honom var Brage skald. Kung Anunds son hette Erik och övertog riket efter sin far i Uppsala; han var en mäktig kung. Under hans dagar kom kung Harald hårfager till makten i Norge, han som först av alla i sin ätt härskade över hela Norges land. Björn hette Eriks son i Uppsala; han övertog riket efter sin far och härskade länge. Björns söner var Erik segersäll och Olof; de övertog riket och kungamakten efter sin far. Olof var far till Styrbjörn starke. Under deras livstid avled kung Harald hårfager.

Styrbjörn kämpade mot sin farbror kung Erik vid Fyrisvallarna; där föll Styrbjörn. Sedan härskade Erik i Sveariket (Svíaríki) till sin död; han var gift med Sigrid Storråda. Deras son hette Olof, och han blev kung i Sveariket (Svíþjóð) efter kung Erik. Han var då ännu ett barn och svearna bar omkring honom, och de kallade honom därför Olof Skötkonung men senare Olof den svenske. Han var länge kung och mycket mäktig; han var den förste av sveakungarna som antog kristendomen, och Sveariket (Svíþjóð) kristnades på hans tid.

Anund hette Olof svenskes son, som övertog kungadömet efter fadern och dog i sjuksäng. Under hans regering föll kung Olav den helige vid Stiklastad. Eymund hette Olof svenskes andre son, som övertog kungamakten efter sin bror; under hans regering försummade svearna kristendomen. Eymund var kung bara en kort tid.

Stenkil hette en mäktig och ättstor man i Sveariket (Svíaríki); hans mor hette Astrid, dotter till Njal Finnsson från Halogaland, son till Ragnvald gamle. Först var Stenkil jarl i Sveariket (Svíþjóð), men efter kung Eymunds död tog svearna honom till kung. Därmed gick kungadömet förlorat för den förra kungaätten. Stenkil var en stor hövding; han gifte sig med en dotter till kung Eymund och dog sotdöden i Sveariket (Svíþjóð) vid ungefär samma tid som kung Harald föll i England. Inge hette Stenkils son som svearna gjorde till kung närmast efter Håkon. Inge var länge kung, vänsäll och väl kristen; han förbjöd blotandet i Sveariket (Svíþjóð) och befallde att allt folket där skulle kristnas, men svearna trodde alltför mycket på hednagudarna och höll fast vid sina gamla seder.

Kung Inge gifte sig med en kvinna som hette Mö; hennes brors namn var Sven. Ingen var så älskad av kung Inge som han, och därför blev Sven en mycket mäktig man i Sveariket (Svíþjóð). Svearna tyckte att kung Inge hade förorättat dem genom att bryta mot gammal landslag, när han ville ändra mycket som hans far Stenkil hade respekterat. På ett ting som svearna höll med Inge fick han välja mellan att antingen hålla fast vid gammal lag eller också lämna ifrån sig kungadömet. Då talade kung Inge och sade att han inte ville överge den tro som var den rätta. Svearna skrek åt honom, överöste honom med stenar och drev bort honom från lagtinget.

Sven, kungens svåger, stannade kvar på tinget. Han erbjöd svearna att ställa till blot för deras räkning om de ville ge honom kungadömet. Alla sade ja till Svens erbjudande, och han valdes då till kung över hela Sveariket (Svíþjóð). En häst leddes fram på tinget, höggs i stycken och delades ut för att ätas, medan offerträdet rödfärgades med blodet. Så övergav alla svearna kristendomen, införde offren på nytt och drev bort kung Inge; han for iväg till Västergötland. Blotsven var nu kung över svearna i tre år.

Kung Inge for med sin hird och några andra män – tillsammans en obetydlig styrka; han red österut över Småland och Östergötland och vidare in i Sveariket (Svíþjóð). Han red oavbrutet natt och dag och överraskade Sven tidigt om morgonen. De bemäktigade sig husen tände eld på dem och brände till döds allt folk som fanns där inne. Tjuv hette en länderman som där brann inne; han hade varit en av Blotsvens efterföljare. Sven kom själv ut ur husen och blev dräpt. Inge tog sedan på nytt kungamakten över svearna, återupprättade kristendomen och härskade i riket tills han dog i sjuksäng.

Hallsten hette kung Stenkils son, bror till kung Inge och kung tillsammans med denne. Hallstens söner var Philippus och Inge, som blev kung efter Inge den gamle. Philippus gifte sig med Ingegerd, dotter till kung Harald Sigurdsson; han var kung endast en kort tid.

Läs även sidan om västgötalagens kungalängd. Hela Hervararsagan  i A. U. Bååths översättning (minus detta avsnitt) finns tillgänglig på denna sida.