Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Inledning av Per Persson

Av Tacitus' mindre skrifter var, bortsett från Dialogus de oratoribus, vars utgivningstid är omtvistad, hans geografisk-etnografiska studie över Germanien och germanerna den som sist utkom. Av ett ställe i k. 37 (r. 8 f.) kunna vi sluta, att den utgavs år 98, samma år som Agricola (jfr ovan s. 95), ehuru något senare. För korthetens och bekvämlighetens skull kallar man ifrågavarande skrift vanligen Germania. Codex Hersfeldensis, archetypus för våra handskrifter (jfr ovan den allmänna inledningen s. 6 f.), gav emellertid titeln De origine et situ Germaniae (eller Germanorum), som väl var den ursprungliga. De situ är ett vanligt uttryck i geografiska titlar (jfr Nordens samling Germ. Urgesch. 452 ff.1).

Innehållet i Germania kan i korthet angivas sålunda: Skriften sönderfaller i en allmän och en speciell del. Gränsen mellan båda bildar k. 27. I den förra delen avhandlas sådant, som rör Germanien och germanerna i gemen; här talas först om landets gränser (k. 1), vidare diskuteras frågan om folkets ursprung (k. 2, 3), vartill sluter sig en skildring av dess fysiska beskaffenhet (k. 4); sedan följer en allmän karakteristik av landets natur (k. 5); därpå en framställning först av det offentliga, sedan av det enskilda livet (k. 6—27). I den senare delen redogöres för de särskilda stammarna och deras egendomligheter. Jfr slutet av k. 27, där förf. sammanfattar innehållet i det föregående och inleder den följande framställningen sålunda: haec in commune de omnium Germanorum origine ac moribus accepimus; nunc singularum gentium instituta rittusque, quatenus differant — — —, expediam.

Det omfattande och mångskiftande stoffet har förf. grupperat med stor skicklighet, och man har ofta tillfälle att beundra den konst, varmed han förmedlar övergången från ett avsnitt till ett annat och sammanknyter de olika momenten i framställningen. Kapitelindelningen härrör icke från förf. själv. Den förekommer först i Janus Gruters upplaga av 1574. Tacitus har emellertid ofta tydligt nog markerat slutet på en avdelning genom att där anbringa en överraskande vändning eller sentens.

Om syftet med Tacitus' Germania har mycket diskuterats. Huvudsyftet med skriften var säkerligen icke något annat än det som omedelbart framträder vid studiet av densamma. Tacitus ville till sina landsmäns tjänst sammanställa det viktigaste av vad han hade sig bekant om ett till det romerska imperiet angränsande land och ett märkvärdigt folk, som alltsedan cimbriska krigets dagar i ungefär 200 år stått i mångfaldig beröring, fredlig eller krigisk, med romarna. Ämnet torde ha varit särskilt aktuellt just när skriften utgavs. År 98, då Germania utkom, befann sig Trajanus, som bestigit tronen i början av året, vid Rhen, i Köln, sysselsatt med att befästa gränsen och ordna upp förhållandet till germanerna. Att romarna under sådana förhållanden skulle önska höra något närmare om Germanien och germanerna, är naturligt. Dessutom var förf. själv särskilt intresserad av geografisk-etnografiska studier, såsom han bl. a. visat genom den i levnadsteckningen över Agricola inlagda exkursen om Britannien och britannerna (Agric. k. 10 ff.). Denna kan i själva verket betraktas som en förelöpare till Germania. Skillnaden är blott den, att förf. i Germania åt det geografisk-etnografiska ämnet ägnat hela sin skrift, vilket medfört en utförligare och mera detaljerad framställning. Germania är i den romerska litteraturen ett av de tidigaste oss närmare bekanta exemplen på en monografisk behandling i en självständig skrift av ett sådant ämne. Det vanliga var, att de antika historieskrivarna behandlade geografisk-etnografiska ämnen i form av exkurser.

Åtskilliga forskare ha i Germania velat spåra en politisk tendens och betecknat den som en politisk broschyr. Förf. skulle med denna skrift ha velat avråda från en offensiv mot germanerna. Detta är dock blott en osäker hypotes, som icke kan säkert styrkas genom något ställe i Germania. Man har också tillagt Germania en etisk tendens. Förf. skulle huvudsakligen ha avsett att framhålla det sunda och ofördärvade germanska naturfolket som ett mönster för romarna i sedligt avseende. Häri kan ju ligga någon sanning. Det är tydligt, att Tacitus i Germania ofta ställer mot varandra germanska och romerska förhållanden; tydligt är också, att han i allmänhet skildrar germanerna med sympati eller till och med beundran. Detta sammanhänger med den tendens, som brukar framträda hos överkultiverade folk och även gjorde sig gällande i kejsartidens Rom, tendensen att idealisera naturfolk. Även Tacitus har skattat åt denna benägenhet. Men hans skildring av germanerna är dock icke någon ensidig panegyrik; han framhåller även och klandrar deras fel.

En annan fråga, som i inledningen bör behandlas, är den om källorna för Germania och den därmed sammanhängande om tillförlitligheten av de uppgifter, som den innehåller.

Att Germania till en väsentlig del är byggd på tidigare framställningar av ämnet i den grekiska och latinska litteraturen, är klart. I inledningen till Gudemans Germaniaupplaga (s. 11 f.) uppräknas en hel del grekiska och latinska författare, som före Tacitus behandlat frågor tillhörande den germanska geografien och etnografien.

Av de grekiska kommer huvudsakligen Poseidonios (Posidonius) i betraktande.

Poseidonios, en av den grekiska litteraturens alsterrikaste författare, var född i Apamea i Syrien omkring är 135 f. Kr., men tillbragte en stor del av sitt senare liv på ön Rhodos, som blev hans andra hem; för övrigt företog han vidsträckta forskningsresor och lärde därunder känna många länder. Han dog vid 84 års ålder. Poseidonios utgav en mängd vetenskapliga arbeten, särskilt historiska, filosofiska och naturvetenskapliga. Som källor för Tacitus' framställning i Germania komma av dessa i synnerhet i betraktande: Ιστορία (Historia), en fortsättning i 52 böcker av Polybios' liknämnda verk, vidare Περι ώχεανού och Περι ςεών. Från dessa poseidoniska verk synes Tacitus i Germania ha hämtat åtskilligt, dock förmodligen icke direkt (jfr Norden Germ. Urgesch. 142 ff.) utan genom förmedling av författare, som tillhörde tiden mellan Poseidonios och Tacitus. Tyvärr är det svårt eller omöjligt att konstatera, vad Tacitus fått från Poseidonios, då dennes skrifter gått förlorade och äro oss kända blott genom citat och utdrag hos senare författare.

De latinska författare, som i första rummet kunna antagas ha tjänat som källor för Tacitus, äro Caesar, Livius och Plinius d. ä.

Caesar, som ju under sitt galliska krig också flera gånger sammanstötte med germanerna och vid ett par tillfällen övergick Rhen, har i sina Commentarii de bello gallico åtskilliga notiser om germanerna; dessutom i början av 4:e boken en exkurs om svebernas seder och i 6:e boken, k. 21 ff., en dylik där han anställer en allmän jämförelse med germanernas seder och gallernas. Att Tacitus tagit kännedom om Caesars framställning, även om han ej gjort något direkt lån därifrån, får väl tagas för givet, i synnerhet som han i ett citat, Germ. k. 28, betygar sin vördnad för Caesar, kallande honom summus auctorum. Citatet gäller visserligen galliska, ej germanska förhållanden. Å andra sidan synes Tacitus på några ställen ha tagit avstånd från Caesars framställning (jfr Norden Germ. Urgesch. 316).

Vidare torde Livius ha varit en av Tacitus' källor. Livius hade i den nu förlorade 104:e boken av sitt stora historiska verk Ab urbe condita berättat om Caesars strid med den germanske konungen Ariovistus och som inledning till denna skildring givit en framställning av Germaniens geografi och etnografi. Härom upplyser oss den bevarade innehållsförteckningen (periocha) till 104:e boken, i vilken det heter: prima pars libri situm Germaniae moresque continent. Denna framställning kan Tacitus ej gärna ha lämnat obeaktad, ehuru vi sakna medel att avgöra, i vad mån och huru han tillgodogjort sig den. Slutligen kommer av latinska författare Plinius d. ä. i betraktande som källa för Tacitus' Germania, och av Plinius' talrika verk är det i synnerhet Naturalis historia och Bellorum Germaniae 1. XX, som i detta sammanhang äro av betydelse. I det förstnämnda, encyklopediska verket äro böckerna 3—6 av geografisk-etnografiskt innehåll, och i 4:e boken, 96 ff., behandlas speciellt Germanien ur dessa synpunkter. Dessutom äro notiser om Germanien och germanerna inströdda här och där i verket. Jämför man Plinius' framställning med Tacitus' i Germania, finner man emellertid vid sidan av vissa överensstämmelser också många olikheter, som hos somliga väckt tvivel om Tacitus' avhängighet av Naturalis historia. Starkare skäl för sig har väl antagandet, att Bella Germaniae tjänat som källa för Tacitus' Germania. Bella Germaniae innehöll en redogörelse för romarnas krig med germanerna. Då Plinius själv under dessa krig gjorde tjänst i Germanien och sålunda hade tillfälle att genom autopsi lära känna land och folk, då han hade ett levande intresse för geografisk och etnografisk forskning och var en skarp och nykter iakttagare, så lider det intet tvivel, att nämnda arbete bjöd Tacitus ett värdefullt stoff, som han säkerligen tillgodogjort sig i Germania. Norden har i Germ. Urgeschichte sökt påvisa, att särskilt flera kapitel i början av Germania (de geografiska anmärkningarna i k. 1 och den därpå följande germanska urhistorien och vad därmed sammanhänger) äro plinianska och härröra från Bella Germaniae. Men tyvärr hör Bella Germaniae till de arbeten av Plinius, som gått förlorade, och därför kunna vi ej bestämt fastställa, vad Tacitus fått från detta verk. Förhållandet är detsamma som i fråga om Poseidonios (se ovan). Dessutom försvåras källundersökningen hos Tacitus därav, att han särskilt i Germania i regeln ej namnger de författare, som han använt som källor, utan nöjer sig med allmänna uttryck som quidam affirmant, memorant o. d. För övrigt är klart, att icke alla uppgifter, som lämnas i Germania, äro hämtade ur den föregående litteraturen. Förf. har utan tvivel också haft att tillgå muntliga eller skriftliga upplysningar dels av romerska militärer eller köpmän, som längre eller kortare tid uppehållit sig i Germanien, dels av germaner, som av en eller annan anledning kommit till romarriket, t. ex. som sändebud, krigsfångar eller på annat sätt förvärvade slavar o. s. v. Särskilt uppgifterna om de östgermanska och nordgermanska folken, goter, svioner (d.v.s. svear) o. s. v., torde huvudsakligen ha flutit ur sistnämnda källor. De kunna ej ha kommit från äldre författare, som ingen kännedom hade om nämnda folk, vilka senare än västgermanerna inträdde i historien. — Med dessa kortfattade antydningar i källfrågan måste jag här nöja mig. För övrigt hänvisar jag till Nordens ingående behandling av det invecklade spörsmålet i Germ. Urgeschichte. — Återstår att beröra frågan om tillförlitligheten av framställningen i Germania. Härvid är att skilja mellan sakuppgifter (fakta) och tolkningar eller förklaringar av fakta. Sakuppgifternas tillförlitlighet torde i det stora hela vara höjd över alla tvivel. Dessa uppgifter ha också i flera punkter blivit på ett överraskande sätt bekräftade av den nyare arkeologiska forskningen. Enstaka misstag, ofullständigheter och oklarheter förekomma ju, vilket ej är underligt, då vid den tidpunkt, varom här är fråga, den geografiska och etnografiska forskningen ännu icke var så högt utvecklad, och då kännedomen om germanska förhållanden i flera avseenden var bristfällig. Vad däremot beträffar de förklaringar av vissa företeelser, som förf. ger, så överför han ofta sin uppfattning på germanerna, varigenom förklaringarna få en subjektiv karaktär. Men sådana ställen äro lätt igenkännliga och verka därför ej vilseledande. Måhända har också Tacitus' smak för epigrammatiskt tillspetsad form, sentenser och poänger vållat en eller annan avvikelse från det sakligt riktiga. Säkerligen här även hans ovan omtalade benägenhet att idealisera det enkla germanska naturfolket verkat i samma riktning. Tvivel på tillförlitligheten av Tacitus' skildring i Germania är vidare dess i vissa fall framträdande schablonmässighet ägnad att väcka. Tacitus liksom andra antika etnografer rör sig ofta med vad man kallat allmänna litterära vandringsmotiv. Han har upptagit och på germanerna tillämpat åtskilligt av vad föregående författare utsagt om andra folk.2 Ett försvar för Tacitus på denna punkt har presterats av Norden i förordet till andra avtrycket av hans Germ. Urgesch. Försvaret haltar kanske något, men vilka brister än må vidlåda Germania, så är den dock och förblir ett dokument av enastående intresse och oskattbart värde, särskilt för den folkstam, den germanska, som där skildras i första begynnelsen av sin utveckling.

Nu till sist några ord om handskrifterna till Germania.3 Dessa återgå allesammans, liksom de till Dialogus, på den Codex, som i mitten av 1400-talet kom från klostret i Hersfeld till Italien: Codex Hersfeldensis (jfr den allmänna inledningen s. 6 f.). Man kan indela våra Germaniahandskrifter i 3 klasser, var och en utgående från en avskrift av Hersfeldensis. De tre avskrifterna, av vilka ingen finnes i behåll, kan man beteckna med bokstäverna X, Y, Z. X-klassen representeras nu förnämligast av cod. Vaticanus 1862 (vanligen signerad med A men av Andresen i textupplagan av 1914 med B) och cod. Leidensis Perizonianus (vanligen signerad med B, hos Andresen med b); denna handskrift återgår dock icke direkt på X, utan på en avskrift därav. Y-klassens huvudrepresentanter äro Vaticanus 1518 (D, hos Andresen C) och en Neapolitanus eller Farnesianus (C, hos Andresen c). Z-klassens förnämsta representant är cod. Aesinas, vanligen signerad E (jfr ovan s. 97); om denna handskrift, som innehåller Agricola och Germania men ej Dialogus, se ovan inledningen till Agricola, s. 97 f. Att märka är, att cod. Aesinas ej spelar samma roll i Germania som i Agricola. I Agricola är den, som ovan framhållits, vår ojämförligt viktigaste text-källa, eftersom vi i den äga själva codex Hersfeldensis, dels i original, dels i direkt, sorgfällig avskrift. Men Germaniatexten i Aesinas innehåller icke något brottstycke av Hersfeldensis och är ej heller direkt avskriven därur. Härtill kan man sluta därav, att i cod. Hersfeldensis Germania föregick Agricola, medan den i Aesinas följer efter. Vidare upptager Germaniatexten i Aesinas blott 10 blad, medan den i Hersfeldensis enligt Decembrios vittnesbörd upptog 12. Härtill kommer, att Germaniatexten i Aesinas icke är väsentligen bättre än i våra övriga Germaniahandskrifter. Aesinas har alltså i Germania icke större auktoritet än dessa senare. Till Z-klassen höra för övrigt åtskilliga Codices deteriores (jfr Schoenemann De Taciti Germaniae codicibus, Diss. Halle 1910). I avseende på textens godhet synas de tre handskriftsklasserna vara ungefär likvärdiga. Man måste alltså ta hänsyn till alla tre. Närmast gäller det vid textrecensionen att komma tillbaka till Hersfeldensis' läsart. Om alla tre handskriftsklasserna överensstämmande ge en läsart eller två klasser stå mot en, så kan man i allmänhet vara säker om, vad Hersfeldensis haft. Om alla tre klasserna differera, så måste avgörandet träffas efter inre grunder.

Germania
N. E. Hammarsteds inledning till Germania
Tillbaka till förstasidan

  1. Situs »läge, belägenhet» synes vara att betrakta som verbalsubstantiv till sino i bet. »lägger», jfr positus -us »läge», som förhåller sig till pono av *po-sino (ptc. po-situs) som situs till sino.

  2. Jfr härtill Norden Germ. Urgesch. 56, Wissowa Gött. gel. Anz. 1916, 656 ff., A. Schroeder De ethnographiae ant. locis quibusdam communibus observationes. Diss. Halis Saxonum 1921.

  3. På upplagorna och annan yngre Germanialitteratur ingår jag här ej vidare än som skett i Krit.-exeg. Bemerkungen s. 86, där de allra viktigaste hjälpredorna äro förtecknade.