Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 11

Om mindre viktiga ärenden besluta hövdingarna; om viktigare alla (hela folket), dock så, att även sådana saker, vilkas avgörande ligger hos folket i dess helhet, på förhand behandlas1 hos hövdingarna. Såvitt ej något oförutsett och oväntat inträffar, sammankomma de (germanerna) på bestämda tider, vid ny- eller fullmåne, ty de anse, att förebuden då äro lyckosammast för börjande av företag. Och de räkna ej dagarnas antal som vi, utan nätternas. Efter denna beräkningsgrund träffa de bestämmelser, efter denna beräkningsgrund avtal:2 natten går efter deras uppfattning före dagen. Från deras självständighetsanda3 härleder sig det felet, att de ej sammankomma på en gång och som på befallning (punktligt), utan både två och tre dagar förnötas genom de sammanträdandes söl. När hopen finner för gott,4 sätta de sig ned beväpnade.5 Tystnad påbjudes genom prästerna, vilka vid detta tillfälle också hava rätt att använda tvångsåtgärder. Därpå lyssnar man till konungen eller någon av hövdingarna alltefter vars och ens ålder, ädla börd, krigiska ära eller vältalighet, mera på grund av vikten av deras råd än på grund av någon deras makt att befalla.6 Om ett förslag misshagar, avvisa de (tingsmännen) det genom ogillande sorl; behagar det åter, slå de tillsammans lansarna. Det hedersammaste sättet att uttrycka bifall är att prisa genom vapengny.7

Germania - kapitel 12
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

11. Rådsförsamling

I ärenden av mera underordnad betydelse rådpläga hövdingarna, i mera maktpåliggande menigheten, dock så att även det, vari allmogen har avgörande, utredes hos hövdingarna. Man sammanträder, såvida icke något oförutsett och oförmodat inträffat, på vissa dagar antingen vid nytändning eller vid fullmåne. Dessa tidpunkter anse de nämligen för lyckosammast att börja ett företag.1 De räkna icke, såsom vi, efter dagar utan efter nätter. Så avtala de, så överenskomma de. Natten synes dem inleda dagen.

Ett oskick, föranlett av deras självrådighet, är det, att de icke infinna sig på en gång och såsom på befallning, utan både två och tre dagar gå förlorade genom tingsmännens söl. Så snart skaran så finner för gott, intager var och en, väpnad, sitt säte i församlingen. Tystnad påbjudes genom prästerna, vilka därefter även äga straffrätt.2 Därpå lyssnar man till konung eller hövding,3 allt efter som en var utmärker sig genom ålder, börd, krigarära eller vältalighet; och härvid gör sig anseende för visdom mera gällande än yttre härskarmakt. Möter ett yttrande ogillande, förkasta de det genom sorl; möter det gillande, slå de frameorna mot varandra. Det mest hedrande instämmande är detta bifall genom vapengny.

 

  1. Handskrifterna vackla mellan pertractentur »behandlas grundligt» och praetractentur »behandlas på förhand». Den senare läsarten förekommer blott i Neap. IV c. 21 och som korr. i Vat. 1518, men synes på grund av sin betydelse passa bättre i sammanhanget. Likheten mellan förkortningarna p (prae) och p (per) orsakade lätt förväxling.
  2. Den latinska texten lyder: sie constituunt, sie condicunt. Vanligen underförstår man här diem i bet. »termin» som objekt till constituunt och condicunt och översätter: »så bestämma de en termin, så antaga de en dylik». Jag tror snarare, att constituere här står absolut i bet. »träffa bestämmelser» (jfr det absolut använda constituunt »fatta beslut» Germ. 22, 15), och att condicere har sin vanliga, ursprungliga bet. »avtala».
  3. Här som flerstädes hos Caesar och Tacitus framhålles som något för germanerna karakteristiskt deras frihetskärlek eller självständighetsanda, libertas, varmed åsyftas deras obenägenhet att mottaga befallningar och underordna sig auktoriteter.
  4. Angående läsningen och tolkningen av detta ställe jfr mitt ovan cit. arb. s. 96 f.
  5. Germanerna sutto på folkförsamlingen i ring, medan romarna stodo. En annan olikhet mellan germaner och romare låg däri, att de förra infunno sig på folkförsamlingen beväpnade, medan de senare voro obeväpnade.
  6. Rätt att deltaga i den germanska folkförsamlingens överläggningar hade väl alla tingsmän, men av naturliga skäl var det huvudsakligen blott konungen och hövdingarna, som begagnade sig av denna rätt.
  7. Någon ordentlig omröstning om ett framställt förslag synes icke ha förekommit i den germanska folkförsamlingen. Förslagen antogos eller förkastades genom hela församlingens samfällda yttringar av bifall eller misshag.

Germania - kapitel 12
Tillbaka till förstasidan

  1. Jfr J. Caesar, Galliska kriget 1.50 och 6.18. Ny- och fullmåne hava ännu in i senaste tid spelat en viktig roll i vår folktro såsom gynnsamma för sysslor och tilldragelser.
  2. Jfr härmed kap. 7. Om präst, fornnordiska gode, se kap. 9 n. 3.
  3. Det ting (concilium), som T. i detta och följande kapitel omtalar, synes egentligen vara endast det, som hölls av hela folkområdet, folklandet eller fylket (civitas). Det ting, som hölls av bygdelaget, hundaret eller häradet (pagus), antyder han i slutet av kap. 12. För landstinget var hos de folk, som hade konung (jfr kap. 7 n. 1), denne, men eljest en av hövdingarna ledare av förhandlingarna; för bygdelagstinget eller häradstinget alltid en hövding (kap. 12). Även vid det förra behandlades rättsmål (kap. 12).
        För att förstå, vad Tacitus här och i följande två kapitel menar med hövding (princeps), erhåller man en god anvisning i J. Caesar, Galliska kriget (6.23). Där säges om de germanska folk, som ej lydde under konung, följande: ”I fredstid finnes ingen gemensam överhet utan hövdingarne i områdena och bygdelagen skipa lag bland de sina och bilägga oenigheter. Plundringståg, vilka ske utanför det respektiva folkområdets gränser, medföra ingen vanheder, och de förklara att dessa företagas för att öva manskapet och minska dess overksamhet. Och då någon av hövdingarna vid tinget förklarar, att han vill bliva härförare (d u x jfr kap. 7 n. 2), och att de som vilja honom må giva detta tillkänna, stiga de, som tycka om förslaget och mannen, upp och lova honom sitt bistånd och hälsas därvid av menighetens bifall.” — Det var således från de folkvalda hövdingar, som skipade rätt inom bygdeområdena, som krigarhövdingarna (kap. 13 och 14) omedel­bart uppkommo. Genom fortsatt krigstillstånd eller ofta upprepade plundringståg (jfr kap 14, slutet), fram­för allt för att röva boskap (jfr kap. 5 n. 4), blevo de bygdehövdingar, som med klokhet och framgång lett dylika företag, yrkesmässiga krigshövdingar, vilka om­kring sig samlade icke längre ett följe av bondemän (kap. 12) utan av rov- och äregiriga yrkeskrigare (kap. 13 och 14). Till dylika krigarföljen var det som de underåriga ynglingar av frejdad eller hög börd slöto sig, för vilka bygdehövdingen eller någon bland hövdingarna gjort ett undantag genom att i förtid god­känna dem såsom vapenföra (kap. 13). Detta direkta sammanhang utan någon bestämd gränsskillnad mellan bygdehövdingen och krigarhövdingen förklarar Tacitus’ framställning i kap. 13. Det föreligger i själva verket icke alls något ”tankesprång” från kapitlets förra till dess senare avdelning. — Ej blott hövdingen-härföraren utan även hövdingen-domaren hade ett följe (comites, comitatus kap. 12 och 13), och den senare var det otvivelaktigt, som anförde den av bygdelaget uppställda kilfylkingen (jfr kap. 6 och 12). Likartat var i Norge förhållandet med hersen. Den hövding, som på tinget väpnade den till myndig man och medborgare vordne (kap. 13) måste ock, åtminstone ursprungligen och i regel, hava varit bygdelagets hövding, icke någon anförare för en tillfällig krigarflock. Om lagmannen stadgar ännu på 1200-talet Västgötalagen, att han skall vara bonde, något som ingalunda hindrade, att han kunde vara ”ädelboren” (nobilis) i den betydelse detta ord har i denna Tacitus’ bok.