Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 41

Och den nu omtalade delen av svebiska folk sträcker sig till de mera avsides liggande trakterna av Germanien: 1 närmare (oss) ligger, för att jag nu må följa Donau, liksom nyss Rhen, hermundurernas rike, som varit romarna troget;2 och därför äro de de enda germaner, som underhålla handelsförbindelser icke blott på stranden av Donau, utan även långt in (i det romerska riket), och detta i provinsen Raetiens mest ansedda koloni.3 Var som helst gå de över floden och utan bevakning; och medan vi visa de andra stammarna blott våra vapen och våra läger, ha vi för dessa öppnat våra hus och villor, utan att de åtrått det.4 I hermundurernas land upprinner Elbe, en berömd och fordom (för oss) välbekant flod; nu hör man blott talas om den.5

Germania - kapitel 42
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

41. Hermundurerna

Hittills omtalade del av sveberna utbreder sig således in i de avlägsnare trakterna av Germanien. Närmare oss ligger — om vi, såsom vi förut följt Rhen, nu följa Donau — hermundurernas folkområde. Dessa är romarne fullt tillgivna, och därför äro de bland alla germaner de enda, som få driva handel med oss icke blott vid floden utan även i det inre av våra besittningar, ja till och med i den koloni, som är den mest glänsande i vårt lydland Rätien1. Var de vilja få de utan bevakning komma över floden, och under det att vi för andra stammar visa endast våra vapen och våra fältläger, hava vi för desse öppnat våra hus och lantgårdar utan att därmed väcka deras lystnad. Inom hermundurernas land upprinner Elbe2, denna vida om­talade och för oss förr välbekanta flod, som vi numera på sin höjd höra nämnas.

Tacitus kommer nu till en annan grupp av svebiska folk. I det föregående har han nämnt de kring mellersta och nedre Elbe och norr därom boende: semnoner, langobarder, Nerthusfolken. Han gick i sin uppräkning från söder åt norr. Nu från och med k. 41 flyttar han sig söderut, närmare Donau och den romerska gränsen. Uppräkningen går nu från väster åt öster.

  1. Den latinska texten lyder i början av kapitlet, r. 1—2, sålunda: et haec quidem pars Sueborum in secretiara Germaniae porrigitur.
         I st. f. Sueborum ha handskrifterna verborum, tydligen beroende på en rnisskrivning, som emellertid är av intresse, därför att den förutsätter den ur Germaniahandskrifterna alldeles försvunna riktiga gamla skrivningen Suebi med b (ej v). Formen Suebi fortlever också, som redan ovan k. 2, a 12 anmärkt, i fht Swaba, nht Schwaben, med ljudlagenlig övergång av urspr. långt e till fht. a. Namnet torde vara härlett av reflexivstammen sue- »sig, själv» (se vidare Erdmann Über den Namen und die Heimat der Angeln 96 ff., R. Much Deutsche Stammeskunde3 102).
         secretiora Germaniae betyder ej »de längre in i Germanien», utan »de mera avsides (nämligen från den romerska gränsen räknat) liggande trakterna av Germanien». Förf. syftar på landet kring mellersta Elbe och trakterna norr och nordväst därom vid nedre Elbe och Östersjön. Med orätt har man anfört detta ställe som bevis för att Nerthusfolken skulle bott i det inre Germanien.
  2. I r. 2 ff. fortsätter den latinska texten sålunda: propior, ut, quo modo paulo ante Rhenum, sie nunc Danuvium sequar, Hermundurorum civitas, fida Romanis.
         propior
    »närmare» (näml. oss romare, den romerska gränsen), står i motsats mot det föregående secretiora.
         Som predikat i den med quo modo inledda satsen är ur den överordnade satsens sequar att supplera secutus sum. Analoga fall ha förut mött oss, senast k. 36, a. 3 (jfr ovan s. 231).
         Vid uppräkningen av Donaufolken går Tacitus, som förut nämnt, från väster åt öster. Det första folk, han då omtalar, är hermundurerna, om vilka k. 41 handlar. Deras stamland låg väster om Elbe kring dess biflod Saale. Folket omnämnes på åtskilliga ställen i Tac. Ann. Bland annat talas XIII, 57 om deras strider med de närboende chatterna om några saltkällor vid gränsfloden (d. v. förmodligen säga Werra, jfr ortnamn i denna trakt som Salza, Salzungen). Till romarna stodo hermundurerna i allmänhet i ett vänskapligt förhållande (jfr här Hermundurorum civitas, fida Romanis). Så vitt man vet, hade hermundurerna ingen andel i romarnas nederlag i Teutoburgerskogen. Under folkvandringarnas stormar förblev folkets huvudmassa i sitt gamla stamland. Namnet är sammansatt: Hermun-duri. Första ledet har ansetts sammanhänga med namnet Herminones (jfr ovan k. 2, a. 8) och med första ledet i personnamn som t. ex. Hermanaricus. Formerna skrivas också utan h i början, och denna skrivning torde vara den ursprungliga; h är ofta i början av ord senare tillagt (anorganiskt). ermun- ermin- erman- sammanställes vidare med fht. adjektivet irmin »stor», ermun- kan sägas ha betydelsen av ett förstärkande prefix.
         I senare ledet -duri är d förskjutet av p i framljudet av det svagare betonade andra kompositionsledet. Detta -duri torde hänga tillsammans antingen med fnord. thora »våga» eller thari »mängd, massa» och thurisa »jätte». Härifrån utgår också folknamnet Thuringi, som egentligen betecknar samma folk som Hermunduri eller en avdelning därav. Namnet Thuringi fortlever i landskapsnamnet Thüringen.
  3. Efter att ha framhållit hermundurernas trohet mot romarna, fortsätter förf. r. 4 ff. eoque solis Germanorum non in ripa commercium, sed penitus atque in splendidissima Raetiae provinciae colonia. Hermundurernas förtjänster belönades av romarna med handelsfriheter och i allmänhet en gynnad ställning.
         non — sed
    står här i betydelsen non solum — sed etiam, Om de olika varianterna av denna partikelförbindelse jfr Schmalz Lat. Synt. s. 508 f., förf. Eranos XIII, 152 ff.
         ripa betecknar här Donaus strand. Vanligare är, att det utan tillägg av en närmare bestämning brukas om Rhens strand (jfr ovan k. 37, a. 4).
         penitus »djupt in, långt in», näml. i det romerska riket.
         atque
    motsvarar här ungefär det tyska »und zwar».
         Om provinsen Raetien jfr ovan k. 1, a. 3.
         Den här åsyftade kolonien är Augusta Vindelicorum, huvudorten i Vindelicernas land (jfr nyss anf. st.). Den kallas Augusta sc. colonia såsom grundad under Augustus. Namnet går igen i Augsburg, som dock ligger något sydligare än det gamla Augusta.
  4. Vidare heter det om hermundurernas umgänge med romarna (r. 6 ff.): passim et sine custode transeunt; et cum ceteris gentibus arma modo castraque nostra ostendamus, his domos villasque patefecimus non eoncupiscentibus.
         Samfärdseln på gränsen var i allmänhet underkastad stränga bestämmelser, den var inskränkt till vissa ställen och noggrant övervakad. Jfr tencterernas klagan Hist. IV, 64. Konjunktiv efter cum i betydelsen »medan, medan däremot» (fr. tandis que).
  5. I slutet av kapitlet tillfogas en notis om floden Albis (Elbe), som på latin lyder så: In Hermunduris Albis orilur, flumen inclutum et notum olim; nunc tantum auditur.
         Albis
    är det gamla germanska namnet på Elbe; e i första stavelsen i sistnämnda form beror på i-omljud av a, jfr Ems av Amisia. För övrigt är Elbe samma ord som appellativet sv. älv, isl., fno. elfr »flod». Antagligen betyder ordet »den klara, ljusa», ity att det väl sammanhänger med del lat. färgadjektivet albus.
        
    Att Elbes källa skulle legat i hermundurernas land, synes vara en uppgift av tvivelaktig riktighet; man har antagit, att Tacitus här blivit missledd av en oriktig karta.
         inclutus »berömd» av prepos. in och clutus, som ljud för ljud motsvarar gr. χλυτός (till χλύω »hör»), eg. »hörd», vidare »som man hört talas om», »berömd». in- i inclutus blott förstärker den i -clutus liggande: betydelsen. I st. f. inclutus förekommer också ofta skrivningen inclitus: u övergick i obetonad stavelse till ett mellanljud mellan u och i, som skrevs än med u (så företrädesvis i äldre tid), än med i. En tredje skrivning ar inclytus, en greciserande form, i vilken det gr. v (ypsilon) införts.
         Augustus hade för avsikt att göra Elbe i st. f. Rhen gräns mellan imperium romanum och Germanien, och L. Domitius Ahenobarbus framträngde redan 2 f. Kr. med en romersk armé till och med på andra sidan Elbe (Tac. Ann. IV, 44). Men efter slaget i Teutoburgerskogen måste romarna, som förut framhållet, nöja sig med Rhengränsen. Och på Tacitus' tid kände man Elbe blott genom hörsägner; man hör nu, säger förf., blott talas om floden. Om audire i betydelsen »höra talas om» jfr ovan k. 37, a. 10.
         Framställningen i k. 41 tyckes förutsätta, att på den tid Tacitus skrev Germania, Donau skulle utgjort gränsen mellan Germanien (hermundurernas område) och Imperium romanum (provinsen Raetien). Men i själva verket gick gränsen på nämnda tid ett gott stycke norr om Donau: Tacitus synes här som på vissa andra ställen ha följt en äldre källa, förmodligen Plinius d. ä:s Bella Germaniae. Jfr härtill Norden Germ. Urgesch. 274 ff.

Germania - kapitel 42
Tillbaka till förstasidan

  1. Kolonien Augusta Vindelicorum, nuvarande Augsburg.
  2. Albis.