1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 10

På förebådande tecken och lotter aktgiva de lika mycket som trots något annat folk. Det vanliga tillvägagångssättet vid lottning är enkelt. De sönderdela en kvist, som skurits av ett fruktbärande träd,¹ i små stavar, och sedan dessa särskilts genom vissa tecken,² strö de ut dem över ett vitt skynke helt planlöst. Sedan upplyfter, om rådfrågningen sker för det allmännas räkning, statsprästen, om den sker för enskild räkning, familjefadern själv, under bön till gudarna och höjande blicken mot himlen, tre gånger en stav i sänder, och dem som han upplyft tolkar han i enlighet med det förut inristade tecknet. Om de (lotterna) lägga hinder i vägen (för en handlings företagande), så äger ingen rådfrågning om samma sak rum samma dag; om de däremot giva sin tillåtelse, fordras ytterligare bekräftelse genom tecken.³ Och det bekanta sättet att spörja fåglarnas läten och flykt är även här (hos germanerna) känt; egendomligt för folket är att inhämta förutsägelser och maningar även av hästar. ⁴ Dessa uppfödas på offentlig bekostnad i samma skogar och lundar,⁵ de äro skinande vita och ej besmittade av något världsligt arbete; de spännas för en helig vagn, och samhällets präst och konung eller hövding ledsaga dem och iakttaga deras gnäggningar och frustanden. Och till intet tecken sätter man större tillit, icke blott bland gemene man, utan också bland de förnäma (adeln) och prästerna. Dessa (adeln och prästerna) anse nämligen sig blott som gudarnas tjänare, men de förutnämnda (hästarna) som deras förtrogna.⁶ Det finns också ett annat sätt att iakttaga tecken, medelst vilket man söker utforska utgången av svåra krig. Man ställer en fånge från det folk, varmed krig föres, han må ha tagits på vilket sätt som helst, tillsammans med en utvald man av sitt eget folk, vardera i sin nationella beväpning: den enes eller andres seger uppfattas som ett avgörande i förväg.

Germania - kapitel 11
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

10. Spådom

På spådomar av järtecken och på lottning akta de som trots några. Förfarandet vid lottning är enkelt. En gren, som skurits från ett ätliga frukter bärande träd¹, avdelas i pinnar, och dessa utströs, sedan de särskilts från varandra med vissa märken, på slump och på höft över en vit duk. Efter en bön till gudarna upptager därpå, såvida rådfrågningen skall gälla det allmänna, prästen i samhället, om åter enskild angelägenhet, husfadern själv, med blicken vänd uppåt mot himmelen, tre gånger en pinne i taget och tyder de upptagna lotterna i enlighet med det å var och en förut inritade märket. Hava de utfallit ogynnsamt, företages icke någon mer rådfrågning om samma sak den dagen; är svaret åter gynnsamt, erfordras ytterligare bekräftelse genom järtecken.

Och såsom ett sådant känner man även här² till att rådfråga fåglars läten och flygt. Särskilt egendomligt för detta folkslag är däremot bruket att inhämta förebud och varsel av hästar. På det allmännas bekostnad uppfödas i de förut omtalade lunderna och hulten sådana, vilka äro helt vita och aldrig hava kommit i beröring med något arbete i människors tjänst. Dessa spännas för en helig vagn, och prästen jämte konungen eller samhällets hövding iakttaga, under det de följa dem, djurens gnäggningar och frustningar. Och till ingen spådom sätter man så stor tro som till denna, icke allenast bland allmogen utan ock bland de högtstående, ja bland prästerna. De sistnämnde betrakta sig nämligen själva endast såsom gudarnas tjänare men dessa hästar såsom gudarnas förtrogna.³

Även förekommer ett annat slags spådomsutövning, varigenom de utforska utgången av allvarligare krig. Från det folk, med vilket krigstillstånd råder, söka de på ett eller annat sätt bortsnappa en fånge, och låta sedan denne i envig mäta sig med en bland deras egna landsmän utvald krigare. Härvid är vardera kämpen väpnad efter sitt hemlands sed. Den enes eller den andres seger uppfattas såsom en förutbestämmelse.4

Germania - kapitel 11
Tillbaka till förstasidan

1. Sannolikt avses här bok och ek (också ekollon åtos), möjligen dock även hassel, vildapel (jfr kap. 24 n. 4) och rönn. Ordet bok (lat. fagus, grek. fägós) betecknar t. o. m. trädet egentligen såsom ett näringsträd. Av trädslaget bok anses ordet bok (skrift) leda sin härkomst, emedan germanerna, när de senare, efter Tacitus tid, lärde känna skrivkonsten, inristade sina runor på bokskivor. Hos romarne betydde på liknande vis ordet liber, bok, från början bast. Ordet läsa betyder ursprungligen plocka, likasom skriva betyder rista. Möjligen antyder ock ordet lag till sitt ursprung en dom genom lottning, en gudsdom. Att ordet bokstav först betecknat en med ett tecken märkt pinne eller liten stav är däremot tvivelaktigt, då det upprättstående strecket i varje runa också benämnes stav.
       De näringsfrukter bärande träden voro framför andra heliga, och i dem ansågs en högre makt eller gudom innebo. Det var egentligen denna, som genom lotterna tillkännagav sitt råd och sin vilja. Redan Julius Caesar omtalar i Galliska kriget (1.60 och 1.58) lottning hos germanerna, på det senare stället tydligen såsom en gudsdom. I Sämunds Edda omtalas eller antydas flerstädes lotter eller spåstavar. Hos greker och romare var lottning med märkta pinnar av något heligt träd en uråldrig sed likasom även hos andra folk. Jfr kap. 9 n. 3. Förfarandet med den vita duken er­inrar om de galliska druidernas vid nedskärandet av den heliga misteln: den vita duken isolerade så att säga maktföremålet, så att dess övernaturliga egenskap stan­nade kvar. — Märk ”tre gånger”: det heliga tretalet.
2. D. v. s. likasom hos romarne. Även detta sätt att förutse det kommande har dock en ännu vidsträcktare spridning.
3. Här föreligger otvivelaktigt en dyrkan av själva hästen. Även hos fornperserna funnos heliga vita hästar, vilka drogo den heliga vagnen, som ingen dödlig fick bestiga (Herodotos 7.40). I staden Arkon på Rugen fanns, enligt Saxo, ännu år 1169 en åt guden Svantevit helgad vit häst, av vilken togs varsler. Redan långt tillbaka i bronsåldern sattes, såsom den vid Trundholm på Själland funna kultvagnen visar, här i Norden hästen i samband med solen. De fornisländska sagorna synas ock omnämna en och annan kvarleva av en forntida hästkult.
4. Detta är egentligen icke, såsom T. uppfattar saken, en spådom utan, åtminstone ursprungligen, en magisk handling, ägnad att inverka på det förestående kriget. Självklart är, att tillfångatagarna, som i hela sin här kunde välja sin representant, ägde de bästa förutsättningarna. Motsvarande magiska handlingar, förbundna med strid eller jagt, ha förekommit hos många folk. Det ligger i sakens natur, att dylik förberedelsemagi småningom uppfattas som eller urartar till ren spådom.