Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 20

I varje hus växa de upp nakna och smutsiga till dessa grovlemmade gestalter, som vi beundra. Var och en näres av sin egen mors spenar, och de överlämnas ej åt pigor eller ammor.1 Herre och slav kan man ej skilja på någon klemighet i uppfostran: bland samma boskap, på samma jord leva de, till dess att åldern avskiljer de friborna,2 och tapperheten erkänner dem.3 Sent börjar för de unga männen kärleken, och därför är deras mannakraft outtömd (oförsvagad). Icke heller med flickornas giftermål gör man sig brått; samma ungdomskraft och liknande högresthet utmärker dem (som männen): lika utvecklade och starka förena de sig med männen, och barnen återspegla föräldrarnas kärnsundhet.

Systersöner åtnjuta hos morbrodern samma heder som hos fadern.4 Somliga anse detta blodsband heligare och närmare, och vid utkrävande av gisslan hålla de mera därpå, i den föreställningen, att däri ligger en sinnet säkrare5 och ätten i vidsträcktare mån bindande förpliktelse. Arvingar och efterföljare (i rättsligt avseende) åt var och en äro dock hans egna barn, och intet testamente förekommer. Finnas ej barn, så är den närmaste graden vid besittningstagandet (av arvet) bröder, farbröder, morbröder. Ju flera blodsförvanter finnas, ju större de besvågrades antal är, desto större gunst åtnjuter ålderdomen, och för barnlöshet finnas inga belöningar.6

Germania - kapitel 21
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning
(Hammarstedts kapitelindelning avviker från den vedertagna genom att kapitel 26 har flyttats fram och blivit kapitel 16)

21. Familj

Överallt i hemmen uppväxa barnen oklädda och ovårdade till dessa muskelkraftiga gestalter, vilka vi beundra. Varje barn näres vid sin egen moders bröst, och de överlåtas ej åt tjänstekvinnor eller ammor. Någon åtskillnad mellan husbonden och trälen genom någon förfinad uppfostran kan icke förmärkas. Bland samma husdjur, på samma grund tillbringa bägge sin tid, tills ålderns mognad utsöndrar de friborna och manligheten tillerkänner dem deras rätt.

Först sent hinna de unge männen till åtnjutande av kvinnogunst och besitta därför en sparad mannakraft1. Ej heller med flickorna är det någon brådska. Samma ungdomsstyrka, lika smärt och ståtlig kroppsbyggnad möter å bägge håll. I ålder och livskraft jämnställda förenas mö och man, och föräldrarnas kärnfriskhet går igen hos barnen.

Systersöner innehava samma ställning i förhållande till morbroder som till egen fader. Några anse till och med denna blodsförbindelse för heligare och fastare och lägga vid mottagandet av gisslan företrädesvis an därpå, såsom om däri låge ett sinnesstämningen säkrare och ätten i vidare utsträckning bindande band2. Vars och ens arvingar och efterträdare äro dock hans egna barn3, och arvsförordnanden förekomma icke4. Finnas ej barn5, komma närmast dem i arvsrätt bröder, farbröder och morbröder. Ju flere släktingar, ju talrikare fränder, desto mer vördad ålderdom. Barnlöshet medför här inga fördelar6.

  1. I motsats mot förhållandet i Rom enligt skildringen hos Tacitus Dial. 28 f.
  2. De friborna germanska ynglingarna upptogos, när de hunnit behörig ålder, på folkförsamlingen som fullmyndiga medborgare, varmed följde rösträtt i församlingen och inträde i hären, som egentligen var identisk med folkförsamlingen.
  3. Det sista satsledet syftar väl även på de germanska ynglingarnas myndighetsförklaring (Wehrhaftmachung). »Tapperheten», virtus, synes här i konkret betydelse vara = virtute praediti, viri fortes och ha avseende på de män, som bildade folkförsamlingen. Dessa erkände ynglingarnas vapenduglighet genom deras upptagande i hären = folkförsamlingen.
  4. Det nära förhållandet mellan morbroder och systersöner torde ha berott på att den förre i händelse av faderns frånfälle var de senares naturlige beskyddare. I källorna omtalas ej förhållandet vidare. Själva namnet avunculus, av avonculus, deminutivum till avon-, avledning av avo-, i avus »morfar, farfar», synes ha varit ett systerbarnets smeknamn på morbrodern = »lilla morfar eller farfar».
  5.  Om den verksammare förpliktelse, som kvinnor lämnade som gisslan inneburo, se kap. 8.
  6. Här anspelas på det s. k. arvsjäktandet i Rom, där barnlösa rika personer överhopades med gunstbevis från sådana, som ville ärva dem.

Germania - kapitel 21
Tillbaka till förstasidan

  1. Jfr härmed J. Caesar, Gall. kriget, 6.21. — Om barnens uppfostran se ock Caesar, Gall. kriget 4.1.
  2. Här, likasom beträffande gisslan även i kap, 8, avses romerska statsmän och fältherrar. Med ätt (domus) menas här och i följande kap. de, som förenade genom blodsband, hade att hämnas varandra och föra gemensamma fejder (jfr kap. 22 [21]), En del romare sågo, säger T. med tydlig reservation, i den anförda släktförbin­delsen en utvidgning av ättenheten. Så sågo dock icke ger­manerna själva saken: ätt (domus), blodsband (sanguis) och släktskap (propinquitas) räknades på manssidan, frändskap (affinitas) på kvinnosidan. Antingen föranledes här T—s utsaga av något undantagsfall inom någon högt stående familj med månggifte (jfr kap. 19 [18]), eller ock föreligger en missuppfattning av morbroderns ställning, vilken endast kan ha varit av rent praktisk betydelse. Spår av något matriarkat förefinnas icke hos germanerna, även om morbröder här nämnas i fjärde och yttersta rummet såsom arvtagare.
  3. D. v. s. söner.
  4. Hos romarne förekommo däremot testamenten allmänt och därför omhuldades barnlösa förmögna, män av dem, som hyste planer på att sålunda bli ihågkomna.
  5. Se not 3
  6.  Se not 4.