Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Dialogus de oratoribus

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42

Kapitel 27

»Bry dig ej om det»,1 inföll Maternus, »utan infria hellre ditt löfte, ty vad vi vilja skall visas, är icke det, att de gamle äro större talare, vilket för mig åtminstone är en erkänd sak, utan vi fråga efter orsakerna, över vilka du brukat tänka, efter vad du nyss sade, avgjort mildare stämd, som du var, och mindre förbittrad på vår tids vältalighet, innan Aper stötte dig genom sitt angrepp på den av dig beundrade äldre generationen (av talare).»2

»Jag är visst icke stött», genmälte han (Messalla), »över min vän Apers3 föredrag, ty icke heller ni (lika litet som ni)4 böra känna er stötta, om händelsevis något (i fortsättningen av mitt föredrag) skulle låta illa (skorra) i edra öron, då ni ju veta, att för dylika samtal gäller regeln att säga (att man får säga) sitt hjärtas mening utan skada för stämningen (utan att den vänskapliga stämningen störes).»

»Fortsätt», sade Maternus, »och då du talar om de gamle, så gör bruk av den gamla yttrandefriheten, från vilken vi ha vansläktats till och med i högre grad än från vältaligheten.»

  1. Jag läser här med Andresen parce (parce sc. hoc facere »låt bli att göra detta, bry dig ej om att göra detta»). Om uppkomsten av handskrifternas fördärvade läsarter (aparte o. s. v.) jfr Gudeman Komment, s. 400.
  2. Att maiores tuos här, som några mena, skulle betyda »dina förfäder», anser jag mindre sannolikt, jfr k. 25, r. 6.
  3. Apri mei »min van Apers» är sannolik konjektur i st. f. handskrifternas obegripliga a prima.
  4. Av de här i handskrifterna växlande läsarterna nam nec. och nam et torde den förra kunna försvaras. Tankegängen synes vara: jag är ej stött och bör ej vara det, ty icke heller ni böra känna er stötta.

Kapitel 28

Messalla återtog: »De orsaker, du frågar efter, Maternus, äro ej förborgade eller obekanta vare sig för dig själv eller för Secundus eller Aper här, fastän ni tilldela mig rollen att öppet uttala, vad vi alla tänka. Ty vem vet ej, att både vältaligheten och övriga konster frånträtt sin gamla ära (gått tillbaka från sin gamla ärofulla ställning) icke av brist på människor (som ägna sig åt dem, brist på adepter) utan på grund av ungdomens lättja och föräldrarnas försumlighet och lärarnas okunnighet och glömskan av gammal sed. Dessa missförhållanden ha först uppstått i huvudstaden, sedan spritt sig över Italien och hålla nu på att utbreda sig till provinserna. Dock edra egna förhållanden1 känna ni bättre; jag vill blott tala om huvudstaden och dessa för oss (huvudstadsbor) särskilt utmärkande och här hemmahörande fel, som möta barnen genast vid födelsen och öka sig för varje åldersstadium; men först skall jag förutskicka några ord om förfädernas stränga ordning beträffande uppfödandet och den andliga utbildningen av barn (förfädernas stränga ordning på uppfostrans område).

Ty förr i världen uppfostrades för vars och ens räkning hans av en ärbar moder födda barn icke i en köpt ammas lilla kammare utan i moderns sköte och vid hennes bröst, vilkens förnämsta ära det var att hålla huset vid makt och leva för barnen. Eller också utsåg man2 någon äldre kvinnlig anförvant för att åt henne på grund av hennes erkända och beprövade sedlighet anförtro hela avkomman inom samma familj. Och inför henne3 gick det icke an att säga något, som kunde synas skamligt att säga, eller göra något, som kunde synas ohederligt att göra. Och icke blott åt barnens studier och arbeten utan också åt deras förströelser och lekar gav hon ett drag så att säga av helig oskuld och blygsamhet. Så skall, efter vad vi försport, Cornelia, Gracchernas, så Aurelia, Caesars, så Atia, Augustus' moder,4 ha lett deras uppfostran och dragit upp barn till ledande män i staten. Denna stränga ordning (stränga uppfostringsmetod) gick ut på att var och en ren och ofördärvad till sin natur och icke snedvriden av några oarter skulle omedelbart av hela sin själ gripa sig an med en hedrande verksamhet och att han, åt vilket fack än hans håg låg, vare sig åt krigsväsendet eller åt rättsvetenskapen eller åt vältalighetens studium, skulle uteslutande lägga an därpå och med iver tillägna sig det i hela dess omfång.

  1. »edra egna förhållanden» (vestra) = förhållandena i provinsen. Av de i samtalet deltagande var, som förut framhållits (k. 10, a. 2; k. 14, a. 1), endast Messalla romare till börden, medan de övriga synas ha varit bördiga från Gallien.
  2. Handskrifternas läsart: eligebatur autem kan knappast försvaras. Jag har i översättningen utgått från konjekturen aut eligebatur, som möjligen träffar det rätta.
  3. Modern och den kvinnliga anförvanten, som kunde inträda i hennes ställe, skiljas ej här och i det följande.
  4. Cornelia, Gracchernas berömda moder, var dotter till P. Cornelius Scipio Africanus d. ä. Hon är bl. a. bekant genom ett ännu i fragment bevarat brev till den yngre sonen Gaius. Om Caesars moder, Aurelia, och Augustus', Atia, ha vi sparsammare underrättelser.

Kapitel 29

Men nu för tiden avbördar man sig det späda barnet, så fort det är fött, på en grekisk tjänsteflicka, vid vars sida ställes någon slav, uttagen bland hela skaran, ofta en mycket dålig sådan, som ej är lämpad för något allvarligt värv. Med dessas historier och förvända föreställningar genompyras strax de veka och outvecklade sinnena,1 och ingen i hela huset bryr sig om, vad han säger eller gör i närvaro av husets unge blivande härskare. Ja, till och med föräldrarna själva vänja ej de små vid ett skickligt och hovsamt uppträdande utan vid självsvåld och näsvis spydighet, varigenom småningom skamlöshet insmyger sig och förakt för eget och andras.2 Vidare synes det mig, att de fel, som äro särskilt egendomliga för denna stad, upptagas nästan i moderlivet: smaken för aktörer och passionen för gladiatorer och hästar (gladiatorsspel och kappkörning). När sinnet är taget i beslag och behärskat av sådant, hur liten plats blir icke då övrig för de ädla konsterna (för högre strävanden)! Hur mången kan man finna, som hemma talar om något annat? Vilka andra samtal mellan de unga männen uppfånga vi, om vi någon gång inträda i lärosalarna? Icke ens lärarna samspråka oftare med sina åhörare om något. De samla nämligen lärjungar icke genom sträng uppfostringsmetod eller genom att giva prov på sin förmåga utan genom inställsamma uppvaktningar och förföriskt smicker.

  1. Jag läser här med John och Andresen: teneri statim et rudes animi och utesluter ur texten det i handskrifterna framför teneri stående et virides, som kan bero på dittografi av et rudes (jfr Andresen Wochenschr. f. klass. Philol. 1915, 429).
  2. Ett oklart ställe. Handskrifternas sui alienique contemptus torde knappast kunna betyda något annat än »förakt för eget och andras», men även om man med vissa kommentatorer skulle kunna tolka detta som syftande på slöseri (med sitt eget) och lättsinnig skuldsättning (hosandra), synes det ej passa rätt väl i sammanhanget. Att stryka orden såsom ett i texten inkommet glossem förefaller återigen alltför djärvt.

 

  1. Den romerska skolundervisningen var sedan första århundradet f. Kr. fördelad på tre stadier. Det lägsta stadiet omfattade undervisning i läsning, skrivning och räkning. Läraren på detta stadium kallades litterator, på grekiska γραμματιστης, i latiniserad form grammatista (litterator av littera »bokstav», liksorn γραμματιστης av γραμμα dets., betyder eg. en som lär barnen bokstäverna, abcd). Det närmast högre stadiet i skolundervisningen omfattade huvudsakligen läsning av poetisk litteratur, i första rummet grekisk och sedan latinsk. Undervisningen på detta stadium bestreds av de s. k. grammatici, lärare i språk och litteratur (γραμματα, litterae), som voro av två slag: grammatici graeci och grammatici latini. Till litteraturläsningen anslöt sig språklig och saklig förklaring. Därvid gavs anledning att meddela notiser från flere olika vetenskaper: historia, filosofi o. s. v. Grammatikerskolan tillgodosåg i någon mån allmänbildningens behov. Det tredje och högsta skolstadiet avsåg undervisning i talets konst (ρητοριχη, sc. τεχνη). Lärarna på detta stadium kallades vanligen med det grekiska namnet rhetores (jfr k. 14, a. 8). Vid undervisningen i retorsskolan spelades huvudrollen av det s. k. deklamerandet, hållandet av övningstal, declamationes, varom se närmare i det följande k. 31 och 35. I k. 30 antyder Messalla först i förbigående, att man under kejsartiden ej ägnade tillräckligt arbete åt elementarundervisningen, som i r. 1 betecknas med prima elementa. Han betonar vidare, att förhållandet var likartat beträffande det närmast följande undervisningsstadiet (grammatikerskolan) . På detta syfta orden: nec in auctoribus cognoscendis nec in evolvenda antiquitate nec in notitia vel rerum vel hominum vel temporum (r. 2 ff), notitia rerum »kännedom om saker» torde avse naturläran eller fysiken såsom en del av filosofien, notitia hominum »kännedom om människor (människonaturen)» syftar väl på en annan del av filosofien, etiken, och notitia temporum på samtidens historia jämte stats- och rättskunskap. Vad Messalla i allmänhet vill säga är, att man under kejsartiden försummade att i skolan skaffa sig nödig allmänbildning. Han antyder också, att lärjungarna hade brått att komma ur grammatikerskolan och vinna inträde i retorsskolan: expetuntur quos rhetoras vocant.
  2. Texten är här i handskrifterna fördärvad. Jag läser med John: statim dicturus <prius> referam — — . Messalla finner ej lämpligt att här tala vidare om retorsskolorna. Han återkommer till dem i början av k. 31 och, efter avbrottet i hans föredrag (k. 32, 33), i annat sammanhang och ur annan synpunkt utförligare i k. 35.
  3. Mot den nyare tidens försumlighet beträffande förvärvandet av allmänbildning ställes den möda och omsorg, som de gamla talarna nedlade därpå. Som exempel tjänar Cicero.
  4. Med Q. Mucius menas Q. Mucius Scaevola augur, ej att förväxla med sin yngre släkting, Q. Mucius Scaevola pontifex maximus. Båda voro, liksom i allmänhet Mucierna, framstående jurister, och efter den förstnämndes död vände sig Cicero för sin vidare juridiska utbildning till den senare.
  5. Philo från Larissa, grekisk filosof av den akademiska skolan, kom under mithridatiska kriget 88 f. Kr. som flykting till Rom, där Cicero åtnjöt hans undervisning i retorik och filosofi. — Diodotus, grekisk filosof av den stoiska skolan, vistades också en längre tid i Rom och bodde flere år i Ciceros hus, där han dog 59 f. Kr. Diodotus, som var en mångsidigt bildad man, gav Cicero undervisning i flere ämnen, bland annat filosofi, särskilt dialektik.
  6. Achaia = Grekland, som kallades Achaia som romersk provins. Asia = den romerska provinsen Asien, omfattande främre delen av Mindre Asien.
  7. »den subtila dialektiken« etc. Förf. utgår här ifrån den vanliga antika indelningen av filosofien i 1. dialektik eller logik, 2. etik, 3. fysik. Dialektik, gr. ζιαλεχτιχη sc. τεχνη, lat. dialectice,-es eller dialectica,-ae (av ζιαλεγεσΘαι »samtala») betecknade eg. konsten att samtalsvis logiskt utreda en fråga. Som dialektikens karakteristikum anges här som ofta subtilitas (finhet, skärpa i utredningen) , som etikens utilitas (nytta, användbarhet i det praktiska livet). Den tredje delen av filosofien betecknas ej som de båda andra med sitt vanliga namn utan genom angivande av det varom den handlar: förändringarna i världen och orsakssammanhanget. Man kan översätta: läran om förändringarna etc.
  8. Jag behåller här i likhet med John handskrifternas läsart: sicut ceterarum renim.

Kapitel 30

Jag förbigår den första elementarundervisningen, fastän även på denna arbetas för litet. Men man nedlägger ej heller tillräcklig möda varken på läsningen av litteratur eller på studiet av forntiden eller på att inhämta kännedom vare sig om saker eller personer eller tidsförhållanden, utan man strävar att komma till de s. k. retorerna.1 Om tiden, när dessas yrke först infördes i vår stad, och om det ringa anseende, det hade hos våra förfäder, skall jag strax tala, men först måste jag gå tillbaka2 till den undervisning, som vi försport att de talare fått, om vilkas ändlösa arbete och dagliga förberedelse och ständiga övningar på alla studieområden även deras egna skrifter innehålla upplysningar.3 Känd för er är åtminstone den skrift av Cicero, som bär titeln Brutus, i vars sista del (den föregående innehåller nämligen en historik över de gamla talarna) han skildrar sin egen begynnelse, sin fortgång steg för steg, den så att säga uppfostran, som hans vältalighet fått. Han säger, att han studerat den borgerliga rätten hos Q. Mucius,4 att han hos akademikern Philo och hos stoikern Diodotus5 grundligt inhämtat filosofiens alla delar och att han, ej nöjande sig med de lärare, som han haft tillgång till i huvudstaden, även genomrest Achaia och Asien6 för att tillägna sig alla vetenskaper i all deras mångfald (en allsidig vetenskaplig bildning). Därför kan man verkligen i Ciceros skrifter märka, att han icke saknat insikter i geometri, i musik, i grammatik, ja över huvud icke i någon ädel vetenskap. Han hade satt sig in i den subtila dialektiken, i den nyttiga moralläran (etiken), i läran om förändringarna i världen och orsakssammanhanget (fysiken).7 Så är det nämligen, värderade vänner, så är det: ur en mångsidig bildning och en mängd vetenskaper och ett allomfattande vetande kväller denna beundransvärda vältalighet fram i rikt flöde; och icke är för talaren hans uppgift och förmåga, som fallet är på alla andra områden,8 innesluten inom trånga och snäva gränser, utan den är talare, som kan yttra sig om varje fråga i en vacker och prydlig form och på ett övertygande sätt, värdigt ämnet, med hänsyn till vad som efter omständigheterna är nyttigt och så, att han bereder åhörarna en estetisk njutning.

Kapitel 31

Om detta hade de gamle övertygat sig, för att uppnå detta insågo de, att det vore nödigt, icke att hålla övningstal i retorsskolorna, icke att på fingerade rättsfall utan någon som helst likhet med verkligheten öva blott tunga och röst,1 utan att fylla bröstet (= mätta själen) med de vetenskaper,2 i vilka det är fråga om gott och ont,3 om hederligt och skamligt, om rätt och orätt. Detta är nämligen det material, som tjänar talaren som underlag för talet. Ty vid rättegångar (= i rättstalen) utreda vi i regeln, vad som är rätt och billigt, vid överläggningar (= i tal vid överläggningar, i överläggande församlingar), vad som är nyttigt, i lovtalen, vad som är hederligt,4 med den inskränkningen att5 även dessa synpunkter ofta blandas om varandra. Men om dessa ämnen kan ingen tala sakrikt och omväxlande och i en prydlig form annat än den, som lärt sig förstå den mänskliga naturen, dygdernas väsen och lasternas förvändhet och betydelsen av det som varken räknas som dygd eller som last.6 Ur dessa källor härflyter också den verkan, att man lättare kan vare sig uppegga eller stilla domarens vrede, då man vet, vad vrede är, och fortare framkalla medlidande, då man vet, vad medlidsamhet är och genom vilka rörelser i själen den väckes. En talare, som bedrivit sådana studier teoretiskt och praktiskt, skall, vare sig han fått till uppgift att tala inför fientligt stämda åhörare eller inför partiska eller inför missunnsamma eller inför surmulna eller inför räddhågade, förstå, vad som ligger på botten i sinnena, och behandla åhörarna och avpassa sitt tal, allteftersom vars och ens natur fordrar, ity att han har alla hjälpmedel iordningställda och undanlagda för alla behov. 7På somliga verkar det knappa och sammanträngda framställningssättet, som omedelbart sammanfattar de särskilda bevisen, mera övertygande: när man talar inför sådana, är det nyttigt att ha studerat dialektik.8 Andra behagar mer den breda och jämnt flytande och från det allmänna uppfattningssättet utgående framställningen: för att göra intryck på sådana skola vi från peripatetikerna9 låna lämpliga och för allt, som kan avhandlas, redan färdiggjorda synpunkter. Akademikerna skola ge oss stridbarhet,10 Plato hög flykt, Xenofon intagande behag.12 Icke ens från Epicurus och Metrodorus är det för talaren olämpligt att upptaga en del vackra sentenser och använda dem vid behov.13 Det är nämligen här icke fråga om utbildning av en filosof (av facket) eller en trogen anhängare av stoikerna utan av en person, som bör grundligt inhämta vissa vetenskaper men läppja på alla.14 Det var därför, som de gamla talarna både skaffade sig ett omfattande vetande på rättsvetenskapens område och gjorde någon bekantskap med grammatik, musik och geometri. Saker förekomma nämligen — och det är flertalet, ja nästan alla —, som fordra juridiska insikter, men också många, som kräva kunskaper även i sistnämnda ämnen.

  1. Om övningstalen i retorsskolorna och de ämnen, som i dem plägade behandlas, jfr nedan k. 35.
  2. Syftar på olika delar av etiken.
  3. »gott och ont» är här = nyttigt och skadligt, såsom framgår av det följande, där »vad som är nyttigt» svarar mot »gott och ont» i det föregående.
  4. Man skilde i retoriken på tre slags saker, som kunde bliva föremål för talarens behandling, tria. genera causarum, nämligen 1. genus iudiciale (gr. γενος ζιχανιχόν), som omfattade tal inför rätta (in iudiciis), 2. genus deliberativum (gr. γενος συμβονλευτίχον), omfattande tal i överläggande församlingar (folkförsamlingen, senaten), 3. genus laudativum eller demonstrativum (γενος εγχωμιαστιχόν eller επζειχτιχόν), vartill räknades tal, som gingo ut på att berömma, resp. klandra, och i allmänhet tal, som icke hade något bestämt praktiskt syfte utan mest avsågo att visa talarens konst.
  5. Jag läser med handskrifterna: disserimus ita, ut etc. Det synes mig icke nödigt att inskjuta sed eller tamen framför, resp. efter ita.
  6. »det som varken räknas som dygd eller som last» är en omskrivning av det stoiska begreppet αζιαΦορα, i sedligt avseende likgiltiga saker, såsom makt, hög börd, rikedom o. s. v.
  7. Messalla söker nu visa, vilken nytta talaren i stilistiskt avseende kan draga av studiet av olika filosofers och filosofiska skolors skrifter.
  8. »att ha studerat dialektik, d. v. s. att ha gått i skola hos stoikerna. För dessa, som med förkärlek odlade dialektiken, var det knappa och sammanträngda framställningssättet utmärkande.
  9. Peripatetici (gr. Περιπατητιχοί) kallades de filosofer, som tillhörde den av Aristoteles grundade skolan. Namnet sammanhänger tydligen med περιπατος »promenerande, promenad», περιπείν  »promenera», men varpå det egentligen syftar, är ej fullt klart.
  10. loci (mutuabimur a Peripateticis — locos) här knappast loci communes »allmänna betraktelser» utan »fyndställen för bevisens finnande, synpunkter för bevisningen», vilka sistnämnda loci (gr. τόποι) redan den peripatetiska skolans grundläggare Aristoteles utförligt behandlat i sin retorik.
  11. Inom den akademiska, spec. den nyakademiska skolan, som här avses, florerade oppositionslystnad och disputerande, jfr k. 24, a. 1 och om Akademien i allmänhet k. 32, a. 6.
  12. Hög flykt framhålles ofta som utmärkande för Platos stil, intagande behag för Xenofons.
  13. Epicurus (gr. Έπίκουρος) den epikureiska skolans stiftare, omkr. 300 f. Kr. Metrodôrus (gr. Μητρόζωρος) den förnämste av Epicurus' lärjungar. Den epikureiska filosofien, som satte njutningen som det högsta goda och anbefallde avhållsamhet från offentlig verksamhet, ansågs av Cicero och Quintilianus sakna bildningsvärde för talaren. Däremot låter Tacitus Messalla här göra gällande, att till och med studiet av de epikureiska skrifterna kunde vara gagneligt för talaren: det vore ej ur vägen, att talaren från Epicurus och Metrodôrus upptoge vissa vackra sentenser. Sådana voro samlade i de s. k. χύριαι ζόξαι (»viktiga satser») men förekommo även i andra epikureiska skrifter. De kallas här exclamationes, väl på grund av sin korta, pregnanta formulering, stundom som utrop.
  14. Messalla förklarar här, varför han i det föregående ej rekommenderat ett djupare inträngande i något visst filosofiskt system (t. ex. det stoiska) utan förordat ett eklektiskt utnyttjande av olika system. Detta beror, säger han, därpå, att det här icke är fråga om att utbilda en filosof av facket eller en anhängare av stoikerna (dessa voro särskilt strängt bundna av sitt system) utan av en talare, som behöver någon kännedom om alla vetenskaper men djupare insikter endast på vissa områden.

Kapitel 32

Ingen må invända, att det är tillräckligt, att vi för ett bestämt tillfälle skaffa oss vissa upplysningar av enkel och ensidig beskaffenhet.1 Ty först och främst tillgodogöra vi oss icke på samma sätt det som är vårt eget och det som är lånat, och uppenbarligen är det stor skillnad på om det man framställer är ens egendom eller ett lån. Vidare är det mångsidiga vetandet i och för sig en prydnad för oss, även då vi icke lägga an på att visa det, och det sticker tydligt fram, där man minst skulle tro. Och detta uppfattar icke blott en bildad och sakförståndig åhörare utan även den stora publiken och yttrar genast sitt bifall, i det att den erkänner, att en sådan talare gjort vederbörliga studier, att han allsidigt satt sig in i vältaligheten, kort sagt, att han är en verklig talare. Och en sådan — det försäkrar jag — kan icke någon bli och har aldrig någon blivit annat än den, som trätt ut på forum väpnad med alla vetenskaper (med ett allsidigt vetande), liksom en soldat, som går i striden utrustad med alla vapen.

Detta bry sig vår tids talare så litet om, att man i deras föredrag stöter på till och med det nu gängse vardagsspråkets fula och anstötliga fel, att de äro okunniga om lagarna, icke känna till senatsbesluten och rentav förlöjliga den borgerliga rätten,2 ja, vad filosofiens studium och de vises lärosatser angår, djupt avsky dem. De inskränka den liksom från sitt rike förjagade vältaligheten till ett fåtal tankar och knappa satser (sentenser), så att hon, vilken förr som en alla vetenskapers drottning med sitt präktiga följe fyllde upp brösten (själarna),3 nu på alla sidor beskuren, berövad sin ståt, berövad sin hedersvakt, jag skulle nästan vilja säga berövad sin friborenhet (degraderad till slavinna), inläres som ett av de simplaste hantverken.4

För min del anser jag, att detta är den främsta och förnämsta orsaken till att vi så långt avlägsnat oss från de gamla talarnas vältalighet. Fordras vittnen, vilka bättre kan jag då nämna än hos grekerna Demosthenes, som enligt traditionen skall hava varit en mycket flitig åhörare av Plato?5 Och Cicero yttrar, vill jag minnas, ordagrant, att han uppnått allt, vad han åstadkommit som talare, icke tack vare retorernas verkstäder, utan Akademiens promenadplatser (d. v. s. icke genom retorisk utan genom filosofisk undervisning).6 Det finns andra orsaker, betydelsefulla och viktiga, men dessa tillkommer det er att klarlägga, eftersom ju jag redan fyllt mitt värv och, som min vana är, stött många, vilka — det är jag säker om —, ifall de händelsevis skulle få höra detta, skola säga, att jag, då jag prisar det juridiska och filosofiska vetandet såsom nödvändigt för talaren, applåderat mina egna dumma påfund.»

  1. Messalla har i det föregående framhållit, att en omfattande bildning är oundgänglig för talaren och att denne särskilt bör ha studerat juridik och filosofi. Han bemöter nu i början av k. 32 den invändning, som han tänker sig kunna göras häremot, nämligen den, att det vore tillräckligt att för varje särskilt fall inhämta nödiga upplysningar (här anspelas på bruket, att juridiskt obildade advokater vid förefallande behov läto instruera sig av rättskunniga personer, de hos grekerna så kallade πραγματιχοί, pragmatici). Messalla avvisar den fingerade invändningen under framhållande av en genom eget studium förvärvad allmänbildnings företräden framför tillfälligt inhämtade upplysningar. — De ifrågavarande upplysningarnas »enkla och ensidiga» beskaffenhet berodde på att de blott avsågo ett enskilt fall.
  2. ius civitatis synes här, om texten är riktig, undantagsvis stå för ius civile »den borgerliga rätten».
  3. Vältaligheten jämföres med avseende på sin ställning i äldre tid, då den tog alla andra vetenskaper i sin tjänst, med en drottning omgiven av en präktig svit (= de övriga vetenskaperna).
  4. Meningen synes vara: men nu är vältaligheten isolerad från de andra vetenskaperna och sålunda berövad den präktiga svit, varmed hon förr ståtade och som var en heder för henne (liksom utgjorde hennes hedersvakt). Ja, vältaligheten är nu nästan degraderad till en slavinna: hon inläres, som vore hon ett av de simplaste hantverken, d. v. s. för att tjäna som födkrok.
  5. Den hos flere antika författare förekommande uppgiften, att Demosthenes varit Platos åhörare, synes sakna grund.
  6. Academia (gr. Αχαδημεια) hette en med ett gymnasium och parkanläggningar försedd plats invid Athen, uppkallad efter en heros Αχαδημος, I Akademien lärde Plato, och här fick den från honom utgående filosofiska skolan (den akademiska) sitt säte. — Det här åsyftade yttrandet av Cicero återfinnes Or. 3, 12.

Kapitel 33

Nu inföll Maternus: »Mig åtminstone synes det ännu vara så långt ifrån, att du fullgjort det värv du åtagit dig, att du, som mig tyckes, endast gjort en början och låtit oss se vissa, att jag så må säga, konturer1 och ytterlinjer. Ty i vilka vetenskaper de gamla talarna brukade undervisas, har du nämnt och påvisat skillnaden mellan vår lättja och okunnighet och å andra sidan deras mycket ivriga och fruktbärande studier. Men på det som återstår väntar jag, nämligen att, liksom jag av dig erfarit, vad de visste eller vi äro okunniga om, jag också skall få veta, genom vilka övningar de, när de redan hunnit in i ynglingaåldern och stodo i begrepp att inträda på forum (d. v. s. börja sin offentliga verksamhet), brukade stärka och underhålla sina anlag. Ty att vältaligheten icke grundar sig blott på teori och vetande (teoretiskt vetande) utan i långt högre grad på färdighet och praktik (praktisk färdighet), det skall du, tänker jag, icke förneka, och de här närvarande synas med sin min antyda detsamma.»

Därefter, då även Aper och Secundus givit en vink om, att de hade samma önskan, yttrade Messalla liksom börjande på nytt: »Eftersom jag tycker mig hava tillräckligt klarlagt den gamla vältalighetens första utveckling och utgångspunkter genom att påvisa, i vilka vetenskaper de gamla talarna brukade undervisas och utbildas, skall jag nu redogöra för deras övningar. Dock ingår övning i själva de teoretiska studierna, och ingen kan fullt tillägna sig ett så rikt, så svårtillgängligt och så mångskiftande stoff,2 utan att till det teoretiska vetandet (studiet) kommer övning, till övningen färdighet och till färdigheten praktisk utövning av vältaligheten.3 Härav kan man sluta, att metoden är densamma både för tillägnelsen av vad man skall framföra (i talet) och för framförandet av vad man tillägnat sig.4 Men om någon finner detta väl dunkelt och skiljer vetandet från övningen, skall han åtminstone göra det medgivandet, att den som i rikt mått är utrustad med ifrågavarande teoretiska insikter, skall komma långt bättre förberedd till de övningar, vilka gälla som särskilt tillhörande talarna.

  1. Jag har här återgivit vestigia med »konturer». Denna betydelse hos vestigia är för övrigt ej uppvisad men förklarlig, då ett spår av ett föremål (t. ex. ett fotspår) blott återger föremålets yttre form, dess konturer.
  2. På detta i handskrifterna fördärvade ställe har jag upptagit Andresens, visserligen ej alldeles säkra, textgestaltning: tot tam reconditas, tam varias res.
  3. Vad Messalla här vill säga synes vara: förutsättningen för att talaren skall kunna fullt behärska det stoff, varmed vältaligheten har att röra sig, är, att han med det teoretiska studiet förbinder övningar och därigenom skaffar sig färdighet och stärker denna genom utövning av vältaligheten i det praktiska livet (icke blott i övningstal). Det torde ej vara nödigt att stryka det efter usus följande eloquentiae.
  4. Messalla framhåller, att teori och praxis alltid böra gå hand i hand: den teoretiska tillägnelsen av stoffet bör vara förenad med praktisk tillämpning av det inhämtade och å andra sidan den praktiska tillämpningen stödjas av teorien.

Kapitel 34

Alltså (för att återkomma till ämnet)1 fördes hos våra förfäder den unge man, som utbildades till offentlig talare, då han redan var förberedd genom undervisningen i hemmet och hade förvärvat ett rikt mått av högre bildning, av sin fader eller någon släkting till en talare, som intog en ledande ställning i samhället. Denne vande han sig att ständigt sluta sig till (som sin handledare), denne vande han sig att ledsaga, vande sig att åhöra allt vad han talade vare sig vid domstolarna eller i folkförsamlingarna, så att han uppfångade även ordväxlingar och åhörde trätor (orddueller)2 och så att säga i striden lärde sig strida.3 Stor erfarenhet, mycken säkerhet och ett fint omdöme tillägnade sig härigenom genast de unga männen, som gjorde sina studier mitt i offentlighetens ljus och just under sakernas avgörande, då ingen yttrar något dumt eller motsägande strafflöst, jag menar,4 utan att domaren uttrycker sitt misshag, motparten gör ett nummer av saken, ja till och med vännerna reagera. Sålunda infördes de (de unga männen) genast i den äkta och oförfalskade vältaligheten, och ehuru de följde blott en (som handledare), lärde de dock känna alla samtida sakförare både i en mängd mål och vid många domstolar, och de hade gott tillfälle att iakttaga den högst olika smaken hos publiken själv, varigenom de lätt kunde komma underfund med, vad som hos varje uppträdande gillades eller misshagade. Sålunda saknades dem varken en lärare — och det den bäste och utvaldaste —, som visade dem vältalighetens verkliga anletsdrag (sanna väsen), icke en skuggbild därav, ej heller motståndare och medtävlare,5 som kämpade med skarpa vapen, icke med trävärjor (kämpade på allvar, icke på lek),6 ej heller ett auditorium, som alltid var fulltaligt, alltid nytt, sammansatt av illvilligt och välvilligt sinnade, så att varken misslyckade eller lyckade ställen (i talen) blevo ouppmärksammade. Ni veta ju, att det stora och varaktiga ryktet som talare vinnes icke mindre på motsidans bänkar än på ens egna anhängares,7 ja, att det på denna grundval reser sig fastare och där får en pålitligare styrka. Och i sanning under ledning av sådana lärare kom den unge man, om vilken vi tala, han, som var en lärjunge av verkliga talare, åhörare på forum, ständig besökare vid domstolarna, utbildad och inövad genom andras erfarenhetsrön, han, för vilken på grund av det dagliga auskulterandet lagarna voro välkända, domarnas ansiktsdrag ej nya, han, som ständigt och jämt hade praxis i folkförsamlingarna för ögonen, som vid mänga tillfällen lärt känna publikens smak, därhän, att han, vare sig han åtagit sig en anklagelse eller ett försvar, genast alldeles på egen hand var vuxen vilken sak som helst. I sitt nittonde år riktade L. Crassus mot C. Carbo, i sitt tjuguförsta Caesar mot Dolabella, i sitt tjuguandra Asinius Pollio mot C. Cato, vid ej mycket högre ålder Calvus mot Vatinius de anklagelsetal, som vi ännu i dag läsa med beundran.8

  1. Genom ergo återupptages Messallas i föregående k. påbörjade men av en kort exkurs avbrutna framställning av de gamla talarnas praktiska utbildning.
  2. Vid förhandlingarna inför rätta, i folkförsamlingarna och senaten förekommo icke blott sammanhängande tal (perpetuae, continuae orationes) utan även ordväxlingar, replikskiften, ofta i form av frågor och svar (altercationes), som stundom fingo en häftig karaktär och urartade till ett slags trätor eller gräl (iurgia).
  3. »i striden lära sig strida» bildligt uttryck för »lära sig vältaligheten praktiskt» (genom att följa en framstående talare i hans verksamhet; jfr a. 6).
  4. Jag har i svenskan tillagt »jag menar» för att markera, att den följande med »utan att» (quominus) inledda satsen innehåller en förklaring (epexeges) av det föregående »strafflöst» (impune).
  5. »motståndare och medtävlare», närmast till den talare, som var handledare åt en ung man, men från läraren skiljes här ej lärjungen.
  6. Kampen mellan talarna i det verkliga livet betecknas som en strid på allvar, med skarpa vapen, medan däremot talövningarna i skolan jämföras med fäktövningar (t. ex. gladiatorernas), vid vilka användes trävärjor (eller floretter).
  7. Messalla framhåller, att talarens rykte ej mindre beror på motsidans erkännande än på de egna anhängarnas, därmed motiverande, varför han i det föregående talat om betydelsen av den från motståndarna kommande kritiken (att hämta lärdom från denna kritik vore en väg till vinnande av det nämnda erkännandet).
  8. Av de här omtalade personerna äro L. Crassus, C. Garbo, Caesar, Asinius Pollio, Calvus och Vatinius redan nämnda i det föregående. Cn. Cornelius Dolabella, konsul 81 f. Kr., sedan ståthållare i Macedonien, anklagades 77 av Caesar för utpressningar (repetundarum) men blev frikänd. C. Porcius Cato, en släkting till Cato Uticensis, anklagades 54 av Asinius Pollio utan framgång. Calvus höll flere anklagelsetal mot Vatinius (jfr k. 21); här åsyftas det första av dessa. Av de kronologiska uppgifterna här äro den första och den andra oriktiga. Av tillförlitliga uppgifter på andra håll veta vi, att Crassus anklagade Carbo i sitt tjuguförsta (eller tjuguandra), ej i sitt nittonde år, och Caesar Dolabella i sitt tjugutredje (eller tjugufjärde), ej sitt tjuguförsta år. Källan för de oriktiga data är obekant.

Kapitel 35

Men nu för tiden föras våra söner vid helt unga år till de där s. k. retorernas skolor, personer, som framträdde först kort före Ciceros tid och ej föllo våra förfäder i smaken, såsom uppenbart framgår därav, att de av censorerna Crassus och Domitius förständigades att stänga 'skolan i oförskämdhet', såsom Cicero uttrycker sig.1 Men vad jag ville säga, det var, att de (de unga mannen) föras till skolor av sådan beskaffenhet, att det icke skulle vara lätt för mig att avgöra, om själva stället eller skolkamraterna eller studiesättet mest skadar anlagen. Ty hos stället finns intet, som väcker respekt, då alla, som inträda där, äro lika okunniga; hos kamraterna finns intet, som befordrar framsteg, då gossar undervisas bland gossar och ynglingar bland ynglingar, varför de både tala och åhöras med lika stort lugn,2 och vad mera är, själva övningarna äro till stor del ändamålsvidriga. Det är ju två slags ämnen, som behandlas hos retorerna: suasorier och kontroversier.3 Av dessa överlämnas visserligen suasorierna, då de anses vara avgjort lättare och dra mindre insikt, åt gossar, men kontroversierna tilldelas mognare (lärjungarna), och huru beskaffade (huru underligt beskaffade) äro de icke, på min heder, och hur otroligt hopsatta!4 Härtill kommer, att på ett verklighetsfrämmande ämne också användes ett patetiskt föredrag. Därav följer, att man med bålstora ord utbreder sig om tyrannmördares belöningar eller våldförda kvinnors val eller medel mot pest eller mödrars blodskam eller över huvud allt, som dagligen avhandlas i skolan, män sällan eller aldrig på forum.5 När de komma inför verkliga domare — — —6

Här finns en stor lucka i origanaltexten. Troligen har Mesalla avslutat sitt anförande i denna och det är istället Secundus som talar i kapitel 36. Början av kapitel 36 tycks handla om hur den grekiska vältalighetens blomstring under Demosthenes tid berodde på de politiska förhållandena. Den första meningen syftar sannolikt på just Demesthenes.

Kapitel 36

— — — ha tanken riktad på saken, han kunde ej säga något alldagligt, något simpelt (hans vältalighet sjönk aldrig ned till det alldagliga, det simpla).1 Det är med den stora vältaligheten som med en eld: den näres av stoffet och livas upp av (häftiga) rörelser och får en klarare glans i och genom förbränningen.2 Samma förhållande har även i vårt samhälle fört den gamla vältaligheten framåt (befordrat vältalighetens utveckling under den gamla tiden). Ty ehuru även vår tids talare uppnått det (de förmåner), som rättvisligen kunnat tillerkännas dem under välordnade och lugna och lyckliga samhällsförhållanden, så var dock det mera (voro dock de fördelar flera), som de (talarna) lyckte sig kunna vinna under den föregående tidens förvirring och tygellöshet, då i följd av den allmänna oredan och frånvaron av monarkisk ledning varje talares insikt bedömdes efter hans förmåga att övertyga det hållningslösa folket. Härav det ständiga framläggandet av lagförslag i syfte att vinna ett folkkärt namn, härav de på talarstolen så gott som övernattande ämbetsmännens tal inför folkförsamlingarna, härav anklagelsetalen mot mäktiga sakförda och den fiendskap, som föll även på hela familjers lott, härav de stores partistrider och senatens ständiga fejder mot folket.3 Ehuru dessa företeelser var och en för sig söndersleto staten (verkade upplösande på samhällsordningen), gåvo de dock övning åt denna tids vältalighet och syntes överhopa den med rika belöningar, ty ju mer någon betydde som talare, desto lättare uppnådde han höga ämbeten, desto större företräde hade han under själva förvaltningen av ämbetena framför sina ämbetsbröder, desto mer gunst vann han hos de ledande, desto mer inflytande hos senaten, desto större ryktbarhet och namn hos folket. Dessa talare hade överflöd på klienter även bland främmande folk; dem betygade ämbetsmän, som stodo i begrepp att avgå till provinserna, sin vördnad, dem hyllade de efter återkomsten; på dem syntes både praeturer och konsulat av sig själva ropa (de syntes självskrivna till de högsta ämbeten); de saknade icke ens som enskilda personer en ärnbetsmans myndighet, enär de genom sina råd och sitt anseende styrde både folket och senaten. Ja, de hade själva (genom egen erfarenhet) kommit till den övertygelsen, att ingen utan vältalighet vare sig kunde uppnå eller bibehålla en bemärkt och framstående ställning i samhället. Och det är ej att undra på, då de även mot sin vilja fördes fram inför folket, då det icke var nog att i senaten i korthet avgiva sin röst, utan de måste med talang och vältalighet hävda sin mening, då de, när de gjordes till föremål för något hätskt anfall eller anklagelse, hade att själva försvara sig, då de i statsprocesser voro tvungna att avlägga även vittnesmål icke frånvarande och skriftligt utan muntligt och personligen närvarande. Sålunda kom till de stora belöningar, som vältaligheten skänkte, också det trängande behovet, och liksom det betraktades som något skönt och ärofullt att anses ha ordet i sin makt, så å andra sidan som något vanhedrande att synas stum och mållös.

  1. Undervisning i grekisk retorik gavs i Rom redan under 2:a århundradet f. Kr. Men latinska retorer framträdde först i början av 1:a årh. (paulo ante Ciceronis tempora »kort före Ciceros tid» = kort innan Cicero började sin offentliga verksamhet). Mot dessa riktade censorerna Crassus (den berömde talaren) och Domitius 92 f. Kr. det här omtalade ediktet, som Cicero De orat. III, 93 f. låter Crassus själv motivera. Därvid användes om den latinska retorsskolan det här citerade uttrycket hidus impudentiae »skolan i oförskämdhet».
  2. Då de äldre lärjungarna undervisades för sig och de yngre för sig, kunde de senare ej lära något av de förras föredrag eller kritik. Kritik från kamraternas sida synes över huvud icke ha förekommit, vilket gjorde, att övningarna bedrevos med en känsla av sorglöst lugn både hos de talande (de som höllo föredrag) och åhörarna.
  3. Övningstalen i retorsskolorna (declamationes) voro, som redan nämnts k. 14, a. 7, av två slag: suasoriae och controversiae. Suasorierna, tal, som gingo ut på till- eller avrådande, hörde till genus deliberativum; kontroversierna, tal rörande tvistiga rättsfall, till genus iudiciale (genus laudativum eller demonstrativum spelade vid dessa övningar ej någon roll; om de tre genera causarum jfr k. 31, a. 4). Åtskilliga deklamationer eller utdrag därur ha blivit till vår tid bevarade, framför allt i den äldre Senecas verk Oratorum et rhetorum sententiae, divisiones, colores och i de under Quintilianus' namn gående samlingarna.
  4. Denna mening, vars läsning och tolkning är något omtvistad, synes gå ut på att framhålla, att det förut om övningarna i retorsskolorna fällda omdömet, att de till stor del äro ändamålsvidriga (icke blott icke nyttiga utan till och med skadliga för talarens praktiska utbildning), endast i mindre mån gäller om suasorierna men däremot har sin fulla tillämpning på kontroversierna. Suasorierna, som ansågos vara lättare och kräva mindre insikt, förekommo nämligen blott på ett tidigt stadium, då talarens inträde i praktisk verksamhet ej var så nära förestående; kontroversierna däremot tilldelades mognare lärjungar, och ämnenas onaturlighet och orimlighet var för dem särskilt karakteristisk.
  5. Här anföras några typiska exempel på i kontroversierna använda ämnen, exempel, som äro väl ägnade att belysa dessa ämnens verklighetsfrämmande, ibland rent fantastiska art. Just de här angivna ämnena finna vi behandlade i flere av de i ovannämnda samlingar bevarade deklamationerna. — »våldförda kvinnors val» (vitiatarum electiones): hithörande controversiae stödja sig på en lag, enligt vilken en våldförd kvinna hade rätt att välja mellan våldsverkarens avlivande eller att äkta honom. Denna lag, liksom många andra, som åberopas i kontroversierna, synes i väsentlig mån vara fingerad. — »medel mot pest» (pestilentiae remedia) syftar på situationer, som uppstodo, då ett orakel som medel att avvärja pest anbefallde människooffer. Angående deklamationsväsendet i allmänhet kan hänvisas till Friedlaender-Wissowa Darstellungen aus der Sittengeschichte Roms II, 200 ff.
  6.  Som eftersats till satsen cum ad veros iudices ventum »när de komma inför verkliga domare» kan suppleras perturbantur »så bli de förbryllade» eller något dylikt. Meningen är tydligen: när de unga män, som fått sin utbildning i retorsskolan, där de övat sig på fall, som sällan eller aldrig förekomma i verkligheten, skola uppträda i en verklig process, så tappa de huvudet. Den felande eftersatsen har gått förlorad i den här föreliggande stora luckan i texten (se om denna inledn. till Dialogus).
  1. I det närmast efter luckan följande textpartiet är det ej längre Messalla, som har ordet, utan sannolikt Secundus. Slutet av Messallas anförande och början av Secundus' ha då gått förlorade i luckan (jfr inledn. till Dial.). Secundus synes ha börjat med att påvisa, att den grekiska vältalighetens blomstring under den demostheniska tiden betingades av de politiska förhållandena. De första orden efter luckan: rem cogitare, nihil humile, nihil abiectum eloqui poterat syfta säkerligen på Demosthenes. cogitare var enligt Decembrios vittnesbörd codex Hersfeldensis' läsart, som också återfinnes i de flesta av våra handskrifter. Någon ändring därav bör väl således ej komma i fråga. Infinitiven får tänkas beroende av ett i luckan bortfallet verb. Hur den stympade meningen i sin helhet lytt, är ovisst.
  2. Secundus avslutar sin betraktelse över den grekiska vältaligheten med en jämförelse mellan den stora vältaligheten och en eld. Tankegången synes vara följande: elden kräver för sitt underhåll bränslematerial, likaså den stora vältaligheten ett rikt stoff; elden livas upp av häftiga rörelser (man kan tänka på svängandet av en fackla), likaså vältaligheten av politiska rörelser (politisk oro); elden får en klarare glans under förbränningsprocessen, likaså framträder vältaligheten i högre glans, då den verkar som en förtärande brand.
  3. Här framhålles, att de förut antydda tidsförhållandena gåvo talaren anledning och tillfälle att på mångfaldigt sätt göra sig gällande i det offentliga livet. — leges assiduae et populare nomen = leges assiduae ad populare nomen parandum (hendiadyoin) »det ständiga framläggandet av lagförslag i syfte att vinna ett folkkärt namn» har avseende på den massa lagförslag, som under republikens sista århundrade framställdes i demokratiskt eller demagogiskt syfte. — pernoctare. in rostris »övernatta på talarstolen» hyperboliskt uttryck = ständigt och jämt uppträda på talarstolen. — et assignatae etiam domibus inimicitiae syftar ej, som mänga anse, på ärftliga släktfejder. Sådana förekommo hos germanerna (s. Tacitus Germania k. 21) men knappast hos romarna. Däremot förekom, att talare uppträdde fientligt mot flere medlemmar av samma familj. Denna fiendskap, som ägnades hela familjer, liknas vid en dem anvisad jordlott (assignare alicui aliquid »anvisa någon något som egendom», t. ex. en jordlott).

Kapitel 37

Fördenskull sporrades de (den äldre tidens talare) icke mindre av skamkänslan1 än av belöningarna,2 i det att de strävade för att de icke skulle bli räknade till de stackars klienterna snarare än till patroni (sakförarna),3 att icke från förfäderna ärvda förbindelser skulle övergå till andra,4 att icke de (själva), betraktade som odugliga och icke vuxna de höga ämbetena, antingen icke skulle kunna ernå dessa eller, om de ernått dem, sköta dem illa. Förmodligen ha i edra händer kommit dessa gamla urkunder, som icke blott ännu finnas kvar i antikälskares bibliotek utan också just nu hålla på att samlas av Mucianus och redan äro ordnade och utgivna i, som jag vill minnas, elva böcker 'Acta' (tal) och tre böcker 'Epistulae' (brev).5 Av dem kan man finna, att Cn. Pompejus' och M. Crassus'6 maktställning berodde icke blott på materiell styrka och vapen utan också på andlig begåvning och vältalighet, att bärare av namn som Lentulus och Metellus och Lucullus och Curio7 och den övriga skaran av högtstående män nedlagt mycket arbete och mycken omsorg på dessa studier och att ingen på den tiden kommit i besittning av stor makt utan ett visst mått av vältalighet.

Härtill kom de anklagades lysande ställning och målens betydenhet, saker, som även de mäktigt främja vältaligheten. Ty det är stor skillnad på om man har till uppgift att tala om stöld8 eller en formula (rättsformel) och ett interdikt9 eller om röstvärvning vid valen,10 utplundring av bundsförvanter11 och mord på medborgare.12 Det är visserligen bäst, att sådana olyckor icke inträffa, och det tillstånd i samhället måste anses önskvärdast, i vilket vi icke äro utsatta för något dylikt, men då de inträffade, försågo de vältaligheten med ett väldigt material. Med ämnets storhet växer nämligen snillekraften, och ingen kan åstadkomma ett lysande och glansfullt tal annat än den som funnit en likvärdig sak. Icke de tal, som Demosthenes skrev mot sina förmyndare,13 är det, menar jag, som kasta glans över honom, ej heller är det försvarstalet för P. Quintius eller för Licinius Archias, som göra Cicero till en stor talare: nej, Catilina och Milo och Verres och Antonius ha omgivit honom med detta rykte,14 varmed jag icke vill säga, att det lönat sig för staten att frambringa dåliga medborgare, för att talarna skulle få ett rikt material för talet, men låtom oss komma ihåg, vad undersökningen gäller, och göra klart för oss — något som jag då och då påminner om —, att vi tala om något, som lättare framträder under tider av förvirring och oro.15 Vem vet icke, att det är nyttigare och bättre att njuta fred än att hemsökas av krig? Dock frambringa krigen flere goda stridsmän än freden. Liknande är förhållandet med vältaligheten. Ty ju oftare den stått så att säga i striden (ju flere bataljer den utkämpat) och ju flere hugg den givit och tagit och ju mer betydande motståndare och ju skarpare strider den själv utvalt för sin räkning, desto mer upphöjd och stolt och frejdad genom dessa avgörande strider lever den i människors mun, vilkas natur är sådan, att de visserligen önska lugn men beundra det som är förenat med fara.16

  1. De skämdes över att synas »stumma och mållösa» (jfr slutet av föregående k.).
  2. Syftar på de i föregående k. omtalade belöningar, som vältaligheten skänkte.
  3. De voro rädda att bli räknade till klienterna, som behövde rättsskydd, snarare än till patroni, som gåvo sådant.
  4. De fruktade, att de klienter, som de ärvt, skulle övergå till andra patroni.
  5. C. Licinius Mucianus, isynnerhet bekant för den viktiga politiska roll, han spelade vid Vespasianus' upphöjelse på tronen, var även litterärt verksam. Om hans här omtalade sammelverk Acta och Epistulae är ingenting närmare bekant. Av sammanhanget synes framgå, att Acta huvudsakligen innehållit tal från republikens sista tid och Epistulae brev växlade mellan denna tids talare.
  6. Pompejus och Crassus de bekanta triumvirerna.
  7. Om de här åsyftade med Cicero samtida talarna får man upplysningar i Ciceros Brutus.
  8. Stöld räknades av romarna ej som publik utan som privat förbrytelse och föll därför ej under kriminalprocessen (iudicium publicum) utan under civilprocessen (iudicium privatum).
  9. Om de till civilprocessen hörande begreppen formula och interdictum jfr k. 20, a. 3.
  10. Mot ambitus, användning av olagliga medel vid sökande av statsämbeten, spec. röstköp, stiftades mot slutet av den republikanska tiden en mängd lagar, och hithörande mål behandlades av en särskild domstol (quaestio ambitus), en av de under republikens sista århundrade inrättade stående kriminaldomstolarna (quaestiones perpetuae).
  11. Avser förnämligast mot romerska provinsståthållare riktade anklagelser för utpressningar (crimina repetundarum). Även för dessa mål fanns en särskild domstol: quaestio repetundarum, den tidigast (149 f. Kr.) inrättade av quaestiones perpetuae.
  12. Den talande betonar här, att det i väsentlig mån var de stora kriminalprocesserna mot slutet av den republikanska tiden, som gåvo vältaligheten ett så starkt uppsving, medan däremot civilprocesserna icke hade något större allmänt intresse.
  13. Av de tal, som Demosthenes i sin ungdom höll mot sina förmyndare, äro ett par bevarade.
  14. Talet för P. Quintius (Quinctius), som är det äldsta bevarade av Cicero, hölls år 81 i en civilprocess. Talet för skalden Archias av år 62 är mera bekant men rör sig om ett jämförelsevis obetydligt ämne (frågan, huruvida Archias på lagenligt sätt erhållit sin romerska medborgarrätt). Talen mot Catilina, försvarstalet för Milo, talen mot Verres och de mot Antonius (orationes Philippicae) höra till Ciceros berömdaste.
  15. Den talande vill säga: jag menar icke, att de förhållanden, som mot den republikanska tidens slut framkallade vältalighetens blomstring, voro önskvärda, men jag har måst framhålla dem som en av de viktigaste orsakerna till det uppsving, vältaligheten då fick: vår undersökning gäller ju nämligen orsakerna till vältalighetens blomstring under den republikanska tiden och nedgång under kejsartiden, och det ligger i sakens natur, att tider av förvirring och oro erbjuda vältaligheten en gynnsam jordmån.
  16. I slutet av kapitlet är texten i handskrifterna, som lyder: ut secura velint, tydligen fördärvad. Det sannolikaste av de många restitutionsförslagen synes mig vara Johns: ut secura velint, <periculosa mirentur>, varifrån jag i översättningen utgått. Meningen tyckes vara: människornas natur är sådan, att de visserligen önska lugna politiska förhållanden, under vilka talaren ej behöver trotsa någon fara, men beundra talare, som i oroliga tider åtaga sig svåra, med risker förenade saker.

Kapitel 38

Jag övergår till formen för och praxis vid rättegångar under den gamla tiden.1 Ehuru denna (praxis) nu är ändamålsenligare, så fick dock vältaligheten (talaren) större övning på den tidens forum, där ingen tvangs att avsluta sitt tal inom några få timmar och där uppskov fritt (oinskränkt) medgåvos2 och var och en själv bestämde måttet för sitt tal3 och antalet varken av dagar eller av försvarsadvokater var begränsat.4 Pompejus var den förste, som gjorde inskränkningar häri under sitt tredje konsulat och så att säga lade tyglar på vältaligheten,5 dock så att alla rättsförhandlingar försiggingo på forum, alla enligt lagarna, alla inför praetorerna.6 Huru mycket viktigare mål förr brukade föras inför dessa (praetorerna), bevisas bäst därav, att centumviralmålen, som nu intaga första platsen, då till den grad undanskymdes av andra processers glans,7 att icke något i bokform utgivet tal, hållet inför centumvirerna, nu finnes att läsa varken av Cicero eller Caesar eller Brutus eller Caelius eller Calvus, ja över huvud icke av någon stor talare, med undantag av de tal av Asinius,8 som bära titeln försvarstal för Urbinias arvingar, vilka tal dock även de av Pollio (= Asinius) höllos först i mitten av den till gudarna upphöjde Augustus' regering, när de sedan länge lugna tidsförhållandena och folkets oavbrutna (politiska) overksamhet och senatens ständiga fridsamhet och kejsardömets stränga ordning givit till och med vältaligheten liksom allt annat en helt fredlig karaktär.9

  1. Vältalighetens blomstring under den republikanska tiden sättes nu i samband med då gällande friare och för talaren gynnsammare rättegångsformer.
  2. »uppskov fritt (oinskränkt) medgåvos» är översättning av liberae comperendinationes erant. Comperendinatio betyder egentligen »uppskov till övermorgondagen, tredje dagen (in diem perendinum, tertium)». Sådant uppskov synes först ha stadgats för repetundprocessen i lex Servilia de repetundis (av år 111 f. Kr.): enligt denna lag skulle varje sak genomgå två förhandlingar (actiones) med en dags mellanrum. Ett annat slags uppskov vid rättsförhandlingar var ampliatio: en rättsförhandling kunde sluta med ett uttalande från domstolens sida, att saken ej vore klar (non liquere), och beramande av ny förhandling (amplius pronuntiare, därav ampliatio). I samma process kunde förekomma flere ampliationes, ända till sju omtalas i ett fall. Då det här heter liberae comperendinationes erant, synes alltså detta bättre passa in på ampliatio än på comperendinatio, som var obligatorisk och förekom blott en gång i samma process (jfr Mommsen Römisches Strafrecht 425, n. 3). En senare förhandling var en förnyelse av den föregående och omfattade liksom denna anklagelse- och försvarstal; uppskoven medförde sålunda ökade tillfällen att hålla tal.
  3. Innebär en stegring av det föregående »ingen tvangs att avsluta sitt tal inom några få timmar». Lagbestämda maximaltider för tal inför rätta synas ha varit okända i äldre tid. Men redan Cicero omtalar sådana i de Verrinska talen.
  4. En processförhandling upptog ofta, även oavsett den tidsutdräkt, som orsakades av uppskoven, många dagar. — Medan ursprungligen i regeln blott en advokat försvarade den anklagade, uppträdde under republikens sista århundrade vanligen flere advokater, fyra, sex, slutligen ända till tolv i samma mål. — Om de inskränkningar i de friare processformerna, som gjordes i Pompejus' lagar av år 52, se nästa anm.
  5. Under det anarkiska tillståndet i Rom i början av år 52 valdes Pompejus för ordningens återställande till consul sine collega. I denna egenskap genomförde han stränga lagar de vi och de ambitu, som även innehöllo formella bestämmelser angående processordningen, gående ut på att förkorta proceduren. Så föreskrevs, att först vittnesförhör skulle äga rum under tre dagar och därefter anklagelse- och försvarstal hållas under en dag, varvid två timmar voro bestämda för anklagelsen och tre för försvaret; samma dag skulle också saken avdömas (något slags uppskov fick således ej förekomma).
  6. Även efter Pompejus' reform bibehöll sig i viktiga avseenden den gamla rättegängsordningen till den republikanska tidens slut, men med kejsartidens början inträdde flere betydelsefulla förändringar. Medan under republikens tid rättegångsförhandlingarna i regeln försiggingo på forum, alltså i det fria, höllos de under kejsartiden vanligen i slutna rum (jfr k. 39, a. 3). Av brottmålsprocesserna, som under republikens sista århundrade huvudsakligen fördes inför de av praetorer ledda quaestiones perpetuae, gingo från kejsartidens början många, särskilt de politiskt viktigare, dels till senaten, dels till kejsaren, som avdömde dem själv eller genom sina ämbetsmän, varvid den bundenhet av lagarna, som gällde för den republikanska tidens ämbetsmän (jfr »alla enligt lagarna» omnia legibus), bortföll.
  7. Om centumviralmålen jfr k. 7, a. 6. De utgjordes uteslutande av civilmål och ställdes under republikens sista tid fullkomligt i skuggan av de då så ofta förekommande stora kriminalmålen inför quaestiones perpetuae. Men under kejsartiden, då sistnämnda domstolars verksamhet betydligt inskränkts, blevo de huvudföremålet för den rättsliga vältaligheten.
  8. Asinius = Asinius Pollio (jfr k. 21, a. 16), som här först kallas Asinius och strax därefter Pollio.
  9. Den talande anser, att Asinius Pollios inför centumviraldomstolen hållna tal för Urbinias arvingar (jfr Quintilianus Inst. orat. IV, 1, 11 o. s. v.) bilda blott ett skenbart undantag från det föregående påståendet, att intet av någon av den gamla tidens stora talare inför centumvirerna hållet tal i senare tid förelåge (vare sig att sådana tal ej förekommit eller ej blivit utgivna). Asinius Pollios ifrågavarande tal höllos nämligen först i mitten av Augustus' regering, då den nya tiden redan brutit in och republiken övergått i kejsardömet.

 

  1. Den talande övergår nu till andra yttre omständigheter, som under kejsartiden inverkade ofördelaktigt på vältaligheten.
  2. Av detta ställe synes framgå, att talarna under den tid, varom här är fråga, när de uppträdde inför rätta, i st. f. den officiella togan buro paenula, en tjock, tätt åtsittande kappa, som hindrade armarnas fria rörelser. Användningen av detta plagg framställes här som ägnad att nedsätta vältalighetens värdighet och att ge talet en vardaglig prägel, varför det jämföres med ett förtroligt samspråk.
  3. Många rättegångar försiggingo under kejsartiden icke på forum utan i slutna rum, av vilka här nämnas: auditoria »hörsalar», närmast avsedda för recitationer och deklamationer, och tabularia »arkivlokaler» (i dessa senare lokaler, där offentliga handlingar, räkenskaper o. s. v., tabulae publicae, voro förvarade, skola enligt Mommsen Rom. Strafrecht 359, n. 3 särskilt processer, som voro förbundna med räkenskapsavläggande, ha ägt rum).
  4. Omsorgsfullt utarbetade tal, som ej strängt höllo sig till saken, gjorde icke avsedd verkan, utan tvärtom, i det att de föranledde störande avbrott från domarens sida med uppmaning att hålla sig till saken (jfr k. 19, slutet), varjämte till och med nedtystande av bevisföringar och vittnesmål förekom. — I slutet av meningen har jag upptagit konjekturen importunus i st. f. handskrifternas meningslösa patronus (Silentium importunus indicit, sc. iudex »han är nog hänsynslös att nedtysta»).
  5. d. v. s. män från samma tribus »rote».
  6. C. Cornelius anklagades år 65 de maiestate och försvarades av Cicero, vars tal i denna process äro fragmentariskt bibehållna. M. Aemilius Scaurus anklagades år 54 repetundarum och hade ända till sex försvarare, däribland Cicero, av vars tal för Scaurus fragment äro bevarade. Den berömda processen mot T. Milo, Clodius' mördare, ägde rum 52 med Cicero som ensam försvarare. L. Calpurnius Bestia försvarades också av Cicero i en process de ambitu 56. Ciceros tal i processen är emellertid förlorat. Om processerna mot P. Vatinius jfr k. 21, a. 6.

Kapitel 39

Obetydligt och löjligt skall kanske det synas, som jag nu ämnar säga; jag skall dock säga det, vore det också blott, för att det skall väcka löje.1 Huru har ej vältaligheten blivit förnedrad av de där kapporna, i vilka vi äro insnörda och liksom instoppade, när vi språka med domarna;2 huru mycken kraft har ej talet förlorat i hörsalar och arkivlokaler, där numera flertalet mål brukar utredas!3 Ty liksom det är löpningar på en vid bana, som visa, om hästar äro av ädel ras, så finnes också för talarna ett slags fält, på vilket de måste få röra sig fria och obundna (i full frihet), om icke vältaligheten skall förlamas och knäckas. Ja, vi göra till och med den erfarenheten, att sorgfällig beredelse och ängslig omsorg om noggrann stilisering ha en motsatt verkan (mot den avsedda), därför att domaren ofta frågar, när man tänker börja (tala om saken), och man måste börja omedelbart efter hans fråga, i många fall också är nog hänsynslös att tysta ned bevisföringar och vittnesmål.4 Härunder har talaren en eller annan (några få) åhörare, och saken förhandlas liksom i ensamheten. Men talaren behöver bifallsrop och handklappningar och liksom ett slags teater, saker, som dagligen stodo de gamla talarna till buds, då på en gång så många och så förnäma män till trängsel fyllde forum, då även klienter och rotekamrater5 och därtill deputationer från landsortsstäder och en del av (hela) Italiens innebyggare voro närvarande för att giva anklagade sitt stöd, då romerska folket i ett flertal processer ansåg sig ha intresse av vilken dorn som fälldes. Det är nogsamt bekant, att C. Cornelius och M. Scaurus och T. Milo och L. Bestia och P. Vatinius både blivit anklagade och försvarade under tillströmning av folk från hela samhället (från alla lager i samhället), så att redan allmänhetens tävlan i deltagande även på de mattaste talare förmådde verka livande och tändande.6 Det är förvisso på denna grund, som dylika tal utgivna i bokform ännu finnas kvar, varför även själva deras upphovsmän uppskattas förnämligast efter dessa tal.

Kapitel 40

1Än mer: de ständiga talen i folkförsamlingarna och den medgivna friheten att anfalla just de mäktigaste2 och den ära, man till och med skördade av fiendskap (mot stora män) på en tid, då många av dem, som hade ordet i sin makt, icke ens skonade P. Scipio3 eller Sulla eller Cn. Pompejus och för sin i överensstämmelse med avundens natur mot ledande män riktade hets likt skådespelare4 sökte vinna gehör även hos folket (den stora massan) — huru entusiasmerade ej detta talangerna, huru satte det ej talarna i eld och lågor — — (en del av originaltexten har troligen gått förlorad här)5

— — Vi tala ej om en lugn och fredlig företeelse, som har sin lust i hederlighet och måttfullhet; nej, den där stora och uppseendeväckande vältaligheten är en dotter av självsvåldet, som de (den republikanska tidens människor) i sin dårskap kallade frihet, den åtföljer inre oroligheter, den är ett medel att egga det tygellösa folket, den saknar förmåga att underordna sig, saknar sträng tukt, den är trotsig, besinningslös, övermodig, och den förekommer icke i väl ordnade samhällen. Ty ha vi hört om någon talare i Lacedaemon (Sparta) eller på Kreta, samhällen, vilka enligt traditionens vittnesbörd haft den strängaste författningen och de strängaste lagarna? Icke heller hos macedonerna eller perserna eller över huvud hos något folk, som funnit sig i en fast styrelsemakt, känna vi till någon vältalighet. På Rhodus har det funnits några talare, många i Athen, där all makt låg hos folket, hos de okunniga, hos alla (hela massan), att jag så må säga. Även vårt samhälle har, så länge det drev redlöst, så länge det nötte ut sig i partistrider och tvister och tvedräkt, så länge ingen fred fanns på forum, ingen endräkt i senaten, ingen självbehärskning vid domstolarna, ingen respekt för överordnade, ingen inskränkning (i talarnas frihet) från ämbetsmännens sida, visserligen frambragt en mäktigare vältalighet, liksom en obruten mark (vildmark) bar en del frodigare örter. Men varken var Gracchernas vältalighet av så stort värde för staten, att den kunde underkasta sig även deras lagar,6 och icke heller var det ett billigt pris, som Cicero genom ett sådant slut fick betala för sitt rykte som talare.7

  1. Secundus övergår i k. 40 från den rättsliga vältaligheten, om vilken varit fråga i det närmast föregående, till den politiska och visar, att även för denna betingelserna under den republikanska tiden voro de mest gynnsamma.
  2. En vidsträckt yttrandefrihet var under den republikanska tiden, om ej rättsligt, dock faktiskt medgiven.
  3. Med P. Scipio menas väl här Scipio d. y., som stod den tid, varom här är fråga (republikens sista århundrade), betydligt närmare än Scipio d. ä. Scipio d. y. ådrog sig starkt politiskt hat på grund av den ställning, han intog till den gracchiska agrarreformen.
  4. »likt skådespelare» är översättning av ut histriones, där ut genom en lätt ändring är insatt i st. f. handskrifternas obegripliga et; andra hålla emellertid före, att orden böra betraktas som en i texten inkommen randanmärkning och strykas. Äro de riktiga, så måste de väl åsyfta de anspelningar på misshagliga personer och förhållanden, som skådespelare stundom inlade på lämpliga ställen i dramerna, anspelningar, som tjänade att framkalla en uppjagad stämning hos publiken.
  5. I den lucka i texten, som här sannolikt bör antagas (jfr inledn. till Dialogus), ha slutet av Secundus' anförande och början av det därpå följande slutanförandet av Maternus gått förlorade.
  6. Den talande menar, att Gracchernas statsfördärvliga lagar voro ett för högt pris för deras vältalighet.
  7. Den vältalighet, som Cicero i sina s. k. filippiska tal utvecklat mot Antonius, kostade honom, som bekant, livet.

Kapitel 41

Även under nuvarande förhållanden är den verksamhet på forum, som finnes kvar efter de gamla talarna (de gamla talarnas bortgång),1 ett bevis på att samhället icke är fritt från brister och icke alldeles så välordnat, som man kunde önska. Ty vem tillkallar oss som advokater annat än en brottsling eller olycklig? Vilken landsortsstad ställer sig under vårt beskydd annat än en, som är beträngd antingen av en närboende befolkning eller av inre tvedräkt? Vilken provins försvara vi annat än en, som blivit utplundrad och misshandlad? Det hade dock varit bättre att icke behöva klaga än att få upprättelse. Funnes det ett samhälle, där ingen gjorde något ont, skulle talaren vara överflödig bland oskyldiga liksom läkaren bland friska. I alla händelser är det så, att liksom läkekonsten har den minsta användningen och den minsta framgången hos de folk, som ha den starkaste hälsan och de sundaste kropparna, så är talarnas anseende mindre och deras ära ej så lysande, där goda seder råda och människorna äro villiga att underordna sig under härskaren.2 Ty vartill behövas långa yttranden i senaten, då de välsinnade fort enas? Vartill många tal inför folket, då det icke är de okunniga och de många, som överlägga om statsangelägenheter, utan den visaste och ende?3 Vartill behövas frivilliga anklagelser, då något ont så sällan och så sparsamt förövas?4 Vartill misshagliga5 och ändlösa försvarstal, då domarens mildhet går de anklagade till mötes (kommer de anklagade till hjälp)? Tro mig, förträfflige och, så långt det (nu för tiden) är behövligt, vältalige män:6 om å ena sidan ni blivit födda i äldre tider, å andra sidan de, som vi beundra (de gamla talarna), i nuvarande tid och en gud plötsligt hade flyttat om edra (och deras) levnadstider (och ett gudomligt under hade åstadkommit en sådan omkastning av levnadstiderna),7 så skulle varken ni som talare ha saknat den där stora berömmelsen och äran eller de måtta och behärskning. Nu, då ingen kan på samma gång uppnå det stora ryktet och det stora lugnet, njute var och en sitt tidevarvs goda (företräde) utan förklenande av det andra.»

  1. Det synes mig möjligt att här bibehålla handskrifternas läsart: sic quoque quod superest antiquis oratoribus forum, som utgivarna allmänt ändra. superesse med dativus betyder »vara över efter», jfr t. ex. Tac. Ann. XV, 43 urbis quae domui supererant »vad som var över av staden efter huset» (efter byggandet av Neros gyllene hus) och Eranos XIX, 102 f.
  2. Tankegången synes här vara: även om vi ej operera med det nyss hypotetiskt antagna idealsamhället, som ej finnes i verkligheten, så gäller i alla händelser (tamen), att, liksom etc. Det i den med quomodo »liksom» inledda satsen inskjutna tamen hör till hela perioden.
  3. Här avseende på monarken (kejsaren).
  4. Meningen synes vara: i ett samhälle, där brott äro sällsynta, är det överflödigt, att, som fallet var i den romerska quaestionsprocessen, varje medborgare får uppträda som frivillig åklagare.
  5. Försvarstalen voro misshagliga på grund av sin längd, jfr det följande epitetet och se John Berl. Phil. Wochenschr. 1915, 1186.
  6. Under kejsartiden var behovet av vältaligheten mindre.
  7. Den handskriftliga läsarten: vitas ac vestra tempora låter väl försvara sig: vestra står από χοινού.

Kapitel 42

Maternus hade slutat, då Messalla inföll: »Det fanns (i ditt föredrag) några saker, som jag skulle vilja opponera mig mot; det fanns också några, som jag skulle önska vidare utförda, om icke dagen vore förliden.» »Det skall bli framdeles», genmälte Maternus, »när du bestämmer, och om något synts dig dunkelt i detta mitt föredrag, skola vi ånyo konferera därom.» Och på samma gång steg han upp, omfamnade Aper och sade : »Vi skola anklaga dig, jag inför skalderna, Messalla åter inför forntidsvännerna.» »Men jag eder inför talarna och lärarna i retorsskolan», svarade han (Aper). Härvid logo de, och så skildes vi åt.

Tillbaka till Dialogus de oratoribus inledning
Tillbaka till förstasidan