1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42

Kapitel 14

Knappt hade Maternus ännu slutat, uppeldad och liksom inspirerad, förrän Vipstanus Messalla¹ inträdde i hans rum och, då han redan på grund av spänningen hos en och var anade, att något djupare samtal dem emellan påginge, yttrade: »Jag har väl icke kommit olägligt och stört er, medan ni voro inbegripna i en enskild överläggning och talövning över något rättsfall.»

»Visst inte, visst inte», svarade Secundus, »och jag skulle till och med önskat, att du kommit tidigare. Då skulle du nämligen haft nöje både av vår vän Apers sorgfälliga anförande, vari han uppmuntrade Maternus att ägna all sin begåvning och flit åt sakförarverksamhet, och av Maternus' rikt utsmyckade och, som det hövdes vid ett försvar av skalderna, något djärva² och mera i poetisk an oratorisk stil hållna tal för sin kära poesi.»

»Ja», svarade han (Messalla), »jag skulle haft ett oändligt nöje även av själva samtalet,³ och redan det gläder mig, att ni, förträfflige män och verkliga talare i vår tid, icke öva er begåvning blott på saker, som höra till forum (rättegångssaker), och deklamatorisk verksamhet⁴ utan också upptaga dylika samtal, som både giva näring åt begåvningen och bereda den angenämaste förströelse, som bildning och litterära studier kunna skänka, såväl åt er, som föra sådana samtal, som åt dem, till vilkas öron de komma (som få höra om dem).⁵ Därför är det förvisso man, som jag märker, ej mindre hos dig, Secundus, gillar (finner det lika berömvärt av dig, Secundus), att du författat en levnadsteckning över Julius Africanus och därmed hos allmänheten väckt förhoppning om flere dylika skrifter,⁶ än hos Aper (som av Aper), att han ännu ej dragit sig ifrån skoltalen över rättsfall⁷ utan hellre vill använda sin lediga tid på de nya retorernas sätt än på de gamla talarnas.»⁸

Kapitel 15

Då svarade Aper: »Alltjämt, Messalla, beundrar du blott det som är gammalt och fornt, men hånar och föraktar vår tids strävanden. Jag har nämligen ofta hört detta tal frän din sida, hört dig glömmande både din och din broders¹ vältalighet påstå, att det nu för tiden icke funnes någon verklig talare, och det. tänker jag, med större tillförsikt därför, att du icke behövde frukta att bli ansedd som missunnsam, då du själv förvägrade dig den ära, som andra tillerkänna dig.»

»Varken ångrar jag», genmälte Messalla, »detta mitt uttalande, ej heller tror jag, att vare sig Secundus eller Maternus eller du själv, Aper, fastän du emellanåt disputerar emot, tänker annorlunda. Och jag skulle vilja övertala någon av er att utforska och redogöra för orsakerna till denna ofantliga skillnad (mellan den gamla och den nya vältaligheten), orsaker, vilka jag ofta för mig själv (på egen hand) söker hopleta. Och vad som tjänar somliga som tröst (lugnar somliga), det gör för mig frågan större (mera vittutseende, svårare), nämligen det förhållandet, att, som jag ser, det gått så även för grekerna: ja, hos dem står² den kände Nicetes Sacerdos³ och andra, som kanske komma Efesus eller Mytilene⁴ att skaka av de samstämmiga bifallsropen från retorsskolornas publik,⁵ på längre avstånd från Aeschines⁶ och Demosthenes än Afer eller Africanus⁷ eller ni själva från Cicero eller Asinius.»⁸

1. Vipstanus Messalla, som nu inträder i de samtalandes krets och ger samtalet en ny riktning, var en man av ädel börd (troligen en avkomling av den berömde M. Valerius Messalla Corvinus och den ende infödde romaren av de i samtalet deltagande, vilka i övrigt, som i k. 10, a. 2 nämnts, synas ha varit bördiga från Gallien) och hög bildning. Tacitus prisar i Historiae (III, 9; IV, 42) hans utmärkta karaktär och framstående vältalighet och citerar honom som källa för skildringen av kriget mellan Vitellius och Vespasianus, i vilket Messalla deltog på Vespasianus' sida.
2. Syftar på den poetiska flykten i Maternus' tal.
3. Jag upptar här i likhet med John (Tac. Dial. erkl. v. C. John's. 93) den handskriftliga läsarten: et sermo ipse. sermo har här liksom i början av kapitlet betydelsen »samtal» och innefattar både vad som i det föregående kallats Apri sermo (»Apers anförande») och vad som betecknats som Materni oratio (»Maternus' tal»). Messalla vill säga: jag skulle haft stort nöje även av att höra själva samtalet, liksom redan det faktum gläder mig, att ni upptagit ett samtal om ett sådant ämne.
4. Avser hållandet av övningstal (declamare är den tekniska termen härför). Övningstal höllos dels enskilt (jfr början av kapitlet och k. 2), dels och förnämligast i retorsskolorna (jfr om dessa och den stora roll de spelade under kejsartiden k. 30 och 35).
5. Messalla uttrycker sin tillfredsställelse över att de närvarande talarna i det nyss hållna samtalet till behandling upptagit ett utanför deras egentliga fack fallande ämne och uttalar på samma gång ett allmänt omdöme om betydelsen av samtal med dylikt innehåll.
6. I det gillande, som kommit den av Secundus författade levnadsteckningen över den framstående talaren Julius Africanus (samtida med den i föregående k. omnämnde Domitius Afer) till del, finner Messalla ett bevis för att behandlingen av litterära ämnen intresserade allmänheten, något som han nyss antytt med avseende på samtal över dylika ämnen.
7. Övningstalen i retorsskolorna sönderföllo i controversiae och suasoriae. Controversiae kallades tal över fingerade rättsfall, suasoriae tal, som gingo ut på till- eller avstyrkande av en viss handling. Blott de förra, som hade den största betydelsen, omnämnas här. Se vidare k. 35.
8. Rhetor -oris = gr. ητωρ -ορος »talare och vältalighetslärare». Retorerna ledde talövningarna i retorsskolorna. Att »använda sin lediga tid på de nya retorernas sätt» är att koncentrera sig på deklamatorisk verksamhet, att »använda den på de gamla talarnas sätt» är att ägna sitt intresse även åt ämnen, som ej höra till det speciella facket. Det gillande av Secundus och Aper, som Messalla här talar om, får tänkas utgå från varderas anhängare (det torde ej vara nödigt att med Andresen i r. 24 inskjuta improbari framför in Apro). Messalla ställer den gamla riktningen inom vältaligheten mot den nya men uttalar ej själv något omdöme, utan nöjer sig med att referera andras. Det är dock tydligt, att han, ehuru i förtäckta ordalag, klandrar den nya riktningen, representerad av Aper, för ensidighet. Klandret framkallar omedelbart ett svar från Apers sida.

1. Syftar på M. Aquilius Regulus, en flerestädes i Plinius d. y:s brev omtalad, illa beryktad angivare, som dock hade ett visst anseende som talare. Han försvarades år 70 i senaten av Messalla (Tac. Hist. IV, 42).
2. Den latinska texten (video etiam Graiis accidisse, ut longius absit — —) kan ej återges ordagrant. Maternus vill säga, dels att vältaligheten gått tillbaka även hos grekerna likaväl som hos romarna, dels att tillbakagången hos grekerna är större än hos romarna. Men blott den senare tanken är utförd. Beträffande det sammandragna uttryckssättet jfr k. 6, a. 3.
3. Berömd grekisk retor från Smyrna, Plinius d. y:s lärare.
4. Efesus och Mytilene nämnas exempelvis som huvudsäten för den i Mindre Asien uppkomna s. k. asianiska vältaligheten, inom vilken deklamationsväsendet florerade.
5. Här åsyftas de bifallsstormar, som de ifrågavarande retorernas deklamationer framkallade.
6. Aeschines Demosthenes' rival som talare och politiske motståndare.
7. Afer = Domitius Afer, Africanus = Julius Africanus (förut omtalade i k. 13 och 14).
8. Asinius = Asinius Pollio (jfr k. 12).

Kapitel 16

»En svår fråga och som är värd att behandlas», inföll Secundus, »har du väckt. Men vem är närmare att utreda den än du, som oavsett din höga bildning och utmärkta begåvning ägnat den en omsorgsfull förberedelse?»

Härtill svarade Messalla: »Jag skall framlägga mina tankar, under förutsättning att jag av er kan utverka, att även ni lämna bidrag till detta vårt samtal.»

»I bådas namn», genmälte Maternus, »lovar jag det; ty både jag och Secundus skola utföra de delar, som vi märka att du icke så mycket överhoppat som lämnat övriga åt oss. Vad Aper angår, så har både du nyss sagt, att han brukar ha en avvikande mening, och själv visar han tydligt nog, att han redan länge rustat sig till opposition och icke med jämnmod fördrar denna vår endräkt i försvaret för de gamles ära.»

»Ja riktigt», inföll Aper, »ty ingalunda ämnar jag tillåta, att vår tid ohörd och oförsvarad fälles genom denna sammangaddning er emellan. Men först skall jag fråga, vilka ni kalla gamla, vilken generation av talare ni avgränsa genom denna beteckning. Jag för min del förstår nämligen, när jag hör uttrycket 'de gamle', därmed vissa för längesedan, i en avlägsen forntid levande personer, och för mina ögon sväva Ulixes och Nestor, vilkas tidsålder ligger ungefär 1300 år före vår tid;¹ men ni anföra Demosthenes och Hyperides, vilka, som allmänt känt är, stodo i sitt flor på Filips och Alexanders tid, dock att de överlevde båda.² Härav framgår, att icke mycket mer än 300 år ligger mellan vår tid och Demosthenes'.³ Denna tiderymd kan kanske, om den mätes efter våra kroppars bräcklighet, synas lång; men om man mäter den efter seklernas natur (seklernas i naturens ordning grundade längd)⁴ och tar hänsyn till den för oss givna tidens gränslöshet, så är den mycket kort och faller (med sin början) i det närmaste grannskapet (av vår tid). Ty om, som Cicero skriver i Hortensius,⁵ det stora och verkliga året är det, inom vilket (vid vars slut) samma läge av himmelen och stjärnorna, som just nu är förhanden, åter skall inträda, och om detta år omfattar 12,954 av dessa våra så kallade år,⁶ så börjar⁷ eder (den av eder åberopade) Demosthenes' förgångna tillvaro, hans, som ni föreställa er som riktigt gammal, icke blott samma år som vår utan till och med samma månad.

1. Som gamla talare komma för Aper närmast i betraktande Ulixes och Nestor, vilka redan hos Homerus prisas för sin vältalighet. Ulixes' och Nestors tidsålder är det trojanska krigets, vilket av de gamle brukade förläggas till åren 1194—1184 f. Kr. Avståndet mellan denna tid och den, i vilken det i Dialogus återgivna samtalet (som enligt k. 17 är att datera till 74/75 e. Kr.) föll, angives här, med avrundning uppåt, till ungefär 1300 år.
2. Demosthenes och Hyperides slutade båda sitt liv 322 f. Kr. Filip av Macedonien, Alexander den stores fader, regerade 359—336, Alexander den store 336—323. Att Demosthenes och Hyperides sägas ha överlevt både Filip och Alexander, är en smula egendomligt. Om de överlevde Alexander, faller ju av sig självt, att de också överlevde Filip, som dog 13 år före Alexander. Vahlens förslag (Opusc. acad. 1, 73) att i st. f. ita tarnen ut utrique superstites essent läsa i. t. ut [huic] utrique superstites essent och fatta utrique ej som dat. sing, utan som nom. plur. är tänkvärt.
3. Mellan Demosthenes' tid och tiden för det i Dialogus återgivna samtalet (74/75 e. Kr.) ligga c:a 400 år. Men Aper, i vars intresse det låg att göra avståndet så kort som möjligt, låter det belöpa sig till föga mer än 300 år. Uppgiften är dock i någon man förklarlig, om vi antaga, att Aper dels räknat den demostheniska tiden från Demosthenes' dödsår, dels i vad han kallar »vår tid» (nostram aetatem) inräknat ett större antal av de 74/75 närmast föregående åren, vilket senare ju var fullt i sin ordning.
4. »seklerna» (saecula) syftar här på de kosmiska tidsperioder, som strax efteråt betecknas som magni anni.
5. En så när som på några fragment förlorad dialog av Cicero, uppkallad efter Hortensius, Ciceros medtävlare som talare, som var en av huvudpersonerna i dialogen.
6. Det stora eller s. k. platoniska året omfattar efter nyare beräkningar omkring 25,800 vanliga år eller solar.
7. Jag tillägger här i strid mot den allmänna uppfattningen incipit dess vanliga betydelse »börjar». incipit Demosthenes extitisse »Demosthenes' förgångna tillvaro börjar» = Demosthenes föddes. Vidare motivering på annat ställe.

1. Menenius Agrippa sändes enligt Livius' berättelse (II, 32) som underhandlare till plebejerna, då dessa, efter vad det uppgives, år 494 f. Kr. utvandrat till det Heliga berget, och lyckades genom att berätta sagan om kroppens lemmar, som gjorde uppror mot magen, återföra dem på bättre tankar.
2. Aper uppräknar här i kronologisk ordning de latinska talare, som hans motståndare brukade betrakta som »gamla»: Cicero och hans samtida eller närmaste efterföljare. Av dessa talare är — bortsett från Cicero — litet eller intet bevarat. En kortfattad kritik ger Aper av dem i det följande (k. 21).
3. M. Tullius Tiro, Ciceros lärde frigivne, skrev hans biografi, som här åberopas.
4. År 43 f. Kr.
5. Hirtius och Pansa, konsuler för år 43, förlorade båda livet i april 43, medan de jämte Octavianus (som senare fick hedersnamnet Augustus) kämpade mot Antonius vid Mutina. Till deras efterträdare i konsulatet utsågos genom ett utomordentligt valförfarande Octavianus och Q. Pedius d. 19 aug. 43. Från denna dag räknar Tacitus här liksom i Ann. I, 9 Augustus' regering.
6. I texten står sextam stationem. Statio kan här knappast betyda något annat än »år, regeringsår». Denna betydelse hos ordet är eljest ej uppvisad men låter, som jag på annat ställe skall närmare utveckla, väl förklara sig. Vespasianus' sjätte regeringsår inföll juli 74—juli 75. Till denna tid är alltså det här återgivna samtalet förlagt.
7. Sammanräknar man de förut angivna regeringstiderna, så får man en summa av 117 à 118 år, men denna är avrundad (redan i uppgifterna om regeringstiderna förekomma avrundningar, jfr också k. 16, a. 1 och 3) till 120, vilket tal sammanfaller med det, som enligt en hos flere forntida folk utbredd tro betecknade maximum för en människas livslängd. Och Aper vill ju här visa, att de s. k. gamla talarna rymdes inom samma människoålder som de nyare, så att samma personer kunnat höra både de förra och de senare (jfr fortsättningen i texten).
8. Syftar på det första av Caesars två infall i Britannien (55 och 54 f. Kr.), ty endast vid detta sökte infödingarna hindra själva landningen.
9. Jag upptar här konjekturen aeque idem i st. f. handskrifternas et quidem.
10. Congiarium skänk av vin, olja och andra livsförnödenheter eller penningar. Kejsarna brukade vid sin tronbestigning och andra högtidliga tillfällen visa sin frikostighet genom congiaria. Med det »senaste congiariet» torde åsyftas det, som förekom år 72 (73) e. Kr, Under Augustus ägde congiaria rum flere gånger.
11. De inom parentes ställda orden motsvaras i handskrifterna av följande text: nam Corvinus in medium usque Augusti principatum, Asinius paene ad extremum duravit. Borghesi har vänt om ordningen mellan namnen, vilket synes nödvändigt, då Asinius (76 f. Kr.—5 e. Kr.) var äldre än Corvinus (64 f. Kr.—8 e. Kr.) och även i den kronologiska uppräkningen i kapitlets början nämnes före honom (Messalla och Corvinus beteckna samma person, M. Valerius Messalla Corvinus). Omflyttas namnen på nämnda sätt, synes intet väsentligt vara att invända mot parentesens innehåll. Att observera är, dels att medium och extremum icke syfta på ett bestämt år utan på ett längre tidsrum, omfattande flere år, dels att det här icke är fråga om Asinius' och Corvinus' hela levnad utan om deras verksamhetstid som talare, vilken i båda fallen torde ha slutat några år före deras död. Jag återkommer framdeles till en utförligare diskussion av stället.
12. »seklet» (saeculum) syftar här på den ovan angivna tidsperioden av 120 år, en människoålder.
13. Två generationer av talare, som kunnat åhöras av samma personer, sammanfattas därigenom i en människoålder.

Kapitel 17

Men jag övergår till de latinska talarna. Bland dessa är det, antar jag, icke Menenius Agrippa, vilken verkligen kan förefalla gammal,¹ utan Cicero och Caesar och Caelius och Calvus och Brutus och Asinius och Messalla,² som ni bruka ställa framför vår tids talare. Varför ni räkna dessa till den gamla tiden hellre än till vår, förstår jag icke. Ty för att tala om Cicero själv, så blev han ju, efter vad hans frigivne Tiro uppgivit,³ mördad den 7 december under Hirtius' och Pansas konsulsår,⁴ det är, då den till gudarna upphöjde Augustus lät välja sig själv och Q. Pedius till konsuler i Pansas och Hirtius' ställe.⁵ Om man tar i beräkning de 56 år, som Augustus' därpå följande regering varade, och därtill lägger Tiberius' 23 är och Gaius' (= Caligulas) nära 4 och Claudius' och Neros 2 gånger 14 (=28) är och Galbas, Othos och Vitellius' enda, långa är och tar i betraktande, att nu det sjätte året⁶ av Vespasianus' pågående lyckliga och för staten välsignelsebringande regering är inne, så erhålles från Ciceros död till innevarande dag räknat en summa av 120 är, blott en människoålder.⁷ Ty jag har själv i Britannien träffat en gubbe, som förklarade, att han varit med om den strid, i vilken vid Caesars infall i landet invånarna sökte hålla honom borta från stränderna och fördriva honom.⁸ Sålunda skulle denne man, som med vapen i hand motstod Caesar, om fångenskap eller hans egen vilja eller någon ödets skickelse fört honom ända till Rom, i samma person lika väl⁹ både ha kunnat åhöra Caesar själv och Cicero och våra tillstädes även vid vårt uppträdande som rättstalare. I varje fall ha ni själva vid senaste congiariet (utdelningen) träffat många åldringar, som berättade, att de flere gånger erhållit utdelning även av den till gudarna upphöjde Augustus.¹⁰ Härav kan man sluta, att icke blott Corvinus utan även Asinius skulle ha kunnat åhöras av dem (ty Asinius' verksamhet som talare räckte ända in i den mellersta perioden av Augustus' regering och Corvinus' nästan till den sista).¹¹ Jag anmärker detta, för att ni icke må dela sönder seklet (tidevarvet)¹² och ständigt kalla talare gamla, vilka samma personer ha kunnat åhöra (som oss) och liksom sammanfatta till en enhet (med oss).¹³

Kapitel 18

Dessa anmärkningar har jag förutskickat för att, i fall de nu nämnda talarnas ryktbarhet och ära skänker deras tid någon berömmelse, visa, att denna är gemensam egendom (för deras tid och vår) och att den ligger närmare (mera tillkommer) oss än Servius Galba eller C. Carbo¹ och de andra, som vi med rätta skulle kunna kalla gamla; ty de äro verkligen ovårdade och opolerade och råa och formlösa och över huvud sådana, att jag skulle önska, att icke er (den av er framhållne) Calvus eller Caelius eller Cicero själv i något avseende hade efterbildat dem.² Nu vill jag nämligen uppträda med större kraft och beslutsamhet,³ sedan jag först påpekat, att med tiden även vältalighetens former och arter förändras. Så är C. Gracchus' stil i jämförelse med den gamle Catos mera fyllig och ymnig, så Crassus' mera polerad och utsmyckad an Gracchus', så utmärker sig Ciceros för klarare disposition och finare smak och högre flykt än bådas, Corvinus' för större mildhet och behag och sorgfälligare ordval än Ciceros.⁴ Jag undersöker icke nu, vilken som är störst som talare; jag nöjer mig tillsvidare med att ha visat, att vältaligheten icke har blott ett anlete, utan att även hos dem, som ni kalla gamla, flere arter (av vältalighet) röja sig, och att icke det, som är olika, därför genast är sämre, men att genom den mänskliga missunnsamhetens förvällande det gamla alltid är föremål för lovprisande, det närvarande (det nya) däremot för ringaktning. Tvivla vi väl på, att det funnits personer, som i stället för Cato mera beundrat Appius den blinde (beundrat Appius den blinde mera än Cato)?⁵ Det är en känd sak, att till och med Cicero haft sina vedersakare,⁶ som funnit honom bombastisk och svulstig och icke tillräckligt knapp utan till övermått tygellös och översvallande och ej nog 'gammal'.⁷ Ni ha i alla händelser läst brev, som både Calvus och Brutus växlat med Cicero,⁸ av vilka det är lätt att finna, att Calvus' stil synts Cicero blodlös och tunn, Brutus' åter långrandig och utan fast sammanhållning⁹ och att å andra sidan Ciceros av Calvus klandrats såsom lös och slapp, av Brutus åter, för att jag må begagna hans egna ord, som led- och höftbruten.¹⁰ Frågar man efter min mening, så svarar jag: alla synas mig ha sagt sant. Men jag skall strax komma till var och en särskilt, nu har jag att göra med alla samfällt.

1. Servius Sulpicius Galba och C. Papirius Carbo båda framstående talare, den förre under den förgracchiska, den senare under den gracchiska tiden. Då Aper här säger, att den ciceronianska tidens berömmelse låg närmare hans egen tid än Galbas eller Carbos, tänker han mindre på det antal år, som skilde de särskilda tiderna, än — såsom också av det följande framgår — på avståndet i stilistiskt avseende mellan dem.
2. Av de talare, som enligt Aper (jfr början av föregående kapitel) för Messalla och hans meningsfränder företrädesvis representerade de »gamle», nämnas här utom Cicero Calvus och Caelius. C. Licinius Calvus (född 82, död 47 f. Kr.) var den förnämste målsmannen för den s. k. attiska eller nyattiska riktningen, varom mera i det följande. Även den några år äldre M. Caelius Rufus tillhörde möjligen denna.
3. Aper hänsyftar här på den stränga kritik av de gamla talarna, som han i det följande ämnar framställa.
4. För att påvisa, att vältaligheten liksom allt annat är underkastad förvandlingens lag, jämför Aper representanter för olika skeden i dess utveckling: Cato d. ä. (234—149 f. Kr.), C. Gracchus, Gracchertidens, L. Licinius Crassus, den närmast därpå följande tidens förnämste talare, Cicero och slutligen Corvinus (jfr om dennes tid föregående k., a. 11).
5. Appius Claudius Caecus, censor 312, konsul 307 och 296 f. Kr., levde ungefär 100 år före Cato och kan räknas som Roms äldste skriftställare. Som talare vann han stor berömmelse genom det tal, vari han 280 f. Kr. avstyrkte konung Pyrrhus' fredsanbud.
6. Syftar huvudsakligen på de s. k. attikerna eller nyattikerna, vilka i anslutning till de gamla attiska talarna och under opposition mot den s. k. asianiska riktningens förkonstling och överdrifter eftersträvade en enkel, naturlig och måttfull framställning. Attikernas angrepp mot Cicero, vilka han bemött bl. a. i Brutus och Orator, berodde väsentligen därpå, att de, ej alldeles utan skäl, ansågo honom stå den asianiska riktningen nära (om motsatsen mellan asianism och atticism se Norden Die antike Kunstprosa I).
7. I likhet med John och Andresen behåller jag här handskrifternas läsart parum antiquus (i allmänhet läsa utgivarna parum Atticus), som synes mig bäst passa i sammanhanget. Tankegången är ju nämligen: den mänskliga missunnsamheten medför, att det gamla alltid prisas, medan det nya ringaktas. Exempel: det här funnits personer, som mera beundrat Appius Claudius Caecus än Cato, nämligen på den grunden, att de funnit Cato alltför modern, ej nog gammal. Samma iakttagelse kan man göra beträffande Cicero. Hans samtida vedersakare ha funnit även honom alltför modern, ej nog gammal. I förebråelsen mot Cicero, att han ej var nog gammal, ligger emellertid implicite också en förebråelse, att han ej var nog attisk, detta på grund av det nära sambandet mellan arkaism och atticism (jfr Norden a. st.).
8. Här anspelas på en numera förlorad litterär korrespondens mellan Calvus och Brutus å ena sidan och Cicero å den andra. Om Calvus se a. 2. Brutus, den bekante Caesarmördaren, tillhörde som talare samma riktning som Calvus: den attiska.
9. Brutus liksom attikerna i allmänhet undvek att gestalta talet rytmiskt. Det var förmodligen därför som hans stil av Cicero karakteriserades som diiunctus, d. v. s. som saknande rytmens sammanhållande band.
10. Det av Calvus och i ännu starkare ordalag av Brutus uttalade klandret avsåg väl i synnerhet Ciceros enligt deras mening alltför slappa och vekliga rytmer.

1. Handskrifternas illud dicendi genus torde låta försvara sig. Andresen har i st. f. illud insatt aliud.
2. I motsats mot samtliga mig bekanta utgivare utom Dienel bibehåller jag i kapitlets början handskrifternas läsart: nam quatenus antiquorum admiratores hunc velut terminum antiquiatis constituere solent »qui usque ad Cassium, quem reum faciunt etc. Det inledande nam synes hänföra sig till det allmänna innehållet i föregående kapitel, särskilt den där hävdade uppfattningen, att den nya vältalighetens olikhet med den gamla berodde på en naturlig utveckling och icke innebure någon urartning. Aper finner i k. 19 detta bestyrkt av Cassius Severus' förhållande till den nya vältaligheten. »qui usque ad Cassium» är att fatta som citat av ett bland antiquorum admiratores gängse uttryckssätt, varmed de angåvo gränsen mellan den gamla och den nya vältaligheten. De som levat och verkat ända till Cassius (d. v. s. före Cassius Severus), räknades till de gamle. — Cassius Severus levde under Augustus och Tiberius. Han var en av sin tids yppersta talare men störtade sig genom sin smädelystnad i olycka. Han blev förvisad till Kreta, och detta straff skärptes sedermera till landsflykt på ön Seriphos.
3. Syftar på det bekanta obstruktionsförfarande, som gick ut på att förhindra besluts fattande genom att tala till dagens slut (efter solnedgången fingo offentliga förhandlingar ej förekomma). En vanlig term härför är den här använda: dicendo diem eximere.
4. Syftar på läroböcker i retorik härrörande från Hermagoras och Apollodorus. Av de retorer med namnet Hermagoras, som omtalas, avses här sannolikt den äldste och mest betydande (omkr. 150 f. Kr.), som var bördig från Temnos i Mindre Asien. Apollodorus från Pergamum tillhörde första årh. f. Kr. och var Augustus' lärare.
5. Den egentliga betydelsen av in cortina, som jag översatt med »i rättegångslokalen», är ej fullt klar.
6. Detta antages av många syfta på den obundenhet av lagen, som tillkom kejsaren och dem som dömde å hans vägnar. Det följande synes dock snarare tyda på, att här blott är fråga om den frihet, som domare i allmänhet under här ifrågavarande tid hade att efter sitt skön bestämma, hur länge talarnas anföranden finge räcka (jfr härtill Gudeman i Komment, till Dialogus s. 329 och där citerade ställen i Plinius d. y:s brev).
7. Domarna bestämma själva, hur länge talen få räcka, och bevilja ej den i lag stadgade tiden (om lagbestämda maximaltider jfr k. 38, a. 3 och 5) eller den förlängning därav, som talaren begär.

Kapitel 19

Jag påstår nämligen, i betraktande därav att beundrarna av de gamle pläga uppställa detta som ett slags gränsmärke för den gamla tiden: 'de som levat före Cassius', jag påstår, att den, som de sätta på de anklagades bänk, den, som de försäkra ha varit den förste, som vikit av från den gamla, raka vägen på vältalighetens område (den gamla okonstlade vältaligheten), icke på grund av svag begåvning eller bristande litterär bildning övergått till ifrågavarande framställningssätt¹ utan på grund av sunt omdöme och riktig insikt.² Ty han insåg, att, som jag nyss sade, jämsides med tidsförhållandena och smakens olikhet också talets form och art måste förändras. Med lätthet fördrog i äldre tid publiken, okunnig och obildad som den var, de mest tungrodda och uttänjda tal och uttryckte till och med sitt bifall, när någon talade dagen i ända.³ Än mer: man skattade högt långa förberedande inledningar och långsökta redogörelser för händelsesammanhanget och paraderandet med många indelningar och bevisföringar med otaliga led och allt annat, som föreskrives i Hermagoras' och Apollodorus' snustorra böcker.⁴ Och syntes någon ha luktat på filosofien och inflätade något därifrån hämtat glansställe i sitt tal, så höjdes han till skyarna. Helt naturligt; ty detta var någonting nytt och obekant, och även bland talarna själva hade högst få någon kännedom om retorernas regier eller filosofernas lärosatser. Men då nu allt är välbekant, då knappast någon tar plats i rättegångslokalen,⁵ utan att han, om han också icke fått någon grundlig skolning, dock åtminstone gjort en ytlig bekantskap med vetandets första grunder, behövas sannerligen på vältalighetens område nya, väl valda vägar, på vilka (nya, utsökta stilmedel, genom vilka) talaren kan undgå att väcka leda hos åhörarna, i synnerhet hos domare, som utöva sitt värv med oinskränkt myndighet och icke efter lag och rätt⁶ och som icke acceptera utan själva bestämma tider⁷ och som icke behöva vänta på, att talaren skall behaga tala om själva saken, utan ofta till och med påminna honom därom och hejda honom, då han vill övergå till något annat (då han vill göra en utvikning från ämnet), och betyga, att de ha bråttom.

Kapitel 20

Vem kan nu för tiden fördra en talare, som i inledningen ordar om sin svaga hälsa, av vilken art Corvinus'¹ inledningar i allmänhet äro ? Vem kan höra till slut de fem böckerna mot Verres (tal sådana som de fem mot Verres)?² Vem kan stå ut med de där digra volymerna om exceptio och formula, som vi läsa under namn av försvarstal för M. Tullius och Aulus Caecina?³ Nu för tiden skyndar domaren den talande i förväg, och om ej bevisningens fart eller sentensernas färgrikedom eller skildringarnas glans och utsmyckning⁴ verka tilldragande och bestickande på honom, vänder han sig med sitt intresse bort från den talande.⁵ Även publikens stora massa och tillströmmande, oregelbundna åhörare ha numera vant sig att fordra ett rikt utsmyckat och vackert språk, och de fordra lika litet vid dornstolarna (i rättstalen) den ledsamma och ovårdade ålderdomligheten (gammaldags stilen), som de skulle fordra, om någon på scenen ville efterhärma Roscius' eller Ambivius Turpios⁶ gestikulation. Vidare vilja de unga, som just ligga på studiernas städ (som just hålla på att utbildas) och för sin utvecklings skull som lärjungar följa (äldre) talare, icke blott höra utan också föra med sig tillbaka hem något skönt och minnesvärt, och de meddela varandra och skriva ofta till sina landsortsstäder och provinser, när vare sig en tanke blixtlikt framträder i en sinnrik, kort sats, eller ett glansställe strålar i utsökt poetisk fägring.⁷ Ty numera fordras av talaren även poetisk skönhet, icke en, som är orenad av Accius' eller Pacuvius' mögel (ålderdomliga språk) utan som är hämtad från Horatius' och Vergilius' och Lucanus' helgedom.⁸ Efter dessas (dessa åhörares) smak och omdöme rättar sig alltså den med oss samtida generationen av talare, och därför är deras stil skönare och rikare utsmyckad. Och icke göra våra tal mindre verkan, därför att de skänka estetisk njutning, när de nå de dömandes (domarnas) öron. Det vore ju orimligt att anse, att vår tids tempel äro svagare (mindre hållfasta), därför att de ej byggas av ohuggen sten och formlöst tegel utan glänsa av marmor och stråla av guld.

1. M. Valerius Messalla Corvinus förut omnämnd i k. 12, 17 och 18.
2. Actio prima «första förhandlingen» i processen mot Verres föranledde den anklagade att gå i frivillig lasndsflykt. Den actio secunda, som lagenligt skulle följa kom därför ej till stånd. Men Cicero förarbetade det rika bevismaterial, han samlat, i fem böcker. Dessa fem tal, som av Cicero fingerades vara hållna vid actio secunda  och som tillsammans bildade en accusatio, äro de här åsyftade.
3. Cicero höll (72 eller 71) två tal för M. Tullius, av vilka blott det senare är bevarat i fragment. Tullius' käromål gällde skadeersättning för våldsamt störande av hans besittningsrätt till ett jordområde. I processen spelade en s. k. exceptio en viktig roll. Exceptio som civilrättslig term betecknar en invändning från svarandens sida mot kärandens yrkande (intentio). Om praetorn fann den berättigad, upptog han den i den skriftliga instruktion för processens avdömande (formula), som han gav domaren eller domarna. Svaranden i M. Tullius' process, P. Fabius, hade utan framgång sökt utverka upptagandet i formulan av en viss exceptio. Cicero visar i sitt tal, att den var obefogad. — Ciceros några år senare hållna tal för A. Caecina är ännu bevarat. Det har ej något större omfång, vadan uttrycket »de digra volymerna», immensa volumina, innebär en överdrift. A. Caecinas sak var likartad med M. Tullius'. Sex. Aebutius hade stört Caecina i besittningen av en gård, i det att han med väpnad makt hindrat honom att få tillträde till densamma. Praetorn hade, såsom i dylika fall brukade ske, ingripit med ett s. k. interdictum. Med ett praetoriskt interdikt förstås ett till endera eller bägge parterna riktat förständigande om företagande eller underlåtan de av en viss handling. Ofta angingo interdikten besittningsförhållanden och avsågo att i avvaktan på sakens processuella prövning skydda förut gällande besittning, då den blivit störd. Så var fallet i Caecinas sak: Aebutius uppfordrades i interdiktet att tills vidare återinsätta Caecina i den besittning, vari denne blivit kränkt. Ciceros tal för Caecina går väsentligen ut på att vederlägga mot interdiktet gjorda invändningar. På ifrågavarande interdikt syftar väl här det med exceptio förbundna formula. Vanligen betecknar formula i civilprocessen, såsom ovan antytts, praetorns i en formel sammanfattade instruktion för processens avdömande. Men termen kunde även användas om interdictum, som var avfattat i liknande form.
4. »sentenser« är översättning av sententiae, »skildringar» av descriptiones. Sententia (gr. γνώμη) betyder mening, tanke, i ord uttryckt tanke = sats, och sentens, d. v. s. en kort, sinnrik sats (jfr nedan), innehållande en överraskande vändning, en poäng. Descriptio (gr. εχφρασις, Φιατνπωσις) betecknar som retorisk term en med stilistisk konst utförd beskrivning eller skildring t. ex. av en trakt, ett ställe, en naturföreteelse, en person, ett konstverk. Jäktande efter sententiae och frossande i descriptiones var kännetecknande för den nya stilens representanter.
5. Upprepningen av dicentem i slutet av meningen synes mig försvarlig.
6. Jag läser i anslutning till Andresen och andra utgivare Roscii aut Turpionis [aut] Ambivii. Roscius är den med Cicero samtida berömde komiske skådespelaren. Ambivius Turpio (ordningen mellan nomen och cognomen är, som ofta, i den latinska texten omkastad) tillhörde en äldre tid. Han framförde som teaterdirektör Terentius' alla stycken och övertog även själv roller i dem.
7. Texten lyder här: sive sensus aliquis arguta et brevi sententia effulsit, sive locus exquisito et poetico cullu enituit. sensus betyder här efter min mening »tanke» och sententia »sats», arguta et brems sententia är »en sinnrik och kort sats» = sentens. sententia kan ensamt betyda »sentens» (jfr ovan a. 4), men att i förbindelsen arguta et brevis sententia tillägga ordet i och för sig denna betydelse, såsom ofta sker, kan jag ej anse riktigt. — locus »glansställe» torde här förnämligast syfta på de förutnämnda descriptiones. Den talande vill säga, att när de unga männen få höra en blixtrande sentens eller en glansfull, poetisk skildring, meddela de det muntligen åt varandra och skriva därom till sina hemorter, in colonias ac provincias. coloniae innefattar här även municipia och kan återges med »landsortsstäder», jfr Tac. Ann. III, 2, 9 med Nipperdey-Andresens anm. Redan på denna tid kommo unga män från landsorten och provinserna till Rom för att driva studier.
8. Pacuvius (220—omkr. 130) och Accius (född 170, död vid hög ålder) voro de förnämsta romerska tragedidiktarna under den republikanska tiden. De framställas här som representanter för den äldre diktningen, medan Horatius, Vergilius och Lucanus representera den moderna.

Kapitel 21

Jag för min del skall uppriktigt bekänna för er, att jag på somliga ställen hos de gamla talarna knappt kan hålla mig för skratt, på somliga åter knappt för att somna. Och jag syftar icke på någon av den stora hopen (någon vanlig dussintalare), Canutius eller Attius, för att ej tala om Furnius och Toranius¹ och andra patienter på samma sjukhus, som skänka den där skelettartade magerheten, som vi känna till, sitt gillande (sätta den där skelettartade magerheten som sitt ideal).^{2  3}Själva Calvus, som dock lämnat efter sig, efter vad jag vill minnas, 21 böcker (21 utgivna tal), tillfredsställer mig knappt i ett par små orationer.⁴ Och jag ser, att alla andra äro ense med mig i detta mitt omdöme. Ty hur mången läser Calvus' tal mot Asicius eller mot Drusus?⁵ Men sannerligen: i alla studerandes händer äro de anklagelsetal, som bära titeln 'mot Vatimus', och i synnerhet det andra av dessa.⁶ Ty det är verkligen smyckat med ord- och tankefigurer och lämpat efter domarnas smak, så att man får klart för sig, att även Calvus själv insåg, vilken stil som är bäst, och att det ej var bristen på vilja utan på styrka i begåvningen, som hindrade honom att uttrycka sig på ett mera högstämt och vårdat satt. Vidare: av Caelius' tal slå ju de an, vare sig helt eller delvis, i vilka vi igenkänna den moderna stilens glans och höga flykt.⁷ Men i övrigt smaka de simpla uttrycken⁸ och den glappa ordfogningen⁹ och de orytmiskt byggda satserna¹⁰ gammalt; och jag tror icke, att någon är en sådan beundrare av det gamla (en sådan antikvurm), att han prisar Calvus i de avseenden, i vilka han är gammal (så till vida som han är gammal, därför att han är gammal). Vi må gärna förlåta C. Caesar, att han på grund av sina stora planer och olika praktiska värv som talare åstadkommit mindre, än hans gudomliga (oförlikneliga) snille gav rätt att vänta, lika väl som vi må överlämna Brutus åt hans kära filosofi.¹¹ Ty att han som talare icke motsvarar sitt rykte, erkänna även hans beundrare. Eller kanske någon läser vare sig Caesars tal för Decidius Samniten¹² eller Brutus' för konung Deiotarus¹³ och övriga lika långtrådiga och matta tal, annat än den, som beundrar även samma personers dikter. De ha nämligen även författat och i biblioteken¹⁴ fått upptagna dikter, icke bättre än Ciceros, men med vilka de haft mera tur, därför att de som veta, att de varit författarna, äro färre.¹⁵ Även Asinius,¹⁶ som dock är född i en tid, som ligger oss närmare, gör på mig intryck av att ha gjort sina studier i Meneniers och Appiers krets.¹⁷ Säkert är, att han icke blott i sina tragedier utan även i sina tal givit en trogen avbild av Pacuvius och Accius:¹⁸ till den grad hård och torr är han.¹⁹ Men det är med talet som med människokroppen: blott ett sådant tal är skönt, där ådrorna icke framträda eller benen kunna räknas, utan där ett välblandat och sunt blod fyller lemmarna och stiger upp i svällande muskler och där en frisk röd färg täcker själva senorna och ger dem ett behagligt utseende.²⁰ Jag vill icke angripa Corvinus,²¹ eftersom det icke heller var hans egen skuld, att han icke kunde ge sitt tal prägeln av vår tids rikt utsmyckade och glansfulla stil. Vi se nämligen, hur föga²² hans riktiga omdöme motsvarades av styrkan vare sig i hans temperament eller hans begåvning.²³

1. Jag har i översättningen utgått från textgestaltningen hos John och Andresen (nec unum de populo, Canutium aut Attium, <dico, ne quid loquar> de Furnio et Toranio), ehuru dess riktighet kan dragas i tvivelsmål. Aper nämner här i förbigående några enligt hans mening obetydliga talare under den ciceronianska tiden. Vi veta också föga om dem.
2. Jag läser med John och Andresen: quique alii in eodem valetudinario haec ossa et hanc maciem probant. Tydligen är här fråga om anhängare av den attiska riktningen (jfr om denna k. 18, a. 2 och 6). Attikerna eftersträvade en enkel stil, men enkelheten urartade enligt motståndarnas mening ofta till ytterlig tunnhet och magerhet. Härav jämförelsen med utmagrade patienter på ett sjukhus.
3. Aper ingår nu på den förut i k. 18 bebådade detaljkritiken av var och en av de i början av k. 17 uppräknade gamla talarna. Den ej strängt kronologiska ordningsföljden i k. 21 är: Calvus, Caelius, Caesar, Brutus, Asinius (Pollio) och Corvinus (= Messalla). Kritiken av Cicero följer i k. 22 och början av k. 23.
4. Om Calvus, huvudmannen för attikerna, jfr k. r8 a. 2 och 8.
5. Asicius (Asitius) och Drusus torde vara identiska med två personer av samma namn, som enligt Ciceros vittnesbörd försvarats av honom.
6. Vatinius, beryktad politiker, verktyg åt Caesar, anklagades av Calvus åtminstone tre gånger. Det här med särskilt beröm omnämnda andra talet är möjligen detsamma, som åsyftas hos Catullus c. 53.
7. Om Caelius, som ofta nämnes vid sidan av Calvus, jfr k. 18 a. 2.
8. Handskrifterna ha: sordes autem regulae (eller illae, vilket verkar som en konjektur). Jag insätter med Sorof och John reliquae i st. f. det meningslösa regulae. sordes reliquae är ett kort uttryck för sordes, quae in reliquis orationibus vel partibus orationum sunt. reliquae syftar även på de följande subjekten: hians compositio och inconditi sensus. Det kan i svenskan återges adverbiellt: »i övrigt».
9. Då i satssammanhanget slutvokalen i ett ord sammanstöter med begynnelsevokalen i det följande, sluta orden enligt antik uppfattning ej väl till varandra: det uppstår liksom ett gap (Hiatus) mellan dem. En ordfogning, som tillåter hiatus, är glapp (hians compositio är den här använda termen).
10. En mycket viktig roll spelade i den högre antika prosastilen rytmen. Isynnerhet satssluten (clausulae) gestaltades genom en bestämd omväxling av långa och korta stavelser rytmiskt. Orytmiskt byggda satser (ineonditi sensus) klandras därför här som ett fel.
11. Brutus ägnade sig med förkärlek åt filosofien; som talare var han mindre betydande (jfr om honom k. 18, a. 8 och 9).
12. Här omtalade person identifierar man med den av Cicero i talet för Cluentius (161) omnämnde Cn. Decidius (Decitius) Samnis, som proskriberades under Sulla, och ändrar därför handskrifternas Decio till Decidio (Decitio).
13. Deiotarus, tetrark av Galatien, försvarades av Brutus inför Caesar år 47 (ett par år senare av Cicero i ett ännu bevarat tal).
14. Torde syfta på privatbibliotek. Det första offentliga biblioteket i Rom grundades av Asinius Pollio efter Caesars och Brutus' död.
15. Ciceros poetiska försök blevo redan i forntiden föremål för en skarp kritik och löje. Icke heller Caesar och Brutus synas ha haft någon större framgång som poeter.
16. Asinius = Asinius Pollio (76 f. Kr.—5 e. Kr.), flere gånger omtalad i det föregående. Han var en av sin tids stormän, framstående kulturpersonlighet och litterärt verksam som talare, historieskrivare och tragediförfattare.
17. d. v. s. i den grå forntiden. Menenios — man som Menenius Agrippa (jfr k. 17, a. i), Appios = män som Appius Claudius Caecus (jfr k. 18, a. 5).
18. Om Pacuvius och Accius jfr k. 20, a. 8.
19. Asinius Pollio klandras för sitt överdrivna arkaiserande.
20. Texten lyder: oratio autem, sicut corpus hominis, ea demum pulchra est, in qua non eminent venae etc. Relativsatsen är således formellt hänförd till oratio, men dess innehåll passar egentligen blott om corpus hominis. Det jämförda är, som ofta, ej strängt isärhållet från det, varmed det jämföres (jfr k. 22, a. 7). Vad den talande vill säga är: ett skönt tal skall likna en skön kropp, som ej är utmagrad utan fyllig, genomströmmad av sunt blod och täckt av en frisk, röd färg (hy), som ger ett behagligt skönhetsintryck.
21. Messalla Corvinus (64 f. Kr.—8 e. Kr.) var liksom Asinius Pollio, hans äldre samtida (jfr k. 17, a. 11), en i många avseenden framstående man, av stor kulturell betydelse och verksam som författare på flere områden, bl. a. som talare. Hans stil är karakteriserad i k. 18.
22. Handskrifternas viderimus inquam kan ej bibehållas. Jag har upptagit den sannolikt riktiga konjekturen videmus enim quam. quam får genom sammanhanget betydelsen »hur föga».
23. Vad här säges om Corvinus är att jämföra med det liknande omdöme, som förut fällts om Calvus.

1. Syftar på Ciceros kamp med de s. k. attikerna (jfr k. 18, a. 6).
2. Avser allmänna betraktelser, särskilt över filosofiska ämnen, skildringar (descriptiones) o. d. Jfr k. 19, r. 16 och k. 20, a. 4 och 7.
3. Om sententia = sentens jfr k. 20, a. 4 och 7.
4. Jfr k. 19, r. 12. Berättelsen (narratio) var den näst efter inledningen (principium) följande delen av talet.
5. I sista satsen är texten något fördärvad i handskrifterna och har ej kunnat med säkerhet återställas. Min översättning utgår från Andresens läsning: pauci sensus apte et cum quodam lumine terminantur. På en konstnärlig stil ställdes den fordran, att satssluten, som mer än andra delar av satsen föllo i örat, skulle göras så effektfulla som möjligt: de borde ej blott vara rytmiskt gestaltade utan också helst innehålla någon briljant vändning (lumen, det vill här säga: sentens eller poäng).
   Ciceros äldre tal ge ur stilistisk synpunkt anledning till många anmärkningar (jfr Norden Antike Kunstprosa I, 225 ff). Men den kritik av dem, som Aper här levererar, synes överdriven och föga träffande: de av honom klandrade felen framträda knappast i de oss föreliggande talen från Ciceros ungdomstid.
6. »taga med hem», referre sc. domum, är här ett mycket oegentligt uttryck, då det icke är fråga om åhörare av talen utan om läsare.
7. Ciceros äldre, enligt Apers mening i stilistiskt avseende alltför torftiga tal jämföras med en enkel, konstlös byggnad. Här liksom i slutet av föregående k., där talet jämföres med människokroppen, kunna vi konstatera en sammanblandning av bilden och det, som den skall belysa: vad som gäller om huset, utsäges närmast om talen (jfr k. 21, a. 20).
8. Meningen är, att talet liksom ett hus bör tillgodose icke blott praktiska utan också estetiska behov.
9. Dessa dyrbarheter ha sin motsvarighet i talprydnaderna.
10. Då den talande yttrar sig med tydlig ringaktning om annales, torde därmed här blott avses den äldsta annalistiken med dess mera primitiva framställningssätt, motsvarande våra krönikors.
11. De mest brukliga rytmiska slutfallen (clausulae, jfr k. 21, a. 10) voro: - ~ --• (kretikus + troke), ---~.~. (två kretici), --- — (två trokeer, ditroke). Variation av slutfallen för undvikande av enformighet anbefalles av Cicero, t. ex. De or. III, 192. (illustrationerna av de rytmiska slutfallen gick inte att skanna in ordentligt) Senare delen av kapitlet, särskilt några av de till sist uppställda stilreglerna stå i tämligen löst sammanhang med det egentliga ämnet: kritiken av Cicero.

Kapitel 22

Jag kommer till Cicero, som förde samma kamp med sina samtida,¹ som jag för med er. De beundrade nämligen de gamle, själv satte han sin egen tids vältalighet högre; och i intet avseende överträffar han mer de med honom samtida talarna än i fin smak. Han var nämligen den förste, som utbildade en skön stil, den förste, som både nedlade omsorg på ordvalet och konst på ordfogningen (ordställningen); han försökte sig också på att inlägga rikare utsmyckade ställen (glansställen)² och fann på en del sentenser,³ i synnerhet i de tal, som han författade, då han redan var till åren kommen och stod nära livets slut, d. v. s. sedan han nått en högre utveckling och genom praktik och erfarenhetsrön lärt sig, vilken stilart som vore den bästa. Ty hans äldre tal äro ej fria från den gamla tidens fel: hans inledningar äro långtrådiga, hans berättelser (redogörelser för händelseförloppet) utdragna,⁴ hans digressioner (utvikningar från ämnet) verkningslösa; långsamt blir han gripen (av sitt ämne), sällan fattar han eld; blott få satser sluta rytmiskt och med någon briljant vändning (sentens, poäng).⁵ Det finns (i dessa tal) ingenting, som man kan plocka ut, ingenting, som man kan taga med hem (lägga på minnet),⁶ och liksom i en konstlös byggnad är väggen visserligen fast och hållbar men icke tillräckligt putsad och glänsande (det är med dessa tal som med en konstlös byggnad: väggen är visserligen etc).⁷ Men efter min mening bör talaren lik en välmående familjefader med sinne för elegans bo i ett hus, som icke blott är ägnat att skydda mot regn och blåst utan också att fröjda syn och öga (synsinnet),⁸ och han bör icke blott förse sig med så mycket husgeråd, som är tillräckligt för de nödvändiga behoven, utan i hans utrustning (bland hans bohag) skall också finnas guld och ädla stenar,⁹ så att han har nöje av att ta föremålen i sin hand och betrakta dem då och då. Men vissa saker böra hållas på avstånd såsom redan föråldrade och unkna: intet ord får vara så att säga orenat av rost (nedrostat), inga meningar få bildas på annalernas vis (på krönikemaner)¹⁰ med tung och livlös byggnad; noga bör han (talaren) undvika äckligt och smaklöst kvickhetsmakeri, han bör giva omväxling åt ordfogningen och ej bygga alla slutfall på ett och samma sätt.¹¹

Kapitel 23

¹Jag vill ej göra mig lustig över 'rota Fortunae'² och 'ius verrinum'³ och det bekanta 'esse videatur', som står i stället för (får ersätta) en sentens i var tredje sats i alla hans tal.⁴ Ty redan det nu sagda har jag anfört ogärna och utelämnat flere saker, som dock äro de enda, som beundras och efterbildas av dem, som kalla sig gamla talare (talare av den gamla skolan). Jag skall icke nämna någon vid namn utan nöja mig med att ha angivit hela klassen. Men i alla fall ha ni för era ögon de där, som läsa Lucilius⁵ i stället för Horatius och Lucretius⁶ i stället för Vergilius, dem, som finna Aufidius Bassus' eller Servilius Nonianus' stilkonst tarvlig i jämförelse med Sisennas eller Varros,⁷ dem, som förakta och avsky våra retorers utkast⁸ och beundra Calvus'; men när dessa på gammaldags maner stå och prata inför domaren, följa åhörarna icke med, publiken hör icke på, ja till och med målsäganden står knappt ut: ett till den grad ledsamt och ovårdat intryck göra de (gör deras stil), och själva den där sundheten, som de skryta över, beror icke på styrka utan på avhållsamhet.⁹ Men även när det är fråga om kroppen, godkänna icke läkarna en hälsa, som vinnes genom ängslig omsorg;¹⁰ det är icke nog att icke vara sjuk; jag fordrar, att man skall vara stark och glad och munter.¹¹ Den som prisas blott för sundhet, är icke långt ifrån att vara sjuk.¹²

Men I, talets mästare, låten stilens skönhet sprida glans över vårt tidevarv, såsom I kunnen och redan gören. Ty å ena sidan ser jag att du, Messalla, efterbildar just det glansfullaste hos de gamle; å andra sidan finnes hos dig, Maternus, och dig, Secundus, en sådan förening av ett tankedigert innehåll och en skön form, en sådan urskillning i fråga om urvalet av stoff, en så god disposition, en sådan fyllighet i framställningen, när saken så fordrar, en sådan korthet, när den tillåter, en så välljudande ordfogning, en sådan klarhet i sentenserna,¹³ en sådan förmåga att ge uttryck åt känslorna, en så måttfull användning av ordets frihet, att även om illvilja och avund komma att verka återhållande på vårt (vår tids) erkännande, våra efterkommande skola säga sanningen om er.»

1. Efter digressionen i slutet av föregående kapitel återupptar Aper kritiken av Cicero, till sist klandrande denne för hans dåliga kvickheter och hans maner att oupphörligt låta satser sluta med esse videatur (jfr de båda sista stilreglerna i slutet av k. 22).
2. Detta uttryck återfinnes i Ciceros tal mot Piso 22, där det heter: cum suum illum saltatorium versaret orbem, ne turn quidem fortunae rolam pertimescebat. Fortunae rota, som synes ha varit ett vanligt talesätt, kan knappast i och för sig ha verkat stötande; det var förmodligen jämförelsen av saltatotius orbis med fortunae rota, som man fann sökt.
3. Av Ciceros tal mot Verres, den illa beryktade ståthällaren på Sicilien, framgår, att namnet Verres (identiskt med appellativet verres »galt») gav upphov åt en mängd mer eller mindre lyckade kvickheter. Den här nämnda, citerad från Verr. II 1, 121, innehåller en dubbel vits, beroende på ljudlikheten dels mellan ius iuris »rätt» och ius iuris »sås, soppa», dels mellan Verrinus »hörande till Verres», och verrinus »hörande till en galt«: ius verrinum kunde alltså betyda både »Verrinsk rätt» (rätt sådan som den skipades av Verres) och »soppa på galt» (fläsk av galt). Cicero var emellertid icke uppfinnare av denna och dylika kvickheter utan anförde dem efter andra. Häri finner Quintilianus (Inst. or. VI, 3, 4, 55) ett urskuldande moment, som Aper ignorerar.
4. Cicero slutar gärna satser med esse videatur, ehuru Apers påstående, att detta slut skulle förekomma i var tredje sats i alla Ciceros tal naturligtvis innebär en stark överdrift. Ciceros förkärlek för esse videatur förklaras därav, att det gav ett gott slutfall (clausula), innehållande en kretikus med andra längden upplöst och en troke: -L. ~ i ~ -i.^, (=samma problem som ovan) jfr k. 21, a. 10, 22, a. 11. Klandret av detta slut riktar sig alltså icke mot dess rytmiska beskaffenhet utan mot dess ideliga upprepning och dess innehållstomhet. Satsslutet borde även ur innehållets synpunkt vara fullviktigt och helst glänsa med någon sentens eller poäng (jfr k. 22, a. 5). Hos Cicero fick esse videatur ersätta en sådan, ett dåligt surrogat, menar Aper.
5. Lucilius, Horatius' föregångare i satirdiktningen (180—103 f. Kr.).
6. Lucretius, den berömde författaren av lärodikten De rerum natura, levde under förra delen av sista århundradet f. Kr.
7. Två historieskrivare under den första kejsartiden, Aufidius Bassus och Servilius Nonianus, ställas mot två dylika från den ciceronianska tiden, Sisenna och Varro (M. Terentius Varro), båda med en ålderdomlig stil. Av den mångskrivande Varros talrika verk avses i detta sammanhang blott de antikvarisk-historiska.
8. »utkast» (till tal) = commentarii. Talarna brukade uppsätta sådana till ledning för det muntliga föredraget. Stundom voro de mycket utförliga och publicerades, då det hållna talet ej blivit utgivet i sin helhet. I retorsskolorna synas de ha tjänat undervisningens behov och använts som mönstertal. — Enligt Reitzenstein (Bemerkungen zu den kleinen Schriften des Tacitus, Götting. Nachrichten, Phil.-hist. Kl. 1914, s. 215, n. 3) betyder commentarii här tal i sammandragen form, liknande den i utkasten förekommande.
9. Aper likställer sin tids arkaiserande talare med attikerna på Ciceros tid. Dessa berömde sig av sin (sin stils) sundhet. Men motståndarna gjorde gällande, att den attiska sundheten icke vore någonting annat och mera än frihet från sjukdom (stilfel) och att den icke berodde på inneboende styrka utan på avhållsamhet från allt, som kunde skada kroppen (stilen).
10. »ängslig omsorg», d. v. s. ängsligt undvikande av allt skadligt, ängsligt hälsovårdande.
11. Meningen är: för att man med rätta skall kunna kallas frisk, är det icke nog, att man icke är sjuk; man skall också vara stark (kroppsligen) och glad och munter (till sinnes). Tillämpat på stilen, betyder detta: för att stilen skall kunna kallas god, är det icke nog, att den är felfri; den skall också vara kraftig och blomstrande (rikt utsmyckad, skön).
12. En paradox, meningen är: om hälsan består blott i att man icke är sjuk, så slår den lätt över i sjukdom; likaså är en stil, som blott har förtjänsten att vara felfri, icke långt ifrån att vara dålig.
13. Att Maternus och Secundus särskilt berömmas för klarheten i sina sentenser, förklaras därav, att den korthet, som fordrades av sentenserna, ofta medförde dunkelhet.

1. Den riktiga läsarten synes vara: more vetere et a nostris philosophis saepe celebrato. nostris = nostrae aetatis eller Romanis. Vad som åsyftas, är den av gammalt inom vissa grekiska filosofiska skolor (t, ex. den peripatetiska och den nyakademiska) övliga seden att disputera om allt för och emot, vilken sed också upptogs hos romarna.

Kapitel 24

När Aper sagt detta, inföll Maternus: »Ni känner igen vår vän Apers kraft och glöd. Med vilken ström av ord, vilken lidelse har han icke försvarat vår tid! Huru rikhaltigt och omväxlande var icke hans angrepp på de gamle! Huru vittnade ej hans föredrag icke blott om begåvning och inspiration utan även om bildning och teoretisk insikt, i det att han just av dem (de gamle) lånade de vapen, med vilka han strax därefter skulle anfalla just dem! Dock i ditt löfte, Messalla, bör han ej ha verkat någon ändring. Vi kräva nämligen icke någon försvarare av de gamle, och i trots av det beröm vi nyss fått jämställa vi icke någon av oss med dem som Aper gått illa åt. Och icke ens han själv tänker så, utan enligt en gammal och även av våra filosofer ofta övad sed¹ har han åt sig utvalt opponentens roll. Låt oss alltså få höra icke ett lovtal över de gamle (ty deras lov förkunnas tillräckligt av deras rykte) utan orsakerna, varför vi avlägsnat oss så mycket från deras vältalighet, och det ehuru, som tidsberäkningen visat, en summa av blott 120 är ligger emellan Ciceros död och innevarande dag.»

Kapitel 25

Nu vidtog Messalla: »Jag skall hålla mig inom den av dig, Maternus, uppdragna ramen, ty icke är det nödigt att ägna lång tid åt att opponera mot Aper. Han väckte först, vill jag minnas, en ordtvist, förmenande, att de, om vilka man säkert vet, att de levat blott för hundra är sen, mindre egentligt kallas gamla. Men jag vill ej strida om ett ord; må han kalla dem gamla eller ett äldre släkte eller ge dem vilket annat namn han helst vill, blott det får gälla som erkänt, att den tidens vältalighet stod högre. Jag motsäger ej heller den andra delen av hans föredrag utan erkänner,¹ att vältaligheten framträtt i flere former till och med under samma tidevarv, än mer under olika. Men likasom bland de attiska talarna första rummet tillerkännes Demosthenes, medan Aeschines och Hyperides och Lysias och Lycurgus intaga platsen därnäst,² dock att, enligt vad allmänt är medgivet, denna talaregeneration skattas högst, så överträffade hos oss Cicero övriga talare under samma tid, men Calvus och Asinius och Caesar och Caelius och Brutus³ ställas med rätta framför både föregångarna och efterföljarna. Och det betyder ingenting att de äro olika varandra i enskildheter, då de överensstämma till sin allmänna karaktär. Calvus' stil är mera knapp, Asinius' mera senfull,⁴ Caesars mera genomskinligt ren, Caelius' har större skärpa, Brutus' mera värdighet, Ciceros är mera lidelsefull, ymnigt flödande och mäktigt verkande: dock förete alla samma sundhet i stilistiskt avseende, så att man, om man samtidigt upptar allas arbeten till studium, får klart för sig, att det, trots skillnaden i läggning, dock finnes en viss likhet och släktskap i smak och tendens dem emellan. Ty vad angår deras förklenande av varandra — och i deras brev ingå verkligen åtskilliga saker, som röja ömsesidig illvilja⁵ —, så är felet icke talarnas utan människornas (personernas).⁶ Jag menar nämligen, att både Calvus och Asinius och Cicero själv brukat känna både avund och hätskhet och påverkas av övriga mänskliga svagheter. Brutus var, tror jag, den ende bland dessa, som icke yttrade sig av illvilja eller avund utan uppriktigt och ärligt lade i dagen sitt hjärtas mening. Eller skulle han ha avundats Cicero, han som synes mig icke ens ha känt avund mot Caesar? Vad beträffar Servius Galba och C. Laelius och andra av den äldre tidens talare, som möjligen varit föremål för Apers ständigt fortsatta angrepp,⁷ så tarvas ingen försvarare, då jag erkänner, att deras vältalighet, såsom ännu befinnande sig på begynnelsestadiet och icke fullt utvecklad, haft vissa brister.

1. Den text handskrifterna här bjuda (ne illi quidem parti sermonis eius repugno si cominus fatetur — —) kan svårligen bibehållas, men hur stället bör restitueras, är osäkert. Jag har med John och Andresen upptagit Halms förslag quominus fatear i st. f. si cominus fatetur.
2. Av de här jämte Demosthenes uppräknade attiska talarna var den i tredje rummet nämnde, Lysias, den äldste (mer än 50 år äldre än Demosthenes); de övriga tillhörde den demostheniska tiden.
3. Ordningsföljden mellan de här anförda talarna från den ciceronianska tiden är lika litet som den mellan de förut nämnda attiska talarna kronologisk. Vad som bestämt den, är ej fullt klart.
4. »mera senfull» är översättning av nervosior. Asinius Pollio eftersträvade kärnfull kraft i stilen och försmådde liksom andra attiker de rytmiska slutfallen (jfr k. 18, a. 9; 21, a. 10). Den i de flesta handskrifterna här förekommande läsarten numerosior (»mera rytmisk») passar därför ej. Sannolikt bör man läsa nervosior, som kan anses direkt stött av skrivningen nuosior i X-klassens handskrifter.
5. Jfr vad som säges i slutet av k. 18 om brevväxlingen mellan Cicero å ena sidan och Calvus och Brutus å den andra.
6. Meningen synes vara: förklenandet berodde ej på några de förklenades brister som talare utan på mänsklig missunnsamhet hos de förklenande.
7. Messalla bemöter slutligen det utfall, som Aper i början av k. 18 i förbigående gjort mot den äldre (förciceronianska) tidens talare, av vilka han särskilt nämnt Servius Galba och C. Carbo. Men i st. f. den senare insätter Messalla C. Laelius (Scipio d. y:s bekanta vän med tillnamnet Sapiens). Textens riktighet bör dock ej dragas i tvivelsmål, då Messalla i sin replik även i andra punkter ej noga håller sig till vad Aper sagt. Talet om »ständigt fortsatta angrepp» innebär en stark överdrift, isynnerhet om man blott tar hänsyn till Apers nyss refererade föredrag, men förmodligen avses även, vad Aper yttrat i de föregående samtal, på vilka anspelas i början av k. 15. Härav förklaras kanske även det obestämda uttrycket »som möjligen» (si quos).

Kapitel 26

Men om det gällde att med bortseende från det idealiskt fullkomliga slaget av vältalighet utvälja en stilart, så skulle jag sannerligen föredraga C. Gracchus' våldsamma kraft eller L. Crassus' mognad framför Maecenas' krustänger (förkonstling) eller Gallios klingklang (klingande men innehållstomma fraser)¹: så mycket bättre är det att kläda talet till och med i en grov toga än att utstoffera det i en färgad (grann) hetärdräkt.² Ty den är icke värdig en talare, ja i sanning icke ens en man den där utstyrseln (denna stil), av vilken många av vår tids talare betjäna sig med det resultatet, att de genom språkets självsvåld, tankarnas innehållslöshet och kompositionens (ordfogningens) tygellösa frihet³ ge en trogen avbild av skådespelares maner.⁴ Och vad som är av sådan art, att det knappt borde vara moraliskt rätt (att det nästan borde vara en försyndelse) att höra det, skryta många över såsom något berömligt och ärofullt och snillrikt, nämligen att deras mönstertal sjungas och dansas (att man föredrager deras tal medelst sång och dans).⁵ Härifrån härleder sig det där vidriga och förvända men dock vanliga slagordet,⁶ att vara talare sägas tala mjukt (vekligt, vällustigt) och vara skådespelare dansa vältaligt.⁷ För min del vill jag ej förneka, att Cassius Severus, den ende (av de moderna talarna), som vår vän Aper vågat namngiva,⁸ jämförd med dem, som levat senare, kan kallas en (verklig) talare, ehuru en stor del av hans verk innehålla mera galla än blod (kännetecknas mera av gallsprängd bitterhet än av sund kraft).⁹ Han är nämligen den förste, som uppträder icke som en fäktare (efter konstens regier) utan som en slagskämpe: han visar ringaktning för dispositionen, han lämnar ur räkningen måttfullhet och försynthet i uttrycken, han handhar utan konst till och med de vapen, av vilka han betjänar sig,¹⁰ och i sin iver att giva hugg låter han ofta bringa sig ur jämvikten. Men, som sagt, jämförd med de följande överträffar han både genom sin mångsidiga bildning och sin fina kvickhet och kärnfullheten (gedigenheten) i själva sin förmåga vida allesammans. Men av dem har Aper icke kunnat förmå sig att nämna och så att säga på kampplatsen utföra någon. Jag däremot väntade, att han efter anklagelsen mot (den skärpa kritiken av) Asinius och Caelius och Calvus skulle föra fram inför oss en annan trupp och nämna flere eller åtminstone lika många, för att vi av dem skulle kunna ställa en mot Cicero, en annan mot Caesar och så vidare en mot en. Nu har han i stället nöjt sig med att nedsätta de gamle med anförande av deras namn och har icke vågat prisa någon av de följande annat än i största allmänhet, förmodligen av fruktan för att stöta många, om han plockade ut några få. Ty huru många skoltalare¹¹ finns det väl, som icke njuta av den inbillningen beträffande sin person, att de anse sig stå över Cicero, fastän naturligtvis efter Gabinianus.¹² Men jag skall icke dra i betänkande att nämna vars och ens namn, för att det genom framställande av exempel så mycket lättare må bli klart, huru vältaligheten gradvis förfallit och gått nedåt.»

Dialogus de oratoribus - del 3

Inledning till Dialogus de oratoribus av Per Persson
Tillbaka till förstasidan

1. Messalla föredrager icke blott den ciceronianska tidens talare utan även vissa av den förciceronianska tidens (C. Gracchus och L. Crassus, vardera sin tidsålders främste talare, jfr k. 18, a. 4) framför sådana den moderna stilens representanter som Maecenas och Gallio. Maecenas, Augustus' förtrogne, var beryktad för sin ytterst förkonstlade stil. L. Junius Gallio berömd retor och deklamator under Augustus' och Tiberius' tid, vän till Ovidius och Seneca d. ä., vars äldste son han adopterade.
2. Meningen är: en enkel om också ovårdad stil är bättre än en med många grannlåter utstyrd.
3. »kompositionens tygellösa frihet», licentia compositionis, syftar isynnerhet på de vekliga, slappa rytmer, likartade med de i dansen förekommande, som de moderna talarna med förkärlek använde.
4. Förnämligast avses skådespelare i mimen och pantomimen, under kejsartiden de mest omtyckta formerna av dramatik (jfr vidare a. 5).
5. Utmärkande för den moderna vältaligheten voro jämte de vekliga rytmerna (se a. 3) det sjungande föredraget och det överdrivet livliga min- och åtbördsspelet, åtföljt av kroppsrörelser, som liknade dansandes. Härigenom företedde det moderna talet mycken likhet med pantomimen. I denna framställde en skådespelare en handling i en rad danser, och deklamationen ersattes av mimik och gestikulation; under och mellan danserna sjöngs av en kör en förklarande och förbindande text. Dans och sång voro alltså de förnämsta uttrycksmedlen i pantomimen, och även om det moderna talet kunde sägas, att det »sjöngs och dansades». Samma föredragningssätt synes i retorsskolorna efter lärarnas föredöme ha tillämpats även av lärjungarna, då de framförde lärarnas utkast (commentarii), som tjänade som mönstertal (jfr k. 23, a. 8).
6. Jag har här, ehuru ej utan tvekan, anslutit mig till Johns av Andresen upptagna textgestaltning: illa foeda. et praepostera, sed tarnen frequens [sicut his clam et] exclamatio. De inklamrade orden utskiljas av John som rest av ett glossem.
7. Under den moderna smakens herravälde utplånades gränserna mellan talare- och skådespelarekonsten, vilket hade till följd, att uttryck, som egentligen avsågo prestationer inom den ena konstarten, användes även om sådana inom den andra; det moderna talet betecknades sålunda som »mjukt» (vekligt, sinnligt, vällustigt), ett predikat, som egentligen tillkom dansen, och å andra sidan karakteriserades dansen som »vältalig».
8. Jfr början av k. 19.
9. Handskrifterna: plus vis habeat quam sanguinis. I st. f. det knappast hållbara vis, som här skulle fungera som genitiv, har man insatt bilis, en konjektur, som synes mig övertygande. Cassius Severus var bekant för sin skarpa tunga och bitande kvickhet.
10. Meningen synes vara: Cassius Severus försmådde vissa oratoriska konstmedel och även dem, som han använde, handhade han icke på ett konstmässigt sätt.
11. Syftar på de i retorsskolorna uppträdande talarna, deklamatorerna.
12. S. Julius Gabinianus berömd retor på Vespasianus' tid. — Messalla riktar här ett hugg mot de moderna skoltalarnas självöverskattning: de sägas inbilla sig, att de stå över Cicero, på samma gång som de naturligtvis (ironiskt!) i en modern mästare som Gabinianus erkänna sin överman.