Livius - år 494-486 f. Kr. (bok 2, kapitel 22-40)

Romerska källor

Beowulf

Isländska sagor

Heimskringla

Örjan Martinsson

ANDRA BOKEN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65
Maktstrid mellan patricier och plebejer. Krig med grannfolken. Coriolanus. (494-486 f. Kr.) KAP. 22 Med den Volskiska nationen hade man under det Latinska kriget hvarken haft krig eller fred. Ty å ena sidan hade Volskerna uppsatt troppar, hvilka de, om Romerske diktatorn varit mindre skyndsam, skolat skicka till Latinarnes bistånd; å andra sidan skyndade Romaren, för att icke i samma slagtning nödgas kämpa både emot Latinarne och Volskerna. För att hämnas detta inryckte nu konsulerna med sina legioner på Volskernas område. Volskerna, som icke befarat något straff för en blott afsigt, förskräcktes af ett så oväntadt anfall. Utan att tänka på något motvärn, lemnade de till gisslan trehundrade barn af de förnämsta husen i Cora och Pometia, och så blefvo legionerna utan slagtning tillbakaförde. Men befriade från fruktan återkommo Volskerna innan kort till sitt gamla lynne, och rustade sig i löndom till ett nytt krig, sedan de upptagit Hernikerna i vapenförbund. Hit och dit skickade de äfven sändebud för att uppvigla Latium. Men det nederlag, som Latinarne så nyligen lidit vid sjön Regillus, hade hos dem väckt en sådan förbittring och hätskhet emot hvar och en som styrkte till krig, att de icke engång afhöllo sig ifrån sändebudens misshandlande. De grepo dessa Volsker och förde dem till Rom. Der öfverlemnades de åt konsulerna, och man erfor att Volskerna och Hernikerna rustade sig till krig emot Romarne. Saken föredrogs i senaten, och detta förfarande blef så väl upptaget af dess medlemmar, att icke allenast sextusen fångar blefvo Latinarne återgifne, utan ock att frågan om ett förbund, som nästan för alltid blifvit dem vägradt, nu hänsköts till de nya konsulerna. Nu fröjdade sig Latinarne högeligen öfver sin handling, och de som tillstyrkt fred blefvo hållne i stor ära. Såsom föräring åt Jupiter sände de till Capitolium en gyldene krona. Med beskickningen och gåfvan följde, såsom sällskap, en talrik skara af de fångar, som förut blifvit hemsläppte till sina anhörige. De besökte hvar för sig deras hus, hos hvilka de tjenat, betygade sin tacksamhet för den ädla medfart och vård de rönt i sin olycka, och slöto från denna tid gästvänskapsförbindelser. Aldrig förut hade Latinska nationen, genom offentliga och enskilda band, varit med Romerska staten närmare förenad.
KAP. 23 Men kriget med Volskerna förestod, och staten, söndrad inom sig sjelf, brann af ett inbördes hat emellan patricier och plebejer, i synnerhet för deras skull, hvilka för gäld voro häktade¹. »Borta» (så knotade de) »måste de strida för frihet och herravälde, hemma af egna medborgare fängslas och förtryckas. Tryggare vore menighetens frihet i krig än i fred, tryggare bland fiender än bland medborgare.» Detta missnöje, som redan af sig sjelft börjat tändas, sattes genom en enskild persons ovanliga lidande i låga. En ålderstigen man störtade in på Forum med alla yttre tecken af elände. Höljd af smuts var hans klädnad, ännu ohyggligare hans bleka och utmerglade kropp. Ett långt skägg, ett utslaget hår gåfvo derjemte hans anlete ett utseende af vildhet. Ehuru vanställd, vardt han dock igenkänd; man sade att han varit för detta centurion², och under allmän medömkan uppräknades åtskilliga hans krigsförtjenster. Sjelf blottade han med stolthet sitt bröst och visade sina ärr, vittnen till flere ärofulla träffningar. Man frågade honom: »hvadan denna gestalt? hvadan detta vanställda utseende?» Och han berättade, sedan hopen kringströmmat honom, nästan så talrik som vid en offentlig folkförsamling: »I det Sabinska kriget hade han tjenat, och då han, under denna tid, icke allenast för sina egors sköflande saknat all inkomst, utan äfven fått sin gård afbränd, all sin förmögenhet plundrad, sina hjordar bortdrifna, och under detta sitt obestånd nödgats betala utskylder, hade han måst upptaga lån: ökade genom räntor, hade desse först beröfvat honom hans faders och förfäders gods, och sedermera hans öfriga förmögenhet; slutligen, lika en tärande sjukdom, hade de angripit äfven hans kropp. Af sin borgenär hade han blifvit förd, icke i träldom, utan i tukthus och pinorum,» Och nu visade han sin rygg, vanställd af färska spår efter gisslarna. Vid denna syn och vid denna berättelse uppgafs ett häftigt anskri. Snart stannar larmet ej mera inom Forum; det breder sig efterhand ut öfver hela staden. Alla, som för skuld äro eller varit häktade, strömma från alla sidor ut på gatorna och anropa Quiriternas hjelp. Ingenstädes tryter en villig deltagare i upploppet. I många spridda skaror löper man öfver alla gator skriande till Forum. De af adeln, som händelsevis befunno sig på Forum, stötte, med sin stora fara, på denna folkhop, och den skulle icke afhållit sig ifrån våldsamheter, om icke konsulerna Publius Servilius och Appius Claudius hade skyndat dit, för att dämpa oväsendet. Emot dem vände sig hela skaran och visade sina bojor och sitt öfriga misshandlande. »Sådan vore deras belöning», sade de, och åberopade, förebrående, hvar och en den krigstjenst han på ett eller annat ställe förrättat. Långt mera hotande än bedjande fordrade de att senaten måtte sammankallas och omgåfvo sjelfve rådhuset, för att bestämma och leda den offentliga rådplägningen. Ett ganska ringa antal af rådet, som händelsen ditfört, samlades omkring konsulerna; de öfriga afhöll fruktan icke blott ifrån rådhuset, utan äfven ifrån Forum, och för det ringa antalet af ledamöter kunde ingenting afgöras. Då trodde sig hopen vara fullkomligen narrad och uppehållen; att de frånvarande senatorerna, icke af en händelse, icke af fruktan, utan af uppsåt att hindra saken uteblifvit; att konsulerna sjelfva svinkade; och att man tydligen dref gäck med deras elände. Redan var det nära att icke en gång vördnad för konsulerna kunnat styra folkets raseri, då ändteligen senatorerna, ovisse om de genom sitt dröjsmål eller sin ankomst blottställde sig för en större fara, uppkommo i rådsalen, men i den omsider talrika församlingen voro icke allenast ledamöterna, utan äfven sjelfva konsulerna af skiljaktiga tankar. Appius, en man af häftigt lynne³, föreslog att konsulerna med sitt ämbetes myndighet borde afgöra saken: om en eller annan blefve gripen, skulle de andra blifva stilla; Servilius, mera benägen för lindriga medel, trodde det vara både säkrare och lättare att böja än att bryta de uppretade sinnena.	Ordet »skuldslavar« (Linnérs val av översättning istället för "för gäld voro häktade") syftar på ett i laga form ingånget kontrakt, nexum, som, om det inte följdes, gav borgenären rätt att göra den skuldsatte nära nog till sin träl. Systemet upphörde 326 eller 313, långt innan det fanns några juridiska kommentarer eller textböcker, och den antydda proceduren var dunkel även för den äldsta klassiska tidens jurister, och ännu mer så för Livius. Anförare för en centuria, egentligen »avdelning om 100 man«, minsta enheten i en legion. Rekryterades bland förtjänta meniga soldater, »den långa vägens män«. Det fanns sextio centurior i varje legion. »Röstavdelningarna« i den folkförsamling som kallades comitia centuriata hette också centurior. I början av Livius verk skildras medlemmarna av ätten Claudius konsekvent som hårdhudade reaktionärer. Troligen har Livius använt sig av en källa som svartmålade Claudierna. Jfr II, 27-30; II, 44; II, 56-61; IV, 6; IV, 36; V, 2-7; V, 20; VI, 40-41.
KAP. 24 Emellertid uppstod en annan ännu större förskräckelse. Latinske ryttare kommo i sporrsträck med det oroande budskap, att Volskerna såsom fiender antågade med en krigshär för att angripa staden. Helt olika var det intryck som denna tidning gjorde på adeln och på menigheten: så hade splitet gjort två samhällen utaf ett enda. Menigheten jubilerade af glädje; »gudarne», sade de, »äro här att hämnas adelns öfvermod.» Enhvar styrkte den andra att icke låta sig antecknas till krigstjenst; heldre ville de förgås med alla, än förgås allena. Patricierna måtte göra tjenst, patricierna gripa till vapen, att de, som uppburo krigets belöningar, också måtte uppbära dess faror. Å andra sidan rådet, bedröfvadt och bäfvande af en dubbel fruktan, för medborgaren och för fienden, besvor konsuln Servius, hvars lynne gjorde honom mera till folkvän, att rädda staten, som af så förskräckande faror var omgifven. Konsuln upplöste då rådsförsamlingen och uppträdde i folkets sammankomst. Här betygade han, att menighetens väl låge rådet om hjertat, men under den rådplägning som rörde denna del af samhället — visserligen den största, men dock endast en del — hade en fara, som hotade hela staten, kommit emellan. Då fienden vore nästan för portarne, kunde ingen angelägenhet vara vigtigare än kriget, men om också något rådrum skulle lemnas, vore det dock hvarken för menigheten hedrande, att ej förr än efter uppburen belöning hafva fattat vapen för fosterlandet, ej heller för senaten nog anständigt, att heldre nu — af fruktan, än framdeles af egen böjelse, afhjelpa sina medborgares betryck. Detta offentliga tal bekräftade han sedan genom ett påbud, som stadgade, »att ingen måtte hålla en Romersk borgare bunden eller instängd och derigenom betaga honom att hos konsulerna låta anteckna sig till krigstjenst; ingen slå under sig eller försälja soldats egendom, så länge han vistades i fält, ej heller i besittningen deraf störa hans barn eller barnbarn.» Sedan detta påbud var kungjordt, läto både de närvarande för gäld häktade genast anteckna sig, och då borgenärerna icke hade rätt att qvarhålla dem, blef snart på Forum ett tillopp af menniskor, som utur enskilda hus från alla delar af staden ilade att svärja fanan. Denna tropp var talrik, och uti kriget emot Volskerna var ingen, hvars mod och verksamhet mera utmärkte sig: konsuln utförde sin här emot fienden och slog läger på kort afstånd ifrån honom.
KAP. 25 I förlitande på Romarnes tvedrägt gjorde Volskerna genast den följande natten ett försök emot lägret, om till äfventyrs under mörkret någon öfvergång eller något förräderi skulle kunna verkställas. Vakterna märkte det; hären väcktes; på gifvet tecken skyndade alla till vapen, och således misslyckades för Volskerna detta företag. Det öfriga af natten gafs å begge sidor åt hvilan. Med första ljusningen af följande dagen fyllde Volskerna grafvarne och angrepo vallen. Redan blefvo förskansningarne öfverallt nedrifne, då konsuln — som, ehuru från alla sidor och allramest af de gäldbundne ropades, att han måtte gifva tecken till anfall, likväl en stund hade dröjt för att pröfva. soldaternas sinnesstämning — nu ändteligen, nog förvissad om deras brinnande ifver, gaf order till utfall och lät den kamplystna hären framrycka. Strax i första anloppet blefvo fienderna tillbakadrifna; flyende blefvo de bakifrån nedhuggna, så länge som fotfolket kunde förfölja; rytteriet jagade de förskräckta ända till deras läger. Snart blef sjelfva lägret omringadt af legionerna och, sedan förskräckelsen äfven derifrån utdrifvit Volskerna, intaget och plundradt. Följande dagen fördes legionerna till Suessa Pometia, dit fienderna hade flyktat. Inom få dagar eröfrades staden: eröfrad, blef den till rof gifven, och den nödställde soldaten njöt deraf en liten vederqvickelse. Med största ära återförde konsuln till Rom den segerrika hären. Vid aftåget till Rom kommo till honom sändebud ifrån de Ecetranska¹ Volskerna, hvilka efter Pometias eröfrande fruktade för sitt eget öde. Genom ett senatsbeslut blef fred beviljad och ett stycke land dem fråntaget.	(Ecetra) Volskernas huvudstad, nära aequernas territorium.
KAP. 26 Strax derefter skrämdes Romarne äfven af Sabinerna, ty i sig sjelft var detta mera ett blindt larm än ett krig. En natt kom tidning till staden, att en Sabinsk här plundrande framryckt till floden Anio, och att landtgårdarne deromkring öfverallt sköflades och brändes. Aulus Postumius, som i kriget mot Latinarne varit diktator, ditsändes genast med hela rytteriet. Honom följde konsuln Servilius med en utvald tropp af fotfolk. Månge kringströfvande omringades af rytteriet, och den Sabinska hären höll icke stånd emot det anryckande fotfolket. Utmattade så väl af marschen som af det nattliga ströfvandet och till stor del öfverlastade på landtgårdarne af mat och vin, hade de knappt så mycket krafter som behöfdes till flykten. Då således det Sabinska kriget var inom en natt både kungjordt och fulländadt, och man nu egde stort hopp, att fred på alla sidor var förvärfvad, inträdde följande dagen för senaten en beskickning från Aurunkerna och förklarade krig, så framt det Volskiska området icke utrymdes. Tillika med sändebuden hade en Aurunkisk krigshär uppbrutit hemifrån, och ett rykte, att den blifvit sedd vid Aricia, väckte i Rom så stor bestörtning, att man hvarken i tillbörlig ordning kunde inhemta rådets tankar, eller, då man sjelf grep till vapen, gifva ett fredligt svar åt dem som i vapen antågade. Med väpnad styrka gick man till Aricia; icke långt derifrån kom det till handgemäng med Aurunkerna, och i en enda slagtning var kriget fulländadt.
KAP. 27 Aurunkerna voro slagna, och Romarne, som inom få dagar, hade segrat i så många krig, väntade nu uppfyllandet af konsulns löften och rådets försäkran; då Appius, både af naturligt öfvermod och för att störta sin ämbetsbroders förtroende, företog sig att med all den stränghet, som var honom möjlig, fälla utslag i skuldfordringsmål. Icke allenast de, som förut varit häktade, blefvo ånyo öfverlemnade åt sina borgenärer, utan äfven andra beröfvades sin frihet. När detta hände någon krigare, vädjade han till den andra konsuln; man skockade sig omkring Servilius; hans löften åberopade man; honom förebrådde hvar och en sina krigsförtjenster och de ärr han undfått. Man fordrade att han måtte antingen föredraga saken hos senaten, eller sjelf hjelpa, såsom konsul sina medborgare, såsom fältherre sina soldater. Konsuln rördes af detta, men hans ställning nödgade honom till overksamhet; så alldeles hade icke blott hans ämbetsbroder, utan hela adelsfaktionen med häftighet kastat sig på den motsatta sidan. Då han således ville hålla en medelväg, undgick han icke menighetens hat, men vann icke heller adelns välvilja. Adeln såg uti konsuln en vek och behagsjuk, menigheten en bedräglig man, och snart röjde det sig att han gjort sig lika hatad som Appius. En tvist hade uppstått emellan konsulerna hvilkendera skulle inviga Mercurii tempel. Senaten sköt saken ifrån sig till folket och förordnade, att den ibland dem, åt hvilken invigningen genom folkets beslut blefve uppdragen, skulle äfven föra inseende öfver lifsmedlen, upprätta ett köpmansgille, och i öfverprestens ställe besörja högtidligheterna. Folket uppdrog tempelvigningen åt Marcus Laetorius, en centurion vid första centurian, hvilket skedde, som man lätt kunde inse, mindre för att hedra den man, hvilken man gifvit en förrättning, som var öfver hans stånd, än för att skymfa konsulerna. Deröfver förtörnades i synnerhet den ene af konsulerna och adeln på det högsta; men hos menigheten hade modet växt, och hon vandrade nu med stora steg på en helt annan bana än den hon först hade beträdt. Ty, nu mera utan hopp om bistånd af konsulerna och senaten, lupo plebejerna från alla orter tillsamman, så snart de sågo någon gäldenär föras för domstolen. För sorl och skri kunde man icke höra konsulns dom. och när han dömt, var ingen som lydde. Man brukade våld, och då inför konsulns ögon enskilda personer af en större mängd misshandlades, öfvergick all fruktan och fara för friheten ifrån de gäldbundna till borgenärerna. Härtill kom fruktan för ett krig med Sabinerna; man beslöt en utskrifning, men ingen lät anteckna sig. Då rasade Appius och utfor i smädelser öfver sin ämbetsbroders lycksökeri, som, till folkets fördel overksam, förrådde det allmänna bästa och, icke nöjd att å skuldfordringsmål hafva underlåtit att skipa rätt, icke en gång efter senatens beslut verkställde utskrifningen. »Staten vore dock icke alldeles öfvergifven, konsulariska makten icke alldeles störtad. Ensam ville han blifva en beskyddare både af sin egen höghet och af rådets.» Då en folkhop, såsom dagligen hände, uppäggad af strafflösheten, ställt sig omkring honom, lät han gripa en viss utmärkt upprorsstiftare. Redan bortsläpades denne af liktorerna, då han vädjade till folket; men som folkets dom med säkerhet kunde förutses, skulle konsuln icke gjort afseende på vadet, om icke hans stelhet mera genom de förnämas råd och myndighet, än genom folkets larm, med möda låtit sig bojas. Så stort var hans mod att trotsa hatet. Nu tilltog det onda dag från dag, icke blott genom uppenbart skri utan, det som var långt förderfligare, genom ensliga sammankomster och lönliga överläggningar. Ändteligen nedlade de af menigheten hatade konsulerna ett ämbete, hvilket Servilius till intetdera partiets, Appius till patriciernas utomordentliga nöje, förvaltat.
KAP. 28 Aulus Virginius och Titus Vetusius tillträdde derefter konsulatet) (494 f. Kr.). Oviss hurudana konsuler man i dem skulle hafva, började menigheten, en del på det Esquilinska, en annan på det Aventinska berget, att hålla nattliga möten, på det man icke på Forum, när beslut i hast måste fattas, måtte stanna i villrådighet och uti allt handla utan plan och på lyckträff. Konsulerna som ansågo detta för farligt, såsom det ock var, anmälde det för senaten, men öfver denna anmälan kunde ingen ordentlig rådplägning hållas; så larmande möttes den från alla sidor af senatorernas sorl och förtrytelse emot konsulerna, som ville kasta på senaten det förhatliga af en sak, den de genom konsularisk ämbetsmakt bort afgöra. »I sanning (sade man) om i staten det funnes en öfverhet, aldrig skulle man i Rom sett någon annan folkförsamling än en offentlig. Nu vore staten i tusende rådsförsamlingar och folkförsamlingar skingrad och söndersliten, då andra sammankomster på Esquilie, andra på Aventinus blefvo anställde. Vid gudarne! en man* blott — ty det vill säga mer än en konsul — en enda man, sådan som Appius Claudius varit, skulle i ett ögonblick hafva sprängt dessa klubbar.» När konsulerna efter dessa snäsor frågade hvad man då ville att de skulle göra, ty de ville i intet afseende handla eftergifnare eller skonsammare än rådet behagade, beslöts, att de med yttersta stränghet skulle hålla en utskrifning; sysslolöshet vore det som gjorde menigheten kittslig. — Senaten åtskildes; konsulerna uppstego på talarebanan och uppropade namneligen de vapenföra. Ingen svarade till sitt namn, och den, såsom vid en offentlig församling, kringströmmande folkhopen förklarade: »Menigheten kunde icke längre bedragas. Icke en enda soldat skulle de någonsin bekomma, om icke det i statens namn gjorda löftet blefve uppfyldt. Frihet måste man återgifva åt hvar och en förr, än man gåfve honom vapen: att han måtte kämpa för fädernesland och medborgare, icke för despoter.» Konsulerna sågo hvad dem af senaten var uppdraget, men af dem, som inom rådhusets väggar talade med sådan käckhet, sågo de ingen närvarande, att med dem dela hatet, och ögonskenligt förestod en fruktansvärd kamp med menigheten. Innan de derföre vågade det yttersta, ville de ännu en gång rådfråga senaten. Men då rusade just de yngste af senatens medlemmar på en gång fram till konsulernas stolar, och uppmanade dem att afsäga sig konsulatet och nedlägga en makt, som de icke egde mod att försvara.	E. R. b. 260. — F. Ch. f. 492.
KAP. 29 Då konsulerna tillräckligen utrönt förhållandet på begge sidor, yttrade de sig ändteligen: »Församlade fäder! Ett stort uppror är förhanden; neken icke att det är eder förutsagdt. Vi fordra, att de, som mest tadla oss för feghet, må biträda oss vid utskrifningens förrättande. Såsom den strängaste af eder fordrar, skola vi, då så behagas, behandla saken.» De återvände nu till tribunalet, och läto med flit uppropa vid namn en ibland dem, som stodo för deras ögon. Men då denne stod stum, och flere personer slöto omkring honom en krets, att han icke måtte våldföras, skickade konsulerna till honom en liktor. När denne blef tillbakaskuffad, då rusade de af rådet, som sutto jemte konsulerna, under utrop, att detta vore en skändlig gerning, ned ifrån tribunalet, för att bistå liktorn. Men ifrån liktorn, som man endast hade hindrat att gripa, vändes nu anfallet emot senatorerna, och blott genom konsulernas mellankomst dämpades striden, hvilken likväl, utan sten, utan vapen, mera yttrat sig i larm och raseri än i verkliga våldsamheter. — Bullersamt sammankallades senaten, än bullersammare var dess rådplägning, då de, som blifvit misshandlade, fordrade en undersökning, och de häftigaste, i stället för att säga sina tankar, yttrade sig endast genom stoj och oväsende. Ändteligen, sedan hettan lagt sig. på konsulernas förebråelse att det i rådsalen icke funnes mera vett än på Forum, börjades en ordentlig rådplägning. Tre meningar yppade sig. Publius Virginius trodde, att saken icke borde få en allmän utsträckning; han tillstyrkte, »att man skulle yttra sig endast om dem, som, i förlitande på konsuln P. Servilii hedersord, hade tjent i kriget emot Volskerna, Aurunkerna och Sabinerna.» Titus Lartius deremot: »Ställningen vore icke den, att endast förtjenster kunde belönas. Hela den lägre folkklassen vore fördjupad i gäld, och om man icke sörjde för alla, vore allt ohjälpligt. Om den ene behandlades annorlunda än den andre, skulle oenighetslågan tvärtom mera tändas än dämpas.» Appius Claudius, hård af naturen och förvildad å ena sidan genom menighetens hat, å den andra genom Patriciernas loford, förklarade: »Af tygellöshet, icke af elände, hade all denna oreda uppstått, och menigheten vore mera sjelfsvåldig än förgrymmad. Sådana voro just vadrättighetens olyckliga följder. Ty så länge det vore tillåtet att vädja till dem, som voro medbrottslige, kunde konsulerna endast hota, icke befalla. Välan då (fortfor han), tillsättom en diktator, från hvilken intet vad eger rum. Snart skall det raseri qväfvas, som nu sätter allt i låga. Låt sedan någon misshandla en liktor, då han vet, att rätt öfver hans rygg och hans lif tillhör den ena, hvilkens höghet han förolämpat.
KAP. 30 Månge funno Appii förslag, såsom det verkligen var, hårdt och våldsamt; å andra sidan syntes Virginii och Lartii meningar, för efterdömets skull, mindre rådliga; isynnerhet Lartii, genom hvilken all kredit skulle förstöras. Mest skildt ifrån ytterligheter och sammanjemkadt af begge ansågs dock Virginii förslag. Men genom partianda och afseende på enskild fördel, hvilka i alla tider skadat och skola skada rådplägningar öfver allmänt väl, segrade Appius, och nära var det att han sjelf blifvit nämnd till diktator: en händelse, som skulle hafva fullkomnat menighetens affall i den vådligaste tidpunkt, då just Volsker och Æquer och Sabiner, alla på en gång, stodo under vapen. Men konsulerna och de äldre af senaten drogo omsorg, att en makt, som i sin egen natur är våldsam, blef uppdragen åt en man af mildt lynne. Det var Manius Valerius, Volesi son, som de förordnade till diktator. Plebejerna insågo väl att diktatorn emot dem var tillsatt, men som det var hans egen broders lag, som de hade att tacka för vadrättigheten, befarade de icke af denna familj någon hårdhet eller öfvermod. Ett påbud, som sedermera utfärdades af diktatorn, stärkte deras mod: det var nästan likstämmigt med konsuln Servilii påbud; men som de trodde sig ej mindre till mannen än till hans ämbetsmakt kunna hysa större förtroende, upphörde de att göra mptständ och läto anteckna sig. Tio legioner — en här, hvars make förut aldrig varit — blefvo nyupprättade; tre deraf lemnades åt hvardera konsuln; fyra behöll diktatorn. — Också kunde fälttåget icke längre uppskjutas. Æquerna hade infallit på Latinska området, och en beskickning från Latinarne anhöll hos senaten, att man antingen ville skicka undsättning eller tillåta, att de sjelfve väpnade sig till sina gränsers försvar. Det ansågs för säkrare att försvara Latinarne afväpnade, än att tillåta dem att åter handtera vapen. Konsuln Vetusius ditsändes och härjningarne upphörde. Æquerna drogo sig ifrån slätterna och skyddade sig på de högsta bergsryggarne, med mera förtröstan till sin ställning än till sina vapen. Den andre konsuln hade gått emot Volskerna, och för att icke äfvenledes förlora tiden, retade han fienden, i synnerhet genom förhärjande af dess egor, att rycka närmare och inlåta sig i slagtning. På fältet midt emellan lägren stodo härarne, hvardera framför sin förskansning, färdige till anfall. Till mängden voro Volskerna betydligt öfverlägsna; utan ordning och med förakt gingo de derföre i striden. Den Romerske konsuln lät icke sin slagtlinie framrycka; han tillät ej heller att besvara deras härskri, utan befallde de sina att med spjuten nedstötta i marken bibehålla sin ställning, och först då fienden kommit dem helt nära, med all kraft på en gång framstörta och med svärden afgöra saken. När Volskerna, hvilka redan mattade af loppet och af härskriet rusade emot de af rädsla, såsom de trodde, sanslöse Romarne, nu fingo känna den tryckning, som mötte dem, och sågo svärden blixtra emot ögonen, då vände de ryggen, förskräckte såsom om de fallit i ett bakhåll, och hade icke en gång till flykt nog styrka, emedan de i fullt språng kommit till striden. Romarne deremot, som med friska krafter, emedan de vid slagtningens början stått stilla, utan möda upphunno de uttröttade, intogo med storm deras läger, förföljde den ur lägret fördrifne fienden ända till Velitræ¹, och inryckte segrande på samma gång med de besegrade i staden. Der flöt ock, genom ett allmänt mördande utan åtskillnad, mera blod än i sjelfva slagtningen. Endast några gåfvo sig utan vapen, blefvo förskonade.	Velitrae (nu Velletri), en volskisk stad vid sydöstra kanten av Albanerberget.
KAP. 31 Medan detta skedde hos Volskerna, slog diktatorn Sabinerna, der kriget varit aldrabetydligast, slog dem på flykten och intog deras läger. Genom ett angrepp med sitt rytteri hade han bragt fiendernas center i oordning, der de genom flyglarnes alltför stora utsträckning hade underlåtit att medelst ledernas täthet gifva slagtlinien inåt behörig styrka. I denna oordning angrepos de af fotfolket; lägret eröfrades i samma anfall och kriget var fulländadt. Efter slagtningen vid sjön Regillus var ingen i de tiderna mera lysande än denna. Diktatorn intågade triumferande i staden. Utom vanliga ärebetygelser blef för honom och hans efterkommande en egen plats vid skådespelen på rännarebanan bestämd och en hedersstol (sella curulis) på den platsen uppställd. De besegrade Volskerna måste afträda det Velitriska gebitet, kolonister skickades ifrån Rom till Velitræ, och ett nybygge blef der anlagdt. — Med Æquerna hölls en god tid derefter en träffning, väl emot konsulns vilja, medan man på en ogunstig mark måste framrycka emot fienden, men soldaternas klagan, att saken fördröjdes på det diktatorn före deras återkomst till staden skulle nedlägga sitt ämbete och hans löften, såsom förut konsulns, blifva ouppfyllda, förmådde honom att på vinst och förlust föra hären uppföre de motliggande bergshöjderna. Detta vådliga företag fick, genom fiendernas feghet, en lycklig vändning, ty ännu hade man icke kommit inom skotthåll, förrän de — förvånade öfver Romarnes djerfhet — öfvergåfvo det läger, som de på den fastaste plats innehade, och hastade ned i de bakom dem belägna dälder, hvarest vanns tillräckligt byte och en oblodig seger. — Genom den lyckliga utgången af ett trefaldigt krig hade dock bekymret för utgången af den inhemska ställningen, hvarken hos rådet eller menigheten, upphört. Dels genom inflytelse dels genom ränker hade ockrarne tagit sådana steg, som skulle gäcka icke allenast menighetens, utan äfven diktatorns väntan. Ty efter konsuln Vetusii återkomst föredrog Valerius i senaten, först ibland alla angelägenheter, det segerrika folkets sak och hemställde hvad man ville besluta om de gäldbundna. Då hans föredragning afslogs, sade han: »Jag misshagar, ty jag styrker till endrägt. En dag, vid gudarne! och det snart, skolen j önska att Roms menighet måtte hafva försvarare, som likna mig. Hvad mig beträffar skall jag hvarken längre bedraga mina medborgare eller sjelf förgäfves vara diktator. Inhemskt split, utländskt krig gjorde detta styrelsesätt till ett behof för staten. Utom oss är frid vunnen, inom oss hindras den. Heldre vill jag då såsom enskild man, än såsom diktator, vara vittne till upproret» Dermed lemnade han rådsförsamlingen och afsade sig diktaturen. Menigheten insåg orsaken, att han, af förtrytelse öfver dess belägenhet, nedlagt ämbetet. Derföre beledsagade man honom med yttrande af välvilja och beröm, då han gick till sitt hus, likasom hade han afbördat sig sitt löfte, emedan det icke berott af honom att det ej uppfylldes.
KAP. 32 Nu började rådet frukta att, om krigshären entledigades, skulle hemliga folkmöten och sammangaddningar ånyo uppkomma. Derföre gaf man, under förevändning att Æquerna förnyat kriget, befallning om legionernas utryckande ur staden, i den tanken att soldaterna, ehuru diktatorn förrättat utskrifningen, likväl voro bundne genom sin ed, emedan de svurit den till konsulerna. Detta bragte upproret till mognad. Det säges att fråga först varit väckt om konsulernas mördande, på det de måtte blifva frie från eden, men att de sedermera, undervisade att ingen helig förpligtelse genom ett brott kan upplösas, på inrådan af en viss Sicinius, utan konsulernas tillåtelse, dragit ut till det heliga berget, beläget på andra sidan om floden Anio, tretusen steg¹ ifrån staden. Denna berättelse är allmännare antagen, än den som Piso uppgifver, att utvandringen skett till Aventinus. I ett läger, som de med vall och graf förskansade, höllo de sig i flera dagar stilla, utan någon anförare, utan att taga något annat än hvad de behöfde till sitt uppehälle, utan att ofredas eller ofreda. I staden herrskade en stor bestörtning, och allt sväfvade i en ömsesidig fruktan. Den utaf de sina qvarlemnade menigheten fruktade för adelns våldsamhet. Adeln fruktade den i staden qvarblifna menigheten och visste icke hvilketdera man heldre borde önska, dess qvarblifvande eller bortgång. »Men den hopen, som utvandrat, huru länge skulle den förblifva lugn? och hvad skulle sedan hända, om något utländskt krig emellertid utbröte? I sanning, utom i medborgares endrägt, såges intet hopp mera öfrigt. Denna måste, vare sig på billiga eller obilliga vilkor, åt samhället återvinnas.» Det blef då beslutet att affärda såsom sändebud till menigheten Menenius Agrippa, en man med talgåfva, och, såsom sjelf af plebejisk härkomst, älskad af plebejerna. Denne, emottagen i lägret, skall i den gammaldags osmyckade stilen endast hafva gjort följande berättelse: »På en tid, då icke, såsom nu, alla delar af menniskokroppen sammanstämde till ett helt, utan hvarje lem hade sin egen vilja, sitt eget språk, har det förtrutit de öfriga lemmarne, att de genom sin omsorg, sin möda och uppassning försågo magen med alla dess behof, under det magen midt ibland dem sysslolös endast emottog de njutningar honom skänktes. Då hafva de sammansatt sig, att händerna icke skulle föra maten till munnen, munnen icke emottaga, tänderna icke tugga det som erbjöds. I denna fiendtliga ställning, då de med hunger ville kufva magen, hafva tillika sjelfva lemmarne och hela kroppen alldeles borttvinat. Då har det visat sig, att äfven magens åtgärd icke är overksam, att äfven han icke mindre närer än näres, då han till alla delar af kroppen återgifver detta blod, som är grunden till vårt lif och vår styrka, jemnt fördeladt i ådrorna och genom matsmältningen fullkomnad.» Han visade sedan huru en sådan söndring inom menniskokroppen liknade menighetens förbittring emot adeln, och skall genom denna jemförelse hafva bevekt folkets hjertan.²	3 000 x 1,479 meter ≈ 4,5 km. I vad mån denna utvandring är en autentisk historisk händelse är svårt att säga. De traditionella berättelserna om den är en blandning av legend och romantisk tradition, så till exempel äger historien om kroppen och lemmarna grekiska föregångare.
KAP. 33 Nu börjades en underhandling om förlikning, och man ingick i de vilkor, att menigheten (plebejståndet) skulle hafva sina egna fredlysta föreståndare, och genom dem ett bistånd emot konsulerna, samt att ingen af det högre ståndet (patricierna) skulle kunna erhålla detta ämbete. Två meninghets-tribuner) blefvo således valde, Cajus Licinius och Lucius Albinus. Desse valde sig tre ämbetsbröder; att Sicinius. anstiftaren af utvandringen, varit en ibland dessa, är afgjordt; mindre, hvilka de öfriga två varit. Någre säga att endast två tribuner på det heliga berget blifvit valde och fredlysningslagen) derstädes stiftad (493 f. Kr.)¹. Under menighetens utvandring hade Spurius Cassius och Postumus Cominius tillträdt konsulatet**). Under dessa konsuler ingicks ett förbund med de Latinska folken. För att afsluta detta qvarblef den ene konsuln i Rom; den andre, som skickades att bekriga Volskerna, slog Antiaterna på flykten, förföljde dem till staden Longula och eröfrade dess fästningsverk. Vidare intog han Polusca också en Volskisk stad, och angrep derefter Corioli med stor styrka.² I lägret vistades då, bland de förnämare af ungdomen, Cajus Marcius, en lika snarfyndig som rask yngling, hvilken sedermera fick tillnamnet Coriolanus. Då den Romerska hären, som belägrade Corioli, uppmärksam endast på stadsboerna hvilka den höll inspärrade, och utan fruktan för något utifrån hotande anfall, oförmodadt blef angripen af Volskiska troppar, som hade uppbrutit ifrån Antium, och vid samma tid äfven fienderna ifrån staden gjorde ett utfall, stod just denne Marcius på vakt. Med en utvald hop af krigare slog han icke allenast utfallet tillbaka, utan rusade ock behjertad in genom den öppna stadsporten, nedhögg många i de närmaste delarne af staden, och kastade eld, som tillfälligtvis föll honom i händerna, på de närmast muren belägna husen Ett anskri af stadsboerna, blandadt med jämmerrop af qvinnor och barn, sådant som vid första skräcken vanligen uppstår, ökade Romarnes mod på samma gång som det förbryllade Volskerna, såsom om den stad redan varit intagen, hvilken de kommit att undsätta. Volskerna från Antium blefvo således slagne och staden Corioli eröfrades³. Marcius har ock genom sin ära så alldeles bortskymt konsulns namn, att det skulle vara förgätet att en Postumus Cominius fört krig emot Volskerna, om icke det på en kopparstod ingräfda förbund med Latinarne som af Spurius Cassius ensam, emedan hans ämbetsbroder var frånvarande, afslöts, vore deraf en minnesvård. — Samma år dog Agrippa Menenius, en man som under hela sin lefnad varit lika älskad af patricier och plebejer, men efter utvandringen i än högre grad af de sednare. Denne medlare och stiftare af en endrägt emellan medborgare, detta sändebud från rådet till menigheten, han som återförde Romerska menigheten till Rom — efterlemnade icke medel till sin begrafning. Genom sammanskott af en sextant på man besörjde menigheten hans likbegängelse⁴.	Tribuni plebis. (folktribuner) Lex sacrala. E. R. b. 261. — F. Ch. f. 491. En man som bar hand på en tribun ansågs sacer, dvs. han kunde ostraffat dödas som ett offer till gudarna av vem som helst. Antium (nu Anzio), söder om Ostia. — Longula, vid vägen från Antium till Ardea, drygt fyra mil från Rom och knappt två mil från Antium. — Polusca ligger drygt fyra mil från Rom och två och en halv mil från Antium. — Corioli, mellan Ardea och Aricia, norr om Lavinium, på Monte di Giove. Beskrivningen av hur Corioli intogs bygger i hög grad på skildringar i epik och drama. Nästan alla Livius berättelser om erövrade städer varierar temat om Trojas fall: fienden bryter sig in, börjar en massaker och tänder eld på staden under befolkningens förtvivlade jämmerrop. Ett litet kopparmynt. På den tiden präglades dock ännu inte mynt. Sture Linnér har översatt meningen på följande sätt: "Plebejerna drog försorg om den genom att var och en bidrog med ett sjättedels ass."
KAP. 34 Titus Geganius och Publius Minucius blefvo derefter konsuler) (492 f. Kr.) Detta året, då utom landet rådde en allmän vapenhvila och i det inre tvedrägten var helad, hemsöktes staten af en annan långt svårare olycka: först en dyrhet på lifsmedel. en följd deraf att åkrarne genom menighetens utvandring lemnats obrukade; derefter en hungersnöd, lik den som vid belägringar plägar uppstå. Trälarne åtminstone och det ringare folket skulle i längden alldeles hafva omkommit, om icke konsulerna fogat anstalter och öfverallt utsändt folk till uppköpande af säd, icke allenast till Etrurien, vid kusterna till höger om Ostia, och genom Volskernas land, på venstra hafskusten ända till Cumæ, utan äfven till Sicilien att derifrån söka anskaffa. Så långväga understöd hade grannarnes hat satt dem i nödvändighet att söka. Sedan spannmål var upphandlad i Cumæ, qvarhöllos skeppen, såsom ersättning för Tarquiniernas egendom, af envåldsherrskaren Aristodemus, som var deras arfvinge. På Volskiska och Pomptinska gebitet fick man icke ens köpa, och uppköparne lupo till och med fara att sjelfve af invånarne blifva öfverfallne. Från Etrurien inkom säd på Tibern; deraf fick menigheten understöd. Under denna knappa tillförsel skulle man blifvit hemsökt med ett olägligt krig, om icke Volskerna, som redan rustade sig, blifvit angripne af en häftig farsot. Af denna olycka nedslogs fiendernas mod, och på det de äfven, sedan hon upphört, måtte genom någon skräck hållas tillbaka, så förstärkte Romarne antalet af sina kolonister i Velitræ och anlade i Norbas bergsbygd en ny koloni, för att hafva en fast punkt inom det Pomptinska området. — Under de följande konsulerna Marcus Minucius och Aulus Sempronius) (491 f. Kr.) erhölls en stor tillförsel af säd ifrån Sicilien, och man öfverlade i senaten om det pris, hvartill den åt menigheten skulle upplåtas. Månge trodde att tiden nu vore kommen till att kufva menigheten och återvinna de rättigheter, som genom utvandring och våld blifvit det högre ståndet aftvungne; framför alla Marcius Coriolanus, en fiende till den tribuniciska makten. »Önska de», sade han¹, »det gamla sädespriset, så må de ock återgifva adeln dess gamla rättighet. Hvarföre skall jag, skymfad såsom en krigsfånge*) eller lik en, som ur röfvarehänder blifvit lösköpt, se en plebejisk öfverhet, se en Sicinius mäktig och betydande? Skall jag längre, än nöden fordrar, fördraga denna smälek? Jag som i Tarquinius icke skulle tålt en konung, skall jag tåla honom i Sicinius? Låt honom nu vandra ut, låt honom utkalla menigheten; öppen är vägen till det heliga berget och till andra kullar. Må de nu röfva grödan af våra åkrar, såsom de för två år sedan den röfvade. Må de njuta den årsväxt, som de sjelfve genom sin ursinnighet frambragt. Jag vågar säga, att tämde genom denna nöd, skola de heldre sjelfve odla fälten, än väpnade genom utvandring hindra deras odlande.» — Det är icke lika lätt att säga om detta bordt* ske, som att det, efter min tanka, kunnat ske, att patricierna under vilkor af sädesprisets fällande gjort sig fria både från den tribuniciska makten och från alla de pligter, som emot deras vilja blifvit dem pålagde.	E. R. b. 262. — F. Ch. f. 490. E. R. b. 263. — F. Ch. f. 489. Sub jugum missus. Hela Coriolanus tal kännetecknas av den våldsamma retorik som var typisk för första århundradet. Särskilt tycks Livius ha tänkt på Ciceros dramatiska vädjan till Catilina att lämna Rom.
KAP. 35 Äfven rådet fann detta förslag alltför våldsamt, och menigheten hade förbittringen nästan bragt uti vapen. »Med hunger bekrigade man dem nu, såsom fiender; man beröfvade dem mat och uppehälle. Den utländska säden — detta enda näringsmedel, som lyckan oförmodadt beskärde — äfven det rycktes dem ifrån munnen, om icke deras tribuner bundne utlemnades åt Cajus Marcius, om icke han på Romerska menighetens rygg erhöll upprättelse. I honom hade för dem en ny bödel uppstått, som befallde dem att antingen dö, eller lefva slafvar.» Vid utgången från rådhuset hade han blifvit anfallen, om icke tribunerna, just i behaglig tid, hade stämt honom för rätta¹. Derigenom dämpades raseriet. Enhvar såg nu uti sig en domare öfver sin fiende, en herre öfver hans lif och hans död. Med förakt hörde Marcius i förstone tribunernas hotelser: rättighet att bistå, icke att straffa, vore detta ämbete tillagd; de voro menighetens, icke adelns tribuner.» Men med sådan hätskhet hade hela menigheten upprest sig, att patricierna i denna ena persons straff måste söka sin räddning. I trots af hatet gjorde de likväl motstånd och använde så väl hvarje enskilds som hela ståndets krafter. Först gjordes försök, om ej saken derigenom kunde göras om intet, att deras klienter, fördelade på olika ställen, sökte afskräcka enskilda ifrån sammankomster och klubbar. Sedermera uppträdde de samfällt — man skulle kunnat tro att allt hvad patricier hette var anklagadt — och bestormade menigheten med böner »att skänka sig en medborgare, en senator, såsom skyldig, om man icke ville frikänna honom såsom oskyldig». Som han sjelf på den förelagda dagen icke inställde sig, så fortfor förbittringen. Han blef frånvarande sakfälld, och gick till Volskerna i landsflykt, hotande sitt fädernesland och redan då hysande fiendtliga tänkesätt. Vid ankomsten mottogs han af Volskerna med välvilja, och denna välvilja tilltog med hvarje dag, i den mån som hans förbittring emot sina landsmän blef mera synbar, och tätare utbrotten, än af hans klagan, än af hans hotelser. Han bodde hos Attius Tullus, en man som då var den mest ansedde af hela denna nation och alltid varit en fiende till Romarne. Äggade således, den ene af ett gammalt hat, den andre af en färsk förbittring, uppgjorde de i samråd planer till ett krig emot Rom. De trodde, att deras folk icke utan svårighet skulle kunna förmås att åter fatta de vapen, som så ofta olyckligt varit försökte. Sedan dess unga manskap genom de många och täta krigen och nyligen genom farsoten blifvit bortryckt, vore dess mod brutet, och då hatet redan genom tidens längd förlorat sin styrka, måste man nyttja något konstgrepp, för att i sinnena väcka en ny förbittring.	Livius framställer Coriolanus som anklagad av folktribunerna inför folkförsamlingen, men denna procedur utvecklades först på 100-talet f. Kr.
KAP. 36 I Rom gjorde man just nu anstalter till att ånyo fira de stora spelen. Orsaken till deras förnyande var denna. Om morgonen på högtidsdagen, förr än skådespelet var börjadt, hade en viss husbonde under hugg och slag jagat sin träl, med tjuga kring halsen, tvärs öfver banan. Derefter börjades spelen, såsom om denna händelse på intet sätt rört den heliga förrättningen. Icke långt derefter hade Tiberius Atinius, en man af plebejståndet, en dröm. Han tyckte att Jupiter sade att »föredansaren vid spelen hade misshagat honom; om icke dessa spel blefvo med prakt ånyo firade, skulle staden råka i fara. Detta skulle han gå att förkunna konsulerna.» Ehuru mannen visserligen icke var utan en from betänklighet, segrade dock på hans fruktan en viss blyghet för regeringens höghet, och möjligheten att i hvars mans mun blifva till åtlöje. Detta dröjsmål blef honom dyrt; ty inom få dagar förlorade han en son; och att han icke måtte vara i ovisshet om orsaken till denna oförmodliga förlust, sågs samma skepnad ånyo under sömnen sväfva framför den bedröfvade fadren, med den fråga »om han ansåge denna belöning tillräckligt stor för sitt förakt af den gudomliga vinken? En större förestode, om han icke skyndsamt ginge och tillsade konsulerna.» Nu var saken mera tydlig; då han likväl ännu tvekade och uppsköt, anföll honom en våldsam sjukdom, som medförde en hastig lamhet. Då omsider lät han sig varnas af gudarnes vrede. Nedtryckt af det lidande han genomgått och det som ännu förestod, sökte han råd hos sina anhöriga, och sedan han föreställt dem hvad han sett och hört, huru ofta Jupiter synts honom i sömnen, och huru himmelens hotelser och vrede redan uppenbarat sig uti hans olyckor, lät han, efter alla närvarandes enhälliga tillstyrkande, på en bår föra sig till konsulerna på forum. På deras befallning derifrån inburen i rådssalen, berättade han detsamma, till allas stora förvåning, för senaten, och si då ett nytt under! Han, som förlamad i alla lemmar blifvit buren i rådsförsamlingen, gick nu, såsom sagan förtäljer, då han fullgjort sin pligt, på egna fötter åter till sitt hus.
KAP. 37 Senaten beslöt att skådespelen med all möjlig prakt skulle firas. Vid dem infann sig, på föranstaltande af Attius Tullus, en stor skara af Volsker. Innan spelen börjades, gick Tullus, såsom det hemma med Marcius var aftaladt, till konsulerna, och sade sig hafva något, rörande gemensamt väl, som han i hemlighet ville föredraga. Man aflägsnar alla vittnen, och han börjar: »Ogerna talar jag om mina medborgare något, som är mindre fördelaktigt. Men också kommer jag icke att anklaga dem för något som de begått, utan för att hindra dem att begå det. Långt mer, än jag skulle önska, äro mina landsmäns lynnen flyktiga. Genom många olyckor hafva vi erfarit det, och om vi ännu ega bestånd, är det ju blott genom eder skonsamhet, icke genom vår förtjenst. En stor myckenhet af Volsker är nu här samlad. Här äro skådespel. På dem skall borgerskapets uppmärksamhet vara fästad. Jag mins hvad vid ett lika tillfälle, af Sabinska ungdomen, i denna stad blifvit föröfvadt. Min själ ryser för möjligheten af någon obetänksamhet, något öfverdåd. Detta har jag. för vår skull och för eder, konsuler, trott mig i förväg böra säga eder. Hvad mig beträffar, är jag sinnad att genast härifrån begifva mig hem, för att icke närvarande, genom delaktighet i något som kan göras eller sägas, blifva lidande.» Så sade han och gick bort. — Konsulerna föredrogo rådet denna sak, såsom tvifvelaktig i sig sjelf, men berättad af en trovärdig man, och, såsom det händer, var det mera sagesmannen, än saken, som förmådde dem att taga, om också öfverflödiga, försigtighetsmått. Ett senatsbeslut gjordes, att Volskerna skulle lemna staden, och härolder utsändes för att utropa, att alla före natten måste afresa. En stor förskräckelse betog dem först, under det de lupo till sina herbergen för att afhemta hvad dem tillhörde. Men sedermera under vägen uppbrusade deras harm, »att de, såsom brottslingar och orene, från skådespel och högtider, ja, snart måtte man säga, ifrån gudars och menniskors samqväm blifvit bortjagade.»
KAP. 38 Medan de nu i en nästan oafbruten rad framtågade, emottog Tullus, som rest förut till Ferentinas källa¹, de mest betydande ibland dem, i den ordning som de anlände, och förde, genom yttranden af klagan och harm, icke allenast dessa, hvilka begärligt afhörde ett språk, som instämde med deras egen förbittring, utan också, genom dem, hela den öfriga hopen ned på ett fält, som låg invid landsvägen. Här började han, såsom uti en offentlig folkförsamling, att tala: »Alla äldre oförrätter af det Romerska folket, alla den Volskiska nationens nederlag, allt annat», sade han, »mån I förgäta; men denna dagens nesa, huru bären I den, då de med vårt skymfande öppnat sina högtidligheter? Känden I icke, att man förde eder i dag i triumf? att för alla, för medborgare, för främlingar, för så många folk i Roms grannskap, eder affärd tjenade till ett skådespel? huru edra makar, edra barn blottställdes för allmänt begapande? Hvad tron I att de skulle tänka, som hörde häroldens rop? de som sågo eder bortgå? de som mötte detta nesliga tåg? hvad annat, än att vi säkerligen begått någon gudlöshet, hvarigenom denna högtidlighet, bivistad af oss, vore oskärad och fordrade reningsoffer; att för denna orsak vi afvisades ifrån de frommas hemvist, deras umgänge och sammankomst. Än vidare? Besinnen I icke, att knappast lefde vi nu, om vi icke påskyndat vår affärd? så framt den kan kallas en färd, och icke en flykt. Och denna stad, der I alle funnit döden, om I blott en dag qvarstannat, den ansen I icke vara med eder i krig? Jo, krig är eder förklaradt, men till deras stora olycka, som förklarat det, om I ären män.» — Så, redan sjelfve fulla af förbittring och nu än mera äggade, gingo de hvar till sitt hem. Hvar och en upphetsade sina medborgare, och följden blef hela Volskiska nationens uppresning.	Vid foten av Albanerberget.
KAP. 39 Till fältherrar i detta krig (490-488 f. Kr.) valdes, genom alla folkens beslut, Attius Tullus och Cajus Marcius, den landsflyktige Romaren, till hvilken man satte ännu långt större hopp. Också bedrog han ingalunda detta hopp, så att det lätt röjdes, att Roms vapenstyrka mera var grundad på dess härförare, än på dess härar. Först drog han emot Circeji¹, fördref derifrån de Romerska nybyggarne, och öfverlemnade staden befriad åt Volskerna. På tvärstigar gick han derifrån öfver till den Latinska vägen, och borttog från Romarne Satricum, Longula, Polusca, Corioli, deras nya eröfringar. Vidare intog han Lavinium², och eröfrade Corbio, Vitellia, Trebia, Lavici, Pedum³, den ena efter den andra. Från Pedum ryckte han slutligen emot Rom, slog läger vid Cluiliska grafven⁴, femtusen steg⁵ ifrån staden, och härjade derifrån det Romerska landet; men skickade med plundrarne uppsyningsmän, för att ifrån öfvervåld skydda patriciernas egor, antingen emedan hans hätskhet var större emot menigheten, eller på det en söndring emellan adeln och plebejerna deraf måtte uppstå. Denna skulle ock visserligen uppstått, då tribunerna ständigt upphetsade den redan af sig sjelf vilda menigheten, genom beskyllningar emot statens hufvudmän; men fruktan för de utifrån hotande farorna, detta endrägtens starkaste band, förenade sinnena, oaktadt inbördes misstroende och förbittring. Blott deruti kom man icke öfverens, att senaten och konsulerna grundade hela sitt hopp endast på vapnen: menigheten ville allt annat heldre än krig. — Spurius Nautius och Sextus Furius voro nu konsuler*) (488 f. Kr.). Under det desse mönstrade legionerna och fördelade manskap på murarne och andra platser, der man funnit för godt att uppställa poster och vakter, förskräckte dem en stor folkskara, som först med upproriskt skri fordrade fred, och sedermera nödgade dem att sammankalla senaten och göra föredragning om sändebuds affärdande till Cajus Marcius. Rådet antog förslaget, då menighetens mod ögonskenligen vacklade; sändebud skickades till Marcius att underhandla om fred, men återkommo med ett trotsigt svar: »Om Volskernas land återställdes, då kunde man tala om fred; men ville Romarne i lugn njuta hvad de genom krig röfvat, då skulle ock han, med lika minne af sina medborgares orättvisa, och sina värdars välgörande, bemöda sig att ådagalägga, att hans mod af landsförvisningen blifvit äggadt, icke krossadt.» Samme män afsändes sedan, för andra gången, men man insläppte dem icke i lägret⁶. Äfven presterskapet, klädt i sin ämbetsskrud, gick, såsom det berättas, bönfallande till det fiendtliga lägret, men verkade lika litet som sändebuden på hans hjerta.	Stad på en udde i södra Latium, grundad av Tarquinius Tyrannen som ett skyddsvärn mot volskerna. Enligt legenden bodde där Circe, som förvandlade Odysseus män till svin. Alla dessa städer ligger på kustslätten väster om Albanerberget och den senare Via Appia. Latinska städer kring Rom. — De topografiska detaljerna i detta avsnitt är omdiskuterade, beroende på att Livius av konstnärliga skäl smält samman två fälttåg till ett som leder fram till den scen som mest intresserar honom: mötet mellan Coriolanus och hans mor. Livius berättar i första boken, kap. 23, att den var uppkallad efter den albanske kungen Cluilius. 5 000 x 1,479 meter ≈ 7,5 km. Det är intressant att se hur Shakespeare i Coriolanus på denna detalj bygger upp en hel scen, både dramatisk och rolig. E. R. b. 266. — F. Ch. f. 486.
KAP. 40 Nu församlade sig ett stort antal af fruar hos Veturia, Coriolani moder, och hos hans maka Volumnia. Huruvida detta skett efter offentligt beslut, eller af qvinlig fruktan, finner jag icke bestämdt uppgifvet. Emellertid utverkade de, att Veturia, en ålderstigen qvinna, och Volumnia, med två små söner af Marcius, följde dem till fiendernas läger, och att qvinnor försvarade med böner och tårar den stad, hvilken med vapen icke kunde försvaras af män Då de kommit till lägret, bådade man Coriolanus, att en stor skara af qvinnor voro tillstädes. En man, utan känsla för staten, hvars anseende sändebuden, utan känsla för religionen, hvars helgd presterskapet så kraftigt hade framställt för hans ögon och tankar, var naturligtvis i förstone endast dess mer känslolös för några qvinnors tårar. Ändteligen sade någon af hans folk, som igenkänt Veturia, der hon stod emellan sin sonhustru och sina barnbarn framför de öfriga utmärkt bedröfvad: »Bedraga mig icke mina ögon, så äro din moder, din hustru och dina barn här.» Då flög Coriolanus nästan sanslös af häpnad upp af sin stol med öppen famn emot modren; men qvinnans bön gick öfver till vrede¹. »Låt mig veta» (sade hon) »innan jag emottager detta famntag, till hvem jag har kommit, till en fiende eller till en son: om jag är i ditt läger fånge eller moder? Alltså bragte mig en lång lefnad och en olycklig ålderdom till det mål, att jag skulle se dig flykting först, sedan fiende! Detta land, som dig födt och dig fostrat, har du kunnat härja? Så bitter, så hämdlysten du ock kom, föll icke, då du beträdde dessa gränser, din vrede? Då Rom var för dina ögon, uppstod ej hos dig den tanken: inom de murarne äro mitt hus, mina penater, min moder, min maka och mina barn? Alltså, — hade jag varit ofruktsam, skulle Rom icke belägrats; jag skulle dött fri i ett fritt fädernesland, hade jag ingen son! Dock, för egen del kan jag ej mera lida något, som icke är för dig mera nesligt, än för mig olyckligt; men också, låt mig vara den olyckligaste, jag skall icke vara det länge. Men tänk på dessa: dem förestår, om du fortfar, ettdera en tidig död eller ett långt slafveri.» Nu omfamna honom maka och barn; hela qvinnohopen brast i tårar och jemmergret öfver sig och fäderneslandet: detta besegrade omsider mannen. Med famntag bjöd han de sina farväl, och flyttade lägret tillbaka ifrån staden. Sedan han derpå bortfört tropparne utur Romerska landet, skall missnöjet deröfver hafva beredt hans undergång; hans dödssätt uppgifves olika. Hos Fabius, en uråldrig författare², finner jag att han lefvat till hög ålder. Åtminstone berättar denne, att han, emot slutet af sin lefnad, ofta yttrat sig, att »för en gubbe är landsflykt mycket olyckligare.» Roms män missunnade icke qvinnorna deras beröm; man brukade icke då att förklena en annans ära. Ja, till ett blifvande minne af händelsen uppbyggdes och invigdes ett tempel åt den Qvinliga Lyckan. I förening med Æquerna återkommo Volskerna sedermera på Romerska området. Men Æquerna ville icke mer erkänna Attius Tullus för fältherre. Af tvisten om Volskerna eller Æquerna skulle gifva den förenade hären en befälhafvare, uppstod en söndring, och omsider en blodig träffning, och Romerska folkets lycka förstörde der två fiendtliga härar i en kamp, som var icke mindre mördande än ihärdig. — Titus Sicinius och Cajus Aquillius blefvo konsuler*) (487 f. Kr.). Sicinius erhöll genom lottning kriget emot Volskerna, Aquillius det emot Hernikerna, ty äfven de voro under vapen. Hernikerna blefvo det året slagna; kriget med Volskerna förblef oafgjordt. Kapitel 41-65 Tillbaka till Livius förstasida.	En dubbel peripeti. När Coriolanus igenkänner sin mor övergår hans oberördhet i tillgivenhet, medan Venturia skiftar från tårar till vrede. Scenen är subtilt uppbyggd och effekten blir ännu större genom att moderns ord allt igenom påminner om några av de mest intensiva ögonblicken i grekisk tragedi. Se den berömda episoden i Euripides Feniciskorna, där Jokasta försöker försona sina söner, och den trojanska drottningens jämmer i Euripides Hekuba. Roms förste historiker, skrev sitt verk på grekiska, troligen några år före 200 f. Kr. E. R. b. 267. — F. Ch. f. 485.