Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA HISTORIEN

FÖRSTA BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60

Tullus Hostilius1
(672-641 f. Kr.)

KAP. 22 Med Numas död*) inföll åter en mellanregering. Derefter valde folket till konung Tullus Hostilius, sonson af den Hostilius, som vid foten af borgen så berömligt hade stridt emot Sabinerna. Senaten bekräftade valet. Denne konung var icke allenast olik sin närmaste 'företrädare, utan öfverträffade sjelfva Romulus i krigslystnad. Ungdom och kraft i förening med farfadrens ära sporrade hans mod; och som han trodde att folket genom fredslugnet förslappades, sökte han öfverallt en anledning att begynna krig. Då hände tillfälligtvis, att Romerske landtboer, ifrån det Albanska området, och Albanarne på sin sida, ifrån det Romerska bortförde byte. Cajus Cluilius regerade den tiden i Alba. Från båda sidor afgingo nästan vid samma tid beskickningar för att fordra upprättelse. Tullus hade ålagt sina sändebud att icke företaga något annat, innan de utfört hvad dem var uppdraget. Han visste med säkerhet att Albanaren skulle afslå det, och då kunde krig med rättvisa honom förklaras. Albanarne gingo sorglösare tillväga. Artigt och välvilligt emottagne af Tullus såsom gäster, deltogo de vänskapligt i konungens måltider. Emellertid hade de Romerske förekommit dem, och icke allenast fordrat ersättning, utan ock, vid dess vägrande, förklarat Albanarne krig till trettionde dagen derefter. Med dessa underrättelser återkommo de till Tullus. Nu gaf Tullus sändebuden tillfälle att föredraga sitt ärende. Desse, okunnige om allt, gjorde först vidlyftiga ursäkter: »Ogerna skulle de andraga något som kunde misshaga konungen, men de nödgades af sina order. De voro komne att fordra upprättelse: om denna vägrades, hade de befallning att förklara krig.» Härpå gaf Tullus till svar: »Sägen eder konung, att den Romerske konungen tager gudarne till vittnen, hvilketdera folket först med förakt affärdat de sändebud som fordrat upprättelse, att de af detsamma må utkräfva straff för alla de olyckor, som detta krig skall medföra.»

  1. Tullus Hostilius är inte mycket mer än en stereotyp. Vildsint och krigslysten står han i motsats till den fredlige föregångaren Numa. Båda kan vara historiska, men de bevarade redogörelserna för deras regeringstider är till stor del legender och rekonstruktioner. Medan traditionen tillskrev Numa alla statens viktigare religiösa institutioner, inklusive kalendern och prästerskapen, var den centrala episoden i sagan om Tullus Hostilius kriget mot Alba Longa. Det inspirerade till legenden om Horatius, en av de mest berömda berättelserna från Roms forntid, knuten till lokala reliker och monument i och omkring staden. Kriget, som ledde till att Alba Longa och dess territorium erövrades, är historiskt i den meningen att regionen kring de albanska bergen införlivades med Roms område någon gång under kungatiden och att de besegrade fick bosätta sig i Rom på kullen Caelius. Såvitt vi vet kan detta ha gjorts av en kung vid namn Tullus Hostilius, som därigenom förebådade Roms erövring av Italien. — Han byggde det första Comitium, folkförsamlingsplatsen på Forum, och den första kurian (senatslokalen), Curia Hostilia.
  • E. R. b. 82. — F. Ch. f. 670.

KAP. 23 Denna förklaring hemförde Albanarne*). Å ömse sidor rustade man sig nu af yttersta förmåga till ett krig, som alldeles liknade ett borgerligt; ett krig snart sagdt emellan föräldrar och barn, begge Trojanske afkomlingar; ty från Troja ledde Lavinium, från Lavinium Alba och från Albas konungastam Romarne sitt ursprung. Krigets utgång gjorde likväl striden mindre beklagansvärd; ty ingen slagtning blef hållen; endast husen i den ena staden blefvo förstörde och begge folken sammansmälte till ett enda. Albanarne inbröto först med en talrik här på det Romerska området. Endast femtusen steg1 ifrån staden slogo de läger och omgåfvo det med en graf, hvilken efter anförarens namn under flera århundraden varit kallad den Cluiliska (Fossa Cluilia) till dess namnet tillika med saken genom tidens längd försvunnit. I detta läger dog den Albanske konungen Cluilius och Albanarne valde Mettus Fuffetius till diktator. Tullus, hvars trotsiga mod ökades genom detta dödsfall, om hvilket han yttrade sig, att gudarnes mäktiga försyn hade börjat med sjelfva hufvudet och skulle af hela Albanska folket utkräfva straff för det gudlösa kriget, gick emellertid en natt förbi fiendernas läger och gjorde ett fiendtligt infall på Albanarnes område. Denna rörelse dref Mettus ut ur sitt ståndläger. Han ryckte så nära han kunde till fienden och skickade derefter en härold förut med befallning att tillsäga Tullus, att förrän striden börjades vore ett samtal nödigt; om Tullus ville sammanträda med honom, vore han öfvertygad, att det han tänkte föreslå, skulle vara för Romarne icke mindre förmånligt än för Albanarne. Tullus vägrade icke detta, ehuru han trodde förslaget blifva utan värde, och utförde sin här i slagordning. Å andra sidan utryckte äfven Albanarne. När de nu å båda sidor stodo uppställde, framträdde fältherrarne, åtföljde af några högre officerare, midt emellan härarne. Då begynner Albaren: »Att oförrätter och vägrande af en fördragsenligt fordrad ersättning förorsakat detta krig, det tror jag mig hafva hört vår konung Cluilius säga, och jag tviflar icke att äfven du, Tullus, förebär detsamma. Men om man skall säga det som är sant, heldre än det som blott har ett sken af sanning, så är det begäret att herrska som väpnar tvänne genom blodsband och grannskap förenade folk emot hvarandra. Jag undersöker icke om detta är rätt eller orätt: att betänka det må vara dens sak, som har börjat kriget; mig hafva Albanarne valt till fältherre för dess förande. Men en sak, Tullus, är det hvarpå jag ville göra dig uppmärksam. Huru stor Etruskernes makt är, som omgifver oss, och dig isynnerhet, det vet du så mycket bättre, som I ären den närmare. Mäktige äro de till lands, på hafvet ännu mäktigare. Betänk då, att från samma ögonblick som du gifver tecken till anfall, skola de på begge dessa härar fästa sina blickar, för att på en gång angripa segervinnaren och den besegrade, begge matta och utmärglade. Derföre, alldenstund vi, icke nöjde med en säker frihet, vilja våga det vådliga spelet om herravälde och slafveri, så väljom, i gudarnes namn, något medel att utan stor förlust, utan mycket blod å båda sidor afgöra hvilket af de båda folken skall beherrska det andra.» Förslaget misshagade icke Tullus, ehuru han, både af naturlig böjelse och af hopp om segren, ;mera älskade krig. Å ömse sidor öfverlade man nu om sättet, och valde det, hvartill lyckan sjelf gaf anledning.

  • E. R. b. 85. — F. Ch. f. 667.
  1. Ungefär 7,5 kilometer.
KAP. 24 Händelsevis funnos då i begge arméerna trillingbröder, som hvarken i ålder eller styrka voro hvarandra olike. Att desse voro Horatierne och Curiatierne är nogsamt afgjordt, ty knappt någon händelse ur forntiden är mera ryktbar än denna. Men i en så känd sak råder dock någon ovisshet i anseende till namnen, till hvilketdera folket Horatierne, till hvilket Curiatierne hörde. Författarne äro häröfver af olika tankar; jag finner dock att de fleste kalla Romarne Horatier, och dessa är jag benägen att följa. Åt dessa trillingbröder gjorde härförarne det förslag, att de med svärd skulle kämpa, hvar och en för sitt fädernesland; på hvilken sida segren blefve, på den skulle herraväldet förblifva. Förslaget antages; man förenar sig om tid och ställe. Förrän kampen börjades, slöts mellan Romarne och Albanarne ett fördrag af det innehåll, att det folk, hvars medborgare i denna strid blefve segrande, skulle i ostörd fred beherrska det andra. — Fördrag afslutas på olika vilkor, men sättet är för alla det samma. Detta förbund afslöts. som det berättas, på följande sätt, och något äldre känner icke historien. En Fecial (förbundsprest) tillsporde konung Tullus: »Befaller du, konung, att jag med Albanska folkets Pater patratus sluter ett fördrag?»1 Konungen befallde det, och han fortfor: »Jag begär då af dig, konung, heliga örter.» »Tag», sade konungen, »den heliga örten.» Fecialen hemtade ifrån borgen en helig grästorfva och frågade derpå konungen: »Konung, gör du mig till det Romerska folkets, Quiriternes kungliga härold? Inbegriper du derunder mitt förråd och mitt medfölje?» Konungen svarade: »Så vida det kan ske utan skada för mig och Quiriternes Romerska folk, gör jag det.» Fecial var M. Valerius; till Pater patratus gjorde han Spurius Fusius, i det han vidrörde hans hufvud och hår med den heliga örten. En Pater patratus tillsättes för att aflägga eden, det är att bekräfta fördraget; detta sker med många ord, som i ett vidlyftigt formulär äro uttryckte och här icke är nödigt att anföra. Sedan vilkoren derpå voro uppläste, sade han: »Hör mig, Jupiter! hör du, Albanska folkets Pater patratus! hör också du, Albanska folk! Såsom detta allt, det första med det sista, från dessa taflor eller detta vax offentligen, utan arglist blifvit uppläst, och såsom det här i dag fullriktigt är vordet förstådt, så skall det Romerska folket ifrån dessa betingningar icke först afvika. Om det efter offentligt beslut och med argt uppsåt först derifrån afviker, må du, Jupiter2, på den dagen så slå det Romerska folket, som jag här i dag skall slå detta svin, och må du så mycket hårdare slå det, som du mera kan och förmår!» Då han detta sagt, slog han svinet med en stor flintsten till döds. Äfven Albanarne utsade sina formler och sin ed genom sin diktator och sina prester.
  1. Fetialerna var medlemmar av ett prästkollegium på tjugo personer med uppgift att förklara krig och avsluta fördrag. De uppträdde parvis, på uppfordran av en ämbetsman, för att religiöst bekräfta fördrag eller krigstillstånd med främmande makt. Ledaren kallades pater patratus (»en som har gjorts till far«, dvs. till symbolisk far för hela det romerska folket).
  2. Diespiter, annan form av namnet Jupiter, förekommer ofta i gamla formler. (Sture Linnér har i sin översättning detta namn istället för Jupiter.)
KAP. 25 Då fördraget var slutet, fattade trillingbröderne, såsom det var öfverenskommet, till vapen. Å begge sidor erinrade af de sina, att deras fäders gudar, att fädernesland och föräldrar, att allt hvad medborgare var. hemma eller i fält, på deras vapen nu, på deras armar, fäste sina blickar, framträdde de, af eget lynne behjertade och eldade af de uppmuntrandes rop, midt emellan båda slagtlinierna. Å båda sidor stodo härarne uppställde framför sina läger utan fara för det närvarande, men icke utan bekymmer. Ty här gällde ingenting mindre än herraväldet, och detta beroende af så få personers tapperhet och lycka. I spänd och orolig väntan var derföre deras uppmärksamhet riktad på ett ingalunda angenämt skådespel. Tecken gifves, och i fiendtlig rustning drabba tre par ynglingar tillsamman, like två härar, och modige som två stora härar. Å ingendera sidan är det den egna faran, blott statens välde eller slafveri, som sväfvar för deras sinnen, och fäderneslandets öde, för en hel framtid sådant, som de det beredde. Straxt vid första anloppet, så snart som vapnen brakade och de blanka svärden blixtrade, lopp en stark rysning öfver åskådarne, och så länge hoppet icke lutade åt någondera sidan, voro röst och andedrägt hämmade. När de sedermera kommit i handgemäng och nu icke blott deras rörelser och svärdens och sköldarnes ömsesidiga svängning, utan äfven sår och blod blefvo synliga, störtade tvänne Romare, den ene öfver den andre, döende till jorden, sedan de tre Albanarne voro sårade. Vid deras fall uppgaf den Albanska hären ett fröjderop, de Romerska tropparne hade redan allt hopp, men ännu icke bekymret, öfvergifvit, utom sig af fruktan för den enes öde, hvilken de tre Curiatierne hade omringat. Lyckligtvis var denne osårad, och ehuru ensam alltför svag emot dem alla, ansåg han sig nog stark för hvar och en särskildt. För att derföre åtskilja sina fiender, tager han flykten, öfvertygad att de skulle följa honom, hvar och en i den mån, som hans sår det tilläte. Redan hade han aflägsnat sig något stycke från stridsplatsen, då han såg sig tillbaka och blef varse, att de på långt afstånd från hvarandra följde honom och att en icke var långt borta. Emot honom rusar han med mycken häftighet tillbaka. Ännu ropade den Albanska hären till Curiatierna, att de skulle bispringa sin broder, då Horatius redan hade nedlagt sin fiende och segrande sökte en ny kamp. Då uppmuntrade Romarne sin stridsman med ett rop, sådant som på fäktarebanan är vanligt vid en oförmodad anledning till bifall, och han skyndade att fullända kampen. Förr således än den tredje, som nu icke heller var långt borta, kunde uppnå honom, hade han dödat äfven den andra af Curiatierna. Och nu voro, å båda sidor, en blott emot en öfrige; antalet var lika, men hoppet och krafterna voro det icke. Osårad och två gånger segrande gick den ene full af mod till den tredje striden: den andre, släpande en kropp, mattad af såren, mattad af löpandet, och redan besegrad genom sina bröders fall inför sina ögon, kastas likasom till rof åt en segrande fiende. Också var detta icke en kamp. I öfvermodig glädje sade Romaren: »Tvänne har jag offrat åt mina bröders skuggor, den tredje skall jag offra åt ändamålet för detta krig, att Romaren må herrska öfver Albanaren»; och så stöter han svärdet ofvantill i strupen på sin fiende, som knappt mäktade hålla sin sköld, och afkläder honom sedan han fallit. Med jubel och lyckönskan mottogo Romarne Horatius; deras glädje var ju så mycket större, ju större anledningen varit till fruktan. Derefter företog man sig å begge sidor att begrafva sina döda, men med helt olika känslor; ty de ene hade vunnit ett nytt välde, de andre blifvit ett främmande underlagde. Grafvårdarne finnas på de ställen, der hvar och en stupade; de tvänne Romerska tillsamman, närmare Alba; de tre Albanska närmare Rom, men på afstånd från hvarandra och så som striden hade förefallit.  

KAP. 26 Förr än de åtskiljdes, frågade Mettus, enligt det ingångna fördraget, hvad Tullus hade att befalla, och denne befallde honom att hålla manskapet under vapen, emedan han ville betjena sig deraf, i händelse af krig med Vejenterna. Derefter hemfördes begge härarne. Främst gick Horatius och bar framför sig de tre rustningarne. Utanför Capenska porten möttes han af sin unga syster, som varit trolofvad med en af Curiatierna. Då hon på brödrens axlar igenkände sin brudgums vapenrock, hvilken hon sjelf förfärdigat, utryckte hon sina hår och ropade med tårar namnet af sin döde älskare. Den vilde ynglingens vrede upptändes af systerns jemmerskri vid hans seger och vid den stora allmänna glädjen; han drager svärdet och genomborrar flickan, med dessa förebrående uttryck: »Gå», säger han, »med din otidiga kärlek hän till din brudgum, du som kunnat glömma dina bröder, de döda och den lefvande, glömma ditt fädernesland. Så gånge hvarje Romarinna, som kan begråta en fiende!» Gruflig syntes denna gerning både senaten och folket, men emot henne stod den nya förtjensten. Likväl blef han gripen och förd för konungens domstol. För att icke sjelf fälla en dom, så hård och så obehaglig för allmänheten, eller, efter domslutet, låta verkställa straffet, kallade konungen folket till en sammankomst. Der yttrade han sig: »Jag utnämner enligt lagen två män, att dömma Horatius för uppsåtligt mord»*)1. Rysligt stränga voro denna lagens ord: »Öfver uppsåtligt mord skola två män (duumviri) dömma. Vädjar någon från tvåmännen, försöke då med vadet; gillas domen, hölje man hans hufvud, hänge honom med rep i galge, hudstryke honom, antingen inom eller utom ringmuren.» — När de i kraft af denna lag utnämnde tvåmännen — hvilka trodde sig efter samma lag icke kunna frikänna honom, äfven om gerningen varit oskyldig — hade dömt honom brottslig, yttrade sig den ene af dem: »Publius Horatius, jag dömmer dig skyldig till högmålsbrott. Gå, liktor, bind händerna på honom.» Redan hade liktorn framträdt och pålade honom bojan. Då sade Horatius, uppmanad af Tullus, som gaf lagen en mildare tolkning: »Jag vädjar.» Således kom målet genom vad till folkets domstol. Vid denna rättegång rördes man isynnerhet af Publius Horatius, fadren, som med hög röst förklarade: »att han ansåge sin dotter rättvist vara dödad. Vore det icke så, skulle han sjelf, i kraft af sin rättighet såsom fader2, hafva bestraffat sin son». Han bad sedan, att man icke skulle göra honom barnlös, honom, som man kort förut sett omgifven af en blomstrande afkomma». Under detta omfamnade gubben den unga mannen, visade Curiatiernas rustningar, upphängda å det ställe, som ännu kallas den Horatiiske pelaren, och sade: »Denne yngling, som I nyligen sågen framgå i segrens prydnad och glädje, — Quiriter! kunnen I se honom bunden vid galgen under gisselslag och plågor? en anblick så ryslig, att knappt Albanarnes ögon kunde den uthärda. Gå, liktor, bind de händer, som nyligen väpnade vunno åt Romerska folket herraväldet. Gå, hölj hufvudet på denna stads befriare, häng honom i galge, hudstryk honom, antingen inom ringmuren, blott att det sker emellan dessa spjut och dessa fiendtliga rustningar**) eller utom ringmuren, blott emellan Curiatiernas grafvar. Ty hvart kunnen I föra denne yngling, der icke minnesvårdar af hans ära böra skydda honom från ett så nesligt straff?» Folket kunde icke emotstå fadrens tårar, icke sonens i all fara oförändrade fattning, och man frikände honom mera af beundran för hans mod än för rättvisan af hans sak. Likväl, på det uppenbart mord genom något offer måtte gäldas, ålade man fadren att af allmänna medel försona sonens brott. Sedan han derföre förrättat vissa försoningsoffer, hvilka sedermera i hans slägt blifvit bibehållne, uppsatte han tvärs öfver gatan en bjelke, och lät ynglingen gå med betäckt hufvud likasom under galgen. Denne bjelke. som på offentlig kostnad alltid blifvit iståndsatt, är ännu i dag öfrig. Man kallar honom systerbjelken3. En grafvård af qvadersten är åt Horatia uppförd på det ställe, der hon genomstungen hade fallit.

  1. Högmålsbrott, perduellio: Horatia var en förräderska i och med att hon sörjde en statens fiende, och hennes bror tog saken i egna händer utan att avvakta en laglig rättegång. (Sture Linnér har i sin översättning skrivit "högmålsbrott" istället för "uppsåtligt mord".)
  2. I ett romerskt hem hade husfadern oinskränkt makt (patria potestas) över alla familjens medlemmar, inklusive rätten att döda dem.
  3. Norr om Colosseum fanns en smal passage överspänd av en bjälke. Här anställdes årligen den 1 oktober offer, som från början ålåg den Horatiska släkten. Sagan om tvekampen har uppkommit för att förklara de i kapitlet omnämnda minnesmärkena och ceremonierna.
  • Perduellio, så kallades den tiden hvarje uppsåtligt mord, begånget på en fri menniska. Sedermera fick ordet en mera inskränkt och politisk betydelse.
  • Inter illa pila et spolia hostium: så är det vanliga läsningssättet. Sannolikt bör det dock heta: inter illam pilam etc. invid den der pelaren, Pila Horatiana, som straxt förut nämndes.

KAP. 27 Länge varade dock icke freden med Albanarne. Allmänhetens ovilja deröfver, att statens öde blifvit öfverlemnadt åt trenne stridsmän, förledde diktatorns ostadiga lynne, och då redliga anslag icke haft en lycklig utgång, sökte han genom oredliga återvinna sina landsmäns gunst. Såsom han förut i kriget sökt fred, sökte han nu krig i freden; men som han såg, att hans medborgare hade mera mod än krafter, uppretade han andra folk till att föra öppet och förklaradt krig: åt de sina förbehöll han förräderi under sken af förbund. Invånarne af Fidenæ, ett Romerskt nybygge1, förmåddes, genom löfte om Albanarnes öfvergång, att i förening och samråd med Vejenterna gripa till vapen. Då Fidenaternes uppresning var gifven, kallades Tullus Mettus med sin här från Alba och tågade emot fienden. Han gick öfver Anio och slog läger vid flodernas förening2. Emellan detta ställe och Fidenæ hade Vejenternas krigshär gått öfver Tibern. Desse innehade ock i slagtningen den högra flygeln, nära den; på den venstra stodo Fidenaterne närmare bergen. Tullus förde sina egna troppar emot Vejenterna: Albanarne ställde han emot Fidenaternas här. Albanarens mod var icke större än hans redlighet, han således hvarken vågade stå qvar eller uppenbarligen gå öfver till fienden, drog han sig småningom närmare bergen. När han tyckte sig hafva gått nog undan, låter han hela hären göra halt och, vacklande i sitt beslut, utbreder han sina linier för att fördrifva tiden. Hans afsigt var att med sin styrka öfvergå till den sidan, som lyckan skulle gifva öfverhanden. Underligt förekom det i förstone de Romare, som stått närmast, när de genom bundsförvandternas bortgång funno sin flank blottad; snart kommer i sporrsträck en ryttare och berättar konungen, att Albanarne drogo sig ur striden. I denna vådliga ställning gjorde Tullus ett löfte af tolf Salier3, och af tempel åt Pallor och åt Pavor. Ryttaren befallde han med vred och hög röst, så att fienden kunde höra det, »att återvända till slagtningen; man behöfde icke frukta: det vore på hans egen befallning som den Albanska hären fördes en omväg, för att falla Fidenaterna i ryggen, der de voro utan betäckning.» Tillika befaller han honom tillsäga rytteriet att höja sina lansar. Detta skedde och bortskymde för en stor del af Romerska folket åsynen af den Albanska härens bortgång. De, som hade sett den, trodde hvad de hört af konungen, och fäktade så mycket ifrigare. Förskräckelsen öfvergick nu till fienderna: de hade hört det som med hög röst blifvit sagdt, och bland Fidenaterna, hvilka voro såsom kolonister förenade med Romarne, funnos många som förstodo Latinska språket. Således, för att icke genom Albanarnes hastiga nedrusande från bergshöjderna blifva afstängde från sin stad, taga de flykten. Tullus förföljer, skingrar Fidenaternas flygel och återvänder med ökadt mod emot Vejenterna, som redan af de andras förskräckelse voro inedslagne. Också uthärdade de icke anfallet, men från en utbredd flykt hindrades de af floden, som de hade bakom sig. Då likväl flykten ditåt tog sin riktning, bortkastade någre nesligt sina vapen och rusade blindt i vattnet; andre nedgjordes, under det de dröjde på stranden, tvehogse i valet mellan flykt och motvärn. Ingen Romersk slagtning hade förut varit blodigare.

  1. (Fidenae) Gammal stad i Latium omkring nio km norr om Rom. Invånarna kallades fidenater.
  2. Anio rinner upp i de sabinska bergen, bildar de berömda vattenfallen vid Tivoli, flyter genom romerska Campagnan och mynnar ut i Tibern några kilometer norr om Rom.
  3. Salierna, de dansande krigarprästerna, nämns första gången i kapitel 20.
KAP. 28 Den Albanska hären, som varit åskådare af striden, nedkom nu på fältet. Mettus lyckönskade Tullus till segren öfver fienderna; Tullus å sin sida tilltalar Mettus med vänlighet. Han bjuder Albanarne att i en lycklig stund, (som han sade), förena sitt läger med Romarnes, och bereder till följande dagen ett reningsoffer. Så snart det blifvit dager och allt, som bruket fordrade, var i ordning, lät han sammanstämma båda krigshärarne. Härolderne började vid ändan af lägret och kallade först Albanarne, hvilka också, emedan det för dem var nytt, för att höra den Romerska konungen tala inför allmänheten, ställde sig honom närmast. Den Romerska hären, beväpnad, omgifver dem, efter aftal, och centurionerne voro tillsagde att ofördröjligen verkställa hvad dem blefve befaldt. Nu började Tullus sålunda: »Romare! om I någonsin förr något krig haft orsak att tacka, först och främst de odödlige gudarne, dernäst eder egen tapperhet, så var det i gårdagens slagtning. Ty här striddes icke blott emot fiender, utan emot förrädiska och trolösa bundsförvandter: en strid, som är än svårare och vådligare. Ty — för att icke qvarhålla eder i en falsk inbillning — det var utan min vilja som Albanarne drogo sig till bergen. Det var icke min befallning, utan ett klokt föregifvande af en befallning, på det I, å ena sidan, okunnige om att I voren öfvergifne, måtten bibehålla modet i striden, och fienderna, å den andra, då de trodde sig i ryggen blifva angripne, måtte förskräckas och taga flykten. Det brott jag beifrar är dock icke alla Albanarnes. De följde sin anförare, såsom äfven I skullen gjort, om jag velat vända tåget derifrån åt någon annan sida. Denne Mettus är det som ledde denna marsch, Mettus är ock den som anstiftat detta krig, Mettus den, som brutit förtroendet emellan Rom och Alba. Må en annan hädanefter våga något sådant, om jag icke nu i dennes person gifver verlden en lysande varnagel.» Väpnade centurioner ställde sig nu omkring Mettus, och konungen fullföljde det öfriga såsom han börjat. »Må det ske till fördel, till välsignelse och sällhet för Romerska folket och mig och för eder, Albanare! Jag har beslutit att flytta hela Albanska folket till Rom, att gifva den lägre folkklassen medborgarerätt, upptaga de förnämare ibland rådet, göra en stad. ett samhälle. Såsom fordom den Albanska staten delade sig i tvänne folk, så förene den sig nu åter till ett enda.» Det Albanska manskapet, utan vapen, omgifvet af beväpnade, deladt i tänkesätt, men dock af en gemensam fruktan betvunget, bibehöll härvid tystnad, och Tullus fortfor: »Mettus Fuffetius», sade han, »om du sjelf kunde lära att hålla tro och förbund, så skulle du lefvande fått af mig denna lärdom. Men nu, då ditt lynne är ohjelpligt, så lär åtminstone genom din död menniskoslägtet att anse det för heligt, som af dig blifvit kränkt. Derföre, såsom nyligen din själ var delad emellan Fidenæ och Rom, så skall du ock nu lemna din kropp att åt särskilda sidor delas.» Nu lät han tvänne fyrspann framföras och Mettus utsträckt bindas vid båda vagnarne. Hästarne drefvos derpå i motsatt riktning, och släpade med hvardera vagnen de stycken af den sönderslitna kroppen, som genom strecken dervid voro fastbundne. Alla bortvände ögonen ifrån en så ohygglig syn. Detta var hos Romarne det första och det sista dödsstraff, vid hvilket man syntes ha förgätit mensklighetens lagar. För öfrigt kunna de berömma sig, att hos intet folkslag en större mildhet uti straff varit iakttagen.  

KAP. 29 Emellertid hade redan förut rytteri blifvit skickadt till Alba att öfverföra folket till Rom. Nu ditfördes fotfolk för att förstöra staden. När desse intågade genom portarne, spordes väl icke det larm eller den bestörtning, som i eröfrade städer plägar råda, då portar sprängas, murar nedskjutas eller borgen med storm intages, då väpnade skaror under fiendtliga rop löpa genom staden och med eld och svärd sätta allt i förvirring; men en dyster stillhet och en stum smärta hade så nedtryckt allas sinnen. att de, förgätande i sin ångest hvad de borde lemna, hvad de borde taga med sig, sjelfve oförmögne att fatta ett beslut och frågande oupphörligt hvarandra, än stannade i dörrarne, än lupo irrande genom sina hus att se dem för den sista gången. — Men då nu ropet af ryttarne, som manade till aftåg, blef trägnare, då braket af hus, som nedrefvos, hördes från stadens yttersta ändar, och dammet, som från särskilda ställen uppsteg, insvepte allt likasom i ett moln — då grep hvar och en i hast hvad han kunde och gick ut. lemnande efter sig Larer och Penater, och det hus i hvilket han blifvit född och uppfostrad. Snart voro gatorna uppfyllda med ett oafbrutet tåg af utvandrande, och åsynen af andra förnyade, genom inbördes medlidande, allas tårar. Äfven höga jeminerrop hördes, isynnerhet af qvinnorna, när de gingo förbi de herrliga templen, nu besatta af beväpnade, och qvarlemnade sina gudar, likasom fångne. Sedan Albanarne tågat ut ur staden, refvo Romarne alla offentliga och enskilda byggnader, utan åtskilnad, ned till grunden, och en kort stund lemnade ett verk af fyrahundrade år — ty så länge hade Alba stått — åt förstörelse och ödeläggning. Gudarnes tempel blefvo dock skonade, ty så var konungens befallning.

KAP. 30 Rom tillväxte emellertid genom Albas undergång. Antalet af medborgare fördubblades. Berget Cælius lades till staden, och för att befordra dess bebyggande valde Tullus det till konungasäte och bodde derstädes. De förnämsta bland Albanarnes ätter, Tullier, Senilier, Quinctier, Geganier, Curiatier, Cloelier, intog han i senaten, på det äfven denna del af statskroppen måtte vinna en förstärkning. Åt detta stånd, som han således ökat, invigde han ett rådhus (Curia), som alltintill våra fäders tid kallades det Hostiliska1. Och på det alla stånd måtte af det nya folket vinna någon tillväxt i styrka, utvalde han bland Albanarne tio turmer rytteri. Genom en lika förstärkning gjorde han äfven de gamla legionerna fulltaliga och upprättade nya*). — I förtröstan på denna styrka förklarar Tullus krig emot Sabinerna, ett folk, som näst efter Etruskerna var på den tiden det mäktigaste genom män och vapen. Å ömse sidor hade förolämpningar skett och upprättelse förgäfves blifvit äskad. Tullus klagade att Romerske köpmän, på en mycket besökt marknad vid Feronias tempel2, blifvit gripne: Sabinerne, att redan förut hade några af deras folk flyktat till Lunden och blifvit i Rom qyarhållne. Dessa voro de krigsorsaker som uppgåfvos. Sabinerne — som nogsamt mindes, icke allenast att en del af deras styrka blifvit af Tatius flyttad till Rom, utan ock att Roms makt nyligen, genom Albanska folkets införlifvande vunnit förstärkning — voro ock för sin del betänkte på att skaffa sig utländskt bistånd. Etrurien var i grannskapet och bland Etruskerna voro Vejenterne dem närmast. Från dessa, som efter fordna krig ännu bibehöllo en förbittring, hvaraf de isynnerhet retades till fredsbrott, drogo de till sig frivilliga, och på några lösa personer af den fattiga folkklassen gjorde äfven solden sin verkan. Men offentligt bistånd erhöllo de ingenstädes, och äfven af Vejenterna — ty med de öfriga var det mindre underligt — iakttogs redligt det stillestånd, som de med Romulus3 hade ingått. Då man nu ömsesidigt rustade sig af alla krafter till krig, och det syntes bero derpå, hvilkendera skulle göra första anfallet, förekom Tullus Sabinerna och inföll i deras land. En blodig träffning hölls vid skogen Maliciosa4, der Romerska hären behöll platsen väl också genom sitt fotfolks styrka, men isynnerhet genom det nyligen förstärkta rytteriet. Ty genom dettas plötsliga anfall bragtes Sabinernas leder i sådan oordning, att de sedan hvarken kunde hålla stånd i striden, eller utan stor förlust göra sig väg till flykt.

  • E. R. b. 100. — F. Ch. f. 652.
  1. Curia Hostilia ombyggdes av Sulla och 52 f. Kr. av Faustus Sulla och kallades då Curia Cornelia. Till sin nuvarande plats nere på Forums nivå flyttades byggnaden av Caesar och Augustus och fick 29 f. Kr., då den nya byggnaden stod färdig, namnet Curia Julia.
  2. Feronia, troligen sabinsk jord- och dödsgudinna, de frigivnas beskyddarinna; hade sitt största och mest berömda kultcentrum vid foten av berget Soracte i södra Etrurien. Hennes helgedom var platsen för en marknad, som ofta besöktes av många etrusker, latinare och sabinare.
  3. Syftar på den hundraåriga vapenvila som nämns i kapitel 15. Den bröts emellertid av vejenterna enligt kapitel 27. Antingen har Livius nu anlitat en ny källa som inte känner till ett tidigare krig mellan Tullus och Veji, eller också har han helt enkelt förbisett bristen på konsekvens i framställningen. Livius finner det naturligt att de andra etruskerna, som inte hade något otalt med Rom, ej hjälpte sabinarna. Veji var den enda fientliga staden och hölls tillbaka av pakten.
  4. Missdådarskogen,  Silvus Malitiosa, läget är okänt. Troligen beryktad för röverier och andra illgärningar.

KAP. 31 Då, efter Sabinernas besegrande, konung Tullus och hela Romerska staten voro lika högt ärade som mäktiga, inlopp till konungen och rådet en anmälan, att på det Albanska berget hade regnat stenar. Som detta knappt syntes troligt, afsändes några personer att taga järtecknet i ögonsigte, och för deras ögon föllo hoptals stenar ifrån himmelen, icke annorlunda än då vinden neddrifver på jorden hvirflar af hagel. De trodde sig äfven från lunden på högsta bergspetsen1 höra en stark röst, att Albanarne skulle efter sina fäders bruk förrätta sin gudstjenst, hvilken de nu — likasom de, tillika med hemmet, äfven lemnat sina gudar — hade förgätit, och antingen antagit Romarnes gudstjenst eller, såsom ofta händer, af förbittring emot ödet, alldeles upphört att dyrka gudarne. Äfven af Romarne anställdes offentligen, i anledning af samma järtecken, en nio dagars offerfest, antingen till följd af den himmelska röst, som hördes ifrån Albanska berget — ty också detta berättas — eller på tillsägelse af offertydarne (Aruspices). Visst är det åtminstone, att bruket bibehölls att anställa en nio dagars högtid, så ofta som ett dylikt järtecken anmäldes. — Icke långt derefter besvärades folket af en farsot, men ehuru deraf följde en olust för krigstjensten, tillstadde dock den krigslystne konungen ingen hvila från vapnen, så mycket mindre som han ansåg fältlefnaden vara för manskapet sundare än hernlefnaden, till dess äfven han sjelf angreps af en långvarig sjukdom. Då blef tillika med kroppen detta trotsiga mod så försvagadt, att han, som förut ansett ingen ting vara mindre kungligt än att sysselsätta sig med heliga ting, på en gång blef en slafvisk anhängare af hvarje större och mindre vidskepelse, och äfven uppfyllde folket med sin otidiga andakt. Allmänt önskade man nu den ställning tillbaka, som varit under Numas regering, och ansåg vinnandet af gudarnes nåd och förlåtelse såsom den enda hjelp som återstod för sjuklingarne. Om konungen sjelf berättas, att sedan han, under läsningen af Numas skrifter, funnit att vissa hemliga offer blifvit gjorda åt Jupiter Elicius, har han till deras anställande stängt sig inne; men att denna heliga förrättning icke blifvit behörigen företagen eller fullbordad; och långt ifrån att någon himmelsk syn för honom sig uppenbarat, har han genom Jupiters vrede, hvilken han med sitt förvända dyrkningssätt förtörnat, blifvit slagen af åskan och förbränd tillika med huset. Med stor krigsära regerade Tullus i två och trettio år.

Kapitel 32-38 (Ancus Marcius och Tarquinius Priscus)
Tillbaka till Livius förstasida.

  1. Jupiter Latiaris, det latinska förbundets skyddsgud, hade sin heliga lund på toppen av Albanska berget.