Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA HISTORIEN

FÖRSTA BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60

Företal

Om jag väl använder min möda, då jag afhandlar det Romerska folkets historia, ifrån stadens första grundläggning — det vet jag icke med visshet, och skulle icke våga säga det, vore jag än derom öfvertygad. Jag ser nemligen, att sådant är både gammalt och vanligt, då nye författare alltid tro sig ega förmåga att antingen öfver sjelfva händelserna meddela någon ting säkrare, eller i skrifsättet öfverträffa den obildade forntiden. Huru dermed må vara, skall det åtminstone blifva mig en tillfredsställelse att äfven i min mån hafva sörjt för minnet af det yppersta folk på jorden; och om, i denna stora mängd af författare, mitt namn skulle blifva obemärkt, må jag trösta mig med deras anseende och storhet af hvilka det bortskymmes.

För öfrigt är icke allenast detta ett företag, som fordrar ett oberäkneligt arbete, — då denna historia sträcker sig mer än sju århundraden tillbaka, och staten, ehuru utgången ifrån en ringa början, har växt till den höjd, att han nu synes vilja digna under sin egen storhet, — utan mängden af läsare skall ock troligen i berättelsen om dess första upphof och de händelser, som voro upphofvet närmast finna mindre nöje och hasta till dess nya tider, då redan länge det alltför mäktiga folkets krafter förstöra sig sjelfva. Jag deremot skall äfven deruti söka en belöning för min möda, att jag, åtminstone så länge som jag med hela själen återkallar dessa gamla dagar, får vända mig bort ifrån åsynen af de olyckor, till hvilka vårt tidehvarf i så många år varit ett vittne; fri från alla de betänkligheter, som kunna, om icke afleda en författare från sanningen, åtminstone, sätta honom i förlägenhet.

Det som berättas om händelser, timade förr än Rom var byggdt eller dess byggnad påtänkt, mera förskonade genom skaldernas dikter, än grundade i oförfalskade häfder, är jag hvarken sinnad att försvara eller att vederlägga. Det är en frihet, som man tillåter forntiden, att, genom inblandning af det gudomliga i det menskliga, gifva städer ett vördnadsvärdare ursprung. Och om det bör vara något folk tillåtet att helga sitt upphof och anföra gudar såsom sina stiftare, så är det Romerska folkets krigsära sådan, att när det nämner i synnerhet krigsguden såsom sin och sin grundläggares fader, måste jordens folk med lika beredvillighet erkänna detta, som de erkänna dess herravälde. — Men huru ock detta samt annat dylikt må anses och dömas, skall jag för min del hålla föga vigtigt. På detta i synnerhet önskar jag att hvar läsare måtte rigta en spänd eftertänka, huru lefnadssättet, huru sederna varit; genom hvilka personer och genom hvilka medel, i fred och krig, herraväldet blifvit både grundadt och utvidgadt. Uppmärksamt följe han vidare sederna, huru de, när tukt och ordning småningom förföllo, först liksom lutade; huru de sedan allt djupare sjönko och ändtligen började brådstörta, tilldess man hunnit till dessa tider, då vi hvarken kunna fördraga våra sjukdomar eller deras botemedel. — Det är detta, som framför allt gör historiens kännedom helsosam och fruktbärande, att man der skådar lärdomar af hvarje händelse i en lysande minnesvård framställda; att man deraf kan hemta hvad man för allmänt och enskildt väl bör efterfölja; deraf, hvad man, såsom skändligt i sin utgång, bör undvika.

För öfrigt — antingen bedrager mig kärleken till det arbete jag företagit, eller har det aldrig funnits en stat större, vördnadsvärdare, rikare på goda efterdömen; aldrig ett samhälle, der girighet och yppighet så sent vunnit insteg, intet, der tarflighet och sparsamhet njutit så stor och så långvarig ära. Så, ju mindre man hade, dess mindre åstundade man! I nyare tider har rikedomen infört girighet och öfverflödet af njutningar en åtrå att genom yppighet och tygellöshet förstöra allt och sjelf förstöras.

Men utbrott af klagan — obehagliga äfven då, när de måhända ej kunna undvikas — böra åtminstone vid början af ett så stort företag vara fjerran. Heldre — om det hos oss, såsom hos skalderna, vore brukligt, — skulle jag begynna med goda önskningar och löften och böner till gudar och gudinnor, att de åt det vigtiga verk, jag företager, täcktes beskära en lycklig fortgång.

Innehåll

Den Första Boken innehåller Æneæ ankomst till Italien och hans bedrifter; Ascanii, Æneæ Silvii och de följande Silviske konungars regering i Alba. Numitors dotter kränkes av Mars; Romulus och Remus födas; Amulius mördas (Kap. 1—5). — Rom uppbygges av Romulus. En senat väljes. Krig föres med Sabinerna. Den fiendtliga härförarens rustning helgas åt Jupiter Feretrius. Folket indelas i curier. Fidenater och vejenter besegras. Romulus får gudomlig dyrkan. (Kap. 6—16). — Numa Pompilius anordnar den yttre gudstjensten, uppförer ett tempel åt Janus och är den förste som tillsluter dess port, sedan med alla kringboende folk fred blifvit vunnen. Genom föregifna nattliga sammankomster med gudinnan Egeria väcker han hos det vilda folket känsla för religion (Kap. 17—21). — Tullus Hostilius anfaller albanerna med krig. Derefter tvillingbrödernas kamp. Horatius frikänd. Mettus Fufetius straffad till lifvet. Alba förstördt; dess invånare upptagne till Romerska medborgare. Krig förklaradt emot Sabinerna. Slutligen Tullus dödad af åskan (Kap. 22—31). — Ancus Martius upplifvar den af Numa inrättade gudstjensten, anvisar berget Aventinus till bostad åt Latinare, som han besegrat och antagit till medborgare, eröfrar och förstörer Politorium, en stad I Latium, hvilken de gamle Latinarne hade intagit; gör en träbro öfver Tibern; lägger berget Janiculum till staden; utvidgar rikets gränser; bygger Ostia; regerar tjugofyra år (Kap. 32—35). — Under hans regering kommer Lucumo, son af Korinthiern Damaratus, ifrån Tarquinii, en stad i Etrurien, till Rom, vinner konungens vänskap, antager namnet Targuinius och erhåller, efter Anci död, regeringen. Han ökar senaten med hundrade nya medlemmar; kufvar Latinarne; utstakar rännarbanan (Circus); anställer skådespel. Anfallen af Sabinerna med krig, förstärker han sitt rytteri. En sägen är att han frågat Augurn Attius Navius, för att pröfva hans vetenskap, om det hvarpå han tänkte, kunde verkställas, och då denne bejakat sakens möjlighet, har han befallt honom med en rakknif sönderskära en brynsten, hvilket straxt af Attius blifvit verkstäldt. För öfrigt besegrar han Sabinerna i en slagtning, omgifver staden med en mur, anlägger underjordiska kanaler. Han mördas af Anci söner efter trettioåtta års regering (Kap. 35—40). — Honom efterträder Servius Tullius, son af en förnäm fången qvinna ifrån Corniculum. Om honom berättar sagan, att hans hufvud, då han ännu såsom barn låg i vaggan, synts omgifvet af lågor. — Han slår Vejenterna och Etruskerna i en drabbning; anställer den första uppskattning (Census), hvilken han slutar med ett reningsoffer, då man skall hafva räknat åttatiotusen medborgare. Han indelar folket i klasser och centurier; utflyttar ringmuren (pomoerium); lägger Qvirinaliska, Viminaliska och Esquilinska kullarne till staden; upprättar, tillika med Latinarne, ett tempel åt Diana på Aventinus och blir, på sin dotter Tullias tillstyrkan, mördad af Lucius Tarquinius, en son af Priscus, efter fyratiofyra års regering (Kap. 41—48). — Efter honom inkräktas konungamakten, utan senatens och utan folkets bifall, af Lucius Tarquinius (kallad) Superbus (den despotiske), och samma dag låter den gudlösa Tullia köra sin vagn öfver sin mördade faders lik. Han omgifver sig med en beväpnad lifvakt; bringar, genom svek, Turnus Herdonius om lifvet; förer krig med Volskerna, och bygger, utaf deras byte, ett tempel åt Jupiter på Capitolium. Terminus och Iuventas samtycka icke, ock kunna ej rubbas. Genom en list af hans son, Sextus Tarquinius, bringar han Gabii under sitt välde. Hans söner, som resa till Delphi och fråga oraklet, hvilken af dem skulle blifva regerande I Rom , erhålla sitt svar, att den skulle komma till regeringen som först kysste sin moder. Sjelfve uttyda de detta svar annorlunda; men Junius Brutus, som rest i deras sällskap, låtsar att falla och kysser jorden och denna hans uttydning bekräftas af utgången. Ty sedan Tarquinius Superbus genom ett tyranniskt uppförande ådragit sig allas hat, och slutligen hans son Sextus genom nattligt våld vanärat Lucretia — hvilken, sedan hon kallat till sig sin fader Tricipitenius samt sin man Collatinus, och besvurit dem att icke lemna hennes död ohämnad, genomborrade sig med en dolk — är det förnämligast Brutus, genom, hvilkens åtgärd konungen, efter tjugofem års regering, förjagas. Då de för första gången Konsuler valde, Lucius Junius Brutus och Lucius Tarquinius Collatinus (Kap. 49-60).

Roms förhistoria och grundande
(1184-753 f. Kr.)

KAP. 1 Först och främst är det såsom ostridigt antaget, att efter Trojas eröfring alla öfrige Trojaner blifvit med grymhet behandlade, men att Achiverne mot tvenne af dem, Æneas och Antenor, dels i kraft af gammal gästvänskap dels emedan desse alltid hade styrkt till fred och Helenas återlemnande, afhållit sig från alla fiendtligheter; att sedermera Antenor, efter hvarjehanda öden, kommit till innersta bugten af det Adriatiska hafvet, åtföljd af en hop Heneter, hvilka, genom inhemskt split fördrifne från Paphlagonien, nu, sedan de vid Troja förlorat sin konung Pylæmenes, sökte både en bostad och en anförare; att Heneterne och Trojanerne undanträngt Euganeerna, som bodde emellan hafvet och Alperna, och nedsatt sig i dessa trakter. Den ort, der de först landstego, heter verkligen Troja, och nejden har derefter fått namn af den Trojanska (Pagus Trojanus); men hela folket blef kalladt Veneter1. Vidare: att Æneas, genom en lika olycka flyktig från sitt hem, men af ödet ledd till högre företag, först kommit till Macedonien; derifrån, under sökande af en boningsplats, blifvit drifven till Sicilien, och från Sicilien anländt med sin flotta till det Laurentiska området» Äfven detta ställe heter Troja. Der landstego Trojanerne, och som de, — hvilka, efter en snart sagdt omätlig irrfärd, utom vapen och skepp, ingen ting hade öfrigt — ströfvade på landsbygden efter byte, skyndade konung Latinus och Aboriginerne2, som då innehade dessa bygder, ifrån staden och landet väpnade tillsamman att afvärja främlingarnes våld. — Om det som sedan hände är en tvåfaldig sägen. Någre berätta, att Latinus, öfvervunnen i ett fältslag, slutit med Æneas fred och derefter svågerlag; andre, att när härarne stodo uppställde till slagtning och förr än tecken till anfall var gifvet, har Latinus, omgifven af sina förnäma, framträdt och kallat främlingarnas anförare till ett samtal; att han efterfrågat hvilka de voro, hvadan eller af hvad anledning de lemnat sin hemort, och hvad de gått att söka på det Laurentiska området; och — sedan han hört att folkhopen var Trojaner, anföraren Æneas, son af Anchises och Venus, att de, flyktande från sin uppbrända fädernesbygd och hemvist, sökte en boningsplats och en ort för att grundlägga en stad — har han, i beundran så väl af folkets och mannens ädla ursprung, som af deras till krig eller fred lika beredda mod, med handslag bekräftat löftet om en blifvande vänskap; att förbund derefter blifvit slutet emellan anförarne och härarne helsat hvarandra såsom vänner; att Æneas såsom gästvän vistats hos Latinus; att Latinus der, inför sina penater, till den offentliga förbindelsen fogat en enskild, då han gifvit Æneas sin dotter till äkta. Denna händelse gifver i synnerhet styrka åt Trojanernas hopp att omsider i en varaktig och säker bostad sluta sin irrvandring. De bygga en stad: Æneas kallar den efter sin makas namn Lavinium. Snart föddes ock af det nya äktenskapet en son, hvilken föräldrarne gåfvo namnet Ascanius.

  1. Eneternas etniska ursprung är ovisst. Enligt Iliaden bodde de i Paflagonien vid Svarta havets sydkust. Deras kung Pylaemenes dödades vid Troja av Menelaos, och därefter underställde de sig Antenor. I spetsen för eneterna kom han efter många irrfärder till vad som sedermera kallades Venetien och grundade där ett nytt Troja. Enligt traditionen skall han också ha grundat Patavium (Padua), Livius födelsestad. Eneterna var kända för sina metallarbeten och sin hästavel och drev handel med grekerna redan före 500-talet.
    Euganeerna, av okänd härkomst, undanträngdes av eneterna från det norditalienska bäckenet till Alpernas sydsluttningar, där de bodde kring Como- och Gardasjöarna. - Staden Troja i Latium låg två och en halv mil söder om Rom.
  2. Aboriginer betyder egentligen urinvånare (av ab origine, »från ursprunget», »från början«). Hos exempelvis Hesiodos var Latiums invånare kända som latinare. Aboriginerna fördes troligen in i historien i och med att Aeneaslegenden började sprida sig: enligt denna kunde ju latinarna inte ha varit urinfödingarna utan måste ha varit resultatet av sammansmältningen mellan trojanerna och den inhemska befolkningen.
    Två med varandra oförenliga legender, om Romulus och Aeneas, berättar om Roms grundläggning. Den om Romulus var äldre och mer djupt rotad. Den om Aeneas blev populär på 500-talet f. Kr. och representerar den tidens grekiska uppfattning av Rom.
    Grupper av immigranter från Grekland eller Mindre Asien kan mycket väl ha landstigit på Latiums kust på 600- och 500-talen, men den första länken mellan Aeneas och mellersta Italien speglas i statyetter från Veji, grekiska vaser från Etrurien och Spina och etruskiska skarabéer, som alla visar Aeneas bärande sin fader på skuldrorna och alla är från slutet av 500-talet. De första litterära hänsyftningarna på Aeneas kan dateras till ett århundrade senare.
KAP. 2 Aboriginerne och Trojanerne angrepos sedermera af en gemensam fiende. Turnus, Rutulernas konung, med hvilken Lavinia före Æneæ ankomst varit trolofvad, hade af förtrytelse, att en främling blifvit honom föredragen, bekrigat Æneas tillika med Latinus. Ingendera hären gick glad utur denna strid. Rutulerne blefvo slagne; de segrande Aboriginerne och Trojanerne förlorade sin anförare Latinus. Turnus och Rutulerne togo nu, af misströstan till egen styrka, sin tillflykt till Etruskernas blomstrande makt och deras konung Mezentius, hvilken i Cære1, då för tiden en mäktig stad, hade sitt säte. Denne, som redan ifrån början visserligen icke gerna sett den nya stadens anläggning, och nu trodde sig finna, att den Trojanska makten tillväxte långt mer än för dess grannars trygghet var rådligt, förenade utan tvekan sina vapen med Rutulernas. För att emot ett så fruktansvärdt krig tillvinna sig Aboriginernas välvilja, gaf Æneas båda folken nämnef Latinare, på det alle, icke blott under samma styrelse, utan ock under samma namn, skulle vara förenade. Också eftergåfvo Aboriginerne ifrån den tiden icke Trojanerna i nit och trohet för sin konung Æneas. Och ehuru Etruriens makt den tiden var så stor, att det med ryktet af sitt namn hade uppfyllt icke allenast landet utan äfven hafvet, längs efter hela Italien, ifrån Alperna till Sicilianska sundet, vågade dock Æneas, i förtröstan på denna sinnesstämning hos de begge med hvarje dag alltmer sammansmältande folken, att utföra sina troppar till strids, fastän han inom murarne kunnat afvärja anfallet. Den slagtning som derpå följde var lycklig för Latinarne; för Æneas tillika det sista bland hans verk i dödligheten. Han ligger — hvad namn han för öfrigt bland menniskor och gudar må föra — begrafven ofvan floden Numicius. Jupiter Indiges2 kallar man honom.
  1. Caere, nu Cervetri (= Caere vetus, det gamla Caere). Stor och berömd etruskisk stad ca 45 kilometer nordväst om Rom nära havet. Staden förföll på Augustus tid, men väldiga gravhögar med fyndrika kammargravar vittnar ännu i dag om dess glanstid under 600-och 500-talen.
  2. Dunkel term som troligen betyder »den gudomlige förfadern». Aeneas dyrkades som halvgud, heros, i den grekiska världen — i Makedonien, på ön Zakynthos, i staden Segesta på Sicilien, osv. — och det finns även litterära belägg för en Aeneaskult vid floden Numicius.
KAP. 3 Ännu var Æneæ son, Ascanius, icke mogen för regeringen; likväl blef honom denna regering, till en mognare ålder, oqvald förvarad. Under en qvinnas förmynderskap — så stora voro Lavinias egenskaper! — bibehölls emellertid åt ynglingen den Latinska Staten och morfadrens och fadrens spira. Jag är icke utan tvekan — ty hvilken kan i en så urgammal sak afgöra något med viseshet? — om detta var den samme Ascanius, eller en äldre än denne, född af Creüsa, före Iliums förstöring, och derefter sin far på flykten följaktig, hvilken, också kallad Iulus, den Iuliska ätten uppgifver såsom stiftare af sitt namn. Denne Ascanius — hans födelseort och hans moder må hafva varit hvilka som heldst; att han var son af Æneas är åtminstone afgjordt — lemnade, då folkmängden i Lavinium alltför mycket tillväxte, denna för de tiderna redan blomstrande och mäktiga staden åt sin moder eller styfmoder, och anlade sjelf vid foten af det Albanska berget en annan, som af sitt läge längs efter bergsryggen blef kallad Alba Longa1. Emellan grundläggningen af Lavinium och utflyttningen till Alba Longa voro knapt trettio år förflutna; likväl hade statens makt, i synnerhet efter Etruskernas nederlag, så betydligen tillväxt, att icke en gång vid Æneæ död, eller sedermera, under en qvinnas förmynderskap och första lärspånet af en ynglings regering, hvarken Mezentius och Etruskerne eller några andra grannar vågade att gripa till vapen. Vid fredsslutet hade den öfverenskommelse blifvit gjord, att floden Albula, som nu kallas Tiber, skulle vara gränsskilnad emellan Etruskerna och Latinarne. — Efter Ascanius regerade Silvius, hans son, som af någon händelse var född i skogen2. Han var fader till Æneas Silvius, och denne till Latinus Silvius. Af honom blefvo flera nya orter anlagde, hvilkas invånare kallades Gamle Latinare (Prisci Latini) *). Af Latinus föddes Alba, af Alba Atys, af Atys Capys, af Capys Capetus, af Capetus Tiberinus, hvilken drunknade vid öfverfarten af ån Albula, och gaf den, genom denna flod, sitt hos efterverlden vidtfrejdade namn. Agrippa, son af Tiberinus, regerade sedan; efter Agrippa emottog Romulus Silvius sin faders rike. Dödad af åskan lemnade denne riket genom arf åt Aventinus, hvilken, begrafven på en bergshöjd, som nu utgör en del af staden Rom, har gifvit densamma sitt namn. Efter honom blef Procas konung; han var fader till Numitor och Amulius. Åt Numitor, såsom den äldste, den Silviska ättens gamla rike. Våldet förmådde dock mera än en faders vilja eller aktning för åldren. Amulius fördrifver sin broder och blir konung, ökar brott med brott: han dödar brodrens manliga ättling, och som han, under sken af ära, hade valt dess dotter till Vestas prestinna, betager han henne, genom förpligtelsen till ständig jungfrudom, hoppet att blifva moder3.
  1. Alba Longa, Långa Alba. Ordet Alba hör inte samman med det latinska albus, vit, utan är förindoeuropeiskt och betyder berg (jämför Alperna). Att floden kallades Tibern i stället för Albula innebar en seger för det etruskiska språket (Thebris) över det inhemska. Staden byggdes på en lavaås vid foten av Albanska berget ca 20 kilometer sydöst om Rom, det nutida Monte Cavo, där man funnit betydande rester av forntida nekropoler. Fynd från dessa visar att staden befolkades av ett folk av samma etniska härstamning som romarna och med samma kultur; staden anlades några årtionden före Rom av Aeneas son Ascanius. Den var dotterstad till Lavinium, säte för Albakungarnas regering, huvudmakt i det latinska stadsförbundet. Det råkade senare i strid med Rom (jämför Horatiernas och Curiatiernas drabbning, kap. 25), och kom under dess överhöghet. Förstördes av kung Tullus Hostilius (kap. 29).
  2. Skog heter på latin silvus.
  3. Listan på kungarna från Alba Longa fann man på i senrepublikansk tid för att täcka luckan på mer än 400 år mellan Trojas fall och Roms grundande (traditionella data 1184 och 753 f. Kr.). Kungalängden förvränger historien: Rom var inte en senfödd ättling till Alba Longa. De båda byarna delade en samtida kultur, se not 1.
    Kunganamnen är påhittade och anspelar bland annat på platser i Rom. Läs mer om detta i Sture Linnérs översättning.
  • Tillnamnet Silvius bibehölls ifrån den tiden af alla konungar i Alba.
KAP. 4 Men ödet, vågar jag säga, ville hafva tillskrifvet upphofvet af en så stor stad och stiftelsen af ett välde, näst gudarnes makt det största. Vestalen blef våldförd: hon framfödde tvillingar, och antingen att hon sjelf det trodde, eller att en gud ansågs såsom en hederligare förförare till en svaghet, nämnde hon Mars såsom fader till dessa barn af oviss härkomst. Men hvarken gudar eller menniskor skyddade henne sjelf eller hennes foster ifrån konungens grymhet. Fjettrad sättes prestinnan i häkte; barnen befaller han att kasta i strömmen. Tibern, som just då af en gudomlig skickelse hade uti stilla flöden utgjutit sig öfver sina bräddar, tillät icke att någonstäds nalkas den rätta strömfåran, men gaf bärarne hopp att barnen äfven i det stillastående vattnet kunde dränkas. Likasom de fullgjort konungens befallning, utsatte de således gossarne i närmaste flöde, der som nu det Ruminaliska fikonträdet står; — man säger att det hetat det Romulariska1 — Vidsträckta ödemarker voro på den tiden i dessa trakter. Ännu fortvarar en saga, att sedan det minskade vattnet lemnat på det torra den flytande asken, i hvilken gossarne voro utsatte, har en törstig varginna från de kringliggande bergen styrt sitt lopp till de gråtande barnen och så mildt räckt dem sina sänkta spenar, att konungens öfverherde funnit henne med tungan smekande gossarne. Hans namn skall hafva varit Faustulus. Af honom skola de blifvit förde till fäbodarne och lemnade åt hans hustru Larentia att uppfödas.2 Någre tro att Larentia, för en oinskränkt liderlighet, fått ibland herdarne namnet Lupa, och att detta gifvit anledning till den underbara sagan3. — Så blefvo de födde och så fostrade; men så snart de uppnått ynglingaåldren, stannade de icke overksamme i herdekojorna eller vid hjordarne, utan genomströfvade på jagt de kringliggande skogsbergen. Härigenom stärkte till krafter och mod, åtnöjas de icke mer att blott nedlägga vilddjur; snart väga de anfall mot rofbelastade röfvare, skifta bland herdarne deras byte och dela med dessa, under det skaran af ynglingar dagligen ökas, både allvar och nöjen.
  1. Fikonträdet, ficus ruminalis, stod från början vid ingången till Lupercalgrottan på sluttningen av Palatinen, där herdarna dyrkade spenbarnens och de diande djurens gudinna Rumina (av rumis, bröst, spene). Enligt traditionen skall det på Tarquinius den gamles tid genom ett under ha förflyttats till Forum.
  2. Berättelsen om två gudasöner som satts ut för att dö men som räddas av en varginna och sedan tas om hand av en herde är känd från Främre Orienten. I den grekiska versionen, som troligen gav upphov till den romerska, var barnen söner till Poseidon och hette Neleus och Pelias.
  3. Lupa betyder både varginna och prostituerad på latin.
KAP. 5 Redan då skall den ännu brukliga högtiden Lupercal på det Palatinska berget blifvit firad, och berget, af Pallanteum, en stad i Arkadien, fått namnet Pallantium, sedermera Palatium1. Här skall Evander2, en ättling af denna Arkadiska stam, som långt förut beherrskat dessa trakter, hafva stiftat i denna från Arkadien medförda högtidlighet, vid hvilken ynglingar, till ära för den Lycæiske Pan, som Romarne sedan kallat Inuus3, nakne kringlupo under lekar och sjelfsvåld. Under denna högtid, hvars firande var kändt, skall en hop röfvare, af harm öfver bytets förlust, hafva satt försåt för de med detta nöje sysselsatta ynglingarne. Romulus har då tappert försvarat sig; Remus blifvit af röfrarne tillfångatagen och utlemnad åt konung Amulius, med tillläggning af klagomål. I synnerhet lades dem till last, att anfall af dem gjordes på Numitors område; att de med ett samladt manskap på fiendtligt sätt derifrån bortförde byte. Så blef Remus utlemnad åt Numitor till bestraffning4. — Redan ifrån början hade Faustulus haft en aning, att de barn, som hos honom uppföddes, tillhörde konungahuset. Ty han visste att barnen blifvit på konungens befallning utsatte, och att tiden, då han sjelf upptagit dessa, alldeles dermed instämde. Men han hade icke velat att denna sak, om ej vid ett gynnande tillfälle eller en, trängande nödvändighet, i förtid skulle yppas. Nödvändigheten inträffrade först, och drifven af fruktan upptäcker han allt för Romulus. Äfven i Numitors själ hade tillfälligtvis en löslig erinran af hans dottersöner uppstigit, — då han hade Remus i sitt förvar, då han hörde att de voro tvillingbröder, då han betraktade deras ålder och sjelfva deras egenskaper, så vida öfver hvad af en låg börd kunde väntas, — och genom anställda frågor kom han slutligen derhän, att föga fattades att han igenkänt Remus. Så anlades från alla sidor snaror för konungen. Det var icke med ett samladt manskap — ty till öppet våld var han icke nog mäktig — utan med herdar, dem han stämt att från särskilda vägar på viss tid infinna sig vid slottet, som Romulus anföll konungen. Med en annan flock, samlad från Numitors hus, understödjes han af Remus. Så döda de konungen.
  1. Lupercusfesten var en av de mest primitiva romerska ritualerna, en renings- och försoningsfest som firades varje år den 15 februari. Nakna patricierynglingar sprang fram och tillbaka på Forums Sacra Via och piskade åskådarna med remmar av getskinn.
  2. Euander var i grekisk mytologi en mindre gudomlighet förknippad med Pan och dyrkad främst i Arkadien. Han var besläktad med trojanerna och hade dessutom gästfritt tagit emot Aeneas far Anchises i Arkadien. Argiverna hade drivit bort honom från hans hemland.
  3. Pan var till en början en lokal gud på den arkadiska landsbygden. Tillsammans med Zeus bosatte han sig på Lukaiosklippan nära Megalopolis. I tider av hungersnöd rådde sedvänjan att ungdomar piskade hans staty, och denna fruktbarhetsrit, tillsammans med namnet Lycaeus, påminde tillräckligt om Lupercalia för att suggerera en identifikation.
  4. Enligt kapitel 3 hade Numitor fördrivits från Alba — här nämns han oförmedlat som medborgare i staden och för rentav befäl över dess manskap (kapitel 6).

KAP. 6 Numitor hade vid första larmet, under föregifvande att fiender infallit i staden och angripit slottet, kallat det vapenföra manskapet i Alba till borgen, för att med väpnad styrka hålla henne i försvarsstånd. Men då han såg ynglingarne efter verkstäldt mord lyckönskande hasta sig till mötes, kallar han genast folket tillsamman, framställer de nidingsbrott hans broder emot honom begått, sina barnbarns börd, huru de blifvit födde, fostrade, igenkände; ändteligen tyrannens mord och sig såsom dess anstiftare. Nu uppträdde på en gång begge ynglingarne inom kretsen af folksamlingen och helsade sin morfader för konung, och ett åtföljande bifallsrop af hela skaran bekräftade åt honom en konungs namn och välde. Så öfverlemnades åt Numitor styrelsen i Alba; men hos Romulus och Remus uppstod en lust art grundlägga en stad i den trakt, der de blifvit utsatte och uppfödde. Af Albaner och Latinare fanns en öfverflödande folkmängd; dertill kommo äfven herdarne, och alla desse kunde väl gifva anledning att hoppas, att Alba, att Lavinium skulle blifva obetydliga emot den stad som nu skulle grundas. Men under dessa planer yppades snart en arfsjuka, herrsklystnaden, och en olycklig strid uppstod af en helt fredlig början. Som de voro tvillingar och afseende på ålder icke kunde gifva utslag, lemnades åt de gudar, under hvilkas beskydd dessa trakter hörde, att genom fågeltecken utmärka hvilken som skulle gifva den nya staden namn, hvilken der skulle herrska, sedan den var anlagd. Romulus valde Palatium, Remus Aventinus till ståndpunkt för fågelskådningen.

KAP. 7 För Remus skall först ett fågeltecken hafva synts, sex gamar; men då. sedan detta tecken redan var utropadt, ett dubbelt antal visat sig för Romulus, hade hvardera af sin flock blifvit helsad för konung. De ene drogo af den tidigare händelsen, de andra af fåglarnes antal slutsats till thronrättigheten. Under ordvexling häröfver kommo de i handgemäng, som i hettan af förbittringen öfvergick till dråpslag, och i detta upplopp blef Remus ihjelslagen. Allmännare är den sägen, att Remus, sin broder till skymf, sprungit öfver de nya murarne och derpå blifvit af den förtörnade Romulus dödad, som äfven hotande tillagt: »Så gånge hädanefter hvar och en, som vill öfverstiga mina murar!»1

Kapitel 7 fortsätter på nästa sida
Tillbaka till Livius förstasida.

  1. Grundläggningsmyten är som så mycket annat i Romuluslegenden ett senare påfund byggt på grekisk mytologi. I grunden ligger den primitiva tron att murarna var heliga; att förakta dem förde med sig ont. Det urgamla dråpmotivet ägde på Livius tid en politisk innebörd. Romulus segrade genom ett brott, och brodermord var ett återkommande tema i den romerska historien. Inbördeskrigets onda uppfattades som ett arv från Romulus. Det fanns sålunda en motsägelse mellan Romulus brodermördaren och Romulus stadsgrundaren, mellan den onde och den gode mannen. För Livius är konflikten ännu olöst, men Ovidius och Vergilius förringade Romulus brott genom att betona Remus vanhelgande handling, ange Celer i stället för Romulus som mördaren och framställa Romulus som upprörd och sorgsen över vad som hänt.