Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA HISTORIEN

FÖRSTA BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60

Servius Tullius1
(578-535 f. Kr.)

KAP. 39 På den tiden visade sig vid hofvet ett järtecken, som både till sin beskaffenhet och sina följder var underbart. Det berättas att på en sofvande gosse, hvars namn var Servius Tullius, har hufvudet i mångas närvaro synts brinna; att det starka rop, som vid en så sällsam syn uppstod, ditfört konungen och drottningen; att då någon af betjeningen hemtade vatten för att släcka elden, har han blifvit hindrad af drottningen, som stillat larmet och förbjudit att röra gossen, till dess han af sig sjelf vaknade; att ändtligen, med sömnen, äfven lågan försvunnit. Då tog Tanaquil sin man afsides och sade: »Ser du denne gosse, som vi gifva en så låg uppfostran. Säkert skall han en dag blifva oss ett ljus i mörka tider och ett värn för det betryckta konungahuset. Låtom oss derföre med all sorgfällighet vårda detta ämne till den största prydnad i det allmänna och enskilda lifvet.» Ifrån den stunden har gossen blifvit ansedd såsom eget barn och undervisad i de idrotter, hvarigenom de naturliga anlagen bildas för ett högre stånd. Lätt lyckades det som gudarne sjelfve med omsorg främjade. Han blef en yngling af verkligt kungliga egenskaper, och då Tarquinius ville utse åt sig en måg, fanns det ibland Roms ungdom ingen, som uti någon idrott med honom kunde jemföras. Konungen trolofvade honom således sin dotter. Denna så utmärkta ära, af hvad orsak den ock honom vederfarits, förbjuder mig att tro, det han var son af en slafvinna och i barndomen sjelf varit slaf. Heldre antager jag deras mening, som säga, att då, vid eröfringen af Corniculum, Servius Tullius, som i den staden innehaft den högsta värdighet, var dödad, hans hafvande maka blifvit ibland de andra fångarne igenkänd af Romerska drottningen, för sitt höga stånd räddad från slafveri, och uti Rom i Tarquinii Prisci hus framfödt sitt foster; att, efter denna utmärkta välgärning, både vänskapen mellan fruntimren tilltagit, och gossen, såsom från barndomen uppfödd i huset, vunnit kärlek och aktning, men att modrens öde, hvilken efter sin fädernestads eröfring föll i fienders händer, gifvit anledning till den tankan, att han varit son af en slafvinna.

  1. Servius Tullius är den mest gåtfulle av alla de romerska kungarna. Berättelserna om hans förfäder, födelse och uppfostran går starkt isär. Den annalistiska traditionen innehåller en förvirrande blandning av olika versioner, men dessutom finns det etruskiska källor, som ger en helt annan bild av vem han var och hur han kom till makten. Det råder emellertid inget tvivel om de insatser som tillskrivs honom — den nya indelningen av medborgarna, byggandet av tempel och andra offentliga byggnader och av befästningsverk, liksom viktiga initiativ i internationella frågor. Han förändrade Rom mer än någon annan, både dess fysiska aspekter och dess politiska organisation — hans reformer motsvarade dem Kleisthenes införde i Athen —och han betraktades ibland som stadens andre grundare. Följaktligen intar han i verkets andra hälft samma position och får lika mycket utrymme (39-48) som Romulus i den första (7-16), liksom Tarquinius Superbus (49-60) balanserar Tullus (22-31). Livius är alltid angelägen att ge sina böcker en sådan formell symmetri.
KAP. 40 Nästan åtta och trettio år hade förflutit sedan Tarquinius tillträdde regeringen, och Servius Tullius var nu icke endast hos konungen utan äfven hos rådet och folket uti största aktning. Alltid hade väl de tvänne sönerne af Ancus ansett det för högst obilligt, att de genom sin förmyndares svek blifvit utträngde ifrån sin faders thron, och att i Rom regerade en främling, som, långt ifrån att vara af Romersk, var icke en gång af Italisk stam. Men än högre steg nu deras förbittring, då den kungliga värdigheten icke en gång ifrån Tarquinius till dem syntes skola återkomma, utan från honom plötsligen falla djupare ned, ända till trälar; så att en slaf, en son af en slafvinna, skulle herrska i samma stat, der, föga mer än hundra år förut1, Romulus — son af en gud och sjelf gud — så länge han vistades på jorden, hade herrskat. En vanära skulle det vara för det Romerska namnet i gemen, en vanära i synnerhet för deras hus, om, då af konung Ancus manliga ättlingar lefde, vägen till Romerska thronen icke blott för främlingar, utan äfven för trälar skulle vara öppen. Att med svärdet afvärja denna skymf blef derföre deras beslut. Men icke blott harmen öfver den oförrätt de lidit retade dem mera emot Tarquinius sjelf än emot Servius, utan också det, att konungen, om han lemnades vid lif, skulle kraftigare än en enskild man kunna hämnas; dessutom var det troligt, att hvilken annan som han, sedan Servius vore mördad, valde till måg, densamme skulle han ock göra till arfving af thronen. Emot konungen sjelf blef af dessa orsaker försåt anlagdt. Bland herdarne utsågos två de oförvägnaste till utförandet. Försedde begge med de verktyg, hvilka de såsom landtboer plägade bruka, samlade desse på förgården till slottet hela den kungliga betjeningen omkring sig genom en låtsad träta, som fördes med det största larm de kunde åstadkomma. Då begge sedermera vädjade till konungen, och deras skri hade trängt sig till de inre rummen af palatset, blefvo de kallade och gingo in till konungen. Först skrala begge tillika och täfla att öfverrösta hvarandra; men tystade af liktorn och tillsagde att tala hvar i sin ordning, upphöra de ändtligen att falla hvarandra i talet. En tager, efter öfverenskommelse, till ordet. Under det konungen med hela sin uppmärksamhet vänder sig till denne, upplyfter den »andre sin yxa och hugger honom i hufvudet; vapnet qvarlemnas i såret, och begge rusa ut genom dörren.
  1. I själva verket i 138 år.

KAP. 41  Under det de närvarande upplyfte den döende Tarquinius, grepo liktorerne de flyende mördarne. Nu uppstod ett skri och ett sammanlopp af folk, som undrade hvad som var å färde. Men Tanaquil låter under larmet tillsluta konungaborgen och bortvisar alla vittnen. Hon anskaffar derjemte sorgfälligt allt hvad till sårets helande fordras, likasom något hopp ännu varit öfrigt; men också i fall hoppet skulle svika, är hon betänkt på andra säkerhetsmedel. Skyndsamt låter hon kalla Servius, visar honom sin nästan förblödde make, fattar hans hand och besvär honom att icke lemna sin svärfaders död ohämnad, icke sin svärmoder åt fiendens hån. »Din är thronen, Servius, (sade hon) om du är en man, icke deras, som med legda händer bedrifvit den skändligaste illbragd. Statt upp och följ de gudars ledning, som fordom med en gudomlig eld, gjuten kring detta hufvud, bebådade dess tillkommande glans. Nu väcke dig denna himmelska låga! Nu, uppvakna med allvar! Äfven vi voro främlingar och blefvo konungar. Betänk hvilken du är, ej af hvem du föddes. Om af den oförmodade händelsen din egen rådighet är förlamad, följ då de råd jag gifver.» Då folkhopen» larm och påträngande nu med möda kunde styras, talade drottningen ifrån husets öfre våning1 till folket genom fönstren, som, lågo åt Nya gatan, — ty konungen bodde vid Jupiter Stators tempel. Hon beder dem »vara vid godt mod; konungen hade af det oförmodade slaget endast afdånat. Jernet hade icke djupt inträngt i kroppen. Redan hade han återkommit till sans. Man hade aftorkat blodet och undersökt såret. Alla tecken voro goda. Med säkerhet hoppades man att de inom få dagar skulle se honom sjelf. Emellertid vore hans befallning att folket skulle lyda Servius Tullius. Han skulle skipa lag och bestrida konungens öfriga åligganden.» — Nu visar sig Servius i purpurmanteln och med liktorer, sätter sig på konungens thron, afgör vissa mål och låtsar att om andra vilja rådfråga konungen. Under det man således i flera dagar, sedan Tarquinius redan aflidit, höll hans död hemlig, stadgade Servius sin makt, under sken att företräda en annans ställe. Då först utgafs en kungörelse, klagogråten i konungahuset tog sin början, och Servius, omgifven af en stark vakt, var den förste, som, utan folkets val, med rådets vilja, emottog regeringen*). Anci söner hade redan, strax då verktygen till deras brott voro gripne, och de hörde att konungen lefde och att Servius var så mäktig, begifvit sig till Suessa Pometia2 uti landsflykt.

  1. Att tala om »övervåning» är en märklig anakronism. Primitiva romerska hus och deras italiska motsvarigheter var enkelt byggda, utan övervåningar eller fönster mot gatan. Sådant infördes i Rom först på 330-talet f. Kr.
  2. Stad i Latium, det exakta läget är okänt.
  • E. R. b. 176. — F. Ch. f. 576. (Enligt Sture Linnér blev Servius Tullius kung år 578 f. Kr.)
KAP. 42 Icke mindre genom enskilda än genom offentliga försigtighetsmått sökte nu Servius att befästa sin makt. Och på det icke de barn, som Tarquinius lemnat, måtte emot honom blifva så sinnade, som sönerna af Ancus varit mot Tarquinius, förmälde han sina båda döttrar med de unga konungasönerna Lueius och Aruns Tarquinius. Likväl kunde han icke genom mensklig klokhet bryta ett oundvikligt öde, eller hindra den afund, som åtföljer kronan, att äfven inom medlemmar af samma hus göra allting otryggt och fiendtligt. Ganska lägligt för ett ostördt bibehållande af sakernas närvarande ordning, företogs ett krig emot Vejenterna, — ty stilleståndet var nu till ända lupet — och emot de öfrige Etruskerna. I detta krig visade sig konungens mod så väl som hans lycka i full glans, och, efter att hafva slagit en stor fiendtlig här, återvände han till Rom, säker om sin krona, det måtte nu vara rådet eller folket, på hvars tänkesätt profvet skulle ankomma. Och nu skred han till utförandet af ett det aldravigtigaste fredsvärf: att likasom Numa hade varit lagstiftare för religionsväsendet, så skulle efterverlden med beröm nämna Servius, såsom upphofsman till all ståndsskilnad i samhället och till den fördelning i klasser, hvarigenom olika grader af värdighet och förmögenhet utmärkas. Ty han införde Uppskattningen*), den nyttigaste inrättning för ett rike, som skulle i framtiden blifva så mäktigt, hvarigenom krigets och fredens fordringar, icke såsom förut, af hvar man lika, utan i mån af förmögenheten skulle utgöras. Efter uppskattningen bestämde han klasser och centurier och den närvarande för fred och för krig lika passande ordningen.1
  • Census.
    E. R. b. 197. — F. Ch. f. 555.
  1. Det system Livius beskriver kan inte gå tillbaka på Servius utan hör hemma i en långt senare period, troligen 300- och 200-talen. Indelningen efter ass (på latin as, i genitiv assis) kan inte, sägs det vanligen, vara äldre än ca 270 f. Kr., då romarna började ge ut en serie gjutna bronsmynt, aes grave (»tung koppar») där 1 as (myntenheten) skulle väga 1 libra, ca 270 gram. Men metallvikter kunde användas som värdemätare och utbytesmedel långt innan romarna bestämde sig för att ge ut speciellt präglade metallstycken i form av mynt.
    Klasser och centurior är ursprungligen militära beteckningar. Klass, classis, betyder »häruppbåd«, centuria »hundrade», »kompani«. Jämför classicus, »mobiliserad till krigstjänst», en term som användes om medlemmarna av de fem klasserna, medan de övriga medborgarna var infra classem, »underklass». Den främsta klassen classis prima, och dess medlemmar, cives classici, kom i överförd bemärkelse att ge ordet »klassisk» innebörden »som förtjänar företräde«, »som är av högsta kvalitet».

 

KAP. 43 Utaf dem, som hade en förmögenhet af 100,000 kopparass, eller derutöfver, inrättade han åttatio centurier, fyratio af äldre och fyratio af yngre personer. Alla dessa kallades den första klassen. De äldre skulle till stadens försvar vara i beredskap; de yngre i fält förrätta krigstjenst. Såsom skyddsvapen ålades dem att hafva hjelm, rund sköld, benharnesk och pansar, allt af koppar; dessa skulle tjena till kroppens betäckning. Anfallsvapnen skulle vara lans och svärd. Till denna klass lades två centurier af arbetsfolk, som tjenade utan vapen; deras syssla var att fortskaffa krigsmachinerna. Den andra klassen innefattade dem, som egde en förmögenhet emellan 100,000 och 75,000 ass; af dessa, äldre och yngre tillsamman, bildades tjugo centurier. De vapen, som dem var ålagdt att bära, voro en aflång sköld i stället för den runda, och utom pansaret för öfrigt allt lika. I tredje klassen satte han dem, som hade 50,000 ass i förmögenhet; den indelades i lika många centurier, med samma skilnad i ålder och, med undantag af benharnesken, som felades, gjordes icke heller i vapnen någon förändring. — I fjerde klassen, med en förmögenhet af 25,000 ass, voro centurierna lika många, men rustningen var annorlunda: desse fingo endast en lans och ett kastspjut. Femte klassen var talrikare; den bestod af trettio centurier; såsom vapen medförde desse slungor och kaststenar. Till dessa hörde äfven *) hornblåsare och pipare, fördelade i tre centurier. Till 11,000 ass var denna klass uppskattad. En mindre förmögenhet än denna upptog hela den öfriga hopen; af den gjordes en centuria, som var befriad från krigstjenst. — Sedan fotfolket blifvit på detta sätt utstyrdt och fördeladt, upprättade han tolf centurier rytteri af de förnämsta medborgare. Dessutom gjorde han sex andra centurier af de tre, som Romulus hade uppsatt, med bibehållande af samma namn, under hvilka de blifvit invigde1. Till inköp af hästar anslogos af statsmedlen 10,000 ass; och till deras underhåll gafs anvisning på enkorna, som årligen skulle erlägga 2000 ass. — Alla dessa bördor flyttades nu ifrån de fattiga på de rika; deremot blef ock en större ära dessa tillagd. Ty rösträttighet gafs icke mera, enligt den inrättning som Romulus hade gjort och de öfrige konungarne bibehållit, åt alla mangrannt, utan åtskilnad, och med samma kraft och rättighet, utan sådana grader bestämdes, att väl ingen syntes utesluten ifrån omröstningsrätt2, men hela styrkan likväl var hos de betydligaste medborgare. Ty först uppropades riddarne och derefter den första klassens åttatio centurier; om der var någon skiljaktighet, hvilket sällan hände, uppropades de af den andra, och nästan aldrig behöfdes att stiga så långt ned, att man kom till de lägsta. För öfrigt bör man ej undra, att den inrättning, som nu är, då man räknar fulla fem och trettio tribus, och då antalet af centurier, så väl de äldres som de yngres3, blifvit fördubbladt, icke instämmer med den summa, som af Servius Tullius fastställdes4. Ty då han indelade staden, efter dess trakter och höjder, i fyra qvarter, kallade han dessa bebodda delar Tribus, såsom jag tror, af tributum (skatt), ty det var också af honom som den författning vidtogs, att skatten i jemnt förhållande till förmögenheten skulle erläggas. Men dessa tribus stodo på intet sätt i förbindelse med centuriernas fördelning och antal.

  • His accensi cornicines tibicinesque är sannolikt det rätta läsningssättet; det vanliga är: In his accensi, cornicines, tibicinesque. Accensi skulle då utgöra ett särskilt slag af soldater. Sådana nämnas och af Livius, 8 Bok. 8 kap. Man plägar förklara det med öfvertalige soldater eller reservkarlar, som medföljde arméen, för att insättas i stället för dem som stupade.
  1. De yngre, avsedda för fronttjänst, var mellan 17 och 45 år, de äldre, hemvärnet, 46—60.
  2. De tre centurior som Romulus bildat (kap. 13, slutet) och som fått medlemsantalet fördubblat av Tarquinius den gamle (kap. 16 slutet) delades nu upp i sex, som kallades »de äldre ramnenserna (titienserna, lucererna») och »de nyare ramnenserna (titienserna, lucererna») eller »de sex centuriorna».
  3. I historisk tid fungerade ingen romersk församling enligt principen en man, en röst, utan man röstade gruppvis. Grupperna bestod av (193) centurior för Comitia Centuriata och (35) tribus för Comitia Tributa. Gruppröstningen gav oproportionerlig vikt åt de förmögna, de äldre och godsägarna.
  4. År 241 f. Kr. kombinerades tribusindelningen med indelningen i klasser och centurior: medlemmarna i var och en av de 35 tribus fördelades efter sin förmögenhet på de fem klasserna och efter sin ålder i seniorer och juniorer. Varje klass fick sålunda 70 centurior, alltså de fem klasserna tillsammans 350 eller dubbelt så många som Servius haft, om man borträknar de 18 ryttarcenturiorna (193-18 = 175).

 

KAP. 44 Sedan uppskattningen var fulländad, hvilken han påskyndat genom skräcken af en lag, som hotade med fängelse och död dem, som icke voro uppskattade, påbjöd han att alla Romerska medborgare, rytteri och fotfolk, hvar och en uti sin centuria, skulle i första dagningen inställa sig på Marsfältet. Här uppställde han hela hären och offrade ett svin, ett får och en oxe till dess rening. Detta kallades det slutade reningsoffret (conditum Lustrum), emedan uppskattningen härmed vardt slutad1. Det berättas att åttatiotusen medborgare vid detta tillfälle blifvit uppskattade. Fabius Pictor, vår äldste häfdatecknare2, tillägger att detta var antalet af dem, som kunde bära vapen. För denna folkmängd ansågs det nödigt att äfven utvidga staden. Konungen intog derföre två nya höjder, den Quirinaliska och den Viminaliska. Sedermera bebyggde han också efterhand Esquilierna3, och för att gifva den trakten anseende, tog han sjelf der sin boning. Han omgaf staden med vall, grafvar och mur, och utflyttade således Pomoerium. De, som endast göra afseende på ordabetydelsen, förklara pomoerium med postmoerium (det som är bakom muren)4. Men rättare är det den plats, som omgifver muren, hvilken Etruskerne i forntiden, vid städers anläggande, genom augurier invigde till en viss bredd å begge sidor, der de ville uppföra muren, så att på inre sidan inga byggnader fingo anläggas tätt invid murarne, då deremot nu de vanligen dermed sammanbindas, och äfven på den yttre någon del af marken lemnades fri från menskligt bruk. Denna plats, som hvarken fick bebyggas eller plöjas, kallade Romarne Pomoerium, äfven så väl derföre, att muren var bakom honom, som att han var bakom muren. Och så mycket som murarne vid stadens utvidgande skulle utflyttas, så mycket utflyttas också alltid dessa helgade gränser.
  1. I historisk tid avslutade lustrum den revision av medborgarlistan som censorerna utförde under sin femåriga ämbetsperiod; ur detta har den sekundära betydelsen av »femårsperiod» utvecklats. Ordets ursprung är ovisst.
  2. Quintus Fabius Pictor var Roms förste historiker. Han var verksam ca 200 f. Kr. och skrev på grekiska. Endast citat är bevarade av hans skrifter.
  3. Quirinalen, den nordligaste av Roms kullar; Viminalen, »Videkullen», kulle i norra delen av staden; Esquilinen, kulle i östra Rom.
  4. Hur det äldsta Roms försvarsverk tett sig är omstritt. De stora murrester som finns kvar i staden, och som man tillskrivit Servius Tullius, härrör från en imponerande stadsmur, vilken började byggas på 370-talet f. Kr. Gösta Säflunds bok, Le mura di Roma, 1932, är fortfarande standardverket om detta ämne.
KAP. 45 Med stadens utvidgande hade folkmängden vunnit tillväxt, och för krigets så väl som för fredens behof voro inom landet alla anstalter fogade; men på det icke all förökning i makt genom vapen måtte förvärfvas, sökte konungen att genom klokhet förkofra väldet och tillika gifva staden en ny glans. Redan vid den tiden var Dianas tempel i Ephesus i stort rop: ryktet sade, att det af Asiens städer gemensamt blifvit uppbygdt. Då Servius, i närvaro af de förnämare utaf Latinska nationen, med hvilka han med afsigt hade ingått i offentliga och enskilda värdskaps- och vänskapsförbindelser, på det högsta berömde denna endrägt och denna gemensamma gudsdyrkan, uträttade han ändteligen, genom oftare upprepande af samma sak, att de Latinska folken, gemensamt med det Romerska, byggde i Rom ett tempel åt Diana. Detta var ett erkännande, att Rom var hufvudstaden, en sak, om hvilken så ofta med vapen varit kämpadt. Ehuru nu alla Latinare, efter så många olyckliga försök, tycktes hafva öfvergifvit att tänka derpå, syntes dock en lycklig händelse erbjuda sig åt en af Sabinerna att genom enskild klokhet återvinna herraväldet. I Sabinska landet nämligen skall en viss husfader hafva egt en ko af förundransvärd storlek och skönhet. Hennes horn, som i långliga tider varit uppsatte vid ingången till Dianas tempel, hafva bibehållit minnet af detta under. Saken ansågs ock med rätta innebära någon betydelse; spåmän förkunnade äfven, att den stat skulle erhålla herraväldet, hvars medborgare offrade denna ko åt Diana, och denna spådom hade kommit till Dianatemplets föreståndares kunskap. På första dag, som syntes tjenljg till ett offer, dref Sabinaren sin ko till Rom, förde henne till Dianas tempel och ställde henne framför altaret. Den Romerske offerprästen, hvilkens uppmärksamhet blifvit väckt af offerdjurets vidtfrejdade storlek, erinrade sig spådomen och tilltalade Sabinaren sålunda: »Min vän, hvad tänker du göra? Oren vill du bära Diana ett offer? Hvarföre tvår du dig icke först i rinnande vatten? Der längst ned i dalen flyter Tibern.» Främlingen, som önskade att göra allting ordentligt, på det spådomen måtte gå i fullbordan, lade detta på samvetet och gick ur templet ned till Tibern. Emellertid offrade Romaren kon åt Diana: en gerning, gom högligen fägnade konungen och folket.  

KAP. 46 Redan var Servius genom långvarig besittning nog försäkrad om sin krona, likväl, — såsom han hörde att då och då af den unga Tarquinius de yttranden fälldes, att han, utan att af folket vara vald, förde regeringen — sökte han först genom mangrannt utdelande af den jord, som ifrån fienden blifvit eröfrad, att vinna menighetens välvilja, och vågade derefter att underställa folket, »om det vore dess vilja och beslut, att han skulle vara konung?» Med större enhällighet, än någon bland alla hans företrädare, blef han för konung förklarad. Men äfven detta afskräckte icke Tarquinius ifrån att eftertrakta kronan. Sjelf en ung man, af lågande begär, och, inom sitt hus, förmäld med en Tullia, som uppeggade hans oroliga lynne, trodde han sig tvärtom nu så mycket mer hafva funnit ett tillfälle att hos adeln svärta Servius och inom rådhuset vinna större inflytelse, som han märkt, att frågan om åkerjordens utdelande åt menigheten icke haft senatens bifall. Ty äfven Roms1 konungahus har framlett ett exempel af ett tragiskt brott, på det att genom afsky för enväldet frihetens dag måtte tidigare uppgå, och den konung blifva den siste, som genom ett nidingsbrott förvärfvat sin krona. — Denne Lucius Tarquinius — om han var son eller sonson af konung Tarquinius Priscus, är icke fullt utredt; i stöd af flera författare skulle jag dock vilja kalla honom hans son — hade haft en broder, Aruns Tarquinius, en yngling af mildt lynne. Med dessa båda hade, såsom förut är sagdt, de båda Tulliorna, konungens döttrar, blifvit förmälda; äfven de voro till sinnesart ganska olika. Händelsen hade så skickat, att icke de tvänne häftiga lynnena blefvo genom äktenskap förenade, till lycka, tror jag, för Romerska folket, på det Servius måtte så mycket längre regera och statens författning kunna stadgas. Den vilda Tullia qvaldes att hos sin man icke finna något anlag, hvarken till ärelystnad eller djerfhet. Med hela hjertat vände hon sig till den andre Tarquinius; honom beundrade, honom kallade hon en man, en konungason; hon föraktade sin syster, som, förenad med en man, brast uti en qvinnas tilltagsenhet. Likhet i tänkesätt förde dem snart tillsamman, såsom vanligen ondt med ondt lättast förenas. Men första upphofvet till hela oredan utgick från qvinnan. En gång vand att med en annans man pläga hemliga samtal, sparade hon inga smädelser emot sin man hos dess broder, emot sin syster hos dess man. Bättre, påstod hon, skulle det varit, om hon varit utan man och han utan hustru, än att förenas med olika makar, för att sjelf förslappas genom andras feghet. Om gudarne beskärt henne den man, som hon vore värdig, skulle hon snart i sitt eget hus hafva sett den spira, som hon nu såg hos sin fader. Snart ingjöt hon hos den unge mannen sitt eget öfverdåd, och sedan båda husen, genom tvänne dödsfall, som nästan omedelbart följde hvarandra, blifvit lediggjorde till nytt giftermål, förenades Lucius Tarquinius*) och den yngre Tullia genom ett äktenskap, hvilket Servius mera tillät än gillade.

  1. Liksom i exempelvis Mykene och Thebe.
  • Så fordra språkbruket och sammanhanget att man bör läsa. I de flesta upplagor läses Aruns Tarquinius.
KAP. 47 Men nu började konungens ålderdom dag från dag blifva mera otrygg, mera otrygg hans regering. Ty redan syftade denna qvinna ifrån ett nidingsbrott till ett annat; hvarken dag eller natt lemnade hon sin man i ro, att icke de redan begångna slägtmorden måtte vara förgäfves. »Det hade icke felats henne (sade hon) den, hvars maka hon kunde kallas, icke den, med hvilken hon i ett stilla slafveri kunde lefva; men den hade felats henne, som kände sig värdig att regera, som mindes att han var en son af Tarquinius Priscus, som heldre ville bära än hoppas en krona. Om du är den, med hvilken jag tror mig vara gift, då kallar jag dig både man och konung; är du det icke, så har min ställning nu blifvit så mycket värre, som fegheten här är förenad äfven med brott. Bemanna dig! Du behöfver ju icke från Corinthus eller Tarquinii, såsom din fader, gå att i främmande land resa din thron. Dina husgudar och ditt fäderneslands gudar, och din faders bild, och detta konungaslott, och i slottet konungathronen, och namnet Tarquinius — allt förordnar och kallar dig till konung. Eller — eger du härtill för litet mod — hvarföre gäckar du då folkets väntan?, hvarföre visar du dig såsom konungason? Förfoga dig genast härifrån till Tarquinii eller till Corinthus. Sjunk åter ned till ditt ursprung, då du mera liknar din broder än din fader.» — Med dessa och andra förebråelser retade hon den unga mannen; och kunde ej heller sjelf njuta någon ro, om — då Tanaquil, en främmande qvinna, kunnat fatta och utföra så stora anslag, att först åt sin man och derefter åt sin måg, två gånger efter hvarandra, skänka konungaväldet — hon sjelf, en boren konungadotter, ingenting skulle kunna verka, när det gällde att gifva eller taga en krona. Äggad af dessa furier i qvinnogestalt gick Tarquinius omkring och sökte att behaga rådets medlemmar, isynnerhet dem af den lägre klassen; han påminde dem den ynnest hans fader dem visat, och fordrade derföre deras erkänsla. Ungdomen lockade han genom skänker, och dels genom de storverk han lofvade utföra, dels genom smädelser emot konungen, ökade han allestädes sitt anhang. Ändteligen då han trodde tiden till planens verkställande vara inne, ryckte han, omgifven af en väpnad skara, in på Forum. Under den allmänna bestörtning som häraf uppkom satte han sig främst i rådsalen på den kungliga stolen och lät genom härolden kalla fäderna till konung Tarquinius på rådhuset. De samlades genast, en del redan förut härtill förberedde, andre af fruktan att genom uteblifvande ådraga sig olägenhet, förvånade af sakens ovanlighet och obegriplighet, och föreställande sig att Servius redan var förlorad. Då började Tarquinius sina smädelser emot konungen, ifrån dess första ursprung. »En slaf och son af en slafvinna hade, efter hans faders oförtjenta död, utan att, efter fordna bruk, någon mellanregering egt rum, utan att någon valförsamling blifvit hållen, utan folkets omröstning, utan rådets bekräftelse, såsom skänk af en qvinna, tagit kronan i besittning. Så född och så upphöjd på thronen, en gynnare af den lägsta pöbel, från hvilken han sjelf utgått, hade han af hat till en ära, den han sjelf saknade, frånröfvat de förnämsta medborgare deras egor, för att utdela dem åt packet. Alla bördor, som förut varit gemensamma, hade han hvälft på statens första män. Han hade infört uppskattningen, på det de rikares förmögenhet måtte utmärkas för afunden och stå färdig, för att af honom efter behag kunna slösas på tiggare.»  

KAP. 48 Detta tal afbröts af Servius, som genom ett hastigt budskap blifvit kallad. Strax ifrån förgården till rådhuset ropade han med hög stämma. »Hvad betyder detta, Tarquinius? Hvad gjorde dig nog djerf att, medan jag lefver, sammankalla rådet eller intaga mitt säte?» Trotsigt svarade denne: »det vore hans faders säte som han innehade; en konungsson vore en vida rättmätigare arfving till thronen än en slaf; redan nog länge hade denne med fräckt gäckeri trotsat sina herrar.» Då börjades af begges anhängare ett larm, folket strömmade till rådhuset, och man såg att den skulle blifva konung, som nu segrade. Tarquinius, som både i afseende på ålder och krafter var vida öfverlägsen, och nu af sjelfva nöden tvungen att våga det yttersta, fattar då Servius midt om lifvet, bär honom ut ur rådhuset och kastar honom nedför trapporna; derefter går han tillbaka i rådsalen, för att hålla senaten tillsamman. Konungens betjening och de som åtföljt honom togo flykten. Han sjelf, nästan förblödd, och med ett sällskap, af förskräckelse halfdödt, sökte att begifva sig hem och hade redan hunnit till ändan af Cypriska gatan1, då han upphanns och mördades af dem, som Tarquinius skickat att förfölja den flyende. Man tror (och med skäl) att detta skett på Tullias inrådan, ty det instämmer med hennes öfriga gudlöshet. Åtminstone är det fullkomligt kändt, att hon i sin vagn kom åkande in på Forum och utan sky för en samling af karlar utkallade sin man ifrån rådhuset, och var den första som helsade honom för konung. Tillsagd af honom att skynda sig bort ifrån detta buller, begaf hon sig hem; men då hon hunnit till ändan af Cypriska gatan, der som nyligen stod ett Dianatempel, och ville styra till höger åt Virbiska backen, för att köra uppför Esquilinska höjden, stannade kusken förskräckt, höll tyglarne tillbaka och visade sin fru den mördade Servius, som låg der på jorden. Grufligt och omenskligt är det nidingsbrott, som der berättas vara begånget, och stället bibehåller ännu dess minne. Vicus sceleralus (Gudlösa gatan) kallar man denna plats, der Tullia, ursinnig, jagad af sin systers och sin mans hämndgudinnor, säges hafva kört öfver sin faders lik och på den blodiga vagnen, sjelf fläckad och bestänkt, hemfört en del af den mördade fadrens blod till sina och sin mans penater, hvilkas vrede åt en regering, så illa börjad, snart skulle bereda en lika utgång. — Servius Tullius regerade fyra och fyratio år, på det sätt, att äfven en god och rättskaffens thronföljare skulle funnit det svårt att uppnå honom. Men nu ökades äfven deraf hans ära, att med honom all rättvis och laglig konungamakt upphörde. Och äfven denna så milda och så lagbundna regering var han, såsom någre författare berätta, sinnad att nedlägga, emedan den var en våldsgerning, om icke detta brott inom hans eget hus hade hindrat utförandet af hans afsigt att gifva sitt fädernesland friheten.

Kapitel 49-60 (Tarquinius Superbus)
Tillbaka till Livius förstasida.

  1. Bergsväg från Forum till Oppiuskullen, sydsidan av Esquilinen.