Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA HISTORIEN

FÖRSTA BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60

Numa
(715-673 f. Kr.)

KAP. 18 Numa Pompilius var på den tiden i stort rop för rättvisa och fromhet. I Sabinska staden Cures bodde denne man, begåfvad, så mycket i det tidehvarfvet någon kunde vara, med djup kännedom af all gudomlig och mensklig lag. Såsom hans lärare uppgifver man oriktigt Pythagoras från Samos, emedan ingen annan finnes. Det är likväl afgjordt att denne först öfver hundrade år sednare, då Servius Tullius regerade i Rom, vid Italiens yttersta kust, omkring Metapontum, Heraclea och Croton, samlade omkring sig en skara af lärgiriga ynglingar1. Men också om han tillhört samma tidehvarf, genom hvad rykte, spridt från de orterna ända till Sabinerna, eller genom hvad gemenskap af språk skulle han här kunnat väcka någons lärgirighet? eller under hvad skydd skulle en ensam person kunnat komma till honom, genom så många, till tungomål och till seder skilda folkslag? Jag tror derföre snarare att hans själ af naturen varit begåfvad med stora egenskaper, och mindre genom främmande undervisning än genom de gamla Sabinernas stränga och allvarsamma grundsatser fått sin bildning; ty intet folk var i forntiden mera oförderfvadt än detta. — Då Roms senatorer hörde Numas namn, var det — ehuru man trodde sig se att öfvervigten i makt skulle tillfalla Sabinerna, om man ibland dem valde en konung — likväl ingen som vågade att gifva sig sjelf eller någon annan af sitt parti, eller med ett ord någon, af fäder eller medborgare, företräde för denne man, och enhälligt beslöto alla att åt Numa Pompilius uppdraga konungamakten. Då han erhållit kallelsen*), begärde han att, likasom Romulus, vid stadens grundande, efter anställd fågelskådning hade erhållit konungavärdigheten, skulle äfven i afseende på honom gudarne rådfrågas. Af en Augur (fågelskådare — hvilken sedermera, för hedrens skull, bibehöll detta prestembete, såsom offentligt och beständigt) fördes han derföre på en höjd2, och satte sig på en sten, vänd emot söder. Auguren höljde hufvudet och tog sin plats vid hans venstra sida; i högra handen höll han en krokig staf utan knölar, som man kallat Lituus. Sedan han derefter tagit utsigt öfver staden och landet och åkallat gudarne, bestämde han trakterna från öster till vester; söder kallade han den högra och norr den venstra sidan. Gent emot sig utstakade han i tankan ett mål, så aflägset som möjligen hans ögon kunde skönja. Nu flyttade han stafven i venstra handen, lade den högra på Numas hufvud och bad sålunda: »Jupiter! Fader! är det din vilja, att denne Numa Pompilius, hvars hufvud jag vidrör, varder konung i Rom, så värdes du uppenbara oss osvikliga tecken, inom de gränser som jag utstakat.»3 Derefter bestämde han uttryckligen de fågeltecken han önskade gifna, och sedan dessa visat sig, förklarades Numa för konung och nedsteg från den heliga platsen.

  1. Numa regerade omkring 700 enligt traditionell kronologi. Pythagoras, filosof, naturforskare, matematiker och astronom, kom till Kroton (i Bruttium vid Tarentiska vikens västkust) omkring år 530 f. Kr. och grundade där ett förbund som omfattade åsikter besläktade med den orfiska mysteriereligionen. Det enda historiska faktum vi känner till om Numa är hans namn. Numa framställs här i enlighet med en urgammal indoeuropeisk samhällssyn som en kompletterande prästerlig motpart till den krigiske Romulus och därmed som stadens andre grundare. Men om Numa var en verklig kung som levde omkring 700 f. Kr. kan han inte ha varit ansvarig för huvudparten av de institutioner som till skrivs honom om inte stadens etruskiska fas är äldre än vad både tradition och arkeologi medger. Inaugurationen, reformerna av tideräkningen, pontifikatet och Egerias kult var alla etruskiska. Traditionen om Numa som religiös reformator kom till omkring 400 f. Kr.
  2. Arx, nuvarande Ara coeli, nordöstra toppen av Capitolium.
  3. En augur (fågelskådare, teckentydare, spåman) delade upp och avgränsade himlen i fyra regioner genom två linjer som korsades över hans huvud: huvudlinjen (decumanus), från öst till väst, och den andra (cardo), från söder till norr; den senare nämner inte Livius. Hela ritualen för att utröna gudarnas vilja genom att studera bland annat blixten och fåglars beteende har mycket nära motsvarigheter i den grekiska världen och i Främre Orienten. Den övertogs av romarna från etruskerna som i sin tur ärvt den österifrån. Den kan därför inte ha praktiserats i Rom före den etruskiska dynastin. — Krumstaven, förebilden för vår biskopsstav, tycks ha varit hettitisk till ursprunget och ha övertagits av etruskerna tillsammans med andra orientaliska drag i siarkonsten.
  • E. R. b. 39. — F. Ch. f. 713 (notera att Kolmodins datering som följer Livius fortfarande avviker med två år från den traditionella Varroniska tideräkningen som redovisas i rubrikerna.)
KAP. 19  På detta sätt kom han till styrelsen, och den nya staden, som genom våld och vapen var grundad, företog han sig att genom rätt och lagar och seder gifva en ny grundläggning. Men då han såg att sinnen, som genom krigstjensten blifvit förvildade, icke till sådant under krig kunde vänjas, trodde han sig, genom, afvänjande från vapen, böra mildra det trotsiga folket, och gjorde derföre ett Janustempel längst ned vid Argiletum, till ett tecken af fred och krig, så att, öppnadt, det skulle antyda att staten var under vapen, tillslutet att den hade, fred med alla kringboende folk1. Två gånger har det sedermera, efter Nunnas regering, varit tillslutet, först, Titus Manlius var konsul, efter det första Puniska krigets fulländande; andra gången — hvilket gudarne beskärt vårt tidehvarf att skåda — då, efter slaget vid Actiurn, fred till lands och till sjös af Imperatorn Caesar Augustus var förvärfvad2. — Sedan Numa genom vänskap och förbund vunnit alla grannar, tillslöt han detta tempel, men på det icke, då bekymren för yttre faror upphört, folkets sinnen, dem fruktan för fiender och krigstukt hade tyglat, skulle af sysslolöshet öfverlemna sig åt utsväfningar, trodde han sig framförallt hos dem böra peka fruktan för gudarne, ett medel, som på en okunnig och den tiden obildad folkhop var det mest verkande. Då likväl denna, icke utan ett diktadt under, kunde vinna insteg i sinnena, föregaf han, att han med gudinnan Egeria hade nattliga sammankomster; att, efter hennes råd, han inrättade den gudstjenst, som mest behagade gudarne, och förordnade åt hvar och en af dem sina prester. — Allraförst indelade han året, efter månens lopp, uti tolf månader3. Men som månen icke upptager fulla trettio dagar i hvarje månad till fullbordande af sin bana, och några dagar felas uti det fulla året, som af solens omlopp bestämmes, så gaf han året genom infattande af skottmånader en sådan inrättning, att efter tjugofyra år dagarne åter skulle inträffa med samma ställning af solen, hvarifrån man börjat räkna, och alla åren erhålla sin fulla tidslängd4. Han anordnade äfven de så kallade dies fasti och nefasti*), emedan det någon gång kunde vara nyttigt att inställa alla offentliga handlingar med folket.
  1. Janus beskyddade dörren (janua) och var överhuvud ingångens och begynnelsens gud (jämför januari). Hans helgedom, som Livius syftar på, var en liten rektangulär struktur med dubbeldörrar vid vardera änden, i nordöstra hörnet av Forum.
  2. I sjöslaget vid Actium — vid Ambrakiabukten på grekiska västkusten — segrade Octavianus år 31 f. Kr. över Antonius och Cleopatra. - Augustus levde 63 f. Kr.-14 e.Kr.
  3. Tidigare hade året blott tio månader, från mars till december.
  4. Månens omlopp kring jorden kräver blott 29,5 dagar, månåret var alltså 354 dagar. Numa sägs därför ha skjutit in skottmånader i varje nittonårsperiod: först efter utgången av en sådan period stämmer dagarna överens med den ställning solen haft under cykelns första år och får åren tillsammantagna det fulla antal dagar de borde ha haft enligt solåret.
    Det är inte sannolikt att reformen utfördes av en kung i Rom ca 700 f. Kr. Den tillhör den etruskiserande perioden hundra år senare.
  • Dagar då det var tillåtet eller icke tillåtet att skipa lag, eller offentligen sammankalla folket.
KAP. 20 Dernäst tänkte han på att förordna embetsmän för gudstjensten, ehuru han sjelf besörjde en stor del af dess förrättningar, isynnerhet dem, som nu tillhöra Jupiters prest (Flamen Dialis). Men som han föreställde sig att uti en krigisk stat flere konungar skulle blifva, som liknade Romulus än Numa, och som sjelfve skulle draga i fält, så förordnade han — på det de heliga förrättningar, som ålågo konungen, icke måtte försummas — för Jupiters tjenst en beständigt närvarande offerprest, och utmärkte honom genom en egen embetsdrägt och bruket af den kungliga hedersstolen. Jemte denna tillsatte han ännu tvenne egna prester (Flamines), en för Mars, och för Quirinus den andra. Han utvalde äfven jungfrur till Vestas tjenst, ett prestembete, som ifrån Alba ledde sitt ursprung och för grundläggarens slägt icke var främmande. På det dessa oupphörligt måtte bestrida tempeltjensten, anslog han åt dem en lön af staten, och gjorde dem, genom kyskhetslöfte och andra ceremonier, högaktade och heliga. Åt Mars Gradivus1 förordnade han tolf Salier, och gaf dem till embetsdrägt en stickad lifrock (tunica picta) samt öfver denna en bröstbetäckning af koppar, och stadgade, att de under afsjungande af sånger med glädjesprång och högtidliga dansar skulle tåga genom staden, bärande de himmelska sköldarne, som kallas Ancilia2. Vidare utnämnde han Numa Marcius, Marci son, en af rådet, till öfverprest (Pontifex) och lemnade honom ett skriftligt förordnande öfver allt hvad vid gudstjensten borde iakttagas, med hvilka offerdjur, på hvilka dagar, i hvilka tempel offer borde förrättas och hvarest penningar till dessa kostnader skulle utbetalas. Han underkastade äfven denna öfverprests stadgande allt hvad för öfrigt rörde den offentliga eller enskilda gudstjensten, på det någon måtte vara som folket kunde gå att rådfråga; att icke religionsförfattningen, genom försummande af inhemska och antagande af främmande bruk, på något sätt skulle störas. Men icke blott om de himmelskes dyrkan skulle denne öfverprest gifva undervisning, utan ock huru likbegängelser skulle firas, och skuggorne (Manes) försonas, hvilka järtecken, genom ljungeld eller något annat fenomen uppenbarade, borde såsom sådane antagas och försonas. För att utlocka detta ur gudarnes innersta, helgade han åt Jupiter Elicius3 ett altar på Aventinus, och frågade guden genom augurier hvilka tecken borde såsom förebådande anses.
  1. I historisk tid vakade Mars Gradivus över början av ett krig. Mars Quirinus över dess slut. Vad Gradivus betyder är ovisst.
  2. Under Numas tid lär en sköld ha fallit ned från skyn och en röst förkunnat att Rom skulle bestå så länge den fanns i behåll. Numa skall för säkerhets skull ha gjort tolv likadana sköldar. De anförtroddes ett för ändamålet skapat prästerskap, salierna (av salire, hoppa, dansa) och bars varje år i mars i en högtidlig procession genom staden. Det finns dock inget skäl att länka denna tradition till Numa. Troligen var den urgammal och från början av magisk karaktär: den avvärjde onda andar, men blev i historisk tid en krigsdans.
  3. »Framlockaren« dvs. av regn, ej som Livius menar av blixten. Länken till Numa är ohistorisk och inspirerades av hans religiösa aktivitet och av hans förbindelse med källor (Egeria). Regnceremonier var viktiga i samhällen som för sin existens var beroende av en regelbunden vattenförsörjning.
KAP. 21 Då hela folket således ifrån våld och vapen blifvit vändt till dessa forskningar och försoningar, voro icke allenast sinnena försatte i en viss verksamhet, utan en beständigt närvarande åtanka af gudarne, då en himmelsk försyn troddes deltaga i menskliga angelägenheter, hade ock uppfyllt allas bröst med en sådan fromhetskänsla, att redlighet och ed, mera än fruktan för lagar och straff, regerade samhället. Och då medborgarne sjelfva bildade sig efter sin konung, såsom det yppersta mönster, blefvo äfven de angränsande folken — hvilka förut trott sig se i Rom, icke en stad, utan ett läger upprest midt ibland dem, för att störa allas lugn — nu intagne af en sådan vördnad, att de ansågo för en gudlöshet att förolämpa ett folk, som så alldeles egnat sig åt gudarnes dyrkan. — Det var en lund, hvars inre del vattnades af en ständigt rinnande källa, som framflöt ur en skuggrik grotta. Hit begaf sig ofta Numa utan vittnen, likasom för att träffa gudinnan, och helgade derföre denna lund åt Camenerna, emedan de der hade sammankomster med hans maka Egeria1. Åt Troheten (Fides) ensam stiftade han en fest och förordnade, att offerpresterne till hennes helgedom skulle åka efter tvenne hästar i en hvalfbetäckt vagn, och med handen allt ned till fingrarne insvept förrätta offren, för att utmärka att trohet bör iakttagas och åt henne ett säte äfven i högra handen vara helgadt. — Han stiftade äfven många andra offer och offerställen, hvilka öfverpresterne kalla Argei2. Störst bland alla hans verk var likväl det beskydd, hvarmed han under hela sin regering omfattade icke mindre freden än riket. Således hafva tvänne konungar efter hvarandra, fast på olika vägar, den ene genom krig, den andre genom fred, förkofrat staten. Romulus regerade trettiosju år, Numa tre och fyratio. — Nu var staten både kraftfull och försatt i en jemnvigt af krigets och fredens yrken.

Kapitel 22-31 (Tullus Hostilius)
Tillbaka till Livius förstasida.

  1. Camenerna var troligen från början vattengudinnor. De associerades ibland med den grekiska mytens muser, och särskilt med poesin.
  2. I var och en av de fyra delar i vilka Rom indelades fanns sex kapell, Argei. Ordets härledning och betydelse är oviss. Det betecknar också halmdockor som man den 14 maj brukade kasta i Tibern. Kanske hade dessa förts i procession och placerats i kapellen vid årets början för att dra till sig orenligheten i staden; sedan kastades de av de renaste bland prästerna, vestalerna, ned i floden för att förstöras där. — Det finns ingen anledning att förbinda Argei med Numa.