Livius - år 436-422 f. Kr. (bok 4, kapitel 21-42)

Romerska källor

Beowulf

Isländska sagor

Heimskringla

Örjan Martinsson

FJERDE BOKEN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61
Krig mot grannfolken (436-422 f. Kr.) KAP. 21 Under Konsulerna Marcus Cornelius Maluginensis och Lucius Papirius Crassus) (436 f. Kr.), fördes arméerne in på Vejenternes och Faliskernes område; menniskor och boskap bortdrefvos såsom byte, men fienden träffades ingenstäds på öppna fältet, och intet tillfälle gafs till slagtning. Likväl blefvo inga städer belägrade, ty en farsot angrep folket. Försök gjordes äfven af menighets-tribunen Spurius Mælius att inom landet väcka oroligheter, hvilket dock icke lyckades. I hopp att kunna verka något genom sitt gynnade namn hade han både stämt Minucius till ansvar inför folket och föreslagit indragning af Servilius Ahala's egendom. Han påstod nämligen, att Mæilius genom falska beskyllningar af Minucius blifvit störtad, och anklagade Servilius för mord begånget på en odömd medborgare —— angifvelser, som verkade ännu mindre på folket, än angifvarens person. Mera bekymmer väckte farsotens tilltagande våldsamhet och förskräckande järtecken, i synnerhet då det berättades att hus på landet af täta jordbäfningar omstörtades. En allmän bönefest blef derför under Duurnvirernes föresyn af folket begången. — Det följande året, då Cajus Julius för andra gången och Lucius Virginius voro konsuler) (435 f. Kr.), fortfor farsoten med ökad häftighet och gjorde både i staden och på landet sådan förödelse, att icke allenast ingen Romare gick öfver gränserna för att plundra, och hvarken adel eller menighet tänkte på något anfallskrig, utan att äfven Fidenaterne, som hittills hållit sig stilla dels i sin stad, dels på bergen eller inom förskansningar, nu gjorde ströfvande infall i romerska landet. Sedermera förenade de sig med Vejenternes armé — ty Faliskerne kunde hvarken genom Romarnes olycka eller genom bundsförvandternes böner förmås att förnya kriget — och desse bägge folken gingo nu öfver Anio, och planterade sina fanor icke långt ifrån den Collinska porten. Bestörtningen häröfver var icke mindre i staden än på landet. Konsuln Julius besatte vallen och murarne med troppar; af Virginius kallades Senaten i Quirini tempel till rådplägning. Man beslöt att utnämna till diktator Aulus Servilius, hvars tillnamn var, efter somligas berättelse, Priscus, efter andras, Structor*. Virginius dröjde blott, till dess han härom rådfrågat sin ämbetsbroder, och utnämnde, sedan han inhemtat dess bifall, om natten diktatorn, hvilken förordnade Postumus Æbutius Elva till sin rytteri-öfverste.	E. R. b. 319. — F. Ch. f. 433. E. R. b. 320. — F. Ch. f. 432.
KAP. 22 Diktatorn befallde folket att vid första dagningen mangrannt inställa sig utanför Collinska porten. Alle, som hade krafter att bära vapen, kommo tillstädes; fälttecknen hemtades utur skattkammaren och fördes till diktatorn. Imedlerlid drogo fienderne sig tillbaka till högländtare trakter. Emot dessa anryckte äfven diktatorn i spetsen för sin här, och i grannskapet af Nomentum hölls en drabbning, i hvilken han slog Etruskernes troppar. Derefter dref han dem in i staden Fidenæ, och inspärrade dem med en vall. Men den högt belägna och fasta staden kunde icke med storm intagas; ej heller uträttades något genom blockering, emedan spannmål fanns, af det förråd, som förut i ymnighet blifvit samladt, icke blott tillräckligt för behofvet, utan äfven till öfverflöd. — Då man således förlorat hoppet både att eröfra staden genom storm och att tvinga honom till öfvergång, företog sig diktatorn, som i anseende till grannskapet kände belägenheten, att på frånsidan af staden, som var af naturen starkast och derföre minst bevakad, gräfva en mina upp till borgen. Sjelf angrep han imedlertid murarne på helt motsatta punkter, delade sin armé i fyra afdelningar, hvilka skulle aflösa hvarandra i striden, och hindrade således fienden, genom en dag och natt oupphörligen fortsatt kamp, att märka arbetet, till dess berget var genombrutet, och en väg ifrån lägret öppnad till borgen, då Etruskerne, hvilkas uppmärksamhet var vänd ifrån den verkliga faran till anskri öfver sina hufvuden, blefvo varse att staden var eröfrad — Detta året höllo censorerne Cajus Furius Pacilus och Marcus Geganius Macerinus besigtning öfver stadshuset (villa publica) på Marsfältet, hvarest folkskattningen då för första gången förrättades. KAP. 23 Att samma konsuler för det påföljande året blifvit ånyo valde, Julius för tredje, Virginius för andra gången*) (434 f. Kr.), finner jag af Licinius Macer uppgifvet. Valerius från Antium och Quintus Tubero anföra deremot Marcus Manlius och Quintus Sulpicius såsom konsuler för det året. För en så stridig uppgift åberopa likväl både Tubero och Macer linneböckernas vittnesbörd; imedlertid förtiga ingendera att gamle häfdatecknare berättat, det att krigs-tribuner detta året fört styrelsen. Licinius drager icke i betänkande att följa linneböckerna; Tubero tvekar hvilket han skall anse för sanning, och bland allt annat, som ålderdomen höljt med mörker, må äfven detta blifva oafgjort. — Efter eröfringen av Fidenæ hade i Etrurien uppstått stor bestörtning; ty icke allenast Vejenterne förskräcktes af faran för en lika undergång, utan äfven Faliskerne, vid åtankan af deras första deltagande i kriget, ehuru de icke varit med vid dess förnyande. Då således desse tvenne samhällen, genom beskickningar till de tolf folken, hade utverkat att för hela Etrurien en landtdag vid Voltumnas tempel blef utlyst, lät Romerska Senaten, såsom om stora oroligheter deraf varit att befara, förordna Mamercus Æmilius för andra gången till diktator. Af honom antogs Aulus Postumius Tubertus till rytteri-öfverste, och krigsrustningarne voro nu så mycket allvarligare än förra gången, som man af hela Etrurien hade mera att befara än af tvenne bland dess samhällen.	E. R. b. 321. — F. Ch. f. 431.
KAP. 24 Saken aflopp imedlertid långt stillare än någon hade förmodat. Genom köpmän erhöllos tidningar, att Vejenterne fått afslag på sin ansökning om hjelp, med tillsägelse att genom egna krafter utföra ett krig, som de med eget beråd hade företagit, och icke fordra deltagande i sina olyckor af dem, med hvilka de icke velat dela sina glada utsigter. Diktatorn, som således såg sig beröfvad tillfället att genom krig förvärfva ära, önskade då, att under freden utföra något verk, som kunde förvara minnet af hans diktatur, på det han icke förgäfves måtte dertill vara utnämnd. Han beslöt derföre att inskränka censuren, antingen emedan han ansåg dess myndighet för öfverdrifven, eller att ämbetets långvarighet mera än dess makt förekom honom stötande. I en allmän sammankomst, som han af denna orsak påbudit, talade han på följande sätt »Vården af Statens yttre angelägenheter och förskaffande af allmän trygghet hade de odödlige Gudarne sjelfve sig åtagit; för sin del ville han besörja det, som inom murarne borde göras, nämligen vaka för Romerska folkets frihet. Men det säkraste skydd för denna vore, att höga ämbeten icke voro långvarige, och att för dem i afseende på tiden bestämdes en gräns, när den i afseende på makten icke kunde föreskrifvas. Andra ämbeten omvexlade årligen, censuren vore femårig; det vore tungt att i så många år, att en stor del af sin lifstid, lefva i beroende af samma personer. Han ville föreslå en lag, att censuren icke skulle räcka längre än ett år och sex månader». Med största enhällighet blef hans förslag dagen derefter af folket antaget — »och nu Quiriter (sade han), att J verkligen mån finna, huru litet jag älskar långvariga öfverhets-ämbeten, så afsäger jag mig härmed diktaturen.» — Sedan han således nedlagt sitt eget ämbete och satt en gräns för andras, blef han af folket med lyckönskan och yttrande af största välvilja beledsagad till sitt hus. Men censorerne, hvilka det förtröt att Mamercus inskränkt ett romerskt stats-ämbete, uteslöto honom ur sin tribus, pålade honom en åttadubbel skatt, och nedsatte honom i lägsta klassen af medborgare*). Det säges att han sjelf med utmärkt själsstyrka burit denna medfart, och mindre betraktat sjelfva skymfen än dess orsak; och att de högre af adeln, ehuru de ogerna sett censurmaktens inskränkning, likväl funnit sig stötte utaf detta prof af censorisk stränghet; helst hvar och en såg, att han längre och oftare skulle blifva beroende af censorer än han sjelf kunde förvalta censuren. Men bland folket skall en så häftig förtrytelse hafva uppstått, att ingen annans myndighet, än Mamerci egen, kunde skydda ceusorerne ifrån våldsamheter.	Erarium fecerunt.
KAP. 25 Sedan menighets-tribunerne, genom sitt oupphörliga skrik i folkets sammankomster, så långt hindrat val af konsuler, att staten var nära att blifva utan regering, segrade de slutligen så vida, att krigs-tribuner med konsulsmakt måste väljas, men det segerpris, som åsyftades — att någon plebej skulle väljas, — uteblef alldeles. Endast adelige blefvo valde: Marcus Fabius Vibulanus, Marcus Foslius, Lucius Sergius Fidenas) (433 f. Kr.). En farsot gjorde att allt annat detta året hvilade¹. Åt Apollo lofvades ett tempel för folkets helsa. Duumvirerna förrättade, efter de heliga böckernas anvisning, många offer, för att blidka Gudarnes vrede och afvända smittan ifrån folket; icke dess mindre var dödligheten stor i staden och på landet, och menniskor och boskap störtade om hvarandra. Till förekommande af hungersnöd, som befarades för landtbrukare, skickade man till Etrurien, till Pomptinska gebitet, till Cumæ och slutligen ända till Sicilien för att upphandla spannmål. — Om konsulsval uppstod nu ingen fråga. Till krigs-tribuner med konsulsmakt valdes Lucius Pinarius Mamercinus, Lucius Furius Medullinus, Spurius Postumius Albus, allesamman patricier*) (432 f. Kr.). Detta år aftog sjukdomens våldsamhet, och man hade hade ej heller att befara brist på säd, emedan sådan förut blifvit anskaffad. På Volskernes och Æquernes landtdagar, och i Etrurien vid Voltumnas tempel höllos överläggningar om krigsrustningar. Saken blef der på ett år uppskjuten och tillika beslutadt. att ingen landtdag dessförinnan skulle hållas, ehuru folket från Veji fruktlöst klagade, att samma öde, som förstört Fidenæ, sväfvade jemväl öfver deras stad. —Under detta yttre lugn började de mest ansedde af Romerska menigheten, som redan länge förgäfves smickrat sig med hopp om högre ära, att stämma möten i menighets-tribunernas hus. Här höllo de hemliga öfverläggningar, och klagade att »de voro till den grad föraktade af sitt stånd, att ehuru krigstribuner med konsulsmakt redan i så många år varit valde, hade ännu ingen oadlig någonsin kunnat ernå denna värdighet. En stor försigtighet hade det varit af deras förfäder att stadga, det ingen adelig skulle kunna erhålla plebejiska ämbeten: i annat fall skulle man äfven fått adeliga menighets-tribuner. Så illa voro de ansedde, äfven af sina egna, så djupt föraktade icke mindre af menigheten än af adeln». Andre ursäktade menigheten och kastade skulden på patricierna. »Genom deras röstvärfningar och ränker vore det, som vägen till äreställen för menigheten tillspärrades Om det tillätes menigheten att sansa sig efter deras med hotelser blandade böner, skulle hon nog vid omröstningen ihågkomma de sina, och såsom hon förskaffat sig ett bistånd (tribunatet) äfven veta att förskaffa sig regeringsmakt». Till förekommande af röstvärfning beslöts at tribunerne skulle föreslå en lag, att ingen, som sökte ett ämbete, skulle hafva lof att hvitfärga sin klädnad. Nu för tiden kunde detta anses för en småsak, som knappt på allvar borde komma i fråga; då upptände det en häftig strid emellan adeln och menigheten. Tribunerne utverkade dock att deras förslag blef antaget, och i denna sinnenas förbittring syntes det afgjordt, att menigheten skulle gifva sitt förtroende åt personer af sitt eget stånd. Att detta icke måtte ske obehindradt, togs af Senaten det beslut, att ett konsulsval skulle hållas.	E. R. b. 322. — F. Ch. f. 430. E. R. b. 323. — F. Ch. f. 429. Detta skulle kunna vara samma pestepidemi som drabbade Athen år 429 f. Kr. och som skildrades av Thukydides (II, 47). Varros kronologi som anges inom parantes i grön text avviker nämligen från den verkliga med fyra år. Livius kronologi som Kolmodins noter utgår ifrån kan vara korrekt om man tar hänsyn till att romerska år inte sammanfaller i tid med den gregorianska kalenderns år.
KAP. 26 Till förevändning nyttjades det nära förestående krig, som — enligt hvad Latinarne och Hernikerne anmält — tillrustades af Æquerna och Volskerna. Titus Quinctius Cincinnatus, Lucii son, äfven kallad Pennus, och Cajus Julius Mento blefvo konsuler) (431 f. Kr.), och krigsskräcken blef också icke länge uppskjuten. Igenom en bannlysningslag*), som hos dem var det kraftigaste tvångsmedel att uppbringa krigsfolk, hade troppar blifvit uppbådade, och ifrån bägge folken utryckte starka härar, som stötte tillsamman på Algidus. Här förskansade de sig bägge, Æquer och Volsker, i särskilda läger, och större sorgfällighet, än någonsin förut, användes af befälhafvarne att befästa sig och att öfva sitt manskap. Så mycket större skräck utbredde dessa tidningar i Rom. Senaten beslöt att en diktator skulle utnämnas, emedan desse folk, ehuru ofta besegrade, likväl nu, med kraftigare bemödande, än någonsin, förnyade kriget; dessutom hade en stor del af Roms stridbara manskap genom farsoten blifvit bortryckt. Men framför allt förskräcktes man af konsulernas egensinnighet, deras inbördes osämja, deras stridigheter i alla rådslag. Någre Författare säga, att desse konsuler hållit en olycklig slagtning på Algidus och att detta varit orsaken till en diktators utnämnande. Det vet man med visshet, att de, oense i allt annat, förenade sig i det ena, att icke efterkomma Senatens vilja, och icke utnämna någon diktator, till dess slutligen, då mer och mer förskräckande tidningar inlupo, och konsulerne ändå icke fogade sig efter Senatens beslut — Quintus Servilius Priscus, som med ära förvaltat de högsta embeten, på följande sätt tilltalte tribunerna: »Sedan det nu kommit till det yttersta, så uppmanar Senaten eder, j menighets-tribuner, att i denna statens högsta våda genom den ämbetsmakt, som tillhör eder, tvinga konsulerna att utnämna en diktator». Tribunerne, som i denna uppmaning sågo ett tillfälle att bjudas att utvidga sin makt, trädde afsides och förklarade å tribun-ämbetets vägnar, »att konsulerne borde hörsamma Senatens befallning; och om de längre tredskades emot detta höga samfunds beslut, skulle tribunerne gifva befallning att föra dem i häkte». Konsulerne ville heldre låta sig besegras af tribunerna än af Senaten; de anmärkte emedlertid att »högsta maktens rättighet vore af Senaten förrådd, och konsulatet lagdt under tribun-ämbetets ok, då konsulerne kunde af en tribun på ämbetets vägnar till någonting tvingas, ja till och med häktas, hvilket vore det yttersta som äfven en privat man kunde hafva att erfara». Lotten att utnämna diktator — ty icke en gång derom hade desse ämbetsbröder kunnat förena sig — tillföll Titus Quinctius. Han nämnde dertill sin svärfader Aulus Postumius Tubertus, en man af den största stränghet såsom befälhafvare; af honom antogs Lucius Julius till rytteri-öfverste. En Lagskipningshvila blef äfven genast påbuden och i hela staden företogs ingenting annat än krigsrustningar. Undersökning af anspråk på befrielse ifrån krigstjenst uppsköts till efter kriget; derigenom förmåddes äfven de, hvilkas rättighet kunde sättas i fråga, att låta anteckna sig. Äfven Hernikerne och Latinarne antyddes att lemna manskap, och bägge folken efterkommo med ifver diktatorns befallning.	E. R. b. 324. — F. Ch. f. 428. Lex sacrala: en lag, hvars öfverträdare voro fredlöse
KAP. 27 Allt detta skedde med största skyndsamhet, och sedan diktatorn förordnat konsuln Cajus Julius att blifva qvar till stadens försvar, och rytteri-öfversten Lucius Julius till besörjande af oförmodade krigsärender, på det ingenting, som under fälttåget kunde behöfvas, måtte förorsaka uppehåll; gjorde han, i ordasätt, som af öfverste presten (Pontifex Maximus) Aulus Cornelius förestafvades, ett löfte, att i anledning af detta krigsbuller anställa stora skådespel. Derefter delade han krigshären med konsuln Quinctius, ryckte ut ur staden och kom till fienderna. Såsom de sågo tvenne fiendtliga läger på kort afstånd ifrån hvarandra, så utsågo äfven de ställen till tvenne läger, vid pass ett tusende steg¹ ifrån fienden, diktatorn närmare till Tusculum, konsuln till Lanuvium. Här stodo således fyra härar i lika många förskansade läger, och hade midt imellan sig en slätt, af tillräcklig vidd, icke allenast för drabbningar imellan mindre partier, utan äfven för utbredande af de ömsesidiga slagtlinierna. Ifrån den stund, då läger stod emot läger, gick också ingen dag förbi utan skärmytslingar; ty diktatorn såg icke ogerna, att hans krigare, sedan de småningom rönt utgången af dessa fejder, genom jemförelsen af bägges styrka, i förhand fattade hopp om seger uti en hufvudslagtning. Då nu fienderne icke hade något att hoppas af ett ordentligt fältslag, angrepo de om natten konsulns läger, och öfverlemnade utgången åt en oviss tillfällighet. Det anskri, som plötsligen uppstod, väckte icke allenast konsulns vakt och snart hela hans arme, utan äfven diktatorn ur sömnen. När ögonblicklig hjelp var af nöden, saknade konsuln hvarken mod eller rådighet. En del af hans soldater förstärkte posterna vid portarne, en del bildade en kedja omkring vallen. I det andra lägret hos diktatorn var larmet mindre; derföre insåg man ock så mycket lättare, hvad som borde göras. Sedan diktatorn genast skickat, under anförande af under-fältherren Spurius Postumius Albus, en förstärkning till konsulns läger, begaf han sig sjelf med en del af tropparne på en liten omväg, till ett från krigsbullret helt aflägse ställe, för att derifrån oförsedd falla fienden i ryggen. Under-fältherren. Quintus Sulpicius förordnade han till befälhafvare i sitt läger; åt under-fältherren Marcus Fabius öfverlemnade han rytteriet, med befallning att icke före dager utrycka med en tropp, som under nattens buller vore svår att hålla i ordning. Allt hvad någonsin en klok och vaksam fältherre i en sådan ställning skulle förordna och göra, det förordnade och gjorde, allt i sin ordning, diktatorn. I synnerhet var det ett utmärkt prof af rådighet och mod, som visserligen förtjente mer en vanligt beröm, att han, äfven å sin sida, afskickade Marcus Geganius med några utvalda kohorter, att storma det fiendtliga lägret, ifrån hvilket, enligt säkra underrättelser, den största styrkan hade utgått. Denne, som angrep menniskor, hvilke, uppmärksamma på utgången af en främmande fara, tänkte så litet på sin egen säkerhet, att de försummat vakter och poster, hade nästan eröfrat lägret, förr än fienden visste att det var anfallet. Derpå gafs efter aftal tecken med rök, och så snart diktatorn blef det varse, utropade han att fiendens läger var taget, och befallde att öfverallt göra detta kunnigt.	1 479 meter
KAP. 28 Redan började det dagas, och allt låg för ögonen. Fabius hade angripit med rytteriet, och konsuln ifrån sitt läger gjort ett utfall emot de redan modfällda fienderna. På andra sidan hade diktatorn angripit reservtropparne och den andra linien, och hvart helst fienden vände sig vid det vilda larmet och de plötsliga anfallen, hade han ställt emot honom ett segrande fotfolk och rytteri. Således omringade på alla sidor, skulle alle till sista man lått umgälla sitt fredsbrott, om icke Volskern Vectius Messius, en man, mera adlad af bedrifter än af börd, med hög röst bestraffat sina vapenbröder, som redan började sluta sig i en krets. »Viljen j — sade han — här blottställa eder för fiendens pilar, oförsvarade, ohämnade? Hvarföre hafven j då vapen? eller hvarför hafven j sjelfve börjat krig, bullersamme i freden, fege i striden? Hvad hopp hafven j, då j slån här stilla? Tron j att någon Gud skall betäcka eder och rycka eder hädan? Med svärd måste väg banas. Upp då! j som viljen återse hem, föräldrar, makar, barn, följen mig på denna våg, som j sen mig förut beträda! Ingen mur eller vall, blott beväpnade stå här emot beväpnade. I mod ären j dem like; genom nöden — det yttersta och starkaste vapen — dem öfverlägsne». Så talade han och verkställde hvad han sagt; under förnyadt anskri följde de honom, föllo in, der Postumius Albus hade tillspärrat deras väg med sina kohorter, och trängde segraren tillbaka, till dess diktatorn kom sina redan vikande troppar till hjelp. Hit vänder sig nu hela slagtningen. På en enda man, på Messius, beror fiendens öde. Månge såras å ömse sidor, månge stupa. Sjelfve de romerske anförarne fäkta nu mera icke utan blodspillan. Men endast Postumius, träffad af en sten, gick med illa såradt hufvud från valplatsen. Hvarken diktatorn kunde af sin sårade skuldra, eller Fabius af sitt nästan vid hästen fastspetsade lår, eller konsuln af sin afhuggna arm förmås att vika utur denne länge oafgjorda slagtning.
KAP. 29 Öfver hopar af slagna fiender trängde Messius, hänförd af sin ifver, med en skara af de tappraste ynglingar, fram till Volskernes läger, som ännu icke var eröfradt. Dit vände sig äfven hela slagtningen. Konsuln, som förföljt de flyktande ända till vallen, angrep sjelfva lägret och dess förskansning; dit anryckte äfven från en annan sida diktatorn med sina troppar. Stormen blef nu icke mindre häftig än slagtningen hade varit. Det säjes att konsuln till och med kastat en fana öfver vallen, för att förmå soldaterna att ifrigare bestiga den, och att första stormningen skett, för att återtaga denna fana. Snart hade äfven diktatorn nedrifvit pålverket och fört striden in i lägret. Då började fienderne öfverallt att bortkasta vapnen och gifva sig. Sedan således äfven detta läger var intaget, blefvo alle fiender, med undantag af senatorerne, sålde. Den del af bytet, som Latinarne och Hernikerne igenkände såsom sin egendom, blef dem åter tillställd; det öfriga sålde diktatorn till den mestbjudande, och sedan han uppdragit åt konsuln befälet i lägret, tågade han sjelf triumferande in i Rom och nedlade diktaturen. — Denna ärofulla diktatur har af några författare fått ett obehagligt minne, hvilka berätta att Aulus Postumius låtit halshugga sin egen segerrika son, emedan han, förledd af tillfället till en ärofull kamp, hade utan tillåtelse öfvergifvit sin post. Jag vill icke tro och, då meningarne äro delade, är det mig tillåtet att icke tro detta. Ett skäl dertill, ibland andra, är det brukliga uttrycket Manlisk (icke Postumisk) krigstukt (Imperia Manliana), då utan tvifvel den, som först gifvit ett så grymt exempel, äfven bordt framför andra erhålla ett namn som utmärker grymhet. Också har Manlius fått tillnamnet den befallande (Imperiosus), då deremot Postumius icke är utmärkt med något obehagligt binamn. — Konsuln Cajus Julius invigde, i sin ämbetsbroders frånvaro, Apollos tempel, utan lottning. Quinctius, som upptog detta illa, besvärade sig förgäfves deröfver i Senaten, sedan han efter krigshärens upplösning återkommit till staden. — På detta af stora händelser utmärkta år tilldrog sig äfven en, som då för tiden alldeles icke syntes röra romerska staten, nämligen att Karthaginenserne, som framdeles skulle blifva så mäktige fiender, då för första gången, i anledning af Sicilianernes inbördes söndringar, öfverförde en krigshär till Sicilien, till det ena partiets understöd.
KAP. 30 I Rom sökte menighets-tribunerne utverka att krigs-tribuner med konsulsmakt skulle väljas; men afsigten kunde icke vinnas. Konsuler blefvo Lucius Papirius Crassus och Lucius Julius) (430 f. Kr.). Sedan Æquerne genom sändebud anhållit hos Senaten om förbund, och man, i stället för förbund, fordrat underdånighet, erhöllo de ett åttaårigt stillestånd. Volskernes samhälle var, till råga på den vid Algidus lidna förlusten, genom en hårdnackad kamp imellan krigets och fredens förfäktare, inveckladt i split och oroligheter. Från alla sidor njöto Romarne lugn. Då konsulerne, genom en tribuns sqvaller, hade upptäckt, att tribunerne ärnade föreslå en lag, som mycket önskades af folket, om böters bestämmande i penningar, skyndade de sig att förekomma dem med en sådan föredragning. — Konsuler blefvo Lucius Sergius Fidenas för andra gången och Hostus Lucretius Tricipitinus) (429 f. Kr.). Intet som förtjenar att anmärkas föreföll under deras styrelse. Deras efterträdare i konsulatet voro Aulus Cornelius Cossus och för andra gången Titus Quinctius Pennus) (428 f. Kr.). Vejenterne gjorde ströftåg på romerska området. Ett rykte gick att någre af Fidenaternes ungdom deltagit i detta ströfveri, och det uppdrogs åt Lucius Sergius, Quintus Servilius och Mamercus Æmilius att undersöka den saken. Någre blefvo förvisade till Ostia, emedan de icke nöjaktigt kunde utreda, hvarför de vid den tiden varit borta från Fidenæ. Man förstärkte kolonisternes antal, och tilldelade dem deras egor, som i kriget hade omkommit. — Man led detta året ganska mycket af torka, och det felades icke allenast regn, utan sjelfva jorden, beröfvad sin naturliga fuktighet, kunde knappt förse de ständiga floderna med vatten. På somliga ställen gjorde vattenbristen stort nederlag ibland boskapskreaturen, som vid de uttorkade källorna och bäckarna förgingos af törst; andre omkommo af skabb. Sjukdomar spriddes genom smitta äfven till menniskor; de angrepo först landtfolket och trälarne, och utbredde sig sedan öfver hela staden. Men det var icke allenast kropparne, som angrepos af sjukdomsgift; äfven sinnena blefvo anstuckne af en mångfaldig och mestadels fremmande vantro, då sådane, som för enskild vinst begagna sig af menniskors vidskeplighet, genom sina spådomar införde nya offerbruk i familjerna; till dess ändtligen de förnämare på statens vägnar började blygas, när de på alla gator och i alla bönhus sågo fremmande och ovanliga offer, till försoning af Gudarnes vrede, frambäras. Då uppdrogs det åt Ædilerne att tillse, det inga andra än romerska Gudar, och desse endast efter landets sed måtte dyrkas. — Den hämnd man ärnat Vejenterna uppsköts till följande året, då Cajus Servilius Ahala och Lucius Papirius Mugillanus voro konsuler**) (427 f. Kr.). Men äfven då drog man i betänkande att genast förklara dem krig eller låta troppar utrycka. Man trodde sig förut böra sända krigshärolder till att fordra upprättelse. Kort förut hade man levererat Vejenterne tvenne slagtningar, vid Nomentum och vid Fidenæ; ingen fred, endast en vapenhvila, hade derefter blifvit ingången, och denna var icke allenast utlupen, utan redan före utloppet af dem bruten. Icke dess mindre afsändes härolder, men deras ord blefvo icke hörde, när de efter fädernes bruk aflade ed och fordrade upprättelse. Sedermera uppstod en tvist, om krigsförklaringen skulle ske på folkets befallning, eller om Senatens beslut vore tillräckligt. Genom hotelser att hindra utskrifningen genomdrefvo tribunerne, att konsulerne måste underställa folket frågan om kriget. Alle centurionerne gåfvo sitt bifall. Äfven deruti hade menigheten öfverhanden, att hon erhöll, det inga konsuler för det nästföljande året skulle väljas.	E. R. b. 325. — F. Ch. f. 427. E. R. b. 326. — F. Ch. f. 426. E. R. b. 327. — F. Ch. f. 425. E. R. b. 328. — F. Ch. f. 424.
KAP. 31 Fyra krigs-tribuner med konsularisk makt blefvo valde: Titus Quinctius Pennus, som förut varit konsul, Cajus Furius, Marcus Postumius, Aulus Cornelius Cossus*) (426 f. Kr.). Ibland dessa förvaltade Cossus stadens styrelse. De öfrige tre gingo, efter förrättad utskrifning, till Veji, och tjenade till bevis huru skadligt det är i ett krig att flere hafva högsta befälet. Då hvar och en hade sin särskilda tanka, och sökte att utföra sina egna planer, gåfvo de derigenom fienden tillfälle att vinna fördelar. Ty under det någre befallde att blåsa till återtåg, andre till anfall, angrepo Vejenterne i ett gynnande ögonblick den villrådiga hären: det närbelägna lägret emottog likväl de i oordning flyktande, och skymfen var således större än förlusten. Men folket i Rom var bedröfvadt, ty det var ovant att besegras. Hatet föll på tribunerna; man fordrade en diktator: på honom berodde samhällets hopp. Men äfven här mötte den betänkligheten, att en diktator endast af en konsul kunde utnämnas; man rådfrågade derför Augurerna, hvilka undanröjde delta tvifvelsmål. Aulus Cornelius nämnde Mamercus Æmilius till diktator, och blef sjelf af honom nämnd till rytteri-öfverste. Så litet kunde censorernes näpst hindra, att man — då samhällets lycka behöfde en sann duglighet — uti ett orättvist skymfadt hus uppsökte statens högste styresman. Uppblåste af sin medgång hade Vejenterne skickat sändebud rundt omkring till Etruriens folk, med den skrytsamma tidning att de i en enda träffning hade slagit tre romerska fältherrar; och ehuru de icke kunnat utverka något offentligt deltagande, drogo de likväl till sig, genom hoppet om byte, frivillige ifrån alla orter. Endast Fidenaterne funnos benägne till fredsbrott, och likasom det varit dem omöjligt att begynna krig utan med ett nidingsverk, sölade de först sina vapen i de nya kolonisternes, såsom förut i sändebudens blod, och förenade sig derefter med Vejenterne. Nu rådgjorde bägge folkens hufvudmän, antingen de skulle välja Veji eller Fidenæ till krigets hufvudsäte. Fidenæ syntes genom läget beqvämare. Vejenterne gingo således öfver Tibern och flyttade kriget till Fidenæ. I Rom var en stor förskräckelse. Sedan man ifrån Veji hemkallat krigshären, som också sjelf af sin olycka var nedslagen, uppslogs ett läger utanför collinska porten, beväpnade vakter fördelades på murarne, lagskipningen upphörde på forum; bodarne tillslötos, och allt fick mera utseende af ett läger än af en stad. —	E. R. b. 329. — F. Ch. f. 423.
KAP. 32 Härolder utsändes nu kring alla gator, att kalla stadens bestörta invånare till en allmän sammankomst. Här förebrådde diktatorn dem med stränghet »att deras mod berodde af så obetydliga lyckans omvexlingar, att de efter en ringa förlust, — som dock hvarken af fiendens tapperhet eller af romerska arméens feghet, utan af befälhafvarnes oenighet vore förorsakad — fruktade för Vejenterna, en fiende, som de sex gånger besegrat, och för Fidenæ, som de snart sagdt oftare eröfrat än angripit. Både Romarne och fienderne voro ännu de samme, som de i så många århundraden varit; ännu hade de samma mod, samma kroppsstyrka, samma vapen. Äfven han vore densamme diktatorn Mamercus Æmilius, som förut vid Nomentum hade slagit Vejenternes och Fidenaternes, då med Faliskerna förenade, härar, och rytteri-öfversten Aulus Cornelius skulle på slagfältet visa sig vara den samme, som i förra kriget såsom krigs-tribun, i tvenne arméers åsyn, hade dödat Vejenternes konung Lars Tolumnius, och fört till den Feretriske Jupiters tempel dess eröfrade vapenrustning. De skulle således fatta vapen, med åtanka deraf, att på deras sida voro triumfer, byten, seger; på fiendens, ett nidingsmord, i trots af folkrätten begånget på offentliga sändebud, de fidenska kolonisternas mord, midt under freden, stilleståndets kränkning, det sjunde olyckliga upproret. Han vore fullt öfvertygad att så snart som läger stode emot läger, skulle glädjen öfver romerska härens skymt hos dessa, de nedrigaste af alla fiender, icke blifva långvarig, och romerska folket skulle erfara, huru mycket mera de gjort sig förtjenta af staten, som utnämnt honom för tredje gången till diktator, än de som velat sätta en fläck på hans andra diktatur, emedan han frånryckt censuren ett tyranniskt välde». Sedan han derpå aflagt sina löften, bröt han upp, och gick att slå läger ettusende femhundrade steg¹ hitom Fidenæ, på högra sidan betäckt af bergen, på den venstra af Tiberströmmen. Underfältherren Titus Quinctius Pennus fick hans befallning att intaga bergen och besätta en viss undangömd höjd, som låg bakom fienden. Följande dagen, då Etruskerne utryckt till slagtning, fulle af mod öfver den fördel de nyligen, mera genom en lycklig tillfällighet, än genom vapen hade vunnit, dröjde han någon stund, till dess hans spioner anmälde att Quinctius hade bemäktigat sig höjden, som stötte intill borgen i Fidenæ; då rycker han fram, och förer sitt fotfolk, färdigt till slagtning, i stark marsch emot fienden; men befaller rytteri-öfversten, att icke utan hans order begynna träffning; han ville sjelf gifva honom tecken, när rytteriets hjelp behöfdes och då skulle han, med minnet af sin kongliga kamp, med minnet af sin eröfrade hedersrustning och af Romulus och Jupiter Feretrius, förrätta hvad honom tillhörde. Fotfolket fäktade med yttersta häftighet. Brinnande af hat utmanade Romaren den gudlösa Fidenaten, den Vejentiska stråtröfvaren, dessa stilleståndsbrytare, sölade af sändebuds skändliga mord, bestänkte med sina kolonisters blod, dessa trolösa bundsförvandter, dessa fega fiender — — — och uttömde både i ord och gerningar sin ilska.	Drygt två kilometer.
KAP. 33 Redan genom hans första anlopp var fiendens slagtlinie rubbad, då plötsligen ur Fidenæs öppnade portar utbröt en ny här, sådan som man före den tiden aldrig sett eller hört omtalas. En oräknelig skara, väpnad med eldar, helt lysande af brinnande bloss, rusade, likasom den varit besatt, i vildt lopp emot fienden och förskräckte för ett ögonblick Romarne genom ett så ovanligt stridssätt. Nu lät diktatorn såväl rytteri-öfversten med rytteriet som äfven Quinctius ifrån bergen framrycka och återställde kampen, under det han sjelf ilade till den venstra flygeln, hvilken i ett tillstånd, som mera liknade en eldsvåda in en slagtning, förskräckt hade vikit undan för lågorna. »Hvad!» — ropade han med hög röst — »besegrade med rök och såsom en bisvärm fördrifne från edert ställe, skolen j vika för en obeväpnad fiende? kunnen j icke med svärdet släcka dessa eldar? eller — om här skall fäktas med eld, och icke med vapen — kunnen j ej hvar för sig rycka dessa bloss ur deras händer och kasta dem emot dem sjelfva? Upp soldater! tänken på det romerska namnet, på edra fäders tapperhet och eder egen: vänden denna brand emot fiendernas stad, och förstören med dess egna lågor detta Fidenæ; som j icke kunnat försona med edra välgerningar. Edra sändebuds, edra kolonisters blod, edert härjade land fordrar detta af eder.» På diktatorns befallning sättes hela hären i rörelse; blossen blifva dels uppfångade i farten, dels med våld ryckte ifrån fienden; bägge arméerne väpnades med eld. Rytteri-öfversten uppfann också för sin del ett nytt slag af kavalleristrid. Han befaller att taga tyglarne af hästarne, gifver den afbetslade hästen sporrarne och störtar sig sjelf förut midt ibland lågorna; äfven de öfrige hästarne, drifne af sporrarne, föra i ohämmadt lopp sina ryttare emot fienden. Dammet, som uppsteg och blandades med röken, bortskymde dagsljuset både för karlar och hästar. Den anblick, som förskräckt krigarne, skrämde icke hästarne, och rytteriet kastade derföre, ehvar det framträngde, allt till jorden, likt en instörtande byggnid. — Nu hördes ett nytt anskri och då begge arméerna betagne af förundran vände sig ditåt, utropade diktatorn, »att det var underfältherren Quinctius och hans folk, som fallit fienden i ryggen», hvarpå han sjelf under ett förnyadt fältskri ännu häftigare framträngde. Då nu tvenne härar, tvenne anfall från motsatta sidor, både framtill och baktill, trängde de kringrända Etruskerna, då ingen väg till flykt stod dem öppen, hvarken tillbaka till lägret, ej heller till bergen, hvarifrån en ny fiende kastat sig dem till mötes, och då de afbetslade hästarne öfver hela fältet kringspridt rytteriet: så flyktade största delen af Vejenterna i hastigt lopp till Tibern; de Fidenater som ännu voro öfrige togo vägen åt staden Fidenæ. Flykten förde de förra i sin förskräckelse midt in i blodbadet; somlige blefvo nedhuggne på stränderna, andre jagades i vattnet och bortfördes af strömmen; äfven de som kunde simma sönko af trötthet, blodförlust och förskräckelse till botten, och af ett stort antal kommo endast någre få öfver floden. Den nedre hopen rusade genom lägret till staden. Dit förde hettan också de förföljande Romarne, isynnerhet Quinctius och de krigare, som kort förut med honom hade nedgått ifrån bergen och voro ännu de friskaste till att kämpa, emedan de först vid slutet af slagtningen hade framkommit.
KAP. 34 Sedan desse, blandade med fienderna, inkommit genom stadsporten, uppstego de på murarne, och gåfvo derifrån tecken åt de sina, att staden var intagen. När diktatorn blef detta varse — ty äfven han hade redan inträngt i fiendernas öfvergifna läger — förde han sitt folk, som just ville skingra sig för att plundra — genom det hopp han gaf dem om ett rikare byte i staden — till porten, och begaf sig, så snart han var insläppt, till borgen, dit han såg att den flyktande skaran rusade. Blodbadet blef i staden icke mindre än på slagtfältet, till dess de bortkastade vapnen och gåfvo sig åt diktatorn, utan att begära något mer än lifvet. Staden och lägret sköflades. Följande dagen, sedan för hvarje krigare ifrån ryttare till centurion en fånge, och för dem, hvilkas tapperhet varit utmärkt, tvenne blifvit genom lottning uttagne, samt de öfrige offentligen försålde, förde diktatorn sin segerrika och med byte belastade armé i triumf tillbaka till Rom, och då rytteri-öfversten på hans befallning afträdt från sitt ämbete, nedlade han äfven sjelf diktaturen, och återlemnade efter sexton dagar i fred det öfverbefäl, som han i krig och en vådlig ställning hade emottagit. I några tideböcker berättas, att äfven en sjöträffning med Vejenterna vid Fidenæ blifvit hållen: ett företag, lika svårt, som otroligt, då floden icke en gång nu är dertill nog bred. och den tiden var, som man vet af de gamlas berättelser, ännu mycket smalare: så framt icke en skärmytsling imellan några fartyg, vid öfverfartens bestridande, må hända blifvit, såsom ofta sker, förstorad af dem, som eftersträfvat den prunkande titeln af en sjöseger.
KAP. 35 Det följande året fördes styrelsen af krigs-tribuner med konsularisk makt, Aulus Sempronius Atratinus, Lucius Quinctius Cincinnatus, Lucius Furius Medullinus, Lucius Horatius Barbatus) (425 f. Kr.). Åt Vejenterna beviljades tjugu års stillestånd, och åt Æquerna för tre år, ehuru de sökt det för flera. Äfven inom Rom var lugnet ostördt af misshälligheter. — Det följande året, som hvarken utmärktes af yttre krig eller inre tvedrägt, blef genom firandet af de under kriget utlofvade skådespelen högtidligt, så väl för den prakt som krigs-tribunerne dervid använde, som för tilloppet af åskådare ifrån grannfolken. Tribuner med konsuls makt voro Appius Claudius Crassus, Spurius Nautius Rutilus, Lucius Sergius Fidenas, Sextus Julius Julus*) (424 f. Kr.). Genom värdarnes artighet funno de främmande ett ökadt nöje af detta skådespel, vid hvilket de efter offentlig överenskommelse sig infunnit. — Efter högtidens slut höllo menighets-tribunerne uppviglande tal till folkhopen, hvilken de förebrådde, »att den, tjusad af en dum beundran för personer som den hatade, qvarhöll sig sjelf i evigt slafveri, och ej allenast icke vågade höja sig till hopp om delaktighet i konsulatet, utan till och med vid val af krigs-tribuner — hvartill dock adel och menighet egde samma rätt — glömde både sig sjelf och de sina. De borde derföre icke längre förundra sig, om ingen bevakade menighetens fördelar. Möda och fara underkastade man sig blott för det, hvaraf fördel och ära kunde väntas. Det vore intet, som icke menniskor skulle våga, om de för stora företag hade utsigt på stora belöningar. Men att någon menighets-tribun skulle, med stor fara och ingen förmån, blindt störta sig i strider, af hvilka han förutsåge den säkra följd, att adeln, emot hvilken han kämpade, skulle förfölja honom med ett oförsonligt krig, utan att menigheten, för hvilken han stridde, utmärkte honom genom en större ära — det borde man hvarken hoppas eller begära. Höga tänkesätt tillskapas genom höga värdigheter. Ingen oadelig skulle förakta sig sjelf, så snart han upphörde att vara föraktad. Man borde ändteligen göra försök med en eller annan, om någon plebej vore skicklig att bestrida en hög värdighet, eller om det vore att anse såsom ett järtecken och ett underverk, när i det oadeliga ståndet uppstode någon man af mod och duglighet. Med största bemödande hade man tillkämpat sig, att krigs-tribuner med konsularisk makt äfven inom menigheten fingo väljas. Män af bepröfvad skicklighet i fred och i krig hade anmält sig såsom sökande. De första åren smädade, afvisade med förakt, ett åtlöje för adeln, hade de slutligen upphört att frivilligt blottställa sig för beskymfning. De förstodo icke hvarföre man ej alldeles afskaffade en lag, som tilläte att göra det, som aldrig skulle göras; ty öfver en olikhet i rättigheter skulle man hafva mindre att blygas, än om man för egen ovärdightt blefve förbigången».	E. R. b. 330. — F. Ch. f. 422. E. R. b. 331. — F. Ch. f. 421.
KAP. 36 Tal utaf detta slag, som med bifall hördes, uppmuntrade några (plebejer) att söka krigs-tribunatet; den ene lofvade det, en annan något annat, som han till menighetens bästa under sin ämbetstid ville utverka. Man gaf anledningar att hoppas en utskiftning af statsjorden, anläggningar af nybyggen, och krigsfolkets besoldande genom en skatt som skulle påläggas jordegarne. Men krigs-tribunerne passade på en tid, då mycket folk bortrest ur staden, och sedan senatorerne i hemlighet fått bud att till en viss dag komma tillbaka, gjordes i menighets-tribunernes frånvaro ett senatsbeslut, »att såsom ett rykte gick, att Volskerne hade ströfvande inträngt på Hernikernes område, skulle krigs-tribunerne gå att undersöka förhållandet, och val af konsuler anställas.» Vid afresan uppdrogo de befälet i staden åt Appius Claudius, son af decemviren, en rask yngling, och som redan från vaggan hade insupit hat till menigheten och dess tribuner. Menighets-tribunerne kunde ingen strid begynna, hvarken med de frånvarande, som hade utverkat senatsbeslutet, ej heller med Appius, då saken redan var afgjord.
KAP. 37 Till konsuler valdes Cajus Sempronius Atratinus och Quintus Fabius Vibulanus) (423 f. Kr.). En (för Rom) främmande, men likväl minnesvärd händelse skall detta året hafva tilldragit sig, nemligen att Vulturnum, det nu varande Capua, en stad tillhörig Etruskerna, eröfrades af Samniterna och fick efter deras anförare Capys, eller — som synes troligare — för sitt flacka läge (Campester ager*) namnet Capua. Förr än denna eröfring gjordes, hade de af Etruskerna, hvilka de med krig utmattat, blifvit upptagne i gemenskap af staden och dess egor, men nybyggarne öfverföllo sedermera de gamla invånarne och mördade dem om natten, då de efter en högtidsdag voro af sömn och välplägning förtyngde. — Det var efter dessa händelser, som de förutnämnde konsulerne den trettonde December tillträdde styrelsen. Redan hade icke allenast de för det ändamålet utskickade återkommit med svar, att ett krig med Volskerna otvifvelaktigt förestod, utan äfven sändebud ifrån Latinarne och Hernikerna berättade »att Volskerne aldrig förr med större sorgfällighet valt sina anförare eller uppsatt sina troppar. Den allmänna tonen hos dem vore, att antingen måste man för alltid upphöra att tänka på krig och vapen och underkasta sig oket, eller i mod, i härlighet och i krigstukt icke eftergifva dem, med hvilka man stridde om herraväldet.» Dessa berättelser voro icke ogrundade. På Senaten gjorde de likväl icke det intryck som de förtjente, och Cajus Sempronius, som detta krig genom lotten tillföll, förlitade sig på lyckan, såsom om den aldrig kunnat förändras, och som han anförde ett segrande folk emot besegrade, så behandlade han allting med sådan lättsinnighet och sorglöshet, att i Volskernes armé var mera romersk krigstukt än i den romerska. Lyckan trädde derföre ock nu, såsom ofta, på förtjenstens sida I det första fältslaget, som af Sempronius utan försigtighet och öfverlägguing företogs, börjades drabbningen utan någon reservtropp till hufvudarméens säkerhet, och utan att kavalleri på tjenliga ställen var uppstäldt. Redan af fältskriet kunde man döma åt hvilkendera sidan segren skulle vända sig. Lifligare och tätare ljöd det hos fienden; på Romarnes sida missljudande, ojemnt, ofta men mattare upprepadt, förrådde det, genom sin osäkra hållning, sinnenas bäfvan. Trotsigare framryckte derföre fienden, trängde på med sköldarne och svängde de blixtrande svärden; på andra sidan vacklade hjelmarne på Romarnes hufvuden, hvilka kastade omkring sig rädda blickar, lupo villrådige af och an, och slöto sig intill hopen. Än stodo fälttecknen qvar, öfvergifne af sina försvarare, än drogos de tillbaka inom sina manipler. Ännu var flykten, ännu segren icke afgjord. Romaren betäckte sig mera, än han kämpade. Volskern ryckte framåt, trängde in på slagtlinien, och såg flera fiender stupa än taga flykten.	E. R. b. 332. — F. Ch. f. 420.
KAP. 38 Men snart började desse på alla punkter att vika. Fruktlösa voro konsuln Sempronii bannor, fruktlösa hans uppmuntringar; hvarken fältherrens order eller konsulns höghet gjorde någon verkan, och snart hade det blifvit en fullkomlig flykt, om icke Sextus Tempanius, en dekurion vid rytteriet, i denna nästan förlorade ställning, genom sin rådighet kommit till undsättning. Med stark stämma ropade denne, att »alle ryttare som önskade statens räddning skulle sitta af», och då alle, likasom det varit konsulns order, efterkommo detta, fortfor han: »Om icke detta till fotfolk förvandlade rytteri*) hämmar fiendens påträngande, så är det slut med herraväldet. Följen min lans i stället för standar. Visen Romarne och Volskerna, att till häst intet rytteri, till fot intet fotfolk är eder vuxet.» Då hans uppmaning besvarades med ett bifallsrop, gick han förut, hållande lansen i höjden. Hvarthän de vända sig, bana de sig väg med våld och tränga under sköldarnes betäckning dit, der de se de sina hårdast ansatta. På alla punkter, dit deras ifver dem förde, blir slagtningen återställd, och om ett så ringa antal kunnat på samma gång vara allestädes, hade fienderne otvifvelakligt blifvit slagne på flykten.	Cohors parmata, troligen det rätta läsningssättet i stället för det vanliga armata. Jfr början af följ. Kapitel. Parma var en rund sköld, som hörde till rytteriets vapen. Cohors betyder en infanteri-corps, af legioner eller bundsförvandts-troppar.
KAP. 39 När de nu öfverallt oemotståndligt framträngde, gaf Volskernas fältherre order att gifva rum åt de sällsamma fiendlliga infanteristerna, med ryttaresköldar, till dess de, hänförde af sin hetta, blifvit afskurne från de sina. Detta skedde. Ryttarne blefvo inneslutna och kunde icke mer bryta igenom på samma sätt, som de kommit, emedan fienden just på den punkt, der de banat sig väg, nu slöt sig tätast tillsamman. Då konsuln och de romerska legionerne ingenstädes mera sågo dem, som nyss voro hela arméens skyddsvärn, trotsade de alla faror, på det så många tappra hjeltar icke måtte, af fienden kringrände, förstöras. Volskerne vände åt tvänne motsatta sidor, försvarade sig på den ena emot konsuln och legionerna, och ansatte på den andra Tempanius och hans ryttare, hvilka, efter många fruktlösa försök att slå sig igenom till de sina, intogo en höjd, hvarest de, uppställde uti en ring, gjorde ett blodigt motstånd. Striden upphörde ock icke före natten. Äfven konsuln uppehöll fienden i en oafbruten kamp, så länge något dagsljus var öfrigt. Natten åtskilde dem, utan att segren blifvit afgjord, och af okunnighet om utgången rådde i båda lägren en sådan rädsla, att bägge arméerna, såsom besegrade, qvarlemnade sina sårade tillika med en stor del af trossen och drogo sig tillbaka till de närmaste bergen. Höjden blef likväl blockerad till efter midnatten; men sedan de blockerande fått höra att lägret var öfvergifvet, trodde de sin armé vara slagen, och togo likaledes flykten, hvar och en dit han i mörkret af förskräckelsen fördes, Tempanius blef, af fruktan för försåt, qvarstående med sin tropp till dagningen. Då gick han med några få ut för att speja, och sedan han af sårade fiender genom frågor inhemtat, att Volskernes läger var öfvergifvet, nedkallade han glad de sina från höjden, och ryckte in i Romerska lägret. När han äfven der fann allt tomt och öde och i lika oordning som hos fienden, tog han — förr än upptäckten af misstaget skulle föra Volskerna tillbaka — så många sårade med sig, som han kunde, och tågade genaste vägen till Rom, okunnig hvartåt konsuln hade ställt sin kosa.
KAP. 40 Hit hade ryktet om det olyckliga slaget och om lägrets öfvergifvande redan hunnit, och framför allt hade man begråtit ryttarnes förlust, såsom icke mindre bedröflig för staten än för deras anhöriga. I den fruktan, som häraf uppstod för sjelfva stadens säkerhet, besatte konsuln Fabius portarne med vakt, då en tropp af ryttare på afstånd syntes, icke utan att injaga skräck, emedan man icke visste hvilka de voro; snart blefvo de dock igenkände och denna fruktan förbyttes till så stor glädje, att kring hela staden skallade ett fröjderop öfver rytteriets lyckliga och segersälla återkomst, och från de nyligen i sorg nedsänkta husen, som begråtit de sina såsom förlorade, strömmade man ut på gatorna, och bäfvande mödrar och makar, af glädje förgätande anständigheten, ilade tåget till mötes, och störtade, af förtjusning nästan dignande och sanslöse, hvar och en i famnen på de sina. — Menighets-tribunerne, som hade stämt Marcus Postumius och Titus Quinctius till ansvar, för den genom deras skuld förlorade slagtningen vid Veji, sågo i den nya förbittringen emot konsuln Sempronius ett tillfälle yppas, att upplifva hatet emot dessa. De kallade derföre menigheten till en sammankomst, i hvilken — sedan de med häftighet utropat, att staten blifvit vid Veji förrådd af sina härförare; att sedermera, då det för dessa aflupit utan straff, krigshären i Volskernas land blifvit förrådd af konsuln, det tappraste rytteri lemnadt till slagtoffer, lägret nesligen öfvergifvet — en tribun vid namn Cajus Julius lät framkalla ryttaren Tempanius, och i allas närvaro sålunda tilltalade honom: »Sextus Tempanius, jag frågar dig, om du tror att konsuln Cajus Sempronius på behörig tid inlåtit sig i träffning, eller om han med någon reservtropp besörjt hufvudarméens säkerhet, eller om han uppfyllt någon enda af en rättskaffens konsuls pligter? Vidare: om icke du sjelf, efter romersks legionernes nederlag, af eget beråd, förmådde kavalleriet att sitta af och återställde drabbningen? Om konsuln sedermera, när du och rytteriet voro afskurne ifrån vår hufvudarmé, antingen sjelf kommit eder till hjelp eller skickat eder undsättning? Ändtligen, om du följande dagen någonstädes fått bistånd? eller om du och din tropp genom egen tapperhet framträngt till lägret? om J uti lägret funnit någon konsul, någon armé, eller ett tomt läger, öfvergifne sårade krigare? Jag uppmanar dig vid din tapperhet och din trohet, som allena i detta krig räddat staten, att i dag säga detta. Än mer: hvar Cajus Sempronius, hvar våra legioner äro? om du blifvit öfvergifven, eller om du har öfvergifvit konsuln och krigshären? — slutligen, om vi äro besegrade, eller om vi segrat?»
KAP. 41 På dessa frågor skall Tempanius hafva svarat med ett tal, som var utan prydlighet, men kraftigt, såsom det egnade en krigare, och lika skildt ifrån fåfängan af eget beröm, som ifrån glädjen öfver andras förklening. »Huru stor insigt i krigsväsendet Cajus Sempronius egde — sade han — ett sådant omdöme öfver sin fältherre tillhörde icke en soldat att gifva; detta hade tillhört romerska folket, när det på valdagen utkorade honom till konsul. Man borde således icke af honom fordra reda för fältherrars planer eller konsulers företag, — ämnen, hvilkas bedömande äfven af stora själar och snillen fordrade noggrann öfverläggning; — men hvad han sett, det kunde han berätta. Förr än han afskars ifrån hufvudarméen, hade han sett konsuln kämpa i spetsen för sina troppar, uppmuntra dem, visa sig öfverallt imellan Romarnes fälttecken och fiendens vapen. Sedermera hade han väl förlorat de sina ur ögonsigte, men af gnyet och ropet likväl förnummit, att striden ända till natten blifvit fortsatt, och han trodde att fiendernas myckenhet gjort det omöjligt att framtränga till den höjd, som han sjelf hade intagit. Hvar krigshären vore, visste han icke; han förmodade, att likasom han sjelf i nödens stund genom en fast ställning skyddat sig och de sina, så hade äfven konsuln, för att rädda sin armé, valt en säkrare ort till läger. Han trodde också icke att Volskernes belägenhet vore bättre än Romarnes. Händelsen och natten hade å båda sidor bragt allt i förvirring.» — Han bad derefter att man icke måtte uppehålla honom, som af mödor och sår vore utmattad, och fick taga afträde med utmärkt beröm, icke mindre för sin anspråkslöshet än sin tapperhet. — När detta förenades, var konsuln på den Lavicanska vägen redan anländ till det åt Quies (Hvilans Gudinna) helgade templet. Till detta ställe skickades ifrån Rom vagnar och dragare, som emottogo det af slagtningen och nattmarschen uttröttade manskapet. Kort derefter inryckte konsuln i staden, och visade sig icke mera sorgfällig att urskulda sig sjelf än att tilldela Tempanius de loford han förtjenat. Marcus Postumius, som vid Veji hade varit krigs-tribun med konsulsmakt, blef, såsom anklagad, gifven till offer åt folkets missnöje öfver krigets olyckor och dess förbittring emot anförarne: han dömdes till böter af tiotusende fullvigtiga mark koppar. Hans ämbetskamrat Titus Quinctius, som sköt hela skulden för den tidens missöden på sin redan sakfällde medbroder, blef enhälligt frikänd för sina lyckliga bedrifter, både såsom konsul, i kriget emot Volskerna, under diktatorn Postumi Tuberti öfverbefäl, och vid Fidenæ, såsom underfältherre åt en annan diktator Mamercus Æmilius. Till hans befrielse bidrog ock, som det säges, minnet af hans fader, den vördnadsvärde Cincinnatus, samt den högt bedagade Quinctii Capitolini ödmjuka bön, att han, hvars död ej vore långt borta, icke måtte nödgas föra till Cincinnatus en så bedröflig tidning.
KAP. 42 Menigheten valde Sextus Tempanius, samt Aulus Sellius, Sextus Antistius och Spurius Icilius, alla frånvarande, till sina tribuner; det var ock dessa, som ryttarne, på Tempani inrådan, hade uppdragit befälet öfver sig, såsom ceuturioner. Då hatet till Sempronius hade gjort konsulsnamnet misshagligt, beslöt Senaten att krigs-tribuner med konsularisk makt skulle väljas. Desse blefvo Lucius Manlius Capitolinus, Quintus Antonius Merenda, Lucius Papirius Mugillanus*) (422 f. Kr.). Straxt vid årets början stämde menighets-tribunen Lucius Hortensius det förra årets konsul Cajus Sempronius för rätta. Hans fyra ämbetsbröder budo honom inför romerska folkets ögon, att icke förfölja deras oskyldiga fältherre, hvilken ingenting annat en dess olyckor kunde förevitas. Detta förtröt Hortensius, som trodde att det skedde för att pröfva hans ståndaktighet, och att den anklagade icke byggde sitt hopp på tribunernes förböner, som blott för ett skens skull fälldes, utan på deras ämbetsåtgärd. Han vände sig derföre än till honom sjelf, och frågade: »hvar vore nu den adeliga stoltheten? hvar detta trotsiga mod som förlitade sig på sin oskuld? En man som varit konsul hade gömt sig under tribunatets skugga!» — än till sina ämbetsbröder: »men om jag nu fullföljer anklagelsen — hvad viljen J då göra? Viljen J beröfva folket dess rätt, och kullstörta den makt som tillhör tribunatet?» De svarade att »romerska folket egde högsta makten så väl öfver Sempronius som öfver alla andra, och att upphäfva folkets dom vore lika litet deras afsigt som det stode i deras förmåga; men om deras böner för en fältherre, den de ansågo såsom sin fader, blefvo utan verkan, vore deras afsigt att tillika med honom anlägga sorgdrägt.» »Nej — sade Hortensius — romerska menigheten skall icke se sina tribuner sorgklädda. Jag afstår från all talan emot Cajus Sempronius, då han såsom fältherre lyckats att göra sig så älskad af sina soldater.» Denna benägenhet hos Hortensius att af rättvisa böner låta sig bevekas, upptogs både af menigheten och adeln med icke mindre välbehag än de fyra tribunernes tillgifvenhet för sin befälhafvare. — Lyckan gynnade icke länge Æquerna, som hade tillegnat sig Volskernes oafgjorda seger. Kapitel 43-61 Tillbaka till Livius förstasida.	E. R. b. 333. — F. Ch. f. 419.