Livius - år 445-437 f. Kr. (bok 4, kapitel 1-20)

Romerska källor

Beowulf

Isländska sagor

Heimskringla

Örjan Martinsson

FJERDE BOKEN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61 Innehåll Ett förslag om äktenskap emellan Adliga och Oadliga blir, genom Menighets-Tribunernes ifriga bedrifvande, antaget, oaktadt Adelns motstånd. (Kap. l—6). Krigs-Tribuner: ett slags Öfverhet, af hvilken Romerska Folkets angelägenheter, hemma och i fält, flera år förvaltas. (Kap. 7). — Jemväl blifva Censorer nu för första gången valde. (Kap. 8). — Det landstycke, som genom Romerska folkets dom blifvit Ardeaterna fråntaget, återställes genom ditsändande af Kolonister. (Kap. 9—11). — Under en tryckande hungersnöd i Rom, utdelar Spurius Mælius, en Romersk Riddare, på egen bekostnad säd ibland folket: sedan han derigenom blifvit menighetens gunstling, eftersträfvar han konungamakt, men dödas af Rytteri-Öfversten Cajus Servilius Ahala på Diktatorn Quinctii Cincinatti befallning; Angifvaren Lucius Minucius erhåller till belöning en oxe med förgylda horn (Kap. 12—16). — Åt de af Fidenaterna mördade Romerska Sändebuden resas bildstoder på Talarebanan (Rostra). emedan de fallit i Statens tjenst. (Kap. 17). — Krigs-Tribunen Cornelius Cossus dödar Vejenternes Konung Tolumnius, och vinner det andra furstliga byte (Spolia opima). (Kap. 19). Diktatorn Æmilius Mamercus inskränker Censors-embetet, som förut innehades i fem år, till ett år och sex månader, och blir derför af Censorerne skymfligt utmärkt. (Kap. 24). — Fidenæ underkufvas och Kolonister ditskickas. Fidenaterna uppresa sig och mörda Kolonisterna, men besegras af Diktatorn Æmilius Mamercus, då äfven Fidenæ eröfras. (Kap. 31—34). — En sammansvärjning af slafvar dämpad. (Kap. 45). — Krigs-Tribunen Postumius för sin grymhet dödad af krigshären. (Kap. 49. 50). — Sold af Skattkammaren för första gången utbetald till tropparne. (Kap. 59, 60). — För öfrigt innehåller denna bok Romarnes fälttåg emot Volskerna, Fidenaterna och Faliskerna.
Nya äktenskapslagar och ämbeten samt uppror och krig (445-437 f. Kr.) KAP. 1 De nästföljande Konsulerne voro Marcus Genucius och Cajus Curtius*) (445 f. Kr.). Året var uppfylldt af inre och yttre oroligheter. Ty dels hade Menighets-Tribunen Cajus Canulejus vid årets början uppgifvit ett förslag rörande rätt till giftermålsförbindelser emellan Adeliga och Oadeliga personer, hvilket Patricierna ansågo leda till orenande af sitt blod och till förvirrande af familiernes rättigheter; dels blef en tanke, som i förstone blott lösligen af Tribunerne framkastades — nämligen, att det borde tillåtas att välja den ene Konsuln af det oadeliga ståndet — sedermera fullföljd ända derhän, att nio Tribuner framgåfvo förslag till ett stadgande, »att det skulle stå Folket fritt att efter behag välja Konsuler af Menigheten eller af Adeln». Men om detta ginge i verkställighet, skulle följden, efter de Adeliges öfvertygelse, blifva att Statens högsta styrelsemakt icke allenast blefve tillgänglig för personer af de lägsta villkor, utan att den alldeles borttoges från de förnäma och lemnades åt Menigheten. Med fägnad hörde de derföre att Ardeaterne upprest sig, för det land, som orättvist blifvit dem fråndömdt, att Vejenterne härjat gränserna af det Romerska området, och att Volskerne och Æquerne yttrade missnöje öfver Verrugo's befästande. Så mycket ansågo de ett krig — om också olyckligt — för bättre än en neslig fred. Vid dessa tidningar, som också genom tillsattser gjordes svårare, på det Tribunernes företag under så många krigsrykten måtte hämnas, befallde Senaten att förrätta utskrifning och af alla krafter rusta sig till krig, om möjligt vore, med ännu större ifver än det skett under Konsuln Titus Quinctius. Sedan Canulejus deremot inför Senaten, i få ord men med ifver, förklarat, »att Konsulerne förgäfves genom skrämsel sökte vända Menigheten ifrån uppmärksamhet på de nya lagfrågorna, och att de aldrig, så länge han lefde, skulle förrätta någon utskrifning, förr än Menigheten stadfästat det, som af honom och hans embetsbröder vore föreslaget» — kallade han genast folket till allmän sammankomst.	E. R. b. 310. — F. Ch. f. 442.
KAP. 2 Vid samma tid uppretade Konsulerne Senaten emot Tribunen, och Tribunen Folket emot Konsulerna. »Det vore icke längre möjligt», sade Konsulerne, »att fördraga Tribunernes raseri. Det hade nu kommit till sin höjd; de krig, som uppväcktes inom samhället voro flera än de utländska. Detta vore icke så mycket Menighetens som Adelns skuld, och borde ej mindre tillskrifvas Konsulerna, är Tribunerna. Det som i ett samhälle funne sin belöning, vore ock alltid det, som mest frodades och tillväxte: så bildades män, duglige i fredens, så i krigets yrken. I Rom vore uppror det som mest belönades; detta hade både åt enskilda personer och åt hela stånd i alla tider skaffat anseende. De borde besinna i hvilket tillstånd af höghet de emottagit Senaten af sina Fäder, i hvilket tillstånd de skulle öfverlemna den åt sina barn: månne äfven de, såsom Menigheten, kunde berömma sig af en tillväxt i makt och anseende? — Detta upphörde följaktligen icke och kunde icke upphöra, så länge upprorsstiftarne voro lika så hedrade, som upproren voro lycklige. Hvilka saker och af hvilken vigt hade icke denne Cajus Canulejus företagit! Att införa en blandning af ätter, en förvirring af offentliga och enskilda Auspicier, så att ingenting mera blefve rent, ingenting obefläckadt; att all skilnad upphäfdes och ingen mera kände hvarken sig sjelf eller de sina. Ty hvad annat blefve verkan af dessa blandade giften, än att Menighet och Adel, nästan såsom oskäliga djur, utan ordning parade sig med hvarandra; att barnen, som deraf föddes, icke visste af hvad blod de voro, ej hvilka offer dem tillhörde; att de voro till hälften Patricier, till hälften Plebejer, icke en gång enige med sig sjelfva? Men icke nog att allt Gudomligt och menskligt sålunda förvirrades — äfven till Konsulatet sträckte nu desse pöbeluppviglare sina anspråk. Först hade de blott i dagligt tal på försök yttrat den önskan, att den ena Konsuln kunde väljas af Plebejståndet; nu ville de göra det till lag, att folket skulle ega frihet att efter behag välja Konsuler bland Adeln eller bland Menigheten och utan tvifvel skulle det välja bland Menigheten, den mest oroliga. Canulejer och Icilier skulle således blifva Konsuler! Måtte den gode, den store Jupiter aldrig tillåta att ett ämbete af Kongligt Majestät så djupt förnedrades! För din del ville de häldre tusende gånger dö, än tåla en sådan vanära. Visserligen om förfaderne kunnat ana, att Menigheten, långt ifrån att genom medgifvandet af alla dess fordringar blifva ogligare, skulle, sedan de första blifvit uppfyllde, med ökad oginhet immerfort göra nya, den ena obilligare än den andra — äfven de skulle då häldre straxt hafva underkastat sig alla äfventyr, än tillåtit att sådana lagar dem påtrugades. Men sedan man den gången samtytkt till Tribunatets inrättande, hade man äfven för andra gången nödgats gifva efter. Sådant skulle aldrig upphöra). I samma Stat kunde icke finnas Menighets-Tribuner och Patricier; antingen måste detta Stånd eller det* Ämbetet afskaffas, och bättre vore att sent än aldrig gå fräckheten och öfverdådet till mötes. Hvad! Ostraffadt skulle de, först genom utsående af tvedrägtsfrön, få reta grannarna till krig, och sedan förbjuda att väpna folket till försvar emot de krig, som de uppväckt! och då de sjelfve snart sagdt inkallat fienden, icke tillåta att härar emot fienden upprättas! Utan en Canulejus skulle våga att offentligen i Senaten förklara, det han skulle förbjuda utskrifning, så framt icke Senaten samtyckte att antaga hans lagar, såsom lagar af en segervinnare! Hvad vore detta annat än hota, att han skulle förråda fäderneslandet och låta det angripas och eröfras? Hvad öfvermod måste icke ett sådant ord väcka, icke hos Romerska menigheten, utan hos Volskerna och Æquerna och Vejenterna? Måste de icke hoppas, att under Canuleji anförande kunna bestiga Capitolium och Borgen, om tribunerne äfven förmådde beröfva Patricierna deras mod, såsom de beröfvat dem deras rätt och deras höghet? Men Konsulerne voro beredde att först gå i spetsen emot medborgarnes förräderi och sedan emot fiendernas vapen».	Enligt den af Gronovius föreslagna ändringen: Finem non fieri. Non posse in eadem civitate etc.
KAP. 3 Just vid samma tid som detta föregick i Senaten, höll Canulejus, till försvar af sina lagförslag, och emot Konsulerne, följande tal: »Quiriter! Huru djupt Patricierne förakta Eder, huru ovärdige de anse Eder att lefva med sig i samma stad och inom samma murar — det tror jag mig väl äfven tillförne vid många tillfällen hafva funnit; men mer än någonsin finner jag det nu, då jag ser med hvilken häftighet de upprest sig emot de lagar vi föreslagit. Och likväl, hvad göre vi derigenom annat, än erinre dem, att vi äro deras medborgare? att vi, om icke deras likar i rikedom likväl bebo med dem ett gemensamt fädernesland? Genom det ena af dessa förslag fordre vi rättighet till äkta förbindelser emellan stånden; en rättighet, som plägar beviljas åt grannar och utlänningar. Vi hafve ju beviljat medborgarerätt, hvilket är mera än äktenskapsrätt, äfven åt öfvervunna fiender. — Genom det andra föreslå vi icke något nytt; vi återfordre blott och tillegne oss en rättighet, som tillhör Romerska folket: den, att åt hvilken det behagar, uppdraga offentliga ämbeten. — Hvad orsak hafva de då att uppröra himmel och jord? hvad förmådde dem att nyligen i Senaten nästan öfverfalla mig? hvarför hota de att bära händer på oss och icke skona det heliga och fredlysta ämbete, som vi bekläde? Om man lemnar Romerska folket fritt val, att uppdraga Konsulatet åt hvilka det behagar; om man icke betager äfven den oadelige mannen hoppet att ernå Statens högsta ämbete, så framt han är det högsta ämbetet värdig: skall denna stad derför icke kunna bestå? är det derför slut med det Romerska väldet? och att fråga om ej en Plebej må blifva Konsul, är det detsamma, som om man skulle säga, att en träl eller en frigifven skall blifva Konsul? Kännen J ej, Romare, i hvilket förakt J lefven? Af sjelfva detta dagsljus skulle de, om möjligt vore, betaga Eder njutningen. Det förtryter dem att J andens, att J talen, att J hafven en mensklig skapnad. Ja, ville man tro deras ord, så skulle det vara en gudlöshet, att göra en Plebej till Konsul. Sägen mig då, Patricier, fastän man icke lemnar oss del af tideböckerna eller af Öfver-Presternas anteckningar, äro vi derföre okunnige om det, som äfven alla utlänningar veta? att Konsulerne intagit Konungarnes rum? att de hvarken hafva någon rättighet eller någon höghet, som Konungarne förut icke hade? Tron J då, att man aldrig hört omtalas, att Numa Pompilius, som icke allenast icke var Romersk Adelsman, utan icke en gång Romersk medborgare, ifrån det Sabinska landet inkallades, och genom folkets val och Senatens bekräftelse blef Roms Konung? att sedermera Lucius Tarquinius, så långt ifrån att vara af Romersk slägt, att han icke en gång härstammade från Italien, en son af Corinthiern Damaratus, inflyttad från Tarqvinii, valdes till Konung, fastän Ancus lemnat söner som lefde? att, efter honom, sonen af en fången Corniculanska, Servius Tullius, hvilkens fader var okänd, modren en slafvinna, genom sitt snille och sin dygd förvärfvade Konungamakten? Jag behöfver icke nämna Sabinaren Titus Tatius, med hvilken Romulus sjelf, Roms fader, delade thronen. — Således, då ingen födsel föraktades, endast den vann glans utaf förtjensten, tillväxte det Romerska väldet. Och nu skullen J förtryta att hafva en Plebejisk Konsul, då våre förfäder icke försmått främmande Konungar, och då Rom, icke en gång efter Konungaregeringens afskaffande, varit tillslutet för en främmande förtjenst! Ty det var åtminstone efter den tiden, som vi från Sabinernes land upptogo den Claudiska ätten, icke allenast bland Romerska medborgare, utan äfven ibland Romerska adeln. Från utlänning kan man således blifva Patricier och sedan Konsul; men en Romersk medborgare skall vara stängd ifån all utsigt till Konsulatet, så framt han är af Plebejisk härkomst! Tro vi då det vara omöjligt att ibland Plebejerne finna en man af kraft och verksamhet, duglig i fred och krig, lik en Numa, en Lucius Tarquinius, en Servius Tullius? Eller om en sådan finnes, skola vi ändå icke tillåta, att Statsrodret åt honom öfverlemnas? Och skola vi häldre vilja hafva Konsuler, som likna Decemvirerna, de afskyvärdaste af alla dödliga, hvilka dock alle voro Patricier, än sådane, som likna de bäste af våra Konungar, hvilka voro utan anor?»
KAP. 4 »Men — kunde man säga — sedan Konungaregeringen afskaffades, har ingen af det Plebejiska ståndet varit Konsul.» Hvad mera? Bör då aldrig någon ny inrättning göras? och det, som ännu icke har skett — ty i en ny Stat är mycket, som ännu icke har skett — bör det aldrig ske, äfven om det vore nyttigt? Då Romulus regerade, voro inga Öfver-Prester, inga Augurer: af Numa Pompilius blefvo de förordnade. Ingen uppskattning af medborgare fanns, ingen fördelning i klasser och centurier: af Servius Tullius gjordes denna inrättning. Konsuler hade aldrig funnits: efter Konungarnes fördrifvande blefvo de tillsatte. En Diktator hade hvarken till makt eller namn varit känd: den uppkom hos våra fäder. Menighets-tribuner, Ædiler, Qvæstorer funnos icke: man förordnade att sådane skulle tillsättas. Decemvirer till lagars författande hafva vi inom de sista tio åren både skapat och åter afskaffat. Hvilken tviflar att i en stad, som är anlagd för evigheten, och som i oändlighet tillväxer, nya ämbeten, nya prestsysslor, nya lagar för familjer och för enskilda måste införas? Sjelfva denna lag, som förbjuder äktenskap emellan Patricier och Plebejer, har den icke af Decemvirerna för få år sedan, till allmän förargelse och med största orättvisa emot menigheten, blifvit stiftad? Kan det gifvas någon större eller utmärktare skymf, än att en del af Medborgare, likasom oren, förklaras ovärdig till giftermålsförbindelser med den andra? Hvad är det annat, än att lefva, inom samma murar, i landsflykt och förvisning? De söka förebygga, att vi ej genom svågerlag eller skyldskap med dem måga blandas, att vårt blod ej må förenas med deras! Hvad! om detta befläckar edert så kallade adelskap — hvilket J likväl till större delen, såsom härstammande ifrån Albaner och Sabinare, icke hafven genom födseln eller blodet, utan derför, att J blifvit upplagne i Senaten, antingen genom Konungarnes val, eller eller Konungastyrelsens afskaffande, genom folkets beslut — kunden J icke, genom enskilda klokhetsmått, bibehålla detta adelskap i sin renhet, då , J hvarken valden Eder makar af plebejståndet, eller tilläten edra döttrar och systrar att gifta sig utom det patriciska? Ingen plebej skulle våldföra en patricisk flicka: det är en utsväfning, som är Adeln förbehållen. Ingen skulle tvungit någon af Eder, att emot sin vilja ingå ett äktenskapsfördrag. Men att förbjuda sådant genom lag, och förklara all äkta förbindelse emellan Patricier och Plebejer för otillåtlig — si det är detta som är skymfande för plebejståndet. Ty hvarför förbjuden J ej också giftermål emellan rika och fatliga? De som på alla ställen och i alla tider berott af enskildt godtfinnande, så att en qvinna kunde genom gifte inträda i hvilken familj henne anstod, och en karl, ur hvad hus han ville, välja sig en hustru: det läggen J under fjättrar af den mest tyranniska lag, genom hvilken J viljen afslita samfundsbandet och af ett samhälle göra tvenne. Hvarför förbjuden J icke en Plebej, att bo i granskapet af en Patricier? att gå samma gata? att äta vid samma bord? att stå på samma torg? Ty i sig sjelf, hvad betyder det mera, om en adlig gifter sig med en oadlig, en oadlig med en adlig flicka? hvilken rällighet blir derigenom förändrad? barnen följa ju fadrens stånd. Hvad vi söke vinna genom rättigheten till äktenskapsförbindelser med Eder, är ingenting annat än att blifva räknade bland menniskor, bland medborgare. Och J hafven alldeles ingen orsak till motstånd, så framt det ej roar Eder att kämpa för vårt skymfande och förnedrande.»
KAP. 5 »Slutligen frågar jag: är det Romerska folket eller är det Eder, som högsta makten tillkommer? När Konungarne förjagades, skedde det för att gifva Eder ett oinskränkt välde, eller alla en lika frihet? Bör det tillåtas Romerska folket att göra en lag, om det behagar? Eller skall det stå Eder fritt, att hvarje gång som ett förslag blifvit kungjordt, till straff derför besluta en utskrifning? och så snart jag, såsom Tribun, börjat kalla folket till omröstning, skall Du, såsom Konsul, straxt kunna, tvinga de yngre att svärja fanan, och följa dig i fält? och hota menigheten, hota Tribunen? Likasom J icke redan två gånger hade erfarit, huru litet sådane hotelser betyda emot en samdrägtig menighet. Förmodligen var det af ömhet för oss, som J då afhöllen Eder från att strida. Eller blef det derför ingen strid, att det starkare partiet äfven var det fogligare? Det skall icke heller nu blifva någon strid, Quiriter. Edert mod, medborgare! skola Patricierne alltid fresta; edra krafter skola de icke försöka. Således, Konsuler! skolen J finna menigheten beredd till dessa krig, de må vara diktade eller verkliga, om J, genom återställande af friheten i äktenskap, ändteligen gören detta folk till ett enda; om de kunna sammansmälta, kunna förenas och blandas med Eder genom enskilda band; om utsigt om tillträde till högre ämbeten lemnas åt män af duglighet och mod; om dem tillåtes att njuta en andel, en gemenskap i den offentliga styrelsen, och — såsom det tillhör en jämlik frihet — under en årlig omvexling af Styrelse, ömsom lyda och befalla. Men, om någon vill hindra detta, då — talen om krig, så mycken J viljen, mångdubblen dem genom ryktet — ingen skall låta anteckna sig, ingen fatta vapen, ingen kämpa för öfvermodiga herrar, med hvilka vi hvarken offentligen, uti Ämbeten, eller enskildt uti äktenskap hafva någon gemenskap.»
KAP. 6 Sedan äfven Konsulerne infunnit sig i sammankomsten, och man ifrån oafbrutne tal öfvergått till ordvexling, frågade tribunen »hvarför ingen af Plebejiskt stånd borde blifva Konsul?» och Konsuln gaf det måhända sanna, men för den dåvarande striden mindre tjenliga svaret: »derför, att ingen af Plebejiskt stånd hade rättighet att anställa Auspicier, och just derför hade Decemvirerne förbudit äktenskap emellan stånden, att icke Auspicierne genom bördens osäkerhet måtte komma i oreda.» Detta väckte på det högsta Plebejernes förbittring, att de likasom de varit en afsky för de odödliga Gudarne, förklarades ovärdige att af dem erhålla några tecken. Och som menigheten både i sin Tribun hade den ifrigaste ledare, och jämväl sjelf täflade med honom i ståndaktighet, så upphörde icke förr desse tvister, än senaten omsider gaf vika, och samtyckte att förslaget om blandade giftermål fick föredragas. Derigenom trodde de säkert att Tribunerne skulle antingen alldeles nedlägga påståendet om Plebejiska Konsuler, eller uppskjuta det till efter kriget, och menigheten emedlertid, nöjd med äktenskapsfriheten, finnas beredvillig till utskrifning. Men då Canulejus genom denna seger öfver Adeln och genom menighetens ynnest blifvit en stor man, eldades äfven de öfrige Tribunerne till strid, kämpade med all kraft för sitt förslag, och hindrade utskrifningen, ehuru krigsryktet dagligen blef mera förfärande. Konsulerne, som funno att ingen ting i Senaten kunde afgöras i anseende till Tribunernes motstånd, höllo i sina hus rådplägningar med de förnämsta af dess medlemmar. Man såg tydligen att man måste lemna segren antingen åt fienderna eller åt medborgare. Bland fordna Konsuler voro Valerius och Horatius de ende, som icke deltogo i dessa öfverläggningar. Cajus Claudius ville väpna konsulerna emot tribunerna. De bägge Quinctierne, Cincinnatus och Capitolinus, förkastade med afsky mord och våldsamheter emot män, hvilka man genom ett med menigheten ingånget fördrag hade erkänt för heliga och fredlysta. — Slutet af dessa överläggningar blef, att man tillät det Krigs-Tribuner med Konsularisk makt ibland adeln och menigheten utan åtskilnad måtte väljas, men att i afseende på val af konsuler ingen ändring skulle göras. Så väl tribunerne, som menigheten, voro härmed nöjde. — En folkförsamling till val af trenne tribuner med konsularisk makt blef utlyst. Så snart detta skett, började hvar och en, som på något sätt i ord eller gerning utmärkt sig genom oroligheter, i synnerhet fordne tribuner, att bemöda sig om folkets gunst, och i hvitglänsande kläder löpa omkring på torget, så uti Patricierne, först utaf misströstan att af en uppretad menighet erhålla denna värdighet, och sedan af vedervilja att tillika med sådana personer bekläda ett ämbete, afskräcktes ifrån dess sökande. Slutligen nödgades de likväl af de förnämare att anmäla sig, på det de ej skulle synas hafva uppgifvit alla anspråk på Statsmakten. Utgången af detta val visade att annan än sinnesförfattningen då man kämpar för frihet och heder, annan, då striden är slutad och omdömet oväldigt. Ty folket valde alla tribunerna af det högre ståndet, och åtnöjdes dermed att man gjort afseende på plebejerna. Hvar vill man nu finna hos någon enskild denna måtta, denna billighet, denna själshöghet, som ett helt folk vid detta tillfälle ådagalade?
KAP. 7 På det trehundrationde året efter Staden Roms uppbyggande*) (444 f. Kr.), emottogs regeringen för första gången af krigstribuner i stället för konsuler: de voro Aulus Sempronius Atratinus, Lucius Atilius¹, Titus Cæcilius. Inhemsk endrägt medförde, under deras styrelse, äfven yttre fred. Någre författare — utan att nämna det uppgifna förslaget om konsulers väljande af plebejståndet— säga att emedan, utom Æqverna och Volskerna som voro i vapen, och Ardeaterne som affallit, äfven Vejenterne hade börjat fiendtligheter, och tvenne konsuler icke kunde på samma tid bestrida så många krig, så har man af den orsaken utnämnt tre krigstribuner, och desse hafva haft både konsularisk makt och konsulariska ämbetstecken.² — Detta styrelsesätt hade likväl för den gången icke varaktigt bestånd; ty i tredje månaden efter tillträdet, nedlade de åter, till följe af Augurernes beslut, sitt ämbete, såsom obehörigen valde, emedan Cajus Curtius, som ledde deras val, icke med tillbörlig noggranhet hade uppslagit skådetältet. — Från Ardæ kommo sändebud till Rom, hvilka besvärade sig öfver den lidna oförrätten, men på ett sätt, som tydligen visade, att om denna undanröjdes, genom landstyckets återställande, skulle Ardeaterne förblifva bundsförvandter och vänner. Dem gafs af Senaten till svar: »Folkets dom kunde icke af Senaten upphäfvas, dels emedan sådant hvarken genom exempel eller lag kunde försvaras, dels för bibehållande af enighet mellan Stånden. Men om Ardeaterne ville afbida ett gynnande tillfälle och öfverlemna åt Senatens behag att godtgöra den oförrätt de lidit, så skulle de framdeles få orsak att fägna sig deröfver att de beherrskat sin vrede, och blifva öfvertygade, att Senaten lika sorgfälligt sökt förekomma, att ingen oförrätt måtte dem tillfogas, som att den tillfogade icke måtte blifva långvarig.» Detta lofvade sändebuden att ordagrant framföra, och blefvo derpå vänligen affärdade. — Som Staten nu var utan öfverhet, så trädde Patricierne tillsamman och valde en Regeringsföreståndare. En strid deröfver, antingen konsuler eller krigstribuner skulle förordnas, vållade att Regentskapet varade flera dagar. Regeringsföreståndaren och Senaten yrkade att konsuler, menighetstribunerne och menigheten att krigstribuner skulle väljas. Senaten segrade, dels emedan menigheten, som var sinnad att uppdraga så väl den ena som den andra värdigheten åt Patricier, afstod ifrån en onyttig strid: dels emedan de förnämste af dess medlemmar häldre sågo ett val, der intet afseende på dem kunde göras, än ett, hvarvid de, såsom ovärdige, skulle förbigås. Äfven menighets-tribunerne gåfvo sig anseende af att för de förnämare senatorernas skull upphöra med sitt vanmäktiga motstånd. — Titus Quinctius Barbatus valde, såsom Regeringsföreståndare, Lucius Papirius Mugillanus och Lucius Sempronius Atratinus till konsuler. Under deras Styrelse förnyades förbundet med Ardeaterna, och just detta bevisar att de det året voro konsuler, ty för öfrigt nämnas de hvarken i de gamla årsböckerna eller i ämbetsmannalängderna. Jag förmodar att som man vid årets början hade krigs-tribuner, så har man — likasom om de hela året hade bibehållit styrelsen — förbigått namnen af dessa konsuler, som sedermera tillsattes i deras ställe. Imedlertid försäkrar Licinius Macer, att deras namn funnits både i fördraget med Ardeaterna, och i linneböckerna uti Monetas tempel. — Oaktadt så många krigshotelser af grannarne, hade man lugn, så väl utom som inom landet.	E. R. b. 310. — F. Ch. f. 442. (Kolmodin tycks ha skrivit fel och upprepat föregående årtal ) Lucius Atilius var plebej, vilket Livius uppenbarligen var okunnig om när han i slutet av föregående kapitel påstod att inga plebejer blev valda. I fortsättningen hävdar han ständigt att inga plebejer väljs till krigstribuner eftersom folket föredrar patricier. Enligt Livius var det först år 400 som en plebej blev vald till krigstribun. Livius nämner här en alternativ förklaring till införandet av krigstribuner än den han meddelade i det föregående kapitlet. Livius beskrivning av romersk inrikespolitik gör det mer troligt att krigstribunerna infördes som ett krav från plebejerna. Det stöds också av det faktum att krigstribunatet försvann när plebejer tilläts bli konsuler 367 f. Kr. Det som talar emot denna förklaring är det faktum att ytterst få plebejer blev valda till krigstribuner. Under de första 50 åren av republiken ska det också, i motsats till vad Livius skrev, ha funnits flera plebejiska styresmän (istället för konsuler hade man då praetorer). Den militära förklaringen motsägs dock av att det förekom att krigstribuner blev valda i fredstid och att konsuler valdes i krigstid. Dessutom var det vanligt att en diktator utnämndes trots att krig fördes på flera fronter och det därför skulle kunna behövas flera styresmän.
KAP. 8 Antingen det nu var endast tribuner, eller också konsuler, sedermera valde i tribunernas ställe, som detta året förde styrelsen, så följde derpå ett år, om hvars konsuler man icke är oviss: de voro Marcus Geganius Marcerinus för andra, och Titus Quinctius Capitolinus för femte gången) (443 f. Kr.). Det var ock detta året som Censuren först inrättades, ett ämbete, hvilket i sin början var ringa, men med tiden vexte till sådan betydlighet, att det erhöll tillsynen öfver romerska medborgares seder och lefnadssätt; att Senatens och ridderskapets rang, och bestämmande af ära eller skymf tillhörde dess åtgärd; att offentliga och enskilda ställens rättigheter och romerska statens inkomster berodde af dess vilja och godtycke. Anledningen till denna inrättning var för öfrigt den, att sedan folkets antal och förmögenhet på många år icke blifvit undersökte, kunde en sådan undersökning icke längre uppskjutas, men då Rom af så många folk hotades med krig, egde konsulerna icke ledighet att befatta sig med denna förrättning. I Senaten gjordes derföre den föreställning, »att detta besvärliga och på intet sätt konsulariska värf behöfde sin egen ämbetsman, åt hvilkens inseende skrifvarebetjeningen, tabellernas upprättande och förvarande samt hela inrättningen och formen af uppskattningen borde uppdragas. Ehuru obetydligt detta syntes, antogo dock senatorerne förslaget med nöje, på det antalet af adeliga ämbeten i staten måtte ökas; förmodligen sågo de också förut, det som verkligen inträffade, att de personers anseende, som dertill förordnades, snart skulle gifva sjelfva Ämbetet mera inflytelse och värdighet. Tribunerne åter, som ansågo denna tjenstförrättning — såsom den då förtiden var — mera nödvändig än lysande, gjorde alldeles ingen svårighet, för att icke äfven i småsaker synas otidigt ogine. Som de förnämste i staten försmådde denna värdighet, blef ledningen af den uppskattning (Census), som skulle företagas, genom omröstning af folket uppdragen åt Papirius och Sempronius —— de samma om hvilkas konsulat man väckt fråga — för att genom detta ämbete ersätta hvad som felades i deras konsular-år. — Namnet Censorer* erhöllo de af sin förrättning (Census).	E. R. b. 311. — F. Ch. f. 441. (Det ovannämnda misstaget har inte korrigerats ännu.)
KAP. 9 Vid samma tid som detta skedde i Rom, kom en beskickning ifrån Ardeaterna, som med åberopande af urgamla förbindelser och det nyligen förnyade fördraget, anhöll om undsättning för deras nästan förstörda stad. Ty borgerliga fejder hade icke tillåtit dem att njuta den fred med romerska folket, som de ganska visligen hade bibehållit. Orsaken och anledningen dertill skall hafva varit partistrider, hvilka beredt och skola bereda så många staters undergång, mera än utländska krig, än hungersnöd och sjukdomar, och hvad man för öfrigt, såsom svårast bland allmänna olyckor, tillskrifter Gudarnes vrede. Till en flicka af oadlig härkomst, på det högsta utmärkt genom sin skönhet, friade tvenne ynglingar. Den ene var till börden hennes like, och förlitade sig på hennes förmyndare, hvilke äfven sjelfve hörde till samma stånd. Den andre var adlig, och endast och allenast intagen af hennes skönhet. Honom understödde de förnäme, genom hvilkas bemödanden partistriden äfven inträngde i flickans familj. Adelsmannen hade företrädet i modrens tycke, som önskade sin dotter det mest lysande gifte. Förmyndarne, som äfven vid detta tillfälle tänkte på sitt partis fördel, arbetade för den, som tillhörde deras stånd. Då saken icke inom hus kunde afgöras, gick man till domstolen, hvilken, sedan så väl modrens som förmyndarnes påståenden blifvit hörde, tillerkände modren rättighet att efter behag bortgifta sin dotter. Men våldet var mäktigare. Ty sedan förmyndarne, omgifne med folk af sitt parti, offentligen på torget besvärat sig öfver domens orättvisa, gingo de, med en samlad hop, att bortröfva flickan ur modrens hus. Emot dessa reste sig med en häftigare förbittring en skara af adliga, anförd utaf den unga, genom oförrätten uppretade mannen. Det uppstod en blodig träffning, menigheten blef slagen på flykten och drog — helt olik den romerska menigheten — beväpnad ut ur staden, bemäktigade sig en höjd, och gjorde derifrån ströftåg med eld och svärd på de förnämares egor. Äfven staden, som förut varit alldeles förskonad ifrån kriget, företog hon sig att belägra, och utlockade derifrån, genom hopp om byte, en myckenhet handtverkare. Nu såg man alla krigets skepnader och olyckor, likasom hade hela samhället varit anstucket af tvenne ynglingars raseri, hvilka på sitt fäderneslands ruiner ville fira sitt blodiga bröllop. Bägge partierna funno sina egna vapen och fejder ännu icke tillräcklige. Adeln kallade Romarne till den belägrade stadens undsättning: menigheten inbjöd Volskerne att biträda sig till dess eröfrande. Volskerne kommo under anförande af Æquus Cloelius först till Ardea, och uppkastade en vall framför fiendernas murar. När tidning härom inlupit till Rom, bröt konsuln Marcus Geganius genast upp med krigshären, och lägrade sig på tretusende stegs¹ afstånd från fienden, men som dagen redan led till slut, lät han sina soldater rasta. Vid fjerde nattväkten ryckte han vidare fram; arbetet företogs och drefs med sådan skyndsamhet, att Volskerne vid solens uppgång sågo sig vara starkare kringskansade af Romarne än de sjelfve hade kringskansat staden. På en annan sida hade konsuln framdragit en förbindningsvall ända till Ardeas murar, hvarigenom hans soldater kunde obehindradt passera till och ifrån staden.	3 000 x 1,479 meter ≈ 4,5 km.
KAP. 10 Volskernes fältherre hade hittills underhållit sina troppar, icke af något medfördt förråd, utan med den säd, som genom landets plundrande röfvades för dagen. När han nu, innesluten genom vallen, såg sig i en hast utan alla tillgångar, begärde han ett samtal med konsuln och förklarade, att »om Romarne kommit för att upphäfva belägringen, så vore han villig att aftåga med Volskerna». Derpå svarade konsuln, att det tillhörde dem som voro »öfvervunne, att emottaga, icke att föreslå villkor, och om Volskerne efter eget behag kommit att angripa romerska folkets bundsförvandter, skulle de dock icke efter eget behag bortgå. Han fordrade att de utlemnade sin fältherre, och sträckte gevär, med erkännande af sitt besegrande och sin undergifvenhet. I annat fall, antingen de bortgingo eller qvarblefvo, skulle han, såsom deras bittre fiende, häldre hemföra till Rom en seger öfver Volskerna, än en opålitlig fred.» Då, all annan utsigt till räddning var afskuren, försökte nu Volskerne den föga sannolika genom vapen. Men utom andra vidrigheter, hade de äfven den, att kämpa på en mark, som var obeqväm för slagtning och ännu obeqvämare till flykt. Då de således på alla sidor blefvo slagne, upphörde de att fäkta, och togo sin tillflykt till böner; de utlemnade sin fältherre, sträckte gevär, gingo under oket, och blefvo — öfverhöljde af skymt och olycka — med blotta kläderna bortsläppte. — Men icke långt ifrån staden Tusculum, der de gjorde halt, öfverraskades de värnlöse af sina gamla fiender, Tusculanerne, som togo på dem sådan hämnd, att knappt någre budbärare om blodbadet blefvo öfriga. I Ardea återställde Romarne det genom upproret störda lugnet, sedan upprorsstiftarne blifvit afrättade med bila och deras egendom indragen till ardeatiska statskassan. Genom denna stora välgerning af romerska folket ansågo ock Ardeaterne den orättvisa domen vara godtgjord; men Senaten trodde att ännu något mer fordrades, för att utplåna minnet af en offentlig egennytta. Konsuln tågade i triumf in i Rom; framför hans vagn gick Volskernes fältherre Cloelius, och främst buros de vapenrustningar, som konsuln tagit af den fientliga hären förr än han släppte honom under oket. — En lika ära, som hans ämbetsbroder vunnit under vapen, förvärfvade sig — hvilket icke är lätt — konsuln Quinctius genom fredliga förtjenster. Ty genom en oväldig rättskipning för de lägsta så väl som för de högsta, bibehöll han med lådan sorgfällighet endrägt och lugn inom samhället, att han af adeln ansågs såsom en sträng, och af menigheten såsom en mycket nedlåtande konsul. Äfven emot tribunerna uträttade han mera genom sitt anseende, än genom strid. Fem konsulat, på lika sätt förvaltade, och ett helt lefnadslopp, värdigt en konsul, gjorde här personen nästan mera vördnadsvärd än ämbetet. Derför väcktes under dess konsuler ingen fråga om krigstribuner.
KAP. 11 Till konsuler valdes Marcus Fabius Vibulanus och Postumus Æbutius Cornicen*) (442 f. Kr.). Vid betraktande af den utmärkta ära, som deras företrädare genom förtjenster, hemma och i fält, hade förvärfvat, och all deras styrelse hos de angränsande folken, så väl bundsförvandter, som fiender, isynnerhet derigenom blifvit märkvärdig, att man med så mycken sorgfällighet hade bisprungit Ardeaterne, på brädden af förderfvet, bemödade sig desse konsuler, Fabius och Æbutius, med så mycket större ifver att alldeles utplåna ur menniskors minnen den skändliga domen, och utverkade derför ett senatsbeslut: att, som Ardeaternes samhälle, genom inhemskt uppror, blifvit inskränkt till ett ringa antal medborgare, så skulle kolonister ditsändas, för att tjena till betäckning emot Volskerna. Detta infördes offentligen i protokollet, på det menigheten och tribunerne icke skulle märka den uppgjorda planen, att upphäfva deras dom. Men sins emellan hade Senaten kommit öfverens, att ett långt större antal af Rutuler än af Romare skulle antagas till kolonister; att inga andra egor skulle utdelas än de, som genom den nedriga domen blifvit inkräktade, och ingen enda jordtorfva der anvisas åt någon Romare, förr än alla Rutuler erhållit sin andel. På detta sätt kom landet åter till Ardeaterna. De tre män, som valdes, för att anlägga nybygget i Ardea, voro Agrippa Menemus, Titus Cloelius Siculus och Manus Æbutius Elva. Genom denna förrättning, som ingalunda kunde vara folket behaglig — att tilldela bundsförvandterna ett land, som romerska folket hade förklarat för sin egendom — hade de straxt stött sig med menigheten: deras oväld, att icke hafva afseende på enskild gunst, gjorde dem icke heller synnerligen omtyckta hos de förnämare. Redan voro de af tribunerna stämde inför folkets dom, men undveko derigenom förföljelserna, att de antecknade sig ibland nybyggarne, och qvarstannade i en koloni, som de hade till vittne af sin oväld och rättvisa.	E. R. b. 313. — F. Ch. f. 439.
KAP. 12 Inom och utom Rom var fred, både detta året och det följande, då Cajus Furius Pacilus och Marcus Papirius Crassus voro konsuler) (441 f. Kr.). De skådespel, som under menighetens söndring ifrån adeln, enligt Senatens beslut, blifvit lofvade af Decemvirerna, firades detta året. Förgäfves söktes af Poetelius anledning till oroligheter. Ty ehuru han, just för förnyandet af sina förra löften, blifvit å nyo vald till menighets-tribun, kunde han dock icke förmå konsulerna att i Senaten göra föredragning om utdelande af jord till menigheten, och sedan han efter mycken strid utverkat, att Senaten rådfrågades, om val till konsuler eller till krigs-tribuner borde anställas, blef beslutet, att konsuler skulle väljas. Man log åt tribunens hot, då han förklarade, att han skulle hindra utskrifning, ty så länge som grannarne höllo sig stilla, behöfde man hvarken krig eller krigsrustning. — På detta allmänna lugn följde, under konsulerna Proculus Geganius Macerinus och Lucius Menenius Lanatus) (440 f. Kr.), ett år, utmärkt af mångfaldiga olyckor och faror, af upplopp, af hungersnöd, och deraf, att man, lockad af egennyttig frikostighet, var nära att böja nacken under envåldsoket. Ett felades ännu — utländskt krig; om äfven detta tillkommit att öka statens bördor, hade den knappt genom alla Gudars hjelp kunnat uppehållas, — Olyckorna börjades med hungersnöd, antingen att väderleken var missgynnande för årsvexten, eller att landtbruket för folksamlingarnes och stadslifvets behag blifvit försummadt; ty bägge dessa orsaker uppgifvas. Adeln beskyllade menigheten för lättja; menighets-tribunerne anklagade konsulerna än för svek, än för vårdslöshet. Slutligen utverkade plebejerne, utan motstånd af Senaten, att Lucius Minucius blef förordnad till proviantförvaltare (Præfectus annonæ*): ett ämbete, i hvilket han skulle blifva lyckligare genom frihetens bevakning, än genom besörjandet af sin tjenstepligt, ehuruväl han slutligen, äfven för nödens mildrande, vann en icke oförtjent tacksamhet och heder. — Då nu denne Minucius, efter många beskickningar, som åt alla sidor, både till lands och sjös, afsändes till grannfolken, men — utom en föga betydlig sädestillförsel ifrån Etrurien — alle voro fruktlöse, ingen ting kunde uträtta till spannmåls-prisens fällande, och fann sig nödsakad till en jämn fördelning af bristen, i det han tvingade hvar och en att uppgifva sitt spannmålsförråd och försälja hvad som öfversteg behofvet för en månad, samt afknappade för trälarne deras dagliga kost, Och för öfrigt skyltade på spanmålshandlarne och gaf dem till pris åt folkets vrede, men genom den strängaste undersökning endast blottade, icke afhjelpte, nöden: så blef följden, att mången af den ringare folkklassen uppgaf allt hopp, och häldre än att under plågor långsamt aflida, höljde sitt hufvud och störtade sig i Tibern.	E. R. b. 314. — F. Ch. f. 438. E. R. b. 315. — F. Ch. f. 437.
KAP. 13 I denna ställning var det, som Spurius Mælius, en man af ridderligt stånd och för den tiden öfvermåttan rik, företog sig en sak, hvilken, i sig sjelf gagnelig, var högst tadelvärd för efterdömet, och ännu mera för afsigten. Ty sedan han, med biträde af gästvänner och klienter, för egna penningar upphandlat säd i Etrurien — och troligen hade just detta varit ett hinder för de offentliga anstalterna att afhjelpa bristen — började han att göra spannmålsutdelningar, och öfverallt, der han framgick med en ståt och ett högmod, som öfversteg en enskild mans höfva, draga efter sig den genom en sådan frikostighet tjusade menigheten, hvars ynnest smickrade honom med ett otvifvelaktigt hopp om konsulatet. För egen del — såsom menniskohjertat icke gerna åtnöjes med det som lyckan erbjuder — sträfvade han till ett högre och otillåtet mål: och som äfven konsulatet endast genom våld kunde ryckas ur adelns händer, började han tänka på konungamakt; endast denna syntes honom en värdig belöning för så vidsträckta anslag och för den visserligen mödosamma kamp, som han ännu hade att uthärda. Tiden till konsulsvalen var nu för handen. Detta öfverraskade honom förr än hans planer voro i ordning eller tillräckligt mognade. Till konsul valdes för sjette gången Titus Quinctius Capitolinus, en man, som var högst obeqväm för den, som tänkte på en statshvälfning; till ämbetsbroder erhöll han Agrippa Menenius, med tillnamnet Lanatus*) (439 f. Kr.). Lucius Minucius var också detta året proviantförvaltare, antingen å nyo dertill utnämnd, eller för obestämd tid, så länge omständigheterna fordrade, förordnad: ty derom har man ingen vidare kunskap än att hans namn, såsom förvaltare, har funnits i linneböckerna för bägge åren uppfördt ibland ämbetsmännens. Som denne Minucius på ämbetets vägnar besörjde detsamma värf, hvilket Mælius för enskild del sig åtagit att besörja, och således samma slags folk omgicks i båda husen, gjorde han en upptäckt, hvilken han anmälde hos Senaten, nemligen »att vapen sammanfördes i Mælii hus, att han der hölle folkförsamlingar, och att hans afsigter på konungamakt voro otvifvelaktige. Tiden till utförandet vore ännu icke bestämd, men allt det öfriga redan aftaladt. Tribunerne voro köpte till att förråda friheten, och rolerne fördelte emellan hopens anförare. Han anmälde detta (sade han) nästan senare än säkerheten fordrat, blott för att icke framlägga någon oviss och ogrundad uppgift». Då efter denna anmälan från alla sidor hördes förebråelser af de högre Senatorerne, så väl emot det förra årets konsuler, för det de tillåtit sådana utdelningar och sådana folksamlingar i ett enskildt hus, som emot de nya konsulerna, för det de dröjt, till dess proviantförvaltaren hos Senaten anmälde en så vigtig sak, hvilken det tillhörde en konsul att icke allenast upptäcka utan äfven bestraffa; svarade Titus Quinctius, »att man obilligt tilltalade konsulerne, hvilka, bundne af de lagar om vadrättighet till folket, som till styrelsens förlamande blifvit gjorde, alldeles icke egde i sitt ämbete så mycken kraft, som de egde mod, att straffa ett så groft brott, såsom det förtjente. Dertill fordrades en man, som icke blott vore behjertad, utan tillika fri och ledig från lagarnes band. Derföre ville han nämna Lucius Quinctius till diktator. Hos honom funnes ett mod, som svarade emot en så vidsträckt ämbetsmakt». Alle biföllo förslaget: endast Quinctius sjelf vägrade i början, och frågade »hvad de tänkte, som ville blottställa honom vid slutet af sin lefnad för en si vådlig kamp?» Men sedermera, — när alle enhälligt ropade, att »hos denna gubbe finnes icke allenast mera vishet, utan äfven mera kraft än hos alla andra», och öfverhopade honom med icke oförtjenta loford, och när äfven konsuln icke gaf efter — då anropade Cincinnatus de odödlige Gudarne, »att hans ålderdom i ett så vådligt läge icke måtte lända staten till skada eller vanära», och blef derpå af konsuln utnämnd till diktator. Han sjelf nämnde derefter Cajus Servilius Ahala till öfverste för rytteriet.	E. R. b. 316. — F. Ch. f. 436.
KAP. 14 Följande dagen, sedan poster voro utsatte, begaf han sig ned på Forum, der det nya och sällsamma af detta uppträde vände till honom hela menighetens blickar. Mælianerne och deras anförare sjelf insågo väl, att det var emot dem, som styrkan af denna vidsträckta regeringsmakt var riktad; men de, som ingen kunskap hade om envåldsplanerna, frågade och åter frågade, »hvad upplopp eller hvad oförmodadt krig hade kraft en diktatorisk regering, eller kallat Quinctius, i en ålder af mer än åttatio år, till Statens öfverhufvud?» Emedlerlid blef rytteri-öfversten Servilius af diktatorn skickad till Mælius, och sade: »Diktatorn kallar dig». När denne oförskräckt frågade »hvad han ville?» och fick af Servilius till svar, att »han skulle stå till rätta och urskulda sig för ett brott, som Minucius i Senaten hade angifvit», drog han sig tillbaka i hopen af sina anhängare och såg sig i förstone villrådig omkring och sökta att undkomma. Slutligen, då en vaktbetjent på rytteri-öfverstens befallning ville bortföra honom, men han af de kringstående befriades, tog han flykten, under anropande af romerska menighetens beskydd; han undertrycktes, sade han, genom en kabal af adeln, för sitt välgörande emot menigheten; han besvor dem att hjelpa sig i denna yttersta våda, och icke tillåta att han för deras ögon mördades. Servilius Ahala upphann honom, under det han så ropade, och nedstötte honom genast. Bestänkt med den mördades blod gick han derpå, omgifven af en hop unga patricier, och anmälde hos diktatorn, att Mælius, som blifvit kallad till honom, men stött undan vaktbetjeningen och sökt att uppvigla folkhopen, hade fått det straff som han förtjente. Då sade diktatorn: »Haf tack, Cajus Servilius, för ditt mod! Staten är frälsad».
KAP. 15 Derefter lät han sammankalla den larmande folkhopen — som icke visste hvad man om denna sak borde tänka — och förklarade, att »Mælius rättvist blifvit dödad — äfven om han skulle varit oskyldig till anklagelsen att hafva eftersträfvat konungamakt — emedan han icke inställt sig, då han af rytteri-öfversten blifvit kallad till diktatorn. Diktatorn hade intagit domaresätet, för att undersöka saken, och eller slutad undersökning skulle Mælius hafva rönt den behandling, som instämde med sakens beskaffenhet. Man då han med våld sökt undandraga sig domen, hade han med våld blifvit tuktad. Också hade man icke bordt såsom medborgare behandla den, hvilken född bland ett fritt folk, med rättigheter och lagar, i en stad, från hvilken han visste att konungar blifvit förjagade, och der samma år konungens systersöner och sönerna af en konsul som befriat fäderneslandet, för en upptäckt öfverenskommelse att åter mottaga konungafamiljen i staden, blifvit af sin egen fader straffade med bilan; der Konsuln Tarquinius Collatinus, för det hat man bar till hans namn, blifvit nödgad att afsäga sig styrelsen och gå i landsflykt; der Spurius Cassius några år senare med lifvet omgällt sina anslag, att bemäktiga sig thronen: der helt nyligen decemvirerne, för sitt kongliga öfvermod, förlorat egendom, fädernesland och lif — i denna stad hade Spurius Mælius gjort sig hopp att blifva konung! Och hvilken var då denne Mælius? Väl vore det sant att intet adelskap, inga vänligheter, inga förtjenster öppnade för någon menniska vägen till ett oinskränkt välde; men en Claudius, en Cassius hade dock af sina konsulater, sina decemvirater, af egna och förfaders äreställen, af sina familjers glans, kunnat förledas att sträfva till en höjd som var dem förbuden. Men att en Spurius Mælius, för hvilken menighets-tribunatet vore ett mål, som han mera borde önska än hoppas; att en rik spannmålshandlare kunnat inbilla sig att för ett par marker mjöl hafva köpt sina medborgares frihet, och tro att ett folk, som besegrat alla sina grannar, kunde genom en bit mat lockas till träldom; att en man, som romerska folket knappt skulle kunna lida såsom Senator, honom skulle det fördraga såsom Konung, beklädd med de värdighetstecken och den makt, som tillhört Romulus, dess stiftare, en ättling af Gudar och bland Gudarne upptagen — detta vore icke att anse såsom ett brott, utan såsom en onaturlighet. För detta vore icke hans blod en tillräcklig försoning; man måste äfven förstöra det hus och de väggar, inom hvilka en sådan ursinnighet blifvit alstrad, och indraga den egendom, som genom dess bestämmelse till köpskilling för enväldet blifvit orenad. Han befallde derföre Quæstorerna att sälja denna egendom och inlemna penningarne till skattkammaren».
KAP. 16 Derefter lät han genast nedrifva huset, på det tomten skulle tjena till minnesvård af det afskyvärda anslag, som blifvit undertryckt. Denna plats blef kallad Æquimælium. Lucius Minucius hedrades med gåfvan af en oxe med förgylda horn (och en bildstod) utanför Trillingsporten, hvilket icke en gång plebejerne misstyckte, emedan han åt dem utdelte Mælii sädesförråd, till pris af ett ass för fjerdingen (modius*). Jag finner hos några författare att denne Minucius skall hafva gått öfver ifrån adeln till plebejståndet, och derefter, af menighets-tribunerne antagen till deras elfte ämbetsbroder, stillat ett uppror, som utbrustit i anledning af Mælii mord. Det är likväl knappt troligt att patricierne tillåtit en förökning af tribunernes antal, och att just en adelsman dertill gifvit första exemplet, eller att menigheten, om sådant en gång blifvit tillåtet, icke skulle bibehållit eller åtminstone försökt att bibehålla det framgent. Men hvad som starkast vederlägger den falska inskriften på hans bild är den lag som få år förut hade blifvit gjord, genom hvilken det förböds tribunerna att sjelfve antaga någon ämbetsbroder. — Quintus Cæcilius, Quintus Junius och Sextus Titinius voro de ende ibland tribunerna, som icke deltagit i förslaget om Minucii hedersbelöning; desse upphörde också icke att svärta än Minucim, än Servilius, hos menigheten och att klaga öfver Mælii oförtjenta mördande. Härigenom vunno de så mycket att man beslöt, det krigs-tribuner i stället för konsuler, skulle väljas, och de tviflade icke att ibland sex tribuner — ty så många var det nu tillåtet att välja — äfven någre plebejer skulle blifva valde, om de förklarade sig villige att hämnas Mælii mord. Men menigheten, ehuru detta året skakad af många och flerahanda oroligheter, valde icke flera än tre tribuner med konsularisk makt, och ibland dem Lucius Quinctius, en son af densamma Cincinnatus, af hvars misshagliga diktatur man sökte anledning till oroligheter. Rummet framför Quinctius fick genom omröstningen Mamercus Æmilius, en man af det högsta anseende; till den tredje valdes Lucius Julius.	Bove aurato et statua, eller ock bore ac statua extra portam trigeminam: sannolika gissningar i stället för det vanliga, läsningssättet.
KAP. 17 Under deras styrelse afföllo de romerske kolonisterne i Fidenæ till Vejenterna och deras konung Lars Tolumnius) (438 f. Kr.). Detta affall åtföljdes af ett svårare brott. På Tolumnii tillstyrkan mördade de Cajus Fulcinius, Cloelius Tullus, Spurius Antius, och Lucius Roscius, hvilka såsom romerske sändebud efterfrågade orsaken till upproret. Någre söka att mildra konungens brottslighet: ett tvetydigt ord, som undfallit honom vid ett lyckligt tärningskast, skall af Fidenaterna blifvit upptaget såsom en befallning till mord, och förorsakat sändebudens dödande. Otroligt, att hans uppmärksamhet icke skulle blifvit vänd från spelet, vid åsynen af Fidenaterna, hans nya bundsförvandter, som rådfrågade honom om ett mord, hvilket skulle kränka folkrätten, och att denna illbragd ej heller efteråt väckte hans fasa! Sannolikare är det, att han genom deltagandet i ett så groft nidingsbrott velat binda Fidenaternas folk, att det aldrig mer skulle kunna hoppas något af Romarne. Till minne af de i Fidenæ mördade sändebuden blefvo, genom offentligt föranstaltande, bildstoder uppreste på talarebanan. En väldig fejd var nu oundviklig emot Vejenterna och Fidenaterna, hvilka icke allenast voro Romarnes grannar, ock med en så afskyvärd handling hade börjat fiendtligheter. Då denna vigtiga, hela samhället rörande, omsorg förmådde menigheten och dess tribuner all hålla sig stilla, blefvo således konsuler utan motsägelse valde, nemligen Marcus Geganius Macerinus för tredje gången, och Lucius Sergius Fidenas) (437 f. Kr.), hvilken troligen fick detta tillnamn af det krig, som han sedermera förde. Ty det var han, som på denna sidan om Anio höll den första lyckliga drabbningen med Vejenternes konung, men den seger han vann var dyrköpt. Sorgen öfver förlorade medborgare öfvervägde derföre glädjen öfver fiendernas nederlag, och Senaten lät, såsom i vådliga ställningar var brukligt, utnämna en Diktator. Denne, som var Mamercus Æmilius, förordnade till rytteri-öfverste den unge, sin fader värdige, Lucius Quinctius Cincinnatus, hvilken året förut, såsom krigs-tribun med konsularisk makt, hade varit hans ämbetsbroder. För de troppar, som konsulerne hade utskrifvit, förordnades gamle krigserfarne centurioner, och deras antal, som i den sista träffningen hade stupat, blef ersatt. Quinctius Capitolinus och Marcus Fabius Vibulanus fingo Diktatorns befallning att följa honom såsom underfältherrar (Legati*). Så väl den högre ämbetsmakten, som sjelfva mannen, hvilken var en sådan makt vuxen, dref fienderna ut ur romerska området öfver Anio. Under återtåget besatte de höjderna mellan Fidenæ och floden, men vågade sig icke ned på fältet förr än Faliskernes troppar kommit dem till förstärkning. Då först slogo Etruskerne ett läger framför murarne af Fidenæ. Den Romerske Diktatorn lägrade sig icke långt derifrån vid sammanloppet af floderna (Tiber och Anio) och på begges stränder, imellan hvilka han uppförde en vall, så att han med säkerhet kunde komma till dem bägge. Följande dagen ryckte han ut till slagtning.	E. R. b. 317. — F. Ch. f. 435. E. R. b. 318. — F. Ch. f. 434.
KAP. 18 Hos fienderna rådde olika meningar. Faliskerne, som med missnöje gjorde krigstjenst långtifrån sitt hem och hade tillräckligt förtroende till sig sjelfva, yrkade slagtning: Vejenterne och Fidenaterne lofvade sig mera af krigets förlängande. Tolumnius gillade väl mera de sinas tankar, men af fruktan att Faliskerne kunde undandraga sig en långvarig fälttjenst, förklarade han sig sinnad att dagen derefter hålla drabbning. Hos Diktatorn och Romarne hade modet växt utaf fiendens obenägenhet för slagtning; och redan hotade soldaterne att storma lägret och staden, om dem icke gåfves tillfälle till handgemäng, då följande dagen båda härarne framryckte midt på fältet imellan begge lägren. Vejenterne, som hade öfverflöd på folk, skickade en del deraf omkring bakom bergen, för att under träffningen angripa det romerska lägret. De tre folkens armé var så uppställd, att Vejenterne innehade den högra, Faliskerne den venstra flygeln och Fidenaterne utgjorde centern. Diktatorn anförde Romarnes högra flygel emot Faliskerna, Quinctius Capitolinus den venstra emot Vejenterna; framför centern ställde sig rytteri-öfversten med kavalleriet. Någon stund var allt tyst och stilla, ty Etruskerne ville icke begynna drabbning, så framt de ej blefvo nödgade, och Diktatorn hade ögonen fästade på romerska borgen, för att efter aftal erhålla tecken af augurerna, så snart som foglarne gifvit gynnande förebud. I samma ögonblick, som han såg detta tecken, lät han först kavalleriet uppgifva ett fältskri och bryta löst emot fienden. Infanteriet följde efter och drabbade med utomordentlig häftighet. På ingen punkt höll Etruskernes fotfolk stånd emot Romarnes anfall. Deras rytteri gjorde mesta motståndet, och konungen sjelf, den tappraste af alla ryttare, förlängde striden, under det han öfverallt gjorde front emot de häftigt påträngande Romarne.
KAP. 19 I romerska kavalleriet var då en öfverste*), vid namn Aulus Cornelius Cossus, lika utmärkt af skönhet, af mod och af kroppsstyrka, och värdig sin börd, hvars ärfda glans han lemnade förökad och herrligare åt sina efterkommande. När denne såg de romerska ryttareskarorna häpne vika tillbaka för Tolumnii raseri, ehvart han rigtade sitt anfall, och igenkände honom, som utmärkt af sin kungliga skrud flankerade öfver hela slagfältet, utropade han: »Är icke detta öfverträdaren af menskliga fördrag och kränkaren af folkrätten? Nu — om annars Gudarne vilja att något på jorden skall vara heligt — skall jag gifva detta slagtoffer till försoning åt sändebudens skuggor!» Vid dessa ord ger han hästen sporrarne och ränner med framsträckt lans emot denna ena fiende. Med en stöt kastar han honom af hästen, och står äfven sjelf, stödd emot lansen, i samma ögonblick på fötterna. När konungen ville resa sig upp, slog han med skölden honom åter baklänges neder, och efter flera förnyade stötar, fäste honom med spjutet vid jorden. Nu afklädde han den liflöses rustning, fäste hans afhuggna hufvud såsom segertecken på sin lans, och jagade fienden, genom skräcken öfver sin konungs död, på flykten. Så blef äfven rytteriet skingradt, som ensam hade gjort segern stridig. Diktatorn förföljde med legionerna de flyktande, dref dem till deras läger och nedhögg dem. Af Fidenaterna kommo de fleste, genom sin kännedom af läget, undan på bergen. Cossus gick med rytteriet öfver Tibern och förde ifrån vejentiska gebitet ett rikt byte till Rom. — Under fältslaget hölls äfven vid romerska lägret en drabbning med den delen af tropparne, hvilken af Tolumnius, såsom förut sades, hade blifvit skickad emot detta läger. Fabius Vibulanus försvarade i förstone vallen med en kedja af soldater, men utryckte sedan med Triarierna genom den högra sidoporten, och anföll plötsligen fienderna, hvilkas hela uppmärksamhet var rigtad på vallen. Detta injagade hos dem en sådan skräck, att om nederlaget här var mindre, emedan de voro färre, var likväl flykten icke mindre hastig och oordentlig, än i slagtningen.	Tribunus militum.
KAP. 20 Efter denna till alla delar lyckliga förrättning höll Diktatorn, enligt Senatens beslut och med folkets samtycke, i triumf sitt intåg i staden. Det aldramärkvärdigaste uppträdet i detta segertåg var Cossus, som bar den slagna konungens förstliga vapenrustning. Öfver honom sjöngo soldaterne konstlösa sånger, i hvilka de förliknade honom med Romulus. Vapenrustningen upphängde han, med högtidlig invigning, till föräring i den Feretriska Jupiters tempel, bredvid den af Romulus vunna, som var den första och till denna tiden den enda, som fått namn af Opima). Han hade ock vändt alla medborgares blickar ifrån Diktatorns vagn på sig, och njöt snart sagdt ensam frukten af denna dags högtidlighet. Diktatorn nedlade efter folkets beslut af allmänna medlen en gyldene krona, af en marks vigt, på Capitolium, såsom föräring åt Jupiter. I likhet med alla hävdatecknare före min tid, har jag sagt¹ att Aulus Cornelius Cossus såsom öfverste (Tribunus militum) förde till den Feretriska Jupiters tempel det andra förstliga byte (spolia opima). Men att förtiga det endast sådant byte rätteligen får detta namn, som en fältherre tagit af en annan fältherre, och vi icke erkänna någon annan för fältherre, en den, under hvilkens högsta ledning ett krig föres; så bevisar ock sjelfva inskriften på vapenrustningen emot mina föregångare och emot mig, att Cossus vunnit henne såsom konsul. För min del, sedan jag hört af Cæsar Augustus, af hvilken alla våra tempel blifvit dels byggde, dels iståndsatte, att han vid ett besök i den Feretriske Jupiters tempel — hvilket han åter upprättat, sedan det af ålder förfallit — sjelf har sett detta skrifvet på ett linneharnesk; har jag ansett det nästan för ett helgedomsrån att beröfva Cossus ett sådant vittne till sitt byte, som Cæsar, sjelfva templets stiftare. Om nu deruti är något misstag, att de äldsta tideböckerna och de på linne skrifna ämbetsmanna-förteckningarne, som förvarades i Monetas tempel och af Licinius Macer, som oftast åberopas, icke förr än för nionde året härefter nämna Aulus Cornelius Cossus såsom konsul tillika med Titus Quinctius Pennus — derom må hvar och en tro hvad han behagar. Ty att en så lysande slagtning icke kan hänföras till det* året, bestyrkes än ytterligare deraf, att en tid af nära tre år omkring detta Auli Cornelii konsulat, för sjukdomar och hungersnöd, förflöt alldeles utan krig, så att några årsböcker, likasom sjelfve af dödssmittan angripne, ingenting införa, utom konsulernas namn. I tredje året efter sitt konsulat förekommer Cossus åter såsom krigs-tribun med konsularisk makt, och samma år såsom rytteri-öfverste, i hvilket ämbete han levererade sin andra lysande kavalleri-träffning. Äfven här är fritt rum för gissningar. Men endast skenbara skäl kunna efter min tanka anföras för alla meningar, då han sjelf, som var hjelten i denna strid, — när han på det heliga stället nedlade sitt nyss förvärfda byte, inför ögonen, så till sägande, af sjelfva Jupiter, åt hvilken det helgades, och af Romulus, fruktansvärda vittnen till en falsk uppgift, — skref sig: Aulus Cornelius Cossus Consul. Kapitel 21-42 Tillbaka till Livius förstasida.	l Bok, Kap. 10. Den utvikning som inleds här förefaller vara ett senare tillägg till den ursprungliga texten. Livius argumenterar här med stöd av en uppgift som han hört från kejsaren att Cossus var konsul och inte rytteri-överste som Livius i föregående kapitel skildrat honom som. Livius bör ha publicerat de fem första böckerna år 27 f. Kr., men tillägget som i originalet innehåller Augustus titel Divi filius (Guds son) kan inte ha skrivits tidigare än 24 f. Kr. Titeln syftar på att Augustus adoptivfar Julius Caesar hade upphöjts till gud.