Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA HISTORIEN

SJETTE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42

Kampen för de Licinsk-sextiska lagarna
(378-367 f. Kr.)

KAP. 31 Straxt i början af det följande året, då Spurius Furius, Quintus Servilius, för andra gången, Cajus Licinius, Publius Cloelius, Marcus Horatius och Lucius Geganius voro krigs-tribuner med konsulsmakt*) (378 f. Kr.), upplågade det häftigaste uppror. Skulderne voro dertill både ämne och orsak. För att undersöka dessa förordnades Spurius Servilius Pricius och Quintus Cloelius Siculus till censorer, men hindrades af kriget att utföra sitt värf. Ty tidningar inlupo först genom kurirer, sedan genom flyktande landtfolk, att Volskernes härar gått öfver gränserna och allestädes härjade romerska landet. Oaktadt den bestörtning, som häraf uppkom, var det så långt ifrån att den yttre skräcken hämmade de inhemska tvisterna, att menighets-tribunerne genom sin ämbetsmakt tvärtom med dess större häftighet hindrade utskrifningen, ända till dess Senaten underkastat sig de vilkor, att så länge kriget varade, ingen skulle erlägga skatt, och ingen domare fälla utslag i skuldfordringsmål. Sedan denna lindring för menigheten var vunnen, blef utskrifningen icke vidare hindrad. — När de nye legionerne voro uppsatte, beslöt man att dela dem, och med tvenne härar inrycka på Volskernas område. Spurius Furius och Marcus Horatius togo vägen åt höger, emot hafskusten och Antium; Quintus Servilius och Lucius Geganius åt venster, till bergen vid Ecetra. På ingendera sidan träffades någon fiende. En plundring blef således företagen, icke lik den oordentliga, som Volskerne, på röfvarevis, förlitande sig på fiendernas tvedrägt, men fruktande deras tapperhet, skyggt och brådskande hade föröfvat, utan af en ordentlig armé, som eldades af en rättvis vrede, och dessutom genom tidens längd mera kännbar. Ty Volskerne, som fruktade att en armé imellertid ifrån Rom kunde utrycka, hade endast ströfvat ytterst på gränserna. För Romarne deremot var äfven det en orsak att dröja i fiendens land, att de ville locka honom ut till slagtning. Alla landthus och äfven åtskillige byar blefvo således uppbrände, intet fruktbärande träd, ingen till skörd växande gröda förskonades, allt som träffades utom murarne af menniskor och boskap, bortdrefs såsom byte, och först sedan detta skett, fördes begge härarne tillbaka till Rom.
  • E. R. b. 377. — F. Ch. f. 375.
KAP. 32 Sedan ett kort anderum varit de gäldbundna förunnadt och det yttre lugnet var återställdt, sattes lagskipningen åter i full gång, och långt ifrån att någon utsigt gafs till den gamla gäldens förminskande, åsamkades en ny, genom skattläggning till en mur of qvadersten,1 hvars uppfarande censorerne genom beting föranstaltat: en börda som menigheten nödgades underkasta sig, emedan dess tribuner nu icke hade någon utskrifning att hindra. Tvungen af de förnämas öfvermakt valde hon också endast patricier till krigs-tribuner, nernligen Lucius Æmilius, Publius Valerius för fjerde gången, Cajus Veturius, Servius Sulpicius, samt Lucius och Cajus Quinctius Cincinnatus*) (377 f. Kr.). Genom samma öfvermakt utverkades, att emot Latinarne och Volskerne, hvilkas förenade troppar hade lägrat sig vid Satricium, alle tjenstpliglige, utan något motstånd, miste aflägga krigseden, och tre arméer blefvo upprättade. En var bestämd till stadens försvar; den andra, att kunna användas för oförmodade krigshändelser, om på en annan sida någon rörelse skulle uppstå; den tredje, som var vida starkare än dessa, förde Publius Valerius och Lucius Æmilius till Satricum, och som de der funno fienden på släta fältet uppställd i slagtordning börjades genast en drabbning. Men ett slagregn, som under häftig storm nedstörtade, afbröt, om icke en redan fullt afgjord seger, likväl en strid af gynnande utsigt. Följande dagen börjades kampen å nyo, då i synnerhet Latinarnes legioner, som under ett långvarigt förbund fått lära den Romerska krigskonsten, med jemlik tapperhet och lycka en lång stund gjorde motstånd. Ett anfall af kavalleriet bragte ändteligen deras leder i oordning; denna oordning begagnade fotfolket för att angripa; i den mån, som den romerska linien trängde fram, drefvos fienderne ur sin ställning, och sedan jemvigten en gång blifvit rubbad, var romerska styrkan oemotståndlig. Som fienderne efter nederlaget icke togo vägen till lägret, utan till Satricum, som var på två mils (2000 stegs2) afstånd, blefvo de under flykten, i synnerhet af rytteriet, nedhuggne. Lägret intogs och plundrades. Från Satricum gingo de nästa natt efter slaget till Antium, i en marsch, som liknade en flykt, och ehuru Romerska arméen nästan följde dem i spåren, var likväl rädslan snällare (= snabbare) än vreden. Fienderne hunno således förr in i staden, än Romarne kunde skada eller uppehålla deras eftertroppar. Flere dagar tillbragtes sedan med landets härjande, emedan hvarken Romarne voro nog rustade med krigsförråd för att angripa murarne, eller fienderne, för att äfventyra en slagtning.
  • E. R. b. 378. — F. Ch. f. 374.
  1. Förmodligen restaureringen av den gamla serviska stadsmuren (eller kanske snarare byggandet av den samma). Jfr F. E. Adcock, CAH VII, s 567.
  2. Ungefär tre kilometer.
KAP. 33 Nu uppkom en söndring imellan Antiaterne och Latinarne; ty Antiaterne, nedtryckte af olyckor och kufvade af ett krig, i hvilket de både blifvit födde och åldrats,1 voro betänkte på kapitulation, då deremot det nya affallet, efter en långvarig fred, gjorde Latinarne, hvilkas mod ännu var friskt, så mycket trotsigare att fortsätta kriget. Stridigheten upphörde, då begge insågo, att det icke berodde af endera att hindra fullföljandet af den andras föresats. Latinarne aftågade och undveko derigenom att deltaga i en fred, som de ansågo för vanhedrande. Antiaterne, befriade från dessa besvärliga granskare af sina helsosamma afsigter, uppgåfvo staden och dess område åt Romarne. — Då Latinarne hvarken kunnat skada Romarne genom krig, eller qvarhålla Volskerna under vapen, gaf deras vrede och raseri deröfver sig luft, genom uppbrännande af staden Satricum, som efter det olyckliga slaget hade varit deras första tillflyktsort. Och som de utan åtskillnad antände både heliga och ovigda ställen, blef utaf denna stad ingen annan byggnad öfrig än modren Matutas tempel2. Hvad som afhöll dem ifrån detta var, såsom det berättas, hvarken någon egen samvetsgrannhet eller vördnad för Gudarne, utan en förfärlig röst, som utgick från templet, med stränga hotelser, om de icke aflägsnade fjerran ifrån helgedomarne dessa gudlösa eldar. Upptände af samma raseri fördes de af sin hetta till Tusculum att hämnas på dess invånare, som öfvergifvit Latinarnes gemensamma förening och lemnat sig åt Romarne icke allenast till bundsförvandter, utan äfven till medborgare. Som portarne vid deras oförmodade infall stodo öppne, blef staden, med undantag af borgen, vid första härskriet intagen. Till borgen flyktade stadsboerne med hustrur och barn och skickade budskap till Rom, att underrätta Senaten om sitt missöde. Med den skyndsamhet, som egnade Romerska folkets trohet, fördes en armé till Tusculum. Krigs-tribunerne Lucius Quinctius och Servius Sulpicius voro dess anförare. De funno portarne i Tusculum tillslutna och Latinarne, på samma gång belägrande och belägrade, å en sida försvara murarne, å den andra bestorma borgen, tillika injaga, rädsla och rädas. Romarnes ankomst hade förvandlat begge partiernes sinnesförfattning. Från en ytterlig fruktan hade den omvändt Tusculanarne till den största gladlynthet; Latinarne, från en nästan säker förtröstan, att snart intaga borgen, till föga hopp om sin egen räddning. Från borgen uppgafs af Tusculanarne ett anskri: det besvarades med ett långt lifligare från den romerska hären. Från båda sidor blefvo Latinarne trängde: de kunde hvarken emotstå Tusculanarnes anfall, som nedrusade från höjden eller afhålla Romarne, som nalkades murarne och försökte att spränga portarne. Murarne blefvo först med stormstegar intagne; derefter uppbrötos portarnes bommar. Och då nu en dubbel fiende, framför och baktill, påträngde, och till motstånd ingen kraft, till flykt intet utrymme återstod, blefvo de kringrände Latinarne till sista man nedhuggne. Sedan Tusculum var återtaget från fienden, fördes hären tillbaka till Rom.
  1. Sant om Volskerna generellt, men inte om Antium. Sjuttio år av krig nämns i slutet av kap. 2.
  2. En gammal italisk gudinna som vakade över barnbörd och vården av barn och uppenbarligen särskilt betydelsefull i Satricum. Hennes tempel vid boskapsmarknaden (oxtorget?) i Rom grundades på nytt av Camillus år 396 (V, 23,7).
KAP. 34 Ju mera det yttre lugnet detta år genom de lyckliga krigen var försäkradt, dess mera tilltog i Rom med hvarje dag patriciernes öfvermakt och menighetens elände; ty just derigenom att man nödvändigt måste betala, hindrades förmågan att betala. Då således af de gäldbundnes egendom ingen ting mer kunde erläggas, måste de — dömde och förklarade för trälar — med sin heder och sin person förnöja sina borgenärer, och straffet hade kommit i stället för betalning. Derigenom hade icke allenast de ringaste, utan äfven de mest ansedde af plebejståndet, till den grad blifvit nedstämde till undergifvenhet, att ibland dem icke fanns någon man af kraft och tilltagsenhet, som hade mod — jag vill icke säga, att tillika med adeln göra anspråk på krigs-tribunatet, en rättighet, för hvars vinnande de med så mycken ansträngning hade sträfvat — utan ens att emottaga och att söka de plebejiska ämbetena, och patricierne syntes för alltid hafva återvunnit besittningen af en värdighet, som menigheten blott några få år hade njutit. På det nu detta icke måtte blifva för det ena partiet för mycket glädjande, så inträffade en obetydlig händelse, som blef, såsom ofta händer, en anledning till att våga det vigtigaste företag. Marcus Fabius Arnbustus, en man af högt anseende, så väl ibland sina ståndsbröder, som äfven hos menigheten, emedan han alldeles icke, såsom andre af hans klass, ansågs såsom dess föraktare — både tvenne döttrar, som voro gifte, den äldre med Servius Sulpicius, den yngre med Cajus Licinius Stolo, en man, som väl var ansedd, men likväl af oadlig börd, och just det, att Fabius icke försmått ett sådant mågskap hade tillvunnit honom menighetens välvilja. Nu hände det en dag, då de begge systrarne i krigs-tribunen Sulpicii hus, såsom vanligt, fördrefvo tiden med samtal, att Sulpicii liktor, vid dennes hemkomst ifrån forum, enligt bruket, knackade med sin staf på husporten. När den yngre Fabia, för hvilken denna sed var ny, härvid spratt till af rädsla, blef hon utskrattad af systern, som förundrade sig att hennes syster icke kände detta. Men detta löje sårade djupt det af småsaker lätt retade qvinliga hjertat; troligt är äfven, att hon, för den talrika folksamling, som ledsagade tribunen och frågade om han hade något att befalla, ansett sin systers äktenskap för lyckligt, och fattat osmak för sitt eget, af en vrång fördom, som gör att menniskor aldraminst vilja öfverträffas af sina närmaste anhöriga» När hennes fader händelsevis fick se henne ännu förstämd af det färska hjertstygnet, och frågade om någon olycka händt henne, ville hon väl dölja orsaken till sin oro, såsom hvarken röjande nog kärlek till systern, eller synnerlig aktning för mannen; men genom vänliga frågor aflockade han henne den bekännelsen, att orsaken till hennes lidande vore den i att hon var förenad med en man, som icke var hennes like, och gift i ett hus, från hvilket både rang och inflytelse voro utestängde. Ambustus tröstade då sin dotter och bad henne vara vid godt mod: snart skulle hon få se i sitt eget hus de samme äretecken, som hon såg hos sin syster. Från den stunden började han gå i öfverläggning med sin måg, med tillkallande af Lucius Sextius, en rask yngling och för hvilkens utsigter ingen ting annat fattades, än adelig härkomst.  

KAP. 35 Tillfället syntes gynnande för en hvälfning, i anseende till den ofantliga skuldmassan, — ett ondt, hvaruti menigheten ingen lindring kunde hoppas, så framt icke ledamöter af dess stånd blefvo satte till statens styre. »För denna afsigt måste man rusta sig till kamp. Genom vågande och verksamhet hade plebejerne redan uppstigit till en punkt, från hvilken de genom ytterligare ansträngning kunde uppnå det högsta, och icke mindre i ära än i förtjenst blifva patricierne jemlike». för det närvarande beslöts att de skulle göras till menighets-tribuner, i hvilket ämbete de sjelfve kunde bana sig väg till öfriga äreställen. — Cajus Licinius och Lucius Sextius valdes således till tribuner*) (376 f. Kr.), och föreslogo lagar, som alla voro riktade emot de adeligas makt, och till förmån för menigheten: en, rörande skulderna, af innehåll att, sedan det som redan var erlagdt i räntor blifvit afdraget från kapitalet, skulle återstoden på tre år uti lika delar afbetalas; en annan, beträffande landtegendomars storlek, att ingen skulle få ega mera jord, än femhundrade plogland; den tredje, att inga krigs-tribunsval vidare skulle ega rum, och af konsulerna den ena ovillkorligen väljas ur plebejståndet. Alltsammans förslag af den yttersta vigt, och som icke utan den häftigaste strid kunde genomdrifvas.1 Då således på en gång allt, hvad af människor ifrigast eftersträfvas, — gods, penningar, äreställlen — var satt på spel, och de förskräckte patricierne, efter offentliga och enskilda öfverläggningar, i sin förlägenhet icke funnit något annat medel, än den redan förut i många tvister med framgång försökta intercessionen**), så värfvade de de öfriga menighets-tribunerna till att förklara sig emot dessa förslag. När desse sågo, att folket af Licinius och Sextius uppropades till omröstning, framstodo de, omgifne med en betäckning af patricier, och tilläto hvarken att förslagen upplästes eller att något annat företogs af det, som vanligen tillhörde menigheten att afgöra. Redan ofta hade menigheten förgäfves varit sammankallad, och förslagen ansågos nu såsom förkastade; då sade Sextius: »Godt! eftersom man vill att intercessionen skall gälla så mycket, så skole också vi med dessa samma vapen beskydda menigheten. Välan då, Senatorer! påbjuden en folkförsamling till val af krigs-tribuner. Jag skall nog laga, att detta ordet VETO, som j nu med så mycket nöje hören mine ämbetsbröder samfällt uppstämma, skall blifva eder mindre angenämt». Detta blef icke en tom hotelse. Intet val, utom af Ædiler och menighets-tribuner, blef hållet. Licinius och Sextius, ånyo nämnde till menighets-tribuner, tilläto icke att någre curuliske ämbetsmän tillsattes, och då menigheten immerfort återvalde samma tvenne tribuner, och desse hindrade valen af krigs-tribuner, så blef Rom på sådant sätt fem hela år2 utan ordentlig styrelse (375-371 f. Kr.).

  • E. R. b. 379. — F. Ch. f. 373.
  • Andra tribuners motsägelse eller protest (veto).
  1. De licinsk-sextiska lagarna från 367; jfr H. H. Scullard, A History of the Roman World, s 91-5. Licinius blev senare åtalad för att ha brutit mot sin egen lag (VII, 16,9).
  2. Detta verkar inte troligt, och Diodorus (XV, 75,1) uppger att perioden var ett år. Livius försöker överbrygga klyftan mellan annalisternas datum (390) för den galliska erövringen av Rom och antalet årliga konsuler angivna i Fasti consulares. Troligen saknas fyra konsulspar och de romerska historikerna har på olika sätt försökt få kronologin att hänga ihop. Att som Livius gjorde, förlänga anarkin på 370-talet med fyra år, tycks ha varit den mest populära lösningen.

KAP. 36 Lyckligtvis oroades icke staten af andra krig; endast kolonisterne i Velitræ, öfvermodige genom lugnet, emedan det icke fanns någon romersk armé, gjorde några ströfvande infall i romerska gebitet, och företogo sig äfven att angripa Tusculum. Det var just denna händelse — då Tusculanarne, desse gamle bundsförvandter och nya medborgare bådo om hjelp — som i synnerhet verkade på hederskänslan, icke allenast hos adeln, utan äfven hos menigheten. Med menighets-tribunernes begifvande blef genom en regeringsföreståndare en valdag hållen; men de nye krigs-tribunerne, Lucius Furius, Aulus Manlius, Servius Sulpicius, Servius Cornelius, samt Publius och Cajus Valerius*) (370 f. Kr.), funno alldeles icke hos menigheten samma eftergifvenhet vid utskrifningen, som vid valen: efter mycken strid blef dock en arme upprättad, med hvilken de aftågade, och icke allenast bortträngde fienden ifrån Tusculum, utan äfven drefvo honom inom sina egna murar. Velitræ blef nu belägrad, med långt större häftighet, än Tusculum hade varit; likväl kunde denna stad icke eröfras af dem, som börjat belägringen. Nya krigs-tribuner blefvo dessförinnan valde: de voro Quintus Servilius, Cajus Veturius, Aulus Cornelius, Marcus Cornelius, Quintus Quinctius och Marcus Fabius**) (369 f. Kr.). Äfven desse tribuner uträttade vid Velitræ ingen ting märkvärdigt. Betänkligare var tillståndet af de inre angelägenheterna. Ty utom Sextius och Licinius, som hade bragt lagförslagen å bane och nu för åttonde gången blifvit menighets-tribuner, visade sig äfven krigs-tribunen Fabius, Stolos svärfader, såsom en afgjord befrämjare af dessa förslag, hvilkas uppfinnare han varit. Och då i förstone åtta af menighets-tribunernes samfund hade varit förslagens motståndare, voro de nu endast fem, och desse — såsom vanligtvis öfverlöpare från sitt parti — modstulne och förlägne, föregåfvo såsom skäl till sitt motstånd endast det, som hemma af andra blifvit dem förestafvadt: »att en stor del af menigheten vore frånvarande i arméen vid Velitræ; man borde uppskjuta folkförsamlingen till soldaternes hemkomst, på det hela menigheten kunde rösta öfver det, som rörde dess bästa». Sextius och Licinius — som nu, efter så mångårig öfning, voro mästare i konsten att behandla menighetens sinnen — tillika med en del af deras ämbetsbröder och en af krigs-tribunerne, Fabius, plågade i folkförsamlingarne adelns hufvudmän med frågor öfver hvarje särskild punkt, som skulle föredragas folket, dem de uppmanade dem att besvara: »om de vågade påstå, att dem borde tillåtas att ega mera än femhundrade plogland jord, under det endast tvenne plogland på man tilldelas menigheten? att hvar och en af dem skulle hafva nästan lika mycket åker, som trehundrade medborgare, då en oadlig mans jord knappt vore tillräcklig för en nödtorftig boning eller en begrafningsplats? om de heldre ville, att den af ocker förtryckta menigheten öfverlemnade sin person åt bojor och kroppsstraff, än med blotta kapitalet afbördade sin skuld? att hjordar af gäldenärer, dömde till slafveri, dageligen bortfördes från forum; att de förnäma husen uppfylldes med häktade, och att allestädes, der en adelig bodde, vore ett enskildt fängelse»?

  • E. R. b. 385. — F. Ch. f. 367.
  • E. R. b. 386. — F. Ch. f. 366.

KAP. 37 Efter dessa häftiga utfall (emot adeln), som icke utan harm och medömkan kunde höras, och hos de för sitt eget öde fruktande åhörarne väckte större förtrytelse, än den tribunerne sjelfve kände, tillade de den försäkran: »att patricierne aldrig skulle upphöra, hvarken att slå under sig jorden, ej heller att genom ocker döda menigheten, om icke menigheten valde den ena konsuln af sitt eget stånd, till väktare öfver sin frihet. Menighets-tribunerne aktades nu icke mer, emedan detta ämbete nu genom intercessionen sjelft bräckte sin styrka. Jemnlikhet i rätt kunde icke ega rum, så länge regeringsmakten vore hos de förra (patricierna), hos de senare (tribunerna) endast rättigheten att motsäga. Förr än regeringsmakten blifvit henne meddelad, skulle menigheten aldrig blifva delaktig i samhällets förmåner. Och måtte ej någon anse det för nog, att äfven på plebejer afseende vid konsulsval kunde göras: om det icke blefve ovilkorligen nödvändigt, att den ena konsuln valdes af plebejståndet, skulle ingen plebej blifva konsul. Eller hade det redan fallit ur minnet, att, sedan man beslutit att heldre välja krigs-tribuner, än konsuler, blott derföre att den högsta värdigheten skulle blifva tillgänglig äfven för plebejer, hade dock under en tid af fyra och fyratio år, ingen af plebejståndet blifvit vald till krigstribun? Huru kunde man tro, att de, som vid val af krigs-tribuner varit vane att bemäktiga sig åtta rum i sender, skulle sjelfvilligt inrymma åt menigheten en hedersplats ibland tvenne? att de, som så länge hållit tribunatet tillspärradt, skulle tillåta att vägen öppnades till konsulatet? Genom en lag måste man erhålla det, som vid valen icke kunde erhållas genom inflytelse, och menighetens rättighet till det ena konsulatet måste sättas utom all fråga, ty så länge det lemnades tvistigt, skulle det alltid blifva ett byte för den mäktigare. Också kunde det nu icke mera sägas, som förr varit adelns vanliga inkast, — att bland plebejerne icke funnos män, som voro skicklige till högre statsämbeten. Ty månne statens styrelse efter Publii Licinii Calvi tribunat, som var den förste plebejiske krigs-tribun,1 blifvit sorglösare eller oskickligare förvaltad, än den fördes under de åren, då inga andre än patricier voro krigs-tribuner? Tvertom: flere patricier hade efter sitt tribunat blifvit dömde till straff men ingen ende plebej. Äfven Quæstorer hade man för några år sedan börjat välja, likasom krigs-tribuner, af det oadliga ståndet, och romerska folket hade icke med någon af dem funnit sig missnöjdt. Konsulatet återstodo ännu för plebejerne: detta vore frihetens borg, detta dess pelare. Hade man en gång ernått detta — då kunde romerska folket anse konungarne var i sanning fördrifna ur staden och sin frihet säkert grundad. Ty från den dagen skulle menigheten få del af allt, som nu utgjorde adelns företräde: makt, hedersämbeten, krigsära, börd, adelskap, stora förmåner för dem sjelfva att njuta, ännu större att lemna åt sina efterkommande.» — När de sågo att dylika tal benäget afhördes, kungjorde de ett nytt förslag, att man i stället för de tvenne helgedomsföreståndarne*)2 skulle utnämna tio, så att en hälft skulle väljas bland det oadliga och den andra bland det adeliga ståndet. Men afgörandet af alla dessa förslag uppsköto de till den härens återkomst, som blockerade Velitræ.

  1. År 400 (V, 12,9).
  2. Förvaltarna av de sibyllinska  böckerna; de förrättade inte augurier och hotade därför inte patriciernas svartsjukt bevakade rättighet; jfr kap. 41,5.
  • Duumviri sacris faciundis, de sibyllinske presterne.
KAP. 38 Året lopp till ända, förr än tropparne återkommo från Velitræ. Frågan om lagförslagen förblef således oafgjord, och uppsköts till nya krigs-tribuner. Ty för sin del valde menigheten samma tribuner ånyo, framför allt de tvenne upphofsmännen till dessa förslag. Till krigstribuner utnämndes Titus Quinctius, Servius Cornelius, Servius Sulpicius, Spurius Servilius, Lucius Papirius, Lucius Veturius*) (368 f. Kr.). Straxt vid början af detta år drefs striden öfver lagförslagen till den största ytterlighet; och då tribus kallades till omröstning, och de föredragande tribunerne icke läto sig hindras af sina ämbetsbröders motsägelse, tog den bestörte Senaten sin tillflykt till de tvenne yttersta hjelpmedlen, den största regeringsmakt och den största medborgaren. Man beslöt att en diktator skulle utnämnas och man utnämnde Marcus Furius Camillus, som antog Lucius Æmilius till rytteri-öfverste. Emot denna starka tillrustning af motpartiet, väpnade sig äfven lagförslagens föredragare med det största mod för menighetens sak: de påbjuda en folkförsamling och framkalla tribus till omröstning. Omgifven med en skara af patricier, hade diktatorn, full af vrede och hot, intagit sitt säte, och saken bedrefs i förstone med den vanliga ordvexlingen imellan menighets-tribunerne, hvilka dels föredrogo, dels motsade förslagen. Men så mycket mäktigare motsägelsen var genom lagen, så mycket besegrades den genom allmänhetens bevågenhet, både för sjelfva förslagen, och för de föredragande, och de förste tribus yttrade redan i vanliga ordasätt**) sitt bifall: då tog Camillus till ordet. »Quiriter! (sade han) alldenstund det är tribunernes sjelfsvåld, icke deras lagliga makt, som nu styrer eder, och intercessionen, som fordom genom menighetens utvandring blifvit förvärfvad1, nu af eder lika våldsamt upphäfves, som den förvärfvades, så skall jag, såsom diktator, icke mindre för eder egen än för hela statens fördel, åtaga mig dess uppehållande och med regeringsmakten skydda edert störtade försvarsmedel. Således — om Cajus Licinius och Lucius Sextius foga sig efter sina ämbetsbröders protest, skull jag på intet sätt inblanda ett patriciskt statsämbete i en plebejisk sammankomst; men om de, i trots af protesten vilja försöka att påbörda staten lagar, såsom vore han af dem eröfrad, skall jag icke tillåta, att tribunatets makt utaf sig sjelf upplöses.» När menighetstribunerne, med förakt för dessa föreställningar, icke mindre ifrigt bedrefvo saken, skickade Camillus, uppbragt af vrede, sina liktorer att bortdrifva menigheten från samlingsplatsen, med tillagd hotelse, att om de fortforo, skulle han låta alla tjenstskyldige svärja fanan, och genast föra arméen ur staden. Hos menigheten hade detta injagat en häftig skräck; hos dess ledare blef modet genom motståndet mera uppeldadt än minskadt. Men innan segren förklarat sig för någondera, nedlade diktatorn sitt ämbete, antingen emedan något fel vid hans val hade förelupit, såsom någre berätta, eller emedan menighets-tribunerne föreslogo och menigheten beslöt, att om Marcus Furius företoge någon handling i egenskap af diktator, skulle han vara förfallen till femhundrade tusende ass2 i böter. Men att han snarare af auspicierne, än af ett så exempellöst beslut blifvit afskräckt, det föranlåtes jag att tro, dels af mannens personliga karakter, dels deraf, att Publius Manlius genast i hans ställe förordnades till diktator — ty hvartill tjenade det att välja denne för en kamp, i hvilken Marcus Furius blifvit öfvervunnen? — samt att denne samme Marcus Furius äfven det följande året blef diktator, då han visserligen icke utan blygsel kunnat återtaga en makt, som året förut i hans person blifvit bruten. Dertill kommer att han, i den tidpunkt, då förslaget om hans pliktfällande säges vara gjordt, antingen egde förmåga att emotstå äfven detta förslag, genom hvilket han såg sig förödmjukas, eller kunde han icke ens hindra de öfriga, för hvilkas skull också detta gjordes. Och för öfrigt, så länge som tribuner och konsuler, ända till våra tider mätt sina krafter emot hvarandra, har diktaturen alltid varit upphöjd öfver alla anfall.
  • E. R. b. 387. — F. Ch. f. 365.
  • Uti rogas: så, som det föreslås, eller lika med förslaget, d.ä. Ja!
  1. Den första utvandringen år 494 (II, 32).
  2. Brons- eller koppar-as var vid den här tiden fortfarande mätt som vikt och motsvarade ett romerskt pund (12 uns) (ett romerskt pund ≈ 270 g). Jfr I, 42 not 1.
KAP. 39 Vid en menighetsförsamling, som hölls af tribunerna imellan den förra diktaturens nedläggande och den nyas tillträdande af Manlius, lika obehindradt som om det varit en mellanregering, röjde sig tydligen, hvilka ibland de kungjorda förslagen mest lågo menigheten eller mest de föredragande om hjertat. Ty de som rörde skuldväsendet och landtegendomarne blefvo antagne, den om det plebejiska konsulatet förkastades. Begge sakerne hade således varit åtgjorde, om icke tribunerne förklarat, att de öfver alltsamman fordrade af menigheten ett gemensamt yttrande. Publius Manlius gaf sedermera såsom diktator plebejernes sak någon öfvervigt, då han af deras stånd valde sin rytteri-öfverste, Cajus Licinius1, som förut hade varit krigs-tribun. Det säges att Senaten upptagit detta med missnöje, men att diktatorn till sin ursägt plägat anföra sin nära skyldskap med Licinius, och tillika påstått att en rytteri-öfverste icke hade högre värdighet än en krigs-tribun med konsulsmakt. Då valet af nya menighets-tribuner var beramadt, uppförde sig Licinius och Sextius på det sätt, att de, genom sin vägran att längre vilja bibehållas vid denna värdighet, på det häftigaste uppeldade menigheten till det, som de låtsade icke eftersträfva. »Redan på nionde året (sade de) stodo de likasom i slagtning emot de förnäma, med största fara för sig sjelfva, utan båtnad för det allmänna. Föråldrade voro nu, tillika med dem, både de lagar, som de föreslagit, och hela tribun-ämbetets kraft. Man hade kämpat emot deras förslag, först genom deras ämbetsbröders motstånd, sedan genom krigsfolkets bortsändande till kriget vid Velitræ; slutligen hade diktaturens åska emot dem blifvit rigtad. Nu voro inga ämbetsbröder, intet krig, ingen diktator, som hindrade: ty denne hade fastmer, genom utnämnande af en plebejisk rytteri-öfverste, gifvit ett gynnande förebud för en konsul af plebejståndet. Blott menigheten sjelf stode sig och sina fördelar i vägen. I detta ögonblick, om hon ville, kunde hon hafva staden och forum fria från borgenärer, landtegorna fria från orättmätiga egare. Men när skulle de någonsin med tillbörlig tacksamhet erkänna dessa välgerningar, om just under antagandet af lagar, som åsyftade deras fördelar, de afskuro allt hopp om befordran för lagarnes stiftare? Det kunde icke förenas med romerska folkets laggrannhet att begära att för egen del blifva befriadt från sin gäld, och satt i besittning af den jord, som orättmätigt innehafves af de mäktiga, och tillika lemna dem, genom hvilka de vunnit dessa förmåner, att gråna såsom tribuner, icke blott utan äreställe, men äfven utan hopp om något äreställe. De skulle derföre först och främst med sig sjelfva afgöra hvad de ville, och sedan vid tribunvalen förklara sin vilja. Ville man att de framställde förslagen förenade föredrogos, då kunde det vara skäl att ånyo välja samma menighets-tribuner, ty desse skulle då genomdrifva hvad de föreslagit. Men ville man blott antaga det, som hvar en funne för sig enskildt förmånligt, då behöfdes icke detta förhatliga förlängande af deras ämbete: — de skulle då icke erhålla tribunatet, men ej heller menigheten det som blifvit föreslaget.»
  1. Inte Stolo, folktribunen i kap. 34-5, utan en släkting.
KAP. 40 Emot detta trotsiga tal af tribunerna, efter hvars afhörande den öfriga adeln stod af förtrytelse häpen och förstummad, skall Appius Claudius, en sonson af decemviren, mera af hat och förbittring än med något hopp att lyckas, hafva framträdt till afstyrkande, och talat ungefärligen på följande sätt: »Det vore för mig hvarken nytt eller oväntadt, om jag äfven nu måste höra detsamma, som i alla tider af upproriska tribuner ensamt varit förebrådt min familj, nemligen, att den Claudiska ätten allt ifrån början icke ansett något i staten af större vigt, än adelns höghet och alltid arbetat emot menighetens fördelar. Det förra vill jag också icke neka: jag tillstår att det, från den tid, då vi upptogos ibland Roms medborgare och tillika bland dess adel,1 varit vårt nitiska bemödande, att det med sanning skulle kunna sägas, att glansen af de ätter, ibland hvilka j velat lemna oss ett rum, blifvit genom oss snarare ökad än förminskad. Hvad det sednare beträffar, så kan jag, för mig och mina förfäder, våga påstå, att vi, hvarken såsom enskildte eller ämbetsmän, vetande gjort något, som varit skadligt för menigheten, och att ingen gerning, intet ord af oss, med sanning kan anföras, som varit stridande emot eder fördel, ehuru en del kunnat vara stridande mot eder vilja; — så framt man icke vill anse det, som göres för hela statens bästa, såsom menligt för den oadeliga folkklassen, likasom denna vore invånare af ett annat samhälle. — Men om jag också icke vore af Claudiernas ätt, icke ursprungen af adeligt blod, blott uti jag vore en romersk medborgare, som visste mig vara född af tvenne friborne personer och lefva i ett fritt samhälle: skulle jag väl kunna lemna opåtaldt, att den här Lucius Sextius och Cajus Licinius, desse — om gudarne vilja — evige tribuner, under de nio år, som de regerat, hafva tillvällat sig en sådan egenmakt, att de neka att tillåta eder en fri omröstning vid ämbetsmäns val och vid stiftande af lagar? Under vilkor, säga de, mågen j, för tionde gången, göra oss till tribuner. Hvad är det annat, än säga: det, som andre eftersträfva, det förakte vi till den grad, att vi icke emottaga det, utan stor belöning. Men hvilken är då den belöning, för hvilken vi alltid skola behålla eder till tribuner? Jo, (säga de) den, att j på en gång antagen alla våra förslag, ehvad de behaga eller misshaga, ehvad de äro nyttige eller skadlige. Jag besvär eder, j Tarquiniske folktribuner! föreställen eder, att jag, en enskild medborgare, ropade till eder midt ur folkförsamlingen: Hafven den godheten och tillåten oss, att af dessa förslag utvälja dem, som vi tro vara oss nyttiga, och förkasta de öfriga. Nej! svaren j, det skall icke tillåtas. Hvad! du skulle få antaga förslagen om gälden och åkerdelningen, som röra eder alla, och detta järtecken, som väcker din harm och afsky, — detta att se Lucius Sextius och denne Cajus Licinius konsuler — detta skulle icke få tilldraga sig i Rom! Antingen måste du antaga allt, eller föreslår jag intet. På samma sätt, som om man för en hungrig skulle framsätta gift tillika med mat, och befalla honom att antingen icke njuta det lifnärande ämnet, eller också blanda det med det dödande. Om således detta samhälle vore fritt, månne de icke mangrannt skulle hafva ropat: Bort med dina tribunat och dina förslag. Hvad! om du icke vill föredraga det, som skickar sig för folket att antaga, skall derföre ingen finnas, som föredrager det? Om någon patricier, om — hvad de vilja hafva ansett för ännu förhatligare — någon Claudius skulle säga: antingen måsten j antaga allt, eller föreslår jag intet, hvilken bland eder, Romare, skulle tåla detta? Skolen j då aldrig göra mera afseende på sakerna, än på personerna, af hvilka de framställas, utan alltid med gynnande öron afhöra allt, hvad desse ämbetsmän1 säga, med obenägna allt, hvad af någon ibland oss yttras? Ja, (sägen j) edert språk är alldeles icke medborgerligt. Och hurudant, Romare, är då detta förslag, hvars ogillande af eder de förtryta? fullkomligen enligt med detta språk. Jag föreslår, (heter det) att det icke skall vara eder tillåtet att välja de konsuler, som j viljen. Eller säger den något annan, som påstår, att den ene konsuln ovillkorligen skall tagas ibland plebejerne, och icke lemnar eder frihet att välja tvenne patricier? — Om vi nu hade något krig, sådant som det Etruriska var, då Porsena innehade Janiculum,2 sådant som nyligen det Galliska, då, utom Capitolium och borgen, allt, hvad vi här se, var i fiendens händer, och den der Lucius Sextius tillika med denna Marcus Furius och någon annan af patricierne sökte konsulatet: kunden j tillåta att Lucius Sextius skulle vara säker att blifva konsul, men Camillus äfventyra att blifva förbigången? Är det att göra äreställen för alla lika tillgängliga, då det tillåtes att välja tvenne plebejiska konsuler, men icke tillåtes att välja tvenne patricier? Är detta en gemenskap, detta en jemnlikhet? Är det dig icke nog att få del af en sak, hvaraf du förut hade alldeles ingen, om du icke, vid eftersträfvande af en del, drager till dig det hela? Jag fruktar, säger han, att ingen plebej blir vald, om det tillåtes eder att välja tvenne patricier. Hvad vill det annat säga, än: emedan j icke godvilligt lären välja dem, som äro ovärdige, så skall jag tvinga eder att välja dem, som j icke viljen? Och hvad blir följden, om icke den, att om en enda plebej söker jemte tvenne patricier, skall han icke en gång stå i någon förbindelse hos folket, utan kunna säga, att det är lagen, icke omröstningen, som gifvit honom ämbetet.» —
  1. Claudierna hade sabinskt ursprung, traditionen säger att de flyttade till Rom år 504 (jfr II, 16), men som en patricisk gens måste de ha haft anor från monarkin.
  2. Detta är ironiskt: folktribunen var ingen statlig ämbetsman (engelska texten har  magistrate istället för ämbetsman).
  3. Traditionellt datum är 508; jfr II, 11. Lars Porsenna var den etruskiske kungen av Clusium.
KAP. 41 »Deras afsigt är icke att söka, utan att tilltruga sig äreställen, och för vinnande af det högsta skola de icke blifva eder mera förbundne, än för det ringaste; de vilja heldre hafva gynnande tillfällen, än förtjensten, att tacka för sin befordran. Det är någon som håller sig för god att låta sig granskas, sitt värde bedömmas; som tycker det vara billigt, att han ensam bland sina medtäflare är säker om äreställen; som vill undandraga sig eder pröfning, göra edra röster nödvändiga, i stället för godvilliga, tvungna i stället för fria. Jag talar icke om Licinius och Sextius, hvilkas år j räknen i en oafbruten ämbetsförvaltning, likasom konungarnes på Capitolium; ty hvilken är nu i detta samhälle så ringa, att icke vägen till konsulatet blir, i anledning af denna lag, för honom lättare, än för oss och våra barn? emedan det någon gång skall hända, att j icke hunnen välja oss, äfven när j viljen, men nödvändigt måsten välja dem, om också j icke viljen. Jag har talat nog om sakens oanständighet — ty anständighet rörer blott menniskor, — hvad skall jag då säga om gudstjensten och auspicierna, hvilkas förakt och kränkning är ett förakt och en kränkning af sjelfva de odödliga gudarne? Hvilken är, som icke vet, att denna stad med auspicier blifvit anlagd; att alla dess angelägenheter i krig och fred, hemma och i fält, med auspicier förrättas? Och hvilken är det, som auspiciernes handhafvande, efter våra förfäders sed, tillkommer? visserligen endast patricierne; ty ingen plebejisk ämbetsman tillsättes med auspicier. Oss äro auspicierne så alldeles tillhörige, att icke allenast de patriciske ämbetsmän, som folket väljer, icke utan föregångna auspicier kunna väljas, utan att äfven vi sjelfve, utan folkets omröstning, med auspicier utnämna en regeringsföreståndare, och hafva såsom enskilde personer rättighet att anställa auspicier, hvilket plebejerne icke en gång hafva såsom ämbetsmän. Den som genom tillsättande af plebejiska konsuler fråntager patricierne denna rättighet, hvad gör han således annat, än alldeles borttager auspicierna ur samhället? — Dock — man bespottar ju nu våra heliga plägseder. Hvad betyder det (säger man) om kycklingar icke äta? om de gå något långsamt ut ur buren? om en fogel sjunger eller icke? Detta är småsaker: ja —men just derigenom att vare förfäder icke föraktade sådana småsaker, hafva de gjort denna stat så mäktig. Vi deremot ohelge nu alla religionsbruk, likasom vi icke mera hade behof af gudarnes nåd. Väljom då utan granskning öfverprester, augurer, offerkonungar; prydom hvem som heldst, blott han är menniska, med Dialens1 hufvudbonad; öfverlemnom ancilierna, templens helgedomar, gudarne och gudarnes dyrkan åt dem, hvilka de icke böra öfverlemnas. Vid lagars stiftande, vid val af ämbetsmän må inga auspicier vidare iakttagas; för folkets beslut, vid centuriat- eller curiat-församlingar, Senatens stadfästelse icke mera fordras. Må Sextius och Licinius, såsom Romulus och Tatius, herrska i Romarnes stad, emedan de bortskänka andras penningar och åkrar. Så ljuft är det att rikta sig genom rof af främmande egendom, och ingen besinnar, att, genom det ena förslaget, åkrarne förvandlas till ohyggliga ödemarker, då egarne förjagas från sina besittningar; att, genom det andra, crediten störtas, med hvilken all mensklig samfundslefnad upphäfves. — Af alla dessa skäl tillstyrker jag eder, att förkasta dessa förslag. Må Gudarna välsigna hvad j företagen!»
  1. Jupiters överstepräst.

KAP. 42 Appii tal hade endast den verkan, att tiden till förslagens föredragande blef uppskjuten. Sextius och Licinius, för tionde gången åter valde till tribuner, genomdrefvo det förslaget att tio helgedomsföreståndare, till ena hälften åt plebejståndet, skulle förordnas.1 Fem blefvo således valde af adeln, fem af menigheten, och genom detta steg tycktes vägen redan vara banad till konsulatet. Nöjd med denna seger fogade menigheten sig så vida efter adeln, att man för det närvarande lät frågan om konsuler hvila, och tillsatte krigs-tribuner. Valet föll på Aulus och Marcus Cornelius för andra gången, Marcus Geganius, Publius Manlius, Lucius Veturius, samt Publius Valerius för sjette gången*) (367 f. Kr.). Med undantag af belägringen vid Velitre, hvars utgång var mera långsam än tvifvelaktig, hade Romarne nu fred för yttre fiender, då ett oförmodadt rykte om ett infall af Gallierne förmådde staten att förordna Marcus Furius för femte gången till diktator. Han utnämnde Titus Quinctius Pennus till rytteri-öfverste. Enligt Claudii2 uppgift var krigstheatern med Gallierne detta året vid floden Anio, och då skall den namnkunniga striden på bryggan hafva förefallit, i hvilken Titus Manlius utmanad kämpade med en Gallier, hvilken han i båda arméernes åsyn dödade och afhände dess guldkedja. Af flere författares intygande föranlåtes jag dock att snarare tro, att detta skett icke mindre än tio år senare,3 men att detta året, då Marcus Furius var diktator, ett fältslag med Gallierne blifvit hållet på det Albanska gebitet. Ehuru stor förskräckelse Gallierne, genom minnet af det fordna nederlaget, hade utbredt, var dock segren hvarken tvifvelaktig eller svår för Romarne. Många tusende barbarer dödades på valplatsen, många vid lägrets eröfrande; de öfrige, hvilka i spridda hopar mestadels togo vägen åt Apulien, räddade sig undan fienden, dels genom aflägsenheten af deras tillflyktsort, dels derigenom, att bestörtning och förskräckelse hade skingrat dem åt alla sidor. Diktatorn hedrades, genom patriciers och plebejers enhälliga beslut med triumf. Knappt hade han fullbordat kriget, förr än han hemma möttes af ett fruktansvärdare upplopp, och efter de häftigaste strider sågo diktatorn och senaten sig nödsakade att medgifva de tribuniciska förslagens antagande, och, i trots af adelns motstånd, anställdes konsulsval, då Lucius Sextius blef den förste af plebejståndet valde konsul. Men icke en gång dermed upphörde tvisterne. Då patricierne nekade valet sin stadfästelse, kom det nära till en utvandring af menigheten och andra förfärliga förebud till borgerligt krig. Genom vilkor, som af diktatorn föreslogos, blef likväl tvedrägten stillad: Adeln gaf efter för menigheten i afseende på den plebejiske konsuln; menigheten beviljade adeln att en prætor (öfver-domare), som inom Rom egde att skipa lag, af patriciernes stånd skulle väljas.4 — Då således, efter en långvarig förbittring stånden omsider voro återförde till endrägt, ansåg Senaten denna sak förtjena att firas med de praktfullaste skådespel5, jemte tilläggande af en dag (till den latinska högtiden) utöfver de tre vanliga, och trodde med skäl, att man nu, om någonsin annars, för de odödliga Gudarnes skull med nöje skulle göra detta. Men då menighets-ædilerna undandraga sig denna förrättning, ropades enhälligt af de unga patricierna, att de för de odödliga Gudarnas ära, gerna skulle göra det om de blefvo ædiler. Sedan de för detta erhållit allas tacksägelser, fattades ett senatsbeslut, att diktatorn skulle hos folket göra föredragning om tvenne adeliga ædiler,6 hvaremot Senaten skulle bekräfta alla de folkbeslut, som detta året blifvit gjorde.

Livius sjunde bok
Tillbaka till Livius förstasida.

  • E. R. b. 388. — F. Ch. f. 364.
  1. Jfr kap. 37,12.
  2. Quintus Claudius Quadrigarius, den romerske annalisten, verksam omkring 70 f. Kr.
  3. Berättelsen skildras detaljerat i VII, 9-10, och är daterad sex år senare, år 361.
  4. Praetor urbanus; detta ämbete öppnades också för plebejer år 337; jfr VIII, 15,9.
  5. Troligen Ludi Romani, hölls senare årligen i september.
  6. De curuliska aedilerna. Regeln ändrades under det följande året (VII, 1,6)