Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA HISTORIEN

SJUNDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42

Innehåll

Tvenne nya statsämbeten, præturen och den curuliska ædeliten, inrättas, Staden hemsökes af en farsot, som genom Furii Camilli död blir märkvärdig (Kap. 1). — Man söker i nya religionsbruk ett medel till dess hämmande, och sceniska skådespel blifva af denna anledning för första gången uppförde (Kap. 2. 3). — Då menighets-tribunen Marcus Pomponius stämmer Lucius Manlius till rätta för sin stränghet vid en utskrifning och för det, att han orättvist förvisat sin son Titus Manlius på landet, går denne samme yngling, för hvilkens förvisning fadren anklagades, in i tribunens sängkammare och tvingar honom med dragen dolk att svärja det han icke skall fullfölja anklagelsen (Kap. 4. 5). — En remna i jorden inom staden Rom sätter hela fäderneslandet i yttersta förskräckelse och alla slags dyrbarheter kastas i den djupa afgrunden. Curtius störtar sig deruti beväpnad och till häst, och den igenfylles genast (Kap. 6). Den unge Titus Manlius, som hade befriat sin fader från tribunens förföljelse, inlåter sig i envig med en Gallier, som utfordrade någon af de romerska krigarne, dödar honom och borttager hans gyldene halskedja, hvilken han sedan sjelf bar och deraf erhöll tillnamnet Torquatus (den kedjeprydde) (Kapitlet 10). — Tvenne nya rotar (tribus), den Pomptinska och den Publiliska, upprätta» (Kapitlet 15). — Licinius Stolo blir, i kraft af den lag som han sjelf hade stiftat, sakfälld, emedan han egde mera än femhundrade plogland jord (Kapitlet 16). — Legions-tribunen Marcus Valerius dödar en Gallier, af hvilken han var utmanad, hvarvid en korp satte sig på hans hjelm, och med klor och näbb anföll hans fiende: han får deraf tillnamnet Corvus (korp) och väljes, för sin tapperhet, det följande året, vid tjugotre års ålder till konsul (Kap. 26). — Med Karthagerne slutas ett vänskapsförbund (Kap. 27), — Campanarne, beträngde med krig af Samniterne, begära bistånd mot dem af Romarne. Då detta icke erhålles, öfverlemna de stad och land åt romerska folket, för hvilken orsak man beslutar att med vapen försvara emot Samniterna denna numera romerska folkets egendom. Arméen, som af konsuln Aulus Cornelius blifvit förd på ett obeqvämt ställe och sväfvar i stor fara, räddas genom legions-tribunen Publius Decius Mus, hvilken besätter en höjd, ofvanför den bergås, på hvilken Samniterne hade lägrat sig, och derigenom ger konsuln tillfälle att undkomma till ett fördelaktigare ställe; han sjelf, kringränd af fienderne, slår sig igenom (Kap. 34—37). — De romerska soldater, som blifvit qvarlemnade i Capua, såsom besättning, ingå en komplott till att bemäktiga sig denna stad; anslaget upptäckes och af fruktan för straff affalla de ifrån romerska folket; men Marcus Valerius Corvus, såsom diktator, omvänder dem, genom sin klokhet, från deras raseri, och återvinner dem för fäderneslandet (Kap. 38—42). — För öfrigt innehåller denna bok flera lyckliga fälttåg emot Hernikerna, Gallierna, Tiburterna, Privernarne, Tarquinienserna, Samniterna och Volskerna (Kap. 7—17, 19—48, 58—37).

KAP. 1 Detta år*) (366 f. Kr.) förblifver märkvärdigt genom en anlös mans konsulat, märkvärdig genom tvenne nya stats-ämbeten, Præturen och det curuliska ædils-ämbetet. Dessa värdigheter skaffade patricierne sig till ersättning för det ena konsulatet, som de afstått åt menigheten. — Menigheten gaf detta konsulat åt Lucius Sextius, genom hvilkens förslag det var förvärfvadt; patricierne förskaffade, genom sin inflytelse på valfältet, præturen åt Spurius Furius Camillus, son af Marcus, ædils-ämbetet åt Cnejus Quinctius Capitolinus och Publius Cornelius Scipio, alle män utaf deras stånd. Lucius Sextius fick utaf det adliga ståndet Lucius Æmilius Mamercinus till ämbetsbroder. — Vid årets början talades mycket, både om Gallierne, hvilke, förut spridde i Apulien, nu sades samla sig tillhopa, och om Hernikernes affall. Men som alla angelägenheter med flit uppskötos, på det ingenting skulle uträttas af den plebejiska konsuln, så rådde i alla saker ett stillestånd, och en overksamhet, som liknade en lagskipningshvila (justitium), undantagande det, att då tribunerne icke lemnade opåtaldt, att adeln, till ersättning för en oadelig konsul, hade tillkräktat sig tre adeliga ämbetsmän, hvilka suto, purpurbrämade såsom konsuler, på curulstolar, och ibland dessa äfven en prætor, som skipade lag och var konsulernes vederlike och vald under samma auspicier, — så gjorde detta Senaten försynt att påstå, det curul-ædilerne skulle väljas endast ibland adeln. Man kom då först öfverens att de hvart annat år skulle tagas af plebejståndet; sedermera gjordes intet afseende på börden. — Under de följande konsulerne, Lucius Genucius och Quintus Servilius**) (365 f. Kr.), stördes lugnet hvarken af uppror eller af krig, men på det man dock aldrig måtte vara utan bekymmer och faror, utbröt en förfärlig farsot. En censor, en curul-ædil och tre menighets-tribuner berättas hafva dött, och i mån deraf en myckenhet dödsfall inträffat bland den öfriga folkhopen. Men det som i synnerhet gjorde denna farsot utmärkt, var Marci Furii (Camillus) död, — en förlust, som ehuru länge väntad icke var mindre smärtande. Ty han var uti alla skiften en verkligt makalös man: den förste statsman och fältherre, redan förr än han gick i landsflykt; ännu mer lysande under landsflykten, så väl genom stadens saknad, som eröfrad anropade den frånvarandes hjelp, som genom den lycka han hade att, återställd i sitt fädernesland, tillika med sig återställa sjelfva fäderneslandet. Under fem och tjugu år — ty så många lefde han sedan — bibehöll han städse glansen af en så hög ära, och ansågs värdig att efter Romulus kallas staden Roms andra grundläggare.

  • E. R. b. 389. — F. Ch. f. 363.
  • E. R. b. 390. — F. Ch. f. 362.
KAP. 2 Farsoten fortfor både detta och det följande året, då Cajus Sulpicius Peticus och Cajus Licinius Stolo voro konsuler*) (364 f. Kr.). Derföre skedde ingen ting som förtjenar att minnas, om icke det, att, till vinnande af Gudarnes nåd, en gudamåltid (lectisternium) då, för tredje gången efter stadens grundläggning, firades.1 Men då sjukdomens våldsamhet hvarken genom menskliga klokhetsmått eller gudomlig hjelp mildrades, intogos sinnena af vidskepelse, och det säges att, bland andra medel att blidka himmelens vrede, äfven sceniska (dramatiska) skådespel blifvit inrättade, en ny sak för ett krigiskt folk, — ty förut hade icke funnits andra skådespel, än de som gåfvos på rännarebanan. För öfrigt var denna anstalt, såsom gemenligen all början, ännu ringa och derjemte lånad från utlänningar. Utan all sång och utan att med åtbörder uttrycka något ämne, dansade skådespelare, dem man inkallat från Etrurien, efter musik af en flöjt, och gjorde efter Tuskernas bruk icke obehagliga rörelser. Snart började (romerska) ungdomen att härma dem och framkastade tillika inbördes hvarjehanda skämtord i regellösa verser, och under åtbörder, som icke voro opassande för orden. Saken vann således tycke och blef genom öfning utbildad. Som en skådespelare på Tuskernes språk kallades Hister, fingo de infödde konstnärerne namn af Histrioner; hvilka nu icke mer såsom förut, utan förberedelse, växelvis gäckade hvarandra i plumpa och ohyfsade verser, liknande de Fescenninska2, utan uppförde, med ackompanjement af en flöjtblåsare, och med passande åtbörder, metriskt regelbundna stycken, af blandadt innehåll (saturæ). Det berätta: att Livius3 — hvilken flera år derefter först vågade att, i stället för dessa så kallade satirer, författa stycken efter en sammanhängande plan, och sjelf, såsom den tiden alle, uppförde de stycken han författat — sedan han flera gånger blifvit anmodad att upprepa hvad han sjungit och derigenom ådragit sig heshet, skall, efter begärd tillåtelse, hafva ställt en gosse framför flöjtspelaren till att sjunga, och nu, då röstens bruk icke hindrade honom, med mycket lifligare åtbörder uttryckt sångens innehåll. Från den tiden skall det blifvit brukligt att aktörernas gesticulation ackompanjerades af sångare, och endast dialogerne**) lemnades åt deras egen röst att utföra. Sedan löjet och det otyglade skämtet genom detta regelbundnare skick af theaterstycken blifvit förvisade från skådeplatsen, och det som varit blott lek, småningom utbildat sig till en konst, lemnade ungdomen föreställandet af dessa skådespel åt histrionerne, och började för egen del att efter gamla viset sins emellan omvexla med allehanda löjligheter, inflätade i verser, som sedan fatt namn af Exodia (efterspel)? och gemenligen äro förenade med de Atellanska farserna4. Detta slag af skådespel, som hänleder sig ifrån Oskerna, behöll ungdomen för sig sjelf, och tillät icke att det ohelgades af histrioner. Derföre är det ett ännu fortfarande bruk, att de som spela i de Atellanska styckena, icke derföre utstötas ur sin tribus, och tillåtas att göra krigstjenst, såsom icke hörande till skådespelare-skrået.5 — Bland andra sakers ringa ursprung, har jag trott mig äfven böra anföra första uppkomsten af skådespelen, för att ådagalägga ifrån hvilken förnuftig början en sak har kunnat urarta till denna äfven för rika envåldsstater knappt drägliga ursinnighet.
  • E. R. b. 391. — F. Ch. f. 361.
  • Diverbia talscener?
  1. Lectisternium eller "bäddning av måltidssäten" beskrivs av Livius i V, 13,6-7. Måltidssäten och liggande figurer föreställande gudarna ställdes ut och en ceremoniell festmåltid dukades fram åt dem. Första gången var år 399, även då för att avvärja en farsot; den andra gången är inte nämnd av Livius.
  2. Troligen uppkallade efter Fescennia, en ort i Etrurien; mindre troligt efter fascinum, en fallosformad amulett mot häxkonst. Jfr Horatius, Epistlarna II, 1,145.
  3. Lucius Livius Andronicus av Tarentum, skådespelare och dramatiker, vars första komedi, översatt från grekiskan, uppfördes i Rom år 240 f. Kr.
  4. Atella, en liten oskisk stad i Campanien, gav sitt namn till de olika karaktärsfarser som den italienska commedia dell'arte tros ha utvecklats ifrån
  5. Vanliga skådespelare räknades som  aerarii, den lägsta klassen av medborgare som inte fick rösta eller göra militärtjänst.
KAP. 3 Men desse skådespel, hvilkas första inrättning åsyftade gudarnes försonande, befriade dock lika litet sinnena från fromma skrupler som kropparne från sjukdomar. Tvertom— då Tibern händelsevis midt under skådespelen steg öfver sina bräddar, och genom banans öfversvämmande hindrade fortsättandet, förorsakade detta en häftig förskräckelse såsom ett tecken att gudarne nu alldeles vändt sig bort, och försmådde medlen till blidkande af deras vrede. Då således — sedan Cnejus Genucius och Lucius Æmilius Mamercinus, den sednare för andra gången, blifvit konsuler*) (363 f. Kr.) — utforskandet af försoningsmedel mera angrep sinnena än sjukdomen kropparne, skall man, såsom det säges, åt äldre personers berättelser, hafva erinrat sig, att en farsot fordom blifvit dämpad, sedan en spik utaf en diktator blifvit inslagen. Af from aktning för denna fornsägen föranläts Senaten att låta en diktator till en spiks inslående förordnas: Lucius Manlius Imperiosus blef utnämnd och antog Lucius Pinarius till rytteri-öfverste. Det finnes en gammal lag, i forntidens språk och med forntida bokstäfver skrifven, som stadgar, att den som är högsta öfverhetspersonen, skall inslå spiken den trettonde September. Denna lag var anslagen på högra sidan af Jupiters tempel, der Minerva har sitt tempelchor. Spiken skall hafva tjenat till tecken för årsräkningen, emedan bokstafsskrift den tiden var sällsynt, och lagen skall derföre hafva varit egnad åt Minervas tempel, emedan räknekonsten är Minervas uppfinning. Att spikar, som beteckna årsräkningen, äfven finnas uti Volsinii inslagne i ett tempel, helgadt åt Nortia, en Etrurisk gudinna1, försäkrar Cincius2, som med sorgfällighet undersökt dylika fornlemningar. Marcus Horatius hade såsom konsul, till följe af en lag, invigt Jupiters tempel året efter konungahusets förjagande. Från konsulerna flyttades derefter den högtidliga förrättningen att inslå spiken till diktatorerna, emedan deras ämbete var högre. Som bruket sedermera blifvit uraktlåtet, ansågs saken äfven i sig sjelf förtjena att en diktator derföre utnämnde». Blott af denna orsak blef Lucius Manlius förordnad, men med afsigt på det Hernikiska kriget plågade han de tjenstskyldige med en sträng utskrifning likasom han varit förordnad, för att föra krig, och icke för att afbörda en religionspligt, och det var först, sedan alla menighets-tribunerne upprest sig emot honom, som han, tvungen af öfvermakten eller af försynthet, afträdde från diktaturen.
  • E. R. b. 392. — F. Ch. f. 360.
  1. Lyckans gudinna.
  2. Antingen L. Cincius Alimentus, den romerske senatorn och historikern, tillfångatagen av Hannibal under det andra puniska kriget (Livius XXI, 38,3), eller en fornforskare med samma namn från Augustus tid.
KAP. 4 Icke dess mindre blef Manlius vid början af det följande året, då Quintus Servilius Ahala och Lucius Genucius voro konsuler*) (362 f. Kr.), utaf menighets-tribunen Marcus Pomponius kallad för rätta. Den hårdhet han utöfvat vid utskrifningen, icke allenast genom medborgares pliktfällande, utan äfven genom personligt misshandlande, då de som, vid uppropet af sina namn, icke svarade, dels blefvo afstraffade med spö, dels förde i fängelse, hade ådragit honom hat; men förhatligast af allt var sjelfva hans grymma sinnelag, och det för ett fritt samhälle så anstötliga tillnamnet Imperiosus (den befallande), hvilket han antagit för att skryta med den obarmhertighet, som han emot sina närmaste och sitt eget blod, icke mindre än emot oskylde, utöfvade. Också lade tribunen honom ibland annat till last, »att hans son, utan att vara befunnen med någon vanhedrande gerning, vore af honom förvisad från staden, från hem och penater, stängd från forum, från allmänna sammanlefnaden, från umgänge med sina jemnåriga, och dömd till trälars arbete, ja nästan till fängelse och tukthus, der en yngling af den högsta börd, sonen af en diktator, genom dagligt elände lärde att han hade en fader, som med rätta bar namnet imperiosus. Och för hvad brott? Jo derför, att han talade med mindre lätthet och hade svårt för alt uttrycka sig. Detta naturfel, borde det icke af en fader — så vida hos honom fanns någon känsla af mänsklighet — med godo rättas, eller borde det straffas och genom misshandlande göras mera märkligt? Sjelfve de oskälige djuren närde och hyllade ju med icke mindre ömhet dem bland sina ungar, som hade något lyte. Men vid Hercules! Lucius Manlius förvärrade sin sons onda, han nedtryckte alldeles dess af naturen tunga lynne, och om det hos honom fanns någon gnista af naturlig liflighet, så qväfde han den genom ett groft lefnadssätt och en bondaktig uppfostran, då han lät honom vistas ibland fänaden.»
  • E. R. b. 393. — F. Ch. f. 359.
KAP. 5 Alle, utom den unge mannen sjelf, retades genom dessa beskyllningar. För honom var det tvertom smärtande, att också han skulle vara en orsak till hat och anklagelser emot sin fader, och på det hela verlden måtte veta, att han heldre ville hjelpa sin fader än dess fiender, fattade han ett beslut, som visserligen röjde en rå och obildad natur, men ehuru icke passande till efterföljd i ett borgerligt samhälle, likväl för den sonliga kärleken förtjenar att berömmas. Med en dolk under kläderna går han en morgon tidigt, utan någons vetskap till staden, och från stadsporten genast till tribunen Marci Pomponii hus, säger till portvaktaren att han hade nödigt att i ögonblicket råka dess herre och ber honom anmäla Titus Manlius, Lucii son. Han blir genast insläppt, ty det var att förmoda att han, uppbragt af vrede emot fadren, skulle meddela antingen någon ny anklagningspunkt, eller något råd till sakens bedrifvande. Efter ömsesidig helsning säger han, att det vore något, hvarom han önskade tala med tribunen utan, vittnen. Då alle på befallning aflägsnat sig, blottar han sin dolk, ställer sig öfver sängen med vapnet riktadt emot tribunen och hotar att genomborra honom på stället, så framt han icke svor i de ordasätt, som han sjelf förestafvade, att aldrig hålla någon folkförsamling för att anklaga hans fader. Bäfvande — ty han såg för sina ögon den blänkande dolken, sig sjelf ensam, obeväpnad, honom en stark yngling och, hvad icke var mindre fruktansvärdt, dumdristig öfver sin styrka — gjorde tribunen den ed som äskades, och förklarade sedan offentligen att han, tvungen af detta våld, hade afstått ifrån sin föresats. Och ehuru menigheten heldre skulle önskat sig tillfälle att falla dom öfver en så grym
och öfvermodig anklagad, misstyckte hon dock icke i samma mån, att en son hade vågat detta för sin fader; ja man fann det så mycket berömvärdare, som fadrens öfverdrifna hårdhet icke kunnat uttränga den sonliga kärleken ur hans hjerta. Derför efterskänkte man icke allenast fadren dess förklaring, utan denna sak lände äfven ynglingen sjelf till befordran. Ty då man detta året för första gången beslöt att krigs-tribuner för legionerne skulle tillsättas genom omröstning — förut utnämndes desse, likasom ännu de så kallade Rufuli1, af fältherrarne sjelfve — så erhöll han ibland sex rum det andra, utan någon af de förtjenster i fred eller i krig, hvarigenom gunst kan förvärfvas, såsom den der på landet och skild, från menskliga sammanlefnaden hade tillbragt sin ungdom.
  1. Rufuli är beskrivna på ett liknande sätt av filologen Festus som levde på 100-talet e.Kr. (ed. Müller, s 261). Han tillägger dock inte mycket mer information än Livius.

KAP. 6 Samma år skall det hafva händt, att ungefärligen mellersta delen af torget, antingen genom ett jordskalf eller någon annan våldsam orsak, insjönk till ett omätligt djup, hvaraf en ofantlig grop uppkom, och att denna afgrund, med den jord som hvar och en ditförde och inkastade, icke kunnat fyllas, förr än man efter Gudarnes anvisning började undersöka hvad det vore som utgjorde romerska folkets förnämsta styrka? ty detta borde — så förkunnade siarne — offras åt detta ställe, om man ville att romerska staten skulle blifva evärdelig. Då skall Marcus Curtius, en ung man af utmärkt krigsära, hafva förebrått dem, att de kunde sätta i fråga, om Rom hade något större godt än vapen och mod. Då allt vardt tyst, har han, med blickarne fastade på Capitolium och de evige gudarnes tempel, som höja sig öfver Forum, och händerna sträckta än emot himmelen, än emot det öppna jordsvalget till de underjordiska gudomligheterna, invigt sig till offer, och därefter sittande på en med all möjlig prakt utsmyckad häst, i full rustning störtat sig i gropen, der en myckenhet af män och qvinnor kastade öfver honom skänker och frukter, och af denna, men icke af den gamle Curtius Mettus1, Titi Tatii krigare*), skall Lacus Curtius ha fått sitt namn. Om någon väg kunde leda en forskare till sanningen, skulle mitt bemödande icke fattas: nu måste man hålla sig vid sagan, då händelsens ålder icke medgiver full visshet, också får ställets namn en större glans genom denna nyare berättelse. — Efter detta stora järteckens försonande rådplägade Senaten samma år rörande Hernikerne, och sedan härolder2 förgäfves blifvit sände att fordra upprättelse, beslöts att ofördröjligen hos folket föreslå en krigsförklaring emot Hernikerna. Detta krig blef också af folket en talrik församling beslutet. Genom lotten bestämdes konsuln Lucius Genucius till befälhafvare. Som han var den förste plebejiske konsul, som under egna auspicier skulle föra ett krig, så voro alla menniskor i stor väntan, för att, efter utgången af detta, bedöma om meddelandet af statens högre värdigheter skulle anses vara visligen eller ovisligen beslutet. En olyckshändelse gjorde, att Genucius, som med stort allvar gick emot fienden, föll i ett bakhåll, och sedan tropparne af plötslig förskräckelse tagit flykten, blef konsuln kringränd och dödad, utan att vara igenkänd af sina banemän. När tidning härom kommit till Rom, hördes adeln, långt mindre bedröfvad öfver statens förlust, än triumferande öfver en oadelig konsuls olyckliga befäl, allestädes ropa: »De kunde nu gå och välja konsuler af plebejståndet och flytta auspicierna till dem, åt hvilka de icke utan synd kunde öfverlermnas. Patricierne hade väl genom ett menighetsbeslut kunnat utträngas från värdigheter, som dem tillhörde: men månne äfven de odödlige Gudarne underkastat sig en lag, som utan deras rådfrågande var stiftad?3 De hade sjelfve hämnat sin gudomlighet och sina auspicier. Så snart som desse blifvit handterade af den, som hvarken mensklig eller gudomlig lag det tillät, hade arméens och fältherrens undergång blifvit en varnagel att icke mer vid valen kränka familjernes rättigheter.» Rådhuset och torget genljödo af sådana yttranden. Med adelns enhälliga bifall, utnämnde konsuln Servilius till diktator Appius Claudius, hvilken, emedan han afstyrkt lagen, nu med dess större verkan klandrade följderna af ett steg, som han ogillat; tillika påböds en utskrifning och ett stillestånd i lagskipningen.

  1. Livius verkar i I, 13,5 acceptera att Lacus Curtius, en liten grund  vattensamling i Forum, fick sitt namn från sabinaren Mettius Curtius, vars häst förde honom till ett kärr när han stred mot Romulus. Här föredrar Livius historien om Marcus Curtius heroiska offerdöd.
  2. Istället för "sändebud" har den engelska översättningen "Fetial priests" och följande not:
    Fetiales, ett prästkollegium på tjugo personer, förhandlade fram fredsavtal och överlämnade krigsförklaringar. Deras ålderdomliga ritual är beskrivet av Livius i I, 24 och I, 32.
  3. Lagen var stiftad utan gudarnas rådfrågande eftersom den beslutande tribunen saknade rätten till auspicier.
KAP. 7 Förrän diktatorn med de nya legionerne anlände till Hernikernes område, hade underfältherren Cajus Sulpicius der funnit tillfälle att vinna en fördel öfver fienden. Ty då Hernikerne, efter konsulns död, trotsande framryckte emot romerska lägret med säkert hopp om dess eröfrande, gjorde, på underfältherrens uppmaning, de af vrede och harm öfver denna skymf uppfyllde soldaterna emot dem ett utfall. Hernikernes hopp att komma fram till vallen var långt ifrån att uppfyllas: de måste fastmer i stor oordning draga sig tillbaka. Vid diktatorns ankomst förenades sedermera den nya hären med den gamla, och tropparnes antal blef fördubbladt; hvartill kom att diktatorn genom de loford han i allmän sammankomst tilldelade underfältherren och de krigare, genom hvilkas tapperhet lägret blifvit försvaradt, på samma gång höjde modet hos dessa, som hörde sitt förtjenta beröm, och sporrade de öfriga att söka likna dem i förtjenster. Men icke mindre allvarlige voro fiendens krigsrustningar: med minne af sin förut vunna ära och med kunskap om sina fienders ökade styrka, förstärkte de också sina stridskrafter. Hela Hernikernas nation, hela den vapenföra åldern blef uppbådad. Åtta kohorter, hvardera af fyrahundrade man utvalde bland det bästa manskapet, upprättades. Denna sköna blomma af nationens ungdom uppfyllde man äfven, genom bestämmande af dubbel sold, med hopp och förtröstan. De voro dessutom frikallade från fältarbeten, på det de — sparade endast för slagtningens arbete — skulle veta sig vara förbundne till mer än vanliga bemödanden. De blefvo äfven på valplatsen ställde utom slagtordningen, på det deras tapperhet måtte falla mera i ögonen. — En slätt af tvåtusende steg1 skiljde det romerska lägret ifrån Hernikerna; midt på denna, ungefär till lika afstånd från begge lägren, hölls drabbningen. I början var stridens utgång oviss, ty förgäfves gjorde det romerska kavalleriet flera försök att med sitt anfall bryta den fiendtliga linien. Då verkan af detta stridssätt icke svarade emot bemödandet, frågade ryttarne diktatorn till råds, och lemnade derpå, med hans tillåtelse, sina hästar, ilade under förfärligt anskri framför fälttecknen och började åter en kamp af nytt slag. Nu hade de icke kunnat uppehållas, om ej de utomordentlige kohorterne, i kroppsstyrka och mod dem jemlike, hade skyndat sig till motvärn.
  1. Ungefär tre kilometer.

KAP. 8 Nu kämpa de yppersta af båda folken med hvarandra om segren, Allt hvad den gemensamma vapenlyckan från ena eller andra sidan bortrycker, är en mångdubbelt större förlust, än om den beräknas efter antalet. Den öfriga hopen af beväpnade har likasom öfverlemnat slagtningen åt dess yppersta, och låter sitt eget öde bero af andras tapperhet. Många falla å båda sidor, ännu flere såras. Sluteligen — genom inbördes förebråelser och frågor: »hvad som ännu återstode, om de hvarken till häst kunnat fördrifva fienden, eller till fot någon ting af vigt uträttade? hvilket tredje stridssätt de kunde vänta? hvarför de så trotsigt lupit framför fanorna och kämpade på ett ställe, som icke var deras?» — genom sådana inbördes yttranden (säger jag) uppeldade, tränga ryttarne under förnyadt härskri in på fienden, bringa honom först ur sin ställning, kasta honom sedan tillbaka och slå honom slutligen bestämdt på flykten. Men hvad det var, Som afgjorde segern imellan så lika stridskrafter, är icke lätt att säga; om icke det, att begge folkens beständigt lika lycka kunde både höja och förminska modet. Ända till lägret förföljde Romarne de flyende Hernikerne; från lägrets stormande afhöllo de sig, emedan det var sent på dagen. Ett långvarigt uteblifvande af gynnande offertecken hade uppehållit diktatorn, så att han icke före middagen kunnat gifva order till slagtning; derigenom hade kampen blifvit utdragen inpå natten. Följande dagen fann man lägret genom Hernikernes flykt öfvergifvet, och blott någre sårade qvarlemnade. Den flyktande hären, som upptäcktes af Signinerne*), när den i föga talrika skaror tågade förbi deras murar, blef af dem slagen, och i oordentlig flykt skingrad kring fälten. Men äfven för Romarne var segern blodig. En fjerdedel af soldaterna förlorades och — det som var icke mindre förlust — månge romerske kavallerister hade stupat.

  • Ab Signinis, troligen det rätta läsningssättet i stället för det vanliga ab Signis. Signia var en romersk koloni på Volskernas område, icke långt från Hernikernes hufvudstad Ferentinum.
KAP. 9 Det följande året*) (361 f. Kr.), då konsulerne Cajus Sulpicius och Cajus Licinius Calvus hade fört en armé emot Hernikerna och sedan de icke funnit några fiender på landet, med storm intagit deras stad Ferentinum, hände det vid återtåget derifrån, att Tiburtinarne för dem tillslöto sina portar. Då redan fornt många klagomål ömsesidigt varit förde, blef detta ett afgörande skäl till krigsförklaring emot det Tiburtinska folket, sedan upprättelse genom krigshärolder blifvit fordrad, — Att Titus Quinctius Pennus detta år varit diktator och Servius Cornelius Maluginensis rytteri-öfverste, är temligen ostridigt. Licinius Macer1 berättar, att han blifvit utnämnd för valförrättningens skull, och det af konsuln Licinius, som, då hans ämbetsbroder, för att blifva bibehållen vid konsulatet, med krigets uppskjutande, brådskade att afgöra valen, ansåg sig böra förekomma dess straffbara ärelystnad. Detta sökta beröm för sin egen ätt gör dock Licinii uppgift mindre pålitlig, och då jag i de äldre tideböckerna icke finner ett ord om denna sak, är jag mera böjd att tro, att diktatorn för det galliska krigets skull blifvit förordnad. Det är åtminstone visst, att Gallierne detta år hade sitt läger vid tredje milstenen utmed Salariska vägen,2 på andra sidan om Anios brygga. — Sedan diktatorn för det galliska inbrottet hade påbudit en lagskipningshvila, tog han krigseden af alla tjenstskyldiga, tågade med en stark armé ur staden och slog läger på denna stranden af Anio. Midt imellan lägren var bryggan, hvilken ingendera uppref, för att icke förråda någon rädsla. Täta skärmytslingar föreföllo om besittningen af denna brygga, och hvilken hon skulle tillhöra kunde icke rätt afgöras, då överlägsenheten ännu var oviss. Då framträdde på den toma bryggan en Gallier af ovanlig kroppsstorlek, och ropade det högsta han förmådde: »Den tappraste man, som Rom nu eger, må han träda fram till kamp, på det utgången imellan oss begge må visa, hvilketdera folk är i krig det bättre.»
  • E. R. b. 394. — F. Ch. f. 358.
  1. Gaius Licinius Macer, far till poeten C. Licinius Calvus, var en senrepublikansk annalist. Huvudsakligen intresserad av den politiska betydelsen av institutioner och folksuveräniteten. Jfr Sallustius, Historiae III, 48.
  2. Via Salaria, utgick från Collinska porten in i Sabinernas territorium; namnet är uppkommet av att Etruskerna använde vägen för att hämta salt från havet. Jfr Plinius, NH XXXI, 89. Den tredje milstenen stod 4,5 km nordväst om Rom.
KAP. 10 Länge rådde ibland de ädlaste af Roms ynglingar en lystnad, emedan de å ena sidan blygdes att afslå kampen, och å den andra icke voro hågade att företrädesvis åtaga sig detta vågstycke. Då gick Titus Manlius, Lucii son — den samme som hade befriat sin fader ifrån Tribunens förföljelse1 — ifrån sin post fram till diktatorn. »Min fältherre, sade han, utan din befallning skulle jag aldrig kämpa utom mitt led, om också jag förutsåge en säker seger. Men om du tillåter, vill jag visa det der odjuret, som så trotsigt svänger sig framför fiendens fanor, att jag är ursprungen af den ätt, som störtade en skara Gallier ned från den Tarpejiska klippan.» Diktatorn svarade: »Hell dig Titus Manlius! för ditt mod och din kärlek till fader och fädernesland. Gå, och med Gudarnes hjelp visa att det romerska namnet är oöfvervinnerligt!»— Ynglingens kamrater väpna honom nu; han tager en sköld, sådan som brukades af fotfolket, och fäster vid sidan en hispanisk värja, beqväm att nyttja till handgemäng. Väpnad och rustad föra de honom fram emot Galliern, som dumdristigt fröjdade sig och hånande utsträckte tungan — ty äfven detta hafva de gamla funnit värdt att antecknas. De begifva sig derefter hvar och en till sin plats, och de båda beväpnade lemnas — mera efter bruket vid skådespel, än efter krigsordning — ensamme på bryggan, för dem som dömde efter ögat och utseendet, visserligen icke jemlike. Den ene af mer än vanlig kroppsstorlek, blänkande af en brokig klädnad, af målade och med guld inlagda vapen2: den andra af medelmåttig soldatlängd och ett föga utmärkt yttre i vapen, som voro mera beqväme än prydlige; ingen sång, intet jubilerande, eller skrytsamt svängande med vapnen, men hans bröst, fullt af mod och stum förbittring, hade sparat all sin eld till kampens afgörande ögonblick. — Nu stodo de imellan båda härarne, och omkring dem så många menniskor, sväfvande imellan hopp och fruktan, då Galliern, lik en öfverhängande bergmassa, med venstra handen framsträckte sin sköld och lät svärdet, måttadt till hugg och med förfärligt buller, men utan verkan nedstörta på den mötande fiendens rustning. Romaren, med upplyftad svärdsudd, stötte med sin sköld undan den nedra ändan af fiendens, och trygg för faran att blifva sårad, sedan han med hela kroppen trängt sig imellan dennes kropp och vapen, genombårade han, med styng på styng, hans buk och underlif, och sträckte till jorden denna fiende, som i fallet intog ett ofantligt rum. Utan att vidare misshandla den fallnes kropp2, tog han blott af honom hans halskedja, hvilken han satte, så blodbestänkt den var, omkring sin egen hals. — Skräck och förvåning hade gjort Gallierna orörlige. Glade gingo Romarne ifrån lägret sin kämpe till mötes, och förde honom, under lyckönskningar och loford, till diktatorn. Bland annat skämt, som de, efter soldatmaner, i ett slags oregelbundna qväden framkastade, hördes tillnamnet Torquatus (den halskedjade), hvilket sedermera blef allmänt brukadt, och ett hedersnamn äfven för hans slägtgren och efterkommande. Diktatorn lade härtill föräringen af en guldkrona, och upphöjde, i allmän sammankomst, denna kamp med de utmärktaste loford.
  1. Jfr kap. 5.
  2. Aulus Gellius (IX, 13) citerar Claudius Quadrigarius som beskriver honom som nudus (naken). För en analys av Livius' stil här, se A. H. McDonald i J R S (1957), s 158-9, 167-8.
  3. Gellius, återigen citering, säger att Manlius högg av huvudet.

KAP. 11 I sjelfva verket var också denna kamp af sådan inflytelse på hela krigets utgång, att Galliernes armé den följande natten brådskande öfvergaf sitt läger, och drog sig till Tiburtinarnes område, och vidare, efter ingånget vapenförbund, och frikostigt understödd af Tiburtinarne med lifsmedel, kort derefter till Campanien. Af denna orsak måste konsuln Cajus Poetelius Balbus det följande året*) (360 f. Kr.), efter folkets beslut, gå i fält mot Tiburtinarne, sedan kriget med Hernikerne genom lottning tillfallit hans ämbetsbroder Marcus Fabius Ambustus. Sedan Gallierne till Tiburtinarnes bistånd återkommit från Campanien, gjordes på de Lavicanske, Tusculanske och Albanske egorna grufliga härjningar, otvifvelaktigt under de sednares ledning. Och ehuru republiken emot den Tiburtinska fienden kunnat åtnöjas med en konsul såsom anförare, tvingades man af Galliernas inbrott att tillsätta en diktator. Quintus Servilius Ahala, som dertill förordnades, utnämnde Titus Quinctius till rytteri-öfverste, och gjorde efter Senatens godtfinnande ett löfte att anställa stora skådespel, om utgången på detta krig blefve lycklig. Sedan diktatorn, för att sysselsätta Tiburtinarne i deras eget land, befallt konsulns armé att der qvarblifva, tog han krigseden af alla som kunde bära vapen, och ingen var, som vägrade att tjena. Icke långt ifrån den Collinska porten hölls en slagtning med hela stadens styrka, i åsyn af föräldrar och makar och barn; föremål, hvilka äfven på afstånd kraftigt uppmuntra krigarens mod, men nu, ställde under hans ögon, uppeldade honom på samma gång genom hederskänslan och genom medlidandet. Mycket blod hade redan på begge sidor flutit, då ändteligen Galliernes här blef slagen till rygga. Flyende ställde de sin kosa till Tibur, såsom vapenplats i detta Galliska krig; men icke långt ifrån Tibur möttes deras spridda hoper af konsuln Poetelius, och då Tiburtinarne ryckte ut till deras undsättning, blefvo de tillika med dem drifne inom stadsportarne. Både diktatorn och konsuln utmärkte sig i detta fälttåg. Äfven den andre konsuln öfvervann Hernikerna, först uti små skärmytslingar och slutligen i en lysande slagtning, der fienderne hade angripit honom med hela sin styrka. — Sedan diktatorn i Senaten och inför folket hade gifvit konsulerna de högsta loford, och äfven tillagt dem äran af sina egna bedrifter, nedlade han diktaturen. Poetelius firade en dubbel triumf, öfver Gallierna och öfver Tiburtinarne; för Fabius ansågs det nog, att i den mindre triumfen intåga i staden. Tiburtinarne gjorde gäck af Poetelii triumf: »ty hvar hade han med dem hållit något fältslag? Någre få personer hade gått utom portarne, för att åskåda Galliernes flykt och oordning, men när de sågo, att man äfven gick löst på dem sjelfve och utan åtskilnad nedhögg alla som möttes, hade de åter dragit sig in i staden, Och detta hade Romarne funnit förtjena en triumf! Men på det de icke måste anse det såsom alltför stort och beundransvärdt, att väcka larm vid fiendernes portar, så skulle de snart framför sina egna murar få se en ännu större förvirring.

  • E. R. b. 395. — F. Ch. f. 357.
KAP. 12 Det följande året, då Marcus Popilius Lænas och Cnejus Manlius voro konsuler*) (359 f. Kr.), bröto de också verkligen, vid nattens början, med en till anfall rustad armé, upp ifrån Tibur och kommo till staden Rom. Öfverraskningen och nattens hemskhet förskräckte det ur sömnen plötsligen uppväckta folket; dertill kom att många icke visste hvilka fienderne voro, eller hvadan de kommit. Imellertid ropades skyndsamt till vapen; portarne försågos med vakter, murarne med försvarare, och när den uppgående dagen visade ett föga betydligt antal framför murarne och ingen annan fiende än Tiburtinaren, ryckte konsulerna ut genom tvenne portar, och angrepo från begge sidor deras här, som redan var vid foten af murarne. Då visade det sig, att de mera hade räknat på öfverraskningen, än på sin tapperhet, ty knappt höllo de stånd emot Romarnes första anfall. Ja, det var afgjordt, att deras ankomst fastmer varit Romarne till fördel, emedan den tvedrägt, som redan började yppas emellan adeln och menigheten, genom fruktan för ett krig så nära i grannskapet, blef dämpad. Ett annat fiendtligt infall uti ett näst derefter följande krig, var för landsbyggden förfärligare än för staden. Härjande ströfvade Tarquinienserne genom det romerska landet, i synnerhet på den sidan, som gränsar till Etrurien, Sedan upprättelse förgäfves var äskad, blef af de nya konsulerne Cajus Fabius och Cajus Plautius**) (358 f. Kr.), efter folkets beslut, krig förklaradt, Fabius fick detta krig på sin lott och Plautius det emot Hernikerna. Ryktet om ett anfall af Gallierna blef också mer och mer gångbart. Under så många anledningar till fruktan, tröstades man dock af den fred, som blef Latinarne på deras begäran beviljad, och det betydliga antal af krigsfolk, som ifrån dem erhölls, i kraft af det gamla fördraget1, hvilket de på många år icke hade uppfyllt. Sedan Romerska försvarsmakten vunnit detta understöd, hörde man med mindre bekymmer kort derefter berättas, att Gallierne kommit till Præneste, och sedermera att de lägrat sig vid Pedum. Man beslöt att utnämna Cajus Sulpicius till diktator, Detta skedde af konsuln Plautius, som till den ändan blef hemkallad. Till diktatorns biträde förordnades Marcus Valerius till rytteri-öfverste. Desse utsökte det bästa manskapet af begge konsulernes arméer, och tågade dermed emot Gallierna. — Detta krig blef mycket långsammare, än man på begge sidor önskade. I förstone hade endast Gallierne varit kamplystne, sedermera sågs den romerske krigaren rusa till strid och vapenskifte och i vildt mod vida öfverträffa de förra. Men diktatorn hade alls ingen lust att utan nödtvång öfverlemna sig åt lyckan, emot en fiende, hvilken sjelfva tiden och vistandet på en främmande ort dag ifrån dag gjorde svagare, som uppehöll sig der, utan förråd af lifsmedel, utan fast förskansning, och var dessutom af den kropps- och själsdaning att hela dess kraft bestod i ögonblickets hetta, men också af ett ringa uppehåll slappades. Med dessa åsigter drog diktatorn kriget på tiden, och hade vid svårt straff förbudit hvar och en, att utan order inlåta sig med fienden. Soldaterne, som med ovilja underkastade sig detta förbud, utgöto först sin harm under inbördes samtal på sina poster och vaktställen i förebråelser mot diktatorn, och häcklade understundom hela Senaten, att den icke uppdragit åt konsulerna att föra kriget. »En förträfflig fältherre hade man valt, en makalös härförare, som trodde att segern, medan han gjorde intet, skulle flyga från himmelen ned i hans sköte:» Snart hördes de offentligen på ljusa dagen fälla sådana och ännu trotsigare utlåtelser; »de skulle utan fältherrens tillåtelse antingen slåss eller allesamman tåga till Rom.» Äfven centurionerne blandade sig med soldaterne, och det var icke blott i mindre samqväm som de så brummade, utan på sjelfva hufvudplatsen i lägret och invid fältherrens tält flöto nu allas röster tillsamman i en enda; hopen växte till talrikheten af en allmän församling, och från alla sidor skreks »att man straxt måste gå till diktatorn; och Sextus Tullius skulle föra ordet för arméen, såsom det egnade hans tapperhet.»
  • E. R. b. 396. — F. Ch. f. 356.
  • E. R. b. 397. — F. Ch. f. 355.
  1. Fördraget slöts år 493 efter erövringen av Corioli och sägs i II, 33,9 vara inskrivet på en bronsstod. Jfr Cicero, pro Balbo 53. (Kolmodin har skrivit "kopparstod")
KAP. 13 Redan för sjunde gången innehade Tullius det första rummet ibland sin legions centurioner, och i hela hären var ingen, åtminstone bland dem som tjenat till fot, mera känd af berömliga bragder. Denne gick nu, i spetsen för en tropp af soldater, fram till tribunalet (fältherrens säte) och. talade på följande sätt till Sulpicius, som var mindre förundrad att se denna hop, än att se Tullius, den af lydnad för sina befälhafvare utmärktaste soldat, såsom hopens anförare. »Vet diktator! sade han, att hela arméen, som tror sig vara af dig dömd skyldig till feghet, och till beskymfning nästan beröfvad sina vapen, har anmodat mig att inför dig föra sin talan. Och i sanning — om också det kunde oss förebrås, att någon gång vi vikit från vårt ställe, att vi vändt ryggen åt fienden, att vi nesligen förlorat våra fanor, — skulle jag dock tro oss billigt af dig kunna erhålla detta, att du tilläte oss att genom tapperhet godtgöra vårt fel, och genom ny ära utplåna minnet af vår vanära. Äfven de legioner, som vid Allia blefvo slagne, hafva ju sedan, utgångne från Veji, genom tapperhet återvunnit det samma fädernesland, som de genom feghet hade förlorat. Vi hafve, genom Gudarnes nåd, genom din och romerska folkets lycka, ännu i behåll både vår makt och vår ära. Dock — knappt vågar jag tala om ära, då icke allenast fienden med alla smädelser hånar oss, som, icke annorlunda än qvinnor, ligga gömde bakom vår förskansning, utan ock du — hvilket djupare smärtar oss — också du, vår fältherre, dömer din armé vara utan mod, utan vapen, utan armar, och redan före all pröfning så misströstat om oss, att du anser dig vara en anförare för krymplingar och vanföra. Ty för hvad annan orsak kunna vi tro att du, den gamla härföraren, den tappraste krigaren, sitter, som man säger, med armarne i kors? Ty, ehvad förhållandet må vara, är det åtminstone säkrare att du synes hafva tviflat om vår, än vi om din tapperhet. Men om denna plan icke är din egen, utan regeringens, om det icke är kriget med Gallierna, utan någon sammangaddning af adeln, som håller oss aflägsnade från staden och från våra penater: då anhåller jag, att du ville anse, hvad jag nu tänker säga, såsom sagdt, icke af soldaterne till sin fältherre, utan till adeln af det oadliga ståndet, hvilket kan säga, att äfven det vill hafva sina planer, likasom j hafven edra. Hvilken kan möjligen misstycka att vi anse oss såsom soldater, icke såsom edra trälar? såsom skickade i krig, icke i landsflykt? att vi, om man gifver signal, om man förer oss an till strid, vilje fäkta, såsom det höfves män och Romare; men också — om våra vapen icke behöfvas — häldre i Rom, än i lägret, vilja njuta vår ledighet? Detta vare sagdt åt adeln! Dig, vår fältherre, bedje vi, dine soldater, att du ville gifva oss tillåtelse att kämpa. Vi önske att segra, och att segra under ditt anförande, att åt dig räcka den ärorika lagren, att med dig triumferande intåga i staden, att i spåren af din vagn, under lyckönskningar och jubel inträda i den Högste Jupiters tempel.» — Tullii tal beledsagades af hopens böner, och från alla sidor ropades, att han måtte gifva tecken, måtte befalla dem att fatta vapnen.  

KAP. 14 Ehuruväl diktatorn fann att en god sak här var behandlad på ett sätt, som för exemplets skull icke kunde gillas, lofvade han dock att efterkomma soldaternes önskan, men frågade Tullius i enrum, hvad detta skulle betyda, eller hvad det vore för manér. Tullius bad diktatorn på det högsta, »att icke tro, det han förgätit krigstukten, eller sig sjelf, eller fältherrens höghet; men han hade icke velat undandraga sig att anföra en uppretad hop, som vanligen tager efterdöme af sina ledare, af fruktan att eljest någon annan kunde uppträda, af det slag, som en uppbragt folkmassa plägar välja. Ty för sin del skulle han uti allt handla efter fältherrens behag, men fältherren borde också framför allt tillse, att han bibehölle sitt välde öfver krigshären. Så uppretade sinnen kunde icke uppehållas; de skulle sjelfve taga sig ställe och tid till slagtning, om det icke gåfves af fältherren.» — Under detta samtal hände att tvenne romerske soldater fråntogo en Gallier några hästar, dem han bortdref af betet utanför vallen. Gallierne kastade stenar efter dessa soldater; från romerska fältvakten uppgafs derpå ett anskri, man lopp fram ifrån begge sidor, och snart hade det kommit till en ordentlig träffning, om icke striden skyndsamt blifvit afbruten genom centurionerne. Diktatorn fick imellertid af denna händelse en bekräftelse på det som Tullius sagt, och då saken icke tillät längre uppskof, blef ett fältslag för följande dagen kungjordt. Men diktatorn, som, mera i förlitande på soldaternes mod än på deras styrka, hade samtyckt till denna drabbning, började imellertid att se sig öfver allt omkring och eftersinna, huru han genom någon list skulle kunna injaga förskräckelse hos fienden. Hans fintlighet upptänkte ett nytt medel, hvilket sedermera många både romerske och utländske fältherrar och äfven någre i vår tid hafva begagnat.1 Han befallde att borttaga packsadlarna på mulåsnorna, och endast lemna på hvardera tvenne täcken: på dessa sattes trossknektarne, försedde med vapen. som dels blifvit tagne från fienden, dels tillhörde de sjuka. Med dessa, som utgjorde omkring ettusende män, förenade han hundrade ryttare, och gaf dem befallning att om natten bestiga bergshöjderna ofvanför lägret, och gömma sig i skogarne, samt icke förr röra sig ur stället, än de af honom erhölle ett tecken. Så snart det dagats, började han med flit att utbreda sin slagtlinie utmed bergsfoten, så att fienden skulle komma att stå vänd emot bergen. Sedan han fogat dessa anstalter — till en tom skräck — hvilken skräck likväl uträttade nästan mer än den verkliga styrkan — trodde Galliernes befälhafvare i förstone att Romarne icke skulle rycka ned på fältet; men när de snart emot förmodan fingo se dem nedkomma, rusade äfven de, intagne af kamplystnad, fram till strid, och slagtningen börjades förr, än tecken af befälhafvarne var gifvet.

  1. Dvs. Caesar vid Gergovia (De Bello Gallico VII, 45,2).

KAP. 15 Häftigast angrepo Gallierne den högra flygeln*), och skulle icke kunnat emotstås, om ej diktatorn just då befunnit sig på detta ställe, hvilken ropade Sextius Tullius i namn och förebrående frågade »om det vore på detta sätt som han försäkrat att soldaterna skulle kämpa? hvar nu desse skrikare voro, som pockat på vapen? eller deras hotelser att utan fältherrens tillåtelse begynna slagtning? Si, nu kallade fältherren sjelf med hög röst till slagtning, och gick beväpnad i spetsen för fanorna. Månne någon skulle följa af dem, som nyligen ville vara anförare, desse hjeltar i lägret, mesar på slagfältet?» — Det de hörde var sanning. Också gaf blygseln dem så skarpa sporrar, att de störtade sig emot fiendens vapen, utan att ens någon tanka på faran uppsteg i deras sinnen. Detta nästan ursinniga anfall var det som först bragte fienderna i förvirring, derefter utsläpptes rytteriet, och dref de förvirrade på flykten. Så snart som diktatorn märkte att deras linie på denna sidan började vika, rigtade han sjelf sitt angrepp emot den venstra flygeln, der han såg att fienderne talrikt drogo sig tillsamman, och gaf tillika dem, som voro på berget, det aftalade tecknet. När nu äfven ifrån den sidan ett nytt härskri hördes och man såg dem snedt öfver berget taga vägen åt Galliernes läger, då öfvergåfvo desse striden, af fruktan att blifva afskurne, och lupo hals öfver hufvud till lägret. Men då de här möttes af rytteri-öfversten Marcus Valerius, som, efter att hafva skingrat den högra flygeln, red fram och åter omkring fiendens förskansningar, vände de sin flykt till bergen och skogarne; men här mottogos de fleste af det falska rytteriet eller trossknektarna, och äfven sedan slagtningen upphört, gjordes ett grufligt nederlag på dem, som förskräckelsen hade drifvit i skogarne. Aldrig har någon fältherre, efter Marcus Furius (Camillus), med mera rättvisa, än Cajus Sulpicius, firat en triumf öfver Gallierna. Äfven han helgade på Capitolium utaf det Galliska bytet en ansenlig massa af guld, som förvarades inom en mur af qvadersten. — Samma år fördes äfven krig af konsulerna, men med olika framgång. Hernikerna blefvo af Cajus Plautius besegrade och underkufvade. Hans ämbetsbroder Fabius inlät sig oförsigtigt och utan öfverläggning i en drabbning med Tarquinienserne. Förlusten i slagtningen var dock mindre betydlig än det, att Tarquinienserne slagtade till offer trehundradesju romerska fångar, genom hvilkas rysliga afrättning romerska folkets skymf blef mycket utmärktare. Till denna olycka kom äfven det romerska landets härjning genom oförmodade infall af Privernaterne, och sedan af Veliternerne. — Tvenne nya Tribus den Pomptinska och den Publitiska, upprättades detta året.1 De utomordentliga skådespel, som Marcus Furius under sin diktatur hade utlofvat, blefvo nu firade, och af menighets-tribunen Cajus Poetelius föredrogs hos folket, på Senatens tillstyrkan, för första gången en lag emot missbruk vid tjenstsökningar. Genom detta förslag trodde man sig i synnerhet hafva hämmat de oadeligas röstvärfning, som (af sådan orsak) plägade gå omkring på marknader och samlingsplatser.

  • Bör heta den venstra, om motsägelse skall undvikas. Det ar ett skriffel af författaren eller af hans afskrifvare. Kanhända att man bör läsa dextro i stället för dextrum cornu, då meningen blir att Gallierne angrepo med sin högra flygel, d. v. s. att de angrepo Romarnes venstra.
  1. Tribus var en geografiska indelning i vilka medborgarna var fördelade för census, beskattning och militärtjänst. Denna åtgärd utökade antalet till 27,
KAP. 16 Mindre behaglig för Patricierne var en lag, som det följande året, då Cajus Marcius och Cnejus Manlius voro konsuler*) (357 f. Kr.), genom menighets-tribunerne Marcii Duilii och Lucii Mænii bedrifvande, blef antagen, om räntans nedsättande till en tolftedel af kapitalet**)1; af menigheten blef den så mycket begärligare stadfäst och antagen. — Utom de nya krig, som redan det förra året voro beslutne, uppkom ännu ett emot Faliskerna, och det för en dubbel beskyllning: först, att deras unga manskap hade gått i fält med Tarquinienserne; sedan, att de, på de romerska krigshäroldernas begäran, icke hade utlemnat dem, som efter den olyckliga slagtningen hade flytt till Falerii. Befälet i detta krig tillföll Cnejus Manlius; Marcius förde sin armé på det Priverniska gebitet, som genom en långvarig fred var i fullt välstånd, och riktade sina troppar med byte. Detta öfverflöd rågades genom Konsulns frikostighet, då han, utan att afskilja något för skattkammaren, lemnade soldaten full frihet att öka sin enskilda förmögenhet. Då Privernaterne hade satt sig framför sina murar i ett förskansadt läger, kallade han sina soldater tillsamman och sade: »Jag skänker er nu fiendernas läger och stad till sköfling, om j lofven mig att på slagtfältet tappert göra edert bästa, och icke visa mindre åhåga för slagtningen än för bytet.» Med gällt anskri begärde de tecken till anfall, och gingo, stolte och modige af ett säkert hopp, i striden. Der, framför fälttecknen, ropade Sextus Tullius, om hvilken förut är taladt: »Se, min fältherre, sade han, huru din armé uppfyller hvad han dig lofvat!» lade i detsamma ned piken och rusade med draget svärd emot fienden. Honom följde hela den främsta linien, och slog i första anfallet fienden tillbaka; de förföljde sedan de slagna ända till staden, hvilken uppgafs just som de voro färdige att bestiga dess murar. Segren öfver Privernaterne firades med triumf. — Af den andre konsuln uträttades ingen ting märkvärdigt, utom det, att han — hvilket var utan exempel — i lägret vid Sutrium, genom omröstning af sin armé, fördelad i tribus, stiftade en lag, enligt hvilken staten skulle erhålla tjugondedelen af alla slafvats värde, som försattes i frihet. Senaten bekräftade denna lag, emedan en icke obetydlig inkomst derigenom tillflöt den fattiga skattkammaren. Men menighets-tribunerne, föranlåtne icke så mycket af sjelfva lagen, som af exemplet, förbödo för framtiden vid lifstraff att kalla någon särskild del af folket till omröstning; ty om sådant tillätes, voro ingen ting, ehuru skadligt för Senaten, som icke kunde blifva antaget till lag, genom soldater, som voro edsvurne att lyda konsuln. — Samma år blef Cajus Licinius Stolo lagförd af Marcus Popilius Lænas och i kraft af sin egen egen lag2 pliktfälld till tio tusende kopparass, för det han, i gemenskap med sin son, egde ett tusende plogland jord och hade sökt att gäcka lagen derigenom, att han förklarat sonen för myndig.
  • E. R. b. 398. — F. Ch. f. 354.
  • Det vill säga 8 1/3 procent om året. Efter andras tanka skall unciarium foenus, som det heter i originalet, betyda 1/12 procent i månaden, eller l procent om året, som dock tycks vara en alltför stark nedsättning, då man förut befallt en procent hvarje månad. Denna stadgade ränta blef för öfrigt 10 år derefter åter nedsatt till hälften. Se nedanföre 27 kap.
  1. Vad som exakt menas med en räntesats på en tolftedel är omdiskuterat. En tolftedel av kapitalet per år utgör 8 1/3 procent, vilket inte verkar särskilt högt, medan en tolftedel per månad ger det mycket höga talet 100 procent
  2. Jfr VI, 35,5; den andra licinska lagen begränsade jordinnehavet till 500 iugera (som Kolmodin har översatt till "plogland").
KAP. 17 De följande nye konsulerne, Marcus Fabius Ambustus och Marcus Popilius Lænas, begge för andra gången*) (356 f. Kr.), hade tvenne krig att föra. Det ena, som Lænas förde emot Tiburtinarne var lätt: han dref fienden in i staden och sköflade dess egor. Den andra konsuln blef af Faliskerna och Tarquinienserne i första drabbningen slagen. Skräcken kom förnämligast deraf, att deras prester, utrustade med brinnande bloss och med ormar, i skepnad af furier, genom den ovanliga anblicken så förbryllade de romerska soldaterna, att de för ögonblicket likasom förhexade och sanslöse störtade hals öfver hufvud inom sina förskansningar. Men då sedermera konsuln, så väl som underfältherrarne och tribunerne begabbade och förebrådde dem, att de såsom barn läto skrämma sig af ett tomt gyckelspel, återkallade blygseln på en gång deras mod, och de rusade nu såsom blinde emot samma föremål, för hvilka de hade flytt. Sedan de således skingrat denna skuggbild af fiende och framträngt till de verkliga soldaterna, drefvo de hela arméen på flykten, intogo ännu samma dag dess läger, och gingo belastade med rikt byte såsom segervinnare tillbaka, skämtande på soldatvis, så väl öfver fiendernas tillställning, som öfver sin egen rädsla. — Någon tid derefter reste sig hela den Etruriska nationen, och kom, med Tarquinienserna och Faliskerna i spetsen, till saltverken (vid Ostia). Till motande af denna fara blef för första gången en man af plebejståndet, Cajus Marcius Rutilus, utnämnd till diktator, hvilken antog Cajus Plautius, äfvenledes plebej, till rytteri-öfverste. Med största förtrytelse sågo patricierne att äfven diktaturen nu blifvit för begge stånden gemensam, och sökte af all förmåga att hindra det någon ting måtte beviljas eller anskaffas åt diktatorn för detta krig. Så mycket beredvilligare var folket att besluta allt hvad diktatorn föreslog. Han bröt upp från Rom, öfversatte arméen på färjor än till den ena, än till den andra sidan om Tibern, allt som ryktet om fienden gaf anledning, och öfverrumplade många ströfpartier, som plundrade på landet. Genom öfverraskning eröfrade han äfven fiendernes läger, tog åtta tusende fångar, nedgjorde de öfriga eller förjagade dem ur romerska gebitet, och triumferade sedan, efter folkets beslut, utan Senatens tillstyrkan.1 — Som man icke ville låta konsulsvalen förrättas, hvarken af den plebejiska diktatorn eller af den plebejiska konsuln, och den andra konsuln Fabius var hindrad af kriget, så uppkom en mellanregering. Regeringsföreståndare voro, hvar efter annan, Quintus Servilius Ahala, Marcus Fabius, Cnejus Manlius, Cajus Fabius, Cajus Sulpicius, Lucius Æmilius, Quintus Servilius, Marcus Fabius Ambustus. Under det andra regentskapet uppstod en strid deraf, att rösterne vid konsulsvalet föllo på tvenne patricier, och då tribunerne protesterade, anförde regeringsföreståndaren Fabius, »att i de tolf taflorna vore en lag, som stadgade, att hvad folket senast beslulit, det skulle vara rätt och giltigt, men äfven omröstningarna vore ett folkbeslut.» Då tribunerne genom sin motsägelse ingen ting annat uträttade, än att valet blef uppskjutet, så blefvo slutligen tvenne patricier valde till konsuler, nemligen Cajus Sulpicius Peticus för tredje gången och Marcus Valerius Publicola, hvilka samma dag tillträdde ämbetet.

Kapitel 18-28
Tillbaka till Livius förstasida.

  • E. R. b. 399. — F. Ch. f. 353.
  1. Jfr Senatens vägran att godkänna en triumf för Horatius och Valerius år 449 (III, 63,11).