Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA HISTORIEN

SJUNDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42

Klasstriderna återupptas och krig mot än fler grannfolk
(355-344 f. Kr.)

KAP. 18 På det fyrahundrade året efter romerska stadens grundläggning1 och det trettiondefemte efter dess återtagande från Gallierna*) (355 f. Kr.), förlorade plebejerne åter konsulatet, efter en elfvaårig besittning, och tvenne adeliga konsuler tillträdde, efter ett regentskap, statens styrelse, Cajus Sulpicius Peticus för tredje gången och Marcus Valerius Publicola. Empulum blef detta året, utan någon märkvärdig slagtning, eröfrad från Tiburtinarne, antingen att detta krig, såsom någre berättat, fördes under begge konsulernes öfverbefäl, eller att äfven Tarquiniensernes gebit härjades af konsuln Sulpicius på samma tid, som Valerius gick i fält emot Tiburtinarne. Alfvarsammare var den strid, som konsulerne hade hemma med menigheten och dess tribuner. De trodde att likasom de sjelfve, begge patricier, hade erhållit konsulatet, så fordrade nu deras pligt, icke blott deras mod, att äfvenledes öfverlemna det åt tvenne patricier. Ja, antingen borde man alldeles afstå konsulatet, om det nu skulle blifva ett plebejiskt ämbete, eller borde man odeladt behålla det, hvars besittning man odelad emottagit af sina fäder. Å andra sidan mumlade plebejerne: »Hvarföre skulle de lefva, hvarföre räknas ibland statsborgare, om de alle samfält icke kunde försvara det som tvenne män, Lucius Sextius och Cajus Licinius, genom sitt mod förvärfvat? Heldre borde man underkasta sig konungar eller decemvirer, eller om det funnes något ännu hårdare regeringssätt, än att se på en gång tvenne adelige konsuler, än se att man icke ömsom lydde och befallde, utan att det ena ståndet, i besittning af ett evigt herravälde, ansåge menigheten såsom skapad för intet annat ändamål, än för träldom.» Tribunerne underläto icke att understödja oroligheterna, men då alle voro af sig sjelfve så uppbragte, märkte man knappt några hufvudmän. Sedan folket flera gånger förgäfves inställt sig på Marsfältet och många valdagar förflutit under bullersamma uppträden, segrade slutligen konsulernes ihärdighet öfver plebejerne, hvilkas harm utbröt på det sätt, att de bedröfvade följde sina tribuner, som ropade att »det vore förbi med friheten, och man måste nu lemna icke allenast Marsfältet, utan sjelfva den af adelns tyranni eröfrade och undertryckta staden.» Öfvergifne utaf en del af folket, fullbordade konsulerne icke dess mindre valen, genom det ringa antal som återstod. Till konsuler valdes tvenne patricier, Marcus Fabius Ambustus för tredje gången och Titus Quinctius. I några årsböcker finner jag, i stället för Titus Quinctius, Marcus Popillius såsom konsul.
  1. Omräknat genom att inkludera de romerska åren med vår tideräkning: detta år är 355 f. Kr., det 399:e året från grundläggandet, angivet som 754. Jag misstänker att Betty Radice's matematik är förvirrad. Året 754 f. Kr. för Roms grundande verkar hon ha kommit fram till genom att utgå ifrån ett "år noll", fast då blir ju 355 f. Kr. det 400:e året. Det är bara om man räknar 753 f. Kr. som "år noll" som 355 f. Kr. blir det 399:e året. Den traditionella dateringen utgår dock inte från en nollpunkt utan 753 f. Kr. räknas som "år ett" varmed 355 f. Kr. blir det 400:e året. — Ovannämnda beräkningar bygger på Varros kronologi. Kolmodins nedanstående not har annorlunda årtal eftersom han utgår ifrån Livius egen kronologi som pekar på 751 f. Kr. som året för Roms grundläggning (även detta är ett "år ett").
  • E. R. b. 400. — F. Ch. f. 352.
KAP. 19 Båda krigen fördes detta året*) (354 f. Kr.) med lycka, ock med Tiburtinarne kämpades ända till dess de gåfvo sig. Staden Suessula eröfrades från dem, och deras öfriga städer skulle haft samma öde, om icke hela folkstammen hade nedlagt vapen och på nåd och onåd öfverlemnat sig åt konsuln. En triumf firades öfver Tiburtinarne; för öfrigt behandlades de af segervinnaren med mildhet. Emot Tarquinienserne förfor man med mycken stränghet. Sedan månge stupat på slagtfältet, utvaldes, bland det stora antalet af fångar, trehundrade femtioåtta, de förnämste, för att skickas till Rom, den öfriga hopen mördades. Folket visade icke större mildhet emot dem, som blifvit sände till Rom; midt på torget blefvo de alle hudstrukne och halshuggne. Detta var en vedergällning åt fienden för de Romare, som på torget i Tarquinii blifvit offrade1. — Dessa segrar hade den verkan att äfven Samniterne sökte Romarnes vänskap. Deras sändebud fingo af Senaten ett vänligt svar: genom ett fördrag blefvo de upptagne till bundsförvandter. — Romerska menigheten hade icke hemma samma lycka, som i fält. Ty ehuru ockret genom räntans nedsättande blifvit minskadt, nedtrycktes likväl de fattige af sjelfva skuldkapitalet, och bragtes i träldom. Detta gjorde att menigheten, för sina husliga betryck, hvarken hade ledighet att tänka derpå, att begge konsulerne voro patricier, eller att bekymra sig om valen eller andra offentliga angelägenheter. Begge konsulaten förblefvo hos adeln. Till konsuler valdes Cajus Sulpicius Peticus för fjerde och Marcus Valerius Publicola för andra gången*) (353 f. Kr.). Den allmänna uppmärksamheten, som var rigtad på det Etruriska kriget, emedan ryktet sade att folket i Cære af medlidande förenat sig med sina blodsfränder Tarquinienserne, vändes nu på Volskerne genom en beskickning från Latinarne, som berättade att en sammanbragt och väpnad armé redan stod invid deras gränser, och skulle derifrån plundrande infalla i romerska landet. Senaten trodde derföre att ingendera saken borde föraktas, utan beslöt att härar emot båda fienderna skulle upprättas och konsulerne lotta om befälen. Snart blef likväl det Etruriska kriget hufvudämnet för dess omsorg, sedan man genom bref från konsuln Sulpicius, hvilken befälet vid Tarquinii hade tillfallit, fått veta att landet omkring de romerska saltverken blifvit utplundradt, och en del af rofvet bortförd till Cæriternes område, samt att manskap från detta folk ostridigt varit ibland de plundrande. Senaten hemkallade derföre konsuln Valerius, som stod emot Volskerne, och hade sitt läger vid Tusculanska gränsen, och befallde honom att utnämna en diktator. Han utnämnde Titus Manlius, Lucii son. Denne valde Aulus Cornelius Cossus till rytteri-öfverste, åtnöjdes med konsulns armé, och förklarade, efter Senatens godtfinnande och folkets beslut, krig emot Cæriterna.
  • E. R. b. 401. — F. Ch. f. 351.
  • E. R. b. 402. — F. Ch. f. 350.
  1. Jfr kap. 15,10.
KAP. 20 Då först betogos Cæriterne af en verklig fruktan för kriget, likasom i fiendens ord legat en kraftigare krigsförklaring, än i deras egna gerningar, då de genom sitt plundrande hade utfordrat Romarne. De sågo nu huru mycket en sådan kamp var öfver deras krafter; de ångrade plundringen och förbannade Tarquinienserne, som förledt dem till affall. Ingen lagade till vapen eller rustade sig till motstånd, utan hvar för sig yrkade på sändebuds affärdande, för att afbedja hvad man felat. Sändebuden, som ifrån Senaten, till hvilken de först vändt sig, hänvistes till folket, budo de gudar, hvilkas helgedomar de under det Galliska kriget hade emottagit och tillbörligen vårdat1, att romerska folket nu i sitt välstånd måtte för dem intagas af samma medlidande, som fordom både intagit dem för romerska folket under dess olycka, och åberopade — vändande sig emot Vestas tempel — den gästvänskap, som de emot Roms prester och vestaler rent och samvetsgrannt hade iakttagit2. »Kunde väl någon tro att de, som gjort sig så välförtjente, skulle på en gång, utan orsak ha blifvit fiender? eller — om de begått någon fiendtlighet — kunde man tro att det skett med öfverläggning, och icke snarare af en yrsel, hvari de fallit? att de genom nya illgenringar velat tillintetgöra sina gamla, isynnerhet emot ett så tacksamt folk bevisade, välgerningar, och göra del romerska folket i dess välmakt och högsta krigslycka till sin fiende, hvars vänskap de sökt i dess olycka? Man skulle icke kalla det afsigt, som borde heta tvång och nödvändighet. Tarquinienserne, som, då de med en väpnad styrka gått genom deras land, ingenting annat begärt, än fritt genomtåg, hade dragit med sig några landtboer till deltagare, i den plundring, för hvilken deras folk nu anklagades. Ville man att desse skulle utlemnas, så, voro de färdige att utlemna dem; fordrade man deras bestraffning, så skulle de straffas. Men Cære — denna fristad för romerska folkets gudsdyrkan, detta herberge för dess prester, denna tillflyktsort för dess helgedomar — måtte den, för sin gästfrihet emot dess vestaler, för sin vördnad emot dess gudar, få anses ren och obefläckad från skulden till, ett krig!» Icke så mycket den nuvarande saken, som den fordna förtjensten, bevekte det romerska folket att heldre förgäta en oförrätt, än en välgerning. Fred blef således det Cæritiska folket beviljad, och man beslöt att i senatsbeslutet skulle inryckas, att ett stillestånd på hundrade år blifvit ingånget. — Krigets styrka, vändes, nu emot Faliskerna, som voro skyldige till samma brott, men fienden blef ingenstädes träffad. Sedan de härjande genomströfvat landet, utan att företaga någon belägring af städerna, fördes legionerne tillbaka till Rom, och det återstående af året användes till murarnes och tornens iståndsättandet; äfven blef ett Apollostempel invigdt.
  1. Jfr V, 40,7.
  2. Jfr V, 50,3.

KAP. 21 Vid årets slut afbrötos konsulsvalen af en strid emellan adeln och menigheten. Ty tribunerne vägrade att tillåta någon valförrättning, så framt den icke skedde i enlighet med den Liciniska lagen, och diktatorn var fast i beslutet att, heldre alldeles afskaffa konsulatet ur staten, än göra det gemensamt för patricier plebejer. Då således under valens fördröjande diktatorn måst nedlägga sitt ämbete, uppkom: åter en mellanregering. Som regeringsföreståndarne af denna orsak funno menigheten förbittrad emot adeln, så fortfor splitet och striden, ände till den elfte mellanregenten. Tribunerne talade alltjemt till den Liciniska lagens försvar; menigheten kände närmare tyngden af sina tillvexande skulder, och dessa enskilda bekymmer gåfvo sig luft i de offentliga tvisterna. Af ledsnad härvid befallde Senaten regeringsföreståndaren Lucius Cornelius Scipio att, för endrägtens skull, vid valen iakttaga den Liciniska lagen. Publius Valerius Publicola fick således Cajus Marcius Rutilus af plebejståndet till ämbetsbroder*) (352 f. Kr.). — Då sinnena, en gång voro böjde till sämja, företogo sig de nye konsulerne att äfven afhjelpa skuldväsendet, som ännu syntes hindra en fullkomlig endrägt. De gjorde gäldens betalande till en statsangelägenhet, och förordnade till den ändan fem män, hvilka, af sin befattning att utbetala penningar, blefvo kallade vexlare (Mensarii). Genom sin billighet och sitt nit hafva desse förtjent att med beröm nämnas i alla tideböcker. Cajus Duilius, Publius Decius Mus, Marcus Papirius, Quintus Publilius och Tiberius Æmilius voro således de män, hvilka, med all möjlig klokhet och tillika väl med någon kostnad, men utan förlust för staten, utförde ett värf, som är ganska svårt att behandla, och oftast för begge parterne, men åtminstone alltid för den ena, blifver tryckande. Ty gamla skulder, hvilkas betalning mera genom gäldenärernes tröghet än oförmåga bllfvit försvårad, inlöstes antingen af skattkammaren, vid vexelbord, som på forum upprättades, dock så att staten förut erhöll säkerhet; eller infriades de af (gäldenärens) egendom, som till ett billigt värde uppskattades ; sålunda blef, icke allenast utan orättvisa, men också utan någondera partens klagan, en ofantlig skuldmassa dödad. — En ogrundad fruktan för ett krig med Etrurien, hvars tolf stater sades hafva sammansvurit sig, föranlät sedermera en diktators förordnande. Cajus Julius blef utnämnd i lägret, ty dit sändes Senatens beslut till konsulerna. Lucius Æmilius blef hans rytteri-öfverste. Allt förblef dock stilla utom landet.

  • E. R. b. 403. — F. Ch. f. 349.
KAP. 22 Ett försök, som hemma gjordes af diktatorn, att få begge konsulerne valde af adelsståndet, förde åter till en mellanregering. Tvenne regeringsföreståndare, som under tiden tillsattes, Cajus Sulpicius och Marcus Fabius, erhöllo det som diktatorn förgäfves sökt utverka, tvenne adeliga konsulers utväljande, emedan menigheten nu, för den färska förtjänsten af skuldernas lättnad, blifvit mera foglig. Valet föll på Cajus Sulpicius Peticus sjelf, som först både afgått från regentskapet, och på Titus Quinctius Pennus. Somlige gifva Quinctius förnamnet Kæso, andre kalla honom Cajus (351 f. Kr.). Begge drogo i fält, Quinctius emot Faliskerna, Sulpicius emot Tarquinienserna; men som fienden ingenstädes inlät sig i slagtning, förde de krig mindre med menniskorna än med landet, hvilket de brände och härjade. Af ledsnad vid detta tillstånd, som liknade en långsam tvinsot, kufvades begge folkens halsstarrighet, så att de först af konsulerna, och sedan med deras tillåtelse af Senaten, bådo om stillestånd. Detta erhöllo de på fyratio år. — Sedan bekymret för tvenne hotande krig således hade upphört, beslöts att, medan man hade någon hvila från vapnen, förrätta en uppskattning, emedan mycken egendom, genom skuldernes betalning, hade ombytt egare. Men då en folkförsamling för val af censorer var påbuden, anmälde sig Cajus Marcius Rutilus — den samme som varit den förste plebejiske diktator — såsom sökande till censorsämhetet, och störde derigenom ståndens endrägt. Det tycktes väl som han gjorde detta på en minst passande tid, då just begge konsulerne voro patricier, hvilka nekade att göra något afseende på hans ansökning. Men både han sjelf fullföljde med ståndaktighet, hvad han börjat, och tribunerne understödde honom med all makt, för att återvinna den rättighet, som de vid konsulsvalen hade förlorat. För öfrigt var dels mannens upphöjda karakter sådan, att ingen så hög värdighet fanns, som han icke var vuxen, dels önskade plebejerne att göras delaktige äfven af censuren, genom samma man, som öppnat dem vägen till diktatorsvärdigheten. Också var det vid valet ingen skiljaktighet, utan Marcius blef tillika med Cnejus Manlius förordnad till censor1. — Äfven detta året hade en diktator, nemligen Marcus Fabius, icke derföre, att man fruktade något krig, men till förekommande af Liciniska lagens iakttagande vid konsulsvalen. Cajus Servilius var diktatorns rytteri-öfverste. Likväl gjorde diktaturen denna adelns kabal icke mäktigare vid konsulsvalen, än den vid censorsvalen hade varit.
  1. Texten är korrumperad här. Livius syftar förmodligen Gnaeus Manlius. den konsul som omnämndes i kap. 12 och 16. Cnejus och Gnaeus är två olika sätt att skriva samma namn. Till skillnad från Kolmodin är detta förnamn utelämnat i Betty Radice's översättning.

KAP. 23 Marcus Popillius Lænas blef af plebejståndet, af det patriciska Lucius Cornelius Scipio vald till konsul*) (350 f. Kr.). Lyckan gjorde den plebejiska konsuln till och med mera utmärkt. Ty som tidningar inlupit, att en stark armé af Gallier hade lägrat sig på Latinarnes område, och Scipio då låg i en svår sjukdom, så blef det galliska kriget utan lottning uppdraget åt Popillius. Sedan han skyndsamt upprättat en armé och befallt allt manskapet att väpnadt samlas vid Marstemplet utanför den capenska porten, samt quæstorerne att ifrån skattkammaren ditföra fälttecknen, uttog han sjelf fyra fullständiga legioner, lemnade det öfriga krigsfolket åt prætorn Publius Valerius Publicola, och tillstyrkte senaten all upprätta ännu en krigshär, som för osäkra krigshändelser kunde tjena republiken till undsättning. Då nu allt var färdigt och i behörig ordning, gick han sjelf emot fienden; men för att lära känna dess styrka, innan han försökte den i en afgörande slagtning, började han att uppföra en förskansning på en höjd, hvilken han valde så nära som möjligt till Galliernes läger. Det vilda och af naturen kamplystna folket hade knappt på afstånd sett fiendernes fanor, förr än de ställde sig i slagtordning, för att genast begynna drabbning: men när det såg, att den fiendtliga hären icke nedryckte på fältet, och att Romarne betäcktes så väl af sin höga ställning, som äfven af en förskansning, anföllo de dem med ett gräsligt skri, i den tanken att de voro slagne af förskräckelse, och tillika lättare att besegra, medan de som mest voro sysselsatte med skansarbetet. Romarne inställde dock icke sitt arbete — det var af Triarierne (tredje linien), som detta förrättades, men hastati och principes (första och andra linien), som väpnade och färdige till kamp hade ställt sig framför de arbetande, öfvertogo kampen. Oberäknad sin tapperhet, hade de också, af sin högre ställning, den förmån, att kastspjut och lansar icke — såsom vanligen händer, när de kastas vågrätt — nedföllo utan verkan, utan träffade alla, genom den fart de vunno af tyngden. När således Gallierne, besvärade af pilar, som dels hade genomstungit deras kroppar, dels nedtyngde deras sköldar, i hvilka de fastnat, hade löpande hunnit nästan upp för höjden, stannade de först villrådige, men snart, då sjelfva detta dröjsmål hade både minskat deras mod och ökat fiendens, blefvo de så tillbakaslagne, att de ramlade öfver hvarandra, och gjorde sins imellan ett gräsligare nederlag, än de lidit af fienden. Ty flere förtrampades i den förvirrade trängseln, än de som dödades genom svärdet.

  • E. R. b. 405. — F. Ch. f. 347.
KAP. 24 Ännu var dock segren för Romarne icke afgjord. Ett nytt arbete återstod, då de kommit ned på fältet. Ty Galliernes myckenhet, som gjorde dem alldeles känslolöse för en sådan förlust, uppkallade emot den segrande fienden friska krigare, likasom en ny åter uppstode. Romarne stannade derföre, hejdade i sin fart, dels emedan de, som redan voro utmattade, måste begynna en ny kamp, dels emedan konsuln, då han oförsigtigt tumlade om i främsta linien, hade fått venstra axeln nästan genomstungen af ett kastspjut, och för en kort stund vikit ur slagtningen. Redan var segren genom detta dröjsmål uppgifven, då konsuln, efter sårets förbindning, återkom till de främsta fanorna. »Soldat!» ropade han, »hvarföre står du stilla? Här har du icke att göra med Latinare och Sabinare, hvilka, besegrade med vapen, du kan ifrån fiender göra till bundsförvandter. Emot odjur ha vi dragit svärdet. Antingen deras eller vårt blod måste uttömmas. J hafven slagit dem tillbaka från lägret, j hafven kastat dem hufvudstupa ned i dalen; j stån på hopar af edra fienders lik. Betäcken nu fälten med slagna kroppar, liksom j betäckt bergen. Vänten icke att de fly för eder medan j stån stilla; angripa måsten j och gå löst på fienden.» På dessa uppmaningar gjorde de ett nytt anfall, och drefvo Galliernes första fänikor (manipler) ur sitt ställe, hvarefter de, viggformigt uppställde, inträngde i medelpunkten af slagtlinien. Fienderne, som härigenom skingrades, då de hvarken hade bestämda orter eller anförare, vände nu sitt anfall emot sina egna; jagade i oordning öfver fälten, och flyktande äfven förbi sitt eget läger, ställde de kosan till det Albanska berget1, som syntes högst bland de jemnhöga kullar, som mötte deras ögon. Konsuln, som dels besvärades af sitt sår, dels icke ville blottställa sin af kampen mattade här under de af fienden besatta höjderna, förföljde icke längre än till lägret. Allt byte som der fanns skänktes åt soldaterna, hvarefter han återförde sin armé till Rom, segersäll och rik af galliskt byte. — Konsulns sår fördröjde triumfen, och samma orsak väckte Senatens lust att förordna en diktator, som under konsulernes sjukdom kunde förrätta valen. Lucius Furius Camillus, som utnämndes till diktator, med biträde af Publius Cornelius Scipio, såsom öfverste för rytteriet, insatte patricierna åter i dess fordna besittning af konsulatet. För denna förtjenst blef han sjelf, genom adelns ifrigaste bemödande, vald till konsul, och fick Appius Claudius Crassus till ämbetsbroder.
  1. Kanske den höjd som numera heter Monte Cavo.

KAP. 25 Innan de nye konsulerne tillträdde ämbetet*) (349 f. Kr.), firade Popillius sin triumf, med ett stort bifall af plebejerne, som hviskande sins imellan frågade, »om någon vore missnöjd med den plebejiska konsuln?» Tillika foro de ut i tadel emot diktatorn, som för den Liciniska lagens kränkande hade i konsulatet emottagit en belöning, som var mera vanhederlig genom hans personliga väld, än genom den oförrätt han tillfogade folket, då han såsom diktator hade gjort sig sjelf till konsul. — Året var utmärkt af många och flerahanda rörelser. Gallierne, som icke kunde uthärda vintrens stränghet, ströfvade från de Albanska bergen plundrande ned på fälten och vid sjökusten. Grekiska flottor ofredade hafvet och hela kusten vid Antium, samt trakten omkring Laurentum och Tiberns utlopp, så att desse sjöröfvare en gång stötte tillsamman med landtröfrarne, och höllo en oafgjord drabbning, från hvilken de återgingo, Gallierne till sitt läger, Grekerna till sina skepp, ovisse om de skulle anse sig för öfvervunne eller segrande. Imellertid uppstod en vida större skräck, genom de Latinska folkens sammankomster i Ferentinas lund1, och det icke tvetydiga svar, som gafs Romarne, när de fordrade krigsfolk: att »de skulle upphöra att befalla dem, hvilkas hjelp de behöfde. Latinarne voro sinnade att heldre bära vapen för sin egen frihet, än för ett främmande välde.» Senaten, som under tvenne samtidiga utländska krig, nu också bekymrades af bundsförvandternas affall, och såg att man genom fruktan måtte lägga band på dem, som icke låtit sig bindas af redlighet, ålade konsulerne att vid utskrifningens förrättande uppbjuda alla statens krafter; ty dess bestånd måste grundas på en armé af medborgare, då den sveks af sina bundsförvandter. Allt vapenfört manskap, icke allenast i staden, utan äfven på landet, blef utskrifvet och — som det berättas — tio legioner, hvardera af fyratusen tvåhundrade man till fot, och trehundrade till häst, upprättades. Icke lätteligen skulle det romerska folket, med hela sin nuvarande styrka, hvilken jordkretsen knappt rymmer, sammandragen på en punkt, — om plötsligen en utländsk fiende inbröt, —— kunna uppställa en ny armé lik denna. Så visst är det, att vi tillvext endast i det, för hvilket allena vi sträfve, — rikedomar och yppighet. Till detta årets sorgliga händelser hörde bland annat, att den ene konsuln Appius Claudius, under sjelfva krigsrustningarne afgick med döden. Hela styrelsen hade derigenom tillfallit Camillus, jemte hvilken, såsom ensam konsul, Senaten icke fann det rätt passande att förordna en diktator, dels för hans öfriga anseende, som icke borde nedsättas under diktaturen, dels för det, i afseende på galliska kriget, lyckliga förebudet af hans namn.2 — Sedan konsuln anordnat två legioner till stadens försvar, och delat de öfriga åtta med prætorn Lucius Pinarius, åtog han sig, med åtanka af sin faders hjeltemod, det galliska kriget, utan lottning, och uppdrog åt prætorn, att betäcka sjökusten och afhålla Grekerna ifrån stränderna. Anländ på det pomptinska gebitet, utsåg han ett tjenligt ställe till ett ståndläger, emedan han icke ville utan nödtvång på öppna fältet hålla en drabbning, och dessutom trodde att fiender, som nödgades lefva af rof, tillräckligt kufvades, då man hindrade dem att plundra.

  • E. R. b. 406. — F. Ch. f. 346.
  1. Huvudorten för det latinska förbundet, söder om dagens Ariccia.
  2. Jfr V, 49; hans far hade besegrat gallerna efter deras skövling av Rom.
KAP. 26 Under det att Romarne här stilla tillbragte tiden i sitt läger, framträdde en Gallisk man, utmärkt af sin storlek och rustning, slog med spjutet på sin sköld, och — sedan han erhållit ljud — utmanade genom en tolk någon af Romarne till att kämpa emot sig med svärd. Ibland krigs-tribunerne (legions-öfverstarne), var en ung man, Marcus Valerius, som ansåg sig icke mindre än Titus Manlius*) värdig en sådan ära; denne gick nu, sedan han förut inhemtat konsulns vilja, beväpnad fram imellan båda härarne. Igenom Gudarnes mellankomst i denna kamp, blef kampen imellan menniskor mindre lysande. Ty just i det ögonblick då Romaren började handgemänget, nedslog plötsligen en korp på hans hjelm, vänd emot fienden. Tribunen upptog detta genast med glädje, såsom ett tecken sändt ifrån himmelen, och bad: »om någon Gud eller någon Gudinna skickat honom denne bevingade budbärare, måtte densamma mild och nådig förläna honom sitt bistånd!» Det låter förundransvärdt, att fogeln icke allenast bibehöll det rum han en gång hade intagit, utan ock hvarje gång, som ett nytt utfall gjordes, lyfte sig på vingarne, och med näbb och klor anföll fiendens ansigte och ögon, till dess denne, förskräckt vid åsynen af ett sådant järtecken, och beröfvad både syn och sansning, blef af Valerius dödad. Då höjde sig korpen utur åsynen och tog sin flykt åt öster. Hittills hade båda arméerna hållit sig stilla. Men när tribunen började afväpna den slagna fienden, stannade Gallierna icke längre på sitt ställe, och Romarne lupo ännu hastigare till segervinnaren. Då börjades omkring den fallna Gallierns lik en strid, och snart blef det en blodig slagtning. Snart kämpades icke blott mellan några rotar från närmaste poster, utan. mellan hela från båda sidor framströmmande legioner. Camillus befallde de öfver tribunens seger, öfver Gudarnes så ögonskenliga bistånd triumferande soldaterna, att gå i slagtningen och sade, i det han pekade på den med sitt byte prunkande tribunen: »Soldat! gör såsom denne och sträck Galliernas skaror till jorden, omkring den slagne anföraren.» Gudar och menniskor deltogo i denna kamp, och striden med Gallierna slutades med den otvifvelaktigaste seger. Så starkt hade envigets utgång verkat på båda härarnas sinnesstämning. Imellan de första hoparne blott, hvilkas sammandrabbning hade satt de andra i rörelse, kämpades med förbittring; den öfriga mängden tog flykten, innan den kommit inom skotthåll. De spridde sig först i Volskernas land och på falerniska gebitet, men vände sig sedan till Apulien och det öfra hafvet**). Konsuln sammankallade krigshären och gaf tribunen, jemte förtjenta loford, en föräring af tio oxar och en guldkrona. På Senatens befallning att öfvertaga ledningen af sjökriget, förenade han derpå sina troppar med prætorns. Men som detta krig, genom Grekernas feghet, hvilka icke inläto sig i något fältslag, syntes blifva långvarigt, utnämnde han, efter Senatens vilja, för valens förrättande en diktator, Titus Manlius Torquatus. Diktatorn antog Aulus Cornelius Cossus till öfverste för rytteriet och förrättade derefter konsulsvalen, då han, med folkets högsta bifall utropade till konsul sin frånvarande medtäflare i ära, den tjugutreårige Marcus Valerius Corvus — ty detta (korp) blef framgent hans tillnamn. Corvus erhöll till ämbetsbroder af plebejståndet Marcus Popillius Lænas, som nu för fjerde gången skulle emottaga konsulatet. — Emot Grekerna uträttade Camillus ingen ting märkvärdigt, det voro inga krigare till lands, ej heller Romarna på hafvet. Sluteligen, då de stängdes från kusterna, och äfven vatten, utom andra livsförnödenheter, började tryta, öfvergåfvo de Italien. Hvilket land och hvilken nation denna flotta tillhörde, är osäkert. Snarast skulle jag tro att den varit utrustad: af Siciliens envåldsherrar1; ty det egentliga (hinsidiga) Grekland var den tiden, utmattadt af inbördes krig, och bäfvade redan för Macedonernas makt.2
  • Kap. 10.
  • Mare superum, det Adriatiska hafvet, är tydligen det rätta läsningssättet, i stället för det vanligare, mare inferum.
  1. Dvs. Dionysios II, Syrakusas tyrann.
  2. Det tredje heliga kriget (356-346 f. Kr.) slutade först efter Filip av Makedoniens intervention.
KAP. 27 Krigshärarna voro upplöste, utom landet var fred, i det inre rådde lugn, genom ståndens endrägt: då*) (348 f. Kr.) — på det. ställningen icke måtte vara alltför lycklig — utbröt i staden en farsot, som nödgade Senaten att genom tiomännen rådfråga de Sibyllinska böckerna, och efter deras anvisning blef en gudamåltid1 firad. Samma år blef af Antiaterna en koloni anlagd i Satricum, och denna stad, som Latinarne hade förstört, åter uppbyggd.2 Äfven slöts, i Rom ett fördrag med Karthagernas sändebud, som voro komne, för att anhålla om vänskap och förbund.3 Samma lugn inom och utom landet fortfor under konsulerne Titus Manlius Torquatus och Cajus Plautius**) (347 f. Kr.). Penningräntan nedsattes nu ifrån en tolftedel till blott en tjugufjerdedel***), och gäldens dödande fördelades på tre år i lika afbetalningar, med det vilkor, att en, fjerdedel genast erlades. Och ehuru, äfven genom denna författning en del af menigheten fann sig besvärad, ansåg likväl Senaten den allmänna krediten förtjena mera afseende än enskildas olägenheter. Hvad som i synnerhet lättade saken var det, att man förskonades ifrån skatt och utskrifning. — På tredje året sedan Satricum åter blifvit uppbyggd af Volskerna, Marcus Valerius Corvus, som för andra gången blifvit konsul tillika med. Cajus Poetelius****) (346 f. Kr.). — efter inlupna underrättelser ifrån Latium, att sändebud ifrån Antium reste omkring till de Latinska folken, för att uppvigla dem till krig — befallning, att angripa Volskerna, förr än fienderne blefvo flere, och tågade med en väpnad styrka, emot, Satricum. Som Antiaterne och andra Volsker här kommo honom till mötes, med troppar, sam de redan förut, för händelsen af någon rörelse ifrån romerska sidan hade tillrustat,. så börjades utan dröjsmål en slagtning imellan dessa af ett långvarigt hat förbittrade fiender. Volskerne, — en, nation med mera mod att bryta fred än att föra krig — blefvo slagne, och flyktade hals öfver hufvud till Satricum. Och som de icke en gång; inom murarne ansågo sig nog trygge, då staden redan kringhvärfd af troppar skulle med storm intagas, gåfvo sig omkring, fyra tusen soldater, den värnlösa hopen oberäknad. Staden förstördes och sattes i brand, endast Matutas tempel4 skyddades från lågorna. Allt byte öfverlemnades åt soldaterna. Derifrån undantogos likväl de fyratusen som hade gifvit sig. Dessa lät konsuln vid sin triumf föras bundna framför vagnen, och inbragte sedan, genom deras försäljning, en ansenlig summa i skattkammaren. Efter någras uppgift skall denna mängd af fångar varit slafvar; detta är också mera sannolikt, än att de som gifvit sig blifvit sålde.
  • E. R. b. 407. — F. Ch. f. 345.
  • E. R. b. 408. — F. Ch. f. 344.
  • Nämligen af kapitalet; det vore efter vår räkning 4 1/6 procent. Efter en annan förklaring skedde dennar nedsättning ifrån 1/12 till 1/24, proc. i månaden, eller ifrån 1 till ½ procent om året, som dock synes mindre troligt. Jfr. kap. 16.
  • E. R. b. 409. — F. Ch. f. 343.
  1. Dvs. ett lectisternium. Jfr not 1 i kap. 2.
  2. Jfr VI, 33,4.
  3. Livius säger ingenting om det tidigare fördraget mellan Rom och Karthago, inte heller Diodorus Siculus gör detta (XVI, 69); men Polybius (III, 22) talar om ett fördrag från år 509, och i IX, 43,26 nämner Livius att fördraget förnyades för tredje gången.
  4. Jfr VI, 33, not 2

KAP. 28 Marcus Fabius Dorso och Servius Sulpicius Camerinus blefvo desse konsulers efterträdare*) (345 f. Kr.). Ett krig med Aurunkerne uppkom nu, i anledning af ett oförmodadt ströfveri, och af fruktan, att det, som ett enda folk hade gjort, kunde vara hela latinska stammens beslut, blef, likasom hade hela Latium redan stått under vapen, Lucius Furius förordnad till diktator och utnämnde Cnejus Manlius Capitolinus till rytteri-öfverste. Sedan man äfven, såsom det vid stora och plötsliga krigsanfall var brukligt, hade påbudit ett stillestånd i lagskipningen och hållit en utskrifning, vid hvilken inga ursäkter antogos, fördes legionerne med all möjlig skyndsamhet emot Aurunkerne. Desse visade sig mera like röfvare än fiender; och kriget slutades således med första slagtningen. Imellertid, såsom de både af egen drift hade börjat kriget och utan vägran erbödo sig till slagtning, trodde diktatorn sig äfven böra kalla Gudarnes makt till hjelp, och lofvade under sjelfva träffningen ett tempel åt Juno Moneta.1 Genom segren förbunden att uppfylla detta löfte återvände han till Rom och nedlade diktaturen. Senaten lät förordna tvenne personer, för att besörja uppförandet af detta tempel, värdigt det romerska folkets storhet. En plats på borgen blef dertill anvisad, der, som förut Marcii Manlii Capitolini hus hade varit beläget. — Konsulerne nyttjade diktatorns armé till kriget emot Volskerne, och eröfrade Sora ifrån fienden genom öfverraskning. — Monetas tempel blef invigdt året efter, sedan det var lofvadt, då Cajus Marcius Rutilus för tredje och Titus Manlius Torquatus för andra gången voro konsuler**) (344 f. Kr.). Straxt efter invigningen följde ett järtecken, likt det som i forntiden blifvit sedt på Albanska berget***). Ty det regnade stenar, och midt på dagen syntes ett nattmörker utbreda sig; de heliga böckerne blefvo rådfrågade, och för den allmänt herrskande fruktan beslöt Senaten att en diktator till bönefesters anordnande skulle utnämnas. Publius Valerius Publicola blef nämnd och fick Quintus Fabius Ambustus till rytteri-öfverste. Icke allenast alle romerske medborgare, utan äfven de angränsande folken uppmanades att begå denna bönefest, och en ordning föreskrefs på hvad dag den af hvar och en skulle firas. — Stränga domar skulle detta år blifvit fällda af folket öfver ockrare, dem Ædilerne hade lagfört. — Utan någon märklig orsak uppkom en mellanregering. På denna följde ett val af tvenne adeliga konsuler, så att detta kunde tyckas ha varit afsigten; de voro Marcus Valerius Corvus för tredje gången och Aulus Cornelius Cossus.

Kapitel 29-42
Tillbaka till Livius förstasida.

  • E. R. b. 410. — F. Ch. f. 342.
  • E. R. b. 411. — F. Ch. f. 341.
  • B. 1, 31 k.
  1. Jfr VI, 20, not 5.