Livius - år 385-379 f. Kr. (bok 6, kapitel 11-30)

Romerska källor

Beowulf

Isländska sagor

Heimskringla

Örjan Martinsson

SJETTE BOKEN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42
Marcus Manlius uppviglar folket mot senaten (385-379 f. Kr.) KAP. 11 Det följande året) (385 f. Kr.), då Aulus Manlius, Publius Cornelius, Titus Quinctius Capitolinus, Lucius Quinctius Capitolinus, samt Lucius Papirius Cursor och Cajus Sergius, begge för andra gången voro konsular-tribuner, uppstod utom Rom ett allvarsamt krig, i det inre ett ännu farligare uppror. Kriget kom ifrån Volskerne, hvarmed förenades Latinarnes och Hernikernes affall; upproret, hvarifrån det minst kunde befaras, från en man af patricisk slägt och ett berömdt namn — Marcus Manlius Capitolinus. För honom, den öfverdrifvet högmodige, som ansåg de öfriga stora med förakt, en enda — den genom värdigheter och förtjenster lika utmärkta Marcus Furius — med afund, var det smärtande att finna denna man »ensam vid statens, ensam vid arméernes styrelse; redan voro han så upphöjd, att ämbetsmän, som med enahanda auspicier voro valde, behandlades af honom icke såsom kamrater, utan såsom tjenare. Och likväl — om man ville om man ville döma oväldigt — hade fäderneslandet icke kunnat af Marcus Furius återtagas ur fiendens våld, om icke Capitolium och borgen förut af Manlius varit frälste; den förre hade dessutom angripit Gallierne i ett ögonblick, då guldets emottagande och hoppet om fred hade gjort dem sorglösa: han* (Manlius) hade fördrifvit dem, då de voro väpnade och just i begrepp att intaga borgen¹; i den förres ära hade hvarje krigare, som med honom segrat, sin andel: i Manlii seger vore ingen dödlig deltagare.» — Då han, med själen uppblåst af sådana inbillningar, och derjemte äfven af temperamentsfel häftig och obändig, icke fann sitt inflytande bland adeln så öfvervägande, som han ansåg för billigt, slöt han sig, först bland alla af detta stånd, till folkpartiet och gick i förtroende med de plebejiska ämbetsmännen; förtalande adeln, smickrande menigheten, leddes han nu af hopens bifall, icke af öfverläggning, ville heldre hafva ett stort, än ett godt namn, och icke nöjd med åkerdelningsförslagen, som i alla tider varit för menighets-tribunerne ett medel att väcka uppror, började han att angripa krediten. »Skulder nemligen voro skarpare retningsmedel, ty desse hotade icke blott med armod och skymf, utan skrämde äfven den frie mannen med black och fjettrar.» Och genom byggande, den mest förstörande sak äfven för rika, var verkligen en ofantlig skuldmassa åsamkad. — Det Volskiska kriget, betydligt i sig sjelft, försvåradt genom Latinarnes och Hernikernes affall, framställdes således såsom ett skenfagert skäl till behofvet af en vidsträcktare regeringsmakt; men fastmer var det Manlii upproriska anslag, som bestämde Senaten till att välja en diktator. Aulus Cornelius Cossus blef dertill förordnad, och utnämnde Titus Quinctius Capitolinus till rytteri-öfverste.	E. R. b. 370. — F. Ch. f. 382. V, 47,4 ff.
KAP. 12 Diktatorn insåg väl, att en vigtigare strid var honom förelagd hemma än i fält, likväl — antingen emedan kriget fordrade skyndsamhet, eller emedan man hoppades, att genom seger och triumf gifva mera kraft åt sjelfva diktaturen — gick han, efter förrättad utskrifning, till det Pomptinska gebitet, som, efter hvad han hade hört, var af Volskerne bestämdt till mötesplats för deras troppar. — Jag är öfvertygad, att utom den ledsnad, som de, redan i så många böcker omtalade, oupphörliga krigen med Volskerne måste ingifva mina läsare, äfven det skall väcka deras uppmärksamhet, som vid genomläsningen af de författare, hvilka lefvat närmare de tider, hvarom här talas, har förekommit mig sjelf oförklarligt, — hvarifrån de så ofta besegrade Volskerne och Æquerne ännu kunnat ega tillgång på krigare. Men då denna punkt blifvit af de gamle med tystnad förbigången, hvad skulle väl jag kunna anföra, annat än en mening, sådan som hvar och en efter egen gissning kan hafva? Det är sannolikt, antingen att de, för att så ofta kunna förnya krigen, för hvarje gång användt det nya slägte, som under krigens mellanskåf efter hand uppväxt, såsom nu för tiden sker vid Romarnes utskrifnirigar; eller att arméerne icke alltid blifvit utskrifne hos samma folk, ehuru det alltid var samma nation, som krigade; eller också att en oräknelig myckenhet af fria personer då funnits i dessa trakter, hvilka nu knappt hafva en obetydlig plantskola af krigare, och blott af Romerska slafvar skyddas ifrån ödesmål.¹ Utomordentlig stor var imellertid, såsom alle författare intyga, Volskernes krigshär, oaktadt det afbräck som deras makt nyligen, under Camilli anförande och öfverbefäl, hade lidit. Dertill, hade nu kommit såsom förstärkning Latinare och Herniker, samt någre Circejare och äfven Romerske nybyggare ifrån Velitræ. — Diktatorn slog denna dagen läger, och sedan han den följande, efter förrättade auspicier, lemnat sitt tält och genom ett slagtoffer anropat Gudarnes nåd, trädde han munter fram till soldaterne, hvilka redan i första gryningen, såsom det var tillsagdt, på det gifna stridstecknet, hade gripit till vapen. »Soldater»! sade han, »vår är segren, om eljest Gudarne och deras siare hafva någon insigt i det tillkommande. Derföre låtom oss, såsom det höfves dem, som äro uppfyllde af ett säkert hopp och skola kämpa emot svagare, lägga spjuten vid fötterna, och endast med svärden väpna våra händer. Jag skulle äfven vilja att man icke en gång framrycker ur linien, utan att j orörlige med fast fot emottagen fiendernas anfall. Först när de slungat sina onyttiga kastvapen, och nu i fullt lopp rusa emot eder, som stån stilla — då må svärden blänka, och hvar och en besinna, att det är Gudarne, som bistå Romaren, Gudarne, som med lyckliga förebud skickat honom i striden. Du, Titus Quinctius, må, uppmärksam på första början af kampen, hålla ryttarne tillbaka; men så snart du ser båda linierna, man emot man, invecklade i handgemäng, — då kasta dig med rytteriets skräck på de redan af en annan förskräckelse betagna, och skingra med ditt anfall de kämpandes leder». — Rytteri och fotfolk, alle kämpade så, som han befallt: Fältherren svek icke sina soldater, icke heller lyckan fältherren.	Livius nämner inte den mer troliga förklaringen att romarnas framgångar mot dessa folk är betydligt överdrivna och att nederlagen i stor utsträckning har tystats ned av den romerska traditionen. Jfr noten i III, 1.
KAP. 13 Den talrike fienden, som förlitade sig på ingen ting annat, än sitt antal, och efter ögonmåttet skattade båda slagtlinierna, började träffningen utan ordning och öfvergaf henne lika oordentligt. Blott uti härskriet och spjutkastningen, och första anloppet visade han sig modig; svärden och handgemänget, och Romarnes anlete, ur hvilket själens eld framblixtrade, kunde han icke uthärda. Den främsta linien blef kullkastad, förvirringen utbredde sig äfven till eftertropparne, och rytteriets anfall ökade förskräckelsen. Lederne blefvo deraf på många ställen brutne, allt kom i oordning, och heta slagtlinien liknade ett svallande vatten. Ändteligen, då de främste föllo, och hvar och en såg att blodbadet nalkades honom sjelf, togo alle flykten. Romarne följde dem i spåren, och så länge som de med vapen och i stulna leder drogo sig tillbaka, hade fotfolket hela besväret af deras förföljande; men när man såg, att vapnen öfverallt bortkastades och den fiendteliga hären under flykten skingrade sig kring fälten — då utskickades rytteriet, med gifna order, »att icke uppehålla sig med enskildas mördande, och derigenorn gifva mängden tillfälle att imellertid undkomma. Det vore nog, om man genom skrämsel med kastvapnen hämmade loppet, och genom flankerande hölle tillhopa, till dess fotfolket kunde upphinna och ordentligen nedergöra fienden». — Flykten och förföljandet upphörde icke före natten; äfven Volskernes läger blef samma dag eröfradt och plundradt, och allt bytet, med undantag af fria personer¹, skänktes åt soldaterne. Största delen af fångarne bestod af Latinare och Herniker, och desse icke blott af det lägre folket, som kunde anses hafva tjent för lega, utan äfven någre ynglingar af det högsta stånd funnes deribland: ett påtagligt bevis, att det var med allmänt bifall, som Volskerne blifvit understödde. Man igenkände äfven åtskilliga Circejare och kolonister från Viletræ. Allesamman skickades till Rom, hvarest de, förhörde af de förnämare senatorerne, gåfvo hvar för sig, likasom förut hos diktatorn, icke otydligt tillkänna sina nationers affall.	Dessa skulle säljas som slavar och förtjänsten från detta skulle föras till statskassan.
KAP. 14 Fullt öfvertygad, att Senaten skulle besluta krig emot dessa folk, höll diktatorn sin armé i ett ståndläger, då den svårare storm, som uppväxt i det inre, gjorde det nödvändigt, att kalla honom till Rom, der med hvar dag en upprorslåga grep omkring sig, hvilken dess anstiftares namn gjorde mer än vanligt fruktansvärd. Ty det var nu icke endast Manlii tal, utan också gerningar, under ett sken af ömhet för folket, ledande till oordningar, hvilkas syftemål borde undersökas. När han en gång såg en af krigsbragder utmärkt Centurion, som för skuld blifvit dömd, föras i häkte, sprang han med sitt anhang fram midt på torget, lade handen på honom och skrek öfver adelns tyranni och ockrarnes grymhet och menighetens elände, och denna mannens förtjenster och olycka. »Nej — sade han — då hade jag förgäfves med denna arm frälsat Capitolium och borgen, om jag skall se min medborgare och vapenbroder föras till träldom och bojor, likasom vore han af de segrande Gallierna gjord till fånge». Derefter betalade han inför allt folket till gäldenären dess fordran, och återgaf friheten med vanliga formaliteter¹ åt den gäldbundne, som besvor Gudar och menniskor »att vedergälla Manlius, hans befriare, den Romerska menighetens fader». Straxt intagen i den larmande hopen, ökade han äfven sjelf larmet, då han visade ärren af de sår han erhållit i det Vejentiska, det Galliska och de följande krigen. »Under det han kämpade emot fienden, under det han upprättade sin förstörda boning, hade han redan mångdubbelt betalt det lånta kapitalet; men då detta immerfort uppsväljdes af räntorna, hade han blifvit fördjupad i gäld. Att han ännu såg dagen och forum och sina medborgares ansigten, det vore Manlii förtjenst; af honom hade han njutit allt det goda, som ett barn af sina föräldrar: åt honom helgade han af sina krafter, sitt lif och sitt blod, hvad han ännu hade öfrigt. Alla de pligter, som förenat honom med fäderneslandet, med statens, med sina enskilda skyddsgudar, de fästade honom nu vid denna enda man». — Uppviglad af sådana yttranden tillhörde redan hela menigheten den enskilda mannen, då en ny gerning af honom företogs, som ännu mera röjde en afsigt att bringa allt i förvirring. Han lät utbjuda till försäljning ett gods i Vejiska landet, som utgjorde den förnämsta delen af hans fädernearf: »ty», sade han, »så länge något af min förmögenhet är öfrigt, skall jag icke tillåta, medborgare! att någon af eder för gäld dömmes eller föres i träldom». Detta uppeldade sinnena till den höjd, att de syntes beredde att i allt, vare sig godt eller ondt, följa denna frihetens beskyddare. Äfven hemma i hans hus, likasom han talat inför en folkförsamling, var hans tal uppfylldt af beskyllningar emot adeln, och som det var honom likgiltigt, om hans uppgifter voro sanna eller diktade, framkastade han ibland annat, »att skatter af det galliska guldet höllos undangömde af patricierne, de åtnöjdes nu icke mer med besittningen af statens jord, om de icke äfven finge slå under sig statens penningar. Om detta blefve upptäckt, skulle menigheten kunna blifva fri från sina skulder». När ett sådant hopp blef dem förespegladt, då skulle man sett deras harm öfver det skändeliga tillgreppet, »att ett sammanskott genom beskattning blifvit gjordt, då guld till statens återlösande från Gallierne måste anskaffas, och detta samma guld, som man återtagit från fienderne, hade blifvit några få personers byte»! — De frågade honom derföre enständigt, på hvad ställe en stöld af sådan betydlighet vore förborgad? och då han svinkade undan och lofvade att i sinom tid gifva det tillkänna, glömde man allt annat, för att endast tänka på detta, och det var ögonskenligt att följden för Manlius skulle blifva af uppgiftens sanning ett utomordentligt förtroende, eller af dess falskhet en utomordentlig förbittring.	En symboliskt betalning av friheten från slaveriet, där skuldslaven lägger ett stycke brons på en våg i vittnens närvaro.
KAP. 15 Så betänklig var ställningen, då diktatorn, hemkallad från arméen, anlände till staden. Sedan han följande dagen hållit en rådsförsamling och — efter att hafva tillräckligen utforskat sinneslämningen — förbudit Senaten att vika ifrån sin sida, lät han, omgifven af denna skara på den allmänna samlingsplatsen (Comitium) framsätta sin ämbetsstol, och skickade en vaktbetjent att framföra Manlius. Kallad på diktatorns befallning, gaf denne sine anhängare ett tecken att striden vore för handen, och framträdde derpå med ett talrikt medfölje till tribunalet. På den ena sidan stod Senaten, på den andra menigheten, hvardera med ögonen fastade på sin anförare» likasom i slagtordning. Sedan ljud var äskadt, tog diktatorn till ordet. »Jag skulle önska», sade han, »att jag och Roms fäder i allt annat voro så ense med menigheten, som jag är fullt försäkrad att vi skola blifva i det som rörer dig, och den sak, om hvilken du åt mig skall förhöras. Jag finner att du gifvit folket hopp att, utan fara för krediten, dess skuld kan betalas af de galliske skatter, som de förnämare patricierne undandölja. Denna sak är jag så långt ifrån att vilja hindra, att jag tvertom uppmanar dig, Marcus Manlius, att befria Romerska menigheten ifrån dess gäld, och drifva dem der, som rufva statens skatter, ifrån det fördolda rofvet. Gör du icke detta, antingen derföre, att du sjelf har din del uti rofvet, eller emedan angifvelsen är ogrundad, så skall jag låta föra dig i häkte, och icke längre tåla att folkhopen af dig genom ett bedrägligt hopp uppviglas». — Härpå svarade Manlius: »Han hade nog förstått, att det icke var emot Volskerne, hvilka voro fiender, så ofta som senatorerne funno det nyttigt, icke heller emot Latinarne och Hernikerne, hvilka de genom falska beskyllningar jagade i harnesk, utan emot honom och Romerska menigheten, som en diktator blifvit förordnad. Redan öfvergåfves detta krig, som blott varit ett bländverk, och anfallet rigtades emot honom ; redan uppträdde diktatorn offentligen, såsom ockrarnes sakförare emot menigheten ; redan sökte man i folkhopens ynnest för Manlius en anledning till hans anklagande och störtande. Förargar det dig, Aulus Cornelius, fortfor han, och eder, församlade fäder, att se denna talrika folkhop vid min sida? Hvarföre dragen j den icke ifrån mig, hvar och en genom egna välgerningar, derigenom, att j borgen för dem, att j lösen edra medborgares fjettrar, att j hindren deras domfällande och öfverlemnande till träldom, att j af edert öfverflöd underhjelpen andras torftighet? Dock hvarföre uppmanar jag eder att använda något af egna medel? Emottagen ett annat vilkor: afdragen på hufvudstolen det som blifvit betaldt i räntor — och snart skall mitt medfölje icke väcka större uppseende, än någon annans. Men — sägen j — hvarföre är just jag den ende, som drager sådan omsorg för mina medborgare? Derpå har jag intet annat att svara, än om man frågade mig, hvarför just jag var den ende, som räddade Capitolium och borgen. Då gjorde jag mina medborgare i allmänhet den hjelp jag förmådde; nu vill jag göra det samma emot hvar och en särskildt. — Men hvad de Galliska skatterna beträffar, så är det i sig sjelf en enkel sak, som endast eder fråga gör brydsam. Ty hvarföre frågen j det, som j veten? hvarföre fordren j att man skall skaka fram det, som j bären i eder barm, häldre än att sjelfve framlägga det, så framt icke något svek är derunder? Ju ifrigare j yrken, att man skall bevisa edra taskspelerier, dess mera fruktar jag att j förblindat äfven de uppmärksammes ögon. Det är således icke jag, som bör tvingas att upptäcka edra stölder; det är eder, som man bör tvinga att lägga dem i dagen».
KAP. 16 Diktatorn ålade honom att lemna alla omsvep, och antingen bevisa sanningen af sin angifvelse, eller tillstå sitt brott, att hafva beljugit Senaten och genom tillmäle af en inbillad stöld sökt göra dess ledamöter förhatliga; men då Manlius förklarade, att det icke skulle bero af hans fienders godtycke att förmå honom att tala, befallde han att föra honom i fängelse. När han blef gripen af vaktbetjenten, utropade han: »Allgode store Jupiter, konungsliga Juno och du Minerva, och j öfrige Gudar och Gudinnor, som bebon Capitolium och borgen! låten j eder kämpe och försvarare på sådant satt misshandlas af sina fiender? denna arm, med hvilken jag fördref Gallierna ifrån edra tempel, skall den nu slutas i band och bojor»? Intet öga och intet öra kunde uthärda en så ovärdig behandling, men detta folk, som med största tålamod underkastade sig en laglig styrelsemakt, hade föreskrifvit sig vissa oöfverstigliga gränser, och emot en diktators maktspråk vågade hvarken menighets-tribunerna eller sjelfva menigheten att upplyfta ögonen eller öppna munnen. Det är nogsamt bekant, att sedan Manlius blifvit kastad i fängelse, en stor del af menigheten anlade sorgdrägt, många menniskor läto hår och skägg växa, och en bedröfvad folkskara befanns alltjemt vid ingången till fängelset. — Diktatorn triumferade öfver Volskerna, men denna triumf tillskyndade honom mera hat än ära. Ty hemma, sade man, icke i fält vore den förvärfvad, och firad öfver en medborgare, icke öfver fienden: blott ett hade felats i dess prakt, — det, att Marcus Manlius icke blifvit förd framför vagnen. Ett uppror var nu nära att utbrista: för att stilla detta blef Senaten på en gång af egen drift frikostig, då han, utan någons begäran, beslöt att sända till Satricum en koloni af två tusende Romerska medborgare. Två och ett halft plogland¹ jord anvisades åt hvarje nybyggare. Men som denna skänk var både obetydlig och inskränkt till ett ringa antal, och dessutom uttyddes såsom en betalning för Manlii uppoffrande, så retades upproret genom sjelfva botemedlet. Snart sågs Manlii anhang ännu mer utmärkt genom smuts och utseende af anklagade; med diktaturens nedläggande efter triumfen hade äfven skräcken upphört, och folkets tungor och mod blifvit satte i frihet.	Ett plogland är det område som en plog kan plöja under en dag. Originalets latin har det romerska ytmåttet iugerum istället för plogland. En jugera motsvarar ungefär två tredjedelar av en acre, vilket motsvarar ca 2 700 m². Två och ett halvt jugera bör då vara ca 6 800 m².
KAP. 17 Man hörde således offentliga yttranden af förebråelser emot folket, »att det alltid genom sin ynnest upplyfte sina försvarare på en svindlande höjd, och sedan, i sjelfva farans ögonblick, lemnade dem i sticket. Så hade Spurius Cassius,¹ då han kallade menigheten till besittning af jordegor, så Spurius Mælius,² då han med egen kostnad räddade sina medborgare från hungersnöd, blifvit undertryckte, så vore nu Marcus Manlius, som framdrog den af skulder nedtryckta och förstörda folkklassen till frihet och dagsljus, förrådd af sine fiender. Menigheten gödde sina gunstlingar, för att låta dem slagtas. Hvad! Om en man af konsularisk värdighet icke svarat på diktatorns vink, hade man derföre bordt tåla, att han så behandlades? Lät vara att han förut sagt osannt och att han derföre sedan icke haft något att svara: hvilken träl hade någonsin för en lögn blifvit straffad med bojor? Sväfvade då icke för deras tankar minnet af den natt, som snart kunnat blifva för romerska namnet den sista och eviga? icke bilden af den Galliska här, som uppklättrade på den Tarpejiska klippan? icke bilden af Marcus Manlius sjelf, sådan de sett honom väpnad, höljd af svett och blod, sedan han ryckt så till sägande Jupiter sjelf ur fiendernes händer? Trodde man att med några halfmarker mjöl hafva belönat fäderneslandets frälsare?³ Och den man, som man nästan förgudat, »om man åtminstone till namnet gjort lik med Jupiter Capitolinus, — kunde man tåla att han fjettrad, i fängelse, i mörker, andades blott på en bödels nåd? Så hade då en enda varit tillräcklig att hjelpa alla, och för denna enda fanns hos så många ingen hjelp!» — Redan skingrades folkhopen icke en gång om nätterna ifrån stället, och hotade att uppbryta fängelset, då man frivilligt gaf, hvad de med våld skolat taga, och Manlius blef genom ett senatsbeslut befriad ur häktet. Men upproret blef härigenom icke dämpadt: det fick tvertom en anförare. — Latinarne och Hernikerne, som vid denna tiden, tillika med kolonisterna från Circeji och Velitræ, sökte urskulda sig för delaktighet i det Volskiska kriget, och återfordrade sina fångar, för att straffa dem efter sina egne lagar, erhöllo ett strängt svar; ett ännu strängare kolonisterna, emedan desse, ehuru romerske medborgare, hade fattat det afskyvärda anslag, att angripa sitt fädernesland. Man afslog således icke allenast deras begäran om fångarne, utan antydde dem också i Senatens namn — hvilket likväl icke skett, i afseende på bundsförvandterne — att genast packa sig ur staden, undan romerska folkets åsyn och ögon, sa framt de ej ville erfara, att de icke skyddades af sändebudsrätten, som vore stiftad för utlänningar, men icke för medborgare.	II, 41. IV, 13 ff. V, 47,7-8: den donation som varje soldat gav till Manlius för att han räddade Capitolium.
KAP. 18 Emot slutet af året, just då det Manliska upproret åter vann ny styrka, sammanträdde en valförsamling, och till krigs-tribuner med konsulsrnakt blefvo valde Servius Cornelius Maluginensis för tredje, Publius Valerius Potitus för andra gången, Marcus Furius Camillus (för sjette gången), Servius Sulpicius Rufus för andra gången, Cajus Papirius Crassus, Titus Quinctius Cincinnatus för andra gången, alle af det Patriciska ståndet) (384 f. Kr.). I början af detta år njöt man ett yttre lugn, som kom ganska väl till pass både för patricierne och för menigheten: för menigheten, emedan hon nu, icke bortkallad af någon utskrifning, gjorde sig hopp, att då hon hade en så mäktig anförare, kunna med våld utplåna sina skulder; för patricierne, emedan ingen yttre skräck kallade uppmärksamheten ifrån hotandet af det inhemska onda. Då således begge partierne med långt större häftighet reste sig emot hvarandra, uppträdde äfven Manlius beredd till den nära förestående kampen. Långt mera än förut uppfylld af öfvermod och bitterhet, kallade han menigheten till sitt hus, och höll dag och natt rådplägningar med de mest utmärkta nyhetsälskare. Den färska skymfning han lidit, hade upptändt bitterhet i en själ, som ännu var ovan vid förödmjukelse: det som närde hans öfvermod var den tanken, att diktatorn icke hade vågat emot honom det, som Quinctius Cincinnatus hade gjort emot Spurius Mælius,¹ och att icke allenast diktatorn, genom sitt ämbetes nedläggande, hade flytt undan den allmänna oviljan öfver hans fängslande, utan att ej en gång sjelfva Senaten kunnat bjudit densamma spetsen. Häraf uppblåst och tillika förbittrad uppäggade han den redan af sig sjelf upptända menigheten. »Huru länge (sade han) skolen j då misskänna edra krafter, om hvilka naturen icke ens velat lemna de oskäliga djuren i okunnighet? Räknen åtminstone huru månge j sjelfve ären, huru många motståndare j hafven. Måsten j också kämpa en emot en, vill jag likväl tro att j modigare skullen fäkta för friheten, än de för tyranniet. Men så månge, som j varit klienter omkring en enda skyddsherre, så månge skolen j nu vara emot en enda fiende. Visen endast krig och j skolen hafva fred. Låten dem se eder beredda till våld, och de skola sjelfve nedstämma sina anspråk. Antingen måste alle samfällt något våga, eller hvarje enskild hålla allting till godo. Huru länge skolen j se på mig? Jag skall väl icke svika någon af eder, men sen till att min lycka icke sviker. Jag sjelf, eder försvarare, blef — då det behagade edra fiender — på en gång ett intet, och j allesamman sågen den föras i bojor, som från hvar och en af eder hade afvärjt bojorna. Hvad kan jag hoppas, om fienderne emot mig ännu våga något mera? Bör jag afbida Cassii och Mælii öde? Det är väl, att j afskyn denna tanka: Gudarne skola förbjuda sådant (sägen j); — men för min skull skola de aldrig nedstiga från himmelen. Eder måste de gifva sinne att förbjuda det, såsom de gåfvo mig, i vapen och i fredsdrägt, att försvara eder emot vilda fiender, emot tyranniska medborgare. Kan ett så stort folk hafva så litet mod, att j alltid ansen för nog att hafva ett bistånd* emot edra fiender, och aldrig kännen någon annan strid med adeln, än blott öfver sättet att låta eder beherrskas? Sådant är dock icke af naturen hos eder inplantadt, men j styrens af vanan. Ty hvarföre hafven j emot främmande folk så mycket mod, att j ansen det för eder rättighet att beherrska dem? Jo derföre, att j blifvit vane att med dem kämpa om herraväldet, men att emot dessa väl försöka, men aldrig försvara friheten. Med allt detta, — ehurudane edra anförare, ehurudane j sjelfve varit, — hafven j dock hittills, vare sig genom eder kraft eller eder lycka, erhållit allt, äfven det största, som j önskat. Det är tid att äfven försöka något större. Försöken blott eder lycka, och försöken äfven mig, hvilken j redan, vill jag hoppas, lyckligen försökt. Mindre möda skall det kosta eder att gifva patricierna en beherrskare, än det kostade att tillsätta dem, som skulle motstå de herrskande.² I grund förstöras måste diktaturer och konsulat, om Romerska menigheten skall kunna upplyfta sitt hufvud. Förenen eder då med mig, förhindren alla utslag i skuldfordringsmål. Jag förklarar mig för menighetens beskyddare: mitt nit och min tillgifvenhet bekläda mig med detta namn. Hvad eder beträffar — om j viljen utmärka eder anförare med något namn, som uttrycker en högre makt eller vänlighet, så skolen j finna honom så mycket mera i stånd att utverka det, som j önsken.» — Det säges att underhandlingar om konungamakt från denna tid blifvit började; men med hvilka detta skett, eller huru långt planen hunnit, derom har man ingen tydlig berättelse.	E. R. b. 371. — F. Ch. f. 381. IV, 14. Dvs. genom inrättandet av folktribuner år 494 efter plebejernas första utvandring (II, 33,1).
KAP. 19 Å andra sidan rådplägade imellertid Senaten öfver menighetens ensidiga sammankomst i ett enskilt hus, som dessutom låg just inom borgen, och öfver den storm, som hotade friheten. En stor del ropade helt högt, att »man behöfde en Servilius Ahala¹, som icke genom arresteringsorder retade en statens fiende, utan med offret af en enda medborgare slutade det inhemska kriget.» Man tog omsider ett beslut, hvilket till ordasätten mildare, var i sig sjelft lika kraftigt, nemligen, att »styrelsen skulle bevaka, att icke staten lede något men,² genom Marci Manlii förderfliga anslag.» Både konsular-tribunerne och menighets-tribunerne —ty äfven desse hade nu underkastat sig Senatens behag, emedan de nog sågo, att, med allas frihet, skulle äfven deras ämbetsmakt upphöra — alle desse samråddes nu om hvad som borde göras. Då nu ingen fann något annat medel än våld och mord, men detta ostridigt skulle medföra en förfärlig kamp, sade menighets-tribunerne Marcus Mænius och Quintus Publilius: »Hvarföre göre vi det till en strid imellan adeln och menigheten, som bör vara hela samhällets strid emot en enda skadlig medborgare? hvarföre angripe vi den tillika med menigheten, som det är säkrare att angripa genom sjelfva menigheten, så att han faller, nedtryckt af sin egen styrka? Vår tanke är, att kalla honom för rätta; ingen ting är mindre behagligt för folket, än konungamakt. Så snart denna skaran ser, att det icke är emot henne som man strider, så snart de ifrån försvarare blifvit gjorde till domare, så snart de få se plebejer vara åklagare, en patricier anklagad, och eftersträfvandet af konungamakt utgöra ämnet för anklagelsen, skall ingenting annat öfverväga omtankan för deras egen frihet.»	Den rytteriöverste som högg ned Spurius Maelius när denne vägrade att låta sig arresteras år 439 (IV, 14,6). Formuleringen av senatus consultus ultimum som gav styresmännen absolut makt vid en nödsituation.
KAP. 20 Med allas bifall stämde de Manlius för rätta. Så snart detta skett, kom menigheten först i jäsning, isynnerhet, då man såg den anklagade i sorgkläder, men i hans sällskap icke allenast ingen af adeln, utan icke en gång hans slägtingar eller anförvandter, ju, icke ens hans bröder, Aulus och Titus Manlius. »Sådant hade till den dagen varit utan exempel, att icke åtminstone ens närmaste i en så stor våda förändrade klädnad. Då Appius Clnudius fördes i häkte, hade man sett Cajus Claudius, ehuru hans ovän, och hela Claudiska ätten i sorgdrägt*)¹. Genom kabal undertrycktes en folkets vän, emedan han var den förste, som från adelns sida affallit till menighetens.» — Utom folkklubbarne, och hans upproriske utlåtelser, och spenderingarne, och den falska angifvelsen, finner jag icke hos någon författare uppgifvet, hvad åklagarne på rättegångsdagen lagt den åklagade till last, såsom egentligen rörande beskyllningen för eftersträfvad konungamakt. Jag tviflar likväl icke, att det ju varit betydligt, emedan det icke var saken, utan stället², som hindrade menigheten att straxt dömma honom för brottslig. Följande tror jag mig böra anteckna, på det hvar man må finna, hvilka och huru lysande förtjenster en afskyvärd herrsklystnad gjorde icke allenast otacknämliga, utan äfven förhatliga. Det säges att han framfört nära fyrahundrade personer, hvilka han, enligt sina böcker, försträckt penningar utan ränta, hvilkas egendoms försäljning, hvilkas öfverlemnande till träldom han förekommit. Vidare, att han icke allenast uppräknat, utan äfven till åskådande framvisat de äretecken han i krig förvärfvat: omkring trettio vapenrustningar af slagna fiender, vid pass fyratio belöningar af fältherrar och deribland, såsom utmärktast, tvenne murkronor och åtta borgarekronor. Vidare, att han framställt de medborgare, som han räddat ur fiendehand, bland hvilka också nämndes rytteri-öfversten Cajus Servilius, som var frånvarande. Och sedan han äfven i ett prunkande tal, lämpadt efter ämnets höghet, så att uttrycken svarade emot sakerne, hade uppräknat sina krigsbragder, skall han hafva blottat sitt bröst, ärofullt tecknadt med ärr, dem han i kriget erhållit, och från tid till tid, med blickar fastade på Capitolium, nedkallat Jupiter och de öfriga gudarne till bistånd i sin olycka och anropat dem, att nu i hans våda ingifva det romerska folket samma sinnelag, som de för romerska folkets frälsning hade ingifvit honom, då han beskyddade den Capitolinska borgen; ändteligen har han besvurit hvarje enskild och alla i gemen, att med ögonen på Capitolium och borgen, med tankarna på de odödlige gudarne, afkunna hans dom. — Då folket på Marsfältet centurievis uppropades, och den anklagade nu, med händerna höjda mot Capitolium, vände sig med sina böner ifrån menniskor till gudarne, insågo tribunerne, att om de icke också aflägsnade menniskornes ögon ifrån minnesvården af en så ärofull bedrift, skulle deras hjertan, bestuckne af hans förtjenst, aldrig lemna rum för öfvertygelsen om hans brott. Saken blef derföre uppskjuten till en annan dag, då folkets sammankomst utsattes i den Poetelinska lunden, utanför Nomentanska porten³, hvarifrån ingen utsigt var till Capitolium. Här gjorde anklagelsen sig gällande, och med obeveklig stränghet fälldes den hårda och äfven för de dömande sjelfva förhatliga domen. Någre säga att han blifvit dömd af tvenne, till undersökning om högförräderi, valde personer.⁴ Tribunerne störtade honom ned ifrån den Tarpejiska klippan, och samma ställe blef för samme man ett vårdtecken, både af en utmärkt ära, och af det högsta straff. Hans minne skymfades äfven efter döden genom tvenne författningar: den ena på statens vägnar, ty som han haft sitt hus på det ställe, der nu Monetas tempel⁵ och myntet äro belägne, gjordes hemställan hos folket, att ingen adelig skulle få bo inom borgen eller på Capitolium; den andra enskild för hans slägt, ty genom ett beslut af Manliska ätten blef stadgadt, att ingen Manlius från den tiden skulle kallas Maicus. — Sådant slut fick en man, som skulle lemnat ett ärofullt minne, om han icke varit född i ett fritt samhälle. Snart blef han ock saknad af folket, som, då ingenting mera var att af honom befara, endast erinrade sig hans dygder. En farsot, som kort derefter inträffade, utan att man kunde finna någon orsak till en så svår landsplåga, blef också af många ansedd, såsom en följd af Manlii afrättning. »Capitolium hade blifvit ohelgadt genom sin räddares blod, och Gudarne hade med misshag ansett, att den mannen nästan inför deras ögon blifvit straffad, af hvilken deras tempel blifvit ryckte ur fiendernas händer.»	3 Bok. 58 kap. Jfr III, 58: Gaius Cladius var antingen farbror eller bror till Appius Martiusfältet, varifrån Capitolium kunde ses. Betty Radice har skrivit "River Gate" istället för "Nomentanska porten" och har följande not: Porta Flumentana ledde direkt till Tibern från mellan Capitolium och den Aventinska kullen. Dessa officiella åklagare i kungens namn (duumvirer) uppträdde först i rättegången om perduellio (högförräderi) av Publius Horatius under Tullus Hostilius tid; jfr I, 26,5-7. I templet förvarades de linnerullar som innehöll ämbetsmannalängderna. Det blev lovat av Furius Camillus år 345 och invigt år 344. Jfr VII, 28,4-5.
KAP. 21 På farsoten följde sädesbrist, och, på det utbredda ryktet om båda dessa plågor, ett mångdubbelt krig, det följande året, då Lucius Valerius för fjerde, Aulus Manlius och Servius Sulpicius, bägge för tredje gången, Lucius Lucretius, Lucius Æmilius för tredje gången, samt Marcus Trebonius voro krigs-tribuner med konsularisk makt*) (383 f. Kr.). Utom Volskerne, hvilka likasom af ett slags öde voro bestämde att nästan för beständigt öfva den romerska krigaren, utom kolonisterne i Circeji och Velitræ, som redan länge stämplade uppror, och utom Latium, som derföre misstänktes, uppstod oförmodligen en ny fiende uti Lanuvium, hvilken stad hittills varit den trognaste. Senaten, som trodde att detta skedde af förakt, emedan Veliternernes, dess egne medborgares, affall så länge blifvit ostraffadt, beslöt att en hemställan till folket, om krigsförklaring emot dessa, med aldraförsta skulle göras. Men på det menigheten skulle blifva beredvilligare till detta fälttåg, utnämndes fem personer, för att utskifta de Pomptinska egorna¹, och tre andra, för att inrätta ett Romerskt nybygge i Nepete. Derpå blef förslaget om krigsförklaringen understäldt folket², och — oaktadt menighets-tribunernes afstyrkande — enhälligt antaget. Rustningar till kriget gjordes ock detta året, men, i anseende till farsoten, fördes hären icke i fält. Detta uppskof hade gifvit kolonisterne tid att göra afbön hos Senaten, och månge ibland dem voro verkligen benägne att låta en bönfallande beskickning afgå till Rom; (hvilket också hade skett) om icke, såsom vanligt, enskildes fara varit inflätad i den allmänna, och hufvudmännen för infallet ifrån Romarne, af fruktan att såsom ensamme förklarade för skyldige, blifva utlemnade till försoningsoffer för deras vrede, hade afvändt kolonierna ifrån fredstankar. Ja, de hindrade icke blott i rådet beskickningens afsändande, utan retade ock en stor del af det lägre folket, att ströfvande falla in på romerska området. Denna nya förolämpling förjagade allt hopp om fred. — Detta år hörde man också för första gången talas om Prænestinarnes affall, men då Tusculanarne och Gabinarne och Lavicanarne, på hvilkas egor infall hade skett, anklagade dem, gaf Senaten ett så mildt svar, att det väl sågs, att man icke gerna ville tro beskyllningarne, emedan man önskade, att de voro ogrundade.	E. R. b. 372. — F. Ch. f. 380. Jfr kap. 5,1 not 1. (I originalet står det "tribunis plebis") Livius menar centuriorna; det var comitia centuriata som förklarade krig.
KAP. 22 Följande året) (382 f. Kr.) förde de nye konsulariske krigs-tribunerne Spurius och Lucius Papirius legionerna till Velitræ; deras fyra ämbetsbröder, Servius Cornelius Maluginensis för fjerde gången, Quintus Servilius, Servius Sulpicius, samt Lucius Æmilius för fjerde gången, qvarblefvo för att skydda staden och vara färdige, om några nya rörelser skulle förspörjas ifrån Etrurien, der allt var misstänkt. Vid Velitræ, der Prænestinarnes hjelptroppar voro nästan talrikare än kolonisternes egen styrka, hölls en lycklig slagtning; så att staden blef, genom sitt korta afstånd, både en orsak till fiendens tidigare flykt, och dess enda skyddsort efter flykten. Att storma denna ort underläto tribunerne, dels emedan utgången var oviss, dels emedan de trodde sig icke böra fullfölja kriget, till koloniens undergång. — De bref, som med underrättelser om segren afsändes till Senaten i Rom voro skarpare emot Prænestinarne, än emot Veliternerne. Till följe af ett utaf folket stadfästadt senatsbeslut blef derföre krig förklaradt emot Prænestinarne, hvilka det följande året, i förening med Volskerne, genom storm eröfrade Romerska folkets nybygge, Satricum, oaktadt kolonisternes hårdnackade försvar, och med grymhet begagnade sin seger emot de fångna. Af förtrytelse häröfver valde Romarne Marcus Furius Camillus för sjunde gången till krigs-tribun. Till hans ämbetsbröder utnämndes Aulus Postumius Regillensis, Lucius Postumius Regillensis, Lucius Furius, Lucius Lucretius och Marcus Fabius Ambustus*) (381 f. Kr.). Kriget emot Volskerne uppdrogs utan lottning åt Marcus Furius. Genom lott gafs honom, bland de öfrige tribunerne, Lucius Furius till medhjelpare, mindre till båtnad för staten, än på det denne måtte gifva sin ämbetsbroder tillfälle till all slags förtjenst, så väl emot staten, i det Camillus förbättrade hvad Lucii öfverdåd hade förderfvat, som emot denne personligen, då han begagnade sig af dess fel, mera för att tillvinna sig hans vänskap, än för att öka sin egen ära. — Camillus var redan vid hög ålder, och endast folkets enhälliga önskan hade hindrat hans föresats, att på valdagen med den vanliga edgången enskylla sig för ohelsa; men en kraftfall själ herrskade ännu i det lifliga bröstet, hans sinnen bibehöllo all ungdomens friskhet, och ehuru nu mera föga deltagande i borgerliga angelägenheter, lifvades han dock af krig. Sedan han upprättat fyra legioner, hvardera af fyratusende man, och kallat arméen att följande dagen samlas vid Esquilinska porten, aftågade han till Satricum. Der väntade honom koloniens eröfrare, med oförfäradt mod, förtröstande på antalet af sina troppar, hvaruti de voro mycket öfverlägsne. När de märkte att Romarne nalkades, ryckte de genast ut i slagtordning, för att utan minsta uppskof begynna en afgörande slagtning; då (mente de) skulle den makalöse fältherrens skicklighet, på hvilken allena fienden litade, ingen ting kunna hjelpa dess ringa styrka.	E. R. b. 373. — F. Ch. f. 379. E. R. b. 374. — F. Ch. f. 378.
KAP. 23 En lika otålighet rådde, både hos den Romerska hären, och hos den ena af dess anförare, och ingenting uppehöll äfventyret af en omedelbar slagtning, mer än den ena mannens råd och befallning, hvilken uti krigets förlängande sökte tillfälle att genom en klok beräkning förstärka sina krafter. Så mycket närgångnare blef derigenom fienden; han utbredde nu icke allenast sina troppar framför sitt eget läger, utan ryckte fram midt på fältet, och visade sitt öfvermodiga förtroende till sin styrka, då han förde sina fanor nästan fram till den fiendtliga vallen. Svårt var detta för den romerska soldaten att tåla; långt svårare för den andra krigstri-bunen Lucius Furius, hvilken af ungdom och lynne oförskräckt, nu derjemte var uppblåst af manskapets hopp, hvars mod af den osäkraste anledning väckes. Denne uppäggade ännu mer de redan af sig sjelfve retade soldaterne, i det han nedsatte sin ämbetsbroders anseende, på det enda sätt, som var möjligt — genom anförandet af hans höga ålder. »För unge män,» sade han, »äro krig bestämde, och modet frodas och utblommar tillika med kroppen. Af den raskaste krigare hade nu blifvit en sölare, och den man, som förr varit van, att vid sin ankomst i första anloppet taga läger och städer, han låge nu sysslolös och förspillde tiden bakom sin vall; och hvad tillväxt i sin egen, hvad minskning i fiendens styrka kunde han deraf hoppas? hvad tillfälle, hvad tid, hvad ort till försåt. Kalla och lama voro gubbens planer. Men Camillus hade redan nog, så väl af lefnadsår, som af ära. Vore det rätt att låta den till odödlighet egnade statens krafter, med en enda människas dödliga kropp aftyna»? — Genom sådane yttranden hade han bragt hela lägret öfver på sin sida, och då nu ifrån alla sidor yrkades slagtning, sade han: »Marcus Furius, vi kunne icke styra tropparnas hetta, och fienden, hvars mod vi ökat genom dröjsmålet, hånar oss med ett högmod, som icke längre bör tålas. Gif du, som är ensam, vika för alla, och låt dig besegras i konseljen, på det du dess snarare må segra i kriget». Camillus svarade: »I de krig, som intill denna dag under hans ensamma öfverbefäl blifvit förde, hade romerska folket, lika litet som han sjelf, haft orsak att klaga, hvarken öfver hans planer eller hans lycka. Nu visste han, att han hade en ämbetsbroder, som vore i rättighet och befäl hans like, i ungdomskraft hans öfverman. Hvad nu arméen beträffade, så hade han varit van att styra, icke att låta sig styras; men sin ämbetsbroders befäl egde han icke makt att hindra. Denne måtte i Gudarnes namn göra, hvad han ansåge lända till statens bästa. För sin ålders skull ville han äfven utbedja sig den gunsten, att slippa stå i den främsta linien. Hvad af en gammal man i krig kunde fordras, det ville han icke undandraga sig. Blott derom bad han de odödliga Gudarne, att ingen olyckshändelse måtte rättfärdiga det råd han gifvit». — Det helsosamma rådet blef icke hördt af menniskorna, ej heller af Gudarne dessa fromma böner. Slagtningens tillstyrkare uppställde hufvudarméen, Camillus ordnade reservtropparne och utsatte en stark postering framför lägret. Han sjelf tog sin plats på en höjd, uppmärksamt åskådande utvecklingen af en plan, som han icke gillat.
KAP. 24 Så snart vapnen, vid första sammanloppet, brakade, veko fienderne af list, icke af fruktan, tillbaka. Bakom dem var en lång sluttande höjd, imellan slagtordningen och lägret; och som de egde tillräckligt folk, hade de qvarlemnat några starka kohorter i lägret, väpnade och färdige att framrycka, midt under kampen, i det ögonblick då fienden närmade sig till vallen. Romaren, som med hetta förföljde den vikande fienden, blef derigenom dragen till det ofördelaktiga stället och blottställd för detta utfall. Skräcken öfvergick då till den segrande, och den romerska hären bragtes, dels genom den nya fienden, dels genom den bakför varande sluttningen i oordning. De friska troppar, som gjort utfallet ifrån Volskernes läger, trängde på, och äfven de, som förut låtsat fly, förnyade striden. Nu drogo de romerske krigarne sig icke allenast tillbaka, utan, förgätande både sin nya trotsighet och sin gamla ära, vände de allestädes ryggen åt fienden och togo i vildt lopp flykten till sitt läger; då lät Camillus af de kringstående lyfta sig på en häst, och skyndade emot dem med reservtropparne. »Är detta, soldater», ropade han, »den slagtning, som j hafven fordrat? Hvilken menniska, hvilken Gud är, som j kunnen anklaga? Edert var det förra öfverdådet, eder denna feghet. J hafven följt en annan anförare — följen nu Camillus och segren, såsom j under mitt anförande ären vane. Hvarför sen j åt vallen och lägret? Ingen af eder skall der emottagas, om icke segrande». — Blygseln hämmade först deras flykt, men när de sågo fälttecknen svängas om, och linien vändas emot fienden, och fältherren sjelf, utmärkt af så många triumfer och dessutom vördnadsvärd äfven genom sin ålder, blottställa sig främst i spetsen, der arbetet och faran var som störst — då förebrådde hvar och en sig sjelf och de andra, och en inbördes uppmaning lopp med muntert rop genom hela linien. — Den andre tribunen drog sig ej heller undan. Skickad af sin ämbetsbroder till rytteriet, medan denne återställde infanterilinien, använde han inga förebråelser — ty genom sin delaktighet i felet egde han dertill icke nog anseende — utan tog, i stället för att befalla, sin tillflykt endast till böner, och besvor alla särskildt och samfäldt att befria honom, som vållat denna dagens olycka, ifrån ansvaret. »Oaktadt min ämbetsbroders afstyrkande och motstånd (sade han), har jag heldre gjort mig delaktig i allas öfverdåd, än i den enas klokhet. Hurudan utgången för eder må blifva, lycklig eller olycklig, ser Camillus deruti sin ära; jag deremot, — om slagtningen icke återställes — jag skall (som är af allt det värsta) dela olyckan med alla, och ensam bära vanäran». För att återställa den brutna slagtordningen ansåg man för bäst att lemna ifrån sig hästarne och till fots angripa fienden. Utmärkte af sine vapen och sitt mod gingo ryttarne ditåt, der de sågo att fotfolket var hårdast ansatt. Ilade befäl och manskap gjorde utan tröttnad de högsta bemödanden af tapperhet. Också röjde utgången hvad ett ihärdigt mod kan uträtta. Volskerne togo nu med allvar flykten åt samma sida, som de kort förut af låtsad fruktan vikit tillbaka; månge blefvo både i sjelfva slaget och sedermera under flykten nedhuggne, andre i lägret, som i samma storm eröfrades; flere blefvo likväl tillfångatagne än dödade.
KAP. 25 Då man här, vid fångarnes mönstrande, igenkände åtskilliga Tusculaner, blefvo desse afsöndrade ifrån de öfrige och förde till tribunerne, på hvilkas efterfrågan de bekände, att det var med deras regerings tillåtelse, som de gått i fält. Bekymrad öfver ett krig så nära i grannskapet, sade Camillus, »att han genast ville föra fångarna till Rom, på det Senaten icke måtte blifva okunnig om Tusculanarnes affall från förbundet. Imellertid kunde hans ämbetsbroder, om han behagade, föra befälet i lägret och öfver krigshären.» En enda dag hade lärt denne, att icke gifva sina egna åsigter företrädet framför dem som voro bättre. Imellertid trodde hvarken han sjelf eller någon annan i arméen, att Camillus skulle med fullkomligen blidkadt sinne anse hans fel, hvarigenom staten blifvit utsatt för en så brådstörtande fara, och vid hären, så väl som i Rom, var det allas enhälliga omdöme, att uti det med så omvexlande lycka förda kriget emot Volskerna, hade Lucius Furius ensamt skulden af nederlaget och flykten, och Marcus Furius hela äran af segren. — Sedan fångarne fått företräde i Senaten och fäderne beslutit att Tusculanarne skulle hemsökas med krig, samt uppdragit detta krig åt Camillus, utbad han sig till den saken en medhjelpare, och efter erhållen tillåtelse att välja ibland sina ämbetsbröder, hvilken han ville, valde han, emot allas förmodan, Lucius Furius: ett ädelmod, hvarigenom han både borttog sin medbroders vanfrejd, och förvärfvade sig sjelf en ogemen ära. Med Tusculanarne blef likväl icke något krig: genom ett orubbligt lugn afhöllo de Romarnes anfall, hvilket de med vapen icke kunnat afvärja. När Romarne inryckte öfver gränserna, skedde ingen bortflyttning från de ställen, som lågo närmast deras väg, intet afbrott i jordbruket; genom de öppna stadsportarne gingo hopar af folk i fredsdrägt fältherrarna till mötes; lifsmedel för hären fördes beredvilligt dit från staden och landet till lägret. Camillus, som hade slagit läger utanför portarne och önskade veta, om äfven inom murarne vore samma fredliga utseende, som visades på landet, gick in i staden. Då han här fann husportarne öppna, i de upplåtna köpmansbodarne alla varor framlagda till försäljning, handtverkarne sysselsatte hvar och en med sitt arbete, skolorna ljuda af lärjungarnes sorl, gatorna uppfyllda, bland annan folksamling, af barn och qvinnor, som gingo fram och åter, dit hvar och en kallades af sina förrättningar, och ingenstäds något som liknade räddhåga, ja icke en gång förundran: då koxade han rundt omkring sig och sökte med ögonen hvar kriget hade varit. Så alldeles intet spår fanns, att någonting blifvit för tillfället, hvarken undanfördt eller framställdt, utan allt var i sådant lugn af en ostörd fred, att man knappt kunde tro att om något krig der varit fråga.
KAP. 26 Afväpnad således genom detta fiendernas lugn, lät han sammankalla deras Senat. »Tusculanare!» sade han, »J ären hittills de ende, som funnit de rätta vapnen och den rätta styrkan att skydda eder egendom från Romarnes vrede. Gån till Rom, till Senaten. Fäderne skola dömma om j förut mera förtjent att straffas, eller nu att benådas. Jag vill icke i förhand tillvälla mig tacken för en välgerning, som det tillhör staten att gifva. Af mig mån j hafva tillåtelse att afbedja edert fel; Senaten skall gifva edra böner det afseende som han för godt finner.» När Tusculanarne kommit till Rom, och dessa nyligen så trogne bundsförvandters Senat syntes vid ingången till rådhuset nedsänkt i bedröfvelse, rördes fäderne genast, och läto dem då förekallas, mera såsom gästvänner än fiender. Tusculanarnes diktator talade på följande sätt: »Församlade fäder, Vi, emot hvilka j förklarat och börjat krig, hafve gått edra fältherrar och edra legioner till mötes, så väpnade och rustade, som j nu sen oss stå på förgården till edert rådhus. Sådan var vår, sådant vårt folks rustning, och sådan skall den alltid vara, så framt vi ej någon gång af eder och för eder emottaga vapen. Vi täcke edra fältherrar, så väl som edra härar, att de mera hafva trott sina ögon än sina öron, och icke sjelfve uppfört sig såsom fiender, der de icke funnit något fiendtligt. Den fred, som vi sjelfve bevisat, den begäre vi af eder, och bedje, att j vänden kriget dit, hvar det till äfventyrs finnes. Om vi genom lidande måste röna hvad edra vapen emot oss förmå, så skola vi röna det obeväpnade. Detta, är vårt beslut; de odödlige gudarne göre det lika lyckligt, som det är redligt. Hvad de beskyllningar angår, som förmått eder att förklara oss i krig, så tjenar det väl till intet att vederlägga med ord det, som redan är vederlagdt med gerningar; men, om också de voro grundade, tro vi oss dock med trygghet kunna erkänna dem, sedan vi så ögonskenligt ådagalagt vår ånger. Må man fela emot eder, så länge j ären värdige att vinna en sådan upprättelse.» — Så ungefärligen lydde Tusculanarnes ord. De erhöllo fred för det närvarande och kort derefter äfven medborgarerätt.¹ Legionerne hemfördes ifrån Tusculum	Dionysios av Halikarnassos (XIV, 6) tar upp detta som ett exempel på Roms generösa behandling av besegrade fiender.
KAP. 27 Utmärkt genom klokhet och tapperhet i kriget emot Volskerna, genom lycka i det Tusculanska fälttåget, och i begge genom en sällsynt fördragsamhet och skonsamhet emot sin ämbetsbroder, nedlade Camillus styrelsen, sedan till krigs-tribuner för det följande året blifvit valde Lucius och Publius Valerius, Lucius för femte, Publiks för tredje gången, Cajus Sergius äfven för tredje och Lucius Menenius för andra gången, samt Spurius Papirius och Servius Cornelius Maluginensis) (380 f. Kr.). Äfven censorer funnos det året nödige, isynnerhet för det osäkra tal som gick om skuldväsendet, då beloppet af denna förhatliga sak till och med öfverdrefs af menighets-tribunerne, och deremot nedsattes af dem, som funno sin uträkning vid att kreditens obestånd ansågs härröra mera af gäldenärernes oredlighet, än af deras oförmåga. Till censorer valdes Cajus Sulpicius Camerinus och. Spurius Postumius Regillensis; men den redan började förrättningen afbröts genom Postumii död, emedan religionen förböd att genom nytt val gifva någon censor en ämbetsbroder*). Sedan derföre Sulpicius nedlagt sitt ämbete blefvo nya censorer tillsatte, hvilka dock, såsom felaktigt valde, icke utöfvade sysslan. Att företaga det tredje valet, ansågs betänkligt, dit det tycktes som gudarne för detta år icke ville tillåta någon censur. Men detta förklarade tribunerne för ett gäckeri med menigheten, som icke borde tålas. »Senaten skydde de allmänna uppskattnings-längderne, dessa vittnen till hvars och ens förmögenhet, ty man ville icke att skuldsumman blefve bekant, hvarigenom skulle upplysas, att en del af samhällsmedlemmarne vore undertryckt af den andra delen, imellertid blefve den gäldbundna menigheten immerfort blottställd för nya fiender. Öfverallt och utan urskillning sökte man nu krig. Från Antium hade arméerne blifvit förde till Satricum, från Satricum till Velitræ, från Velitræ till Tusculum. Nu hotades Latinarne, Hernikerne, Prænestinarne med krig, mera af hat till medborgare än till fiender, på det man under vapen måtte utnöta menigheten, och icke tillåta att hon i staden hemtade andan, eller ostörd tänkte på friheten, eller stannade i folksamlingen, der man någon gång kunde af tribunerne få höra ett ord, som åsyftade ockrets förminskande och afhjelpande af andra oförrätter. Men om menigheten blott hade sinne för åtankan af fädernes frihet, så skulle de (tribunerne) hvarken tillåta att en romersk medborgare för gäld dömdes till träldom, eller att någon utskrifning förrättades förr, än skuldernas belopp vore granskadt, och medel till deras minskning vidtagne, så att hvar och en kunde veta, hvad sig, hvad andra tillhörde, om han ännu egde sin person fri, eller också om den voro underkastad bojor.» — Det pris, som var utsatt för ett uppror, verkade också genast uppror. Ty dels blefvo månge för gäld dömde att förlora sin frihet, dels hade Senaten, vid ryktet om ett krig mot Prænestinarne, beslutit, att nya legioner skulle upprättas. Båda delarne hindrades straxt genom tribunernes ämbetsåtgärd och genom menighetens sammangaddning. Ty tribunerne tilläto icke att bysättnings-utslagen verkställdes, och det tjenstpligtiga manskapet svarade icke vid uppropet. Under det Senaten för ögonblicket var mindre sorgfällig för skuldfordringslagarnes verkställande, än för utskrifningen, isynnerhet som det berättades, att fienderne redan uppbrutit från Præneste och lägrat sig på Gabinska området, hade just detta rykte mera uppäggat än afskräckt tribunerna, att fortsätta den började kampen, och ingen ting annat förmådde att qväfva upproret i staden än det att kriget flyttades nästan intill dess murar.	E. R. b. 375. — F. Ch. f. 377. 5 B. 31 k.
KAP. 28 Ty när Prænestinarne fått höra att i Rom ingen krigshär var upprättad, ingen viss fältherre utnämnd, och uti adel och menighet inbördes bekrigade hvarandra, ansågo deras höfdingar detta för ett gynnande tillfälle, och framryckte i hastig marsch under oafbrutet härjande af landet ända till den Collinska porten. I staden blef den yttersta bestörtning. Man ropade till vapen; man lopp till murarne och portarne; från inbördes strider vändes ändteligen tankarne till kriget, och Titus Quinctius Cincinnatus förordnades till diktator. Han utnämnde Aulus Sempronius Atratinus till rytteri-öfverste. Knappt var detta bekant, förr än på samma tid fienderne drogo sig tillbaka från staden, och de vapenföre Romarne efter uppbud samlades utan vägran: — så stor var den skräck, som åtföljde detta ämbete. Under det arméen upprättades i Rom hade fienderne imellertid slagit läger icke långt ifrån floden Allia, hvarifrån de vidt och bredt härjade landet, skrytande sins imellan, »att de besett ett ställe, som ödet bestämt till staden Roms olycka: följden skulle blifva en lika förskräckelse och flykt som i det Galliska kriget. Ty om Romarne redan fruktade för den af gudarnes vrede utmärkta och af detta ställe benämnda dagen*)¹, huru mycket mer än Allia-dagen borde icke Allia sjelf, minnesvården af ett så stort nederlag, väcka deras fasa? Visserligen skulle Galliernes vilda skepnader och ljudet af deras stämma der sväfva för deras ögon och öron.» Uppfyllde af sådana grundlösa inbillningar om grundlösa saker, hade de åt ställets lycka öfverlemnat sina förhoppningar. Romarne deremot sade: »Envar som heldst Latinarne voro, visste de nog att det vore den samme fiende, som de vid Regillersjön hade besegrat, och sedermera under en hundraårig fred hållit i undergifvenhet. Ett ställe, utmärkt genom minnet af ett nederlag, skulle snarare reta dem att utplåna ihågkomsten af sin skymf än ingifva dem fruktan, att det funnes någon ort, der det vore dem förment att segra. Ja, om Gallierne sjelfve på detta ställe kommo dem till mötes, så skulle de kämpa på samma sätt, som de kämpat i Rom till fäderneslandets återtagande, på samma sätt, som dagen derefter vid Gabii, då utgången blef, att ingen enda fiende, som kommit inom Roms murar, kunde hemföra till de sina tidningen om sin lycka och olycka».	1 kap. 18 juli, jfr kap 1.
KAP. 29 Sådan var å begge sidor sinnesstämningen, vid ankomsten till Allia. Då fienden var inom ögonsigte, uppställd och färdig till slagtning, sade den romerske diktatorn: »Ser du, Aulus Sempronius, huru de, i förtröstan på ställets lycka, hafva uppställt sig vid Allia? Måtte de odödlige gudarne icke gifva dem någon säkrare tillförsigt eller något kraftigare understöd. Men du, med förtröstan på våra vapen och vårt mod, kasta dig med rytteriet i sporrstreck midt in i deras slagtlinie: jag skall sedan med legionerne tränga in på de förvirrade och förskräckta. Bistån oss, j gudar, vittnen till förbundet, och utkräfven det straff de förskyllat af eder, som de missfirmat, och tillika af oss, som de genom åkallandet af edert heliga namn bedragit!» Hvarken rytteriet eller fotfolket kunde Prænestinarne emotstå. Vid första anloppet och fältskriet voro deras leder skingrade. Snart, då linien öfverallt var bruten, togo de flykten; fördes sanslöse af förskräckelse ända förbi sitt eget läger, och stannade icke förr i sitt vilda lopp, än de sågo Præneste för sina ögon. Der intogo de skingrade flyktingarne ett ställe, som de i hast sökte befästa, af fruktan, att om de drogo sig inom murarne, skulle landet genast brännas, och sedan allt var förhärjadt, sjelfva staden belägras. Men så snart den segrande Romaren, efter att hafva plundrat lägret vid Allia, nalkades, öfvergåfvo de äfven detta fäste och inneslöto sig i staden Præneste, inom hvars murar de knappt ansågo sig trygga. — Utom denna voro åtta andra städer, som tillhörde Prænestinarne. Desse blefvo nu, en efter annan, angripne, och sedan de, hvar i sin ordning, utan synnerligt motstånd voro intagne, fördes arméen till Velitræ. Äfven denna stad eröfrades. Derefter kom ordningen till Præneste, krigets hufvudsäte. Den intogs dock icke med storm utan genom frivillig uppgift. Sedan Titus Quinctius således en gång segrat i fältslag, eröfrat tvenne fiendtliga läger, med storm intagit nio städer, och tvungit Præneste till öfvergång, gick han tillbaka till Rom, och förde i triumf till Capitolium en bildstol af Jupiter Imperator, som han borttagit ifrån Præneste. Åt denna invigdes ett rum imellan Jupiters och Minervas tempelchor, och nedanför sattes en tafla, till minne af diktatorns bedrifter, på hvilken ungefärligen dessa oro voro ristade: Jupiter och alle gudar hafva förlänt, att Titus Quinctius, såsom diktator, eröfrat nio städer. På tjugonde dagen efter sin utnämning nedlade han diktaturen.
KAP. 30 Derefter företogs val af krigs-tribuner med konsularisk makt, samt lika antal af patricier och plebejer dertill utnämndes. Bland adeln valdes Publius och Cajus Manlius tillika med Lucius Julius; af det oadeliga ståndet togos Cajus Sextilius, Marcus Albinius och Lucius Antistius*) (379 f. Kr.). Som Manlierne öfverträffade de plebejiska tribunerne i börd och Julius uti inflytelse, så blef, med afvikande från det vanliga bruket, öfverbefälet emot Volskerna, utan lottning, och utan öfverenskommelse med deras ämbetsbröder, dem anförtrodt; hvilket icke mindre de sjelfve, än Senaten, som gifvit dem detta företräde, sedermera fingo ångra. Utan att undersöka nejden skickade de några kohorter att furagera, och då de sedan, på en falsk underrättelse, att desse blifvit kringrände, skyndade till deras undsättning, utan att en gång qvarhålla budbäraren, hvilken narrat dem, såsom föregifven romersk soldat, men var en fiendtlig Latinare, föllo de sjelfve oförvarandes i ett bakhåll. Medan de der, på ett obeqvämt ställe, blott genom soldaternas tapperhet höllo stånd, och fingo och utdelade hugg, blef från en annan sida det romerska lägret angripet af fienderna. Vid båda dessa tillfällen hade fältherrarnes obetänksamhet och oförstånd lemnat allt i sticket; allt hvad ännu af romerska folkets lycka var öfrigt, det försvarades blott genom dess soldaters, äfven utan ledare, ståndaktiga tapperhet. — När detta blef bekant i Rom, var man i förstone sinnad att utnämna en diktator, men som det sedermera berättades att Volskerne höllo sig stilla, och man såg att de icke förstodo att begagna sig af segern och tillfallet, blefvo till och med tropparne och befälhafvarne hemkallade, och hvad Volskerna beträffade hade man sedermera lugn. Det allena förorsakade vid årets slut någon oro, att Prænestinarne åter uppreste sig och uppviglade de (öfriga) Latinska folken. — Samma år antecknades nya kolonister för Setia, hvars innevånare sjelfve klagade öfver folkbrist. — För krigsärendernes mindre lyckliga gång hade man en tröst i det inre lugnet, som de plebejiske krigs-tribunernes kärlek och anseende inom sitt stånd bibehöllo. Kapitel 31-42 Tillbaka till Livius förstasida.	E. R. b. 376. — F. Ch. f. 376.