Livius - år 456-449 f. Kr. (bok 3, kapitel 31-59)

Romerska källor

Beowulf

Isländska sagor

Heimskringla

Örjan Martinsson

TREDJE BOKEN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72
De tolv tavlornas lag och decemviratet (451-449 f. Kr.) KAP. 31 Derefter blefvo Marcus Valerius och Spurius Virginius konsuler) (456 f. Kr.). Inom och utom Rom var fred. Af förmycken väta förorsakades missväxt. Ett förslag Aventinska bergets upplåtande åt allmänheten blef antaget. — Samme menighets-tribuner, ånyo valde för det följande året, då Titus Romilius och Cajus Veturius voro konsuler) (455 f. Kr.), gjorde (det Terentilliska) lagförslaget till ämne för alla sina tal till allmänheten. »De skulle blygas öfver sitt förgäfves ökade antal, om denna sak äfven under deras tvänne tjenstår skulle blifva liggande på samma sätt, som den legat under alla de föregående fem åren. Medan de som ifrigast härmed voro sysselsatte, kommo ilbud från Tusculum, att Æquerna voro i Tusculanska landet. Detta folkets förtjenst, som ännu var i friskt minne, gjorde det till en hederssak att skynda till dess bistånd. Begge konsulerna afsändes med en arrné och träffade fienden i dess läger vid Algidus. Der hölls en slagtning; öfver sju tusen fiender blefvo på platsen; de öfrige drefvos på flykten; ett rikt byte gjordes, hvilket konsulerna, i anseende till statskassans utblottade tillstånd, försålde. Detta väckte likväl förtrytelse hos arméen och gaf slutligen tribunerna ämne att svärta konsulerna hos menigheten. Följden deraf var, att så snart som de nedlagt ämbetet och Spurius Tarpejus samt Aulus Aterius tillträdt konsulatet**) (454 f. Kr.), blef Romilius af menighets-tribunen Cajus Claudius Cicero och Veturius af menighets-ædilen Lucius Alienus stämd till rätta, och begge, till rådets stora förtrytelse, fällde till böter, Romilius af tio tusen, Veturius af femton tusen kopparass. Detta de förra konsulernas missöde hade dock icke förlamat de nyas verksamhet. »Äfven dem (sade de) kunde man fälla till straff; men menigheten och tribunerna skulle ändå icke kunna genomdrifva förslaget.» — Då afstodo tribunerna ifrån ett lagförslag hvilket så länge varit anslaget, att det nu mera var föråldradt, och började att med mera foglighet underhandla med senatorerna. »Man skulle en gång göra slut på dessa tvister. Om förslag, som utgått från menigheten misshagade dem, måtte de åtminstone tillåta att lagstiftare både af menigheten och af adeln gemensamt valdes att uppgifva förslag, som för båda stånden voro nyttiga och befrämjade en jemlik frihet.» Senaten afslog icke saken, men påstod, att »ingen annan än patricier skulle föreslå lagar». Då man således var ense derom, att lagar skulle stiftas, och endast skiljaktig i afseende på stiftaren, så blefvo Spurius Postumus Albus, Aulus Manlius och Publius Sulpicius Camerinus såsom sändebud skickade till Athen, med uppdrag att afskrifva Solons berömda lagar och inhemta kännedom af de öfriga Grekiska staternas inrättningar, sedvanor och rätter.¹	E. R. b. 298. — F. Ch. f. 454. E. R. b. 299. — F. Ch. f. 453. E. R. b. 300. — F. Ch. f. 452. Resan till Athen är troligen ohistorisk. De lagar som resan enligt traditionen ska ha gett upphov till tyder visserligen på ett visst grekiskt inflytande, men detta bör rimligen ha kommit från kolonierna i södra Italien.
KAP. 32 Året förflöt i lugn från utländska krig. Ännu lugnare var, genom tribunernas fortfarande tystnad, det följande, då Publius Curiatius och Sextus Quinctilius voro konsuler) (453 f. Kr.). Denna tystnad härrörde först af väntan på sändebuden, som rest till Athen, och på de nya lagarne; sedermera af tvänne förfärliga landsplågor, som vid samma tid utbröto: en hungersnöd och en farsot, som rysligt härjade både ibland menniskor och boskap. Landsbygden blef öde, staden genom oupphörliga dödsfall utblottad på invånare, många och lysande hus förvandlade till sorghus. Quirinal-presten Servius Cornelius dog; äfvenledes augurn Cajus Horatius Pulvillas, i hvilkens ställe augurerna valde Cajus Veturius, med dess större nöje derföre att han af menigheten hade blifvit sakfälld. Döden bortryckte äfven konsuln Quinctilius och fyra menighets-tribuner. Mångfaldiga förluster gjorde året jemmerfullt, men ingen fiende oroade staten. — Derefter blefvo Cajus Menenius och Publius Sestius Capitolinus konsuler) (452 f. Kr.). Äfven detta år var man fri från allt utländskt krig; i det inre uppkommo rörelser. Sändebuden voro nu återkomne med Athens lagar. Så mycket allvarligare yrkade tribunerna, att början till lagars författande ändteligen måtte göras. Man beslöt att förordna decemvirer (tiomän), ifrån hvilka intet vad skulle tillåtas, och att alla andra stats-ämbeten det året skulle upphöra. Länge tvistades om äfven plebejer deribland skulle upptagas. Slutligen öfverlemnades allt åt patricierna, endast med förbehåll, att Icilii lag om det Aventinska berget) och andra lagar rörande menighetens rättigheter**) icke skulle afskaffas.	E. R. b. 301. — F. Ch. f. 451. E. R. b. 302. — F. Ch. f. 450. Se föregående kapitel. Leges sacratæ.
KAP. 33 I det trehundrade andra året efter Roms byggnad blef statsformen för andra gången förändrad, då regeringsmakten flyttades ifrån konsuler till decemvirer, såsom den förut hade kommit ifrån konungar till konsuler. Mindre utmärkt var denna förändring, emedan den icke var långvarig; ty allt för snart urartade detta styrelsesätt, hvars början var så lofvande. Detta gjorde att det hastigare föll, och man återkom till det förra, att åt tvänne, med titeln af konsuler, uppdraga regeringen. Till decemvirer förordnades Appius Claudius, Titus Genucius, Publius Sestius, Lucius Veturius, Cajus Julius, Aulus Manlius, Servius Sulpicius, Publius Curiatius, Titus Romilius, Spurius Postumius. — Claudius och Genucius tilldelades denna värdighet såsom ersättning för en annan, emedan de för det året blifvit utnämnde till konsuler, och Sestius, den ene af förra årets konsuler, emedan han, emot sin ämbetsbroders vilja, hade föredragit denna sak i senaten. Näst efter dessa gjordes afseende på de tre sändebuden, som rest till Athen, dels på det de uti denna värdighet måtte hafva en belöning för en så långväga resa, dels emedan man trodde att de genom sin kännedom af främmande lagar skulle blifva nyttige för den nya lagstiftningen. De öfrige fyllde antalet. Det säges äfven att man till de sista rummen valde sådana, som uppnått en hög ålder, på det de icke med förmycken hetta skulle motsäga de öfriges beslut.*) (451 f. Kr.) — Understödd af menighetens ynnest hade Appius hela regeringsrodret i sina händer och så alldeles hade han iklädt sig en ny sinnesart, att han, ifrån en vild och grym förföljare af menigheten, blef på en gång en menighetsdyrkare, som jagade efter hvarje fläck af folkgunst. Hvar tionde dag skipade hvar och en i sin ordning lag bland folket. Den som förestod rättskipningen hade för den dagen de tolf fascerna; hans nio ämbetsbröder uppvaktades hvardera af en enda betjent; och med den sällsynta enighet som rådde emellan dem sjelfva — en enighet, som någon gång kunnat blifva skadlig för undersåtarne — iakttogo de emot andra den största oväldighet. Det kan vara nog att anföra ett enda exempel till bevis af deras aktning för andras rätt. Hos Publius Sestius, en man af adelig slägt, hade en död kropp blifvit funnen nedgräfd i huset och derifrån förd till folkets sammankomst. En domsrätt utan vad tillhörde decemvirerna, och saken var lika klar, som den var gruflig; icke dess mindre stämde decemviren Cajus Julius denna Sestius till ansvar inför folket, uppträdde såsom åklagare i ett mål, öfver hvilket han sjelf var den laglige domaren, och eftergaf sin rätt, för att genom en minskning af regeringens makt öka folkets frihet.	E. R. b. 303. — F. Ch. f. 449.
KAP. 34 Under det decemvirerna således skyndsamt, och oväldige såsom ett orakel, skipade rättvisa lika för höga och låga, arbetades jemväl på lagarnes författande, och sedan, under allmänhetens otåliga väntan, tio taflor blifvit offentligen utställde, kallade de folket tillsamman och, med önskningar att det måtte lända staten, dem sjelfva och deras barn till lycka; välsignelse och sällhet, uppmanade hvar och en att gå åstad och läsa de anslagna lagarne. »De hade, så mycket som af tio menniskors urskiljning kunnat föreses, jemnat allas, de högstas så väl som de lägstas, rättigheter; mera förmådde dock mångas urskiljning och gemensamma öfverläggning. Måtte nu hvar och en för sig sjelf noga begrunda hvarje punkt, derefter granska den uti samråd med andra och meddela hvad i ett eller annat afseende syntes vara för mycket eller för litet. Då skulle Romerska folket erhålla sådana lagar, som allas enhälliga vilja kunde anses snarare sjelf hafva föreslagit, än efter andras förslag antagit.» — Då lagarne med afseende på allmänhetens yttranden öfver hvarje föreslagen punkt ansågos vara tillräckligt rättade, blefvo uti en folkförsamling, genom omröstning efter centurier, de tio lagtaflor antagne, hvilka ännu i dag, uti denna omätliga mängd af lagar hopade på lagar, utgöra källan till all offentlig och enskild rätt. Sedermera utbredde sig en sägen, att tvänne taflor ännu felades, genom hvilkas tilläggande en alldeles fullständig Romersk lagbyggnad kunde erhållas. Denna förmodan väckte, vid valdagens annalkande, en önskan att ännu en gång , välja decemvirer. Utom det att konsulsnamnet blifvit för menigheten snart sagdt lika förhatligt som namnet af konung, saknade hon nu icke en gång tribunernas bistånd, då decemvirerna sins emellan tilläto vad ifrån den ena till de andra.
KAP. 35 Men sedan en folkförsamling för val af decemvirer till påföljande tredje torgdag var utlyst, börjades ett så ifrigt sökande, att äfven statens förste män — af fruktan, förmodar jag, att besittningen af en så hög makt, om platsen af dem lemnades ledig, kunde stå öppen för mindre värdiga, — fattade hvem de mötte i handen och ödmjukt anhöllo om ett ämbete, emot hvilket de af alla krafter hade kämpat, och hos den samma menighet, med hvilken de kämpat. Ett sådant blottställande af sin värdighet för möjligheten af en förödmjukelse, vid dessa år och efter beklädande af sådana äreställen, retade äfven Appii Claudii ärelystnad. Knappt kunde man veta om han borde räknas bland decemvirerna eller bland (decemviratets) kandidater. Ofta liknade han mera en sökande än en innehafvare af ämbetet. Han förtalade de förnäma, men upphöjde de dåligaste och föraktligaste bland de sökande; omgifven af fordna tribuner, — af Duilier och Icilier — flög han omkring på torget och lät genom dem utbjuda sig åt menigheten, till dess äfven hans ämbetsbröder, som ända till den tiden varit honom oinskränkt tillgifna, kastade ögonen på honom, undrande hvad han kunde åsyfta. »Att detta icke kunde vara uppriktigt, vore ögonskenligt. Hos en man af så mycket högmod vore denna nedlåtenhet visserligen icke utan afsigt. Att så öfver höfvan förödmjuka sig sjelf och göra sig gemen med underhafvande, tillhörde icke den, som skyndade att nedlägga styrelsen, utan fastmera den, som sökte medel att dervid blifva bibehållen.» Icke nog modige att öppet uppträda emot hans ärelystnad, sökte de att genom eftergifvenhet mildra dess utbrott. Enhälligt uppdrogo de åt honom, såsom den yngste, omsorgen att förrätta valen. Detta var en list, på det han icke skulle kunna nämna sig sjelf, hvilket, utom menighets-tribunerna — och äfven de till största förargelse — ännu aldrig någon hade gjort. Men si! han grep, såsom ett tillfälle, just det som skulle blifva ett hinder, förklarade att han i gudarnes namn skulle förrätta valen, och sedan de begge Quinctierna, Capitolinus och Cincinnatus, och hans egen farbror Cajus Claudius, den ståndaktigaste försvararen af aristokraternas sak, samt andra medborgare af samma höga rang, genom kabal blifvit utstötte, valde han decemvirer, som i lysande egenskaper på intet sätt voro dessa jemnlike: sig sjelf först och främst — ett steg, hvilket alla vältänkande lika högt ogillade, som ingen hade trott att han det skulle våga. Jemte honom valdes Marcus Cornelius Maluginensis, Marcus Sergius, Lucius Minucius, Quintus Fabius Vibulanus, Quintus Poetelius, Titus Antonius Merenda, Kæso Duilius, Spurius Oppius Cornicen, Manius Rabulejus*) (450 f. Kr.).	E. R. b. 304. — F. Ch. f. 448.
KAP. 36 Härmed upphörde Appius att spela en rôl, som var honom främmande; från denna stund började han att lefva efter sitt sinne och till likhet med sig bilda sina nya ämbetsbröder, redan förr än de tillträdde sin beställning. Dagligen kommo de utan vittnen tillsamman. Sedan de här uppgjort despotiska planer, hvilka de i enslighet för sig sjelfva begrundade, fortforo de, — nu icke längre döljande sitt öfvermod, otillgänglige eller ogine emot dem som sökte deras samtal — att beifra saken ända till den femtonde Maj (Idus Maiæ). Detta var då den bestämda dagen för offentliga ämbetens tillträdande. Denna sin första hedersdag således, med hvilken deras styrelse börjades, utmärkte de genom ett uppträde, som innebar den förfärligaste hotelse. Ty i stället för det bruk, som de förra decemvirerna iakttagit, att endast en hade fascerna och detta kungliga äretecken kretsvis ifrån en till annan omvexlade emellan dem alla, framträdde desse på en gång alla, hvardera med tolf fascer. Etthundratjugo liktorer uppfyllde Forum och buro framför dem bilor, infattade i spöknipporna. »Att borttaga bilan — detta var det skäl de anförde — skulle varit olämpligt, då domsrätt utan vad genom sjelfva valet dem tillhörde.» Man trodde sig se tio konungar, och skräcken var mångdubblad, icke allenast för det lägre folket, utan äfven för de förnämsta af adeln, som trodde att man blott sökte förevändning och anledning till ett blodbad: att om någon, vare sig i senaten eller bland folket, lät falla ett ord, som uttryckte saknad af friheten, skulle spön och bilor, äfven till skräck för de öfriga, genast tillgripas. Ty utom det, att hos folket ingen hjelp var att finna, sedan vadrättigheten blifvit afskaffad, hade de genom överenskommelse äfven afskaffat den inbördes bemedlingen; då deremot de förra decemvirerna hade tillåtit, att deras utslag genom vädjande till en ämbetskamrat blefvo ändrade, och äfven till folket hänskjutit vissa mål, som kunde tyckas tillhöra deras egen domstol. — Någon tid var skräcken för alla lika; småningom började den vända sig endast emot menigheten. Patricierna skonades; de ringare behandlades med egenmäktighet och grymhet. Endast personen, aldrig saken kom i betraktande, ty hos dessa domare gällde gunst i stället för rätt. Sina utslag hopsmidde de hemma, de afkunnade dem endast på Forum. Om någon öfver enderas dom besvärade sig hos någon dess ämbetsbroder, skildes han på det sätt ifrån den, till hvilken han vändt sig, att han ångrade det han icke åtnöjts med den förres utslag. En mening, hvars upphof var okändt, hade också utbredt sig, att detta förtryck, icke blott för den närvarande tiden, emellan dem vore aftaladt, utan att de med ed afslutit ett hemligt förbund att icke anställa något val, men såsom ständige tiomän behålla den herrskaremakt, af hvilken de en gång kommit i besittning.
KAP. 37 Då sökte plebejerna att läsa i patriciernas anleten och ifrån den sidan uppfånga en skymt af frihetshopp, från hvilken de förut blott fruktat slafveri och derigenom just bringat staten i denna ställning. De högre senatorerna hatade decemvirerna, men de hatade äfven menigheten; de gillade icke det som skedde, men de trodde att det icke träffade oförtjenta. De hade ingen håg att hjelpa dem, som under ett girigt jagande efter frihet hade stupat i träldom; ja, de ökade deras betryck, på det af missnöjet med det närvarande omsider mätte väckas en längtan efter de två konsulerna och den gamla statsförfattningen. Redan var större delen af året framliden; det förra årets tio lagtaflor voro ökade med tvänne nya, och om äfven dessa lagar uti en allmän folkförsamling genom centurie-omröstning blefvo antagne, återstod icke mer något skäl, hvarföre staten skulle behöfva detta styrelsesätt. Man väntade att en sammankomst till val af konsuler med det första skulle utlysas. Det allena sysselsatte menighetens tankar huru man skulle kunna återställa tribunatet, detta värn för friheten, som man en tid hade saknat. Emellertid hördes icke ett ord om någon valdag, och decemvirerna, som i början gerna visat sig offentligen i sällskap med fordna tribuner, emedan det ansågs för populärt, hade nu omgifvit sig med en lifvakt af unga patricier. Skaror af dessa hade belägrat dornstolarne. De handlade och vandlade efter godtycke med menigheten och menighetens egendom, ty lyckan gynnade den mäktigare uti allt hvad han kunde åstunda. Snart skred man äfven till kroppsliga misshandlingar: några blefvo hudstrukna, några föllo under bilan, och på det grymheten icke måtto sakna uppmuntran, åtföljdes egarens afrättning af egendomens bortskänkande. Den unga adeln, förledd af denna belöning, långt ifrån att motstå våldet, visade uppenbarligen att han mera älskade sitt sjelfsvåld än allas frihet.
KAP. 38 Den femtonde Maj ingick. Inga nya ämbetsmän voro valde, och i stället för decemvirer uppträdde tio private män, men utan minskning i sin föresats att utöfva regeringsmakten, eller i de yttre tecken hvaraf den utmärktes (449 f. Kr.). Deruti såg man nu ett afgjordt tyranni. Friheten begrets, såsom förlorad för alltid; ingen nämnare framstod, ingen syntes vara att hoppas. Men Romarne hade icke allenast sjelfve förlorat modet: de började äfven att föraktas af grannfolken, hvilka det förtröt att se herraväldet der, hvarest icke var frihet. Sabinerna gjorde med betydlig styrka ett infall i det Romerska landet, och sedan de, under en vidsträckt plundring, onäpste bortfört såsom byte menniskor och boskap, samlade de sina kringspridda ströfpartier och slogo läger vid Eretum, grundande sitt hopp på misshälligheten i Rom, som skulle blifva ett hinder för utskrifning. Icke allenast budskap, utan äfven landtfolkets flykt till staden förorsakade (i Rom) en häftig rörelse. Decemvirerna gingo till råds om de steg som borde tagas. Öfvergifna stodo de emellan adelns och menighetens hat, och ännu tillskickade ödet dem en ny förskräckelse. Æquerna hade från en annan sida slagit läger på Algidus; sändebud ifrån Tusculum berättade att det Tusculanska området genom ströftåg derifrån härjades, och anhöllo om beskydd. Denna skräck då tvänne krig på samma gång omgåfvo staden nödgade decemvirerna att rådfråga senaten. De läto kalla senatorerna till rådhuset, icke okunniga om den storm af hatet som dem förestod: att alla skulle hvälfva på dem orsakerna till landets förhärjning och de faror som hotade, och följden blifva ett försök att fråntaga dem styrelsen, om de icke enhällig ställde sig till motvärn och genom ett eftertryckligt bruk af sin makt emot en eller annan af de trotsigare qväfde de öfrigas tillbud. — När man på Forum hörde häroldens röst, som kallade senatorerna på rådhuset till decemvirerna, ådrog sig detta såsom någonting nytt — ty längesedan hade dessa upphört att rådföra sig med senaten — hela menighetens uppmärksamhet, och förundrad frågade man »hvad nu hade händt, som förmått dem att åter vidtaga ett bruk, som så lång tid varit aflagdt. Fiender och krig måste man således tacka, att något skedde, som i ett fritt samhälle vore vanligt.» Man sökte med ögonen på alla sidor af Forum en senator, och sällan blef man någon varse; man fäste derefter små blickar på rådhuset, och på den tomhet, som var omkring decemvirerna. I denna sågo desse sjelfva ett bevis att deras välde var allmänt hatadt; menigheten åter förklarade senatorernas uteblivande deraf, att personer utan ämbete icke egde rätt att sammankalla senaten. »Nu skulle man finna ett hufvud för dem som ville återvinna friheten, om menigheten slöte sig till senaten, om menigheten vägrade utskrifning, likasom senatorerna icke åtlydde kallelsen till en rådsförsamling.» Så sorlade menigheten. — Af senatorerna fanns knappt någon enda på Forum, ganska få voro i staden. Af harm öfver sakernas ställning hade de dragit sig undan till sina landtgods, och lefde för sina enskilda angelägenheter, sedan de förlorat vården af de allmänna; de trodde sig fredade från misshandling i den mån som de aflägsnade sig ifrån despoternas umgänge och gemenskap. När de efter kallelse icke inställde sig, skickades betjenter från hus till hus, för att taga pant och tillika underrätta sig, om de med föresats höllo sig undan. Dessa anmälde att senatorerna voro på landet. Detta var för decemvirerna angenämare, än om det svarats, att de voro närvarande, men vägrade att lyda. De befallde nu att alla skulle kallas och utsatte senatsförsamlingen till följande dagen. Denna blef långt talrikare än de sjelfva hade hoppats. Häraf trodde menigheten, att friheten vore förrådd adeln, då senaten åtlydt, såsom laglig, en kallelse dem, som redan afträdt ifrån styrelsen och nu våldet afräknades — egde ingen makt att befalla.
KAP. 39 Men om senatorerna hörsamt infunno sig i rådsförsamlingen, vet man dock att de yttranden, som der afgåfvos, icke vittnade om en lika undergifvenhet. Det berättas, att när Appius Claudius hade gjort föredragningen och förr än omröstningen efter ordningen företogs, har Lucius Valerius Potitus, genom sin begäran att få tala rörande den allmänna ställningen och — då detta med hotelser förbjöds af decemvirerna — genom sin förklaring, att han skulle vända sig till menigheten, uppväckt en stark rörelse. Icke mindre oförskräckt skall Marcus Horatius Barbatus hafva bjudit decemvirerna spetsen, då han kallade dem »de tio Tarquinierna» och erinrade dem, »att det var under anförande af Valerier och Horatier som konungarne blifvit fördrifne. Och det hade icke varit namnet, som då väckt missnöje: — ett namn, hvilket religionen tillade sjelfva Jupiter, hvilket Romulus, stadens grundläggare, och de följande konungarne burit, och hvilket äfven vid gudstjensten såsom heligt vore bibehållet — nej, konungens tyranni och våldsamhet hade man då hatat, och om dessa då hos en konung eller konungs son funnits odrägliga, hvilken skulle fördraga dem hos så många privata personer? Då de förbjödo menniskor att fritt yttra sig på rådhuset, måtte de akta sig, att de icke väckte röster äfven utom rådhuset; också såge han icke, hvarföre det skulle vara honom, såsom privat man, mindre tillåtet att sammankalla folket, än dem att församla senaten. Om det behagade dem, kunde de försöka, huru mycket modigare harmen vore i kampen för sin frihet, än herrsklystnaden uti försvaret af ett orättmätigt välde. Om ett krig med Sabinerna väckte de fråga, likasom för det Romerska folket skulle finnas något vigtigare krig än emot dem, hvilka, förordnade för att stifta lagar, hade lemnat ingen rätt i samhället öfrig; emot dem, som afskaffat valförsamlingarne, afskaffat det årliga ombytet af ämbetsmän, afskaffat den omvexling i styrelsen, som vore enda medlet att bibehålla en jemlik frihet; emot dem, som utan ämbete i staten, hade fascer och konungamakt. — Efter konungarnes fördrifvande hade man haft patriciska statsämbeten; sedermera, efter menighetens utvandring, både äfven plebejiska blifvit tillsatta. Nu ville han fråga till hvilken klass de skulle räknas: till folkets? hvad hade de då uträttat genom folket? Till adelns? de, som snart på ett år icke hållit någon rådsförsamling, och nu höllo den så att de förbjödo att tala om statens angelägenheter? De skulle icke bygga för mycket hopp på andras fruktan. Det som man led ansåges redan för svårare än det som man fruktade.»
KAP. 40 Då decemvirerna vid detta häftiga utfall af Horatius förgäfves sökte en medelväg emellan vrede och öfverseende och icke sågo huru saken skulle lyktas, tog Cajus Claudius, som var decemviren Appii farbroder, i en mera bedjande än förebrående ton, till ordet, och besvor denne vid sin broders, hans egen faders, skugga, »att mera behjerta det borgerliga samhälle, inom hvilket han vore född än det förbund han brottsligt slutit med sina ämbetsbröder. Härom ville han bedja honom, långt mera för hans egen skull än för statens. Ty staten skulle emot deras vilja uttaga sin rätt, om den icke med godo kunde vinnas. Men af en häftig kamp väcktes gemenligen häftiga förbittringar; det vore för följderna af dessa som han fasade.» — Ehuruväl decemvirerna hade förbjudit att tala öfver något annat ämne, än det som de föredragit, hade de likväl försyn för att afbryta Claudius. Han slutade således med det förslaget, »att intet senatsbeslut borde fattas». Detta ansågs ock af alla såsom en förklaring, att Claudius icke erkände decemvirerna för ämbetsmän, och många af konsularerna instämde uttryckligen i hans mening. Ett annat förslag, ehuru skenbart hårdare, var dock i sjelfva verket långt mindre kraftigt, — det nemligen, att patricierna skulle sammanträda för all utnämna en regeringsföreståndare (Interrex). Ty derigenom blefvo de, som sammankallat senaten, erkände att vara något slags offentliga ämbetsmän, hvaremot den, som föreslagit att icke fatta något senatsbeslut, hade förklarat dem för blotta privatpersoner. — Decemvirernas sak började således redan att vackla, då Lucius Cornelius Maluginensis — en broder till decemviren Marcus Cornelius — som med afsigt blifvit sparad till att sist ibland konsularerna yttra sig, under låtsadt bekymmer för kriget, uppträdde till sin broders och dess ämbetskamraters försvar. »Han förstode icke (sade han) af hvad öde det händt, att de, som sjelfve sökt decemviratet, eller deras vänner, och desse i synnerhet*) bekrigade decemvirerna, eller — då i så många månader, under ett fullkomligt sarnhällslugn, ingen väckt den frågan, om laglige ämbetsmän stodo i spetsen för statsförvaltningen, hvarföre de först nu, då fienden vore snart sagdt för portarne, utsådde frön till borgerlig tvedrägt, om icke de måhända trodde att man i en stormig tid mindre kunde genomskåda hvad som åsyftades. Emellertid — då nu ett större bekymmer upptoge allas omtanka — vore det billigt, att ingen uti en sak af så mycken vigt fällde en förhastad dom. Hans mening vore, att det, som Valerius och Horatius föregåfvo, att decemvirernas styrelse med den femtonde Maj hade upphört, borde, sedan de krig, som nu hotade, blifvit bragta till slut och senaten återvunnit sitt lugn, inför senaten undersökas, och Appius Claudius redan nu bereda sig derpå, att han måste redovisa för det val af decemvirer, hvilket han, såsom sjelf decemvir, hade förrättat, huruvida desse blott för ett år voro valde eller till dess de bristande lagarne hunnit antagas. För det närvarande borde, efter hans tanka, allt, utom kriget, sättas å sido; och i fall man trodde, att ryktet derom vore falskeligen utspridt, och icke allenast budbärarnes, utan äfven de Tusculanska sändebudens berättelser ogrundade, så tillstyrkte han att sända kunskapare, för att inhemta säkrare underrättelser. Men om man satte tro till budbärarne och sändebuden, då borde utskrifning med det snaraste anställas, decemvirerna afgå med arméerna till de ställen, som hvar och en af dem funne nödigt, och ingen annan sak gå framför denna.»	Efter en föreslagen rättelse af detta misstänkta ställe: et (i stället för aut) hi maxime.
KAP. 41 Att detta förslag blef antaget, genomdrefvo de yngre bland senatorerna. Då reste sig ånyo Valerius och Horatius med fördubblad trotsighet och skreko, »att dem måtte tillåtas tala om den allmänna ställningen; de skulle tala till folket, om det i senaten, genom kabalen, icke tillätes. Ty män utan ämbete egde ingen makt, vare sig i senatens sammankomst eller i folkets, att förmena dem detta, och för deras inbillade ämbetsmyndighet tänkte de icke gifva vika.» Appius såg nu att decemviratmakten snart skulle vara störtad, om man icke med lika fräckhet motstode dessas häftighet. »Jag råder eder», sade han derföre, »att icke yttra ett ord om något annat, än det, hvarom är fråga», och då Valerius svarade att han icke tege för en privat man, befallde han en liktor gå fram till honom. Redan ropade Valerius från rådhuströskeln Quiriterna till hjelp, då Lucius Cornelius — dock icke af omsorg för den, som han låtsade vilja bistå — fattade Appius om lifvet och gjorde slut på striden. Genom Cornelii bemedling erhöll nu Valerius tillstånd att tala hvad han ville; men som friheten icke sträckte sig längre än till tal, så vunno decemvirerna sin afsigt. Äfven konsularerna och de äldre af rådet, drifna af ett fortfarande hat till tribunämbetet, hvilket de visste vara långt innerligare, än konsularregeringen, efterlängtadt af menigheten, önskade nästan heldre, att decemvirerna sjelfva framdeles godvilligt nedlade ämbetet, än att deras förhatlighet gåfve menigheten tillfälle att åter resa sig. »Om regeringen, genom saktmodig behandling, utan buller ibland folket, återkomme till konsuler, så vore det en möjlighet, dels genom inträffande krig, dels genom konsulernas hofsamhet i utöfningen af sin ämbetsmakt, att menigheten bragtes till att glömma sina tribuner.» — Utan senatens deltagande blef utskrifning påbuden, och som intet vad ifrån denna regering egde rum, läto de tjenstpligtige vid uppropet anteckna sig. Då legionerna voro upprättade, kommo decemvirerna sins emellan öfverens, hvilka af dem skulle gå i fält, och hvilka skulle föra befälet öfver härarne. De mest ansedde ibland decemvirerna voro Quintus Fabius och Appius Claudius. Det inhemska kriget syntes fruktansvärdare än det utländska. Appius, med sitt våldsamma lynne, ansågo de vara skickligare att dämpa de inre rörelserna; hos Fabius trodde de sig finna mera ostadighet i det goda, än verksamhet i det onda. Ty denne fordom såsom statsman och såsom krigare, utmärkte man hade decemviratet och hans ämbetsbröder så förvandlat, att han heldre ville likna Appius än sig sjelf. Åt honom uppdrogs kriget emot Sabinerna, och Manius Rabulejus samt Quintus Poetelius gåfvos honom till biträde. Marcus Cornelius skickades till Algidus, tillika med Lucius Minucius, Titus Antonius, Kæso Duilius och Marcus Sergius. Spurius Oppius utnämndes att biträda Appius Claudius i stadens försvar, och dem tillades lika makt, som den alla decemvirerna tillsamman innehade.
KAP. 42 Statens angelägenheter blefvo i fält icke bättre, än hemma, förvaltade. Hos fältherrarne var likväl ondast det felet, att de gjort sig hatade af sina medborgare. För öfrigt låg hela skulden hos soldaterna, hvilka till sin egen och till decemvirernas vanära frivilligt läto sig besegras, blott på det ingenting under dessas anförande och öfverbefäl skulle lyckas. Både af Sabinerna vid Eretum och af Æquerna på Algidus voro (de Romerska) arméerna slagna. Flyktande från Eretum, under nattens tystnad, hade de, närmare Rom, på en höjd emellan Fidenæ och Crustumerium, förskansat sig i ett läger. Aldrig inlåtande sig i öppen kamp med den förföljande fienden, sökte de sitt skydd utaf ställets läge och befästning, icke af tapperhet och vapen. — Ännu större var fegheten på Algidus, större blef också nederlaget. Sjelfva lägret var förloradt, och soldaten, beröfvad det nödvändigaste, hade begifvit sig till Tusculum, att lefva på gästvännernas hjelp och barmhertighet, hvilka också icke bedrogo hans hopp. Till Rom hade så förskräckande tidningar kommit, att senaten, förgätande nu sitt hat till decemvirerna, påbjöd vakthållning i staden och uppmanade alla, som åldren tillät att bära vapen, att bevaka murarne och stadsportarne. Äfven beslöts att till Tusculum skulle skickas vapen jemte förstärkning, att decemvirerna skulle lemna den Tusculanska borgen och gå med soldaterna i läger; att det andra lägret skulle från Fidenæ flyttas till Sabinska landet, och fienden genom ett anfallskrig afskräckas ifrån planen att angripa staden.
KAP. 43 Till de af fienderna lidna nederlagen lade decemvirerna, både i fält och hemma, tvänne afskyvärda nidingsbrott. Lucius Siccius, som vid den Sabinska hären, af hat till decemviratet, i hemliga samtal med gemenskapen hade väckt fråga om tribunval och utvandring, sändes af dem på bespejning, för att utse en plats för lägret. Men de soldater, som de gifvit honom till biträde vid denna förrättning, fingo uppdrag att på något tjenligt ställe angripa och döda honom. Han föll, — men icke ohämnad. Ty utrustad med mer än vanliga krafter, och med ett mod, svarande emot sin styrka, försvarade han sig så, fastän kringränd, att flera af lönmördarne omkring honom föllo. De öfrige anmälde i lägret, att Siccius råkat i ett bakhåll och under en ärofull kamp blifvit, tillika med några soldater, på platsen. I förstone trodde man deras berättelse. Sedermera afgick, med decemvirernas tillåtelse, en tropp att begrafva dem som stupat. När dessa vid ankomsten funno ingen af de dödade vara plundrad, Siccius liggande midt ibland dem och beväpnad, och alla liken vända emot honom, men ibland dessa ingen enda fiende, och intet spår att en fiende derifrån bortgått, förde de hans lik tillbaka, med försäkran, att han utan tvifvel af sitt eget folk blifvit mördad. Hela lägret uppfylldes af förbittring, och man var sinnad att genast föra Siccius till Rom, om icke decemvirerna skyndat att på allmän bekostnad gifva honom en militärisk likbegängelse. Hans begrafning försatte soldaterna i den djupaste sorg, och decemvirerna i ett ganska elakt rykte hos allmänheten.
KAP. 44 På detta nidingsbrott följde ett annat i Rom, som hade sin grund i ett otygladt begär, och var genom sina följder icke mindre rysligt än det, som genom Lucretias kränkning och våldsamma död hade förjagat Tarquinierna ur staden och från thronen: så att decemvirerna icke allenast på samma sätt som konungarne, utan äfven af samma orsak förlorade sitt välde. Appius Claudius upptändes af en brottslig kärlek till en flicka af plebejiskt stånd. Hennes fader Lucius Virginius stod då såsom en centurion af högre rang vid arméen på Algidus och var såsom medborgare och krigare ett mönster af rättskaffenhet. Så hade äfven hans hustru varit uppfostrad, och så uppfostrades deras barn. Han hade trolofvat sin dotter med Lucius Icilius, för detta tribun, en man af drift och bepröfvadt mod i försvaret af menighetens intresse. Denna, redan fullvexta, utmärkt sköna jungfru hade Appius, i brånaden af sin kärlek, genom skänker och löften sökt att förföra; men då han i hennes dygd funnit ett oöfverstigligt hinder, anlade han en plan till en grym och tyrannisk våldsgerning. Han uppdrog åt sin klient Marcus Claudius att göra anspråk på flickan såsom sin slafvinna och icke gifva efter för dem, som kunde påstå att hon, till dess saken blefve afgjord, skulle lemnas i frihet. Som hennes fader nu var frånvarande, trodde han att ett sådant våld kunde verkställas. — När flickan således kom på torget — ty i vissa bodar derstädes höllos skolor — lade decemvirens kopplare hand på henne, kallade henne slafvinna, påstod att hon vore dotter af hans slafvinna, och befallde henne följa sig, under hotelse att eljest med våld bortsläpa henne. Under det flickan af häpnad stod sanslös, strömmade vid hennes ammas rop, som påkallade Quiriternas hjelp, en myckenhet af menniskor tillsamman. De för folket kära namnen af Virginius hennes fader, af Icilius hennes fästman, gingo från mun till mun; vänskapen för dessa vann deras bekanta, sakens nedrighet den öfriga hopen på flickans sida. Nu var hon säker för öfvervåld; då sade den föregifne husbonden: »här behöfdes icke att uppreta folkhopen: han ville icke med våld, utan på lagligt sätt gå till väga.» Han stämde flickan för rätta; hennes beskyddare rådde henne att följa, och man kom till Appii domstol. Käranden spelade sin rôl, hvilken domaren, såsom sjelf författare till stycket, väl kände; »att flickan blifvit född i hans, hus, derifrån bortstulen och förd till Virginius samt utgifven för dess dotter, detta kunde han på säker anledning påstå och ville bevisa det, om äfven Virginius sjelf vore domare, hvilken mest härigenom blifvit oförrättad. Emellertid vore det billigt att pigan följde sin husbonde.» — Sedan flickans försvarare deremot invändt, att Virginius vore i statens tjenst frånvarande, att han inom två dagar kunde vara tillstädes, om det blefve honom tillsagdt, att det vore obilligt att bestrida en frånvarande fader dess barn: yrkade de slutligen, att Appius måtte uppskjuta hela målet till fadrens hemkomst, samt emellertid, enligt den lag han sjelf stiftat, förklara flickan för fri och icke tillåta att en giftasvuxen jungfru äfventyrade att förlora sin heder förr än hon förlorat sin frihet.
KAP. 45 Appius började sitt utslag med denna inledning: »Huru mycket han gynnat friheten, det bevisade just denna lag, som Virginii vänner anförde till stöd för sitt påstående. Men uti den hade friheten blott sålunda ett säkert skyddsvärn, som hvarken omständigheter eller personer gjorde någon förändring. Ty hvad dem i allmänhet beträffade, om hvilkas frihet påstående gjordes, vore detta lagrum så vida gällande, som hvar och en kunde inför domstol sjelf utföra sin talan; men då frågan vore om en person, som stode under sin faders våld, vore det ingen annan (än fadren) åt hvilken husbonden kunde afstå sin besittning. I följd häraf pröfvade han rättvist, att fadren borde kallas; emellertid borde käranden icke förlora sin rätt, eller förmenas att föra flickan med sig, emot förbindelse att inställa henne vid den föregifne fadrens ankomst.» — Väl var det mången som knölade öfver orättvisan af utslaget, men ingen enda som vågade att jäfva det: emellertid kommo Publius Numitorius, flickans morbror, och Icilius, hennes fästman. Dem lemnades väg genom trängseln, ty folkhopen hoppades att Appius, i synnerhet genom Icilii mellankomst, skulle finna motstånd; men liktorn förklarade att utslaget vore fälldt, och skuffade den larmande Icilius undan. En så grym orättvisa skulle uppretat äfven det mildaste lynne. »Med svärdet, Appius, (ropade han) måste du drifva mig hädan, om du utan motsägelse skall vinna det, som du önskar dölja. Denna jungfru skall blilva min maka: ren och obefläckad vill jag hafva henne. Sammankalla derföre alla, äfven dina ämbetsbröders liktorer, befall dem tillaga spön och bilor: Icilii brud skall dock icke ligga en natt utom sin faders hus. Om I beröfvat Romerska menigheten tribunernas bistånd och vadrättigheten till folket, dessa tvänne skyddsmurar för dess frihet, så har dock derföre icke en oinskränkt makt öfver våra barn och makar blifvit lemnad åt edra lustar. Rasen fritt emot våra ryggar och nackar; men låten åtminstone oskulden vara fredad. Om något våld tillfogas denna flicka, — då skall jag, för min brud, anropa dessa närvarande Quiriters — Virginius, för sin enda dotter, soldaternas, och vi alla, gudars och menniskors hjelp. Utan att mörda oss skall du aldrig kunna verkställa detta utslag. Jag uppmanar dig, Appius, att noga öfverväga det steg du gör. Virginius må vid sin ankomst tillse hvad han i afseende på sin dotter har att göra. Blott det bör han veta, att om han fogar sig efter denna kärandens anspråk, måste han söka en annan man för sin dotter. Mig skall, i försvaret af min bruds frihet, lifvet snarare öfvergifva än troheten.»
KAP. 46 Folkhopen var uppbragt, och en kamp syntes förestå. Liktorerna hade omringat Icilius, dock kom det icke längre än till hotelser, då Appius förklarade: »Det vore icke Virginia som försvarades af Icilius, utan den oroliga menniska, som ännu i denna stund andades tribunat, sökte blott tillfälle till uppror. Dertill ville han dock i dag icke gifva honom anledning. Men på det han måtte veta, att detta icke skedde för hans otidighet, utan af aktning för den frånvarande Virginius och fadersnamnet och friheten, så ville han väl för den dagen icke fälla dom, ej heller göra sitt förra utslag gällande, utan bedja Marcus Claudius, att han ville eftergifva sin rätt och tillåta att flickan till morgondagen lemnades på fri fot. Men om fadren följande dagen icke inställde sig, så förkunnade han Icilius och Icilii likar, att lagstiftaren icke skulle underlåta att försvara sin lag, och decemviren icke sakna ståndaktighet. Han tänkte ock visst icke att sammankalla sina ämbetsbröders liktorer, för att kufva upprorsstiftare; han skulle hafva nog af sina egna.» — Då tiden till våldets verkställande sålunda var uppskjuten och flickans försvarare afträdt, funno de framför allt nödigt, att Icilii broder och Numitorii son, två raska ynglingar, genast skulle begifva sig ur staden och med all möjlig skyndsamhet hemkalla Virginius ifrån lägret. Derpå berodde flickans räddning, att han, som skulle skydda henne för oförrätt, vore den följande dagen i tid tillstädes. De afreste, såsom dem var anbefalldt, i sporrsträck och bragte detta budskap till fadren. Då käranden yrkade att Icilius skulle emottaga flickan och ställa borgen, och denne, som med flit fördröjde tiden, på det sändebuden till lägret måtte vinna försprång, svarade att han just derpå vore betänkt, höjde hela den kringstående folkhopen sina händer, och hvar och en visade sig färdig att gå i borgen för Icilius. Med tårar svarade denne: »Jag tackar eder! i morgon skall jag begagna mig af eder hjelp. För det närvarande har jag nog löftesmän.» Virginia blef således emot borgen af sina närmaste anhöriga tills vidare satt i frihet — Appius dröjde ännu en liten stund, att det icke måtte synas såsom han blott för detta mål hade intagit domstolen; då ingen framträdde — ty för deltagandet af denna ena sak voro alla andra förgätna — begaf han sig hem och skref till sina ämbetsbröder i lägret, »att de icke skulle gifva Virginius hemlof, utan fastmer hålla honom under bevakning.» Det nedriga anslaget kom, såsom det borde, för sent; Virginius hade redan tagit hemlof och vid första nattväkten afrest, då brefvet om hans qvarhållande den följande morgonen förgäfves ankom.
KAP. 47 Men i Rom stod redan vid gryningen af dagen allt folket i spänd väntan på Forum, då Virginius med ett talrikt sällskap af vänner, sorgklädd ditförde sin dotter i en utnött klädnad, beledsagad af flera fruar. Här gick han omkring bland folket, fattade deras händer och utbad sig icke blott deras bistånd såsom en gunst, utan fordrade det såsom en skyldighet. »Han stode för deras barn och makar hvarje dag på slagfältet, och det funnes ingen man, om hvilken det kunde sägas att han i krig aflagt flera prof på tapperhet och mandom. Hvad båtade detta, om hans egna barn, uti en stad som njöt fullkomligt lugn, måste lida det yttersta af allt, som man i en eröfrad stad hade att frukta?» Så talande, nästan såsom hade han talat i en offentlig sammankomst, gick han omkring i folkhopen. I samma ton talade Icilius. Men mera rörelse än alla ord räcka qvinnohopens stumma tårar. Förhärdad mot allt detta, — så våldsam var den kärlek, eller rättare, den vansinnighet, som förvirrat hans förstånd, — uppsteg Appius på domaresätet, och då käranden först i få ord besvärade sig deröfver, att man dagen förut af våld icke gjort honom rättvisa, föll Appius honom i talet, förr än han slutat att anföra sitt påstående, eller Virginius fått tillfälle att svara. Det tal, hvarigenom han sökt rättfärdiga sitt utslag, kan möjligtvis af någon bland de gamle författarne vara riktigt anfördt; men som jag ingenstäds finner något, som synes rimligt för ett så skändligt domslut, tror jag mig helt naket böra framställa det, hvarom alla äro ense, nämligen att han dömde klaganden berättigad att behålla sin slafvinna. Förvåning öfver en sådan omensklighet gjorde i förstone alla orörliga, och länge rådde en djup tystnad. Men när nu Marcus Claudius gick emellan de kringstående fruarna att gripa flickan och möttes af qvinnornas ömkliga jemmerskri; då knöt Virginius händerna emot Appius och ropade: »Åt Icilius, icke åt dig, Appius, har jag trolofvat min dotter, och till äktenskap, icke till förnedring, har jag uppfödt henne. Vill du likt fänad, likt vilda djur blindt rusa till oordentliga njutningar? Om desse skola tåla det, vet jag icke; jag hoppas att de icke skola tåla det, som hafva vapen.» Då han, som ville tillegna sig flickan, blef af qvinnohopen och de kringstående vännerna tillbakastött, påböds tystnad genom härolden.
KAP. 48 Utom sig af vildt begär tog decemviren nu till ordet. »Det vore icke blott af Icilii smädelse den föregående dagen och af Virginii våldsamhet, hvartill Romerska folket nu varit vittne, utan äfven af säkra angifvelser, som han hade sig bekant, att om natten sammankomster i staden varit hållne, för att väcka uppror. Derföre hade han, icke okunnig om en sådan fara, infunnit sig här med väpnadt manskap, icke för att våldföra någon fredlig, utan för att, i kraft af sin höga ämbetsmakt, tygla dem som störde samhällets lugn. Jag råder derföre hvar och en (fortfor han) att hålla sig stilla. Gå, liktor, drif undan folkhopen och gör väg för egaren att gripa sin slafvinna.» Så ljungade han full af raseri; strax skilde sig folkhopen af sig sjelf, och öfvergifven stod flickan, ett rof för våldet. Nu, då Virginius ingenstädes såg någon hjelp, sade han: »Jag beder dig, Appius, först, förlåt en faders smärta, om jag emot dig varit något för hård i mina uttryck; sedan, tillåt att jag här i flickans närvaro tillfrågar hennes amma, huru med denna sak sig förhåller, på det jag nöjdare må skiljas härifrån, om jag med orätt burit namn af fader.» Efter erhållet tillstånd förer han dottren och amman afsides i grannskapet af Cloacinas tempel, till de bodarne, som nu kallas de nya, och rycker der en knif af en slagtare. »På detta sätt, min dotter,» säger han, »det enda som står i min makt, försätter jag dig i frihet!» Derpå genomborrar han flickans bröst, ser tillbaka åt domaresätet och ropar: »Dig, Appius, och ditt hufvud inviger jag med detta blod (åt hämndens gudamakter).» Uppskrämd af det skri, som uppstod öfver den gräsliga gerningen, befallde Appius att Virginius skulle gripas. Men denne röjde sig, hvar han framgick, väg med mordvapnet, till dess han, äfven skyddad af den folkhop som följde honom, uppnådde stadsporten. — Icilius och Numitorius uppreste den liflösa kroppen och visade honom för allmänheten, utbristande i klagan öfver Appii nidingsdåd, flickans olyckliga skönhet, fadrens hårda nödtvång. Fruarna som åtföljt henne ropade: »är detta fruktsamhetens vilkor? detta kyskhetens lön ?» med flera klagande uttryck, som vid ett dylikt tillfälle den qvinliga smärtan ingifver, så mycket mera rörande, som hon i dessa veka hjertan är djupare. Karlarnes röster och i synnerhet Icilii höjdes endast emot tribunatets och vadrättighetens undertryckande, och uttryckte deras förtrytelse öfver den allmänna ställningen.
KAP. 49 Folkhopen upprördes, dels genom brottets gruflighet, dels genom hoppet att vid detta tillfälle återvinna friheten. Appius befallde först att framkalla Icilius, sedan att gripa den tredskande; slutligen, då vaktbetjenterna icke framsläpptes, tränger han sjelf med en flock af unga patricier genom hopen och ger befallning att föra honom i häkte. Men omkring Icilius stod nu icke blott en folkskara, utan äfven anförare för denna skara, Lucius Valerius och Marcus Horatius. Desse drefvo liktorn tillbaka och förklarade, att »om Appius ville förfara efter lag, så togo de Icilius i försvar emot en man, som ingen makt hade att befalla, och om han försökte att bruka våld, skulle de äfven deruti vara honom vuxne.» Häraf uppkommer en häftig strid. Decemvirens liktor går löst på Valerius och Horatius. Fascerna sönderbrytas af folkhopen. Appius uppstiger på talarebanan: Horatius och Valerius följa honom. Deras tal afhöres af församlingen; decemviren mötes af sorlande. Redan befallde Valerius, i statens namn, liktorerna att gå bort ifrån en man, som ej beklädde något statsämbete, då Appius, med krossadt mod och fruktande för sitt lif, höljde sitt hufvud och obemärkt af sina motståndare räddade sig i ett hus, som låg nära till Forum. — Spurius Oppius rycker nu, för att bistå sin medbroder, ifrån en annan sida in på Forum: han ser deras välde besegradt af öfvermakten. Tröttad sedermera af många förslag, och villrådig i valet, emedan alla syntes honom goda, gaf han slutligen befallning att kalla senaten. Detta steg lugnade folkhopen, som hoppades att genom senaten vinna slut på detta regeringssätt, emedan en stor del af dess ledamöter tycktes ogilla decemvirernas handlingar. Senaten ansåg det vara angeläget att icke reta menigheten, men ännu mycket angelägnare att förekomma, det icke Virginii ankomst måtte förorsaka några oroligheter i krigshären.
KAP. 50 Några yngre senatorer skickades derföre till lägret, som då var på Veciliska berget, med anmodan till decemvirerna att af all sin förmåga söka afhålla soldaterna ifrån upplopp. Men här hade Virginius uppväckt ännu större jäsning än han lemnat efter sig i staden. Ty utom det uppseende, som förorsakades af hans ankomst med en skara af nära fyrahundra personer, hvilka, uppeldade af harm öfver det som förefallit, hade beledsagat honom ifrån staden, väckte äfven det blottade mordvapnet, och blodet hvaraf han sjelf var fullstänkt, hela härens deltagande, och de togor, som sågos på flera olika ställen i lägret, hade gjort att de ankomne stadsboarne syntes långt talrikare än de voro. — Tillfrågad hvad som händt, kunde han länge för gråt icke frambringa ett ord: omsider, då larmet af den tillrusande folkhopen upphörde, och allt blef stilla, berättade han omständligen hela förloppet. Derefter sträckte han händerna emot himmelen, kallade dem vapenbröder och bad, »att de icke måtte tillräkna honom ett brott, som Appius Claudius begått, icke afsky honom som en barnmördare. Hans dotters lif hade varit honom kärare än hans eget, om det tillåtits henne att lefva fri och obefläckad. Men då han såg henne såsom slafvinna bortsläpas till förnedrande, hade han, öfvertygad att det vore bättre att genom död än genom vanära förlora sina barn, utaf ömhet blifvit hänförd till en skenbar grymhet. Också skulle han icke hafva öfverlefvat sin dotter, om han icke egt hopp att genom sina vapenbröders bistånd hämnas hennes död. Ty äfven de hade döttrar, systrar och makar, och med hans dotter vore Appii Claudii brånad icke utsläckt; den skulle tvärtom blifva dess tygellösare, ju mera den blefve ostraffad. Af en annans olycka vore en varning dem gifven att vakta sig för en lika oförrätt. Hvad honom beträffade, så hade ödet redan bortryckt hans maka; hans dotter hade dött en ömklig, men en hederlig död, då hon icke längre kunnat lefva obefläckad. I hans hus funnes numera intet som kunde reta Appii vilda begär; för hans öfriga våldsamhet skulle han med samma mod försvara sin egen person, som han försvarat sin dotters. De andra deremot hade att sörja både för sig sjelfva och för sina barn.» Vid dessa ord, som Virginius med hög röst uttalade, ropade hela folksamlingen att »de skulle hvarken svika hans smärta eller sin frihet». Och då stadsboarne, blandade i hopen af krigare, instämde i samma klagan, föreställde dem huru mycket detta måste varit ohyggligare att se än att höra beskrifvas, och tillika berättade att saken vore i Rom redan så godt som afgjord, då ändteligen andra, som senare ankommit, försäkrade att Appius varit nära att förlora lifvet och rymt ur landet — så gjorde detta den verkan, att alla ropade till vapen, och uppryckte fanorna, och tågade till Rom. Bestörta så väl af hvad de sjelfva sågo, som af det de hörde hafva händt i Rom, lupo decemvirerna, den ene hit, den andre dit, uti lägret för att stilla rörelserna; men på milda föreställningar fingo de intet svar; om någon ville använda stränghet, så svarades att »de voro män och hade vapen». I ordentlig marsch gingo de således till staden och lägrade sig på Aventinus, uppmanande hvar och en af menigheten, som kom dem till mötes, att återtaga friheten och välja menighets-tribuner. Intet ord som åsyftade våld hördes för öfrigt. — Spurius Oppius hade sammankallat senaten. Man beslöt att icke förfara med hårdhet, emedan de sjelfva gifvit anledning till upploppet. Tre deputerade af konsularisk rang, Spurius Tarpejus, Cajus Julius och Publius Sulpicius, afsändes, att i senatens namn tillfråga soldaterna »på hvilkens befallning de öfvergifvit lägret, eller i hvad afsigt de väpnade besatt Aventinus och vändt kriget ifrån fienden, för att intaga sin egen fädernestad?» Det felades dem icke svar; men dem felades någon som kunde svara; ty ännu hade de ingen viss anförare, och ingen enskild hade nog mod att blottställa sig för hatet. Alla ropade blott med en röst, att man skulle skicka till dem Lucius Valerius och Marcus Horatius: dem ville de gifva svar.
KAP. 51 Sedan sändebuden afträdt, föreställde Virginius soldaterna, »huru de nu i en sak, som dock icke vore synnerligen vigtig, hade befunnit sig i förlägenhet, derföre att de voro en hop utan hufvud, och att deras svar, ehuru icke otjenligt, likväl mera varit en följd af en tillfällig överensstämmelse än af en gemensam plan. Hans råd vore, att man utvalde tio personer, för att leda deras företag, och gåfve dessa den vid arméen brukliga titeln af krigs-tribuner.» — När denna värdighet honom sjelf i första rummet erböds, gaf han följande svar: »Sparen till lyckligare tider för mig och eder dessa omdömen om mig. Så länge min dotter är ohämnad, kan ingen värdighet vara mig angenäm, och i statens nuvarande förvirring är det ej heller nyttigt, att de stå i spetsen för eder, som mest äro utsatte för misstydning. Om af mig något gagneligt kan göras, skall jag icke mindre göra det såsom privat person.:» De valde således krigs-tribuner, tio till antalet. — Den Sabinska arméen förblef icke heller overksam. Äfven der blefvo decemvirerna genom Icilii och Numitorii anstiftande öfvergifna af sina soldater, hos hvilka det upplifvade minnet af Siccii mord väckte icke mindre förbittring än den, som det nyare ryktet om det nedriga anfallet emot en jungfrus kyskhet hade upptändt. När Icilius hörde att krigs-tribuner på Aventinus blifvit tillsatte, fruktade han att valförsamlingen i Rom kunde följa det föredöme, som soldaternas valförsamling gifvit, och välja samma personer till menighets-tribuner; erfaren i sättet att leda en menighet och sjelf eftersträfvande denna post, lagade han derföre att också hans armé, före sitt uppbrott till staden, valde ett lika antal och med lika myndighet. Med flygande fanor inryckte de nu genom Collinska Porten i Rom och tågade i slutna leder midt igenom staden till Aventinus. Der förenade de sig med den andra hären och uppdrogo åt de tjugo krigs-tribunerna att bland sig utse tvänne till att föra öfverbefälet. Marcus Oppius och Sextus Manilius blefvo dertill valde; — bekymrade öfver den allmänna ställningen voro senatorerna dagligen församlade, men tillbragte tiden oftare med kif, än med rådplägningar. Man förebrådde decemvirerna Siccii mord och Appii otyglade vällust och fälttågets nesor. Det beslöts väl att Valerius och Horatius skulle begifva sig till Aventinus; men desse nekade att gå, med annat vilkor, än att decemvirerna nedlade tecknen af ett ämbete, som redan året förut för dem hade upphört. Decemvirerna klagade att man ville förödmjuka dem, och förklarade att de icke nedlade sin makt förr än de lagar blifvit antagna, för hvilkas skull de blifvit tillsatta.
KAP. 52 Underrättad af Marcus Duilius, som varit menighets-tribun, att under oupphörliga tvister (i senaten) ingen ting blef afgjordt, gick menigheten ifrån Aventinus öfver till det heliga berget. Ty Duilius försäkrade, »att senatorerna icke förr skulle blifva allvarligen bekymrade, än de sågo staden öfvergifven. Det heliga berget skulle erinra dem om menighetens ståndaktighet: de skulle lära att utom tribunatets återställande ingen endrägt i staten kunde vinnas.» På den Nomentanska vägen, då för tiden kallad den Ficuliska, tågade de af och slogo läger på det heliga berget, liknande derigenorn sina fäder i sedighet, att de icke föröfvade något öfvervåld. Menigheten följde arméen, och ingen, som åldren tillät att gå, blef tillbaka. Makar och barn beledsagade dem, och frågade jämrande: »åt hvem de ville öfverlemna dem i en stad, der hvarken oskuld eller frihet voro heliga?» Då denna ovanliga tomhet hade förvandlat Rom till en stor öken, då på torget, utom en eller annan gubbe, ingen menniska fanns, och det, isynnerhet sedan rådet blifvit kalladt till sammanträde, sågs alldeles öfvergifvet — då var det äfven flere, utom Horatius och Valerius, som hördes ropa: »Hvarpå viljen I vänta, församlade fäder? Om decemvirerna fortfara i sin halsstarrighet, viljen I låta allt gå under och förstöras? Och I, decemvirer, hvilken är då denna makt som I så fast försvaren? Viljen I skipa lag för tak och väggar? Blygens I icke när I sen på Forum snart sagdt ett större antal af edra liktorer än andra medborgare? Hvad viljen I göra om fienden kommer att angripa staden? Hvad, om menigheten snart, när dess utvandring så litet på oss verkar, sjelf kommer väpnad? Viljen I med statens undergång sluta eder regering? Men antingen måste vi ingen menighet hafva, eller måste vi hafva menighets-tribuner. Vi skulle snarare kunna umbära vår patriciska än menigheten sin plebejiska öfverhet. De aftvingade våra fäder detta ämbete, då det ännu var okändt och oförsökt; kan man tro, att de nu, en gång intagne af dess behag, skulle kunna bära dess förlust, i synnerhet då icke heller vi med den måtta bruke vår makt, att de kunna undvara ett bistånd?» — Då sådana utlåtelser från alla sidor hördes, gåfvo decemvirerna vika för den allmänna rösten och förklarade, att emedan man så funne för godt, skulle de underkasta sig senatens vilja. De budo allenast och tillika varnade, att man måtte skydda dem emot det allmänna hatet och icke genom deras blod vänja menigheten till förföljelser emot det högre ståndet.
KAP. 53 Nu blefvo Valerius och Horatius afskickade, att på vilkor, som de funno antagliga, kalla menigheten tillbaka och sluta en förlikning; tillika anbefalldes dem att förskaffa decemvirerna säkerhet emot folkhopens vrede och våldsamhet. De gingo, och blefvo med största glädje af menigheten emottagne i lägret, såsom ostridigt dess befriare, både i afseende på början af uppresningen och på sakens utgång. För detta fingo de vid ankomsten uppbära tacksägelser. Icilius förde ordet för folkhopen. När fråga blef om vilkoren, och sändebuden begärde att få veta menighetens påståenden, var det också han som i enlighet med det beslut, hvarom man redan före deras ankomst hade öfverenskommit, framlade sådana fordringar, som tydligen visade, att man grundade sitt hopp mera på sakernas billighet, än på vapenstyrkan. De yrkade nemligen återställandet af tribunatet och af vadrättigheten till folket, som före decemvirernas tillsättande hade varit menighetens skyddsvärn; dessutom strafflöshet för hvar och en, som uppmanat soldaterna eller menigheten till att genom resning återfordra friheten. Endast i afseende på decemvirernas bestraffning var deras påstående grymt. De fordrade nernligen, att dessa skulle utlemnas och hotade att bränna dem lefvande. — Sändebuden svarade: »Hvad I efter mogen öfverläggning hafven fordrat, är så billigt, att det sjelfmant bort eder erbjudas; ty I begären detta till skydd for friheten, icke till anfallsvapen för sjelfsvåldet. Eder vrede kan man ursäkta, men icke gynna; ty af hat till grymheten fallen I sjelfve i grymhet, och ännu knappt frie sjelfve, viljan I redan herrska öfver edra motståndare. Skola de då aldrig upphöra i vårt samhälle, dessa blodiga förföljelser, än af adeln emot Romerska menigheten, än af menigheten emot adeln? Eder göres mera behof af sköld än af svärd. Den är ju redan allt nog förödmjukad, som lefver under samma lagar som andra medborgare, utan att kunna förtrycka, men också utan att förtryckas. Dessutom, om I framdeles viljen visa eder fruktansvärda, när I återfått edra tribuner och edra lagar, och domsrätt öfver vårt lif och vår egendom är i edra händer, så kunnen I då döma efter hvarje saks beskaffenhet. Nu är det nog att friheten återvinnes.»
KAP. 54 Då alla öfverlemnade åt sändebuden att handla så som dem behagade, lofvade desse att snart återkomma, sedan allt blifvit afgjordt. De gingo bort, och sedan de framlagt för senaten hvad menigheten dem uppdragit, gjorde de öfriga decemvirerna — då, emot deras förmodan, ingen fråga blef om deras bestraffning — icke någon invändning. Endast Appius, som — vild till lynnet och framför alla ett mål för allmänhetens afsky — mätte andras hat emot sig efter det hat, som han bar till dem, yttrade: »Jag är icke okunnig om det öde mig förestår. Jag ser att man dröjer att angripa oss, till dess man lemnat våra fiender vapen i händerna. Hatet kräfver blod. Dock äfven jag vägrar icke att afträda från decemviratet.» — Senaten fattade nu följande beslut: »att decemvirerna skulle, så fort som möjligt, afsäga sig styrelsen; att öfver-presten (Pontifex Maximus) Quintus Furius skulle förrätta val till menighets-tribuner, och att ingen skulle oroas för soldaternas och menighetens uppresning.» Sedan dessa senatsbeslut voro fattade och senaten åtskiljts, gingo decemvirerna till Forum och nedlade, till allas stora glädje, sina ämbeten: detta kungjordes för menigheten. Hvar rnenniska, som ännu var qvar i staden, åtföljde sändebuden. En annan glad folkskara kom ifrån lägret denna hopen till mötes; man lyckönskade hvarandra inbördes till frihetens och samhällslugnets återställande. Sändebuden talade i församlingen sålunda: »Lycka och sällhet och välsignelse för eder och för det allmänna! Återvänden till eder fädernestad, till edra husgudar, till edra makar och barn; men den sedighet, som I här iakttagit, der, under så mångfaldiga behof för en så talrik folkhop, ingens egendom blifvit våldförd, — denna sedighet fören med eder till staden. Gån till det Aventinska berget, hvarifrån I utgått. Der — på det lyckliga ställe, hvarest I lagt första grundvalen till eder frihet, skolen I välja menighets-tribuner. Öfver-presten skall vara eder till mötes, för att förrätta valet.» Med största endrägt och liflighet yttrade de till allt sitt bifall. Strax bröto de upp lägret och togo vägen till Rom, täflande med alla, dem de mötte, i glädje. I full rustning tågade de stilla genom staden och kommo till Aventinus. Der valde de genast, under öfver-prestens ordförande, menighets-tribuner: först ibland alla Aulus Virginius; dernäst Lucius Icilius och Publius Numitorius, Virginias morbroder, hvilka varit hufvudmän för uppresningen; vidare Cajns Sicinius, en ättling af den, som blef, enligt sagan, vald på det heliga berget till den första menighets-tribun, och Marcus Duilius, som före decemviral-regeringen hade utmärkt sig såsom tribun, och ej heller under striden med decemvirerna svikit menigheten. Slutligen valdes, mera på förhoppning än för gjorda tjenster, Marcus Titinius, Marcus Pomponius, Cajus Apronius, Publius Villius och Cajus Oppius. — Strax efter tribunatets tillträdande föredrog Lucius Icilius hos menigheten och menigheten stadgade, att ingen skulle ställas till ansvar för uppresningen emot decemvirerna. Genast derefter utverkade Marcus Duilius ett beslut om konsulers väljande, med förbehåll af vadrättighet till folket. Allt detta afgjordes i en menighetsförsamling på den Flaminiska ängen, som nu kallas den Flaminiska rännarebanan (Circus Flaminius).
KAP. 55 Under ordförande af en regeringsföreståndare (Interrex) valdes derefter till konsuler Lucius Valerius och Marcus Horatius) (fortfarande 449 f. Kr.), hvilka genast tillträdde styrelsen. De förvaltade konsulatet till folkets nöje, utan orättvisa emot adeln, dock icke utan dess misshag. Ty hvarje steg, som togs till säkerhet för menighetens frihet, ansågs af patricierna såsom en minskning af deras makt. Aldraförst — såsom den frågan ännu syntes vara tvistig, huruvida de adelige voro bundne af menighetens beslut — gjorde dessa konsuler i en folkförsamling, der man röstade efter centurier, en lag, att »allt hvad menigheten, genom omröstning efter tribus, stadgade, skulle förpligta hela folket»: en lag, som gaf tribunerna för deras förslag det skarpaste vapen i händerna. En annan konsularisk lag, som genom decemviral-regeringen blifvit kullkastad, — lagen om vad till folket, detta kraftigaste värn för friheten — blef sedermera af samma konsuler icke allenast återställd, utan ock för framtiden befästad, genom stiftande af en ny lag: »att ingen skulle utnämna någon slags öfverhet utan förbehåll af vadrätt; eho det gjorde, skulle efter mensklig och gudomlig lag kunna dödas, utan att detta dödande vore att anse såsom urbota mål.» — Sedan de således, dels genom vadrättigheten, dels genom tribunatet, gifvit menigheten tillräcklig säkerhet, förnyade de också för tribunerna sjelfva, genom upplifvande af vissa uråldriga bruk, den numera nästan förgätna tron på ämbetets helgd och oantastlighet, och gjorde dem fredlysta, så väl genom en högtidlig invigning som genom en lag, hvilken stadgade, att den som förgrepe sig emot menighets-tribuner, ædiler, domare, tiomän, hans hufvud skulle vara förverkadt åt Jupiter, och hans egendom i Ceres', Libers och Liberas tempel försäljas.» — Lagarnes uttolkare påstå, att ingen i kraft af denna lag är oantastlig, utan blott den förklarad för fredlös, som förgriper sig på någon af dessa ämbetsmän. Derföre kan en ædil af högre ämbetsmän gripas och fängslas, hvilket, ehuru det icke sker lagligen — ty man skadar derigenom en person, hvilken efter denna lag icke får skadas — likväl bevisar att ædilen icke anses för oantastlig. Men tribunerna äro fredlysta i kraft af den gamla ed, som menigheten, vid detta ämbetets första inrättning, aflade. Några hafva yttrat den tankan, att äfven konsuler och prætorer, (hvilka väljas med samma auspicier som konsuler) genom denna Horatii lag äro skyddade, emedan konsuln kallas domare* (judex). Denna tolkning vederlägges derigenom, att det då för tiden ännu icke var brukligt att kalla konsuln judex, utan prætor. — Dessa lagar hade utgått ifrån konsulerna. Af samma konsuler gjordes äfven den författning, att senatsbesluten, hvilka förut af konsulerna efter godtycke undertrycktes och förfalskades, skulle inlemnas i Ceres' tempel till menighets-ædilerna. Sedermera föreslog menighets-tribunen Marcus Duilius hos menigheten och menigheten stadgade, att »den som lemnade menigheten utan tribuner, och den som förordnade en öfverhet utan förbehåll af vad, skulle vara förfallen till kropps- och lifsstraff». Allt detta afgjordes väl icke utan de adeliges missnöje, dock utan deras motstånd, emedan ännu icke någon enskild person förföljdes.	E. R. b. 306. — F. Ch. f. 446. Kolmodin börjar här på ett nytt år, Aubrey de Sélincourts engelska översättning från 1960 (Penguin classics), som följer Varros traditionella kronologi, räknar detta år som fortsättningen på decemvirernas tredje regeringsår. Detta innebär att Kolmodin/Livius härefter avviker med tre år från den traditionella tideräkningen.
KAP. 56 Men sedan nu både tribunatets makt och menighetens frihet voro säkert grundade, trodde tribunerna tiden vara inne att utan fara angripa enskilda; de utsågo således Virginius till den förste åklagaren, och Appius till den, som skulle anklagas. När Appius, på Virginii stämning, omgifven af unga patricier, uppträdde på Forum, förnyades strax hos alla minnet af den afskyvärda regeringen, då de der hade sett honom och hans lifknektar. Då började Virginius: »Tal (sade han) är uppfunnet för tvistiga mål. Jag skall derföre hvarken förspilla tiden genom en anklagelse inför eder emot den, ifrån hvilkens grymhet I sjelfve med vapen eder befriat, ej heller tillåta att han ökar sina öfriga brott med fräckheten i sitt försvar. Jag efterskänker dig således, Appius Claudius, alla de gudlösheter och missgärningar, som du i tvänne års tid, den ena efter den andra, har bedrifvit. Blott för ett brott låter jag föra dig i häkte, så framt du ej inför en domare bevisar, att du icke emot lagarne har dömt en fri person till träldom.» — Hvarken af tribunernas bistånd eller af folkets dom hade Appius något att hoppas; likväl påkallade han icke allenast tribunerna, utan ropade ock, — då han greps af vaktbetjenten och ingen det hindrade: — »Jag vädjar till folket.» Detta enda ord till frihetens räddning, utgånget ifrån samma mun, som nyligen uttalat en dom ifrån frihet till träldom, verkade tystnad. Och under det hvar och en hviskade för sig sjelf: »det ges dock således gudar, och de äro icke liknöjde vid menniskors handlingar; på öfvermod och grymhet följa, om också sena, dock icke lindriga straff; den vädjar nu, som upphäfvit vadrättigheten; den anropar nu folkets beskydd, som trampat alla folkets rättigheter; den föres nu i fängelse, förlustig frihetens rätt, som dömt en fri person till träldom!» — Midt under detta församlingens sorlande hördes äfven Appii röst, som påkallade Romerska folkets hjelp. Han åberopade sina förfäders förtjenster emot staten i fred och krig; sitt eget olyckliga nit för Romerska menigheten, då han, för att göra lagar, som för alla voro lika, till adelns största förargelse, hade afträdt ifrån konsulatet; sina lagar, hvilka bibehöllo sin kraft, under det han, deras stiftare, fördes i bojor. Hvad för öfrigt rörde hans enskilda förtjenster eller fel, derför skulle han då göra reda, när det gåfves honom tillfälle att tala till sitt försvar. För det närvarande fordrade han, såsom Romersk medborgare, och såsom anklagad, i kraft af den för alla medborgare gemensamma rätt, att honom måtte tillåtas att försvara sin sak och underkasta henne Romerska folkets dom. Så mycket fruktade han ännu icke för hatet, att han ej hyste något hopp till sina medbongares billighet och medlidande. Men om han ohörd skulle föras i häkte — då vände han sig ånyo till tribunerna, och varnade dem, att icke taga exempel utaf dem, som de hatade. Skulle åter tribunerna erkänna, att de förbundit sig till upphäfvande af rättigheten att påkalla deras hjelp, genom en dylik öfverenskommelse, som de beskyllade decemvirerna att hafva ingått — i den händelsen vädjade han till folket, och anropade de lagar, som just detta år, rörande vadrättigheten, dels af konsulerna, dels af tribunerna, blifvit stiftade. Ty hvilken kunde vädja till folket, om detta icke tillätes den, som ännu vore odömd och ohörd? hvilken plebej, hvilken af det ringare folket skulle finna skydd i lagarne, om Appius Claudius det icke funne? Af hans exempel skulle man lära, om genom de nya , lagarne tyranni eller frihet blifvit stadgad; om rättigheten att söka beskydd och att vädja emot ämbetsmäns orättvisa vore blott skrytsamt visad i toma bokstäfver eller i sanning gifven.»
KAP. 57 Deremot påstod Virginius, att Appius Claudius var den ende, som intet anspråk egde på lagarnes beskydd, ingen del i borgerlig och mensklig förening. »Man kaste blott ögonen (sade han) på detta domaresäte, denna fästning för alla nidingsbrott, der denne beständige tioman, väpnad emot medborgares egendom, personer och lif, hotande alla med spön och bilor, trotsande gudar och menniskor, omgifven med bödlar, icke med liktorer, nu ifrån rån och mord vänd till otyglad vällust, hade inför Romerska folkets ögon ryckt en friboren jungfru, likt en krigsfånge, utur dess faders armar och skänkt henne åt sin klient, skaffaren för sina utsväfningar; der han, genom ett tyranniskt beslut, ett afskyvärdt tilldömande, väpnat fadrens hand emot dottren; der han, mera uppbragt öfver störandet af sin otukt än öfver mordet, befallt att fängsla jungfruns brudgum och morbroder, när de upplyfte den halfdöda kroppen. Äfven för honom vore det fängelse byggdt, som han brukat kalla Romerska menighetens bostad. Derföre, lika ofta som Appius förnyade sitt vädjande till folket, lika så ofta skulle han förnya sin uppmaning till honom att inför en domare bevisa, det han icke dömt en fri menniska till slafveri; inställde han sig icke för en domare, så skulle han låta föra honom i häkte, såsom sakfälld.» Appius blef således kastad i fängelse, väl utan någons ogillande, men icke utan ett starkt intryck på sinnena; ty vid en så betydande mans bestraffning ansåg redan menigheten sjelf sin frihet för öfverdrifven. Tribunen bestämde en annan dag till hans inställelse. — Imellertid kommo till Rom sändebud ifrån Latinarne och Hernikerna, att betyga deras fägnad öfver adelns och menighetens endrägt; de medförde ock af denna anledning, såsom föräring till Jupiter på Capitolium, en gyldene krona af ringa vigt, ty deras rikedomar voro icke stora, och gudsfruktan visade sig mera i fronmhet än i prakt. Genom dessa sändebud blef man ock underrättad, att Æquerna och Volskerna med all makt rustade sig till krig. Konsulerna fingo derföre befallning att emellan sig fördela befälen. Horatius fick Sabinerna på sin lott: Æquerna och Volskerna tillföllo Valerius. Sedan de för dessa krig påbudit en utskrifning, skedde, genom menighetens välvilja, att icke allenast de yngre, utan äfven af dem, som redan fullbordat sin tjenstetid, en stor myckenhet frivillige inställde sig, för att låta sig antecknas. Genom denna tillsats af veteraner blef också krigshären förstärkt, icke blott till antalet, utan äfven i afseende på manskapets beskaffenhet. — Förr än konsulerna tågade ur staden, läto de rista i koppar och på ett offentligt ställe uppsätta decemvirernas lagar, de så kallade tolf taflorna. Några författare berätta, att ædilerna, på tribunernas befallning, besörjt denna förrättning.
KAP. 58 Cajus Claudius — som utaf afsky för decemvirernas illbragder, och i synnerhet förbittrad emot sin brorsons tyranni, hade begifvit sig till Regillum, sitt fordna hemvist — denne redan ålderstigne man var nu återkommen, för att genom sina förböner afvända farorna ifrån den, för hvilkens laster han hade flyktat. Sorgklädd gick han med anhöriga och klienter omkring på Forum, tryckte hvarje enskild medborgares hand och besvor dem »att icke med den vanäran brännmärka Claudiernas ätt, att de skulle anses hafva förtjent fängelse och bojor. En man, hvilkens bild skulle hos dess efterkommande förvara minnet af en högt förnäm ättfader, en lagstiftare och grundläggare af Romerska statens rätt —, låge nu fjättrad ibland nattjufvar och röfvare! Måtte de för ett ögonblick glömma sin vrede, för att lemna rum åt besinning och eftertanka! måtte de heldre för så många Claudiers förbön förlåta en enda, än af hat till en enda förskjuta så mångas böner! Äfven han gjorde detta blott för ättens och namnets skull, och hade icke försonat sig med den, hvilken han i dess olycka önskade undsättning. Genom mandom vore friheten återvunnen; genom mildhet kunde ståndens endrägt vinna stadga.» — Några voro, som bevektes mera af hans ömhet för sin slägt än af deltagande för personen, för hvilken han talade. Men Virginius bad att »de heldre måtto hafva medlidande med honom och hans dotter, och bönhöra, icke den Claudiska ätten, som syntes af ödet bestämd till menighetens tyranner, utan Virginias blodsförvandter och tre tribuner, hvilka, förordnade till menighetens bistånd, sjelfva nu anropade skydd och bistånd af menigheten.» Dessa tårar syntes rättvisare. Appius, som således såg allt hopp förloradt, afhände sig sjelf lifvet, förr än den nya stämningsdagen inträffade. Strax derefter blef Spurius Oppius anklagad af Publius Numitorius. Såsom närvarande i staden, då det orättvisa utslaget fälldes af hans ämbetsbroder, var han, efter honom, det närmaste föremålet för hatet. Det var dock mera den orättvisa han sjelf begått, än den han icke hindrat, som gjorde Oppius hatad. Ett vittne framstod, som hade bevistat sju och tjugo fälttåg, och åtta gånger blifvit utmärkt med utomordentliga belöningar, hvilka han framförde för folkets ögon; han afslet derpå sina kläder och visade sin af gisslar sargade rygg, förklarande, att om den anklagade kunde tillvita honom något enda brott, ville han icke förmena honom, ehuru nu en person utan ämbete, att ännu en gång så misshandla sig. Äfven Oppius blef förd i häkte och slutade der sitt lif före rättegångsdagen. Claudii och Oppii egendom blef af tribunerna indragen. Deras ämbetsbröder gingo i landsflykt; äfven deras förmögenhet indrogs. Marcus Claudius, Virginias föregifne husbonde, blef också anklagad och dömd, men som Virginius sjelf eftergaf dödsstraffet, släpptes han lös och gick till Tibur i landsflykt. Så var Virginia efter döden lyckligare än i lifvet, och hennes skugga, som irrat genom så många hus, för att kräfva hämnd, fann omsider ro, sedan ingen brottsling mer var öfrig.
KAP. 59 En stor rädsla hade betagit adeln, och redan voro tribunernas miner de samma, som förut decemvirernas, då menighets-tribunen Marcus Duilius visligen satte en gräns för deras öfverdrifna makt. »Vi hafve», sade han, »gjort nog både för vår frihet och våra ovänners bestraffning; derföre skall jag icke tillåta att någon vidare detta år stämmes för rätta eller föres i fängelse. Ty jag finner det icke tillbörligt, att man åter uppletar gamla, redan förgätna synder, sedan de nya genom decemvirernas straff äro försonade; och att ingen ting skall hända, som påkallar tribunatets åtgärd, derom försäkrar oss begge konsulernas oupphörliga omsorg att skydda eder frihet.» Denna foglighet hos tribunen skingrade först de adeliges fruktan, men ökade också deras förtrytelse emot konsulerna, hvilka så alldeles hade tillhört menigheten, att en plebejisk ämbetsman förr än en adelig visat omsorg för adelns välfärd och frihet, och deras ovänner förr tröttnat att förfölja dem, än konsulerna visat sig beredda att mota deras sjelfsvåld. Många voro ock som sade, att det varit en feghet af senatorerna att bekräfta de lagar, som konsulerna föreslagit; det var dock ingen tvifvel, att de i statens förvirrade läge varit tvungne att foga sig efter tidsställningen. Kapitel 60-72 Tillbaka till Livius förstasida.