Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA HISTORIEN

TREDJE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72

Cincinnatus diktatur och införandet av tio folktribuner
(458 och 457 f. Kr.)

KAP. 25 Lucius Minucius och Cajus Nautius blefvo derpå konsuler*) (458 f. Kr.), och emottogo de tvänne mål, som förra året blifvit oafgjorda. På samma sätt (som förut) hindrade konsulerna lagförslaget; tribunerna rättegången emot Volscius; men de nya quæstorerna hade mera kraft och mera anseende. Tillika med Marcus Valerius, Manii son och sonson af Volesus, var Titus Quinctius Capitolinus quæstor, hvilken tre gånger hade beklädt konsulatet. Denne, som såg att hvarken Quinctiernas ätt kunde få sin Kæso, eller staten den störste af sina unga män tillbaka, företog sig att med rättvis och pligtenlig fejd förfölja det falska vittnet, som betagit den oskyldige tillfället att tala till sitt försvar. Men som tribunerna, och i synnerhet Virginius, yrkade på sitt förslag, så lemnades konsulerna en tid af tvänne månader till dess skärskådande, för att kunna upplysa folket om det försåt, som derunder doldes, och sedermera låta det skrida till omröstning. Detta beviljade mellanstånd återställde lugnet i staden. Men Æquerna tilläte icke någon långvarig hvila: de bröto den fred, som de året förut ingått med Romarne, och uppdrogo högsta befälet åt Cloelius Gracchus, hvilken på den tiden var utan jemförelse den förste af deras nation. Under anförande af Gracchus kommo de fiendtligt härjande på det Lavicanska och derifrån på det Tusculanska området och lägrade sig slutligen, belastade med byte, på Algidus. Till detta läger kommo Quintus Fabius, Publius Volumnius och Aulus Postumius, såsom sändebud ifrån Rom, att besvära sig öfver oförrätter och i kraft af fördraget fordra ersättning. Æquernas fältherre tillsade dem »att icke vid eken föredraga hvad de af Romerska senaten hade sig anbefaldt; han hade emellertid annat att förrätta». Invid fältherrens tält stod en stor ek, under hvars grenar var ett skuggrikt säte. Till denna trädde nu en af sändebuden och sade: »Denna heliga ek och alla gudar höre, att fördraget är af eder brutet; de förnimme nu vår klagan och understödje snart våra vapen, då vi skola hämnas gudars och rnenniskors på samma gång kränkta rättigheter!» — Sedan sändebuden återkommit till Rom, befallde senaten den ena konsuln att gå med en armé emot Gracchus till Algidus, och uppdrog åt den andra att härja Æquernas land. Tribunerna ville efter sin vana hindra utskrifningen, och skulle kanhända i det yttersta hafva hindrat den; men plötsligen tillkom en ny förskräckelse.

  • E. R. b. 296. — F. Ch. f. 456.
KAP. 26 En talrik skara af Sabiner nalkades, under fiendtligt sköflande, Roms murar. Landsbygden förhärjades, staden sattes i förskräckelse. Då grep menigheten villigt till vapen och, oaktadt tribunernas högljudda motsägelser, blefvo två stora härar upprättade. Nautius förde den ena mot Sabinerna, slog läger vid Eretum och gjorde, till vedergällning, genom små ströftåg, merendels i nattliga utfall, en sådan förödelse i det Sabinska landet, att Romarnes egor, i jemförelse dermed, tycktes nästan vara förskonade af kriget. — Minucius hade i sin förrättning hvarken samma lycka eller samma själskraft. Ty sedan han lägrat sig icke långt ifrån fienden, höll han sig af räddhåga inom lägret, utan att hafva lidit någon betydlig förlust. När fienderna detta märkte, växte, såsom vanligen händer, deras mod af motpartens feghet; de angrepo en natt det Romerska lägret och, då öppet våld föga uträttade, omgåfvo det den följande dagen med förskansningar. Men förrän vallen rundtomkring var uppförd och alla utgångar tillstängde, hade fem ryttare sluppit ut emellan fiendens poster, hvilka förde till Rom den underrättelsen att konsuln och hären voro inneslutne. — Ingenting kunde hända som man så litet förmodat eller fruktat. Så stor blef derföre förskräckelsen, så stor villrådigheten, som om staden, icke lägret, varit af fienden innesluten. Konsuln Nautius hemkallades; men då man äfven af honom icke väntade sig tillräcklig hjelp, och det ansågs nödigt att förordna en diktator, för att rädda staten ur denna våda, så blef Lucius Quinctius Cincinnatus med allmänt bifall dertill utnämnd. — Hvad jag nu skal! berätta, förtjenar uppmärksamhet af dem, för hvilka ingen ting uti menskliga lifvet, i jemförelse med rikedomar, har något värde, och som tro att ingen hög ära eller förtjenst annorstädes kan ega rum, än hvarest egodelar i öfverflöd tillströmma. Lucius Quinctius, den Romerska statens enda hopp, odlade då, på andra sidan Tibern, gent emot det stället, der nu skeppsvarfvet är, ett fält af fyra plogland (jugera), som ännu kallas den Quinctiska ängen. Här träffades han af sändebuden, under det han antingen, stödd på spaden, uppgräfde ett dike, eller körde plogen — med ett ord, sysselsatt med något landtmannaarbete ty derom äro alla ense, — och blef efter ömsesidig helsning anmodad att, klädd i sin toga, afhöra senatens uppdrag, hvilket du önskade mätte lända honom sjelf och det allmänna till välfärd. Full af förundran frågade han, »om allt stode väl till?» och bad tillika sin hustru Racilia skyndsamt hemta hans toga utur kojan. Då han nu aftorkat svett och dam, och framträdde i denna drägt, helsade sändebuden honom med lyckönskningar såsom diktator, kallade honom till Rom, och skildrade den förskräckelse, som rådde i krigshären. Ett fartyg låg för Quinctius på statens föranstaltande färdigt, och på andra stranden emottogs han af sina tre söner, som gått honom till mötes, derefter af andra fränder och vänner, och slutligen utaf större delen af adeln. Omgifven af detta talrika sällskap och företrädd af liktorer, ledsagades han till sitt hus. Äfven af menigheten var ett stort tillopp. Men desse sågo visserligen icke Quinctius med lika glädje; denna ämbetsmakt syntes dem i sig sjelf öfverdrifven, och mannen, åt hvilken den uppdrogs, alltför häftig. Den natten företogs ingen ting vidare, än att man vakade i staden.  
KAP. 27 Sedan diktatorn följande morgonen före solens uppgång blivit sig till Forum, utnämnde han till rvtteri-öfverste Lucius Tarquilius, en man af adelig slägt, som, ehuru han för fattigdom tjenat till fots, likväl var ansedd såsom den käckaste krigare bland hela Romerska manskapet. Med denna rvtteri-öfverste gick han till folkets sammankomst, påbjöd en lagskipningshvila, befallde att alla bodar i staden skulle tillslutas och ingen i enskilda angelägenheter någon ting företaga. Vidare tillsades alla, som voro i vapenför ålder, att, väpnade och försedde hvar och en med kokad mat för fem dagar och tolf skanspålar, före solens nedgång inställa sig på Marsfältet. De som åldren icke tillät att göra fälttjenst ålades att tillaga mat, hvar och en åt sin aftågande granne, under det denne tillagade vapnen och hemtade skanspålarne. Det vapenföra manskapet lopp således hit och dit att skaffa pålar. Hvar och en tog der han fann dem närmast, ingen hindrades och alla voro utan dröjsmål, efter diktatorns påbud, tillstädes. Hären uppställdes nu i en ordning, som var icke allenast beqväm för marsch, utan, om så fordrades, äfven för slagtning. Legionerna anförde diktatorn sjelf, och rytteri-öfversten sitt kavalleri. I båda tropparne gåfvos de förmaningar, som sjelfva tiden fordrade. De skulle öka marschen; man behöfde skynda för att om natten hinna fram till fienden. En Romersk konsul och en Romersk armé höllos belägrade. Redan på tredje dagen voro de inneslutne. Hvad hvarje dag eller natt kunde medföra, vore ovisst. Af ett ögonblick berodde ofta de vigtigaste sakers utgång.» — »Gå på, fanbärare! följ med, kamrat!» ropade äfven soldaterna sins emellan, för att göra sina befälhafvare ett nöje. Vid midnatten hunno de till Algidus, och gjorde halt, när de märkte sig nu vara nära fienden.  
KAP. 28 Sedan diktatorn här ridit omkring det fiendtliga lägret och, så mycket som natten tillät en öfversigt, betraktat dess läge och dess inrättning, gaf han legions-öfverstarne (tribuni militum) befallning att låta kasta trossen tillhopa på ett ställe, och soldaterna med vapen och skanspålar åter intaga sina leder. Hvad han befallde blef verkstäldt. I samma ordning, som under marschen varit iakttagen, ställer han der hela hären i en lång sträcka omkring fiendens läger, och befaller alla vid ett gifvet tecken göra ett anskri och derefter hvar och en framför sig uppkasta en graf och nedslå pålarne. Knappt var denna befallning gifven, så följde tecknet. Soldaten efterkom orderna; ett fältskri skallade omkring fienderna. Öfver fiendens trängde det äfven till konsulns läger; på ena stället väckte det bestörtning, på det andra den största glädje. Med inbördes lyckönskningar ropade Romarne, »att detta vore ett fältskri af medborgare, och hjelp vore för handen»; och började sjelfve från sina poster och vakter att oroa fienden. Konsuln sade; att man icke borde dröja: »detta fältskri förkunnade icke; blott en Romersk härs ankomst utan att den redan vore i verksamhet, och det vore besynnerligt, om icke det fiendtliga lägret redan från yttre sidan vore angripet.» Han befaller derföre sitt folk att fatta vapen och följa honom. Ännu om natten gingo dessa legioner i striden och gåfvo genom ett anskri diktatorn tillkänna, att också på den sidan en afgörande kamp vore börjad. Redan lagade Æquerna sig till att hindra kringskansandet af sina verk, då anfallet af den inre fienden börjades, och de för att hindra dess utbrott midt igenom sitt eget läger måste vända sig, ifrån de skansande, inåt emot de angripande, hvarigenom de lemnade natten ostörd för skansarbetet. Med konsuln fortsattes striden ända till dagningen. I första gryningen voro de redan kringgärdade af diktatorn, och knappt kunde de då emot en här längre uthålla kampen. Då angreps deras läger af Quinctii armé, hvilken efter skansarbetets fullbordande strax återtog vapnen. Här förestod nu en ny kamp, och den förra var ännu lika häftig. Således på tvänne sidor hotade med förderf, vände de sig ifrån strid till böner, och anropade å ena sidan diktatorn, å den andra konsuln, att icke söka segren i deras fullkomliga undergång, att låta dem sträcka gevär och aftåga. Ifrån konsuln visades de till diktatorn, hvilken i sin vrede ålade dem en ny förödmjukelse. Han befallde dem att framföra sin fältherre Cloelius Gracchus och de öfriga hufvudmännen bundna till sig, och att afträda staden Corbio. »Æquernas blod behöfde han icke; dem tillätes att bortgå; men på det de en gång måtte nödgas bekänna, att deras nation vore öfvervunnen och kufvad, skulle de bortgå under oket.» Af tre spjut göres ett (sådant) ok: två stickas i marken och tvärs öfver dem bindes det tredje. Under ett sådant ok lät diktatorn Æquerna aftåga.  
KAP. 29 Sedan han tagit fiendernas läger i besittning, der allting fanns i öfverflöd — ty han hade bortsläppt dem nakna — skänkte han hela bytet blott åt sina egna soldater. Den konsulariska hären och konsuln sjelf tilltalade han med stränghet. »Soldat (sade han), du skall icke hafva någon del i bytet af en fiende, för hvilken du sjelf var nära att blifva ett byte. Och du, Lucius Minucius, skall såsom underfältherre (legatus) anföra dessa legioner, till dess du börjar hafva det mod som egnar en konsul.» Minucius nedlade således konsulatet och blef efter befallning qvar vid hären. Men så villigt lydde man den tiden ett värdigare befäl, att denna armé, mera känslig för välgerningen än för skymfen, icke allenast förärade diktatorn en guldkrona af en marks vigt, utan ock vid hans afresa helsade honom såsom sin skyddsherre (patronus). — I Rom beslöt den af stads-kommendanten Quintus Fabius sammankallade senaten, att Quinctius, i samma ordning som han kom antågande, skulle triumferande inrycka i staden. Framför hans vagn fördes de fiendtliga anförarne. Fälttecknen buros i spetsen; efter honom följde krigshären, belastad med byte. Det säges, att måltider varit tillredda framför alla hus, och att gästerna under triumfsäng och vanligt skämt, såsom lustige dryckesbröder, åtföljt vagnen. — Denna dagen skänktes, med allmänt bifall, Romersk medborgarerätt åt Lucius Mamilius ifrån Tusculum. — Diktatorn skulle genast hafva nedlagt sitt ämbete, om icke rättegången öfver det falska vittnet Volscius gjort något uppehåll. Att denna icke hindrades af tribunerna, verkade deras fruktan för diktatorn. Volscius blef sakfälld och gick till Lanuvium i landsflykt. På sextonde dagen nedlade Quinctius diktaturen, som för sex månader var honom uppdragen. — Vid denna tiden höll konsuln Nautius emot Sabinerna en lysande slagtning vid Eretum. Utom sitt lands förhärjning träffade Sabinerna äfven denna olycka. Quintus Fabius sändes till Algidus att aflösa Minucius. — Vid slutet af året väcktes af tribunerna fråga om lagförslaget. Men som tvänne arméer voro frånvarande, lyckades det senaten att hindra någon föredragning hos folket. Deremot vann menigheten att hon för femte gången åter valde samma tribuner. Det berättas att vargar blifvit sedda på Capitolium, hvilka af hundar bortjagades, och att Capitolium, för detta järteckens skull, genom offer blifvit renadt. — Sådana voro detta årets tilldragelser.  

KAP. 30 Nu följde såsom konsuler Quintus Menenius och Cajus Horatius Pulvillus*) (457 f. Kr.). Då man i början af detta år hade fred för yttre fiender, väckte samma tribuner och samma lagförslag oroligheter inom samhället. Dessa skulle ock hafva gått ännu längre — ty så upphettade voro sinnena — om icke, likasom efter öfverlagdt råd, underrättelse hade inlupit, att posteringen i Corbio genom ett nattligt anfall af Æquerna gått förlorad. Konsulerna sammankallade senaten och fingo sig uppdraget att i hast uppbåda manskap och marschera till Algidus. Nu upphörde striden öfver lagförslaget, men en ny tvist uppkom om utskrifningen, och konsularmakten var nära att besegras af tribunernas motstånd, då en annan förskräckande tidning tillkom: att en Sabinsk här plundrande infallit på Romerska området och derifrån närmade sig till staden. Denna skräck hade den verkan, att tribunerna tilläto utskrifning, likväl icke utan ett vilkor: att såsom de nu i fem år blifvit gäckade, och det skydd, som de kunde gifva, vore för menigheten otillräckligt, så skulle ifrån den tiden tio menighets-tribuner väljas. Nöden tvingade senaten att medgifva detta; endast det förbehåll gjordes, att icke hädanefter samma tribuner åter skulle väljas. Tribunvalet blef genastt företaget, på det icke äfven detta, såsom annat, skulle efter kriget blifva om intet. På sjette och trettionde året efter tribunatets första inrättning valdes tio menighets-tribuner, tvänne af hvardera klassen, och stadgades tillika, att de framgent på samma sätt skulle väljas. Sedan utskrifningen derefter var förrättad, tågade Minucius emot Sabinerna, men träffade ingen fiende. Emot Æquerna, hvilka sedan de mördat besättningen i Corbio, äfven bemäktigat sig Ortona, höll Horatius en drabbning på Algidus, dödade många och fördref fienden icke allenast ifrån Algidus, utan äfven från Corbio och Ortona. Staden Corbio lät han ock, för förräderiet emot besättningen, i grund förstöra.

Kapitel 31-59
Tillbaka till Livius förstasida.

  • E. R. b. 297. — F. Ch. f. 455.