|
Örjan Martinsson
| |
|
TREDJE
BOKEN
1,
2, 3, 4,
5, 6, 7,
8,
9, 10,
11, 12,
13, 14,
15, 16,
17, 18,
19, 20,
21, 22,
23, 24,
25, 26,
27, 28,
29, 30,
31, 32,
33, 34,
35, 36,
37, 38,
39, 40,
41, 42,
43, 44,
45, 46,
47, 48,
49, 50,
51, 52,
53, 54,
55, 56,
57, 58,
59, 60,
61, 62,
63, 64,
65, 66,
67, 68,
69, 70,
71, 72
|
|
Cincinnatus diktatur och införandet
av tio folktribuner
(458 och 457 f. Kr.)
KAP. 25 Lucius Minucius
och Cajus Nautius blefvo derpå konsuler*) (458
f. Kr.), och emottogo de tvänne mål, som förra året
blifvit oafgjorda. På samma sätt (som förut) hindrade konsulerna
lagförslaget; tribunerna rättegången emot Volscius; men de nya
quæstorerna hade mera kraft och mera anseende. Tillika med Marcus
Valerius, Manii son och sonson af Volesus, var Titus Quinctius
Capitolinus quæstor, hvilken tre gånger hade beklädt konsulatet.
Denne, som såg att hvarken Quinctiernas ätt kunde få sin Kæso, eller
staten den störste af sina unga män tillbaka, företog sig att med
rättvis och pligtenlig fejd förfölja det falska vittnet, som betagit den
oskyldige tillfället att tala till sitt försvar. Men som tribunerna, och
i synnerhet Virginius, yrkade på sitt förslag, så lemnades konsulerna
en tid af tvänne månader till dess skärskådande, för att kunna upplysa
folket om det försåt, som derunder doldes, och sedermera låta det
skrida till omröstning. Detta beviljade mellanstånd återställde lugnet i
staden. Men Æquerna tilläte icke någon långvarig hvila: de bröto den
fred, som de året förut ingått med Romarne, och uppdrogo högsta befälet
åt Cloelius Gracchus, hvilken på den tiden var utan jemförelse den
förste af deras nation. Under anförande af Gracchus kommo de fiendtligt
härjande på det Lavicanska och derifrån på det Tusculanska området och
lägrade sig slutligen, belastade med byte, på Algidus. Till detta läger
kommo Quintus Fabius, Publius Volumnius och Aulus Postumius, såsom
sändebud ifrån Rom, att besvära sig öfver oförrätter och i kraft af
fördraget fordra ersättning. Æquernas fältherre tillsade dem »att icke
vid eken föredraga hvad de af Romerska senaten hade sig anbefaldt; han
hade emellertid annat att förrätta». Invid fältherrens tält stod en stor
ek, under hvars grenar var ett skuggrikt säte. Till denna trädde nu en
af sändebuden och sade: »Denna heliga ek och alla gudar höre, att
fördraget är af eder brutet; de förnimme nu vår klagan och understödje
snart våra vapen, då vi skola hämnas gudars och rnenniskors på samma
gång kränkta rättigheter!» — Sedan sändebuden återkommit till Rom,
befallde senaten den ena konsuln att gå med en armé emot Gracchus till
Algidus, och uppdrog åt den andra att härja Æquernas land. Tribunerna
ville efter sin vana hindra utskrifningen, och skulle kanhända i det
yttersta hafva hindrat den; men plötsligen tillkom en ny förskräckelse. |
- E. R. b. 296. — F. Ch. f. 456.
|
|
KAP. 26 En
talrik skara af Sabiner nalkades, under fiendtligt sköflande, Roms
murar. Landsbygden förhärjades, staden sattes i förskräckelse. Då grep
menigheten villigt till vapen och, oaktadt tribunernas högljudda
motsägelser, blefvo två stora härar upprättade. Nautius förde den ena
mot Sabinerna, slog läger vid Eretum och gjorde, till vedergällning,
genom små ströftåg, merendels i nattliga utfall, en sådan förödelse i
det Sabinska landet, att Romarnes egor, i jemförelse dermed, tycktes
nästan vara förskonade af kriget. — Minucius hade i sin förrättning
hvarken samma lycka eller samma själskraft. Ty sedan han lägrat sig icke
långt ifrån fienden, höll han sig af räddhåga inom lägret, utan att
hafva lidit någon betydlig förlust. När fienderna detta märkte, växte,
såsom vanligen händer, deras mod af motpartens feghet; de angrepo en
natt det Romerska lägret och, då öppet våld föga uträttade, omgåfvo det
den följande dagen med förskansningar. Men förrän vallen rundtomkring
var uppförd och alla utgångar tillstängde, hade fem ryttare sluppit ut
emellan fiendens poster, hvilka förde till Rom den underrättelsen att
konsuln och hären voro inneslutne. — Ingenting kunde hända som man så
litet förmodat eller fruktat. Så stor blef derföre förskräckelsen, så
stor villrådigheten, som om staden, icke lägret, varit af fienden
innesluten. Konsuln Nautius hemkallades; men då man äfven af honom icke
väntade sig tillräcklig hjelp, och det ansågs nödigt att förordna en
diktator, för att rädda staten ur denna våda, så blef Lucius Quinctius
Cincinnatus med allmänt bifall dertill utnämnd. — Hvad jag nu skal!
berätta, förtjenar uppmärksamhet af dem, för hvilka ingen ting uti
menskliga lifvet, i jemförelse med rikedomar, har något värde, och som
tro att ingen hög ära eller förtjenst annorstädes kan ega rum, än
hvarest egodelar i öfverflöd tillströmma. Lucius Quinctius, den Romerska
statens enda hopp, odlade då, på andra sidan Tibern, gent emot det
stället, der nu skeppsvarfvet är, ett fält af fyra plogland (jugera),
som ännu kallas den Quinctiska ängen. Här träffades han af sändebuden,
under det han antingen, stödd på spaden, uppgräfde ett dike, eller körde
plogen — med ett ord, sysselsatt med något landtmannaarbete ty derom äro
alla ense, — och blef efter ömsesidig helsning anmodad att, klädd i sin
toga, afhöra senatens uppdrag, hvilket du önskade mätte lända honom
sjelf och det allmänna till välfärd. Full af förundran frågade han, »om
allt stode väl till?» och bad tillika sin hustru Racilia skyndsamt hemta
hans toga utur kojan. Då han nu aftorkat svett och dam, och framträdde i
denna drägt, helsade sändebuden honom med lyckönskningar såsom diktator,
kallade honom till Rom, och skildrade den förskräckelse, som rådde i
krigshären. Ett fartyg låg för Quinctius på statens föranstaltande
färdigt, och på andra stranden emottogs han af sina tre söner, som gått
honom till mötes, derefter af andra fränder och vänner, och slutligen
utaf större delen af adeln. Omgifven af detta talrika sällskap och
företrädd af liktorer, ledsagades han till sitt hus. Äfven af menigheten
var ett stort tillopp. Men desse sågo visserligen icke Quinctius med
lika glädje; denna ämbetsmakt syntes dem i sig sjelf öfverdrifven, och
mannen, åt hvilken den uppdrogs, alltför häftig. Den natten företogs
ingen ting vidare, än att man vakade i staden. |
|
|
KAP. 27 Sedan diktatorn följande morgonen före solens
uppgång blivit sig till Forum, utnämnde han till rvtteri-öfverste Lucius
Tarquilius, en man af adelig slägt, som, ehuru han för fattigdom tjenat
till fots, likväl var ansedd såsom den käckaste krigare bland hela
Romerska manskapet. Med denna rvtteri-öfverste gick han till folkets
sammankomst, påbjöd en lagskipningshvila, befallde att alla bodar i
staden skulle tillslutas och ingen i enskilda angelägenheter någon ting
företaga. Vidare tillsades alla, som voro i vapenför ålder, att, väpnade
och försedde hvar och en med kokad mat för fem dagar och tolf
skanspålar, före solens nedgång inställa sig på Marsfältet. De som
åldren icke tillät att göra fälttjenst ålades att tillaga mat, hvar och
en åt sin aftågande granne, under det denne tillagade vapnen och hemtade
skanspålarne. Det vapenföra manskapet lopp således hit och dit att
skaffa pålar. Hvar och en tog der han fann dem närmast, ingen hindrades
och alla voro utan dröjsmål, efter diktatorns påbud, tillstädes. Hären
uppställdes nu i en ordning, som var icke allenast beqväm för marsch,
utan, om så fordrades, äfven för slagtning. Legionerna anförde diktatorn
sjelf, och rytteri-öfversten sitt kavalleri. I båda tropparne gåfvos de
förmaningar, som sjelfva tiden fordrade. De skulle öka marschen; man
behöfde skynda för att om natten hinna fram till fienden. En Romersk
konsul och en Romersk armé höllos belägrade. Redan på tredje dagen voro
de inneslutne. Hvad hvarje dag eller natt kunde medföra, vore ovisst. Af
ett ögonblick berodde ofta de vigtigaste sakers utgång.» — »Gå på,
fanbärare! följ med, kamrat!» ropade äfven soldaterna sins emellan, för
att göra sina befälhafvare ett nöje. Vid midnatten hunno de till Algidus,
och gjorde halt, när de märkte sig nu vara nära fienden. |
|
|
KAP. 28 Sedan
diktatorn här ridit omkring det fiendtliga lägret och, så mycket som
natten tillät en öfversigt, betraktat dess läge och dess inrättning, gaf
han legions-öfverstarne (tribuni militum) befallning att låta
kasta trossen tillhopa på ett ställe, och soldaterna med vapen och
skanspålar åter intaga sina leder. Hvad han befallde blef verkstäldt. I
samma ordning, som under marschen varit iakttagen, ställer han der hela
hären i en lång sträcka omkring fiendens läger, och befaller alla vid
ett gifvet tecken göra ett anskri och derefter hvar och en framför sig
uppkasta en graf och nedslå pålarne. Knappt var denna befallning gifven,
så följde tecknet. Soldaten efterkom orderna; ett fältskri skallade
omkring fienderna. Öfver fiendens trängde det äfven till konsulns läger;
på ena stället väckte det bestörtning, på det andra den största glädje.
Med inbördes lyckönskningar ropade Romarne, »att detta vore ett fältskri
af medborgare, och hjelp vore för handen»; och började sjelfve från sina
poster och vakter att oroa fienden. Konsuln sade; att man icke borde
dröja: »detta fältskri förkunnade icke; blott en Romersk härs ankomst
utan att den redan vore i verksamhet, och det vore besynnerligt, om icke
det fiendtliga lägret redan från yttre sidan vore angripet.» Han
befaller derföre sitt folk att fatta vapen och följa honom. Ännu om
natten gingo dessa legioner i striden och gåfvo genom ett anskri
diktatorn tillkänna, att också på den sidan en afgörande kamp vore
börjad. Redan lagade Æquerna sig till att hindra kringskansandet af sina
verk, då anfallet af den inre fienden börjades, och de för att hindra
dess utbrott midt igenom sitt eget läger måste vända sig, ifrån de
skansande, inåt emot de angripande, hvarigenom de lemnade natten ostörd
för skansarbetet. Med konsuln fortsattes striden ända till dagningen. I
första gryningen voro de redan kringgärdade af diktatorn, och knappt
kunde de då emot en här längre uthålla kampen. Då angreps deras
läger af Quinctii armé, hvilken efter skansarbetets fullbordande strax
återtog vapnen. Här förestod nu en ny kamp, och den förra var ännu lika
häftig. Således på tvänne sidor hotade med förderf, vände de sig ifrån
strid till böner, och anropade å ena sidan diktatorn, å den andra
konsuln, att icke söka segren i deras fullkomliga undergång, att låta
dem sträcka gevär och aftåga. Ifrån konsuln visades de till diktatorn,
hvilken i sin vrede ålade dem en ny förödmjukelse. Han befallde dem att
framföra sin fältherre Cloelius Gracchus och de öfriga hufvudmännen
bundna till sig, och att afträda staden Corbio. »Æquernas blod behöfde
han icke; dem tillätes att bortgå; men på det de en gång måtte nödgas
bekänna, att deras nation vore öfvervunnen och kufvad, skulle de bortgå
under oket.» Af tre spjut göres ett (sådant) ok: två stickas i marken
och tvärs öfver dem bindes det tredje. Under ett sådant ok lät diktatorn
Æquerna aftåga. |
|
|
KAP. 29 Sedan han tagit fiendernas läger i besittning,
der allting fanns i öfverflöd — ty han hade bortsläppt dem nakna —
skänkte han hela bytet blott åt sina egna soldater. Den konsulariska
hären och konsuln sjelf tilltalade han med stränghet. »Soldat (sade
han), du skall icke hafva någon del i bytet af en fiende, för hvilken du
sjelf var nära att blifva ett byte. Och du, Lucius Minucius, skall såsom
underfältherre (legatus) anföra dessa legioner, till dess du
börjar hafva det mod som egnar en konsul.» Minucius nedlade således
konsulatet och blef efter befallning qvar vid hären. Men så villigt
lydde man den tiden ett värdigare befäl, att denna armé, mera känslig
för välgerningen än för skymfen, icke allenast förärade diktatorn en
guldkrona af en marks vigt, utan ock vid hans afresa helsade honom såsom
sin skyddsherre (patronus). — I Rom beslöt den af
stads-kommendanten Quintus Fabius sammankallade senaten, att Quinctius,
i samma ordning som han kom antågande, skulle triumferande inrycka i
staden. Framför hans vagn fördes de fiendtliga anförarne. Fälttecknen
buros i spetsen; efter honom följde krigshären, belastad med byte. Det
säges, att måltider varit tillredda framför alla hus, och att gästerna
under triumfsäng och vanligt skämt, såsom lustige dryckesbröder, åtföljt
vagnen. — Denna dagen skänktes, med allmänt bifall, Romersk
medborgarerätt åt Lucius Mamilius ifrån Tusculum. — Diktatorn skulle
genast hafva nedlagt sitt ämbete, om icke rättegången öfver det falska
vittnet Volscius gjort något uppehåll. Att denna icke hindrades af
tribunerna, verkade deras fruktan för diktatorn. Volscius blef sakfälld
och gick till Lanuvium i landsflykt. På sextonde dagen nedlade Quinctius
diktaturen, som för sex månader var honom uppdragen. — Vid denna tiden
höll konsuln Nautius emot Sabinerna en lysande slagtning vid Eretum.
Utom sitt lands förhärjning träffade Sabinerna äfven denna olycka.
Quintus Fabius sändes till Algidus att aflösa Minucius. — Vid slutet af
året väcktes af tribunerna fråga om lagförslaget. Men som tvänne arméer
voro frånvarande, lyckades det senaten att hindra någon föredragning hos
folket. Deremot vann menigheten att hon för femte gången åter valde
samma tribuner. Det berättas att vargar blifvit sedda på Capitolium,
hvilka af hundar bortjagades, och att Capitolium, för detta järteckens
skull, genom offer blifvit renadt. — Sådana voro detta årets
tilldragelser. |
|
|
KAP. 30 Nu
följde såsom konsuler Quintus Menenius och Cajus Horatius Pulvillus*)
(457 f. Kr.). Då man i början af detta år
hade fred för yttre fiender, väckte samma tribuner och samma lagförslag
oroligheter inom samhället. Dessa skulle ock hafva gått ännu längre — ty
så upphettade voro sinnena — om icke, likasom efter öfverlagdt råd,
underrättelse hade inlupit, att posteringen i Corbio genom ett nattligt
anfall af Æquerna gått förlorad. Konsulerna sammankallade senaten och
fingo sig uppdraget att i hast uppbåda manskap och marschera till
Algidus. Nu upphörde striden öfver lagförslaget, men en ny tvist uppkom
om utskrifningen, och konsularmakten var nära att besegras af
tribunernas motstånd, då en annan förskräckande tidning tillkom: att en
Sabinsk här plundrande infallit på Romerska området och derifrån närmade
sig till staden. Denna skräck hade den verkan, att tribunerna tilläto
utskrifning, likväl icke utan ett vilkor: att såsom de nu i fem år
blifvit gäckade, och det skydd, som de kunde gifva, vore för menigheten
otillräckligt, så skulle ifrån den tiden tio menighets-tribuner väljas.
Nöden tvingade senaten att medgifva detta; endast det förbehåll gjordes,
att icke hädanefter samma tribuner åter skulle väljas. Tribunvalet blef
genastt företaget, på det icke äfven detta, såsom annat, skulle efter
kriget blifva om intet. På sjette och trettionde året efter tribunatets
första inrättning valdes tio menighets-tribuner, tvänne af
hvardera klassen, och stadgades tillika, att de framgent på samma sätt
skulle väljas. Sedan utskrifningen derefter var förrättad, tågade
Minucius emot Sabinerna, men träffade ingen fiende. Emot Æquerna, hvilka
sedan de mördat besättningen i Corbio, äfven bemäktigat sig Ortona, höll
Horatius en drabbning på Algidus, dödade många och fördref fienden icke
allenast ifrån Algidus, utan äfven från Corbio och Ortona. Staden Corbio
lät han ock, för förräderiet emot besättningen, i grund förstöra.
Kapitel 31-59
Tillbaka till Livius förstasida. |
- E. R. b. 297. — F. Ch. f. 455.
|
|
