Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA HISTORIEN

TREDJE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72

Innehåll

Oroligheter i anledning af åkerdelningsförslagen. Capitolium, eröfradt af landsflyktingar och slafvar, återvinnes, sedan de blifvit slagne. Uppskattning förrättas tvenne gånger. Vid den förra räknas ett hundrade fyra tusende två hundrade fjorton medborgare (104 214), förutom faderlösa barn; vid den sednare ett hundrade sjutton tusende två hundrade nitton (117 219)1 (Kap. l— 24). — Efter en olycklig slagtning emot Æquerna, blir Lucius Quinctius Cincinnatus utnämnd till diktator, och ifrån landet, der han sysselsatte sig med jordbruk, hemtad till att föra detta krig (Kap. 25—29). — Menighets-tribunernas antal ökas till tio, på det trettiondesjette året sedan de förste blifvit tillsatte (Kap. 30). — Sedan man genom sändebud begärt och erhållit del af Athens lagar, blifva, på det trehundrade andra året efter Roms byggnad, decemvirer (tiomän) i stället för konsuler, och utan några andra öfverhetsämbeten, förordnade för att författa och föreslå lagar; och såsom förut ifrån konungar till konsuler, så öfverflyttas nu högsta makten ifrån konsuler till decemvirer. Desse framlägga tio lagtaflor, och uppföra sig i sitt ämbete med måtta, för hvilken orsak man besluter att äfven det andra året behålla samma styrelse; de lägga då tvenne nya taflor till de förra tio, men föröfva många våldsamheter, vägra att nedlägga ämbetet och behålla det inpå tredje året, till dess Appii Claudii utsväfning gör slut på deras hatade regering. Ty denne, som blifvit förälskad i en flicka, beställer någon att göra anspråk på henne såsom slafvinna, och tvingar derigenom hennes fader Virginius att med en knif, hemtad ur närmaste bod, döda sin dotter, emedan han icke på annat sätt kan rädda henne undan dens våld, som vill förnedra henne. Uppretad genom detta exempel af den största tygellöshet besätter menigheten det Aventinska berget och tvingar decemvirerna att nedlägga sitt ämbete. Appius och en af hans ämbetsbröder, hvilka ibland dem voro mest straffbarn, kastas i fängelse; de öfrige drifvas i landsflykt (Kap. 31—59). — För öfrigt innefattar denna bok flera lyckliga krig emot Sabinerna, Volskerna och Æquerna, samt ett domslut, som föga hedrar det Romerska folket, hvilket, valdt till skiljeman emellan Ardeaterna och Aricinerna, tilldömer sig sjelf det omtvistade landstycket (Kap. 60—72).

  1. I kapitel 24 har Kolmodin uppgivit uppskattningen till 117 319 (vilket är den korrekta uppgiften).

 

Kamp om jordfördelningen och krig med grannfolken1
(467-459 f. Kr.

)KAP. 1 Efter eröfringen af Antium blefvo Tiberius Æmilius och Quintus Fabius konsuler*) (467 f. Kr.). Det var densamme Fabius Quintus som ensam öfverblifvit af sin vid Cremera utslocknade ätt. Redan under sitt förra konsulat hade Æmilius tillstyrkt en utdelning af jord åt menigheten. Åkerdelningens försvarare hade derföre äfven under hans andra konsulat fattat nytt hopp om ett sådant beslut; tribunerna, som trodde att en sak, som så ofta emot konsulerna blifvit försökt, skulle åtminstone med bistånd af en konsul kunna vinna framgång, åtogo sig dess utförande, och konsuln förblef vid sin tanka. Innehafvarne deremot, en stor del af adeln, som beklagade sig att statens förste man sysselsatte sig med tribuniciska upptåg och sökte folkgunst genom bortskänkande af andras egendom, hade härigenom hvälft det förhatliga af hela saken ifrån tribunerna på konsuln. En häftig kamp hade varit oundviklig, om icke Fabius hade afgjort saken genom ett förslag, som för intetdera partiet var motbjudande. »Under Titi Quinctii anförande och öfverbefäl hade året förut ifrån Volskerna ett betydligt landstycke blifvit eröfradt; i Antium, en närbelägen och beqväm sjöstad, kunde ett nybygge anläggas; på detta sätt kunde menigheten utan egendomsherrarnes klagomål bekomma jordegor och staten förblifva i endräkt.» Detta förslag antogs, och han utnämnde, till jordskiftningen tre fullmäktiga, Titus Quinctius, Aulus Virginius, Publius Furius. — Alla, som ville erhålla jord, uppmanades att uppgifva sina namn. Tillgången verkade straxt (såsom merändels händer) afsmak, och så få anmälde sig, att till antalets fyllande äfven Volsker måste antagas till nybyggare. Den öfriga hopen ville heldre i Rom fordra än annorstädes emottaga jordegendom. — Æquerna bådo Quintus Fabius. som gått emot dem med en här, om fred, och gjorde den sjelfve om intet genom ett plötsligt infall i det Latinska landet.

  1. Bok 3 fortsätter med samma ämne som slutet av bok 2. Krigen mot bergsfolken aeqerna och volskerna som pågår nästan oavbrutet under 400-talet är förmodligen orsakade av den rubbning av maktbalansen som etruskernas tillbakagång hade lett till. Bergsfolken försökte få kontroll över betesmark samt få tillgång till kusten som etruskerna tidigare dominerat. De jordbrukande romarna och latinarna tvingades därför kämpa för sin överlevnad mot bergsfolkens strövtåg. De nästan ständiga segrar som Livius rapporterar kan inte vara en rättvis bild av det verkliga läget. Jfr Livius egna funderingar kring detta i VI, 12.— Angående klasstriderna i Rom så är Livius skildring sannolikt grovt anakronistisk. Han har överfört senrepublikens politiska förhållanden till 400-talet för att brodera ut knapphändiga uppgifter om motsättningar mellan patricier och plebejer.
  • E. R. b. 287. — F. Ch. f. 465.
KAP. 2 Quintus Servilius, som tillika med Spurius Postumius blef konsul*) (466 f. Kr.), sändes det följande året emot Æquerna, och slog läger på Latinarnes område. I detta läger qvarhöll en nödtvungen hvila den af sjukdom angripna krigshären, och kriget drogs ut in på tredje året, då Quintus Fabius och Titus Quinctius voro konsuler**) (465 f. Kr.). Åt Fabius uppdrogs detta befäl utan lottning, emedan han förut, såsom segrare, hade gifvit Æquerna fred. Aftågande med det säkra hopp att hans blotta namn skulle återföra Æquerna till fredliga tänkesätt, affärdade han en beskickning till nationens sammankomst med följande budskap: »Konsuln Quintus Fabius läte säga dem, att han hade från Æquerna burit fred till Rom, från Rom bure han nu till Æquerna krig, och det med samma hand väpnad, som han förut räckt dem försonad. Genom hvilkas trolöshet och edsbrott detta skedde, dertill vore gudarne nu vittnen, snart skulle de blifva hämnare. Men huru ock dermed måtte vara, för sin del önskade han äfven nu, att Æquerna heldre måtte frivilligt ångra sig än blottställa sig för fiendtligheter. Ångrade de sig, så skulle de till den bepröfvade mildheten hafva en säker tillflykt; men om de funno behag i mened, så vore det mera med gudarnes än sina fienders vrede som de måste kriga.» Långt ifrån att dessa ord gjorde på någon det minsta intryck, var det nära att sändebuden blifvit misshandlade, och en krigshär skickades emot Romarne till Algidus. När tidning härom inlupit till Rom, var det mera harmen öfver detta uppförande, än någon fara, som drog också den andra konsuln ur staden. Två konsulariska härar ryckte således emot fienden i slagordning för att genast begynna träffning. Men som dagen just då var nära förliden, ropade någon ifrån fiendens läger: »Detta, Romare, är att prunka med krig, icke att föra det. Vid nattens inbrott ställen I eder i slagordning! En längre dager behöfs för den kamp oss förestår. I morgon, vid solens uppgång, återkommen på valplatsen. Våren obekymrade: det skall icke fattas tillfälle att strida.» Retad af dessa uttryck fördes soldaten tillbaka i lägret till följande dagen, och lång tycktes honom den natt blifva, som skulle fördröja striden. Emellertid stärkte man sig med mat och sömn. Med följande dagens ljus stod Romerska hären långt förut uppställd till slagtning, då ändteligen också Æquerna framryckte. Drabbningen var på begge sidor häftig, ty Romarne kämpade med förbittring och hat, och Æquerna nödgade medvetandet af en sjelfförvållad fara, och misströstan att någonsin vidare blifva trodda, att våga och försöka det yttersta. Likväl kunde icke Æquerna hålla stånd emot den Romerska hären. Slagna drogo de sig tillbaka i sitt land, men, ännu icke mera fredligt sinnadt, förebrådde det trotsiga manskapet sina befälhafvare, »att de låtit saken ankomma på ett fältslag, ett stridssätt, hvaruti Romarne voro öfverlägsne. Æquerna voro skickligare till härjningar och ströftåg, och många små troppar, här och der spridda, förde krig med större fördel, än den oviga massan af en enda krigshär.»
  • E. R. b. 288. — F. Ch. f. 464.
  • E. R. b. 289. — F. Ch. f. 463.
KAP. 3 Sedan de qvarlemnat en betäckning för lägret, bröto de således upp och inföllo med sådant larm i det Romerska landet, att de ända till staden utbredde förskräckelse. Sjelfva det oförmodade af saken gjorde bestörtningen större, ty ingenting kunde man mindre befara, än att en besegrad och i sitt läger nästan kringhvärfd fiende skulle tänka på plundring. Landtboer, som bäfvande störtade in genom portarne, och af en ogrundad fruktan öfverdrefvo allt, ropade dessutom, att det vore icke ett ströftåg, icke mindre betydliga röfvareband, utan hela härar och legioner af fiender, som antågade och i full fart rusade att angripa staden. De som stått dessa närmast berättade för andra, hvad de otydligt hört, följaktligen ännu mer öfverdrifvet. Löpandet och skriandet af dem som ropade till vapen liknade nästan förvirringen i en eröfrad stad. Lyckligtvis hade konsuln Quinctius just då ifrån Algidus återkommit till Rom; detta hämmade förskräckelsen. Han stillade larmet, förebrådde dem att de fruktade för besegrade fiender och utsatte vakter vid portarne. Derefter sammankallade han senaten, påbjöd, efter dess godtfinnande, en lagskipningshvila (Justitium), förordnade Quintus Servilius till kommendant i staden (Præfectus Urbis) och gick att försvara gränserna, men träffade ingen fiende på landet. Den andra konsuln hade emellertid en utmärkt framgång. Ty på den väg, som han visste att fienden skulle taga, angrep han honom, då han rofbelastad, och följaktligen ovigare i sina rörelser, framtågade, och lät honom dyrt umgälla sitt plundrande. Blott få af fienderna undkommo försåtet och allt bytet blef återtaget. Konsuln Quinctii återkomst till staden gjorde således efter flera dagar slut på stilleståndet i lagskipningen. En uppskattning blef derefter hållen och det femåriga reningsoffret af Quinctius förrättadt. Etthundrade fyratusende tvåhundrade fjorton (104 214) medborgare skola vid denna uppskattning blifvit antecknade, oberäknade barn af båda könen, som förlorat sina föräldrar. — Hos Æquerna föreföll icke vidare något märkvärdigt. De drogo sig tillbaka inom sina städer och läto sitt land brännas och härjas. Fiendtligt ströfvande tågade konsuln flera gånger genom hela deras område och återkom sedan till Rom rik på ära och byte.  

KAP. 4 Konsuler blefvo derefter Aulus Postumius Albus och Spurius Furius Fusus*) (464 f. Kr.). Slägtnamnet Furius har af somliga blifvit skrifvet Fusius; jag erinrar detta, på det man icke må anse för en olikhet af personer, det som blott är en olikhet i namn. — Man tviflade nu icke att endera konsuln skulle gå i fält emot Æquerna. Dessa sökte derföre bistånd af Volskerna från Ecetra. Det blef dem med nöje erbudet — så täflade dessa samhällen i ett oupphörligt hat till Romarne — och man rustade sig med största eftertryck till krig. Hernikerna märkte det och underrättade Romarne att Ecetranerna hade affallit till Æquerna. Äfven kolonialstaden Antium hölls misstänkt, emedan en stor hop af menniskor hade efter stadens eröfring flyktat derifrån till Æquerna, och just dessa hade under loppet af det Æquiska kriget utmärkt sig såsom deras käckaste krigare. Då Æquerna sedermera blefvo drifna in i sina städer, skingrades denna hop, återvände till Antium, och bragte de redan af eget lynne trolösa kolonisterna till affall från Romarne. Saken var ännu icke mogen, då deras tillärnade resning blef anmäld hos senaten. Det uppdrogs derföre åt konsulerna att inkalla koloniens hufvudmän till Rom och efterfråga huru saken förhölle sig. Sedan desse utan vägran infunnit sig, blefvo de af konsuln föreställde senaten, men besvarade de förelagda frågorna på sådant sätt, att de affärdades mera misstänkte än de kommit. Kriget ansågs ifrån den stunden såsom säkert. Den ene konsuln, Spurius Furius, hvilken denna post genom lottning tillfallit, aftågade således emot Æquerna och träffade fienden plundrande på Hernikernas område. Okunnig om dess styrka, emedan den ingenstäds blifvit sedd tillsamman, blottställde han oförsigtigt sin till antalet underlägsna här i ett fältslag. Slagen i första drabbningen, drog han sig tillbaka i lägret, men faran var dermed icke slutad. Ty så väl natten derefter som följande dagen blef lägret med sådan styrka inneslutet och bestormadt, att icke en gång ett budskap till Rom derifrån kunde afskickas. Det var Hernikerna som anmälde både den olyckliga slagtningen och konsulns samt härens inspärrande. Hos rådet injagades derigenom en sådan skräck, att den andre konsuln Postumius fick sig uppdraget »att bevaka, att staten icke måtte lida något afbräck»: en form för senatsbeslut som alltid varit ansedd såsom den yttersta nödens. För rådligast ansågs att konsuln sjelf qvarblef i Rom för att utskrifva alla, som kunde bära vapen, och att Titus Quinctius i konsulns ställe afgick med en bundsförvandts-här till lägrets undsättning. För att göra denna fulltalig, ålades Latinarne och Hernikerna samt kolonien Antium att förse Quinctius med subitarier; — så kallade man då för tiden troppar, som i hast sammanbragtes.

  • E. R. b. 290. — F. Ch. f. 462.
KAP. 5 Många rörelser föreföllo under dessa dagar och många anfall ifrån olika sidor, emedan fienden, öfverlägsen i antal, företog sig att på många punkter splittra den Romerska styrkan, som förmodligen icke för allt skulle vara tillräcklig. På samma gång bestormades lägret och en del af hären afsändes för att sköfla Romerska landet och, i fall omständigheterna så fogade, göra ett försök emot sjelfva staden. Lucius Valerius förordnades till stadens försvar; konsuln Postumius sändes att hämma landets förhärjande. Uti intet afseende sparades någon omtanka eller möda. Vakter fördelades kring staden, poster vid portarne, besättning på murarne, och — det som i en sådan villervalla var oundvikligt — all lagskipning blef för flera dagar inställd. — Konsuln Furius, som i början overksam inom lägret hade uthärdat en belägring, gjorde emellertid från bakporten (porta decumana) ett utfall emot den säkra fienden, men ehuru han kunnat förfölja honom, stannade han af fruktan att lägret ifrån andra sidan skulle blifva angripet. Underfältherren Furius, en broder af konsuln, hänfördes längre i sitt lopp, och märkte, under hettan af förföljandet, hvarken de sinas återtåg, eller fienderna, som föllo honom i ryggen. Således afskuren, stupade han under ett tappert motvärn, efter många fruktlösa bemödanden att göra sig väg till lägret. Konsuln sjelf gick, vid tidningen att hans broder var kringränd, tillbaka i striden, men sårad, då han med mera djerfhet än nödig varsamhet störtade sig midt i träffningen, blef han af de kringstående med möda räddad, och nedslog modet hos de sina, jemte det han ökade fiendernas trotsighet. Uppeldade genom underfältherrens död och konsulns sår, kunde desse nu vidare genom ingen makt emotstås, då Romarne, tillbakadrifne i sitt läger, hvarken i hopp eller i krafter dem like, å nyo höllos inneslutna. Allt hade således här lupit fara att förloras, om icke Titus Quinctius med främmande troppar — en här af Latinare och Herniker — hade kommit till undsättning. Han föll Æquerna, — hvilka, endast uppmärksamme på Romerska lägret, trotsande framvisade underfältherrens hufvud — i ryggen, och då på samma tid, vid ett tecken som han på afstånd gifvit, ett utfall gjordes ifrån lägret, omringade han ett stort antal af fiender. — Mindre var Æquernas manspillan på det Romerska området, men mera utbredd deras flykt. Ty medan de der ströfvande bortförde byte, blefvo de angripna af Postumius på flera ställen, dem han efter behofvet besatt med troppar, och då de skingrade utan ordning togo flykten, stötte de på den segrande Quinctius, som återkom med den sårade konsuln. Då hämnades den konsulariska hären, i en lysande slagtning, konsulns sår, underfältherrens och tropparnes död. Stora voro de förluster som under dessa dagar å ömse sidor tillfogades och ledos. Svårt är det, på ett sådant afstånd af tid, att med trovärdighet uppgifva ett bestämdt antal af dem som kämpade eller föllo. Icke dess mindre vågar Valerius ifrån Antium att göra en sådan beräkning. Femtusen trehundra man (säger han) slogo Romarne i Hernikernas land; af de Æquiska fribytarne, som härjande genomströfvade Romerska området, blefvo tvåtusen fyrahundra af konsuln Aulus Postumius nedhuggne; den öfriga hopen, som, med det byte den bortförde, stötte på Quinctius, undkom på långt när icke med så ringa förlust. Fyratusen och derutöfver tvåhundratrettio — ty med sådan noggrannhet bestämmer han antalet1 — skola af dessa blifvit på platsen. — Sedan man återkommit till Rom och lagskipningen åter var satt i verksamhet, syntes himmelen brinna i ljus låga; äfven andra järtecken blefvo antingen verkligen sedde, eller framställde för den uppskrämda fantasien, bilder utan verklighet. För att afböja dessa skräcksyner pålystes en tre dagars högtid, under hvilken alla tempel uppfylldes med män och qvinnor, som anropade gudarnes nåd. — De Latinska och Hernikiska hjelptropparne blefvo derpå af senaten hemförlofvade med tacksägelser för deras oförtrutna krigstjenst; Antiaterna, ett tusen man, som kommit efter slagtningen, försent för att göra bistånd, affärdades nästan med vanära.
  1. Livius kommentar dryper av ironi. Valerius exakta uppgifter är naturligtvis ingenting annat än fantasier. En sysselsättning som dock Livius själv inte var främmande för (jfr t.ex. noterna i VII, 10). Men att hitta på siffror var tydligen Valerius specialitet för Livius klagar över detta på flera ställen i sitt verk (XXXII, 10; XXXIV, 10 och 15 samt XXXVI, 13 ).
KAP. 6 Valen blefvo derefter förrättade. De valda konsulerna Lucius Æbutius och Publius Servilius*) (463 f. Kr.). tillträdde sitt ämbete den förste Sextilis (Augusti), med hvilken dag året då för tiden börjades. En osund tid inträffade nu, och ett ganska sjukligt år, både för stad och land, och för boskap så väl som för menniskor. Sjukdomens häftighet ökades ännu mer derigenom, att man af fruktan för plundring intog boskapen och landtfolket i staden. Denna samling af alla slags lefvande varelser, blandade om hvarandra, plågade stadsboerna med en ovanlig stank, och det i trånga boningsrum sammanpackade landtfolket med hetta och sömnlöshet, och inbördes biträde samt blotta vidrörandet spridde sjukdomarna allt vidare. Knappt kunde man uthärda det elände, som redan var för handen, då sändebud ifrån Hernikerna plötsligen bebådade, att Æquer och Volsker med förenade troppar slagit läger på deras gebit och derifrån med en stark krigshär sköflade deras egor. Utom det att redan det ringa antalet af närvarande senatorer gaf bundsförvandterna tillkänna, att staden var hemsökt af sjukdom, fingo de äfven det bedröfliga svar, »att Hernikerna måtte sjelfva, i förening med Latinarne, skydda sin egendom. Staden Rom vore nu, genom gudarnes oförmodade vrede, af sjukdom härjad. Om i denna plåga något stillestånd blefve, så skulle man, såsom året förut, såsom eljest alltid, göra bundsförvandterna bistånd.» Bundsförvandterna bortgingo, och för den bedröfliga tidning de medbragt, förde de en ännu bedröfligare hem tillbaka; ty, med egna krafter blott skulle de nu uthärda ett krig, hvilket de, understödde af Roms makt, knappt skulle kunnat uthärda. — Fienderna stannade dock icke länge inom Hernikernas land: rustade till anfall ryckte de derifrån in på Roms område, hvilket, äfven utan att hafva lidit af kriget, redan var öde. Ingen kom dem här till mötes, icke en gång någon obeväpnad: öfver allt der de framtågade låg landet öde, icke blott utan krigsfolk, utan äfven utan odling: — så kommo de på Gabinska vägen ända till tredje milstenen. Den Romerske konsuln Æbutius var död; hans ämbetsbroder Servilius nästan i själtåget; sjuke voro de fleste af statens första män, större delen af senaten, nästan allt det vapenföra manskapet, så att långt ifrån att ega krafter till de företag, som omständigheterna i ett sådant krigsbuller kräfde, voro de knappt tillräcklige att bestrida fredliga poster. De senatorer, hvilkas år och helsa det medgåfvo, förrättade sjelfve vakthållningen; patrullering och tillsyn öfver vakten bestriddes af menighets-ædilerna; dem hade nu högsta makten och konsular-regeringens höghet tillfallit.  
  • E. R. b. 291. — F. Ch. f. 461.
KAP. 7 Den öfvergifna staten, utan hufvud, utan krafter, frälsade dess skyddande gudar och Roms lycka, som ingaf Volskerna och Æquerna mera röfvares än fienders sinne. Ty alldeles ingen tanka att eröfra, ja icke en gång att nalkas Roms murar, uppsteg i deras själar, och husen och högarne framför dem, som på afstånd syntes, bortvände så derifrån deras sinnen, att öfverallt i hela lägret uppstod ett sorl af missnöje: »hvarföre skulle de i ett öde och öfvergifvet land, bland döende djur och menniskor, sysslolöse, utan byte förspilla sin tid, då de kunde begifva sig till sunda orter, till det rika Tusculanska landet?» och på en gång bröto de upp och togo vägen gent öfver de Lavicanska fälten till höjderna vid Tusculum. Ditåt vände sig nu krigets hela styrka och stormväder. — Hernikerna och Latinarne, drifne nu icke blott af medömkan, utan äfven af blygsel, att hvarken förut hafva motstått de gemensamma fienderna, då de med härsmakt gingo löst på den Romerska staden, ej heller nu göra sina inneslutna bundsförvandter något bistånd, tågade emellertid med förenad vapenstyrka till Rom. Då de här ingen fiende funno, följde de honom efter ryktet och spåren, och mötte honom, då han ifrån Tusculanska gebitet ryckte ned i Albanska dalen. En slagtning hölls der med helt olika krafter, och bundsförvandternas redlighet var för dem för ögonblicket föga lycklig. I Rom gjorde sjukdomen icke mindre nederlag, än ibland bundsförvandterna svärdet. Den ende ännu öfrige konsuln dog; äfven andra män af högt anseende föllo undan, såsom augurerna Marcus Valerius och Titus Virginius Rutilus, och öfverste curio Servius Sulpirius. Jemväl ibland menige man härjade vidt och bredt sjukdomens våldsamhet, och senaten, som hos mensklig makt icke fann någon hjelp, hänviste nu folket med dess böner till himmelen. Man tillsades att med maka och barn gå och knäböja och bedja gudarne om förskoning. Offentligen uppmanade till det, som eländet ålade hvar och en enskildt, uppfyllde de alla heliga orter. Öfverallt lågo mödrar utsträckta på marken, sopande templen med sina hår, anropande himmelen om nåd och om farsotens upphörande.  

KAP. 8 Antingen derföre, att gudarne låtit sig blidkas, eller att den osundare årstiden nu var förliden, började de öfverblifne sjuklingarne småningom att tillfriskna. Omtankan vändes då åter på statens angelägenheter och, efter förloppet af flera mellanregeringar, utnämnde Publius Valerius Publicola, på tredje dagen af sitt regentskap, Lucius Lucretius Tricipitinus och Titus Veturius (eller kanske Vetusius) Geminus till konsuler*) (462 f. Kr.). Den elfte Sextilis tillträdde de sitt ämbete och staten hade då redan nog krafter, icke blott att afvärja ett krig, utan ock att sjelf angripa. Då således Hernikerna anmälde, att fienderna infallit i deras land, lofvades dem utan tvekan bistånd. Två konsulariska härar upprättades. Veturius sändes att angripa Volskerna i deras eget land med krig, Tricipitinus, förordnad att skydda bundsförvandternas egor från härjningar, gick icke längre än till Hernikernas land. Veturius slog fienden i första träffningen på flykten. Men under det Lucretius låg stilla hos Hernikerna, undgick en ströfvande hop hans uppmärksamhet, som efter ett tåg öfver bergen vid Præneste ryckte ned på fälten, härjade landet omkring Præneste och Gabii, och ifrån Gabinska gebitet vände sig till höjderna vid Tusculum. Äfven i sjelfva Rom uppstod en stor bestörtning, mera genom öfverraskningen, än derföre att krafter felades till att afvärja ett anfall. Quintus Fabius förde befälet i staden. Han väpnade det unga manskapet, utsatte poster och återställde derigenom allestädes trygghet och lugn. Fienderna, som i grannskapet plundrat och röfvat, vågade derföre icke att nalkas Rom, utan vände om och drogo sig hemåt; men mera sorglöse, i den mån som de aflägsnade sig ifrån fiendernas stad, stötte de på konsuln Lucretius, hvilken, då han redan förut hade utforskat vägarne, stod med de sina rustad och färdig till slagtning. Efter öfverlagd plan angrepo således desse en fiende, hvars mod af den plötsliga skräcken nedslogs, och ett långt ringare antal slog en ganska stor myckenhet på flykten, trängde dem tillsamman och inneslöt dem i djupa dalar, hvarifrån de icke lätt kunde undkomma. Nästan hela den Volskiska nationen blef der utrotad. I några tidböcker finner jag, att tretton tusen fyrahundra sjuttio (13 470) man skola stupat i slaget och under flykten, att ett tusen tvåhundra femtio (1 250) blifvit lefvande tillfångatagne, och tjugosex fälttecken eröfrade. Om också detta antal skulle vara något öfverdrifvet, är det åtminstone visst att nederlaget var betydligt. Segrande gick konsuln, med vinsten af ett rikt byte, tillbaka i sitt förra ståndläger. Derefter förenade konsulerna sina läger; äfven Volskerna och Æquerna drogo sin försvagade styrka tillhopa på ett ställe. Nu följde den tredje slagtningen under detta året, och samma lycka beskärde segren. Fienden blef slagen och derefter äfven dess läger eröfradt.

  • E. R. b. 292. — F. Ch. f. 460.
KAP. 9 Så kom den Romerska staten åter i sin fordna ställning, och vapnens lyckliga framgång väckte genast oroligheter i staden. Gajus Terentillus Arsa var detta året menighets-tribun. Genom konsulernas frånvaro syntes honom ett tillfälle vara gifvet till tribunicisk verksamhet. Sedan han derföre flera dagar inför menigheten anklagat patriciernas öfvermod, riktade han i synnerhet sitt anfall emot konsularmakten, såsom »öfverdrifven, och för ett fritt samhälle odräglig; ty blott till namnet vore den mindre stötande, men i sjelfva verket nästan hårdare än den kungliga. I stället för en herre hade man fått tvänne, med en omåttlig, en obegränsad makt, hvilka, för egen del frie och otyglade, läto all lagarnes skräck och alla straff drabba menigheten. Att nu denna deras tygellöshet icke måtte blifva evig, ville han uppgifva ett förslag att fem män måtte förordnas, för att uppsätta lagar till bestämmande af konsulernas makt. Den rättighet öfver folket, som folket sjelft medgåfve, den skulle konsuln utöfva, men icke anse sina egna nycker och sin sjelftagna frihet såsom lag.» — Då patricierna efter kungörandet af ett sådant förslag fruktade att i konsulernas frånvaro nödgas emottaga detta ok, kallade Quintus Fabius, såsom stads-kommendant, senaten tillsamman, och angrep med sådan häftighet både förslaget och dess upphofsman, att om begge konsulerna tillsamman med fiendtligt mod uppträdt emot tribunen, hade det icke kunnat ske mera hotande och förskräckande. »Försåtligt hade denne valt sin tid för att angripa republiken. Om gudarne i sin vrede under förra årets farsot och krig hade gifvit en tribun, lik denne, skulle ingen räddning varit möjlig. Då begge konsulerna voro döde, då hela staden låg sjuk i denna allmänna villervalla, skulle han hafva uppträdt med förslag att afskaffa konsular-regeringen ur staten; han skulle satt sig i spetsen för Volsker och Æquer till att bestorma staden. Och hvartill allt detta? Om konsulerna emot någon medborgare öfvat något våld eller någon grymhet, stode det honom icke fritt att ställa dem till ansvar? att anklaga dem inför de samma domare, af hvilkas samfund den misshandlade vore en medlem? Det vore icke konsular-regeringen, som ett sådant förfarande gjorde förhatlig och olidlig, utan sjelfva det tribuniciska ämbetet, hvilket, lugnadt och försonadt med patricierna, störtades ånyo i de gamla oroligheterna. Honom ville han också icke med böner söka hindra att fortfara så som han börjat, — eder, (fortfor Fabius) I öfrige tribuner, eder bedja vi att I framför allt mågen betänka, att edert ämbete till enskildas bistånd, icke till det helas förderf, blifvit stiftadt; att det är till menighetens försvarare, icke till adelns fiender, som I ären valde. För oss är det olycklig, för eder förhatligt, om staten i sitt öfvergifna tillstånd angripes. Mågen I då inskränka, icke eder rättighet, men det som ådrager eder hat. Öfvertalen eder ämbetsbroder, att han i detta ämne, till konsulernas ankomst, ingenting företager. Icke en gång Æquerna och Volskerna fortsatte emot oss ett grymt och öfvermodigt krig, sedan våra konsuler förra året voro af sjukdomen bortryckta.» — Tribunerna underhandlade med Terentillus; saken blef, såsom det hette, uppskjuten, men i sjelfva verket nedlagd, och man hemkallade genast konsulerna.  

KAP. 10 Lucretius återkom rik på byte, långt rikare på ära: en ära, som han vid sin ankomst också ökade, då han på Marsfältet utställde allt bytet, på det enhvar under tre dagars tid måtte afhemta, hvad han igenkände såsom sin egendom. Det öfriga, hvartill ingen egare anmälde sig, blef försåldt. Att konsuln gjort sig förtjent till triumf, erkändes enhälligt af alla; men saken blef uppskjuten medan tribunen bragte sitt förslag å bane. Detta mål var för konsuln vigtigare. Flera dagar blef det ett ämne för öfverläggningar så väl i senaten som hos folket; slutligen gaf tribunen vika för konsulns höga anseende, och afstod. Då fingo konsuln och arméen uppbära den ära dem tillkom. Han triumferade öfver Volskerna och Æquerna; hans legioner beledsagade segertåget. Den andra konsuln beviljades att i mindre triumf (ovation), utan soldater intåga i staden. — Det derpå följande året*) (461 f. Kr.) blef Terentilli förslag af samtliga tribunerna ånyo föredraget och satte de nya konsulerna i bryderi. Desse konsuler voro Publius Volumnius och Servius Sulpicius. Det året syntes himmelen stå i låga, jorden skakades af en stark bäfning, och man trodde nu en berättelse, som man året förut icke ansett för trolig, att en ko hade talat. Ibland andra järtecken regnade det också kött; detta regn säges att en stor svärm kringflygande fåglar ryckt åt sig; det som föll på marken, skall under flera dagar der legat kringströdt, utan att lukten det minsta blifvit förändrad. Ödets böcker öppnades af de tvänne helgedomsföreståndarne (Duumviri sacrorum); de förespådde faror genom en sammangaddning af främlingar, hvaraf anfall på stadens högsta punkter och derigenom ett blodbad kunde förorsakas. För öfrigt varnades man för inbördes misshälligheter. Detta påstodo tribunerna vara tillstäldt för att hindra lagförslaget, och en häftig strid var för handen. Se då — på det samma kretslopp hvarje år måtte förnyas — anmälde Hernikerna, att Volskerna och Æquerna, ehuru mycket deras makt blifvit kringskuren, ånyo upprättade sina härar; Antium vore medelpunkten för företaget; i Ecetra höllo de Antiatiska kolonisterna offentliga sammankomster; der vore krigets hufvudsäte och styrka. När detta blifvit anmäldt i senaten, påbjöds genast en utskrifning, och konsulerna anmodades att sins emellan så fördela förvaltningen af kriget, att den ene åtoge sig Volskernas, den andre Æquernas kufvande. Men inför deras ögon ropade tribunerna, så att det hördes öfver hela Forum: »Detta Volskiska krig vore ett diktadt skådespel, och Hernikerna inöfvade att spela sin rôl. Nu blefve Romerska folkets frihet icke en gång genom styrka undertryckt, utan genom list bortgäckad. Då ingen mera ville tro att de nästan i grund utrotade Volskerna och Æquerna kunde af egen drift fatta vapen, såge man sig om efter nya fiender, och en trogen närbelägen kolonialstad sattes i vanrykte. Emot de oskyldiga Antiaterna förklarades kriget, det fördes emot Romerska menigheten, hvilken, belastad med vapen, man hals öfver hufvud ville jaga ur staden, för att genom medborgares landsflykt och förvisning taga hämnd på tribunerna. På detta sätt — ty man borde icke tro att något annat åsyftades — vore lagförslaget förloradt, om icke nu — medan saken ännu vore oafgjord, medan de ännu voro hemma, ännu buro denna fredliga drägt — de vaktade sig för att utträngas från sina borgerliga rättigheter, vaktade sig för att emottaga oket. Egde de blott mod, så skulle det icke fattas dem understöd. Alla tribunerna voro eniga. Ingen utländsk skräck, ingen fara hotade. Gudarne hade under förra året så skickat, att friheten med trygghet kunde försvaras.» Så talade tribunerna.

  • E. R. b. 293. — F. Ch. f. 459.
KAP. 11 Men å andra sidan läto konsulerna för deras ögon framsätta sina stolar och företogo utskrifningen. Dit lupo nu tribunerna och drogo folksamlingen med sig. En och annan uppropades, likasom på försök, och strax börjades våldsamheter. Så snart som liktorn på konsulns befallning hade gripit någon, befallde tribunen att han skulle släppas. Ingen iakttog den gräns, som hans rättighet för honom utstakade, utan genom förtroende till sin styrka och genom handkraft måste man vinna hvad man åsyftade. På samma sätt som tribunerna förhållit sig vid utskrifningens hindrande, förhöllo sig patricierna för att hindra framgången af lagförslaget, hvilket på alla församlingsdagar föredrogs. Början till stridens utbrott var den, att patricierna icke läto sig afvisas, då tribunen befallde folket att åtskiljas. — Knappt någon af de äldre blandade sig uti en sak, som icke genom vishet kunde ledas, utan var öfverlemnad åt djerfhet och öfverdåd. Äfven konsulerna höllo sig gerna derifrån, för att icke i denna oreda blottställa sin värdighet för någon beskymfning. Ber var en ung man, Kæso Quinctius, full af stolthet, så väl öfver sin ädla börd, som öfver sin resliga växt och sin kroppsstyrka. Med dessa af gudarne förlänta förmåner hade han sjelf förenat mycken ära i krig och en utmärkt skicklighet att offentligen tala, så att ingen Romare, hvarken såsom talare eller krigare, ansågs för hans öfverman. När denne stod fram midt uti en skara af patricier, der han bar hufvudet öfver dem alla och i sin röst och sina krafter syntes förena alla diktaturer och konsulater, trotsade han ensam alla anfall af tribunerna, alla stormar af menigheten. Under hans anförande hade tribunerna ofta blifvit jagade ifrån Forum, och menigheten skingrad nödgats taga flykten. Ingen, som gått emot honom, undkom oqväst till lemmar eller med hela kläder, så att hvar och en såg, att om ett sådant behandlande finge gälla, vore för lagfrågan intet att göra. Redan hade de öfriga tribunerna nästan förlorat modet, då en af dem vid namn Aulus Virginius stämd Kæso att stå till rätta för brottmål; detta steg hade mera upptändt än förskräckt det vilda lynnet; med dess större ifver satte han sig nu emot lagförslaget, ofredade menigheten, förföljde tribunerna likasom i öppen fejd. Anklagaren såg icke ogerna att den anklagade rusade till sitt förderf, ökade hatets låga och gaf honom nya ämnen till käromål; han föredrog emellertid förslaget, mindre i hopp om dess framgång, än i afsigt att reta Kæsos öfverdåd. Ganska mycket som af ungdomen obetänkt sades och gjordes, tillskrefs nu endast Kæso, hvars lynne en gång för alla var misstänkt; förslaget blef emellertid hindradt. Då sade Aulus Virginius tidt och ofta till menigheten: »Finnen I nu, Quiriter, huru omöjligt det är att vinna den lag, som I önsken, och på samma gång hafva en Kæso till medborgare? Dock — hvad är att jag nämner en lag? friheten är det som han emotstår; han öfvergår alla Tarquinier i öfvermod. Vänten till dess han blir konsul eller diktator, — han, hvilken redan såsom enskild man visar sig genom sin styrka och sin tilltagsenhet såsom eder tyrann.» Många instämde uti detta, klagade att de blifvit misshandlade, och uppmanade tribunen att fullfölja rättegången.  
KAP. 12 Rättegångsdagen var snart förhanden, och det syntes tydligt att allmänheten ansåg Kæsos fällande såsom det enda möjliga vilkor för friheten. Då omsider nödgades han, till sin stora förödmjukelse, hos en efter annan anhålla om medlidande. Hans anhörige, statens ypperste män, följde honom. Titus Quinctius Capitolinus, som tre gånger varit konsul, uppräknade sina och sin familjs många förtjenster, men försäkrade, att »hvarken uti Quinctiernas ätt, eller uti hela Romerska staten någonsin funnits ett så stort och så tidigt anlag till mandom. Han hade i fält varit hans förste man och ofta under hans ögon kämpat emot fienden.» Spurius Furius intygade, att »Kæso, sänd utaf Quinctius Capitolinus, kommit honom i sin vådliga ställning till undsättning, och att han kände ingen enda, som mera bidragit till statens räddning.» Lucius Lucretius, det förra årets konsul, ännu i glansen af sin nyligen vunna ära, delade sina egna förtjenster med Kæso, uppräknade slagtningarne, anförde hans utmärkta bragder, än uti ströftåg, en uti fältslag, varnade och rådde: »en ovanlig yngling (sade han), utrustad med alla naturens och lyckans förmåner, som i hvilken stat som helst, dit han sig begåfve, skulle blifva en man af största vigt, borde man heldre vilja till medborgare sjelf ega, än lemna åt andra. Det som vore hos honom stötande — hans hetta, hans dristighet — skulle åldren med hvarje dag afnöta; det som saknades — klokhet — skulle med hvarje dag tillväxa. En man, hvars fel immerfort aftogo, hvars dygder deremot mognade, — en sådan man borde de låta uppnå ålderdomen inom sitt fädernesland.» — Ibland dessa var också hans fader Lucius Quinctius, med tillnamnet Cincinnatus, hvilken, utan att upprepa loforden, som han fruktade kunnat öka förtrytsamheten, heldre anhöll om tillgift för en ungdoms villfarelse, och bad, att man måtte för hans skull, som hvarken genom ord eller gerning förolämpat någon, förlåta hans son. Men några sökte undvika dessa böner, dels af försynthet, dels af fruktan; andra, klagande öfver den våldsamma medfart de och deras anhöriga undergått, yttrade genom ett trotsigt svar, redan i förhand, den dom de tänkte fälla.  
KAP. 13 Utom det allmänna hatet, var det en beskyllning, som isynnerhet besvärade den anklagade. Marcius Volscius Fictor, som för flera år tillbaka varit menighets-tribun, hade uppträdt såsom vittne: »att han, kort efter den tiden, då farsoten gick i staden, hade på gatan Subura träffat en svärm af kringstrykande ynglingar; att ett slagsmål der uppstått, i hvilket hans äldre broder, som ännu icke var fullt återställd efter sjukdomen, blifvit träffad af Kæso med knytnäfven och nedfallit halfdöd; att han blifvit buren hem, och, såsom han trodde, derutaf tagit döden; men att han af de förra årets konsuler blifvit hindrad att lagligen beifra denna grufliga gerning.» Då Volscius med hög röst upprepade detta, bragtes folkhopen i sådan förbittring, att Kæso uti upploppet nära hade tillsatt lifvet. Virginius gaf befallning, att gripa karlen och föra honom i fängelse. Patricierna satte sig med våld deremot, och Quinctius ropade: »Den som blifvit instämd för ett brottmål och öfver hvilken innan kort dom skulle fällas, honom borde man icke utan dom och ransakning misshandla.» Tribunen svarade: »det vore icke hans afsigt att straffa honom oförvunnen, men väl att till rättegångsdagen hålla honom i fängsligt förvar, på det Romerska folket måtte ega tillfälle att bestraffa den, som mördat en menniska.» Man vädjade till de öfriga tribunerna, hvilka genom ett beslut, som höll medelvägen, utöfvade sin rättighet att bistå: de förbjödo häktandet, men ålade den anklagade att inställa sig, och att förbinda sig till en penningesumma, som, i händelse af hans uteblifvande, skulle utbetalas till folket. Fråga uppstod nu, huru stor summan billigtvis borde vara, och detta hänsköts till senaten. Till dess rådet häröfver yttrat sig, hölls den anklagade under offentlig bevakning. Utslaget blef, att han skulle ställa borgen och hvarje löftesman ansvara för tretusen kopparass. Antalet af löftesmännen öfverlemnades åt tribunernas godtfinnande. De bestämde det till tio: så många löftesmän fordrade käranden af den anklagade. Denne var den förste som uti ett brottmål ställde borgen. Frigifven ifrån Forum, rymde han följande natten ur landet till Etrurien. Då man på rättegångsdagen anförde till ursäkt för hans uteblifvande, att han frivilligt gått i landsflykt, men Virginius icke dess mindre sammankallade folket, anropades hans ämbetsbröders bistånd, hvilka upphäfde sammankomsten. Penningarne utkräfdes af fadren, med sådan stränghet, att han nödgades sälja all sin förmögenhet och en lång tid, likasom förvisad, lefva i en aflägsen koja, på andra sidan om Tibern.  
KAP. 14 Denna rättegång och den föreslagna lagen sysselsatte Roms invånare; utom Rom herrskade vapenhvila. Redan ansågo tribunerna sig såsom segrande, och trodde förslaget vara så godt som genomdrifvet, sedan patricierna genom Kæsos landsflykt förlorat modet. Hvad de äldre bland dessa beträffar, hade de ock verkligen uppgifvit besittningen af statens styrelse; då deremot de yngre, och i synnerhet de, som varit Kæsos umgängesvänner, nu uppträdde med oförsvagadt mod och ökad förbittring emot menigheten. Men de inskränkte sina anfall inom vissa gränser, och detta beredde dem den mesta framgång. Då lagfrågan för första gången efter Kæsos landsflykt skulle företagas, stodo de med en väldig här af klienter rustade och beredde, och så snart som tribunerna, genom deras bortvisande, gåfvo anledning, anföllo de dem på sådant sätt, att ingen mera än den andre gjorde sig förtjent till ära eller hat, och menigheten klagade, att tusen Kæsoner hade uppstått i stället för en enda. Dessemellan, då tribunerna icke väckte fråga om lagen, var ingen mera fredlig, ingen saktmodigare, än just desse. Vänligt helsade de på plebejerna, tilltalade dem, bjödo dem till sig, biträdde dem i rättegångar, och tilläto äfven tribunerna att ostörda hålla sina öfriga sammankomster. Aldrig visade de sig offentligen eller enskildt ohöfliga mot någon menniska, så framt icke fråga om lagförslaget uppstod. Vid alla andra tillfällen skickade sig de unga ädlingarna såsom folkets vänner, och tribunerna utförde icke allenast i fred sina öfriga värf, utan blefvo ock för det följande året å nyo valda. Icke ett ogent ord, mindre någon verklig våldsamhet föreföll, och småningom hade de genom smekande och artigheter tamt menigheten. Genom sådana konstgrepp blef förslaget hela året afböjdt.  

KAP. 15 Konsulerna Cajus Claudius, Appii son, och Publius Valerius Publicola*) (460 f. Kr.) emottogo således staten, i ett lugnare tillstånd. Det nya året hade icke medfört något nytt: förslagets genomdrifvande eller antagande var den enda angelägenhet som sysselsatte folket. Ju mera de yngre af adeln vunno insteg hos menigheten, dess ifrigare bemödade sig å andra sidan tribunerna att genom smädelser göra dem misstänkta. »En sammangaddning» (sade de) »vore å färde, Kæso vistades i Rom; anslag vore uppgjorde att mörda tribunerna, att nedgöra menigheten. De äldre af adeln hade gifvit de yngre det uppdrag att afskaffa det tribuniciska ämbetet ur republiken och återställa samma statsform, som varit förr än det heliga berget togs i besittning.» — Af Æquerna och Volskerna väntade man också det numera bestämda och snart sagdt hvarje år vanliga kriget, men oförmodadt yppades ett annat nytt och närmare ondt. Landsflyktige och slafvar, till ett antal af fyratusen femhundra, anförde af Appius Herdonius, en Sabinare, satte sig en natt i besittning af Capitolium och borgen. På borgen nedhöggos genast de, som vägrade att deltaga i sammangaddningen och gripa till vapen. Några störtade under larmet i häftig förskräckelse ned på Forum. Vexelvis hörde man ropas »till vapen» och »fienden är i staden». Konsulerna räddes att beväpna menigheten, räddes att lemna henne obeväpnad. Ovissa hvad slags fara, yttre eller inre, af menighetens hat, eller af slafvarnes trolöshet, så plötsligt hade öfverraskat staden, ville de stilla larmet och ökade det stundom, just då de sökte stilla det; ty den bäfvande och uppskrämda folkhopen kunde icke genom befallning hållas i ordning. De utdelade likväl vapen, icke åt alla, men blott så många, att man, då fienden ännu var okänd, skulle för alla händelser hafva en pålitlig vakt. Bekymrade och ovissa hvilka och huru talrika fienderna voro, tillbragte de det återstående af natten med posters utsättande på alla mera blottställda orter i staden. Dagsljuset upptäckte omsider kriget och krigets anförare. Appius Herdonius ropade ifrån Capitolium slafvarne till frihet. »Han hade tagit sig an hvarje olyckligs sak, för att återföra orättvist förjagade flyktingar till deras fädernestad, och befria slafvar från det tryckande oket. Heldst önskade han att detta af Romerska folket godkändes; men om dertill icke vore något hopp, skulle han uppvigla Volsker och Æquer och försöka alla ytterligheter.»

  • E. R. b. 294. — F. Ch. f. 458.
KAP. 16 Nu uppgick väl för rådet och konsulerna mera ljus. Men utom det, som öppet förkunnades, fruktade de dock att detta kunde vara en anläggning af Vejenterna eller af Sabinerna; att medan en sådan myckenhet af fiender vore i staden, äfven Sabinska och Etruriska troppar snart efter aftal skulle inträffa; att ändteligen de eviga fienderna, Volsker och Æquer, skulle komma antågande, icke, såsom förut, att ödelägga landet, utan emot sjelfva staden, såsom till en del redan eröfrad. Många och flerfaldiga voro bekymren. Vigtigast ibland alla var dock den skräck slafvarno injagade, då enhvar måste befara att inom sitt eget hus hafva en fiende, hvilken det hvarken vore rätt rådligt att tro, ej heller att undandraga sitt förtroende, då han, misstrodd, kunde blifva ännu hätskare. Knappt syntes, äfven genom ståndens endrägt, någon räddning vara möjlig. Ty under det andra olyckor så uppstego och togo öfverhanden, var det ingen som fruktade för tribunerna, eller för menigheten. Man ansåg detta såsom ett mildare ondt, hvilket alltid utbruste då andra olyckor hvilade, och nu genom den främmande skräcken vore dämpadt. Och likväl var det just detta, som nästan ensamt nedtyngde den till sitt fall lutande staden. Ty till den höjd steg tribunernas ursinnighet, att de vågade påstå, »att det icke vore genom krig, utan genom ett bländverk af krig, anstäldt för att afvända menigheten ifrån dess nit för lagförslaget, som Capitolium blifvit taget i besittning. Patriciernas gästvänner och underhafvande skulle åter aftåga med mera stillhet än de kommit, så snart de genom förslagets antagande märkte, att de förgäfves anställt detta oväsende.» De kallade derpå folket ifrån vapnen och höllo en församling till förslagets genomdrifvande. Konsulerna sammankallade emellertid senaten, sedan en ny skräck uppstått genom tribunerna, större än den som fienden om natten hade förorsakat.  
KAP. 17 Så snart anmäldt blifvit, att manskapet nedlade gevär och öfvergaf sina posteringar, störtade Publius Valerius ut ur rådhuset och begaf sig till tribunernas samlingsrum, under det hans ämbetsbroder qvarhöll senaten. »Hvad betyder detta, tribuner?» sade han. »Viljen I under anförande och befäl af en Appius Herdonius omstörta staten? Han, som genom sin uppmaning icke verkade på edra slafvar, har då lyckats så väl att förleda eder sjelfva?! Då fiender äro öfver vårt hufvud, viljen I att man bortlägger vapnen och afgör lagfrågor?!» — Nu vände han sitt tal till folksamlingen och sade: »Quiriter! om stadens, om edert eget öde alldeles icke rör eder, så frukten åtminstone edra gudar, dem fienden håller fångna. Jupiter, den bäste, den högste. Juno Drottningen, och Minerva, och andra gudar och gudinnor äro belägrade! Ett läger af slafvar är i besittning af edert fäderneslands skyddsgudar! Och detta synes eder vara en sund stats författning? En sådan mängd af fiender är icke blott inom murarne, utan i sjelfva borgen, ofvanför Forum och rådhuset, och emellertid är folket församladt på Forum, senaten i rådhuset; likasom under det tryggaste lugn ger man sig tid, senatorn att säga sin tanke, Quiriterna att afgifva röster?! Hade icke alla, så många vi äro, patricier och plebejer, konsuler, tribuner, gudar och menniskor, bort väpnas till bistånd, hasta till Capitolium, befria och freda denna herrliga, den store Jupiters boning? O Romulus, vår fader, förläna dina ättlingar det sinne, hvarmed du fordom återtog från dessa samma Sabiner din borg. som de med guld hade eröfrat. Gif att de beträda den bana, hvilken du, såsom anförare, hvilken din här beträdde! Si jag, såsom konsul, skall vara den förste att följa dig och dina fjät, så vidt, såsom dödlig, jag kan följa en gud.» Slutet af hans tal var detta: »Han fattade vapen, han ropade alla Quiriter till vapen. Om någon gjorde motstånd, den skulle han numera, utan afseende på konsulat, tribunat, fredlysningslagar, hvilken den vore, hvar den vore, på Capitolium, på Forum, bemöta såsom fiende. Tribunerna, som förbjödo att fatta vapen emot Appius Herdonius, måtte nu befalla att fatta dem emot konsuln Publius Valerius. Han skulle våga emot tribunerna — det som stamfadren för hans ätt — vågat emot konungarne.» — Allt bådade ett utbrott af det yttersta våld och ett uppror i Rom till ögonfägnad för dess fiender. Emellertid kunde hvarken lagförslaget genomdrifvas eller konsuln tåga emot Capitolium. Natten afbröt de började stridigheterna, och tribunerna gåfvo vika för natten, ty de fruktade för konsulernas vapen. Sedan upprorsstiftarne aflägsnat sig, gingo senatorerna omkring till menigheten, blandade sig i dess kretsar, gjorde föreställningar lämpade efter tiden, förmanade hvar och en att »besinna, i hvilken våda de bragte det allmänna bästa. Nu vore icke en strid emellan adel och menighet, utan det vore nu adel och menighet tillika, stadens borg, gudarnes tempel, Roms gudar, hvarje Romares enskilda gudar, som lemnades i fiendens händer.» — Medan detta, till tvedrägtens dämpande, förehades på Forum, hade konsulerna, hvar för sig, begifvit sig till portarne och murarne, af fruktan att Sabinerna eller fienden från Veji kunde göra något försök emot staden.  

KAP. 18 Samma natt kom också till Tusculum underrättelse om borgens eröfrande, om intagandet af Capitolium och om den förvirrade ställning, hvaruti staden för öfrigt sig befann. Lucius Mamilius var då diktator i Tusculum. Han församlade genast rådet, införde budbärarne och yrkade på det ifrigaste, »att man icke måtte vänta till dess sändebud kommo ifrån Rom att begära hjelp. Sjelfva faran, och sakens vigt, och en gemensam gudsdyrkan, och helgden af ingångna förbindelser fordrade det. Aldrig mera skulle gudarne gifva dem ett sådant tillfälle att genom en välgerning göra en så mäktig, så nära stat sig förbunden.» — Man besluter att sända hjelp; manskap utskrifves, vapen utdelas. När de i första dagningen anlände till Rom, blefvo de på afstånd ansedde för fiender. Man trodde att Æquerna eller Volskerna kommo antågande. Men snart försvann den ogrundade skräcken; de insläpptes i staden och ryckte i tågordning ned på Forum. Publius Valerius, som lemnat sin ämbetsbroder till portarnes bevakning, stod redan der och uppställde sin här till slagtning. Ty denne mannens anseende hade verkat, då han försäkrade, att »om de, sedan Capitolium vore återvunnet och lugnet i staden återstäldt, ville låta sig undervisas om det svek, som af tribunerna doldes under det förslag de yrkade, så skulle han, med åtanka af sina förfäder, med åtanka af det tillnamn han bar, hvarigenom pligten att tjena folket blifvit honom likasom ärftligen öfverlemnad, icke vidare hindra menighetens sammankomst.» De följde denne anförare och ryckte, oaktadt tribunernas motsägelser, i slagordning uppför Capitolinska höjden. Med dem förenades ock den Tusculanska hären. Bundsförvandter och borgare täflade om äran af borgens återvinnande, och bådas fältherrar uppmuntrade sitt manskap. Då började fienderna att bäfva, och blott på stället, som de innehade, hvilade ännu deras hopp. Romare och bundsförvandter gingo löst på de bäfvande. Redan hade de framträngt på templets förgård, då Publius Valerius, som bland de främsta uppeldade kampen, blef dödad. Publius Volumnius, för detta konsul, såg honom falla. Straxt gaf han sitt folk befallning att betäcka liket, och ilade sjelf fram att intaga konsulns rum och förvalta hans syssla. I hettan af striden märkte icke soldaten denna vigtiga händelse: han hade redan segrat, förr än han märkte att han stridde utan fältherre. Många af de landsflyktiga sölade templet med sitt blod, många togos lefvande till fånga; Herdonius stupade. Så blef Capitolium återeröfradt. Fångarne undergingo dödsstraff, enhvar enligt sitt stånd, allt efter som de voro fria eller slafvar; Tusculanerna fingo tacksägelser; Capitolium renades och skärades genom offer. Det berättas att menigheten i konsulns hus inkastat penningar, på det han med större ståt måtte kunna föras till grafven.

 

KAP. 19 Då lugnet var återstäldt, yrkade tribunerna hos rådet, att det måtte uppfylla Valerii hedersord, yrkade hos Claudius, att han skulle befria sin aflidne ämbetsbroders ande från vanäran af ett bedrägeri, och tillåta att lagförslaget företoges. Konsuln förklarade, att han icke skulle tillåta någon öfverläggning om lagen, förr än han låtit välja sig en ny ämbetsbroder. Dessa tvister fortforo ända till valet af konsul i den aflidnes ställe. I December månad valdes, genom adelns nitiska bemödande, Lucius Quinctius Cincinnatus, Kæsos fader, till konsul, för att genast tillträda styrelsen. Menigheten blef modfälld, vid föreställningen af en förtörnad konsul, mäktig genom adelns gunst, genom egen förtjenst, genom tre söner, af hvilka ingen eftergaf Kæso i själsstyrka, alla öfverträffade honom i användande af sans och lämpa, när ställningen så fordrade. — I de tal, som den nya konsuln, efter ämbetets tillträdande, tidt och ofta höll ifrån talarestolen till allmänheten, tadlade han icke mindre häftigt senaten, än han bestraffade menighetens sjelfsvåld. »Det vore genom det ståndets (senatens) lamhet som nu mera beständige tribuner, icke såsom i en Romersk fristat, utan såsom i ett förstördt hushåll, herrskade genom sin tunga och genom sina smädelser. Med hans son Kæso hade manlighet, fasthet, allt hvad i krig och i fred utgjorde ungdomens prydnad, blifvit ifrån Rom bortvisad! och fördrifvet. Storpratare, upprorsmakare, oenighetsstiftare, genom de skändligaste ränker för andra och tredje gången tribuner, lefde der så tygellöse som konungar. Har väl den der Aulus Virginius (sade han), derföre att han icke var på Capitolium, förtjent ett lindrigare straff, än Appius Herdonius? I sanning, ett mycket hårdare, om man rätt vill bedöma saken. Herdonius har, om ingenting annat, åtminstone derigenom att han förklarade sig för fiende, nästan befallt eder att gripa till vapen: denne har, genom sin försäkran att intet krig var på färde, tagit af eder vapnen, och blottställt eder värnlösa för edra slafvar och för landsflyktingar. Och I — jag säger det med all aktning för Cajus Claudius och för den aflidne Publius Valerius — I kunden storma den Capitolinska höjden, förr än I undanröjt, dessa fiender ifrån Forum? O blygd for gudar och menniskor! Då fiender voro i borgen, voro på Capitolium, då en anförare för landsförviste och slafvar, efter kränkande af allt heligt, i sjelfva Jupiters helgedom tog sin boning: då grep man i Tusculum förr, än i Rom, till vapen! Man visste icke om det var Lucius Mamilius, Tusculanernas fältherre, eller Publius Valerius och Cajus Claudius, Roms konsuler, som skulle befria den Romerska borgen: och vi, som förut icke tillåtit Latinarne att ens vidröra vapen till eget försvar, då fienden var inom deras gränser, vi vore nu fångne och förstörde, om icke Latinarne af egen drift fattat vapen! Är detta, tribuner, att hjelpa menigheten, när man kastar henne obeväpnad åt fienden att mördas? Likväl, — om någon den ringaste af denna eder menighet, hvilken, såsom en del, lösryckt från den öfriga statskroppen, I hafven gjort till edert fädernesland och eder egen stat, — om någon af dessa sade eder, att hans slafvar beväpnat sig och belägrat hans hus: visserligen skullen I anse för eder pligt att göra honom bistånd. Men Jupiter, den allgode, den högste, omgifven af landsförvistas och slafvars vapen — han var icke värd någon hjelp af menniskor! Och desse påstå att anses för helige och fredlyste, — desse, för hvilka gudarne sjelfve hvarken äro helige eller fredlyste! Och I, öfverhopade med brott emot gudar och menniskor, I vågen ännu säga, att I detta år skolen göra edert lagförslag gällande! Då, vid gudarne! om I det skullen uträtta — då var den dag olycklig för staten, på hvilken jag valdes till konsul, långt olyckligare än den, då konsuln Publius Valerius stupade. — Quiriter! (fortfor han) det är nu, framför allt, min egen och min ämbetsbroders föresats all föra våra legioner emot Volskerna och Æquerna. Jag vet icke genom hvad öde gudarne äro oss mera gynnande i krig än i fred. Hvilken fara utaf dessa folk oss skulle förestått, om de vetat att Capitolium innehades af de landsförvista, är bättre att af det framfarna sluta, än att i verkligheten erfara.»

 
KAP. 20 Konsulns tal hade gripit menigheten. Patricierna fattade mod och trodde sig hafva återvunnit styrelsen. Den andra konsuln, modigare att biträda än att begynna, såg gerna att hans ämbetsbroder i en så vigtig sak hade gjort det första steget, men ville ock, för sin del, i utförandet göra hvad honom såsom konsul tillhörde. Tribunerna, som gjorde åtlöje deraf, såsom ett tomt skryt, upphörde icke att fråga, »på hvad sätt konsulerna ville föra en krigshär i fält, då ingen skulle tillåta dem att anställa en utskrifning?» »Men vi,» sade Quinctius, »behöfva ingen utskrifning; ty då Publius Valerius väpnade menigheten till återeröfrande af Capitolium, svuro honom alle att på konsulns befallning samlas, och icke utan hans tillstädjelse åtskiljas. Vi befalle derföre, att I alle, så månge som svurit denna ed, väpnade inställen eder i morgon vid Regillersjön.» Då ville tribunerna söka undanflykter och frikalla folket från dess edspligt. »Quinctius, — sade de, — var den tiden utan offentligt ämbete, när de aflade denna ed.» Men det förakt för gudarne, som nu beherrskar tidehvarfvet, hade då ännu icke börjat, ännu gjorde man icke, genom uttydningar, eder och lagar passande för sina enskilda afsigter, utan inrättade heldre efter dem sitt uppförande. Då således intet hopp var att kunna förhindra saken, sökte tribunerna att förhala krigshärens aftåg, och det så mycket mer, som ett rykte var utspridt, »att äfven augurer voro tillsagde att inställa sig vid Regillersjön, och att en plats skulle invigas, der man, efter inhemtande af gudarnes vilja, kunde afgöra offentliga angelägenheter, på det att allt, hvad i Rom genom tribunernas inflytelse blifvit afgjordt, skulle der i en folkförsamling åter varda upphäfvet. Alla skulle här besluta hvad konsulerna ville; ty vad till folket egde icke rum längre än ett tusen steg1 ifrån hufvudstaden, och om tribunerna begåfve sig dit, skulle de, förblandade i den öfriga hopen af medborgare, vara konsularmakten underkastade.» Detta injagade skräck, men det som mest förskräckte och oroade sinnena, var Quinctii ofta upprepade yttrande, »att han icke ärnade anställa något konsulsval. Statens sjukdom var icke af den beskaffenhet, att den genom vanliga medel kunde häfvas. Republiken behöfde en diktator, så att den som rörde sig, för att rubba statsförfattningen, måtte erfara, att intet vad ifrån diktaturen vore tillåtet.»
  1. 1 479 meter.
KAP. 21 Senaten var församlad på Capitolium. Dit kommo nu tribunerna med den bestörta menigheten. Med häftigt skri anropade folkskaran ömsom konsulernas, ömsom senatorernas barmhertighet. Likväl förblef konsuln orygglig i sin föresats, till dess tribunerna lofvat att underkasta sig senatens vilja. Sedan konsuln derefter föredragit tribunernas och menighetens fordringar, fattades de senatsbeslut, »att hvarken tribunerna detta året skulle föredraga sitt lagförslag, ej heller konsulerna föra krigshären ut ur staden. Att samma ämbetsmän hädanefter utöfver året bibehölles och samma tribuner ånyo valdes, förklarade senaten vara stridande emot statsförfattningen.» — Konsulerna hörsammade senatens beslut. Tribunerna blefvo oaktadt konsulernas högljudda motsägelser ånyo valda. Då ville också senatorerna, för att icke inrymma menigheten något företräde, å sin sida åter välja Lucius Quinctius till konsul. Aldrig under hela året hade konsuln talat med större häftighet än vid detta tillfälle. »Bör jag undra», sade han. »församlade fäder! om eder förklarade vilja ingenting gäller hos menigheten? I sjelfve betagen den ju sin vigt. Derföre, att menigheten bryter beslutet genom bibehållande af samma ämbetsmän, viljen I också bryta det sjelfve, för att icke gifva vika för hopens öfverdåd, likasom vore det ett bevis af större makt i samhället, att visa större lättsinnighet och sjelfsvåld. Ty visserligen är det lättsinnigare och ostadigare att upphäfva sina egna tankar och beslut, än att upphäfva andras. Dock harmen, församlade fäder, den obetänksamma hopen, och då I borden tjena andra till föresyn, gören heldre illa efter andras exempel, än att andra, efter edert, skulle göra det som är rätt; blott att jag icke härmar tribunerna och emot senatsbeslutet låter utnämna mig till konsul. Men dig, Cajus Claudius, beder jag, att också du för din del ville afhålla Romerska folket ifrån denna olaglighet och om mig vara öfvertygad, att jag skall anse denna din åtgärd icke såsom ett hinder för min upphöjelse, utan såsom en tillökning i min ära att hafva försakat en hederspost, och såsom ett afböjande af den ovilja, som utaf dess bibehållande skulle mig förestå.» — Begge utfärdade derefter gemensamt ett påbud: »att ingen skulle nämna Lucius Quinctius till konsul. Om någon det gjorde, skulle på hans röst intet afseende häfvas.»  

KAP. 22 Till konsuler valdes Quintus Fabius Vibulanus för tredje gången och Lucius Cornelius Maluginensis*) (459 f. Kr.). En uppskattning blef detta året hållen, men i anseende till eröfringen af Capitolium och en konsuls olyckliga död, fann man betänkligt att sluta densamma med det vanliga reningsoffret. Under konsulerna Quintus Fabius och Lucius Cornelius var ställningen strax i början af året
orolig. Tribunerna uppviglade menigheten. Från Latinarne och Hernikerna inkommo underrättelser om starka krigsrustningar af Volsker och Æquer: att Volskernas troppar redan stodo vid Antium, och man hade mycken anledning till fruktan, att sjelfva kolonien skulle göra affall. Likväl var det med möda som tribunerna förmåddes att tillåta, det första uppmärksamheten gafs åt kriget. Konsulerna fördelade derefter göromålen, på det sätt, att Fabius skulle föra legionerna till Antium och Cornelius betäcka Rom, på det icke någon del af fienderna, efter Æquernas sed, skulle komma för att plundra. Hernikerna och Latinarne ålades att enligt fördrag lemna hjelptroppar; två tredjedelar af krigshären bestodo således af bundsförvandter, den tredje af medborgare. När bundsförvandterna på bestämd dag inställt sig, slog konsuln läger utanför Capenska porten. Der mönstrade han hären; bröt sedan upp emot Antium, och stannade icke långt ifrån staden och fiendernas ståndläger. Då Volskerna, som icke vågade någon träffning, emedan ifrån Æquerna ingen armé ännu hade anländt, endast sökte att kunna bibehålla sig trygga inom förskansningarna, så uppställde Fabius följande dagen sina troppar omkring fiendernas vall, dock icke uti en enda af bundsförvandter och medborgare sammansatt, utan i tre, efter de trenne folkslagen åtskilda slagordningar. Han sjelf ställde sig med de Romerska legionerna i midten och befallde att iakttaga de tecken, som derifrån gåfves, så att bundsförvandterna på samma gång började anfallet och på samma gång drogo sig tillbaka, när han lät blåsa till återtåg. Bakom hvardera afdelningen ställde han också rytteri till dess understöd. Lägret blef således af Fabius från trenne punkter angripet och kringrändt, och Volskerna, hvilka, på alla sidor ansatte; icke förmådde hålla stånd, kastades ned ifrån vallen. Derpå gick han öfver förskansningarne och jagade hopen, som i förskräckelsen kastat sig åt en sida, ut ur lägret. Rytteriet, som icke utan svårighet kunnat komma öfver vallen och derföre hittills endast varit åskådare af striden, upphann nu på fria fältet de i oordning flyktande och deltog i segren genom de förskräcktas nedhuggande. Stort var både i lägret och utom förskansningarne de flyendes nederlag, ännu större det byte som gjordes, ty fienderna kunde knappt medtaga sina vapen, och hären hade varit alldeles förstörd, om icke skogarne lemnat skydd åt flyktingarne.

  • E. R. b. 295. — F. Ch. f. 457.
KAP. 23 Medan detta skedde vid Antium, hade Æquerna, genom sitt förut skickade utvaldaste manskap, nattetid öfverrumplat borgen i Tusculum, under det den öfriga hären lägrade sig icke långt ifrån stadens murar, i afsigt alt dela fiendens stridskrafter. Tidningen härom, som skyndsamt kom till Rom och ifrån Rom till lägret vid Antium, gjorde på Romarne icke mindre intryck, än om de hört att Capitolium varit eröfradt. Så friskt var ännu minnet af Tusculanernas förtjenst, och sjelfva likheten af faran syntes återkräfva en lika hjelp som de gifvit. Fabius satte allt annat å sido, förde bytet utur lägret i största hast till Antium, lemnade der en liten besättning och tågade uti ilmarscher till Tusculum. Intet annat än vapnen, och hvad af kokad mat var till hands, tilläts soldaterna att medtaga. Konsuln Cornelius försåg dem ifrån Rom med lifsmedel. Flera månader varade kriget vid Tusculum. Med en del af sin här bestormade konsuln Æquernas läger; den andra hade han gifvit Tusculanerna, för att återtaga sin borg. Med storm kunde denna aldrig intagas; hungern dref slutligen fienden derifrån. När det slutligen kommit derhän, läto Tusculanerna dem alla, afväpnade och nakne, krypa under oket. Då de så skymfligt flyende begåfvo sig till sin hemort, blefvo de af Romerske konsuln upphunne på Algidus och till sista man nedhuggne. Efter denna seger drog han sin här tillsamman och slog läger på ett ställe, som kallas Columen. — Den andre konsuln bröt nu också upp ifrån Rom, sedan faran för dess murar, genom fiendens fördrifvande, hade upphört. Från tvänne sidor gingo således konsulerna öfver fiendernas gränser och förhärjade med största ifver, den ene Volskernas, den andre Æquernas område. Hos många författare finner jag att Antiaterna samma år gjort uppror. Att konsuln Lucius Cornelius fört detta krig och eröfrat staden, vågar jag dock icke utgifva för säkert, emedan hos de äldre historieskrifvarne ingenting derom nämnes.  

KAP. 24 Detta krig var således fulländadt, men det inhemska kriget med tribunerna satte senaten i stor förskräckelse. »Det vore blott af list», ropade desse, »som krigshären hölls utom landet; genom detta gäckeri sökte man undertrycka lagförslaget. Men de skulle ickedessmindre bringa till slut hvad de sig åtagit.» Publius Lucretius, som förde befälet i staden, utverkade dock, att de tribuniciska företagen uppskötos till konsulernas hemkomst. En ny anledning till jäsning hade dessutom yppats. Quæstorerna Aulus Cornelius och Quintus Servilius hade stämt Marcus Volscius till ansvar, derföre att han, efter all sannolikhet, hade uppträdt med ett falskt vittnesmål emot Kæso. Ty af många anledningar uppdagades, såväl att Volscii broder, allt ifrån början af sin sjukdom, hvarken någonsin visat sig ute, eller ens uppstigit af sjuksängen, utan efter flera månaders tvinsot1 slutligen aflidit; som ock att Kæso vid den tiden, då brottet enligt vittnets uppgift skulle vara begånget, icke varit synlig i Rom, emedan de, som tillika med honom gjort krigstjenst, försäkrade, att han då beständigt och utan något hemlof vistats med dem vid fanorna. Om detta bestriddes, erbjödo sig många att det på eget ansvar emot Volscius inför domstol bevisa. Då han nu icke vågade inställa sig för rätta, gjorde alla dessa sammanstämmande anledningar, att Volscii sakfällande syntes icke mindre säkert än Kæsos på Volscii vittnesmål hade varit. Men tribunerna gjorde uppehåll då de förklarade sig icke skola tillåta quæstorerna att hålla någon folkförsamling angående den anklagade, om icke en sådan rörande lagförslaget förut blefve hållen. Begge målen blefvo således uppskjutna till konsulernas hemkomst. — När dessa, åtföljda af sin segrande här, i triumf intågat i staden, och allt var tyst angående lagförslaget, trodde mången att tribunerna fällt modet. Men dessa, som i anseende till årets annalkande slut, äflades att för fjerde gången erhålla tribunatet, hade nu vändt striden ifrån lagfrågan till tvistande öfver valen; och ehuru konsulerna icke mindre ifrigt arbetade emot tribunatets förlängande, än de skulle gjort, om den lag, som till förminskande af deras höghet blifvit föreslagen, nu varit framställd till omröstning, blef likväl segren i denna strid hos tribunerna. — Samma år beviljades Æquerna fred på deras begäran. Den uppskattning, som förra året var börjad, blef nu fullbordad, och slutad med ett reningsoffer, som var det tionde ifrån stadens grundläggning. Antalet af medborgare steg enligt uppskattningen till etthundra sjutton tusen trehundra nitton (117,319). Konsulerna hade detta året, både hemma och i fält, inlagt stor ära; ty utom Rom hade de förvärfvat fred och inom sig var samhället, ehuru icke endrägtigt, likväl mindre än eljest fiendtligt.

Kapitel 25-30
Tillbaka till Livius förstasida.

  1. NE förklarar tvinsot på följande sätt:
    "försvagning, förtvining, utmärgling, sjukdomsbenämning som under 1700- och 1800-talet förekom som synonym till diagnosen lungsot, men i allmänhet betraktades som ett särskilt sjukdomstillstånd. Tvinsot ansågs förorsakas av ålderdom, lungsjukdomar, infektioner, melankoli eller nostalgi (hemsjuka, trånsjuka, tärsot)."