Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 




 

 



 


 

Örjan Martinsson

SJETTE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42

Innehåll

Lyckliga krig emot Volskerna, Æquerna och Prænestinarne (Kap. l—13, 2l—33). — Fyra nya tribus upprättas; Stellatina, Sabatina, Tromentina och Arniensis (Kap. 5). — Marcus Manlius, som hade försvarat Capitolium emot Gallierna, blir, då han betalar för gäldbundna och friköper de för skuld häktade, anklagad och dömd för eftersträfvande af konungamakt, samt nedstörtad från den Tarpejiska klippan, då till hans skymfande ett senatsbeslut fattas, att ingen af Manliska ätten skulle få bära förnamnet Marcus (Kap. 11. 14—20). — Menighets-tribunerne Cajus Licinius och Lucius Sextius föreslå en lag, att konsuler, som ännu valdes endast af det patriciska, äfven må väljas af det plebejiska ståndet. Under en häftig kamp genomdrifva de, oaktadt patriciernca motstånd, detta förslag, sedan de fem år å rad, såsom menighets-tribuner, tillika varit statens enda öfverhet, och Lucius Sextius blifver den förste plebejiske konsul. Tillika stiftas en annan lag, att det icke skall tillåtas någon att ega mera jord, än femhundrade plogland (Kap. 34—42).

Rom efter den galliska katastrofen, krig mot grannfolken
(390-386 f. Kr.)

KAP. 1 Hvad ifrån staden Roms byggnad till samma stads eröfrande1, först under konungar, derefter under konsuler och diktatorer, under tiomän och konsulär-tribuner2, romarne hafva bedrifvit, deras krig. utom, deras tvedrägter inom samhället, har jag i fem böcker framställt: ämnen, hvilka dels genom sin alltför höga ålder äro dunkle, likt föremål, som sedde ifrån ett långt afstånd med möda urskiljas, dels derföre, att skriftlige urkunder, den enda säkra minnesvården af förflutna händelser, på de tiderne voro korte och sällsynte, och att om uti öfver-prästernes anteckningar och andra offentliga och enskilde handlingar någre sådane funnits, hafva de i stadens brand till största delen gått förlorade. Ljusare och tillförlitligare äro de händelser, hemma och i fält, som hädanefter i sin ordning skola förtäljas, ifrån det andra upphofvet af den likasom ifrån sina roller frodigare och fruktbarare å nyo uppväxande staden. För öfrigt var det stöd, vid hvilket denna först blifvit upprest, Marcus Furius (Camillus), också förnämligast den, emot hvilken lutad den bibehöll sig upprätt; också tillät man icke att han nedlade diktaturen, förr än året var till ända lupet3. Att de tribuner, under hvilkas styrelse staden blifvit eröfrad, förrättade valen för det följande året, ansågs icke för rådligt; det blef således en mellanregering4. Ehuru Roms borgerskap nu var sysselsatt af träget och mödosamt arbete till stadens återuppbyggande, blef imellertid Quintus Fabius, så snart som han afträdt från ämbetet, af menighets-tribunen Cajus Marcius stämd till ansvar, för det han, med kränkning af folkrätten, hade stridt emot Gallierne, till hvilka han var sänd såsom fredsmedlare. Ifrån denna rättegång befriade honom döden, som inträffade i så läglig tid, att månge trodde den vara frivillig. — Mellanregeringen börjades. Regeringsföreståndare blef Publius Cornelius Scipio, och efter honom Marcus Furius Camillus. Denne valde för andra gången (i denna egenskap) krigs-tribuner med konsulsmakt, nämligen Lucius Valerius Publicola för andra gången, Publius Virginius, Publius Cornelius, Aulus Manlius, Lucius Æmilius, Lucius Postumius*) (389 f. Kr.). — Sedan desse omedelbart efter mellanregeringen hade anträdt styrelsen, blef deras första företag, att till rådplägning i Senaten föredraga de ämnen, som rörde religionen. Framför allt gaf man befallning att hopsöka de fördrag och lagar, som ännu kunde igenfinnas: desse voro de tolf taflorne och några kongliga stadgar. Någre af dessa blefvo ock för allmänheten kungjorde; men de som angingo gudstjensten undanhöllos, i synnerhet af öfver-prästerne, på det de genom religionen måtte hafva ett band på den stora hopen. — Dernäst börjades öfverläggning om betänkliga dagar**); och som den femtonde dagen före Kalendæ Sextiles (d. 18 Quinctilis eller Juli) var utmärkt af ett dubbelt nederlag — ty på den dagen hade Fabierna vid Cremera blifvit slagne***), på den hade sedermera det olyckliga slaget vid Allia, som åtföljdes af stadens undergång, blifvit hållet****)5 — så gaf man honom, utaf den sednare olyckan namn af Allia-dagen och betecknade honom såsom en dag, på hvilken ingen handling, offentlig eller enskild borde företagas Någre mena, att emedan krigs-tribunen Sulpicius, vid sitt offer, dagen efter Idus Quinctiles (den 16 Juli) icke hade erhållit gynnande tecken, och romerska hären utan säkerhet om gudarnes nåd, tredje dagen derefter blef gifven till pris åt fienden, så har jemval blifvit förbudet att dagen efter hvarje Idus förrätta någon religionshandling och samma betänklighet sedermera utsträckts äfven till dagarne näst efter Kalendæ och Nonæ.
  1. Av gallerna år 386 f. Kr. (390 enligt romersk tideräkning).
  2. Decemviratet (tiomännens styrelse) varade bara från 451 till 449 och utfärdade de tolv tavlornas lag. Konsulärtribunatet (krigstribunernas styrelse) skapades år 444 för att utöka antalet tillgängliga fältherrar och varade till 401 (?); jfr kapitel 37,5.
  3. 30 juni. Att det nya året började den 1 juli under 300-talet är en av förklaringarna till varför det inte går att avgöra ifall gallernas erövring av Rom ägde rum år 387 eller 386 enligt vår tideräkning.
  4. Interregnum (mellanregering) utropades om båda konsulerna dog eller avgick under deras ämbetsperiod. Senatorerna utnämnde en interrex (regeringsföreståndare) till deras representant under fem dagar; han förnyade auspicierna och föreslog två namn till folkförsamlingen. Om dessa röstades ned av folket fortsatte han eller hans efterträdare att nominera kandidater tills en majoritet var uppnådd. En lista på åtta interreges finns i VII, 17 och en period med elva nämns i VII, 21.
  5. II, 50-51; V, 37-39; jfr Tacitus, Historiæ II, 91.
KAP. 2 Länge var dem dock icke tillåtet att i lugn rådpläga om statens upprättande efter det svåra fallet. Å en sida hade Volskerne, desse gamle fiender, gripit till vapen, för att utplåna det romerska namnet å en annan — såsom af köpmän berättades — alla de etruriska folkers hufvudmän, vid Voltumnas tempel1, sammansvurit sig till krig. Härtill hade ännu kommit en ny förskräckelse genom Latinarnes och Hernikernes affall hvilka, efter det slag, som hölls vid Regillersjön2, nu omkring hundrade år, med en aldrig tvetydig trohet, hade stått i förbund med det romerska folket. Då nu så stora faror från alla sidor hotade och det för hvar man var synbart, att det romerska namnet var ett mål, icke allenast för sina fienders hat, utan ock för små bundsförvandters förakt, ansåg man för bäst att staten försvarades under samma ledning, som han blifvit återvunnen, och att Marcus Furius Camillus utnämndes till diktator antog denne Cajus Servilius Ahala till rytteri-öfverste, påböd ett stillestånd i lagskipningen3 och förrättade utskrifning af manskap på det sätt att äfven äldre personer, som ännu egde några krafter, måste svärja fanan och infördes i rullorna. Då hären var uppsatt och väpnad, fördelte han honom i tre delar. En del ställde han på det Vejiska gebitet emot Etrurien; en annan lät han slå läger framför staden: öfver denna blef krigs-tribunen Aulus Manlius Æmilius satt till befälhafvare. Den trdeje afdelningen förde han sjelf emot Volskerna, hvilkas läger, som var icke långt ifrån Lanuvium — ad mæcium kallas stället4 — han företog sig att storma. Hos dessa, som utaf förakt hade gått i kriget, emedan de trodde att nästan allt stridbart manskap i Rom vore af Gallierne utrotadt, väckte underrättelsen, att Camillus var öfver-befälhafvare, en sådan förskräckelse, att de kringgärdade sig sjelfva med en vall och vallen med hopvräkta träd, på det fienden ingenstädes skulle kunna framtränga till förskansningarne. När Camillus blef detta varse, lät han kasta eld i den skyddande förhuggningen. Händelsevis blåste då en stark vind, som låg rakt emot fienden; således öppnade han sig icke allenast en väg genom elden, utan jagade ock — genom qvalmet och röken och sprakandet af det råa bränslet, en sådan bestörtning hos fienden, att Romarne hade mindre svårighet att stiga öfver vallen in i Volskernas läger, än de förut haft att tränga igenom den af elden förstörda förhuggningen. — Sedan fienderne voro slagne och nedhuggne, och diktatorn med storm hade intagit lägret, skänkte han bytet åt soldaterna, för hvilka det var så mycket kärkommare, ju mindre de hoppats af denna visserligen icke öfverdrifvet frikostiga fältherre.5 Derefter förföljde han flyktingarne, förhärjade hela det Volskiska landet, och nödgade ändteligen Volskerna efter sjuttio år (?) att erkänna Roms öfverherrskap. Ifrån Volskerna gick segervinnaren emot Æquerna, hvilka också rustade sig till krig. Han öfverraskade deras här vid Bolæ och angrep icke allenast lägret utan äfven staden, den han i första stormningen eröfrade.
  1. Det etruskiska förbundets helgedom i Volsinii (IV, 23,5; V, 17,6).
  2. Där de fördrivna Tarquinierna blev besegrade år 496 enligt den romerska traditionen (II, 19-20).
  3. Det tillfälliga uppehållet av all offentlig verksamhet vid en nödsituation, som kallas iustitium; jfr VII, 6,12; X, 21,3.
  4. Troligen en kulle; jfr Plutarchos, Camillus 34.
  5. Jfr V, 22,1-2 och V, 25,11-13.
KAP. 3 Medan vapenlyckan var sådan på den sidan der Camillus stod i spetsen för den romerska styrkan hade emot en annan sida en förfärlig storm Uppväxt. Nästan hela Etrurien var i vapen och belägrade Sutrium, hvars invånare voro romerska folkets bundsförvandter. Sändebud derifrån, som anropade Senaten om bistånd i deras betryck, fingo det besked, att diktatorn skulle, så fort som möjligt, komma Sutrinarne till undsättning. Men de belägrades ställning uthärdad icke något uppskof i detta hopp; det ringa antalet af stadsboer, utmerglade af arbete, vakor, sår som alltid drabbade samma personer, hade derföre redan genom beting inrymt staden åt fienden, och afväpnade och bortsläppte i blotta kläderne, som de buro, öfvergåfvo de nu sina husgudar och anträdde det ömkliga tåget, just i det ögonblick, då Camillas inträffade med den romerska hären. Då den bedröfvade skaran kastade sig till hans fötter, och den bön, som nödens ytterlighet aftvingade deras höfdingar, åtföljdes utaf klagogråt af qvinnor och barn, dem de släpade med sig i landsflykt, bad han Sutrinarne upphöra med sina jemmerrop: det vore åt Etrurierna, som han förde sorg och tårar. Derpå befaller han att trossen skulle afpackas, Sutrinarne under en lagom betäckning, som qvarlemnades, lägra sig på stället, och soldaterne följa honom med sina vapen. Med den således lättrustade hären tågar han till Sutrium, och finner, hvad han förmodade, all den sorglöshet, som vanligen åtföljer medgången: ingen vakt för murarne, portarne öppna, segervinnarne kringspridde och sysselsatte att bortföra byte ur fiendernas hus. För andra gången således på samma dag blef Sutrium eröfradt; de segrande Etrurierne nedhöggos öfverallt af den nya fienden, utan att dem gafs tid att samlas och förena sig på en punkt, eller ens att fatta vapen. När de nu hvar för sig skyndade till portarne, i hopp att någonstädes kunna kasta sig ut på landet, funno de dem tillstängde, ty derom hade diktatorn straxt i början gifvit befallning. Då grepo någre till vapen; andre, dem öfverraskningen tillfälligtvis hade träffat beväpnade, sammankallade sina kamrater för att börja en slagtning, och denna skulle genom fiendernas förtviflan blifvit hetsig, om icke härolder blifvit kringskickade i staden, med befallning att »Vapnen skulle nedläggas, de värnlöse skonas, och endast de väpnade behandlas såsom fiender. Äfven de, hvilka, då allt hopp var försvunnet, hade fast beslutit att kämpa i det yttersta, började nu, sedan hopp om lifvet var gifvet, den ene efter den andre att bortkasta vapnen, och obeväpnade, hvilket i denna ställning var säkrast, öfverlemna sig åt fienden. En stor myckenhet fördelades i fängelserna, och staden återlemnades före natten åt Sutrinarne, oskadd, och utan att det minsta hafva lidit af kriget, emedan han icke blifvit eröfrad genom storm, utan genom beting uppgifven.  

KAP. 4 Segervinnare i trenne krig1 tillika, återkom Camillus i triumf till Rom. Af de fångar, som gingo framför hans vagn, voro de aldrafleste Etrurier. De blefvo offentligen försålde, och den summa, som deraf inflöt, var så betydlig, att sedan fruarne fått full betalning för sitt guld*), gjordes för öfverskottet de tre gyldene offerskålarne, hvilka med påskrift af Camilli namn voro, såsom bekant är, före Capitolii brand2, uppställde i Jupiters tempel framför Junos fötter. — De Vejenter, Capenare och Falisker, som under krigen med dessa folk hade gått öfver till Romarne, erhöllo detta år romersk medborgarerätt, och jordegor anvisades åt dessa nya medborgare. Genom ett senatsbeslut återkallades också ifrån Veji till staden de, som af vedervilja att bygga i Rom hade begifvit sig till Veji, och der tagit lediga hus i besittning. I början brummade de väl, och vägrade att efterkomma befallningen; men sedan en dag blifvit dem förelagd, med hotelse af lifsstraff för hvar och en, som icke återflyttade till Rom, gjorde detta, att de, som samfällt varit så sturske, blefvo hvar för sig af personlig fruktan lydige. Så tillväxte Rom i folkrikhet, och blef tillika helt och hållet å nyo uppbygdt, då dels staten underhjelpte kostnaderne, dels Ædilerne pådrefvo byggnaden, såsom om det varit ett offentligt verk, dels också borgrarne sjelfve, uppmanade af behofvet, påskyndade arbetets fullbordan, och inom årets förlopp stod den nya staden färdig. — Vid årets slut förrättades val af krigs-tribuner med konsularisk makt. De valde voro Titus Quinctius Cincinnatus, Quintus Servilius Fidenas för femte gången, Lucius Julius Julus, Lucius Aquillius Corvus, Lucius Lucretius Tricipitinus, Servius Sulpicius Rufus**) (388 f. Kr.). — Desse förde den ena krigshären emot Æquerna, icke till krig, — ty Æquerne sjelfve erkände sig för besegrade — utan af hat, för att ödelägga landet och betaga dem alla krafter till nya stämplingar; den andra hären fördes till det Tarquiniska gebitet. Der blefvo Etruriernes städer Cortuosa och Contenebra med storm intagne och förstörde. Vid Cortuosa mötte intet motstånd: angripen genom öfverraskning blef staden vid första härskriet och anloppet intagen; den plundrades och uppbrändes. Contenebra uthärdade några dagars belägring; men en fortsatt kamp, som hvarken dag eller natt afstannade, kufvade dess invånare. Då den Romerska hären var fördelad i sex afdelningar, som hvar sjette timma växelvis aflöste hvarandra i striden, men stadsboernes ringa antal nödgade dem att, alltid de samme, utmattade ställa sig emot en fiende, som immerfort förnyades, så gåfvo de ändtligen vika, och Romarne fingo rum att intränga i staden. Tribunerne beslöto att indraga bytet för statens räkning, men deras befallning var långsammare än deras beslut. Medan de dröjde, var bytet redan i soldaternes händer och kunde ej, utan att väcka missnöje, dem fråntagas. — På det staden icke blott genom enskilda byggnader måtte tillväxa, blef också Capitolium samma år undermuradt med qvadersten: ett arbete, som äfven i stadens nuvarande prakt förtjenar att skådas.
  1. Segrar över volskerna, aequerna, och nu etruskerna.
  2. År 83 f. Kr.
    3.
  • 5 B. 25, 50.
  • E. R. b. 367. — F. Ch. f. 385.

KAP. 5 Äfven nu, då stadens invånare voro sysselsatte med byggnaden, sökte menighets-tribunerne, genom förslag om åkerutdelningar, att göra sina sammankomster mera besökta. Såsom ett föremål för hopp visades det Pomptinska gebitet1, hvilket först nu, sedan Camillus hade krossat Volskernas makt, kunde anses såsom en säker besittning. »Detta land», sade de smädande, »vore långt mera ofredadt af adeln, än det varit af Volskerna; ty af dem hade endast ströfverier der blifvit gjorde, så länge som de haft krafter och vapen; de adelige däremot gingo med stora steg att bemäktiga sig statens jord, och om den icke delades, förr än de ryckt, åt sig allt, skulle der för menigheten ingen plats blifva öfrig». — Detta hade dock icke synnerligen verkat på menigheten, dels emedan hon, upptagen af byggnadsomsorger, mindre talrikt bivistade forum, dels emedan hon, af samma orsak, var utblottad genom omkostnader, och derföre icke brydde sig om en landtegendom, till hvars iståndsättande hon icke egde krafter. — Som Romarna i allmänhet voro fulle af fromma skrupler, och den nyligen öfverståndna olyckan nu gjort äfven deras styresmän vidskepliga, så lät man, för auspiciernes förnyande, en mellanregering inträda. Mellanregenter voro, hvar efter annan, Marcus Manlius Capitolinus, Servius Sulpicius Camerinus och Lucius Valerius Potitus. Den sistnämnde förrättade ändtligen val af krigs-tribuner med konsulsmakt. Dertill valdes Lucius Papirius, Cajus Cornelius, Cajus Sergius, Lucius Æmilius för andra gången, Lucius Menenius, Lucius Valerius Publicola för tredje gången*) (387 f. Kr.), hvilka straxt efter regentskapets upphörande tillträdde ämbetet. — Ett tempel, som under det Galliska kriget blifvit lofvadt åt Mars, invigdes detta året af Titus Quinctius, en af de tvenne helgedomsföreståndarne (duumviri sacrorum). Af de nya medborgarne upprättades fyra tribus (rotar), den Stellatinska, Tromentinska, Sabatinska och Arniska; hela antalet af tribus steg derigenom till fem och tjugo.
  1. Området i Latium mellan Antium och Circeii.
    2.
  • E. R. b. 368. — F. Ch. f. 384.
KAP. 6 Frågan om den Pomptinska jorden bedrefs af menighets-tribunen Lucius Sicinius hos folket, som numera både talrikare bivistade sammankomsterna och lättare än förut lät sig bearbetas till begär efter jordegendom. I Senaten talades äfven om krig emot Latinarne och Hernikerne; men bekymret för ett vigtigare krig, emedan Etrurien var under vapen, gjorde att detta blef uppskjutet. Styrelsen tillföll åter Camillus, såsom krigs-tribun med konsularmakt. Man gaf honom fem ämbetsbröder, Servius Cornelius Maluginensis, Quintus Servilius Fidenas för sjette gången, Lucius Quinctius Cincinnatus, Lucius Horatius Pulvillus och Publius Valerius*) (386 f. Kr.). — I början af året vändes dock allas tankar ifrån det Etruriska kriget, genom en hop flyktingar ifrån det Pomptinska gebitet, som plötsligen störtade in i staden med berättelse, att Antiaterna stodo under vapen, och att de latinske folken hemligen skickat troppar till deras understöd, ehuru de nekade att detta varit ett allmänt beslut, med föregifvande att de blott icke hindrat någon att såsom frivillig tjena hvar han ville. Man hade nu upphört att förakta något krig. Senaten tackade derföre gudarne, att Camillus var uti regeringen, ty till diktator hade man bordt nämna honom, om han varit utan andel i styrelsen. Äfven hans ämbetsbröder erkände att »så ofta som något fruktansvärdt krig förestod, vore det en enda man, som högsta ledningen tillhörde; det vore också deras föresats, att ställa sig under Camilli befäl, och de trodde icke sin egen höghet det minsta förringad genom det, som de inrymde åt den mannens höghet.» Senaten öfverhopade tribunerne med beröm, och Camillus sjelf betygade dem helt förlägen sin tacksamhet. »En ofantlig börda,» sade han sedan, »vore honom pålagd af romerska folket, som nu för fjerde gången velat förordna honom till diktator; en stor äfven af Senaten, genom det hedrande omdöme, som detta stånd om honom yttrat; den största, genom så högaktade kamraters frivilliga undergifvenhet. Derföre om hans ansträngning och vaksamhet möjligen kunde ökas, skulle han täfla med sig sjelf i bemödandet att göra den tanka, som hans medborgare med så stor enhällighet om honom fattat, lika varaktig, som den voro ärofull. Hvad kriget med Antiaterne beträffade, så voro der mera hotelser än fara. Hans råd vore likväl, att om man ingen ting ville frukta, borde man också ingen tingförakta. Rom vore kringhvärfdt af afundsjuka och hatfulla grannar; för krigsväsendets förvaltning fordrades derföre både flere befälhafvare och flere härar. Dig, Publius Valerius, (fortfor han) väljer jag, att såsom deltagare i befäl och rådslag med mig föra legionerna emot den Antiatiska fienden; Dig, Quintus Servilius, att med en annan rustad och färdig armée hafva ditt läger i staden, uppmärksam på alla rörelser, som under tiden kunna företagas, antingen från Etrurien, såsom nyligen skedde, eller af Latinarne och Hernikerne, detta nya föremål för vårt bekymmer. Jag är öfvertygad, att du skall göra din sak på ett sätt, som är värdigt din fader, din farfar,1 dig sjelf och de sex tribunaten. En tredje här till stadens och murarnes försvar må Lucius Ouinctius upprätta af invalider och äldre medborgare. Lucius Horatius besörje vapen till försvar och anfall, lifsmedel, och hvad mera krigets tillfälligheter kunna fordra. Dig, Servius Cornelius, förordne vi, dine ämbetsbröder, till ordförande i detta statsråd, och vårdare af gudstjensten, valen, lagarna, alla inre angelägenheter.» — Alle lofvade enhälligt sin tjenst i de delar som voro dem uppdragne, och Valerius, som var utsedd till deltagare i krigsbefälet, tillade att »han skulle anse Marcus Furius såsom diktator och sig såsom hans rytteri-öfverste. Sådan den mening vore, som de hyste om den makalöse fältherren, sådant borde derföre ock deras hopp vara om kriget.» »Ja,» — ropade, i en hänryckning af glädje, senatorerne — »de hoppades om kriget, och freden, och hela statsförvaltningen det bästa, och aldrig skulle staten hafva behof af en diktator, om han alltid hade sådane män vid styret, så förbundne genom enehanda tänkesätt, lika färdige att lyda som att befalla, och af hvilka hvar och en heldre gåfve alla del af sin ära, än tillvällade sig allena den för alla gemensamma.»
  • E. R. b. 369. — F. Ch. f. 383.
  1. Jfr IV, 21,10 (fadern); III, 6,1 (farfadern).
    2.
KAP. 7 Sedan ett stillestånd i lagskipningen blifvit påbudet och utskrifning förrättad, tågade Furius och Valerius till Satricum. Här hade Antiaterne sammandragit en här icke allenast af Volsker, utskrifne ibland det nya slägtet, utan ock af en otalig mängd Latinare och Herniker, hvilka folk, i följe af en långvarig fred, voro alldeles oförsvagade. Också gjorde denne nye fiende, förenad med den gamla, ett starkt intryck på de romerska krigarne. Redan var Camillus sysselsatt att anordna slagtningen, då centurionerne anmälde, att soldaterne voro modfällde, att de trögt fattat vapnen, och med långsamhet och motvilja gått utur lägret; ja, man hade äfven hört yttras, att hvar man måste kämpa emot hundrade fiender, och att en så stor myckenhet knappt obeväpnad, långt mindre väpnad, kunde emotstås.» Straxt kastade han sig på hästen och ropade, under det han framför fälttecknen, vänd emot slagllinien, red imellan lederna: »Soldater! hvad betyder denna nedslagenhet, denna ovanliga tvekan? kännen j icke fienden, eller mig, eller eder? Fienden — hvad är han annat, än ett beständigt ämne för eder till tapperhet och ära? J deremot hafven ju under mitt anförande — att jag icke må tala om eröfringen af Falerii och Veji och om de i vårt eröfrade fädernesland slagna Galliska skarorna — helt nyligen, efter en tredubbel seger, firat en tredubbel triumf öfver dessa samma Volsker och Æquer och öfver Etrurien. Eller erkännen j icke mig för fältherre, emedan jag nu, icke såsom diktator, utan såsom tribun gifvit eder lösen? Men jag åstundar icke öfver eder det högsta välde, och j bören hos mig betrakta ingen ting annat än mig sjelf; ty diktaturen har aldrig gifvit mig mod, lika litet som sjelfva landsflykten har beröfvat mig modet. Vi äro således alle desamme, och då vi i detta krig medföre allt detsamma, som vi medfört i de förra, så må vi ock vänta samma utgång. Så snart som j kommit i handgemäng, skall hvar och en göra hvad han har lärt och är van: j skolen segra, de skola fly.»  
KAP. 8 Nu gifver han tecknet, springer af hästen, griper den närmaste fanbäraren i armen, och rycker honom med sig emot fienden, ropande med häftighet: »framåt, soldat, med fanan!» När de nu sågo Camillus, som redan var, af sin höga ålder, till kroppsliga förrättningar mindre förmögen, sjelf gå löst emot fienden, uppgåfvo de ett anskri: alle lupo på en gång fram, och hvar för sig ropade: »Följ fältherren!» Det berättas äfven att en fana blifvit, på befallning af Camillus, inkastad i den fiendtliga hären, och Antesignanerne (de som stodo framför fanorna) uppäggade till dess återtagande; derigenom hafva Antiaterne först blifvit tillbakadrifne och förskräckelsen utbredt sig icke allenast i första linien, utan äfven till deras reservtroppar. Men härtill verkade icke endast soldaternes kraft, lifvad af fältherrens närvaro, utan ock Camillus sjelf, hvars blotta anblick var för Volskerna mer än allt annat förfärlig, så att öfverallt der han visade sig, förde han med sig en afgjord seger. Märkligast syntes detta på hans venstra flygel, som redan var nästan slagen, då han hastigt grep till en häst och betäckt med en infanterisköld red dit, och genom sin blotta närvaro återställde slagtningen, i det han pekade på den öfriga segrande hären. — Redan var öfverhanden ej längre osäker, men af fiendernes myckenhet hindrades deras flykt, och den utmattade soldaten behöfde lång tid för att nedergöra ett så stort antal: då ett störtregn med häftig storm plötsligen afbröt icke striden utan den vissa segren. Tecken gafs då till återtåg, men den följande natten fulländade kriget, utan besvär för Romarne. Ty Latinarne och Hernikerne öfvergåfvo Volskerne och drogo hem, sedan de rönt en utgång, som motsvarade deras brottsliga företag. När Volskerna sågo sig öfvergifne af dem, i förtröstan på hvilka de hade företagit uppresningen, lemnade de lägret och slöto sig inom murarne af Satricum. I början tänkte Camillus att kringskansa dem med en vall och företaga en formlig belägring; men då han såg att desse anstalter icke genom något utfall hindrades, tyckte han att denne fiende hade för litet mod, för att nödga sig att afbida en så långsam seger, och sedan han uppmanat soldaterne, att icke utmatta sig genom ett långvarigt arbete, såsom hade de ett Veji att belägra, ty segren vore i deras händer, gjorde han, under deras högljudda glädjerop, från alla sidor anfall på murarne, och intog staden med storm. Volskerne bortkastade vapnen och gåfvo sig.  
KAP. 9 Men fältherrens håg lekte nu på ett större föremål — på Antium. »Denna var Volskernes hufvudstad, den hade varit upphof till det sista kriget.» Då likväl en så fast ort, utan stora tillrustningar af fältstycken och machiner, icke kunde eröfras, lemnade han sin ämbetsbroder vid arméen och reste till Rom, för att intala Senaten till att förstöra Antium. Men — troligen var det gudarnes vilja, att Antium ännu längre skulle ega bestånd — just under det han talade, kommo sändebud ifrån Nepete och Sutrium, som anhöllo om hjelp emot Etrurierne, med erinran att tiden vore kort till att hjelpa. Ditåt rigtade ödet Camilli kraft, istället för att vända den emot Antium. Ty som desse orter lågo vid Etruriens gräns, och voro på den sidan likasom dess stängsel och portar, så var det för Etrurierne lika angeläget att bemäktiga sig dem, när de förehade något fredsbrott, som deras återtagande och försvarande var för Romarne. Af denna orsak beslöt Senaten att öfvertala Camillus till att, med åsidosättande af Antium, öfvertaga det Etruriska kriget. De legioner som lågo i staden och hittills haft Quinctius (Servilius?) till befälhafvare, blefvo honom anordnade. Ehuru han heldre skulle önskat sig den bepröfvade och vid hans befäl vana hären, som stod i Volskernes land, gjorde han ingen invändning ; han utbad sig endast Valerius till medhjelpare i befälet. Quinctius och Horatius skickades i Valerii ställe emot Volskerne. — Furius och Valerius, som ifrån Rom afgingo till Sutrium, funno en del af denna stad redan intagen af Etrurierne, under det stadsboerne i den andra delen, genom gatornes tillspärrande, med möda afhöllo fiendernas anfall. Men den romerska hjelpens ankomst och i synnerhet det hos fiender och vänner högt frejdade namnet Camillus uppehöll ej allenast för ögonblicket den lutande ställningen, utan gaf äfven tid till undsättning. Camillus delade derföre krigshären och uppdrog åt sin ämbetsbroder, att föra sina troppar omkring staden till den sidan, som fienden innehade, och angripa murarne icke så mycket i hopp, att staden med storm kunde eröfras, som i afsigt att draga fienderna dit, hvarigenom både de af kampen redan uttröttade stadsboerne kunde få någon lättnad i sitt arbete, och han sjelf hafva tillfälle, att utan motstånd inrycka i staden. Då båda delarna på samma gång verkställdes, och Etrurierne, hvilka nu en dubbel fara kringhvärfde, sågo på ena sidan murarne med största häftighet bestormas, på den andra fienden vara inom murarne, kastade de sig alla på en gång i oordning ut genom en enda port, som tillfälligtvis icke var besatt. Ett stort nederlag gjordes ibland de flyende, både i staden och på landet. Inom murarne föllo de fleste för Furii soldater: Valerii voro vigare att förfölja, och upphörde icke att mörda, förr än natten betog dem åsynen af fienden. Sedan Sutrium var eröfrad och återlemnad åt bundsförvandterna, fördes hären till Nepete, som Etrurierne redan igenom uppgifvande fullkomligt hade i sina händer.  

KAP. 10 Det tycktes som återvinnandet af denna stad borde kosta mera möda, icke allenast derföre, att han hel och hållen var i fiendernes våld, utan också emedan uppgifvandet skett genom förräderi utaf ett parti bland dess invånare. Detta oaktadt beslöt man att genom en beskickning uppfordra deras hufvudmän att skilja sig ifrån Etrurierne, och sjelfve bevisa den trohet, som de anropat hos Romarne. Då härpå blef svaradt, att »ingen ting stode i deras makt: Etrurierne innehade murarne och portarnes bevakning,» sökte man först att genom landets sköflande injaga skräck hos stadsboerne; sedermera — då man fann att uppgifvandet hölls af dem heligare än förbundet — blef hären, försedd med risknippor, som från landet hopskaffades, förd till murarne; grafvarne fylldes, stormstegar anlades, och med första härskriet och anloppet var staden eröfrad. Nepesinarne fingo nu tillsägelse att nedlägga vapen, och befallning gafs att skona de obeväpnade. Etrurierne blefvo utan åtskillnad, beväpnade och obeväpnade, nedhuggne. Äfven ibland Nepesinarne blefvo hufvudmännen för stadens öfverlemnande afrättade med bila; den oskyldiga mängden fick sin egendom tillbaka, och i staden qvarlemnades en besättning. Sedan således tvenne bundsförvandtsstäder voro från fienden återtagne, förde tribunerne den segerrika hären med stor ära tillbaka till Rom. — Samma år fordrades upprättelse af Latinarne och Hernikerne, med tillfrågan, hvarföre de icke under de sista åren enligt fördraget lemnat troppar? I en talrik församling af båda folken blef svaradt: »Om någre af deras unga manskap gjort krigstjenst hos Volskerne, så hade det skett, utan nationens förvållande och utan dess beslut; desse hade dock sjelfve fått umgälla sitt dåraktiga företag, ty ingen enda af dem vore återkommen. Men orsaken, hvarföre de icke lemnat krigsfolk, hade varit deras ständiga fruktan för Volskerne, en landsplåga, som oupphörligen förföljde dem, och genom så många immerfort förnyade krig icke kunnat utrotas.» Senaten fann detta svar vara sådant, att det mera var tidsställningen, än brist på skälig orsak, som förböd att förklara dem krig.

Kapitel 11-30
Tillbaka till Livius förstasida.