Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA HISTORIEN

FEMTE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55

Camillus leder Rom i fortsatta krig och drivs i landsflykt
(395-392 f. Kr.)

KAP. 24 Det året som följde efter eröfringen af Veji hade sex krigs-tribuner med konsulsmakt, nemligen tvänne med namnet Publius Cornelius, Cossus och Scipio, samt Marcus Valerius Maximus för andra, Kæso Fabius Ambustus för tredje, Lucius Furius Medullinus för femte och Quintus Servilius för tredje gången*) (395 f. Kr.). Cornelierne erhöllo genom lottning kriget emot Faliskerna, Valerius och Servilius det emot Capenaterna. Af dessa blefvo städerna hvarken bestormade eller belägrade, men landet sköflades och landtfolkets egendom bortfördes såsom byte. Intet bärande träd, ingen jordfrukt qvarlemnades på marken. Denna förödelse kufvade Capenaterna: de bådo om fred, och den blef dem gifven. Kriget emot Faliskerna blef oafgjordt. — I Rom voro imellertid mångfaldiga oroligheter. För att stilla dessa hade Senaten beslutit att i Volskernes land anlägga ett nybygge, hvartill tre tusende  romerske medborgare skulle antecknas, och de dertill förordnade tre fullmäktige (Triumviri) hade åt hvar person anslagit tre och sjutolftedels plogland. Men denna skänk föll snart i förakt hos plebejerne, emedan de ansågo den såsom en lockmat, som kastades åt dem, för att bortvända dem ifrån större utsigter. Ty hvarföre förvisa menigheten till Volskernes land, då den sköna staden Veji och det vejentiska landet, fruktbarare och större än det romerska, låg för ögonen? Äfven staden gaf man, dels för dess läge, dels för prakten af dess offentliga och enskilda byggningar och platser, företräde för staden Rom. Ja, äfven det förslag bragtes nu å bane, som, i synnerhet efter Roms eröfring af Gallerna, blef så mycket omtvistadt — att flytta öfver till Veji. För öfrigt var planen, att en del af menigheten och en del af adeln skulle erhålla Veji till hemvist, ty romerska folket kunde ju bebo tvänne städer, som utgjorde ett gemensamt samhälle. Emot detta förslag arbetade de förnäme med sådan ifver, att de förklarade »sig heldre vilja dö inför romerska folkets ögon, än tillåta att något sådant föredroges. Ty om man i en enda stad hade så många misshälligheter, hvad skulle då hända i tvenne? Kunde väl någon sätta högre värde på ett besegradt än på ett segerrikt fädernesland? eller tillåta att det eröfrade Veji uppnådde en större lycka, än Veji under sin sjelfständighet? Ändteligen: — de kunde väl i sin fädernesstad öfvergifvas af sina medborgare; men ingen makt skulle någonsin tvinga dem, att sjelfve öfvergifva sin fädernesstad och sina medborgare — öfvergifva Romulus, en Gud och son af en Gud, romerska stadens fader och grundläggare, för att följa till Veji en grundläggare, sådan som Titus Sicinius» — ty han var den ibland menighets-tribunerna, som hade väckt denna fråga.
  • E. R. b. 360. — F. Ch. f. 392.
KAP. 25 Under de oanständiga strider, som häröfver fördes, — ty en del af menighets-tribunerna hade adeln dragit på sin sida — var det ingen ting annat, som förmådde menigheten att afhålla sig ifrån våldsamheter, än att så snart något larm uppstod, som förebådade ett slagsmål, de förnämste senatorerne främst blottställde sig för hopen, med uppmaning, ett dem skulle man angripa, slå och döda. Som nu dessas år och värdigheter och ämbeten fredade dem sjelfva för misshandling, så förekom aktningen för den, äfven andra dvlika utbrott af vreden. — Imellertid hördes Camillus ofta och allestädes offentligen förklara: »Det vore visserligen icke underligt att ett folk rasade, som bundet af ett heligt löfte, mera bekymrade sig om allt annat, än om uppfyllandet af sin förbindelse. Han ville ingenting säga om detta sammanskott — af en allmosa snarare än af tionde — emedan hvar och en enskildt dertill förbundit sig, men folket i allmänhet vore befriadt. Men det tilläte honom hans samvete ingalunda att förtiga, att man anslog tionden endast af det byte som bestod i lös egendom, och alldeles icke nämnde den eröfrade staden och dess område, som dock äfven voro inbegripne i löftet.» — Senaten, som ansåg denna fråga för tvistig, hänsköt dess afgörande till öfverpresterna, hvilka sedan de hört Camillus, gåfvo sitt utlåtande: »att af allt det, som före löftets afläggande hade tillhört Vejenterna, och efter löftet kommit i romerska folkets besittning, skulle tiondedelen vara helgad åt Apollo.» I följe häraf blefvo staden och dess egor uppskattade; penningarne togos ur skattkammaren, och de konsulariske krigstribunerna fingo sig uppdraget att derföre köpa guld. Men som derpå icke fanns tillgång, gingo fruarne tillsamman att öfverlägga om saken, erbödo krigs-tribunerna, efter gemensamt beslut, sitt guld och alla sina smycken, och buro dem till skattkammaren. Aldrig hade någon ting skett, som gjort Senaten större nöje, och det berättas, att fruarne för denna frikostighet blifvit hedrade med rättighet att till offer och skådespel åka i fyrhjuliga och eljest, både högtids- och söckendagar, i tvåhjuliga vagnar. Sedan guldet af hvar och en blifvit emottaget efter vigt och värderadt, för att lösas med penningar, beslöt man att låta göra en gyldene pokal, hvilken såsom föräring åt Apollo skulle föras till Delphi. — Så snart man upphört att tänka på uppfyllandet af denna samvetspligt, uppväckte menighets-tribunerne nya oroligheter. Menigheten uppretades emot alla de förnäma, isynnerhet emot Camillus. »Han (sades det) hade, genom indragning och helgande, gjort hela det Vejentiska bytet till ett intet.» Fräckt smädades de frånvarande; för de närvarande, som frivilligt framställde sig för de uppretade, visade man aktning. När plebejerne sågo att saken utdrogs öfver det löpande året, valde de å nyo för det följande samma tribuner, som hade understödt förslaget. Det samma bemödade sig äfven Senaten att utverka för förslagets motståndare. Således blefvo de samme menighets-tribuner till större delen ånyo valde.  

KAP. 26 Vid valet af krigs-tribuner utverkade Senaten genom det kraftigaste bemödande, att Marcus Furius Camillus blef utnämnd. Man låtsade sig vilja skaffa en fältherre för krigen: egentligen var det en motståndare af tribunernes otidiga frikostighet, som söktes. Tillika med Camillus valdes till krigs-tribuner med konsulsmakt Lucius Furius Medullinus för sjette gången, Cajus Æmilius, Lucius Valerius Publicola, Spurius Postumius, Publius Cornelius för andra gången*) (394 f. Kr.). I början af året gjorde menighets-tribunerne ingen rörelse, till dess Camillus, hvilken kriget emot Faliskerna var uppdraget, gick i fält. Genom detta uppskof svalnade ifvern för saken, och Camillus, hvilkens motstånd de i synnerhet fruktade, vann i Faliskernes land en ökad ära. Ty då fienderne i början höllo sig inom murarne, hvilket de ansågo för det säkraste, tvingade han dem, genom åkrarnes härjande och landtgårdarnes uppbrännande, att rycka ut ur staden; deras fruktan förböd dem dock att långt aflägsna sig. Vid pass ett tusende steg1 ifrån staden uppslogo de ett läger, hvilket de trodde vara säkrast skyddadt genom sin otillgänglighet, då marken deromkring var eländig och stenbunden, och vägarne dels trånga, dels branta. Men Camillus, ledsagad af en fången landtman, uppbröt sent på natten med sin här och visade sig i dagbräckningen på ett mycket högre ställe. Tre afdelningar af Romarne uppförde förskansningar; den öfriga hären stod färdig till slagtning. Då fienderne försökte att hindra skansarbetet, slog han dem på flykten, och så stor var den skräck, som deraf injagades Faliskerna, att de hals öfver hufvud, förbi sitt läger, som var dem närmare, ilade till staden. Månge blefvo dödade och sårade förr än de i förskräckelsen hunno kasta sig inom portarne. Lägret eröfrades; bytet öfverlemnades åt skattmästarne, till stor harm för soldaterna; men kufvade af krigstuktens stränghet, hatade de samma dygd, som de tillika beundrade. — Nu följde stadens inneslutande, upprättande af skansar, någon gång, vid yppadt tillfälle, utfall af stadsboarne emot de romerska posterna och små skärmytslingar, och tiden förgick, utan att hoppet lutade åt någondera sidan, emedan de belägrade, af förut samladt förråd, hade säd och andra förnödenheter i större ymnighet än de belägrande. Ett lika långvarigt arbete, som förut vid Veji, tycktes således förestå, om icke lyckan och tillika ett prof af en redan förut genom krigsbedrifter känd hjeltedygd, hade beskärt den romerska fältherren en skyndsam seger.

  • E. R. b. 361. — F. Ch. f. 391.
  1. 1 479 meter.
KAP. 27 Det var brukligt hos Faliskerna, att nyttja för sina barn samma person både till lärare och till följeslagare, och flera gossar tillika voro, såsom ännu i Grekland, öfverlemnade åt en mans uppsigt. De förnämares barn undervisades nu, såsom gemenligen sker, utaf den, som ansågs för den kunskapsrikaste. Denne man, som i fredstid varit van att för nöje och kroppsöfningar föra gossarne utom staden, hade ej heller under kriget afbrutit detta bruk, utan med dem, än längre än kortare stycken, aflägsnat sig ifrån stadsporten, till dess han en gång, då tillfälle gafs, under omväxlande lekar och samtal, gick längre än vanligt och bragte dem midt igenom de fiendtliga posterna, och sedan genom romerska lägret i fältlherretältet till Camillus. Till denna nedriga gerning lade han der ännu nedrigare ord: »Det vore Falerii, (sade han), som han öfvergåfve i Rornarnes händer, då han lemnade i deras våld dessa gossar, hvilkas fäder der stodo i spetsen för regeringen». »Niding!» — ropade Camillus, då han hörde detta — »du har med din nedriga skänk hvarken träffat ett folk eller en fältherre, som äro dig like. Vi hafva icke med Faliskerna något förbund, grundadt på ett menskligt fördrag; men det förbund, som naturen stiftat, det hafva vi med hvarannan och det skola vi hafva. Äfven kriget har sina lagar, icke mindre än freden, och vi hafva lärt att föra det med lika rättvisa som tapperhet. Vi hafva vapen, icke emot den ålder, som man, äfven efter städers eröfring, skonar, utan emot dem, som sjelfve äro beväpnade, emot dem, som utan att af oss vara förolämpade eller retade, vid Veji angrepo det Romerska lägret. Dessa har du, så mycket hos dig stod, genom en oerhörd trolöshet besegrat: jag skall besegra dem, såsom Veji, genom romerska konster, det är, genom tapperhet, belägringsverk och vapen». — Han öfverlemnade honom derefter afklädd och med bakbundna händer åt gossarna att återföras till Falerii, och gaf dem spön, för att dermed piska förrädaren framför sig till staden. Då vid detta uppträde först folket lopp tillsamman, och derefter senaten kallades af regeringen att rådpläga öfver den sällsamma händelsen, föregick i sinnena en så stor förändring, att de, som kort förut, ursinnige af hat och bitterhet, nästan heldre ville förgås, såsom Vejenterne, än sluta fred, såsom Capenaterne, — de fordrade nu enhälligt fred. Den romerska redligheten, fältherrens rättvisa prisades på torget och i rådssalen, och med allas bifall afgingo sändebud till Camillus i lägret, och derifrån med hans tillåtelse till senaten i Rom, för att öfverlemna Falerii. Införde i senaten skola de hafva talat på följande sätt: »Församlade fäder! Besegrade af eder och eder fältherre genom en seger, den ingen gud eller menniska kan förtryta, öfverlemna vi oss åt eder, med den öfvertygelse, som är för segervinnaren den mest ärofulla, att vi under edert öfvervälde skola lefva lyckligare, än under våra egna lagar. Utgången af detta krig har gifvit menniskoslägtet tvenne helsosamma efterdömen. J hafven föredragit ärlighet i krig framför en säker seger; vi, uppmanade af denna ärlighet, hafva frivillig erbudit eder segren. Vi äro edra undersåter. Sänden fullmäktige för att emottaga vapen och gisslan och staden, hvars portar stå öppne. J skolen icke finna orsak att klaga öfver vår trohet, icke heller vi öfver edert herravälde». — Camillus erhöll tacksägelser både af fiender och medborgare. Faliskerne ålades att betala en summa till soldaternas aflöning för detta året, på det romerska folket måtte befrias ifrån krigsgärd. Sedan fred var beviljad, återfördes krigshären till Rom. —  
KAP. 28 När Camillus, utmärkt af en seger, vunnen öfver fienden genom rättvisa och redlighet, återkommit till Rom, med långt sannare ära, än förut, då hvita hästar drogo honom i triumf genom staden, kunde Senaten icke se hans blygsamhet, utan att deraf uppmanas till ett ofördröjligt uppfyllande af hans löfte. Tre sändebud, Lucius Valerius, Lucius Sergius och Aulus Manlius affärdades således på ett örlogsskepp för att föra till Delpi den gyldene pokal, som var bestämd åt Apollo till föräring. Icke långt ifrån Siciliens sund blefvo de uppbragte af lipariske kapare och förde till Liparæ. Det var brukligt hos detta folk att fördela de priser som gjordes, såsom för allmän räkning röfvade. Lyckligtvis stod en viss Timasitheus detta år i spetsen för förvaltningen, en man, som mera liknade Romarne än sina landsmän. Sjelf intagen af aktning för sändebudens namn, och föräringen, och den Gud till hvilken hon sändes, och anledningen till denna föräring, uppfyllde han äfven folkhopen, som nästan alltid följer den styrandes efterdöme, med en rättvis vördnad, och sedan han, på allmän bekostnad, undfägnat sändebuden, ledsagade han dem också med en betäckning af skepp till Delphi och återförde dem derifrån oskadda till Rom. Till följe af ett senatsbeslut, upptogs han i gästvänskapsförbund, och begåfvades i statens namn med skänker. — Emot Æquerna krigades detta år med så omvexlande lycka, att det hos arméerna sjelfva, icke mindre än i Rom, var oafgjordt om de segrat eller förlorat. Befälet fördes på romarnes sida af krigs-tribunerna Cajus Æmilius och Spurius Postumius. I förstone voro deras företag gemensamme; men sedan de i en träffning hade slagit fienden, funno de för godt att Æmilius skulle besätta Verrugo, under det Postumius härjade landet. Då nu denne utan ordning och sorglös efter den vunna fördelen framtågade, blef han angripen af Æquerna, som injagade skrämsel hos tropparne och nödgade honom att intaga närmaste höjder, hvarifrån skräcken utbredde sig äfven till den andra hären i Verrugo. När Postumius, efter att hafva bragt de sina i säkerhet, kallade dem tillsamman och förebrådde dem deras skrämsel och räddhåga, att de af den fegaste och lättskrämdaste fiende låtit slå sig på flykten: då ropade hela hären med en röst, att de förtjente dessa förebråelser, och erkände att de begått en feghet, men de ville också godtgöra den, och denna fiendens glädje skulle icke blifvit långvarig. De anhöllo att han straxt ville föra dem emot fiendernas läger — det stod på slätten för deras ögon — och de underkastade sig alla straff, om de icke hade eröfrat det före natten. Han berömde dem, men befallde dem taga sig mat och hvila, och vid fjerde nattväkten hålla sig färdiga. I afsigt att hindra Romarnes flykt om natten ifrån höjden, på den väg, som förde till Verrugo, voro också fienderne dem till mötes, och en slagtning börjades förr än solen uppgått; men månen lyste hela natten, och man träffade med lika säkerhet, som om dagen. Men fältskriet hördes ända till Verrugo och utbredde der en sådan förskräckelse, emedan man trodde att det romerska lägret bestormades, att soldaterne, oaktadt Æmilii bemödande, att med tvång och med böner hålla dem tillbaka, skingrade sig och flydde till Tusculum. Derifrån kom ryktet till Rom, att Postumius och arméen voro förlorade. Men sedan dagsljuset undanröjt all fruktan, att under ett hetsigt förföljande falla i något bakhåll, red Postumius genom hela arméen, upprepade dess löften och väckte en sådan ifver, att Æquerne icke längre kunde emotstå dess påträngande. Ett blodbad anställdes sedan på de flyktande, såsom alltid, när hämndkänslan mera än tapperheten förer svärdet, ända till fiendernas undergång, och på den sorgliga tidningen ifrån Tusculum, som utan orsak hade förskräckt staden, följde ett lagerprydt bref ifrån Postumius, att romerska folket hade segrat, och Æquernas krigshär var förstörd.  

KAP. 29 Som menighets-tribunernas påståenden ännu icke blifvit afgjorde, så bemödade sig både plebejer och patricier, de förre, att bibehålla lagförslagets föredragare vid tribunatet, de sednare, att få dess motståndare å nyo valda. Men menigheten hade vid sitt val öfverhanden. Adeln hämnades denna förtret genom ett senatsbeslut, att konsuler — en för menigheten förhatlig regering — skulle väljas. Efter femton års förlopp blefvo således Lucius Lucretius Flavus och Servius Sulpicius Camerinus valde till konsuler*) (393 f. Kr.). I början af detta år, under det menighets-tribunerne trotsigt bemödade sig att genomdrifva sitt förslag, emedan de icke inom sitt samfund hade att vänta någon motsägelse, men konsulerna just derföre gjorde dem ett lika kraftigt motstånd, och hela Stadens uppmärksamhet var riktad på denna enda angelägenhet — eröfrade Æquerna Vitellia, ett romerskt nybygge på deras område. Som staden nattetid intogos genom förräderi, men den motsatta sidan lemnade flykten obehindrad, så undkom största delen af kolonisterna oskadd till Rom. Det blef konsuln Lucii Lucretii lott att hämnas denna förlust. Han gick med en armé mot fienderna, öfvervann dem i ett fältslag, och återvände segrande till Rom, till en långt häftigare kamp. En rättegång var der börjad emot Aulus Virginius och Quintus Pomponius, som de tvenne sista åren varit menighets-tribuner, och Senatens heder gjorde det till en pligt, att de af hela dess stånd med samfällda krafter försvarades. Ty ingen lade dem hvarken i deras lefnad eller ämbetsförvaltning någon ting annat till last, än det, att de, för att göra Senaten till viljes, hade hindrat sina ämbetsbröders förslag. Menighetens förbittring segrade likväl öfver Senatens anseende, och till det förderfligaste efterdöme fälldes desse oskyldiga hvardera till tiotusende fullvigtiga kopparmarks böter. Detta väckte adelns förtrytelse. Camillus beskyllade plebejerna offentligen för en nedrighet. »De vände sig nu emot sina egna, och förstodo icke, att de genom sitt orimliga domsslut öfver tribunerna hade upphäfvit intercessionen (rättigheten att protestera) och genom dess upphäfvande störtat sjelfva tribunatet. Ty de bedrogo sig, om de trodde, att Senaten skulle tåla af detta ämbete ett otygladt sjelfsvåld. Om tribuniciskt våld icke genom tribunicisk hjelp kunde afvärjas, då skulle Senaten nog finna ett annat vapen». Han förebrådde äfven konsulerna, att de overksamt tillåtit att de tribuner, som efterkommit Senatens vilja, blifvit bedragne på sitt förtroende till styrelsen. Genom sådana ord, som han offentligt uttalade, ökade han dagligen den allmänna förbittringen.

  • E. R. b. 362. — F. Ch. f. 390.
KAP. 30 Men Senaten underlät han icke att uppreta emot lagförslaget. »Den dagen (sade han), då detta förslag skulle föredragas, borde de med ingen annan tanka begifva sig till forum, än den, att de der borde kämpa för hus och hem, och Gudarnes tempel och den jord, på hvilken de voro födde. Ty hvad honom enskildt beträffade — om del voro honom tillständigt, att under fäderneslandets våda tänka på sin enskilda ära — för honom vore det till och med hedrande, att se en stad bebos, den han hade eröfrat, att dagligen njuta en minnesvård af sin ära, att hafva för sina ögon en stad som prydt hans triumf och se alla trampa uti spåren af hans förtjenster. Men han ansåge det för syndigt att en stad bebyggdes, som af de evige Gudarna blefvo lemnad och öfvergifven, eller att romerska folket nedsatte sig på en eröfrad jord, och bortbytte det segerrika fäderneslandet emot ett besegradt». Eldade genom desse uppmaningar af statens förste man, infunno sig alla patricier, gamle och unge samfäldt på forum den dagen, då omröstning öfver förslaget skulle företagas, fördelade sig i sina rotar (tribus), fattade hvar och en sina rotekamraters händer och bådo dem med tårar, »att icke öfvergifva den fädernestad, för hvilken de och deras fäder så tappert och så lyckligt hade kämpat»; — de visade dervid på Capitolium, på Vestas tempel, på andra kringliggande Gudahus; — »de måtte icke drifva det romerska folket, landsflyktigt och förvisadt från sin fosterjord och sina skyddsgudar, till fiendernas stad; icke låta det komma derhän, att man måste önska det Veji icke blifvit eröfradt, på det Rom icke måtte öfvergifvas». Som de icke brukade våld, utan endast böner, och under dessa böner ofta nämnde Gudarne, så blef det för största delen en samvetssak, och förslaget blef genom pluralitet af en tribus förkastadt. Denna seger väckte hos Senaten så stor glädje, att följande dagen, på konsulernas hemställan, ett beslut fattades, att till hvar och en af menigheten sju plogland utaf det Vejiska landet skulle utdelas, och det icke allenast åt husfäder utan så, att afseende gjordes på alla fria personer i hvarje hus, att de genom denna utsigt måtte uppmuntras att sjelfve blifva fäder.  

KAP. 31 Då menigheten genom denna skänk var tillfredsställd, mötte frågan om konsulsval alldeles intet motstånd. Till konsuler valdes Lucius Valerius Potitus, och Marcus Manlius, som sedermera fick tillnamnet Capitolinus*) (392 f. Kr.). Desse konsuler firade de stora spelen, som Marcus Furius, såsom diktator, i kriget mot Veji hade lofvat. Samma år invigdes Juno Reginas tempel, hvilket af samme diktator i samma krig var lofvadt, och det berättas att denna invigning med det lifligaste deltagande af fruarne blifvit firad. På Algidus fördes mot Æquerna ett föga märkvärdigt krig, ty fienderne voro slagne nästan förr än de kommo i handgemäng. Valerius erhöll genom Senatens beslut, för sin större ihärdighet att nedhugga de flyktande, den större, — Manlius deremot den mindre triumfen. — Samma år uppkom ett nytt krig med Volsinierna, men för hungersnöd och sjuklighet i romerska landet, förorsakade af torka och för stark hetta, kunde ingen armé emot dem utrycka. Detta gjorde Volsinierna så öfvermodiga, att de i förening med Salpinaterna fiendtligt inföllo i romerska gebitet. Då blef krig emot begge folken förklaradt. —
Censorn Cajus Julius afgick med döden: i hans ställe tillsattes Marcus Cornelius för den återstående tiden. Detta blef sedermera ansedt såsom Gudarne misshagligt, emedan Rom inom dessa fem åren föll i fiendehänder. Också blir ifrån den tiden aldrig någon afliden censors ställe återbesatt. — Som konsulerne äfven lågo sjuke, så beslöts att genom ett regentskap förnya auspicierna. Sedan derföre konsulerne efter Senatens beslut hade afsagt sig ämbetet, blef Marcus Furius Camillus förordnad till regeringsföreståndare, hvilken efter sig utnämnde Publius Cornelius Scipio, och denne sedermera Lucius Valerius Potitus till samma värdighet. Under den sistnämndes ordförande valdes sex krigs-tribuner med konsularisk makt, på det staten icke måtte sakna en styrelse, om också någon af dem skullle blifva af sjukdom besvärad.

Kapitel 32-55
Tillbaka till Livius förstasida.

  • E. R. b. 363. — F. Ch. f. 389.