Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA HISTORIEN

ANDRA BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65

Innehåll

Brutus förpligtar folket med ed, att icke vidare tåla någon konung i Rom; nödgar sin ämbetsbroder Tarquinius från Collatia, som misstänktes för sin slägtskap med Tarquinierne, att nedlägga konsulatet och vika ur staden; låter plundra konungafamiljens egendomar och helgar åt Mars det åkerfält, som blir kalladt Marsfältet. Han låter halshugga några förnäma ynglingar, ibland dem sina egna och sin systers söner, hvilka sammansvurit sig att åter emottaga den kungliga familjen; skänker friheten åt angifvaren, en träl, som hette Vindicius, af hvars namn Vindicta blifvit benämndt. Då han anförer hären emot de kungliga, hvilka sammandragit troppar från Veji och Tarquinii och börjat krig, stupar han, tillika med Aruns, Despotens son, i ett fältslag, och de Romerska fruarne sörja honom ett år (Kap. l—6). — Konsuln Publius Valerius stiftar en lag om vad till folket. Capitolium inviges. Fortena, Clusinernes konung, börjar krig till Tarquiniernes försvar, kommer till Janiculum, men hindras att gå öfver Tibern genom Horatius Cocles' tapperhet, hvilken, medan de andre upprifva pålbryggan. ensam uppehåller Etruskerna och, efter bryggans rifvande, kastar sig väpnad i floden och simmar öfver till de sina. Härtill kommer ett annat tapperhetsprof af Mucius, hvilken, då han i afsigt att mörda Porsena gått in i fiendernas läger, men dödat en skrifvare, den han trodde vara konungen och blifvit gripen, lägger handen på altaret, der man hade offrat, låter henne förbrännas och säger, att ännu trehundrade sådane som han hade sammansvurit sig emot konungens lif. Intagen af beundran häröfver gör Porsena förslag till fred, låter kriget upphöra och emottager gisslan. Cloelia, en jungfru af dem som blifvit gifna till gisslan, narrar vakten, simmar öfver Tibern till de sina, blir åter utlemnad, men af Porsena ärofullt tillbakaskickad, och hedrad med en bildstod till häst (Kap. 7—15). — Appius Claudius flyktar från Sabinska området till Rom och en ny Tribus, kallad den Claudiska, blir af denna anledning upprättad. Antalet af Tribus ökas, så att de utgöra tjugoen. Emot Tarquinius Despoten, som med en här af Latinare fiendtligt angriper, kämpar Diktatorn Aulus Posthumius lyckligt vid sjön Regillus (Kap. 16—22). — Romerska menigheten, som för deras skull, hvilka för gäld blifvit gjorde till trälar, utvandrat till det heliga berget, återföres till staden genom Menenius Agrippas klokhet. Samme Agrippa blir, då han dör, för sin fattigdom, begrafven på allmän bekostnad. Fem Menighets-Tribuner*) blifva valde. Volskernes stad Corioli eröfras genom Caji Marcii tapperhet och bemödande, hvilken derföre blir kallad Coriolanus. Tiberius Atinius, en plebej, uppmanas i en syn att frambära till Senaten några påminnelser rörande gudstjensten; han försummar det, förlorar sin son, blir lam, låter på en bår föra sig till Senaten, framför dessa påminnelser, återfår bruket af sina fötter och går hem till sitt hus. Cajus Marcius Coriolanus, som var landsförvisad, blifver Volskernes anförare, rycker med en fiendtllg här emot Rom; anropas förgäfves, först af sändebud, sedan af presterne, att icke bekriga sin fädernestad; hans moder Veturia och hans maka Volumnia förmå honom att aftåga (Kap. 23—40). — En Åkerdelningslag**) blir för första gången föreslagen. Spurius Cassius, tillförne konsul, på en anklagelse för eftersträfvadt envälde, sakfälld och afrättad. Oppia, en Vestal, för otukt lefvande begrafven. Då de angränsande Vejenterna voro mera besvärliga än farliga fiender, utbeder sig Fabiernas ätt utförandet af detta krig, och skickar dertill trehundrade sex beväpnade, hvilka allesamman vid Cremera nedhuggas af fienderna, så att blott en hemmavarande minderårig blifver öfrig (Kap. 41—50). — Då en slagtning emot Volskerna genom krigshärens uppstudsighet gått förlorad, låter konsuln Appius Claudius prygla hvar tionde man till döds. — För öfrigt innehåller denna bok fejder emot Volskerna och Æquerna och Vejenterna, samt stridigbeter emellan Patricierna och Plebejerna (Kap. 51—65).

  • Tribuni plebis. (Den moderna svenska benämningen är folktribuner.)
  • Lex agraria.

Den nyvunna friheten växer sig starkare trots inre spänningar och yttre hot
(509-495 f. Kr.)

KAP. 1 Det hädanefter*) fria Romerska Folkets bedrifter i fred och i krig, en styrelse som årligen ombyttes, och lagarnes herravälde, mäktigare än menniskors, går jag nu att afhandla. — Denna frihet hade af den siste konungens tyranni vunnit ett förhöjdt värde, hans företrädare hade så regerat, att de alle, hvar efter annan, gjort sig förtjente att anses såsom grundläggare åtminstone till de delar af staden, som de tillagt till nya hemvist för den utaf dem förökade folkmängden. Utan tvifvel skulle ock samme Brutus, som genom despotens störtande inlade så mycken ära, hafva gjort staten den största skada, om, drifven af ett otidigt frihetsbegär, han frånryckt någon af de förra konungarne dess spira. Ty denna råa hop af herdar och landstrykare, öfverlöpare från egna fädernesland — hvad skulle hafva händt, om den, under skydd af en fredlyst helgedom, fri eller åtminstone strafflös, utan fruktan för en konungamakt, både börjat att af tribunstormar1 sättas i rörlighet och, i en ännu sig främmande stad, inlåta sig i tvister med regeringen, förrän banden af makar och barn och kärleken till sjelfva den jord man bebor — en kärlek, vid hvilken man långsamt vänjes — hunnit förena deras sinnen. Tvedrägt skulle hafva upplöst en stat, som ännu ej vunnit stadga, men hvilken nu regeringens lugna mildhet vårdade och genom näring bragte derhän, att den, med redan mognade krafter, kunde bära frihetens ädla frukter. Men frihetens början räknar man ifrån denna tiden (509 f. Kr.) mera derföre, att konsularregeringen årligen ombyttes, än att någon inskränkning skedde i sjelfva den makt, som hade tillhört konungarne2. Alla rättigheter, som de haft, alla yttre sinnebilder af dessa behöllo de första konsulerna. Endast det blef förekommet, att icke begge tillika skulle hafva Fascerna**)3 och skräcken derigenom synas fördubblad. Med sin ämbetsbroders samtycke antog Brutus dem först och visade sig icke mindre nitisk i frihetens försvar, än han varit i dess vinnande. Att det nu för den nya friheten intagna folket icke möjligen måtte framdeles, genom konungahusets böner eller skänker, låta sig bevekas, var det första af allt, att han lät det med ed förpligta sig att aldrig tåla någon konung i Rom. Derefter, för att äfven genom talrikheten af medlemmar gifva senaten mera styrka, upptog han deruti de förnämsta af ridderskapet och ökade således, till fulla trehundrade, senatorernas antal, som genom konungens mordanstalter blifvit förminskadt. Deraf säges den sed hafva hänledt sig, att man särskildt bådade till senatens församling dem som voro Patres och dem som voro Conscripti. Conscripti kallades nämligen de som blifvit invalde i den nya senaten.4 Detta bidrog otroligt till endrägt i staten och till menighetens tillgifvenhet för det högre ståndet.

  1. Folktribunatet uppkom 494 f. Kr., vid tiden för ståndskampens början.
  2. De båda konsulerna blev vid republikens införande Roms högsta myndighet i både fred och krig och den enda folkvalda överheten. Efter dem benämndes året vid dateringar av offentliga och enskilda urkunder. Vid förrättningar inom Rom uppträdde konsulerna vanligen gemensamt. Där en måste handla enades man genom överenskommelse eller lottning.
  3. Då konsulerna uppträdde offentligt gick särskilda rättstjänare, liktorerna (i äldsta tid tolv till antalet), framför dem som livvakt, och banade väg. De bar spöknippen (fasces, jämför »fascism«), i fält med en yxa instucken bland spöna som tecken på konsulernas makt att utdöma dödsstraff. Spöknippena infördes i Rom av etruskerna under kungatiden, tillsammans med exempelvis den purpurbrämade togan och sella curulis, en med prydnader av elfenben smyckad ämbetsstol. Om symbolerna för den politiska makten i Rom härrörde från etruskerna följer emellertid inte därav, att romarnas politiska institutioner och juridiska syn på makten också var av etruskiskt ursprung.
  4. Patres et conscripti. Länge ansågs allmänt att patres betecknade de ursprungliga patricierna, adelsmännen, ledarna för de större ätterna, och att de utgjorde senaten, medan conscripti var plebejer, dvs. icke-patricier, som infördes i senaten av Romulus Tarquinius Priscus, Servius Tullius eller, som här, av de första konsulerna. Det finns dock i själva verket inget belägg för att senaten någonsin var en exklusivt patricisk institution, dvs. att den tillhörde adeln.
  • E. R. b. 245. — F. Ch. f. 507. (Kolmodin/Livius avviker som vanligt med två år från den traditionella dateringen.)
  • Fasces.
KAP. 2 Dernäst vändes omsorgen till Gudstjenstens inrättning; och såsom vissa offentliga offer blifvit af konungarne sjelfve förrättade, så förordnade man en offerkonung, att icke i något afseende saknad af konungarne måtte kännas1. Detta prestämbete sattes under öfverprestens uppsigt, på det icke en högre värdighet, förenad med detta namn, skulle på något sätt blifva menlig för friheten. Ty denna utgjorde nu första föremålet för allas omsorg, och jag vet icke om man ej öfverskred måttan, då man i alla afseenden, äfven de minst betydliga, sökte att kringskansa henne. Ty blotta namnet af den ena konsuln, ehuru han för öfrigt ingen anledning gifvit till missnöje, var folket förhatligt. »Alltför mycket hade Tarquinierne varit vane att herrska. Priscus hade gjort början. Efter honom hade väl Servius Tullius regerat; men icke en gång under denna mellantid hade despoten Tarquinius förgätit kronan, såsom sig icke tillhörig; likasom den ärftligt tillhört hans slägt, hade han genom nidingsverk och våld återtagit henne. Despoten var nu fördrifven, men Collatinaren hade herrskaremakten. Tarquinierne kunde icke lefva uti enskildt stånd. Namnet vore anstötligt; det vore farligt för friheten. — Sådana yttranden, först fällde af personer, som oförmärkt sökte utforska tänkesättet, utbredde sig öfver hela staden; ändteligen kallade Brutus den af misstankar upprörda menigheten till en allmän sammankomst. Här uppläste han aldraförst folkets ed, att aldrig tåla någon konung eller tillåta någon vistas i Rom, som kunde blifva farlig för friheten. »Öfver detta», sade han, »borde man med all sorgfällighet vaka och ingen omständighet, som rörde detta, borde anses för obetydlig. Ogerna talade han, för en viss mans skull, och skulle icke hafva talat, om icke kärleken till republiken nödgat honom. Romerska folket trodde icke att en fullkomlig frihet var återvunnen. Den kungliga stammen, det kungliga namnet vore ännu qvar, icke blott inom staden, utan äfven inom styrelsen. Detta vore hinderligt, vore skadligt för friheten. Undanröj du», fortfor han, »Lucius Tarquinius, frivilligt denna fruktan. Vi minnas, vi erkänna det: du har fördrifvit konungahuset. Fullända din förtjenst: befria oss äfven ifrån det kungliga namnet. Dina medborgare skola, på mina ord, icke allenast tillställa dig din egendom, utan ock, om något brister, frikostigt föröka den. Gå ifrån oss såsom vän. Befria samhället ifrån en fruktan, som kanhända är ogrundad. Man har den öfvertygelsen att konungamakten först med Tarquiniska ätten skall skiljas hädan.» — Bestörtning öfver ett så nytt och så öfverraskande förslag hade först betagit konsuln målet. Då ändteligen han börjar tala, omgifves han af de yppersta medborgare, som enträget upprepa samma anhållan. Mindre verkade dock på honom de öfrige; men när Spurius Lucretius, genom år och värdighet mera vördnadsvärd och dessutom hans svärfader, på åtskilliga sätt, än med böner, än med råd sökte förmå honom att låta sig öfvervinnas af sina medborgares enhälliga önskan: då fruktade konsuln, att det samma framdeles, då han återgått till sitt enskilda stånd, äfven med förlust af förmögenhet och tillfogande af någon ytterligare skymf, kunde honom vederfaras; han nedlade derföre konsulatet, flyttade all sin egendom till Lavinium2 och öfvergaf staden. Efter ett senatsbeslut föredrog nu Brutus hos folket, att alle af Tarquiniska ätten måtte förklaras landsflyktige; och i en valförsamling efter centurier3 valde han till ämbetsbroder Publius Valerius, med hvilkens bistånd han hade störtat enväldet.
  1. Liksom i många grekiska städer hade kungen tack vare sin ställning utövat vissa religiösa funktioner, vilka efter avskaffandet av monarkin väsentligen fördes över till ett särskilt skapat prästerskap, i Rom till rex sacrorum. Senare, kanske på 200-talet f. Kr., överskuggades och ersattes denne av pontifex maximus.
  2. Stad i Latium, moderstad till Alba Longa och därmed även till den romerska staten.
  3. Centurieförsamlingen. Romarna hade fyra slags folkförsamlingar: comitia curiata, comitia centuriata, concilium plebis och comitia tributa. Här åsyftas den andra varianten, centurieförsamlingen, den under den äldre republiken viktigaste. Väljarna var uppdelade i 193 centurior (jämför kapitel 23 not 2) fördelade på fem förmögenhetsklasser. Denna folkförsamling var ursprungligen folket i vapen och beslutade följaktligen om krigsförklaringar och fredsfördrag. På den valdes högre ämbetsmän. Centurieförsamlingen kunde utdöma dödsstraff och stadfäste ursprungligen lagar. Den sammanträdde på Marsfältet. — En av de första åtgärderna som vidtogs i den athenska demokratin var landsförvisning av tyrannens närmaste anförvanter, eftersom deras namn väckte obehagliga associationer. Detta har tjänat som mönster för den romerska episoden. Den är omsorgsfullt komponerad och berättad med dramatisk livlighet.
KAP. 3 Ehuru knappt någon tviflade att ett krig med Tarquinierna förestod, inträffade det likväl senare än alla förmodat. Deremot hände, hvad man icke befarade, att genom list och förräderi var friheten nära att gå förlorad, (bland den Romerska ungdomen voro flere, och desse icke af ringa härkomst, hvilka under konungaregeringen med större frihet öfverlemnat sig åt utsväfningar, jemnårige och umgängesvänner med de unga Tarquinierna, vane att föra ett fursteligt lefnadssätt. Denna tygellöshet saknade de nu, sedan allas rättigheter blifvit lika, och klagade derföre sinsemellan, att andras frihet hade för dem blifvit ett slafveri. »En konung vore en menniska, af hvilken man efter behof kunde utverka rätt eller också orätt. Benåda kunde han; han kunde hugna; han kunde vredgas, han kunde också förlåta; han kände en skillnad mellan vän och ovän. Lagarne deremot vore ett doft, ett obevekligt ting, förmånligare och gynnsammare för den svage, än för den mäktige; vid minsta förseelse: utan mildring, utan skonsmål. Att lefva blott på sin obrottslighet vore under så många menskliga svagheter en vådlig belägenhet.» Så redan af egen drift missnöjde, träffades de af konungahusets sändebud, hvilka, utan att nämna någon återkomst, endast utfordrade dess egendom. Sedan desse i senaten föredragit sitt ärende, upptog öfverläggningen derom flera dagar; man fruktade att egendomens vägrande kunde blifva en orsak, dess utlemnande ett medel och understöd till krig. Emellertid gjorde sändebuden flerahanda försök; offentligen återfordrade man egendomen, hemligen förenade man anslag till konungamaktens återställande och, under sken af det synbara ämnet för beskickningen, gingo de omkring och utforskade de unga ädlingarnes tänkesätt. Åt dem, som utan misshag afhörde deras tal, lemnade de bref från Tarquinierna och rådgjorde om sättet att nattetid i hemlighet emottaga konungafamiljen i staden.  
KAP. 4 Bröderna Vitellius och Aquillius voro de som först fingo förtroende af saken. Vitelliernas syster var gift med konsuln Brutus, och två söner af detta äktenskap, Titus och Tiberius, voro redan i ynglingaåren. Äfven desse blefvo genom sina morbröder delaktige i anslaget. Flere unga ädlingar, hvilkas minne tiden har utplånat, upptogos dessutom i sannmangaddningen. I senaten hade emellertid deras tanke segrat, som tillstyrkte egodelarnes utlemnande och sändebuden, som just derigenom fingo en förevändning att dröja i staden, emedan de af konsulerna betingat sig tid att till de kungliga sakernas fortskaffande förse sig med forvagnar, använde hela den tiden till öfverläggningar med de sammansvurne och förmådde dem, genom enträget påstående, att gifva sig bref till Tarquinierna; ty »i annat fall, huru skulle desse kunna tro, att sändebudens berättelser i mål af sådan vigt icke voro ogrundade?» Dessa bref, som gåfvos såsom pant för deras trovärdighet, uppdagade brottet. Ty dagen förr än sändebuden Skulle afresa till Tarquinierna, då de just hade spisat till aftonen hos Vitellierna och de sammansvurne der, uti enrum såsom vanligt, sinsemellan talade mycket om den nya planen, uppsnappades deras samtal utaf en bland betjeningen, hvilken redan förut hade märkt att sådant förenades, men afvaktade det ögonblick, då brefven skulle öfverlemnas åt sändebuden, att genom deras ertappande saken måtte kunna fullkomligen ledas i bevis. Så snart han märkte att de blifvit lemnade, angaf han målet hos konsulerna. Desse begåfvo sig sjelfve hemifrån för att gripa sändebuden och de sammansvurne. och dämpade utan buller hela tillställningen; i synnerhet var man sorgfällig att. brefven icke måtte förkomma. Förrädarne slötos genast i bojor; man tvekade något i anseende till sändebuden; men, ehuru de syntes hafva förskyllat att behandlas såsom fiender, lät man likväl folkrätten gälla.  
KAP. 5 Frågan om Tarquiniernas egendom, hvars utlemnande man förut hade afgjort, blef nu ånyo senatorerna underställd. Öfverväldigade af harm förbjödo de dess återställande, förbjödo äfven dess indragning till skattkammaren. Den lemnades till sköfling åt menigheten, på det hon efter att hafva
förgripit sig på konungahusets egodelar, måtte för alltid förlora hoppet om en försoning. Ett åkerfält, tillhörigt Tarquinierna, beläget emellan staden och Tibern, helgades åt Mars, och utgjorde sedermera Marsfältet. Det berättas att grödan derstädes just då var mogen till skörd, och som det ansågs förgripligt emot religionen att använda frukten af detta fält, ditsändes en stor hop folk, som afskar säden tillika med halmen och sänkte den i korgar uti Tibern, hvilken då, som vanligen midt i sommaren, hade lågt vatten. Knippor af denna säd fastnade således på grund, qvarstannade och betäcktes med gyttja. Af dessa och andra sedermera tillkomna ämnen, som strömmen händelsevis ditfort, skall Tiberholmen*) efterhand blifvit danad. Förmodligen har man sedan tillagt fyllning och underhjelpt med arbete, så att platsen blifvit så hög och fått nog fasthet, för att bära äfven tempel och portiker. Sedan konungahusets egodelar blifvit plundrade, dömdes och afstraffades förrädarna: ett tillfälle isynnerhet deraf märkligt, att en fader af ämbetspligt ålades att afstraffa egna barn, och att den, hvilken bordt aflägsnas från blotta åsynen af denna förrättning, skulle af ödet vara sjelf bestämd till dess verkställande. Bundne vid pålar stodo der de ädlaste ynglingar; men de öfrige voro, såsom hade man aldrig dem känt; så drogo konsulns söner allas ögon på sig. Alla beklagade deras straff, men också icke mindre det brott, hvarigenom de detta straff sig ådragit: sitt fädernesland, just detta året befriadt, dess befriare sin egen fader, konsulatet, hvaraf Juniska ätten hade förstlingen, rådet, folket, allt hvad gudar och menniskor voro i Rom — allt detta hade de föresatt sig att förråda åt en Tarquinius, fordom en despotisk konung, nu en ilskefull flykting! Konsulerna intogo sina säten och liktorerna sändes att verkställa dödsstraffet. De brottslige kläddes nakne, sleto spö och halshöggos. Under hela denna tid voro allas ögon riktade på fadren, på hans anlete, på hans min; man såg hvad han kände såsom fader, under det han straffade såsom ämbetsman. Efter de brottsligas bestraffande belönades angifvaren, på det i begge afseenden ett lysande exempel till förekommande af så grofva brott måtte gifvas; jemte en summa penningar ur skattkammaren erhöll han frihet och borgarerätt. Han säges hafva varit den förste som med befrielsestafven (Vindicta) blifvit försatt i frihet. Några tro att sjelfva namnet Vindicta ifrån honom hänledes, emedan han skall hetat Vindicius. Sedermera har det varit brukligt, att de, som på detta sätt blifvit frigifne, ansetts sjelfskrifne till Romersk borgarerätt1.
  • Insula.
  1. Detta slags frigivning skedde i en juridisk ceremoni inför en ämbetsman. Ägarna rörde vid slaven och bekräftade att han gavs fri, något som sedan ämbetsmannen ratifierade. Den exakta betydelsen av ordet vindicta är omstridd.
KAP. 6 Vid tidningen om förloppet af allt detta upptändes Tarquinius icke blott af smärta deröfver, att en så lysande utsigt blifvit till intet, utan äfven af ilska och förbittring; och då han såg vägen stängd för sveket, beslöt han att rusta sig till ett uppenbart krig. I denna afsigt vandrade han bönfallande omkring i Etruriens städer; i synnerhet anropade han invånarne af Veji och Tarquinii: »de måtte icke tillåta att en ättling af dem, en blodsförvandt, nyligen herrskare af ett så mäktigt rike, nu landsflyktig och nödställd, med sina egna söner, för deras ögon förginges. Andra hade ifrån främmande orter blifvit kallade till Romerska thronen; han deremot, redan konung, hade, just under det han med krig utvidgade Romerska väldet, genom en skändlig samrnangaddning af sina närmaste anhöriga blifvit fördrifven. Styckvis hade dessa ryckt åt sig regeringsmakten, emedan ingen ensam funnits henne värdig; hans egodelar hade de gifvit folket till rof, att ingen måtte vara, som ej deltagit i brottet. Sitt fädernesland och sin thron ville han nu återvinna och straffa otacksamma undersåter. Måtte de bistå och understödja honom, och tillika sjelfve gå att hämnas gamla oförrätter: sina så ofta slagna härar, sin förlust af land.» Det sista gjorde intryck på Vejenterna, och hotande mumlade hvar för sig, att man åtminstone under en Romares anförande borde utplåna sin skymf och återtaga hvad man genom krig förlorat. På Tarquinienserna verkade namnet och skyldskapen; det vore dem en ära, tyckte de, att deras landsmän herrskade i Rom. Båda städernas härar följde således Tarquinius, för att återtaga thronen och bekriga Romarne. Sedan fienden inryckt på Romerska området, gingo konsulerne honom till mötes. Valerius anförde fotfolket, uppstäldt i slagordning; Brutus gick med rytteriet förut, på undersökning. På samma sätt utgjordes fiendens förtroppar af rytteri. Aruns Tarquinius, konungens son, anförde det; konungen sjelf följde med fotfolket. Då Aruns, som redan på afstånd af liktorerna hade slutat att det vore konsuln, nu på närmare håll och säkrare af ansigtet igenkände Brutus, upplågar hans vrede. »Se der», ropar han, »den man, som förjagat oss från vårt fädernesland! Han sjelf är det; se huru stolt han framtågar, prydd med sinnebilderna af vår värdighet! Gudar, konungars hämnare, stån mig bi!« Nu ger han hästen sporrarne och störtar förbittrad emot konsuln. Brutus märkte att det var åt sig som det syftades. Då för tiden ansågs det hedrande för anförarne att sjelfve deltaga i striden: begärligt går han derföre kampen till mötes, och med sådant raseri drabba de tillsamman, ingendera betänkt på sin egen säkerhet, blott han kunde såra sin fiende, att begge med ömsesidiga styng, tvärs genom sköldarne, genomborrade, fastnade på hvarandras spjut och sjönko döende ned af hästarne. Vid samma tid börjades också träffningen mellan det öfriga rytteriet, och icke långt derefter ankom äfven fotfolket. Här striddes med omvexlande öfvervigt och nästan lika lycka. Begges högra flygel segrade, begges venstra blef slagen. Vejenterna, vane att af Romerska soldaten öfvervinnas, blefvo skingrade och drifne på flykten. Tarquiniensaren, en förut oförsökt fiende, behöll icke allenast platsen, utan dref ock på sin sida Romaren tillbaka.  

KAP. 7 Efter en sådan utgång på striden betogos Tarquinius och Etruskerna af så stor förskräckelse, att de öfvergåfvo det misslyckade företaget, och begge arméerna, den Vejiska och den Tarquiniska, gingo om natten derifrån, hvardera till sitt hem. Man berättar ock något underbart, som efter denna slagtning tilldragit sig. Utur den Arsiska skogen skall under följande nattens tystnad en stark röst låtit höra sig, man har trott den vara Silvani röst1; orden voro: »På Etruskernas sida hade en man mera stupat i slagtningen: Rornarne segrade i kriget.» Visst är åtminstone det, att Romarne, såsom segrande, Etruskerna, såsom besegrade, lemnade valplatsen. Ty sedan det blifvit dager, och ingen fiende mer syntes, samlade konsuln Valerius vapenbytet och återvände i segertåg till Rom2. Åt sin ämbetsbroder besörjde han en likbegängelse med all den prakt, som den tiden var möjlig. Men en vida större ära för den aflidne var den allmänna bedröfvelsen, i synnerhet deraf utmärkt att fruarna ett helt år sörjde honom, såsom en fader, för det nit, hvarmed han hämnat den våldförda oskulden. Den öfverlefvande konsuln föll derefter — så föränderligt är hopens lynne — ifrån den gunst han njutit, icke allenast i afund, utan äfven i misstanka för en grof brottslighet. Ett rykte sade, att han eftersträfvade envälde,
dels emedan han icke låtit välja sig en ämbetsbroder i Bruti ställe, dels emedan han öfverst på Velia uppförde en byggnad, hvilken på en så hög och fast plats ansågs kunna blifva en oöfvervinnerlig fästning3. Sårad af en så oförtjent beskyllning, som allmänt utspriddes och troddes, kallade konsuln folket tillsamman och uppträdde med sänkta fascer i församlingen4. För mängden var det smickrande att se regeringsmaktens sinnebilder för sig nedsänkas, ett medgifvande att folkets majestät och makt var högre än konsulns. Sedan ljud var äskadt, prisade konsuln »sin ämbetsbroders lycka, hvilken, efter att hafva befriat sitt fosterland, beklädd med dess högsta värdighet, fått stupa i en strid till statens försvar, på en tid då hans ära uppnått sin höjd, men ännu icke gått öfver till afund. Han deremot hade öfverlefvat sin ära, för att blottställas för beskyllningar och missgunst: från fäderneslandets befriare hade han nedsjunkit till Aquilier och Vitellier. Skall då aldrig», sade han, »någon dygd finnas nog bepröfvad för eder, att icke af misstroende kunna såras? Skulle jag kunnat befara, att jag, den bittraste fiende till konungar, sjelf skulle beskyllas att eftersträfva en krona? Skulle jag trott att jag, bebodde jag också sjelfva borgen och Capitolium, kunde blifva ett föremål för mina medborgares fruktan? Mitt rykte hos eder beror då af en så obetydlig sak! Mitt förtroende, hvilar det på en så svag grund, att man mera bör betrakta hvar jag är, än hvilken jag är? Nej Quiriter! P. Valerii hus skall icke stå i vägen för eder frihet: Velia skall icke vara eder ett ämne till fruktan. Nedflytta skall jag detta hus, icke på fältet endast, utan nederst till foten af kullen, att I mågen bo ofvan mig, den misstänkta medborgaren. På Velia må de bygga, åt hvilka friheten säkrare, än åt P. Valerius, kan anförtros.» Strax nedfördes allt byggnadsvirket till foten af Velia, och huset uppfördes der, som nu Vicæpotas5 tempel står, på nedersta sluttningen.

  1. Läget okänt. — Silvanus, skogsguden, assimilerades ofta med Faunus, men hade till skillnad från denne ingen officiell kult.
  2. Triumf (Linnérs ordval istället för "segertåg") betecknar en romersk fältherres segerprocession efter avslutat krig. Detta är den första triumf som Livius berättar om från republikens tid. Triumfen föreslogs av senaten och beslutades av folket. Föregången av sina liktorer (se kapitel 1, not 3) färdades segerherren från Marsfältet genom staden, stående i ett fyrspann, till Capitolium. Han var klädd i purpurfärgad toga, bar lagerkrans och var rödmålad i ansiktet liksom Jupiterstatyn på Capitolium till vilken han förrättade tackoffer. Fångar och byte visades upp under processionen.
  3. Höjden som sträcker sig från Palatinen mot Esquilinen, på Forums östra sida.
  4. En sed som var vanlig i klassisk tid har här dramatiserats och förlagts till republikens början.
  5. Mycket gammal gudomlighet; jämför (vincere) segra och (potiri) härska.
KAP. 8 Lagar blefvo derefter föreslagna, hvilka icke allenast frikände konsuln från misstankan om enväldets eftersträfvande, utan hade en så alldeles motsatt verkan, att de äfven gjorde honom till folkets man. Deraf uppkom tillnamnet Publicola (folkvän). Framför allt behaglige för mängden voro den lag, som tillät vad ifrån regeringen till folket, och den, som stadgade, att eho som gjorde anslag till att bemäktiga sig envälde, skulle hafva förverkat lif och egendom1. Sedan han ensam utverkat dessa lagars antagande, att ensam han derför måtte uppbära erkänslan, sammankallade han dernäst en valförsamling, till utnämnande af en ämbetsbroder. Spurius Lucretius valdes till konsul, men redan vid hög ålder, och med krafter otillräckliga att bestrida konsulatets pligter, afled han efter få dagar. Marcus Horatius Pulvillus blef då tillsatt i hans ställe. Hos några gamla författare finner jag icke Lucretius nämnd såsom konsul, Horatius anföres af dem omedelbart efter Brutus. Förmodligen har hans konsulat blifvit förgätet, emedan det af ingen förrättning varit utmärkt.— Ännu var Jupiters tempel på Capitolium icke invigdt. Konsulerna Valerius och Horatius lottade derföre om denna förrättning; den tillföll Horatius, och Valerius gick i fält emot Vejenterna. Med en mindre tillbörlig förtrytelse sågo Valerii vänner invigningen af ett så lysande tempel uppdragas åt Horatius. De gjorde allt för att hindra detta, och sedan alla andra försök fruktlöst aflupit och konsuln redan fattat posten (af tempelporten), öfverraska de honom, midt under bönen till gudarne, med det sorgliga budskap, »att hans son blifvit död: han kunde icke inviga templet, under det hans hus af ett dödsfall vore oskäradt.» Antingen han nu icke trodde det, eller att han egde en sådan styrka i själen, det berättas icke med säkerhet och är ej heller lätt att bestämma: men denna tidning störde honom icke vidare i sin förrättning, än han befallde att liket skulle begrafvas, och med handen ännu på posten fulländar han bönen och inviger templet. — Dessa voro de händelser, hemma och i fält, som tilldrogo sig första året efter enväldets afskaffande. Publius Valerius för andra gången och Titus Lucretius valdes derpå (508 f. Kr.) till konsuler*).
  1. Ingen ämbetsman kunde låta döda en medborgare eller fälla en dom som påverkade dennes civila status utan att den anklagade hade rätt att vädja till folket i dess helhet. — En man som försökte göra sig till kung blev sacer, i religiös mening en utstött, som kunde dödas av vem som helst.
  • E. R. b. 246. — F. Ch. f. 506.
KAP. 9 Till Lars Porsena, konung i Clusium1, hade nu Tarquinierna tagit sin tillflykt. Der förenade de föreställningar och böner, än bedjande honom »icke tillåta att de — afkomlingar utaf Etrusker, af samma blod och namn — uti brist och landsflykt skulle tillbringa sina dagar, än också varnande, att icke lemna ostraffad i sin uppkomst den seden att förjaga konungar. Friheten hade i sig sjelf nog behag. Om icke konungarne med lika eftertryck försvarade sin makt, som folken sträfvade efter frihet, skulle snart det högsta och det lägsta jemnas. Ingenting öfverträffande, intet som höjde sig öfver det öfriga, skulle mer finnas i staterna. Konungavärdigheten, den skönaste bland gudomliga och menskliga stiftelser, skulle nalkas sitt slut.» Porsena, som ansåg det hedrande för Tuskerna, att i Rom vore en konung, och en konung af Etruriska stammen, ryckte med en fiendtlig här emot Rom. Aldrig förut hade en sådan förskräckelse intagit senaten, Så mäktig var då för tiden den Clusinska staten, så stort Porsenas rykte. Men det var icke blott fienden man fruktade, utan också egna medborgare: man befarade att Romerska menigheten, öfverväldigad af skräck, skulle mottaga konungafamiljen i staden och köpa fred äfven med uppoffrande af sin frihet. På flera sätt sökte derföre de förnäme att vid detta tillfälle hugna det ringare folket. I synnerhet sörjde man för förrådet af lifsmedel, och till spannmåls uppköpande skickades några till Volskernas land, andra till Cumæ2. Saltförsäljningen togs, i anseende till det öfverdrifna priset, ifrån enskilda personer, och staten åtog sig dervid hela kostnaden. Menigheten befriades också ifrån tullar och gärder: »de rike, som kunde bära bördan, skulle skjuta tillsamman; de fattige betalte nog utskylder, om de uppfostrade sina barn.» Denna mildhet af senaten bibehöll ock verkligen under påföljande oblida öden, under belägring och hungersnöd, en sådan endrägt i samhället, att de lägste icke mindre än de högste afskydde konunganamnet, och att aldrig sedermera någon enskild person genom orättmätiga medel gjort sig så älskad af folket, som hela senaten nu blef det genom en god styrelse.
  1. Clusium (Chiusi), vid en trång passage mellan Tiberns och Arnos dalgångar, nära Trasimenska sjön. Berömd för sina rika fynd av förhistoriska gravar.
  2. Den äldsta grekiska kolonin på det italienska fastlandet, nära det moderna Neapel.
KAP. 10 Då fienden nalkades, flyttade hvar och en från landet in till staden. Sjelfva staden omgafs med vakter. Vissa delar tycktes af murarne, andra af Tibern vara tillräckligt skyddade. Pålbryggan hade dock snart öppnat fienderna en väg, om icke en man hade varit: Horatius Cocles. I honom hade Romerska stadens lycka den dagen ett värn. Händelsevis posterad, till bryggans bevakning, såg han Janiculum plötsligen stormadt, fienderna i fullt lopp derifrån nedrusa, sina kamrater i oordning lemna vapen och leder; då han fattar i dem, en efter annan, ställer sig i deras väg, besvär dem vid gudar och menniskor, och betygar, att »de förgäfves öfvergåfvo sin post och flydde. Om de lemnade bryggan bakom sig fri till öfvergåug, skulle snart på Palatium och Capitolium vara flera fiender än på Janiculum. Han förmanade derföre, han befallde dem, att nedhugga, nedbränna, med hvarje medel i deras förmåga förstöra bryggan. Han sjelf ville, så mycket för en enda man vore möjligt, mota fiendens anfall.» Nu ställer han sig främst vid ingången till bryggan, och utmärkt ibland de öfriga, som sågos vända ryggen åt striden, genom sina till handgemäng riglade vapen, förvånar han fienden redan genom det underbara af sin djerfhet. Två män höll likväl blygseln hos honom qvar, Spurius Lartius och Titus Herminius, begge utmärkte genom börd och bedrifter. Med desse uthärdade han en stund den första farliga stormen och det häftigaste anfallet. Men när nu blott en ringa del af bryggan var öfrig, och de som upprefvo henne ropade dem tillbaka, då nödgade han äfven dessa att begifva sig i säkerhet. Trotsigt kastar han nu vilda blickar rundtomkring på Etruskernas hufvudmän; än utmanar han enskilda till kamp, än hånar han dem alla: »Slafvar af despotiska konungar, utan känsla för egen frihet, kommo de att angripa andras.» Ännu stodo de en stund tvehågse och sågo hvar på annan, om icke någon ville begynna kampen. Blygseln satte ändteligen hela hären i rörelse, och under högt anskri rigtas från alla sidor pilar emot denna ena fiende. Men då alla dessa fastnade i den framhållna skölden, och han, icke mindre ihärdig, med fast fot försvarade bryggan, sökte de nu med ett häftigt anfall att nedstörta mannen, då i samma ögonblick braket af den rifna bryggan och Romarnes uppgifna glädjeskri öfver verkets fulländande plötsligt förskräckte dem och hämmade anloppet. Då ropade Cocles: »Fader Tiberinus! dig anropar jag vördnadsfullt: emottag nådigt i din flod dessa vapen och denna krigare!» Och härmed sprang han beväpnad, som han var, i Tibern, och simmade, under skurar af pilar, oskadd öfver till de sina efter ett vågstycke, som hos efterverlden skall vinna mera ryktbarhet än trovärdighet. Staten var tacksam emot en så stor förtjenst. Hans bildstod restes på Comitium1, och af åker skänktes honom så mycket, som han på en dag kringplöjde. Bland dessa offentliga ärebetygelser utmärkte sig äfven den enskilda välviljan. Ty oaktadt en tryckande brist beröfvade sig hvar och en något af egna lifsmedel, för att i mån af sitt husliga förråd göra åt honom ett sammanskott.
  1. Plats på Forum.
KAP. 11 Porsena, hvars första försök hade misslyckats, ändrade nu sin plan, ifrån stormning till blockerande af staden. Han inlade derföre på Janiculum en besättning, lägrade sig sjelf på slätten, och vid stränderna af Tibern, och samlade från alla orter till sig fartyg, dels till bevakning, att icke någon spannmål måtte föras till Rom, dels för att än här, än der, allt som tillfällen yppades, sätta sitt folk öfver floden, för att plundra. Snart gjorde han också hela Romerska området så otryggt, att icke blott all annan egendom, utan äfven all boskapen måste föras från landet in i staden, och ingen vågade att drifva dem utom portarne. En sådan tygellöshet tillstadde man Etruskerna, icke mindre af slughet än af fruktan. Ty konsuln Valerius, som uppmärksamt afbidade lägenhet att på en gång oförsedt öfverfalla många och spridda fiender, mindre nogräknad att beifra småsaker, sparade en eftertryckligare hämd för vigtigare tillfällen. Således, för att utlocka plundrarne, befallde han de sina att påföljande dagen i större mängd utdrifva boskapen genom Esquilinska porten, som var ifrån fienden den aflägsnaste1, öfvertygad att fienderna skulle få veta det, emedan otrogne slafvar, under belägringen och hungersnöden, till dem öfvergingo. Också blefvo de genom en öfverlöpare derom underrättade, och i hopp om hela bytet satte de nu i långt större antal öfver floden. Publius Valerius beordrade då Titus Herminius att med en liten tropp lägga sig uti bakhåll, vid andra milstenen på Gabinska vägen; Spurius Lartius att med lätt manskap taga sin ställning vid Collinska porten, till dess fienden gått förbi, och derefter rycka fram för att tillstänga honom återvägen till floden2. Den andre konsuln, Titus Lucretius, utryckte med några manipler soldater genom Næviska porten; sjelf förde Valerius öfver Coeliska berget några utvalda kohorter, och desse voro de förste, som visade sig för fienden. Så snart som Herminius hörde larm, rusade han fram ur sitt bakhåll och föll de emot Valerius vända Etruskerna i ryggen. Till höger och till venster, här ifrån Collinska, der ifrån Næviska porten, blef härskriet besvaradt. Omringade på alla sidor, oförmögne till motvärn, och med alla vägar tillspärrade för dykt, blefvo således fribytarne slagne, och Etruskernas vidsträckta ströfverier hade dermed en ände.
  1. I östra delen av staden.
  2. Etruskerna gick runt Rom i norr, passerade Collinska porten i stadens nordöstra vinkel, slog in på vägen till Gabii och fick se Valerius trupper som ryckte ut genom porta Caelimontana, i Roms sydöstra vinkel, och anföll dem. Lucretius kontingenter kom till undsättning från porta Naevia, längst i sydväst.
KAP. 12 Ickedessmindre fortfor blockaden, åtföljd af sädesbrist och en omåttlig dyrhet, och Porsena hade hopp att genom ihärdighet kunna eröfra staden, då Cajus Mucius, en ung ädling, som ansåg för ovärdigt, att Romarne, ett folk som i ett tillstånd af slafveri under konungar, aldrig i något krig eller af någon fiende varit inspärradt, nu, ett fritt folk, hölls inneslutet af samma Etrusker, hvilkas härar det så ofta hade slagit; då Mucius, säiger jag, trodde att en sådan skymf genom något stort och dristigt företag borde hämnas. I början var det hans föresats att på eget bevåg intränga i fiendens läger; sedermera befarade han, att, om han utan konsulernas tillstånd och utan någons vetskap ditginge, han möjligtvis af de Romerska posterna kunde blifva anhållen och såsom öfverlöpare återförd, — en beskyllning, som af stadens dåvarande ställning skulle vunnit styrka; han inställde sig derföre hos Senaten och sade: »Fäderl jag vill gå öfver Tibern, och, om det är mig möjligt, in i fiendernas läger, icke såsom röfvare, icke att med plundringar vedergälla plundringar. Större är det värf jag, om gudarne bistå mig, är sinnad att utföra.» Senaten bifaller det, och han går, med en dolk förborgad under kläderna. Då han framkommit, ställde han sig i tätaste folkhopen, nära invid konungens säte. Som solden just då derstädes utbetaltes till tropparne, och en skrifvare, som satt jemte konungen, i nästan lika klädnad, var mycket sysselsatt, och soldaterna mestadels vände sig till honom, dristade icke Mucius att fråga, hvilken af dem begge vore Porsena, för att icke genom en sådan okunnighet förråda hvilken han sjelf vore; han låter sig derföre blindt ledas af slumpen, och mördar skrifvaren i stället för konungen. När han derefter drager sig tillbaka, på en väg, den han sjelf med den blodiga dolken öppnar sig genom den bestörta hopen, sker vid anskriet ett tillopp; gripen, släpas han af konungens drabanter tillbaka och ställes framför konungens säte, men äfven då, under detta ödets hot, mera fruktansvärd än fruktande. »Jag är Romersk medborgare», sade han; »mitt namn är Cajus Mucius. Såsom fiende ville jag döda en fiende. Och jag har icke mindre mod att dö, än jag hade att döda. En Romare egnar att både handla och lida som en man. Också är jag icke den ende, som hyst emot dig detta anslag: efter mig är en lång rad som syftar till samma ära. Bered dig derföre, om du finner det båta dig, på den faran att i hvarje ögonblick äfventyra ditt lif och vid ingången till ditt tält finna en dolk och en fiende. Detta är det krig som vi, Roms ungdom, dig förkunna. Ingen krigshär; ingen slagtning behöfver du frukta. Dig allena, och hvarje gång blott med en enda, skall det gälla.» — Konungen, på en gång upptänd af vrede och förskräckt öfver faran, hotade med befallning att bränna honom lefvande, om han icke genast uppgaf bestämdt det försåt, som han i mörka ordasätt förkunnade honom. »Se här», sade Mucius, »att du må begripa, huru ringa kroppen är för dem, som hafva en stor ära till ögonmärke», och lade så högra handen i ärilen af en offereld. Såsom alldeles känslolös lät han henne brännas. Nästan utom sig af förvåning sprang konungen upp från sitt säte och bjöd ynglingen bortföras från altaret. »Gå», sade han, »du har mera sjelf lidit, än jag af din behjertenhet. Jag skulle prisa ditt hjeltemod, om det vore ett hjeltemod för mitt fädernesland. Nu låter jag dig gå, fri från den rättighet kriget mig gifver, orörd och ostraffad.» Då svarade Mucius, likasom för att vedergälla hans ädelmod: »Emedan förtjensten hos dig är i aktning, så skall du vinna af mig genom din välgerning, hvad du icke genom hot kunnat vinna. Trehundra de ypperste bland Romerska ungdomen äro vi, som sammansvurit oss, att på detta sätt angripa dig. Mig träffade lotten först; de öfrige skola en hvar på sin tid, allt som ordningen fogar, inställa sig, till dess lyckan lemnar dig i våra händer.»  
KAP. 13 Mucius, som utaf förlusten af sin högra hand hädanefter fick tillnamnet Scævola (vensterhänd), sattes således i frihet, och strax derpå kom till Rom en beskickning från Porsena. Så väl det äfventyrliga af denna första fara, från hvilken han blott genom försåtställarens misstag blifvit skyddad, som föreställningen af en våda, hvarmed han ännu hotades lika ofta, som de öfrige sammänsvurne voro många till antalet, hade på honom gjort sådant intryck, att han sjelfvilligt gjorde Romarne fredsförslag. Förgäfves framkastades bland vilkoren något om Tarquiniernas återställande till konungamakten, mera derföre, att han sjelf icke kunnat vägra dem detta, än att han hoppades att det af Romarne skulle bifallas. Återställandet af Vejenternas egor utverkades, och, såsom en ovilkorlig nödvändighet, ålades Romarne att ställa gisslan, så framt de ville att Janiculum af besättningen skulle utrymmas. Sedan fred på dessa vilkor var sluten, förde Porsena sin här ifrån Janiculum och lemnade Romerska området. Senaten förärade Cajus Mucius för hans hjeltemod ett stycke land på andra sidan om Tibern, som sedan blifvit kallad den Muciska ängen. Af denna aktning, som visades tapperheten, väcktes äfven hos fruntimmer ett begär att blifva offentligen hedrade. Då Etruskernas läger var uppslaget helt nära till Tiberns strand, var det en flicka, ibland dem som voro lemnade till gisslan, vid namn Cloelia, som bedrog sina väktare, simmade i spetsen för en skara af flickor, under fiendernas pilar, öfver floden, och förde dem alla oskadda tillbaka till sina anhöriga i Rom. Upptänd af vrede vid första tidningen om detta, skickade konungen sändebud att återfordra sin gisslan, Cloelia, ty på de öfriga satte han icke stort värde. Men snart öfvergick han till beundran; detta företag, sade han, vore öfver hvad en Cocles, hvad en Mucius vågat: han förklarade, att såsom han skulle anse freden bruten, om hon icke utlemnades, så skulle han tvärtom, om hon blef utlemnad, återsända henne oskadad till de sina. Å ömse sidor höll man tro och redlighet: Romarne återställde enligt fördraget denna underpant af freden, och hos Etruskernas konung fann dygden icke blott säkerhet, utan äfven belöning. Han berömde flickan och bjöd henne till skänk ett visst antal af dom som blifvit lemnade till gisslan, hvilka hon efter eget behag måtte välja. Sedan alla blifvit framförde, säges hon hafva valt dem af en spädare ålder: ett val, som både anstod en flickas blygsamhet och vann de öfrigas enhälliga bifall, att den ålder i synnerhet blifvit frälsad från fiendens våld, som mest var blottställd för misshandling. Efter fredens förnyande belönte Romarne detta ovanliga mod hos en qvinna med en ovanlig ärebetygelse, nemligen en bildstod till häst. Längst uppå Heliga gatan blef bilden af en flicka sittande på en häst upprest.  

KAP. 14 Med detta fredliga sätt, hvarpå den Etruriske konungen aftågade ifrån Rom1, tyckes ett bruk icke instämma, hvilket, från forntiden fortplantadt, ännu i våra dagar bibehålles: det nemligen, som ibland andra plägseder vid försäljningar af egendom är vanligt, att uppbjuda den under namn af konung Porsenas egodelar. Nödvändigt måste denna sed antingen under kriget hafva uppkommit och under freden icke blifvit aflagd, eller har den härledt sig ifrån en mindre ovänlig anledning än detta uttryck af en fiendtlig egendomsförsäljning synes antyda. Af alla berättelser är denna den mest sannolika, att Porsena vid sitt aftåg från Janiculum, då staden af en långvarig belägring var utblottad, gjort Romarne en skänk af sitt läger, som med lifsmedel, hemtade från Etruriens närliggande och bördiga fält, var rikeligen försedt. Detta har sedermera, för att icke, likt ett fiendtligt byte, gifvas folket till sköfling, blifvit försäldt och kalladt Porsenas egendom: ett namn, som mera skolat utmärka en erkänsla för skänken, än en auktion på konungens förmögenhet, hvaraf Romarne för öfrigt icke en gång voro i besittning. — Porsena hade således upphört att bekriga Romarne, men för att icke synas utan ändamål hafva fört en krigshär till dessa trakter, sände han sin son Aruns med en del af tropparne att angripa Aricia2. I förstone hade det oförmodade anfallet förskräckt Aricinarne; men det bistånd, som de sedermera både från de Latinska folken och från Cumæ på begäran erhöllo, lifvade till den höjd deras hopp, att de vågade ett fältslag. Strax i början af träffningen störtade Etruskerna med sådan häftighet fram, att Aricinarne redan af första anfallet blefvo skingrade. De Cumanska kohorterna, betjenande sig emot öfvermakten af list, drogo sig något åt sidan; derefter, då fienden i oordning ryckt förbi, vände de sig om och föllo honom i ryggen. Omringade således af fiender, då de redan voro nära att segra, blefvo Etruskerna slagna. Ett ganska ringa antal kom, efter förlust af sin anförare, i brist af en närmare, tillflyktsort, till Rom obeväpnadt, och i belägenhet, icke mindre än i utseende, af nödställda hjelpsökande. Man emottog dem der med godhet och anvisade dem herbergen. När såren voro helade, återvände en del till hemorten, förkunnande det gästfria välgörandet; månge qvarhöllos i Rom af kärlek till sina värdar och till staden. En plats anvisades dem till boning, som sedan fått namn af Tusk-qvarteret (Vicus Tuscus)3.

  1. Skildringen av Lars Porsennas krig mot Rom är suspekt och uppenbart förvrängd av patriotisk mytbildning. Det finns skäl att tro att Lars Porsenna verkligen intog Rom och att det kan ha varit han som avsatte den siste kungen och skapade den romerska republiken.  Trots avsättningen av en etruskisk kung (troligen år 507 f. Kr.) tyder de arkeologiska fynden på att det etruskiska inflytandet förblev starkt en bra bit in på 400-talet. Men tanken att det republikanska styrelseskicket infördes för att fungera som en marionettregering åt en utländsk etruskisk kung  måste naturligtvis ha varit oacceptabel för romerska historieskrivare.
  2. Mellan Albanosjön och Nemisjön, centrum för Dianakulten.
  3. Vid gatan som ledde från Forum till Circus Maximus längs Palatinens västsida.
KAP. 15 Publius Lucretius och Publius Valerius Publicola valdes derefter till konsuler*). Detta året (506 f. Kr.) kom för sista gången en beskickning från Porsena angående Tarquinii återställande till regeringen. Man svarade att senaten skulle affärda sändebud till konungen, och strax afskickades de mest ansedde bland senatorerna. »Icke derföre» (sade de) »att man ej helt kort kunnat svara, att konungafamiljen icke emottoges, hade man sändt till honom utvalde af rådet, heldre än att i Rom svara hans beskickning, utan på det vidare fråga om denna sak för alltid måtte upphöra och, efter så stora prof af välvilja, ingen anledning å någondera
sidan till sinnenas retande gifvas, om han fordrade något, som stridde emot Romerska folkets frihet, Romarne åter — så framt de icke ville samtycka till egen ofärd — nödgades afslå något åt den, hvilken de ingenting ville afslå. Romerska folket lefde icke under envälde, utan i frihet. Dess fasta föresats vore att heldre för fiender, än för konungar, öppna sina portar. Sådan vore allas vilja, att med frihetens undergång i denna stad skulle ock stadens undergång vara förenad. Önskade han derföre Roms bestånd, måtte han, så budo de, äfven tillstädja Roms frihet.» Öfvervunnen af högaktning svarade konungen: »Då detta är edert fasta och oryggliga beslut, skall jag hvarken med ett fruktlöst yrkande af samma sak vidare falla eder besvärlig, eller gäcka Tarquinierna med hopp om ett bistånd, som icke är i min förmåga att gifva. Ehvad det är krig eller lugn som de önska, må de hädanefter söka en annan tillflyktsort, på det min fred med eder icke af något må störas.» Med dessa vänskapliga ord förenade han ännu vänskapligare handlingar. Han återlemnade de öfriga af dem, som blifvit gifna till gisslan, och återställde de Vejentiska egorna, som i fördraget på Janiculum blifvit afträdda. Tarquinius, som nu förlorat allt hopp om återkomst, begaf sig nu till Tusculum1, att hos sin måg Octavius Mamilius tillbringa sin landsflykt. Och således hade Romarne en säker fred med Porsena.
  • E. R. b. 247. — F. Ch. f. 505.
  1. Vid Albanerbergets norra kant.
KAP. 16 Konsuler blefvo Marcus Valerius och Publius Postumius1*). Detta år (505 f. Kr.) krigades med framgång emot Sabinerna. Konsulerna triumferade. Med mera eftertryck rustade Sabinerna sig till ett nytt krig. Emot dem och på det icke tillika ifrån Tusculum någon plötslig fara måtte uppstå — ty ehuru krig derifrån icke var förklaradt, hade man anledning att befara det, — valdes Publius Valerius för fjerde och Titus Lucretius för andra gången till konsuler**) (504 f. Kr.). En söndring, som yppade sig hos Sabinerna emellan dem som tillstyrkte krig och dem som önskade fred, öfverflyttade till Rornarne en betydlig del af deras styrka. Ty Attus Clausus, hvilken sedermera i Rom blef kallad Appius Claudius, — tryckt utaf krigets uppviglare, emedan han sjelf styrkte till fred, och för svag att uppväga motpartiet — flydde från Regillum2 till Rom, åtföljd utaf en stor skara af underhafvande (Clientes)3. Man gaf dessa Romersk borgarerätt och ett stycke land på andra sidan om Anio. Deraf blef en Tribus, sedermera kallad den Gamla Claudiska, sedan nya medlemmar, hvilka inflyttade ifrån samma ort, dermed blifvit förenade. Appius invaldes i rådet och kom snart i lika anseende med dess första ledamöter. — Konsulerna, som med en fiendtlig här inryckte i Sabinska landet och först genom härjande, derefter genom en slagtning så försvagade denne fiende, att de af honom på längre tid icke hade att befara krigets förnyande, återvände derpå till Rom i triumf. — Följande året (503 f. Kr.), då Agrippa Menenius och Publius Postumius voro konsuler***), afled Publius Valerius, erkänd af alla för den första krigare och statsman, rik på ära, men med så ringa förmögenhet, att den var otillräcklig till hans likbegängelse. Han blef på statens kostnad begrafven, och fruarna sörjde honom, såsom de sörjt Brutus. — Tvänne kolonier i Latium, Pometia och Cora, afföllo samma år till Aurunkerna4. Ett krig uppkom deraf med Aurunkerna, och sedan deras starka här, som behjertadt ställt sig emot konsulerna, när de inryckte öfver gränserna, blifvit slagen, trängdes hela detta krig tillsamman vid Pometia. Blodsutgjutelsen var också icke mindre efter än under slagtningen. Långt större var antalet af de fallna än af fångar, och äfven dessa blefvo utan åtskilnad mördade. Från krigets raseri förskonade fienden icke en gång dem, som blifvit mottagne såsom gisslan. — Äfven detta år firades i Rom ett segertåg.
  • E. R. b. 249. — F. Ch. f. 503.
  • E. R. b. 250. — F. Ch. f. 502.
  • E. R. b. 251. — F. Ch. f. 501.
  1. Det är lika svårt för den moderne läsaren som det tydligen var för Livius att se något sammanhängande mönster i händelserna under de år, 505-501 f. Kr., kap. 16-18, som ledde fram till slaget vid Regillussjön. Få fakta stod honom till buds, och de han fann berättar han om, nyktert och annalistiskt. Historien om Coras och Pometias uppror återkommer i berättelsen om år 495, kap. 22; Livius har följt två olika källor med olika dateringar. Cora (nu Cori), på de volskiska bergens nordvästra kant.
  2. Var staden låg är ovisst.
  3. Jämte patricier och plebejer förekom ännu en klass, klienterna: halvfria medborgare som åtnjöt beskydd från en förnäm romare (patronus) mot att de själva uppvaktade denne och gjorde honom vissa tjänster.
  4. En oskisk stam som bodde i en trakt söder om volskernas land, mellan Liris och Volturnus.
KAP. 17 De följande konsulerna Opiter Virginius och Spurius Cassius*) (502 f. Kr.) angrepo Pometia, först med storm, derefter med stormtak och andra belägringsanstalter. Emot dem reste sig Aurunkerna samfällt, nu drifne mer af ett oförsonligt hat än uppmuntrade af något hopp eller ett gynnande tillfälle, gjorde ett utfall, flere af dem väpnade med eld, än med svärd, och utbredde öfver allt mord och brand. Stormtaken uppbrändes, månge af fienderna sårades och dödades; äfven den ene af konsulerna — hvilkendera nämner icke historien — som illa sårad stupade af hästen, var nära att omkomma. Efter denna olyckliga träffning återvände man till Rom. Ibland en myckenhet af sårade var också konsuln, om hvars lif hoppet var osäkert. Efter en kort mellantid, som för de sårades helning och arméens rekrytering kunde vara tillräcklig, blef Pometia, såväl med större förbittring som med ökad styrka, angripen, och redan hade man, efter stormtakens och de öfriga krigsanstalternas iståndsättande, hunnit så långt, att soldaterna skulle bestiga murarne, då staden gick öfver. Men den uppgifna staden behandlades icke mindre grymt, än om den blifvit eröfrad: de förnämare Aurunkerna blefvo utan försköning halshuggne, de öfrige invånarne offentligen sålde, staden nedrefs, dess egor föryttrades. Konsulerna triumferade, mera för den eftertryckliga hämnd, som förbittringen utkräft, än för vigten af det krig de fulländat.
  • E. R. b. 252. — F. Ch. f. 500.
KAP. 18 Det följande årets (501 f. Kr.) konsuler voro Postumus Cominius och Titus Lartius*). Då några Sabinska ynglingar vid skådespel, som detta år firades i Rom, af kitslighet våldförde några liderliga qvinfolk, uppkom under folkets sammanskockning en träta, som var nära att öfvergå till drabbning, och denna obetydliga händelse syntes gifva anledning till ett fredsbrott. Till den fruktan
man förut haft för ett krig med Latinarne, hade nu kommit en fullkomlig visshet, att redan trettio folk, uppviglade af Octavius Mamilius, hade sammansvurit sig. Det var under statens bekymmer, vid utsigten af så äfventyrliga uppträden, som förslaget att tillsätta en diktator1 för första gången väcktes. Men hvarken året, då detta skedde, eller hvilka de konsuler voro, som misstroddes, såsom Tarquiniernas anhängare (ty äfven detta berättas) eller hvilken den första diktator varit, är med säkerhet kändt. Hos de äldste författare finner jag dock, att Titus Lartius varit den förste som blifvit utnämnd till diktator, och Spurius Cassius den förste rytteri-öfverste (Magister Equitum). Man valde konsularer (män, som redan beklädt konsuls-ämbetet): så stadgade den lag som för diktators-val var stiftad. Så mycket mer föranlåtes jag att heldre tro, det Lartius, som var konsular, blifvit satt till konsulernas ledare och förman än Manius Valerius, Marci son och Volesi sonson, hvilken ännu icke hade varit konsul. Ty om man just utaf detta hus velat välja diktator, skulle man långt förr hafva valt hans fader, Marcus Valerius, en man af bepröfvad förtjenst, och som redan förvaltat konsuls-ämbetet. — Då nu för första gången i Rom en diktator var tillsatt och man såg bilorna2 bäras framför honom, betogs menigheten af stor fruktan, som gjorde hvar och en uppmärksammare att lyda hvad honom anbefalldes. Ty här hade icke såsom under konsulerna, hvilkas makt var lika, den andras bistånd, ej heller vad till folket något rum; det gafs ingen hjelp annorstädes än i en noggrann lydnad. Förordnandet af en diktator i Rom förskräckte också Sabinerna, och det så mycket mera, som de trodde att han för deras skull blifvit förordnad. De skickade derföre sändebud att begära fred. När dessa budo diktatorn och senaten att förlåta unga människor en öfverilning, svarades dem att »ynglingar kunde man förlåta, men icke gamla män, som anstiftade krig på krig». Ickedessmindre underhandlades om fred, och den skulle blifvit vunnen, om Sabinerna låtit förmå sig att ersätta den kostnad, som för kriget blifvit använd, — ty detta var det som fordrades. Nu blef krig förklaradt, men ett tyst stillestånd bibehöll lugnet detta året.
  • E. R. b. 253. — F. Ch. f. 499.
  1. Diktatorn var i äldre tid en ämbetsman som efter beslut av senaten kunde tillsättas för att fullgöra en bestämd uppgift, ofta i samband med krig. Han var enväldig och innehade ämbetet blott ett halvår.
  2. Tjugofyra liktorer bar spöknipporna framför diktatorn och detta även inom staden, där han ägde absolut makt att använda dem (jämför kapitel 1 not 3).
KAP. 19 Konsuler blefvo Servius Sulpicius, Manius Tullius*) (500 f. Kr.). Intet märkvärdigt föreföll. Efter dem följde Titus Æbutius och Cajus Vetusius**) (499 f. Kr.). Under dessa konsuler belägrades Fidenæ, Crustumeria eröfrades, Præneste afföll från Latinarne till Romarne, och det Latinska krig, som redan flera år tillagats, blef nu icke längre uppskjutet1. Aulus Postumus såsom diktator och Titus Æbutius såsom rytteri-öfverste aftågade med en stor krigsmakt af fotfolk och rytteri. Vid sjön Regillus på Tusculanska gebitet mötte de den fiendtliga styrkan (499 eller 496 f. Kr.), och som de hörde att Tarquinierna befunno sig i den Latinska hären, kunde de icke styra sin förbittring, utan började genast drabbningen. Derföre blef också denna slagtning mycket allvarsammare och blodigare än de andra. Ty fältherrarne voro icke der, för att blott genom sin klokhet leda saken: de blandade sig äfven sjelfva i striden och kämpade i egna personer2. Också var det i begge härarne, utom den Romerske diktatorn, knappt någon af befälet som osårad lemnade valplatsen. Emot Postumius, som i främsta linien uppmuntrade och ordnade sitt manskap, rusade Tarquinius Despoten löst, ehuru redan af år och till krafter försvagad; han blef sårad i sidan, men af de sina, som skyndade dit, bragt i säkerhet. På den ena flygeln hade rytteri-öfversten Æbutius emot Octavius Mamilius rigtat sitt anfall. Den Tusculanske fältherren, icke öfverrumplad deraf, sporrade också emot honom sin häst, och med sådan styrka träffade de i farten hvarandra med fällda lansar, att Æbutius blef stungen midt igenom armen, Mamilius träffad i bröstet. Den sednare fördes af Latinarne tillbaka i andra linien. Æbutius drog sig ur striden, då han med den sårade armen icke förmådde hålla geväret. Latinarnes fältherre, icke afskräckt af sitt sår, lifvade ännu kampen, och då han såg de sina modfällda, framkallade han en tropp af Romerska flyktingar, hvilka en son af Lucius Tarquinius anförde. Desse, som, för förlusten af egendom och fädernesland, kämpade med större förbittring, återställde för en kort stund slagtningen.
  • E. R. b. 254. — F. Ch. f. 498.
  • E. R. b. 255. — F. Ch. f. 497.
  1. Praeneste (Palestrina), 37 km östsydöst om Rom. Crustumeria och Fidenae förklaras i noter till bok 1 (kap. 10, 14).
  2. Aldrig har Livius i de tidiga delarna av sitt historieverk berättat mer livfullt om en strid. [...] Tillkomsten av två nya stammar är ett säkert symptom på en ny anda i Rom. Staden hade hämtat sig från förödmjukelserna och nederlagen i kriget mot Porsenna. Under ledning av kraftfulla plebejiska konsuler var den nu mån om att tillförsäkra sig en så tryggad ställning att man i framtiden kunde motstå detta slags attacker. Regillussjön låg på etruskiskt område; Rom var angriparen. — Livius har i sin berättelse om striden på många punkter inspirerats direkt av Homeros. För att nämna blott ett exempel: berättelsen om mötet mellan Valerius och Tarquinius har ända in i detalj historien om Paris och Menelaos i Iliaden (3.15 ff.) som förebild. Paris utmanade hotfullt fienden till strid, men så fort han fick se Menelaos närma sig blev han förskräckt och gömde sig bakom kamraterna — på samma sätt beter sig Tarquinius (kap, 20, början). Den homeriska koloriten härrör från de äldsta historikerna och Livius har bättrat på den.
KAP. 20 Redan veko Romarne på denna sidan tillbaka, då Marcus Valerius, Publicolas broder, vid åsynen af den stolta ynglingen Tarquinius, som trotsigt visade sig i spetsen för de landsförvista, — tillika eldad af enskild ärelystnad, att samma slägt, hvars förtjenst det varit att förjaga konungahuset, äfven måtte hafva förtjensten af dess dödande, — gifver hästen sporrarne och med fälld lans angriper Tarquinius. Tarquinius vek för den hätska fienden tillbaka i hopen af de sina. Valerius, som öfverdådigt rusade in i de landsförvistes slagtlinie, blef af någon från sidan anfallen och genomborrad, och då hästen icke hejdades i loppet af ryttarens sår, signade Romaren döende till jorden och betäcktes under sin rustning. När diktatorn Postumius såg en sådan man vara fallen, såg de landsförviste trotsigt i hastig marsch framtränga, de sina modfällde vika tillbaka, gaf han sin egen kohort — en utvald tropp, som han till betäckning hade omkring sig — befallning att behandla såsom fiende hvarje Romare, som de sågo taga flykten. Således hotade från tvänne sidor, vände de flyende Romarne sig emot fienden, och slagordningen återställdes. Då först deltog diktatorns kohort1 i striden. Frisk i krafter och i mod, anföll och slog hon de utmattade landsflyktingarne. Då uppstod en ny kamp emellan befälhafvarne. Latinarnes fältherre, som såg emigrant-troppen nästan kringränd af den Romerska diktatorn, ryckte strax flera fanor af reservtropparne med sig i främsta linien. Underfältherren Titus Herminius, som blef dem varse, då de kommo anryckande och igenkände bland dem Mamilius, utmärkt af sin klädnad och rustning, började med den fiendtliga fältherren en drabbning, med så mycket större styrka än kort förut rytteri-öfversten, att han med ett dödligt styng genomborrade Mamilius i sidan, men också sjelf, under det han afklädde fiendens rustning, träffades af ett kastspjut och, såsom segrare återförd till lägret, uppgaf andan vid första förbindningen. Då flyger diktatorn fram till kavalleristerna och besvär dem att nu, då fotfolket redan var uttröttadt, sitta af och öfvertaga striden. De lydde befallningen, sprungo af hästarne, ilade fram i spetsen och betäckte Antesignanerna med sina sköldar. Strax fattade fotfolket åter mod, då det såg de ädlaste af ungdomen uti ett lika stridssätt dela med sig en lika fara. Då omsider bragtes Latinarne i oordning; deras slagtlinie rubbades och började vika. Till ryttarne framfördes deras hästar, att de måtte kunna förfölja fienden; äfven fotfolket följde efter. Diktatorn, som icke uraktlåt någon slags undsättning, hvarken af gudar eller menniskor, skall vid detta tillfälle hafva lofvat Castor ett tempel och utfäst belöningar åt den första och den andra soldat, som inträngde i fiendernas läger. Också var ifvern så stor att Romarne intogo lägret i samma anlopp som de hade kullkastat fienden. Sådan var slagtningen vid sjön Regillus. Diktatorn och rytteri-öfversten återvände i segertåg till staden.
  1. Sådana elitkårer organiserades i själva verket först av Scipio Africanus d.ä.

KAP. 21 Under de följande tre åren hade man hvarken säker fred, ej heller krig. Konsuler voro Quintus Cloelius och Titus Lartius (498 f. Kr.); efter dem Aulus Sempronius och Titus Minucius (497 f. Kr.). Under desses konsulat blef ett tempel åt Saturnus invigdt och den Saturnaliska högtiden stiftad. — Aulus Postumius och Titus Virginius blefvo dernäst konsuler*) (496 f. Kr.). Hos några författare finner jag, att slaget vid sjön Regillus först detta året skall förefallit. Aulus Postumius skall, emedan hans ämbetsbroder var misstänkt, hafva afsagt sig konsulatet och derefter blifvit nämnd till diktator. Man förvillas så genom den stora osäkerhet som råder i tideräkningen, då ordningen af statens styresmän hos olika författare är olika uppställd, att det i en så hög ålderdom, icke blott af händelser utan ock af berättare, hvarken är möjligt att utreda hvilka vissa konsuler haft till efterträdare, ej heller hvad under hvarje år sig tilldragit. — Appius Claudius och Publius Servius valdes derefter till konsuler**) (495 f. Kr.). Detta år är märligt af tidningen om Tarquinii död. Han dog uti Cumæ, dit han, efter Latinska maktens försvagande, hade begifvit sig till envåldsherren Aristodemus. Af denna tidning lifvades patriciernes, lifvades plebejernes mod. Men hos patricierne urartade denna glädje till öfvermod, och de store började nu att misshandla den menighet, som de till denna dag visat all möjlig tjenstfärdighet. Samma år blefvo till nybygget Signia, som konung Tarquinius hade anlagt1, nya kolonister till antalets fyllande afsände. I Rom ökades antalet af Tribus till en och tjugo2. Den femtonde Maj blef Mercurii tempel invigdt.

Kapitel 22-40
Tillbaka till Livius förstasida.

 
  • E. R. b. 256-258. — F. Ch. f. 496-494
  • E. R. b. 259. — F. Ch. f. 493.
  1. Stad i mellersta Latium, ungefär fem mil sydöst om Rom, numera Segni. Rester av den antika staden och dess tempel finns kvar.
  2. Grundbetydelse »stam«. Under republiken kom ordet att beteckna en territoriell indelning, »distrikt«, i vilka romerska medborgare registrerades efter sin bostad. Tribus var också röstningsenheter i comitia tributa (jämför kapitel 2 not 3), enligt principen »en tribus, en röst«.