Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 42

Bredvid hermundurerna bo naristerna, och sedan följa marcomannerna och quaderna.1 Främst stå marcomannerna i ära och styrka, och även själva landet, där de bo, har vunnits genom tapperhet, då en gång boierna fördrevos.2 Men ej heller narister och quader äro vansläktade. Och detta är så att säga Germaniens framsida, såvitt den bildas av Donau.3 Hos marcomanner och quader ha ända till vår tid bibehållit sig konungar av deras egen stam, Maroboduus' och Tudrus' frejdade släkt (numera fördraga de även utländska konungar), men deras styrka och makt beror på romersk auktoritet; sällan understödjas de av våra vapen, oftare med penningar, och de äro ej därför mindre starka.4

Germania - kapitel 43
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

42. Nariskerna. Markomannerna. Kvaderna

Intill hermundurerna bo nariskerna1 och därefter markomannerna2 och kvaderna. Särskilt utmärka sig markomannerna genom ära och makt, ja till och med själva deras hemland är ett vapenbyte, enär de därifrån förut fördrivit bojerna3. För övrigt äro icke heller nariskerna och kvaderna vansläktade. Här hava vi Germaniens, så att säga, framsida, för så vitt Donau bestämmer gränsen4.

Över markomannerna och kvaderna härskade ännu i mannaminne konungar av deras egen stam, av Maroboduus’ och Tudrus’ frejdade släkt5. Numera få de hålla till godo även med sådana av utländsk härkomst. Men för sin makt och sitt välde hava dessa konungar det romerska inflytandet att tacka. Visserligen bistå vi dem sällan med våra vapen, men så mycket oftare med våra penningar, och deras makt lider därav intet avbräck.

I kap. 42 talas om marcomanerna och några intill dem boende folk: narister och quader.

  1. Första meningen i kapitlet lyder i den latinska texten sålunda: Iuxta Hermunduros Naristi ac deinde Marcomani et Quadi agunt.
         Det närmast efter Hermunduros nämnda folknamnet företer i handskrifterna olika former. Den riktiga formen synes ha varit Naristi eller Varisti. Det för övrigt ej vidare bekanta folket tyckes ha bott mellan hermundurer och marcomaner på gränsen till Böhmen. Det utgjorde måhända blott en avdelning av marcomanerna, som blev efter vid dessas intåg i Böhmen.
         deinde lokalt.
         Marcomani eller Marcomanni (dessa namnformer växla liksom Alamani och Alamanni) äro, som bekant, ett i historien mycket omtalat folk. De nämnas först hos Caesar De bell. gall. I, 51 såsom utgörande en kontingent i Ariovistus' här. Man antager, att de vid denna tid bodde vid Main och mellan Main och Donau i den här genom helvetiernas avtåg uppkomna ödemarken (jfr ovan k. 28, a. 7). När sedan romarna trängde fram i väster över Rhen och i söder till Donau, funno marcomanerna sin självständighet hotad. De fördes då några år f. Kr. av sin konung Maroboduus till det runt om av skogiga höjder omgivna Böhmen, som sedan mitten av första årh. f. Kr. stod ledigt efter de keltiska boierna (jfr ovan k. 28, a. 9). Marcomanerriket i Böhmen blev en tid starkt och mäktigt. Alla germanska folk mellan Elbe och Weichsel erkände nämligen Maroboduus' ledarskap. Men redan 17 e. Kr. bröts Maroboduus' makt vid en sammanstötning med cheruscerna under Arminius, och slutligen tog han sin tillflykt till sina gamla fiender romarna. De sista 18 åren av sitt liv tillbragte han i Ravenna, »multum imminuta claritate ob nimiam vivendi cupiditatem», heter det hos Tacitus Ann. II, 63. Om marcomanernas senare öden s. t. ex. Schwyzer 93. — Härledningen av namnet Marcomani synes i huvudsak klar. Marco-mani torde betyda »gränsmännen, gränsborna». Första ledet hör tillsammans med got. marka »gräns», fht. marka även »gränsområde», nht. Mark dets. (jfr ortnamn som Altmark, Mark Brandenburg o. s. v.). Andra ledet är väl att sammanställa med sv. man »vir», ty. Mann, got. manna o. s. v. Samma ord torde också ingå som andra led i folknamnet Ala-ma(n)ni, som väl egentligen betyder »alla män» och synes beteckna en förening av flere germanska stammar (jfr Norden Germ. Urgesch. 495 f.). Växlingen nn:n i -manni: -mani här blivit förklarad på olika sätt. Mig synes antagligast, att den står på samma linje som växlingen nn:n i got. manna vid sidan av mana- i sammansättningar som mana-seths »mänsklighet», eg. »människosådd». manna beror väl på en st. mon(e)n-, mana- mono-.
         Quaderna bodde öster och sydost om marcomanerna kring floden Marus, som nu heter March, en biflod till Donau på norra sidan. Deras land motsvaras nu huvudsakligen av Mähren.
    agunt
    sc. vitam, gemensamt predikat till de föregående folknamnen: »de leva» eller »bo».
  2. I r. 2 f. fortsätter den latinska texten sålunda: praecipua Marcomanorum gloria viresque, atque ipsa etiam sedes pulsis olim Boiis virtute parta.
         ipsa sedes
    »själva landet, där de bo» (= Böhmen). Om boiernas fördrivande från Böhmen jfr ovan. Tacitus' uppgift här, att marcomanerna i sammanhang därmed skulle erövrat Böhmen, är knappast riktig, ehuru den försvaras av Gudeman 212, jfr Müllenhoff D. A. IV, 392.
  3. I r. 3 f. fortsätter den latinska texten sålunda: nec Naristi Quadive degenerant. eaque Germaniae velut frons est, quatenus Danuvio peragitur.
        
    Subjekt i den sist anförda satsen är ea, som rättar sig till genus efter predikativet frons: »och detta är Germaniens så att säga panna (= framsida)». »detta» här närmast avseende på naristernas, marcomanernas och quadernas land.
         Att peragitur, vilket handskrifterna här enstämmigt ge, ej tarvar någon ändring, här jag sökt visa i Minnesskrift till Prof. Erdmann 176 f. peragitur läser också nu Schwyzer i sista upplagan.
  4. Sista meningen i k. 42 lyder i den latinska texten sålunda: Marcomanis Quadisque usque ad nostram memoriam reges manserunt ex gente ipsorum, mobile Marobodui et Tudri genus (iam et externos patiuntur), sed vis et potentia regibus ex auctoritate romana; raro armis nostris, saepius pecunia iuvantur, nec minus valent.
         Sammanhanget visar, att Tudrus (Tuder) härskat över quaderna, medan Maroboduus var marcomaneraas konung. För övrigt är ingenting bekant om Tudrus.

Germania - kapitel 43
Tillbaka till förstasidan

  1. Enligt andra läsarter naristerna eller varisterna.
  2. Markomaner , Marcomani, skrives namnet hos såväl Cæsar som Tacitus. Riktigare är dock markomanner (grek. markomannoi). De voro ett svebiskt folk.
  3. Detta inträffade inemot tiden för var tidräknings ingång. Jfr kap. 28.
  4. Ordagrannt: panna (frons). Jfr kap. 34, där Germaniens framsida eller front antydes, för så vitt den bestämmes av oceanen.
  5. Maroboduus (Marbod), markomannemas förste konung, fördrevs omkring år 18 e. Kr. — Tudrus, att döma av sammanhanget konung över kvaderna, är endast känd från detta ställe hos T. Uttrycket ”ännu i mannaminne”, eller ordagrannare ”ända till i mannaminne”, torde mer avse kvaderna än markomannerna. Över bägge folken härskade dock en tid framåt efter Marbods störtande konungar av inhemsk börd.