Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 6

Icke ens på järn ha de överflöd, såsom man kan sluta av anfallsvapnens beskaffenhet. Blott få använda svärd eller större lansar.1 De föra spjut eller, som de på sitt språk kalla dem, frameor2 med ett smalt och kort järn men så skarpt och bekvämt i användningen, att de alltefter förhållandenas krav strida med samma vapen såväl på nära som på långt håll. Och vad rytteriet angår, så nöjer det sig med sköld och framea; fotfolket strör även omkring sig kastvapen, och varje man slungar ett större antal och ofantligt långt, varvid de äro blottade3 eller lätt klädda i en liten mantel. Intet prål i avseende på utrustningen förekommer; blott sköldarna utsira de med de utsöktaste färger. Endast några få ha pansar, knappt en eller annan hjälm av metall eller läder. Hästarna utmärka sig varken för skönhet eller snabbhet. Men de få ej heller som hos oss lära sig att göra svängningar åt olika håll. Man för dem rakt fram eller i en böjning åt höger, i en så sluten kretslinje, att ingen blir efter. På det hela taget har fotfolket mera styrka, och därför strida de i blandad trupp, då snabbheten hos de infanterister, som de välja ut bland hela manskapet och ställa framför slagordningen, fullkomligt lämpar sig4 för rytteristriden5 Även antalet6 är bestämt: hundra komma från varje särskilt bygdelag, och just så kallas de bland sina landsmän, och vad som från början var blott ett antal (en siffra), är nu en hederstitel.7 Hären ordnas i kilform.8 Att vika från sin post anse de, blott man ånyo anfaller, som ett bevis mera på klokhet än på fruktan. De sinas kroppar (lik) upphämta de även i ovissa strider. Att ha lämnat skölden i sticket är en synnerlig skam, och den sålunda vanfrejdade har varken rätt att deltaga i offren eller inträda på tinget, och många som överlevat striderna ha gjort slut på sin vanära medelst snaran.

Germania - kapitel 7
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

6. Väpning och stridssätt

Till och med järn förekommer icke mer än till nödtorft, såsom man kan sluta till av arten av deras vapen. Endast helt få bruka svärd eller tyngre lansar. Däremot bära de allmänt spjut, eller efter deras egen benämning frameor1 med smal och kort järnspets, men så skarp och ändamålsenlig, att de, allt efter omständigheterna, kämpa med samma anfallsvapen både på nära håll och på avstånd. Till och med ryttaren nöjer sig med sköld och framea. De som strida till fots slunga också kastvapen. Av sådana har varje man ett flertal, och dem kastar han på otroligt långa håll. Härvid äro de blottade eller ock lätt klädda i en liten kappa. Intet prål råder i deras väpningsskick: endast sköldarna utmärka de med omsorgsfullt valda färger. Helt få hava brynjor, och på sin höjd en och annan hjälm eller hjälmhatt.

Deras hästar utmärka sig varken genom skönhet eller snabbhet; men de inövas ej heller såsom våra i att skifta volter2. Man rider rakt framåt eller ock med en enda uppslutning åt höger i så sammanhängande kretsrörelse, att ingen blir efter. På det hela taget ligger huvudstyrkan i fotfolk, och därför kämpar man i blandad slagordning. Ty för dylik ryttarstrid äro genom sin snabbhet de krigare till fots likasom avpassade och danade, vilka, utvalda bland hela det yngre manskapet, uppställas framför den egentliga hären.

Även truppstorleken är fastställd: hundrade från varje bygdeområde, och med alldeles samma ord benämnas de ock bland de sina3. Vad som ursprungligen var en antalsbeteckning är vordet ett namn och en värdighet. Den till strid uppställda hären bildas av kilformigt fylkade skaror4. Att vika tillbaka, allenast man sedan åter rycker fram, räknas fastmer för klokhet än för feghet. Sina fallna kvarlämna de ej ens vid oavgjorda träffningar. Såsom en den största nesa anses att hava givit skölden till spillo, och den sålunda vanärade äger ej längre rätt att vare sig bevista bloten eller beträda tingsplatsen. Mången, som undkom döden på slagfältet, gjorde med repet ett slut på denna sin vanära.5

  1. »större lansar», d. v. s. lansar med brett och långt järn, i motsats mot frameornas smala och korta.
  2. framea betecknas av förf. som ett germanskt ord. Det är emellertid ej uppvisat i germansk litteratur, och etymologien är dunkel. I senare latinsk litteratur förekommer ordet ej sällan i betydelsen »lans» eller »svärd».
  3. d. v. s. hava överkroppen blottad.
  4. apta et congruente. Här som ofta äro två synonymer sammanställda för starkt framhävande av ett begrepp.
  5. Att det här nämnda stridssättet användes av germanerna, omtalas även av Caesar De bell. gall. I, 48.
  6. Även antalet, nämligen av de utvalda fotsoldaterna.
  7. Den latinska texten lyder r. 16 ff.: centeni ex singulis pagis sunt, idque ipsum inter suos vocantur, et quod primo numerus fuit, iam nomen et honor est. Pagi kallas de underavdelningar, i vilka de germanska småstaterna (civitatos) sönderföllo. Idque ipsum »just det, just så» syftar på det föregående centeni. Den germanska benämningen på de utvalda fotsoldaterna synes alltså ha betytt »hundramän».  "et quod primo numerus fuit, iam nomen et honor est". Meningen synes vara, att benämningen »hundramän» till en början blott betecknade ett antal, men sedan blev en hederstitel (jag fattar nomen et honor som ett hendiadyoin), som naturligt är, då de ifrågavarande avdelningarna bestodo av utvalt manskap. I de anförda orden ligger väl ock en antydan om, att fördelningen i kontingenter på 100 med tiden ej strängt fasthölls. Om de germanska samhällsförhållanden, på vilka Tacitus här anspelar, torde han ej ha haft någon exakt kännedom, och även för oss äro de något oklara. Närmast till hands ligger det väl att antaga, att det är den i vissa germanska länder, bl. a. hos svearna, vanliga territoriella och judiciella hund- hundare-indelningen, som förf. här åsyftat. Jfr om nämnda indelning särskilt Tunberg Studier rörande Skandinaviens äldsta politiska indelning (Uppsala 1911).
  8. Orden acies per cuneos componitur syfta på den berömda germanska s. k. svinfylkingen (caput porcinum), en uppställning som emellertid även förekom hos flera andra folk. Om cuneus se vidare k. 7.

Germania - kapitel 7
Tillbaka till förstasidan

  1. Detta ord, som hos klassiska författare först är känt från detta arbete och från ett ställe hos skalden Juvenalis, är till sin härledning osäkert. Då det senare ofta nog användes, även av forngermanska författare, bör dess riktighet dock anses fullt fastställd. Ordet före­kommer även i Versio vulgata i betydelsen svärd.
  2. T. använder här såsom fackterm ett grekiskt låneord gyrus, som egentligen betyder krets. Om den i det följande omtalade inblandningen av fotkämpar bland ryttarne jfr J. Caesar, Gall. kriget 1.48. — Ryttarne använde aldrig sadel; hästarna voro små, fula men uthålliga (Caesar: Gall. kriget 4.2).
  3. Det bygdeområde eller bygdelag (pagus), som enligt T. uppställde en dylik krigarskara på ett hundra (ett storhundrade = 120) man, synes ha motsvarat ett hundare eller härad hos oss och har samtidigt utgjort en egen domsaga (jfr kap. 12) med egen tingsplats. Otvivelaktigt ansågo sig medlemmarna i dessa bygdelag även stå i en inbördes släktskap (propinquitas) (jfr kap. 7), något som ej må förvåna, då hela folk och folkgrupper ansågo sig sålunda inbördes förbundna (jfr kap. 2 och kap. 39 och sannolikt även kap. 35).
  4. Den viggformiga slagordningen, använd även av romarne och andra utomgermanska folk, kallades i Norden svinfylking.
  5. Denna höga uppskattning av skölden synes knappast kunna förklaras annat än ur religiösa bevekelsegrunder. Då det i det föregående omtalas, att sköldarna omsorgsfullt utmärktes med färger, låter det tänka sig att dessa målningar framställde heliga tecken eller släktmärken (jfr kap. 7) och alltså voro föregångare till adelsvapnen. Vad det av T. omtalade självmordet beträffar, var för forngermanerna en självförintelse en fullkomligt främmande tanke. Det måste alltså föreligga en självoffring till krigets gud. I Norden kallades Oden för Hangatý, de hängdes gud.