Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 




 

 



 


 

Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 15

Så ofta de icke draga i krig, ägna de ej mycken tid åt jakt,1 mera åt overksamhet, hängivande sig åt att sova och äta; just de tappraste och mest krigiska göra ingenting,2 i det att omsorgen om hus och hem och åkrar är överlämnad åt kvinnor och gubbar och i allmänhet de fysiskt svagaste av familjemedlemmarna;3 husbönderna själva leva i slöhet på grund av en underlig motsägelse i karaktären, då samma människor så älska overksamheten och hata lugnet (fredens lugn). Det är sed i staterna, att man frivilligt och var och en för sig åt hövdingarna sammanskjuter boskap eller spannmål,4 vilket mottages som en hedersgåva men även tjänar att avhjälpa de nödvändiga behoven. De glädja sig i synnerhet åt skänker från grannfolk, som sändas icke blott av enskilda utan även för det allmännas räkning: utvalda hästar, storståtliga vapen, medaljer och halskedjor; nu hava vi lärt dem att mottaga även penningar.

Germania - kapitel 16
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

15. I fred

Så ofta de ej leva på krigsfot, tillbringa de icke så mycket sin tid på jagt som fastmer i sysslolöshet, hängivande sig åt sömn och mat. Just de kraftigaste och stridbaraste hava intet arbete för sig utan överlämna omsorgen om gård och bo och åkrar åt kvinnor och gubbar och de minst vederhäftiga bland hus­folket. Själva förnöta de tiden i overksamhet — ett prov på en sällsam självmotsägelse hos naturen, som låter samma människor på en gång älska lättjan och sky lugnet.

Det är en sedvänja i deras samhällen att frivilligt och en var för sig förära hövdingarna storboskap eller spannmål, något som, mottaget såsom en hedersgåva, också kommer dessas behov väl till pass. Företrädesvis sätta de dock värde på angränsande folks skänker, vilka sändas ej allenast av enskilda utan ock på det allmännas vägnar, såsom ädla hästar, ståtliga vapen, bröstprydnader och halsringar. För övrigt hava vi romare nu också lärt dem att icke rata penningar. Ränteväsen och ocker är dock för dem något okänt — ett skydd bättre än alla förbud1.
  1. Tacitus' påstående r. 1, att de germanska hirdmännen ej ägnade mycken tid åt jakt, synes stå i direkt strid mot vad Caesar Bell. gall. IV, 1, 8 säger om sveberna: multum sunt in venationibus och VI, 21,3 om germanerna i allmänhet: vita omnis in venationibus atque in studiis rei militaris consistit. Tacitus vill emellertid icke bestrida, att germanerna ägnade sig åt jakt; han gör blott gällande, att den tid, de ägnade åt denna sysselsättning, icke var betydande i förhållande till den, då de gjorde ingenting. Jfr f. ö. Norden German. Urgeschichte 316 f.
  2. r. 2 f. Den latinska texten lyder: fortissimus quisque ac bellicosissimus nihil agens: quisque med dess bestämningar står i partitivt appositionsförhållande till subjektet i det föregående transigunt.
  3. r. 4 f. feminis senibusque et infirmissimo cuique ex familia. et tjänar här att förbinda genus med species och kan återges med »och i allmänhet», jfr t. ex. Cic. Tusc. 4, 9 Chrysippus et Stoici »Chrysippus och Stoikerna i allmänhet», s. vidare Kühner-Stegmann Satzlehre II, 25. »de fysiskt svagaste av familjemedlemmarna» syftar utom på de nyssnämnda feminae och senes på ännu ej vapenföra barn, jfr 25, 3 domus officia uxor ac liberi exsequuntur.
  4. Grundtexten lyder: mos est civitatibus ultro ac viritim conferre principibus Vel armentorum vel frugum, quod pro honore acceptum ttiam necessitatibus subvenit. armentorum och frugum äro partitiva genitiver hänförda till conferre. Jfr t. ex. Cato De agr. LXXIV aquae paulatim addito. Att förklara armentorum och frugum som beroende av ett underförstått kvantitetsuttryck (aliquid eller dylikt) synes konstlat.

Germania - kapitel 16
Tillbaka till förstasidan
  1. I Rom hade missförhållandena i detta hänseende väl framkallat regeringsförordningar, men utan vidare verkan. — Om införandet av denna sista punkt i detta kap. se Kapitelindelning sid. 102. Ränteväsen förutsätter penningar. På sin vanliga vedertagna plats bör denna sats fastmer tilläggas kap. 25 med anslutning till yttrandet om de frigivne än föras till kap. 26.
         Om jagt (se kapitlets början) jfr Caesar, Gall. kriget 4.1 och 6.21: Jagt utgör för germanerna en huvudsysselsättning. Jfr ock kap. 24.
    2.