Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Inledning av N. E. Hammarstedt

Författaren till denna beskrivning över germanerna föddes omkring år 55 e. Kr. Ehuru han av ålder åtnjuter anseende som Roms förnämste hävdatecknare, är dock föga känt om hans levnad, ja t. o. m. om hans namn råder ovisshet. Vanligen antages detta i sin helhet hava varit Publius Cornelius Tacitus, men av dessa är endast det sista, familjenamnet, fullt säkert. Efter att år 88 hava innehaft pretorsbefattning lämnade han år 89 eller 90 jämte sin maka för längre tid Rom och torde under denna bortovaro hava varit ståthållare i någon av det romerska rikets provinser. År 97 har han återvänt till världsstaden, där han detta år valdes till konsul. Att han upplevat kejsar Trajanus' död (år 117) är visst. Sannolikt infaller emellertid hans dödsår icke någon längre tid därefter. Hans maka, med vilken han år 78 förenats, var dotter till den berömde statsmannen och fältherren Julius Agricola, en tid romersk ståthållare i Britannien, vilkens levnadsteckning Tacitus författat. Samma år, 98, som nämnda minnesteckning, Vita Agricolæ, fullbordades, skrev han även sin bok om germanerna, Germania, såsom den vanligen kallas. Mest omfattande äro hans Romerska folkets historia, Historiæ, omfattande tiden från år 69 till år 96, och det därefter författade historiska arbete, som går under benämningen Årsböckerna eller Annalerna, Annales, vilket skildrar Roms öden från år 14 till år 68. Av det förra av dessa arbeten, vilket synes hava utgjort fjorton böcker, äro endast de fyra första och början av femte boken bevarade till vår tid, och av det senare, vilket omfattat åtminstone sexton böcker, finnas blott sex i början och sex mot slutet numera i behåll, därav dock den elfte och sextonde boken ofullständiga. De s. k. Annalerna utkommo år 116 eller 117, således mot slutet av Tacitus' levnad. Om Tacitus' litterära förbindelser veta vi förhållandevis ännu mindre än om hans levnad för övrigt. Med Plinius den yngre underhöll han en, såsom det synes, livlig brevväxling.

Ehuru Tacitus' personliga förhållanden sålunda träda tillbaka i skuggan för de världshändelser han med oförfärad rättskänsla i sina verk behandlar, kunna vi dock i belysning av dessa skönja rätt mycket beträffande hans andliga utveckling. Född under en Nero's regeringstid hade han sett en Vitellius och en Domitianus intaga Roms kejsartron. Han hade sett det andetomma nöjesliv och den pösande uppkomlingshögfärd, det både det allmänna och det enskilda livet genomsyrande sedefördärv, som redan långt före hans tid förmått finkänsliga naturer såsom en Vergilius och en Horatius att vända världsstaden ryggen för att fly undan till lantlivets sunda levnadssätt och enkla sysslor och nöjen, fortfarande tillväxa och antaga allt frodigare former. Inom statsväsendet rådde ränker, beskicknings- och angivarväsen vid sidan av ett äckligt kryperi för de maktägande; inom privatlivet en otyglad njutnings- och praktlystnad med åtföljande ansvarslöshet och andliga förpackning. Förgäves hade redan en Augustus genom såväl lagar och förordningar som eget föredöme sökt sätta en damm för urartningen, förgäves gisslade en Horatius och bland Tacitus' egna samtida en Persius, en Juvenalis, en Martialis i bitande satirer samtidens förkonstling och lyten. Överkulturens upplösande krafter kunde ej längre hämmas, och Roms världsherravälde gled långsamt men säkert sin undergång till mötes.

Om någon haft en förkänsla av detta förestående öde, måste det hava varit den, som med beundransvärd omdömesförmåga och människokännedom inträngt i denna tids väsen och skrivit dess historia. Tacitus insåg ock, att här kunde icke längre något uträttas genom lagar och påbud; här måste en verklig folklig pånyttfödelse i livsåskådning och sinnesart komma till stånd. Även han såg, liksom efter honom så många andra, medlet till räddning från överkulturens vådor i återvändandet till ett naturenligare levnadssätt, och i germanerna, romarväldets fruktansvärdaste fiende (se kap. 37), vilkens undergång han av hjärtat önskar (kap. 33), ser han ett exempel på ett ännu av överkulturens vanarter obesmittat folk, vilket han kan framhålla såsom ett föredöme för sina förslappade landsmän. Detta syftemål är i Tacitus' bok om germanerna omisskännligt och har alldeles otvivelaktigt en och annan gång förlett honom till en färghållning, som menligt inverkat på framställningens verklighetstrohet. I det hänseendet erinrar hans bok om en del reseskildringar från slutet av 1700- och början av 1800-talet.

Emellertid är och förblir Tacitus' arbete den förnämsta litterära källan för kännedomen om germanernas levnadssätt och seder vid deras framträdande i historien, och då han i några viktiga frågor synes motsäga Julius Caesars uppgifter i dennes bok om det galliska kriget, måste man redan av det skälet, att Tacitus är den till tiden senare och därför bör hava haft tillfälle till flere och utförligare uppgifter, skänka denne mera tillit. Och så mycket hellre bör detta ske, som Tacitus visar sig väl känna Caesars arbete, och hans uppgifter dessutom allt mer intygas av en senare tids germanska kulturforskning. På det hela taget är ock Tacitus vida mer kulturhistoriskt och etnografiskt anlagd än Caesar, vilken dessutom lärde känna germanerna under för dem avvikande förhållanden.

Vad de litterära källorna till boken om germanerna beträffar har man ansett, att dessa, utom Cæsars nyss antydda arbete, utgjorts av nu förlorade böcker av Sallustius (död 34 f. Kr.), Livius (död 17 e. Kr.) och Plinius den äldre (död 79 e. Kr.) samt Aufidius Bassus, vilken under Tiberius' regeringstid (14—37 e. Kr.) författade en skildring av fälttågen mot germanerna. Bland dessa sistnämnda författare är inflytandet från Livius och Plinius d. ä. särskilt påtagligt. Efter all sannolikhet grunda sig emellertid Tacitus' uppgifter även i avsevärd grad på av honom själv medelbart eller omedelbart inhämtade uppgifter. Sådana kan han hava erhållit av sin vittbereste svärfader, men sådana saknades det på Tacitus' tid ingalunda tillfälle att i Rom inhämta ej blott från romare, vilka vistats i Germanien, utan även direkt från infödda germaner. Ej osannolikt synes ock, att Tacitus under den tid efter år 90, då han var borta från Rom, haft tillfälle till personliga iakttagelser. Ett och annat i hans skrift om germanerna ger anledning till och stöder en dylik förmodan.

Följande försök att på svenska språket återgiva detta hos oss till namnet mer än till innehållet bekanta arbete kom ursprungligen till i avsikt att med stöd av den nyare folklivsforskningen mera utförligt undersöka och utreda några av Tacitus' utsagor. Emellertid visade sig utförandet och utarbetandet av dessa undersökningar kräva vida mer tid och studier än jag hittills sett och för åtminstone en närmare framtid ser mig kunna ägna denna uppgift, och då de rådande tidsomständigheterna göra, att Tacitus' bok just nu bör äga ett särskilt intresse, har jag dristat offentliggöra denna tolkning. Jag har ock därvid vågat hysa den förhoppningen, att densamma skall kunna bliva till gagn för vår inhemska folklivsforskning. Med endast de mest kortfattade och nödvändiga kommentarer och undvikande allt ingående på de många stridsfrågor, som Tacitus' arbete framkallat, har jag genom det bifogade sakregistret velat låta författaren förklara sig själv.

Liksom vi svenskar enligt antropologernas samstämmiga omdöme för närvarande utgöra det renblodigaste bland de germanska folken, lika visst är, att vi på grund av såväl folklynne som natur- och kulturförhållanden äro de, som äga de bästa förutsättningarna för att omedelbart fatta och förstå Tacitus' framställning av germanerna. I hopp och förväntan, att detta lilla häfte skall icke allenast förkovra kunskapen om våra stamförvanter i allmänhet utan ock bidraga till att fullständiga vår egen självkännedom, framlägger jag alltså denna tolkning av den
äldsta beskrivningen över den folkstam vi tillhöra för det svenska folket, vars namn där för första gången framträder på historiens blad.

Översättaren.

 Kapitelindelning

Kapitelindelningen i denna översättning är på det hela taget den av gammalt vedertagna. Visserligen lämnar denna otvivelaktigt ett och annat att önska, men synes mig på det hela taget tillfredsställande och är även av praktiska skäl här bibehållen. För en rätt uppfattning av Tacitus’ bok om germanerna måste det i varje fall, huru kapitelindelningen än göres, sättas såsom en regel, att varje del av texten sammanställes med såväl det föregående som det efterföljande. Kapitelindelningen får icke inverka söndrande.

Det är denna hänsyn till det inre, organiska sammanhanget, som föranlett översättaren till hans enda väsentliga avvikelse från den gamla kapitelindelningen, nämligen införandet efter kap. 15 av det stycke, som i den latinska texten utgör kap. 26. Härigenom har en förskjutning av ordningsnumren på de följande kapitlen t. o. m. kap. 25 naturligtvis blivit en följd. Dessa angivas därför i följande kommentarer med dubbelnummer (det ursprungliga ordningsnumret inom parentes).
Översättarens förfarande kan måhända från ett och annat håll stämplas såsom otrohet mot grundtexten, men endast på denna plats framför kapitlet om bebyggelse och boningssätt kommer det angivna kapitlet om markintäkt och jordbruk i ett verkligen sakligt och för vår bygdeforskning instruktivt sammanhang.

Vad förskjutning av text från ett kapitels slut till ett följande eller från dess början till ett föregående beträffar, så står det naturligtvis en översättare eller utgivare fritt att tillåta sig sådana ändringar, för så vitt textens sammanhang så kräver. Något i och för sig bindande ligger icke i den i jämförelsevis mycket sen tid utförda kapitelindelningen. Då det emellertid ofta nog endast är en smaksak, om en sats anbringas såsom en avslutande övergång i ett föregående kapitel eller såsom inledande övergång till ett följande, har jag i det hänseendet gjort få — möjligen för få — avvikelser från den vanliga textgrupperingen. Den väsentligaste är överflyttningen till kap. 28 av de förr vanligen till kap. 27 lagda två satser, som förmedla övergången från den förra till den senare avdelningen av boken. I samband med förflyttningen av kap. 16 (26) har jag ock hänfört den med nämnda kapitel mycket osamhöriga satsen om ränteväsen, varmed det plär inledas, till föregående kap. 15, dit den väl ansluter sig. Däremot har jag på grund av skäl, som i denna artikel redan anförts, icke funnit någon tvingande anledning att vare sig hänföra sista satsen av kap. 7, sista stycket av kap. 12 och de två sista satserna i kap. 14 till efterföljande kapitel, eller å andra sidan att tillbakaföra första stycket i kap. 13 till det föregående kapitlet (jfr kap. 11 n. 3). Allmänt antagna textomflyttningar såsom t. ex. mellan kap. 5 och 6, 17 och 18, 42 och 43 och 45 och 46 är det nog att här antyda.

Germania
Per Perssons inledning till Germania
Tillbaka till förstasidan