|
1,
2, 3,
4, 5,
6, 7,
8, 9,
10, 11,
12, 13,
14, 15,
16, 17,
18, 19,
20, 21,
22, 23,
24,
25, 26,
27, 28, 29,
30, 31, 32,
33, 34, 35,
36, 37, 38,
39, 40, 41,
42, 43, 44,
45, 46
Inledning av
N. E. Hammarstedt
Författaren till denna
beskrivning över germanerna föddes omkring år 55 e. Kr. Ehuru han av ålder
åtnjuter anseende som Roms förnämste hävdatecknare, är dock föga känt om
hans levnad, ja t. o. m. om hans namn råder ovisshet. Vanligen antages detta
i sin helhet hava varit Publius Cornelius Tacitus, men av dessa är endast
det sista, familjenamnet, fullt säkert. Efter att år 88 hava innehaft
pretorsbefattning lämnade han år 89 eller 90 jämte sin maka för längre tid
Rom och torde under denna bortovaro hava varit ståthållare i någon av det
romerska rikets provinser. År 97 har han återvänt till världsstaden, där han
detta år valdes till konsul. Att han upplevat kejsar Trajanus' död (år 117)
är visst. Sannolikt infaller emellertid hans dödsår icke någon längre tid
därefter. Hans maka, med vilken han år 78 förenats, var dotter till den
berömde statsmannen och fältherren Julius Agricola, en tid romersk
ståthållare i Britannien, vilkens levnadsteckning Tacitus författat. Samma
år, 98, som nämnda minnesteckning, Vita Agricolæ, fullbordades, skrev han
även sin bok om germanerna, Germania, såsom den vanligen kallas. Mest
omfattande äro hans Romerska folkets historia, Historiæ, omfattande tiden
från år 69 till år 96, och det därefter författade historiska arbete, som
går under benämningen Årsböckerna eller Annalerna, Annales, vilket skildrar
Roms öden från år 14 till år 68. Av det förra av dessa arbeten, vilket synes
hava utgjort fjorton böcker, äro endast de fyra första och början av femte
boken bevarade till vår tid, och av det senare, vilket omfattat åtminstone
sexton böcker, finnas blott sex i början och sex mot slutet numera i behåll,
därav dock den elfte och sextonde boken ofullständiga. De s. k. Annalerna
utkommo år 116 eller 117, således mot slutet av Tacitus' levnad. Om Tacitus'
litterära förbindelser veta vi förhållandevis ännu mindre än om hans levnad
för övrigt. Med Plinius den yngre underhöll han en, såsom det synes, livlig
brevväxling.
Ehuru Tacitus' personliga
förhållanden sålunda träda tillbaka i skuggan för de världshändelser han med
oförfärad rättskänsla i sina verk behandlar, kunna vi dock i belysning av
dessa skönja rätt mycket beträffande hans andliga utveckling. Född under en
Nero's regeringstid hade han sett en Vitellius och en Domitianus intaga Roms
kejsartron. Han hade sett det andetomma nöjesliv och den pösande
uppkomlingshögfärd, det både det allmänna och det enskilda livet
genomsyrande sedefördärv, som redan långt före hans tid förmått finkänsliga
naturer såsom en Vergilius och en Horatius att vända världsstaden ryggen för
att fly undan till lantlivets sunda levnadssätt och enkla sysslor och nöjen,
fortfarande tillväxa och antaga allt frodigare former. Inom statsväsendet
rådde ränker, beskicknings- och angivarväsen vid sidan av ett äckligt
kryperi för de maktägande; inom privatlivet en otyglad njutnings- och
praktlystnad med åtföljande ansvarslöshet och andliga förpackning. Förgäves
hade redan en Augustus genom såväl lagar och förordningar som eget föredöme
sökt sätta en damm för urartningen, förgäves gisslade en Horatius och bland
Tacitus' egna samtida en Persius, en Juvenalis, en Martialis i bitande
satirer samtidens förkonstling och lyten. Överkulturens upplösande krafter
kunde ej längre hämmas, och Roms världsherravälde gled långsamt men säkert
sin undergång till mötes.
Om någon haft en förkänsla av
detta förestående öde, måste det hava varit den, som med beundransvärd
omdömesförmåga och människokännedom inträngt i denna tids väsen och skrivit
dess historia. Tacitus insåg ock, att här kunde icke längre något uträttas
genom lagar och påbud; här måste en verklig folklig pånyttfödelse i
livsåskådning och sinnesart komma till stånd. Även han såg, liksom efter
honom så många andra, medlet till räddning från överkulturens vådor i
återvändandet till ett naturenligare levnadssätt, och i germanerna,
romarväldets fruktansvärdaste fiende (se kap. 37),
vilkens undergång han av hjärtat önskar (kap. 33), ser
han ett exempel på ett ännu av överkulturens vanarter obesmittat folk,
vilket han kan framhålla såsom ett föredöme för sina förslappade landsmän.
Detta syftemål är i Tacitus' bok om germanerna omisskännligt och har
alldeles otvivelaktigt en och annan gång förlett honom till en färghållning,
som menligt inverkat på framställningens verklighetstrohet. I det hänseendet
erinrar hans bok om en del reseskildringar från slutet av 1700- och början
av 1800-talet.
Emellertid är och förblir
Tacitus' arbete den förnämsta litterära källan för kännedomen om germanernas
levnadssätt och seder vid deras framträdande i historien, och då han i några
viktiga frågor synes motsäga Julius Caesars uppgifter i dennes bok om det
galliska kriget, måste man redan av det skälet, att Tacitus är den till
tiden senare och därför bör hava haft tillfälle till flere och utförligare
uppgifter, skänka denne mera tillit. Och så mycket hellre bör detta ske, som
Tacitus visar sig väl känna Caesars arbete, och hans uppgifter dessutom allt
mer intygas av en senare tids germanska kulturforskning. På det hela taget
är ock Tacitus vida mer kulturhistoriskt och etnografiskt anlagd än Caesar,
vilken dessutom lärde känna germanerna under för dem avvikande förhållanden.
Vad de litterära källorna till
boken om germanerna beträffar har man ansett, att dessa, utom Cæsars nyss
antydda arbete, utgjorts av nu förlorade böcker av Sallustius (död 34 f.
Kr.), Livius (död 17 e. Kr.) och Plinius den äldre (död 79 e. Kr.) samt
Aufidius Bassus, vilken under Tiberius' regeringstid (14—37 e. Kr.)
författade en skildring av fälttågen mot germanerna. Bland dessa sistnämnda
författare är inflytandet från Livius och Plinius d. ä. särskilt påtagligt.
Efter all sannolikhet grunda sig emellertid Tacitus' uppgifter även i
avsevärd grad på av honom själv medelbart eller omedelbart inhämtade
uppgifter. Sådana kan han hava erhållit av sin vittbereste svärfader, men
sådana saknades det på Tacitus' tid ingalunda tillfälle att i Rom inhämta ej
blott från romare, vilka vistats i Germanien, utan även direkt från infödda
germaner. Ej osannolikt synes ock, att Tacitus under den tid efter år 90, då
han var borta från Rom, haft tillfälle till personliga iakttagelser. Ett och
annat i hans skrift om germanerna ger anledning till och stöder en dylik
förmodan.
Följande försök att på svenska
språket återgiva detta hos oss till namnet mer än till innehållet bekanta
arbete kom ursprungligen till i avsikt att med stöd av den nyare
folklivsforskningen mera utförligt undersöka och utreda några av Tacitus'
utsagor. Emellertid visade sig utförandet och utarbetandet av dessa
undersökningar kräva vida mer tid och studier än jag hittills sett och för
åtminstone en närmare framtid ser mig kunna ägna denna uppgift, och då de
rådande tidsomständigheterna göra, att Tacitus' bok just nu bör äga ett
särskilt intresse, har jag dristat offentliggöra denna tolkning. Jag har ock
därvid vågat hysa den förhoppningen, att densamma skall kunna bliva till
gagn för vår inhemska folklivsforskning. Med endast de mest kortfattade och
nödvändiga kommentarer och undvikande allt ingående på de många
stridsfrågor, som Tacitus' arbete framkallat, har jag genom det bifogade
sakregistret velat låta författaren förklara sig själv.
Liksom vi svenskar enligt
antropologernas samstämmiga omdöme för närvarande utgöra det renblodigaste
bland de germanska folken, lika visst är, att vi på grund av såväl folklynne
som natur- och kulturförhållanden äro de, som äga de bästa förutsättningarna
för att omedelbart fatta och förstå Tacitus' framställning av germanerna. I
hopp och förväntan, att detta lilla häfte skall icke allenast förkovra
kunskapen om våra stamförvanter i allmänhet utan ock bidraga till att
fullständiga vår egen självkännedom, framlägger jag alltså denna tolkning av
den
äldsta beskrivningen över den folkstam vi tillhöra för det svenska folket,
vars namn där för första gången framträder på historiens blad.
Översättaren.
Kapitelindelning
Kapitelindelningen i denna
översättning är på det hela taget den av gammalt vedertagna. Visserligen
lämnar denna otvivelaktigt ett och annat att önska, men synes mig på det
hela taget tillfredsställande och är även av praktiska skäl här bibehållen.
För en rätt uppfattning av Tacitus’ bok om germanerna måste det i varje
fall, huru kapitelindelningen än göres, sättas såsom en regel, att varje del
av texten sammanställes med såväl det föregående som det efterföljande.
Kapitelindelningen får icke inverka söndrande.
Det är denna hänsyn till det
inre, organiska sammanhanget, som föranlett översättaren till hans enda
väsentliga avvikelse från den gamla kapitelindelningen, nämligen införandet
efter kap. 15 av det stycke, som i den latinska texten utgör kap. 26.
Härigenom har en förskjutning av ordningsnumren på de följande kapitlen t.
o. m. kap. 25 naturligtvis blivit en följd. Dessa angivas därför i följande
kommentarer med dubbelnummer (det ursprungliga ordningsnumret inom
parentes).
Översättarens förfarande kan måhända från ett och annat håll stämplas såsom
otrohet mot grundtexten, men endast på denna plats framför kapitlet om
bebyggelse och boningssätt kommer det angivna kapitlet om markintäkt och
jordbruk i ett verkligen sakligt och för vår bygdeforskning instruktivt
sammanhang.
Vad förskjutning av text från
ett kapitels slut till ett följande eller från dess början till ett
föregående beträffar, så står det naturligtvis en översättare eller utgivare
fritt att tillåta sig sådana ändringar, för så vitt textens sammanhang så
kräver. Något i och för sig bindande ligger icke i den i jämförelsevis
mycket sen tid utförda kapitelindelningen. Då det emellertid ofta nog endast
är en smaksak, om en sats anbringas såsom en avslutande övergång i ett
föregående kapitel eller såsom inledande övergång till ett följande, har jag
i det hänseendet gjort få — möjligen för få — avvikelser från den vanliga
textgrupperingen. Den väsentligaste är överflyttningen till kap. 28 av de
förr vanligen till kap. 27 lagda två satser, som förmedla övergången från
den förra till den senare avdelningen av boken. I samband med förflyttningen
av kap. 16 (26) har jag ock hänfört den med nämnda kapitel mycket osamhöriga
satsen om ränteväsen, varmed det plär inledas, till föregående kap. 15, dit
den väl ansluter sig. Däremot har jag på grund av skäl, som i denna artikel
redan anförts, icke funnit någon tvingande anledning att vare sig hänföra
sista satsen av kap. 7, sista stycket av kap. 12 och de två sista satserna i
kap. 14 till efterföljande kapitel, eller å andra sidan att tillbakaföra
första stycket i kap. 13 till det föregående kapitlet (jfr kap. 11 n. 3).
Allmänt antagna textomflyttningar såsom t. ex. mellan kap. 5 och 6, 17 och
18, 42 och 43 och 45 och 46 är det nog att här antyda.
Germania
Per Perssons inledning till Germania
Tillbaka till förstasidan
|
