Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 


 


Örjan Martinsson

 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 1

Germanien som ett helt betraktat1 skiljes från gallerna2 och från räterna3 och pannonierna4 av floderna Rhen och Donau, från sarmaterna5 och dakerna6 av ömsesidig fruktan eller berg.7 Det övriga omgiver Oceanen,8 som omsluter vidsträckta landtungor (halvöar)9 och öar med ofantlig ytvidd,10 såsom det visat sig,11 sedan vi för kort tid sedan fått kännedom om vissa folk och konungar, vilka kriget bragt i dagen.12 Rhen, som rinner upp på de rätiska alpernas otillgängliga och tvärbranta topp, blandar sig, sedan den gjort en lindrig böjning åt väster,13 med den nordliga Oceanen (Nordsjön). Donau, som strömmar ned från berget Abnobas14 mjukt och sakta stigande ås, besöker (berör) många folk, till dess den genom sex mynningar tränger ut i det pontiska havet; den sjunde mynningen förlorar sig i träsk.

Germania - kapitel 2
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

1. Germaniens läge

Germanien1 i helhet sett skiljes från gallernas2 och räternas3 samt pannoniernas4  land genom floderna Rhen5 och Donau6, från sarmaterna7 och dacerna8 genom folkens ömsesidiga fruktan eller genom bergsträckor9. För övrigt omgives det av oceanen10, som omfattar vidsträckta halvöar och ofantliga öområden, bland vilkas folkstammar och konungar vi i senare tid gjort bekantskap med några, som kriget bragt till vår kännedom.

Rhen upprinner på en otillgänglig och brant topp i de rätiska alperna och utgjuter, efter att hava gjort en föga märkbar bukt mot väster, sitt vatten i norra oceanen. Donau, som har sina källor på Abnobas11 i mjuka och behagliga linjer uppstigande bergås, besöker många folk för att omsider i sex utlopp utflöda i Pontiska havet12. Ett sjunde uppsuges av träsktrakter.
  1. Germania omnis »Germanien som ett helt betraktat» motsvarar Ptolemaeus' Γερμανια μεγαλη. Hit räknas blott det fria Germanien, ej de båda huvudsakligen på vänstra Rhenstranden belägna romerska provinserna: Germania superior och inferior. Likaså bortses vid angivandet av gränsen från de s. k. agri decumates, om vilka se k. 29.
  2. Invånarna i Gallien, i stort sett motsvarande nuvarande Belgien, Frankrike och västra Schweiz.
  3. Räterna, ett alpfolk, enligt en gammal tradition av etruskisk härkomst, bodde i östra Schweiz och det angränsande Tyrolen. Men till den romerska provinsen Rätien räknades också Vindelicien, de keltiska vindelicernas land, som romarna underlade sig samtidigt med räternas (15 f. Kr.). Rätien sträckte sig sålunda i norr ända till Donau, ja vid den tid då Tacitus utgav Germania ännu ett stycke längre norrut (Tacitus' uppgift om Donau som gräns mellan Germanien och Rätien torde vara hämtad ur en äldre källa, förmodligen Plinius d. ä.).
  4. Pannonii ett illyriskt folk, starkt uppblandat med keltiska element. Pannoniernas land (Pannonia) omfattade en del av nuvarande Ungern s. och v. om Donau samt en del av nuvarande Jugoslavien; det sträckte sig från Donau i norr till söder om Sau. Pannonien blev romersk provins omkr. 10 e. Kr. Förf. har förenklat uppräkningen av gränsländerna genom att förbigå det mellan Rätien och Pannonien liggande Noricum, som redan 16 f. Kr. synes ha underkastat sig romarna.
  5. Sarmatae ett nomadfolk i Östeuropa, troligen liksom de besläktade skyterna till väsentlig del av iransk härkomst. Sarmaterna hade till en början sitt stamhåll v. om Tanais (Don) men utbredde sig åt väster ända till Karpaterna och Donau. Hos yngre geografer är Sarmatien en allmän beteckning för Östeuropa från Weichsel och Karpaterna. Sarmaterna sönderföllo i flera stammar: den längst mot väster framskjutna var de s. k. Sarmatae Iazuges, som sedan kejsar Claudius' tid uppträdde i landet mellan Donau och Theiss. Här avses dock troligen icke dessa utan sarmaterna i allmänhet som germanernas grannar i öster. Som Germaniens gräns mot öster betraktades vanligen floden Vistula (Weichsel). Tacitus anger ingen bestämd gräns åt detta håll, förmodligen därför att han var tveksam om huruvida vissa östliga folk vore att räkna till germanerna eller till sarmaterna (jfr k. 46).
  6. Dakerna ett trakiskt folk, vilkas land (Dacia) i stort sett motsvarade det nuvarande Rumänien med den utvidgning detta erhållit genom världskriget.
  7. Meningen är att, där ingen naturlig gräns fanns, folken höllos åtskils av ömsesidig fruktan. De här åsyftade bergen äro Karpaterna, som begränsade Dakien i norr.
  8. Oceanus = Oceanus septentrionalis, Nord- och Östersjön, som vid denna tid ej höllos isär.
  9. Synes i första rummet syfta på den jutländska halvön (Chersonesus Cimbrica).
  10. Härmed åsyftas de danska öarna och Skandinavien, som vid denna tid gällde som en ö.
  11. Till denna mellansats, som är att supplera ur sammanhanget, härför sig icke den följande absoluta ablativen: cognitis quibusdam gentibus ac regibus »sedan vi fått kännedom om» etc.
  12. Det krig mot germanerna, som under Augustus och Tiberius fördes av Drusus, Tiberius och Germanicus. Därunder företogos expeditioner i Nordsjön, och den romerska flottan seglade omkring den cimbriska halvön (Jutland) och kom in i Kattegatt.
  13. Avser Rhens lopp i dess helhet.
  14. Abnoba är det gamla namnet på Schwarzwald.

Germania - kapitel 2
Tillbaka till förstasidan
  1. Med Germanien (Germania) förstås i denna bok den enligt Tacitus åsikt sen en urtid (se k. 2) av germaner bebodda delen av Europa. Det är alltså ett etnografiskt område, vars gränsland beboddes eller ursprungligen bebotts av folkstammar med annat språk och av annan härkomst.
  2. Gallien (Gallia transalpina) motsvarade ungefär Frankrike och Belgien. Det lades av Julius Caesar omkring år 50 f. Kr. helt under romerskt välde. Dess innevånare tillhörde övervägande den keltiska folkstammen. Till det galliska området räknar emellertid Tacitus här även det av helvetier bebodda västra Schweiz. Med namnet galler (galli) avser nämligen T. keltiska folk i allmänhet på Europas fastland och anser dem, såsom man finner av k. 28, alla vara utvandrade från Gallien. Sådana folk äro helvetierna (kap. 28), bojerna (kap. 28 och 42), gotinerna (kap. 43) samt innebyggarna i det ”decumatiska” området, ”tiondemarkerna” (k. 29).
  3. Rätien motsvarade ungefär södra Bayern, östra Schweiz och Tyrolen. Det kom under kejsar Augustus i romarnes våld. Innevånarna anses hava varit befryndade med etruskerna, ehuru de senare uppblandats med kelter. Det mellan Rätien och Pannonien liggande Noricum (se k. 5 n. l) går T. egendomligt nog, men troligen avsiktligt, här förbi.
  4. Pannonien motsvarade sydvästra Ungern, Slavonien och Nedre Österrike samt delar av Steiermark, Krain och Bosnien. Det underkuvades under kejsar Augustus av romarne. Innevånarne tillhörde den illyriska folkstammen.
  5. Rhenus.
  6. Danuvius eller Danubius.
  7. Sarmaterna voro ett i södra och sydvästra delen av nuvarande Ryssland uppträdande folk av sannolikt skytisk (i varje fall ej slavisk) härkomst.
  8. Dacien motsvarade östra Ungern med Siebenburgen och Bukovina samt Rumänien. Innevånarne voro av trakisk stam. När T. författade här föreliggande arbete, var Dacien ännu självständigt, men erövrades av romarne nio år därefter, under Trajanus regering.
  9. Här avses Karpaterna.
  10. Med oceanen (Oceanus) förstås det, enligt de gamles mening, hela världen omslutande världshavet.
  11. Abnoba sammanföll till större delen med nuvarande Schwarzwald.
  12. Ponticum mare, nu Svarta havet.
     
    13.