Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 29

Av alla dessa stammar1 stå bataverna2 främst i tapperhet; de bebo ej mycket av stranden (blott en remsa av stranden), utan (men i stället) en ö i Rhen. De voro en gång ett folk bland chatterna och övergingo på grund av inre tvedräkt till de boningsplatser, där de skulle bliva en del av det romerska riket.3 Deras aktade ställning och utmärkelsetecknet för det gamla förbundsförhållandet bibehåller sig. De behandlas nämligen icke med ringaktning genom påläggande av skatter och skinnas ej av någon statsförpaktare: befriade från pålagor och frivilliga bidrag och avsedda blott för stridsbruk sparas de som ett slags anfalls- och skyddsvapen för krigen.4 I samma lydnadsförhållande står även mattiacernas folk;5 ty romerska folkets storhet har framflyttat vördnaden för dess välde över Rhen och de gamla gränserna.6 Sålunda leva de, vad boningsplats och område beträffar, på sin egen strand,7 men i själ och hjärta tillhöra de oss,8 i övrigt liknande bataverna, utom i det avseendet, att de även på grund av själva jordmånen och klimatet i sitt land9 hava ett eldigare temperament.

Till germanska folk skulle jag ej vilja räkna invånarna i tiondelandet, ehuru de slagit sig ned på andra sidan Rhen och Donau. Var ostadig galler, som fattigdomen gjort djärv, bemäktigade sig en mark, till vilken besittningsrätten var tvivelaktig; sedan därpå limes (gränsvallen) anlagts och trupposteringarna framflyttats, betraktas de som ett hörn av riket och en del av provinsen.10

Germania - kapitel 30
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

29. Andra germanska folk och land under Roms välde

Främst bland alla de här ifrågavarande folkstammarna1 i tapperhet stå bataverna, vilka bebo blott en ringa del av Rhenstranden men därjämte en ö i floden. Fordom ett folk bland chatterna hava de till följd av inre söndring utvandrat till dessa boplatser, varest de skulle komma att ingå såsom en del i det romerska väldet. Ännu består hedern och utmärkelsen av det gamla bundsförvantskapet. Ty varken förnedras de av några pålagor, ej heller ansätter dem någon förpaktare2. Fritagna från skattebördor och utskylder och uteslutande avsedda för krigstjänst sparas de likasom vapen och rustning för ofredstider.

I samma slags ställning såsom underlydande står ock mattiakernas folkstam. Romarfolkets storhet har nämligen utsträckt underdånighetskänslan för dess välde bortom Rhen och bortom den gamla riksgränsen. Således leva de till boningsort och område på sin egen strand3 men med själ och hjärta tillsammans med oss4. I allt annat äro de bataverna lika utom däri, att de genom inflytande av själva sitt hittills varande hemlands jord och luft besjälas av ett okuvligare sinnelag.

Till germanska folk vill jag däremot, ehuru de slagit sig ned på andra sidan Rhen och Donau, icke räkna dem, som mot erläggande av tionde där bearbeta odlingsmarkerna5. En hop lättsinniga och av nöd dumdristiga galler hava tagit åt sig denna jord med oviss ägare. Numera, sedan gränslinjen6 blivit dragen och gränsposterna framskjutits, räknas dock även detta land såsom ett hörn av det romerska riket och såsom en del av ett dess lydland.

  1. De omedelbart vid Rhen boende.
  2. Uttalet var antagligen Batavi. Mätningen Batavi med kort a. i penultima förekommer blott en gång hos Lucanus (1, 431). Avledningsändelsen -avus torde vara keltisk, jfr Saravus, Timavus o. s. v., se Müllenhoff Deutsche Altertumskunde 4, Namnet fortlever i holländska landskapsnamnet Betuwe och i tyska stadsnamnet Passau av Batava (castra).
  3. Bataverna utgjorde ursprungligen, efter vad i detta kap. upplyses, en del av de öster om Rhen (i nuv. Hessen, jfr nedan a. till k. 30) bosatta chatterna, men på grund av inre slitningar utvandrade de västerut och slogo sig ned i Rhens mynningsgebit. Här innehade de en smal remsa av vänstra Rhenstranden (non multum ex ripa) och insula Rheni eller Batavorum mellan Rhen, Waal och Maas, r. 4. fierent »skulle bliva» (enligt ödets bestämmelse).
  4. Förf. syftar här på den gynnade ställning bataverna intogo bland de Rom underlydande folken. Bataverna slöto sig redan tidigt, förmodligen under Drusus' fälttåg mot Germanien (från 12 f. Kr.), frivilligt till romarna. De erhöllo då en privilegierad ställning. Visserligen togos de på grund av sin krigiska duglighet i starkare anspråk för krigstjänsten än andra underlydande, men däremot befriades de från skatter.
  5. Mattiaci, germanskt folk i trakten av nuvarande Wiesbaden, fordom kallat aquae Mattiacae efter sina redan på romartiden bekanta varma källor. Man här antagit, att mattiacerna, som nämnas omedelbart efter bataverna, liksom de senare utgått från chatterna. Härför synes också den omständigheten tala, att huvudorten i chatternas land hette Mattium (Tac. Ann. I, 56), varav Mattiaci är en avledning med det bekanta keltiska suffixet -aco-.
  6. »de gamla gränserna» eller »den gamla gränsen» = Rhen, som av ålder utgjorde gränsen mellan Gallien och imperium romanum å ena sidan och Germanien å den andra; -que i r. 10 är alltså explikativt.
  7. På högra Rhenstranden, som tillhörde Germanien.
  8. Vad förf. här vill säga är, att mattiacerna med hänsyn till sitt områdes belägenhet (alltså i yttre avseende) hörde till Germanien men andligen (i inre avseende) till imperium romanum.
  9. Den latinska texten lyder: ipso adhuc terrae suae solo et caelo acrius animantur. adhuc synes här närmast vara att förbinda med ipso och betyda »även, dessutom», som t. ex. i Germ. k. 10, 9 auspiciorum adhuc fides exigitur, jfr s. 171. Alltså: även på grund av själva jordmånen och klimatet i sitt land hava de ett eldigare temperament, näml. än bataverna.
  10. I slutet av k. 29, r. 14—18 talar förf. om »tiondelandet» (agri decumatcs). Han säger: Non numerarerim inter Germaniae populos, quamquam trans Rhenum Danuviumque consederint, eos gut decumates agros exercent: levissimus quisque Gallorum et inopia audax dubiae possessionis solum occupavere; mox limite acto promotisque praesidiis sinus imperii et pars provinciae habentur. Jfr k. 1 a. 1. Till väsentlig del bildades gränsen mellan det fria Germanien och romerska riket av floderna Rhen och Donau (ripa-gräns i motsats till limes, se nedan och jfr Agr. 41 de limite imperii et ripa).
        
    r. 15 f. eos qui decumates agros exercent »dem som odla (bruka) tiondelandet»; exercere ss. t. ex. Ann. 11, 7 (agros), Agr. 31 (bl. a. arva). decumates agri, ett endast på detta ställe förekommande uttryck, betyder med all säkerhet »land, för vars brukande tionde (tiondedelen av avkastningen) erlägges»; ager decumas är alltså synonymt med det ciceronianska ager decumanus. decumas är, liksom decumanus, en avledning av decuma (stam decuma-) »tiondedel»; suffixet är -t(i)-, här fogat till en a-stam ss. t. ex. i Interamna-t(i)-, nomin, sg. Interamnas, av stadsnamnet Interamna; ur sådana bildningar utsöndrades -at(i)- som enhetligt suffix och fogades till andra stammar, t. ex. Arpinas: Arpinum, nostras: noster, optimas {optimales}: optimus o. s. v. Decumates agri är i huvudsak det land (Baden-Würtemberg), som en gång innehafts av helvetierna och efter deras utvandring till Schweiz varit ytterst glest befolkat och så gott som legat öde; jfr k. 28 a. 7. Vid dess återbefolkning synas gallerna (kelterna), måhända gynnade av romarna, särskilt ha hållit sig framme.
         r. 16. levissimus quisque: levis »lätt på träden, flaxig, ombytlig, ostadig» (mots. gravis »stadig, stadgad, karaktärsfast»). inopia audax. Att armod framkallar dristig företagsamhet, är en ofta återkommande tanke; jfr t. ex. Hor. Ep. II, 2, 51 f. paupertas impulit audax, ut versus facerem. I avseende å förbindelsen av superlativ och positiv jfr t. ex. Tac. Hist. i, 88 levissimus quisque et juturi improvidus (Germ. 32, 8 f. (a. 6) ferox bello et melior äro positiv och komparativ samordnade).
         r. 17. dubiae possessionis solum, väl med hänsyftning därå, att landet ifråga före anläggningen av limes och införlivandet med romerska provinsen Germania superior var »herrelöst» (jfr k. 28, 5 sedes promiscuas adhuc et nulla regnorum potentia divisas).
        
    r. 17 f. limite acto »sedan (en) limes blivit (fram)dragen, banad»; jfr aggerem, cuniculum (mingång) agere o. dyl. uttryck. Limes, egentligen en lantmätareterm: »tvärväg, rågång», sedan i allmänhet »väg» eller »gräns». Ordet användes bl. a., såsom här, om de i banor av frilagd mark fortlöpande, av varjehanda spärranordningar och befästningar (vallar, gravar, skansar, kastell, vakttorn) skyddade samt militäriskt bevakade landgränserna för det romerska riket. Här avses i främsta rummet den nu s. k. »ö v r e g e r m a n s k a (obergermanische)» limes, som utgick från en punkt å högra Rhenstranden mellan Bonn och Koblenz och därifrån, med en stark buktning i sin nordliga del, sträckte sig ända till trakten av Lorch i Würtemberg (några mil öster om Stuttgart); här anslöt sig den »r ä t i s k a» limes, som i en flack båge fortlöpte till trakten av Regensburg vid Donau; den sammanlagda längden från Rhen till Donau var omkr. 550 kilometer. Anläggningen av den övregermanska och rätiska limes synes ha börjat under de flaviska kejsarna (69—96 e. Kr.) och särdeles kraftigt främjats av Domitianus (81—96); sedan fortsattes arbetet under det 2:a århundradet e. Kr. och fick sin sista avslutning först i början av det 3:e — några årtionden, innan det område, som denna limes närmast skulle skydda, gick förlorat till de inbrytande alamannerna (omkr. 260 e. Kr.). Bägge dessa limes-sträckor, den övregermanska och den rätiska, ha sedan 1892 varit föremål för ytterst grundliga, av en särskild tysk rikskommission ledda, topografiska och arkeologiska undersökningar (med utgrävningar o. s. v.), vilkas resultat äro framlagda i talrika och omfattande publikationer. Se den sakrika och upplysande artikeln Limes i Pauly-Wissowa, Realencycl. d. class. Altertumsw. b. XIII (författad av E. Fabricius, medlem av den nyssnämnda kommissionen),
         r. 18. sinus här »utbuktning, flik (hörn)»; jfr k. 1 r. 4, där ordet är använt om halvöar. — pars provinciae, näml. av Germania superior.

Germania - kapitel 30
Tillbaka till förstasidan

  1. D. v. s. bland de gränsfolk, som kommit under romerskt välde.
  2. Förpaktare (publicanus), skatteindrivare, som mot erläggande av ett visst belopp till romerska staten innehade denna mera inkomster än anseende medförande syssla. — I stället för skattpålagor hugnades de ifråga­varande germanska folken, bataver, ubier m. fl., med tjänstgöring i de romerska legotrupperna i Britannien och Gallien.
  3. D. v. s. östra Rhen stranden.
  4. Eller friare: på vår sida (västra sidan av Rhen).
  5. Innehavarne av det här åsyftade området, vilket till följd av missuppfattning av T—s utsaga plär kallas de ”decumatiska åkrarna”, voro, sedan de kommit under Roms välde, ålagda ett årligt tionde (decuma) till romer­ska staten. Området var beläget mellan övre Donau och mellersta Rhen.
  6. Det är den romerska gränsvallen eller gränspalissaden.