Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 




 

 



 


 

Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 28

Att gallernas makt fordom varit större (än germanernas), uppgiver den förgudade Julius,1 den ypperste av sagesmän, och därför är det troligt, att även galler gått över till Germanien.2 Ty i huru ringa mån hindrade ej floden3 från att, så fort ett folk vann styrka, det tog i besittning och tillbytte sig boningsplatser, som ännu voro herrelösa och ej uppdelade i vissa mäktiga riken! Alltså4, i landet mellan den hercyniska skogen5 och floderna Rhen och Main6 slogo sig helvetierna7 ned, boierna därbortom,8 bägge galliska folk. Ännu fortlever namnet Boihaemum och bär vittne om ställets gamla historia, fastän bebyggarna växlat.9 Men10 huruvida araviscerna utvandrat från oserna, ett i Germanien boende folk,11 till Pannonien, eller oserna från araviscerna till Germanien, en fråga, som man kan ställa,12 eftersom de ännu hava samma språk, inrättningar och seder, är ovisst, emedan, då fattigdomen och oberoendet fordom voro lika stora,13 båda strändernas fördelar och nackdelar voro desamma.

Treverer och nervier ävlas själva att göra anspråk på germanskt ursprung,14 liksom om de genom denna ärofulla härkomst friades från likhet med gallerna i dådlöshet.15 Själva Rhenstranden bebo folk av otvivelaktigt germansk börd: vangioner, tribocer och nemeter.16 Icke ens ubierna, ehuru de gjort sig förtjänta av att vara en romersk koloni och helst kalla sig agrippinensare efter sin grundläggare, blygas över sitt ursprung.17 De övergingo floden för längesedan och förlades på grund av det bevis på trohet, som de givit, på själva Rhenstranden som skyddsvärn,18 ej för att bevakas.

Germania - kapitel 29
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

28. Folkvandringar. Gränsfolk i söder och väster

Det föregående är vad vi i allmänhet inhämtat om germanernas härkomst och levnads­sätt såsom en helhet betraktade. I det följande ämnar jag framställa de skilda folkstammarnas samhällsskick och sedvänjor, för så vitt de särskilja sig, likasom även de folk, som från Germanien invandrat till Gallien1.

Att gallerna en gång i tiden varit de mäktigare uppgiver en så tillförlitlig sagesman som den till gudarna upphöjde Julius2, och därför är det troligt, att också galler gått över till Germanien; ty vad hindrade väl en flod3 en folkstam, vilken som helst, från att, så snart den tilltagit i styrka, intaga och utbyta boningsorter, som ännu voro allmänneliga och icke blivit genom någon statsmakt avsöndrade. Sålunda bodde helvetierna mellan Hercyniska skogen4 och floderna Rhen och Main5, och bortom dem bojerna, bägge folkstammar av galliskt6 ursprung. Ännu fortlever namnet Boihemum7 och antyder, oaktat ombytet av innevånare denna orts tidigare historia.

Men huruvida araviskerna utvandrat till Pannonien8 från oserna, som äro ett folk i Germanien, eller oserna till Germanien från araviskerna — enär de ännu hava samma språk, samhällsskick och seder — därom är det vanskligt att döma, ity att fordom bägge flodstränderna9 på grund av lika såväl fattigdom som frihet erbjödo samma förmåner och samma olägenheter. Trevererna och nervierna skryta till och med över föregiven germansk härkomst, som om äran av en sådan blodsförvantskap uteslöte all jämförelse med de odugliga gallerna10. Själva stranden av Rhen bebos dock av folk, som utan allt tvivel äro germaner: vangioner, triboker och nemeter. Ja icke ens ubierna, ehuru de gjort sig förtjänta av att bliva en romersk koloni och hellre efter dennas grundläggare kalla sig agrippinense11, blygas för sin härkomst. För rätt länge sedan flyttade de nämligen över och hänvisades på grund av deras prövade trohet12 till själva Rhenstranden, för att de skulle vara till värn, ingalunda för att de skulle stå under uppsikt.
  1. »Den förgudade Julius» = divus lulius betecknar den till gudarna upphöjde diktatorn Julius Caesar. Jfr min översättning av Agricola, k. 13, a. 2.
  2. Den underförstådda motsatsen är: icke blott germaner till Gallien. — Om Tacitus med rätta låter de keltiska helvetierna och boierna invandra till Germanien västerifrån, synes tvivelaktigt. I själva verket innehades västra och södra Tyskland tidigare av kelterna än av germanerna. Kelternas vandringar gingo i huvudriktningen öster—väster (ej tvärtom), och de kelter, som här i Germania k. 28 omtalas som invandrade till Germanien västerifrån, torde snarare representera på vandringen mot väster kvardröjande rester av dem.
  3. syftar snarast på Rhen.
  4. Om konstruktionen i den med »alltså» igitur inledda satsen, som börjar r. 6 (igitur inter Hercyniam silvam Rhenumque et Moenum amnes Helvetii, ulteriora Boii, Gallica utraque gens, tenuere), jfr förf. Krit.-exeg. Bemerkungen zu den kleinen Schriflen des Tacitus, s. 105. Satsen i fråga är fördelad på två led, som vilkas gemensamma predikat jag betraktar tenuere. Prepositionsuttrycket inter Hercyniam silvam Rhenumque et Moenum amnes, d. v. s. »landet mellan hercyniska skogen och floderna Rhen och Main», fattar jag som objekt i första och ulteriora som objekt i andra ledet.
  5. »Hercyniska skogen» = Hercynia silva, Hercynius saltus, o. s. v., sammanfattande namn för det bergs- och skogsbälte, som från Schwarzwald och Rauhe Alp i väster sträckte sig bort till Karpaterna i öster. Även brukas namnet om delar av denna sträcka. Namnformen hercynius är sannolikt av keltiskt ursprung, liksom de sedan anförda namnen på floderna Rhen och Main, i denna ursprungligen av kelter bebodda trakt. Till grund för hercynius, *erkunios ligger ett perkunios, vars p- enligt keltiska ljudlagar är försvunnet. Närmaste släktingar synas vara lit. Perkúnas, namn på åskguden, got. faírguni berg, fornhögt. Ferguna, Virganna »Erzgebirge», fnord. Fjorgyn åskgudens moder etc. Därtill namn på »ek» och »fura»; lat. quercus »ek» av querqu- assimilerat av perqu-, äldre ty. Ferch och med avljud forha, nyhögt. Föhre, fornnord. o. s. v. fura.
  6. Rhens biflod Moenus, Main, flöt liksom huvudfloden genom keltiskt område och torde liksom denna ha fått sitt namn av kelter.
  7. Helvetierna, keltiskt folk, mest känt från Caesars De bell. gall. Helvetierna voro på Caesars tid bosatta i nuv. Schweiz (huvudsakligen nordvästra delen). Tidigare innehade de, enligt vad Tacitus här uppgiver, sydvästra Tyskland, delar av Würtemberg och Baden. Detta land kallades, sedan helvetierna lämnat det och gått över till Schweiz, »Helvetieröknen».
  8. Boierna liksom helvetierna ett keltiskt folk. Boier omtalas i historien från vitt skilda trakter: norra Italien (Romagna) och Böhmen. Man kan alltså skilja på italiska och böhmiska boier. Här åsyftas närmast de senare. Det är efter dem Böhmen fått sitt namn: grundform Boihaemum (jfr r. 8.) av Boii och germ. haima-»hem» (got. haims, fornhögt. heim, fornsv. hem o. s. v.), alltså »Bojerhemmet», i fornhögtysk form Baihaim, Beheim. Boierna innehade Böhmen redan i slutet av 2:a årh. f. Kr., vid tiden för den cimbriska vandringen. De spärrade då vägen för de mot söder framryckande cimbrerna. Men redan omkring år 60 f. Kr. lämnade boierna, som lidit ett svårt nederlag mot geterna (jfr Niese-Hohl Römische Geschichte 233), Boihaemum. De boier, som ej tillintetgjorts av geterna, gingo över till Noricum, och en del förenade sig med de från sitt hemland uttågande helvetierna, men blevo jämte dessa slagna av Caesar i närheten av Bibracte (Mont Beuvray vid Autun). De blevo därefter bosatta hos aeduerna.
  9. Sedan boierna lämnat Böhmen, togs landet i besittning av germanska folk, av vilka de märkligaste voro marcomanner och quader (jfr om dem k. 42). Men det gamla namnet Boihaemum bibehöll sig.
  10. Sedan Tacitus i det föregående anfört två, som han antar, säkra exempel på invandring till Germanien, nämner han i anslutning därtill ett osäkert, vilket medelst det adversativa sed ställes i motsats mot de säkra fallen. Det osäkra fallet representeras av två på ömse sidor om mellersta Donau boende folk: Aravisci, Eravisci kring Donaus biflod på södra sidan Arrabo (Raab) i nuv. Ungern (delvis motsvarande forntidens Pannonien), Osi mittemot, kring Donaus biflod på norra sidan: Gran.
  11. Tillägget till Osis; Germanorum natione är svårt att förstå. Det kan icke gärna betyda ett »germanskt folk» = ett folk av germansk börd, då i k. 43 uttryckligen förklaras, att osernas pannoniska språk visar, att de icke äro germaner. Om tillägget är äkta, måste det väl betyda »ett folk bland germanerna, ett på germanskt område boende folk», Men icke heller denna förklaring är särdeles tilltalande. Måhända är, såsom många antaga, det ifrågavarande tillägget en oursprunglig tillsats.
  12. Satsen »en fråga som man kan ställa» har icke någon direkt motsvarighet i den latinska texten. Det är den lösa satsfogningen i latinet, som nödvändiggör supplerandet av en dylik sats, se vidare förf. Krit.-exeg. Bemerkungen zu den kleinen Schriften des Tacitus, s. 105 f.
  13. »voro lika stora», nämligen på båda sidorna av floden, så att ingen anledning till utvandring fanns mera från den ena sidan än från den andra.
  14. I senare delen av k. 28, r. 13 ff. talar förf., efter att förut ha omnämnt från Gallien till Germanien invandrade folk, om germanska folk som vandrat in i Gallien, sålunda uppfyllande det i slutet av k. 27 givna löftet: quaeque nationes e Germania in Gallias commigraverint, expediam. Han anför bland dessa först treverer och nervier, två folk i Gallia belgica, trevererna kring Mosella = Mosel (huvudort: Augusta Treverorum = Trier), nervierna nordväst om dem mellan Mosa (Maas) och Scaldis (Schelde). Dessa folk gjorde själva anspråk på germansk börd och satte en ära däri. Men Tacitus finner dessa anspråk tvivelaktiga. Säkerligen med rätta. Bortsett från de s. k. Germani cisrhenani (jfr k. 2, a. 16) var befolkningen i Gallia belgica väsentligen keltisk, ehuru uppblandad med germanska element. Detta gäller också Treveri och Nervii.
  15. similitudine et inertia r. 15 f. — similitudine inertiae, hendiadyoin.
  16. De tre här omtalade folken på vänstra Rhenstranden omnämnas också hos Caesar De bell. gall. I, 51. De uppräknas där bland de folk, som voro Ariovistus följaktiga på hans tåg mot Gallien. Då Ariovistus blivit slagen av Caesar och tvungen att fly tillbaka över Rhen, synas de nämnda tre folken ha stannat kvar på vänstra Rhenstranden, där alltså en germansk befolkning fanns redan före Kristi födelse. Emellertid blevo de utsatta för ett starkt keltiskt inflytande och snart keltiserade. Den ordning, i vilken de ifrågavarande tre folken i Germania anföras, överensstämmer ej alldeles med den verkliga: vangionerna bodde längst i norr omkring det nuvarande Worms (Borbetomagus), närmast söder om dem nemeterna omkring nuv. Speyer (Noviomagus), längst åt söder tribocerna med huvudorten Brumt vid Hagenau. I Germ, är, som vi se, ordningen mellan nemetes och triboci omkastad. Av de tre namnen synes Vangiones vara av germanskt ursprung (Vangiones av germ. vanga-: got. waggs »paradis», fornhögt., ags. etc. wang »fält»). De båda andra torde däremot vara keltiska, ehuru deras bärare från början voro germaner.
  17. r. 18. Ubierna ett germanskt folk, som ursprungligen bodde på högra Rhenstranden omkring Lahn i Nassau. De trädde tidigt i vänskaplig förbindelse med romarna och slöto sig till Caesar. Av Augustus' fältherre Agrippa flyttades de, efter vad man vanligen antager, 38 f. Kr. över på vänstra Rhenstranden. De kommo nu att bo något längre mot norr än förut. Deras huvudort, tillika huvudvapenplatsen i den romerska provinsen Germania inferior, var oppidum eller civitas eller ara Ubiorum, motsvarande nuvarande Köln. Här grundades 50 e. Kr. av kejsar Claudius' andra gemål, Agrippina, som var född i oppidum Ubiorum, en romersk koloni av veteraner. Den kallades efter grundläggaren colonia Agrippinensis och invånarna Agrippinenses.
    Grammatiskt anmärkningsvärt är i den med ne Ubii quidem börjande meningen uttrycket Agrippinenses conditoris sui nomine vocentur r. 19 f. Då den som grundade colonia Agrippinensis var en kvinna (Agrippina), kunde man i st. f. conditoris väntat conditricis. Emellertid sakna flere subst. mobilia särskild form för femininum, eller är den sällsynt. Som ersättning inträder då maskulinum. Så här, och conditoris har även dragit med sig maskulinum av det tillhörande reflexivpronominet sui.
  18. r. 21. ut arcerent »som skyddsvärn», nämligen mot germanerna på högra Rhenstranden.

Germania - kapitel 29
Tillbaka till förstasidan
  1. Om förflyttningen av detta stycke till kap. 28 se sid. 102.
  2. Jfr kap. 8 n. 2. — Det åsyftade stället anträffas i J. Cæsars skildring av Galliska kriget, bok 6, kap. 24.
  3. Här avses åtminstone närmast Rhen.
  4. ”Hercyniska skogen”, ”Hercyniska skogs- och berglandet”, utgjordes av ett sammanhängande bergigt skogsområde i mellersta Tyskland, sträckande sig från Rhen till Karpaterna. Jfr J. Cæsar, Galliska kriget, bok 6, kap. 25 o. f.
  5. Moenus.
  6. D. v. s. keltiskt. Jfr kap. l n. 2.
  7. Det är Boj-hem, nu Böhmen. Jfr kap. 42.
  8. Se kap. l n. 4.
  9. Av Donau.
  10. Dessa bägge voro dock sannolikt övervägande keltiska folk, om ock med germansk inblandning.
  11. Köln erhöll år 48 sitt namn Colonia Agrippina efter kejsarinnan Agrippina, Neros moder, vilken där föddes år 16 e. Kr. Underligt nog står här ”grundläggare” (conditoris sui), som om T. i stället åsyftade Agrippa, Agrippinas morfader.
  12. Kan ock översättas: för att pröva deras trohet.
    13.