Örjan Martinsson

Inledning av översättaren Per Persson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Kapitel 1

Att till eftervärlden fortplanta minnet av berömda mäns gärningar och karaktär, som fordom var brukligt, har icke ens nu för tiden vår generation, ehuru likgiltig för sina samtida, uraktlåtit, så ofta någon stor och lysande förtjänst segrande höjt sig över ett fel, som är gemensamt för små och stora samhällen, misskännandet av sedligt värde och avunden däremot. Men i äldre tid var det annorlunda: liksom då utförandet av minnesvärda handlingar försiggick lättare och mera obehindrat, så lockades just de ryktbaraste talangerna att föreviga förtjänsten utan gunstsökeri eller ärelystnad blott av den Ion, som ett gott samvete skänker. Ja, att skriva sin egen biografi ansågo många vittna om tillit till sin karaktär (självkänsla) snarare än om anspråksfullhet, och detta (utövandet av självbiografiskt författarskap) berövade ej Rutilius¹ och Scaurus² deras trovärdighet eller förringade deras anseende. Så sant är det, att förtjänsterna bäst uppskattas under samma tider, som de lättast framträda. Men under nuvarande förhållanden har det, ehuru jag ämnar skildra en död mans liv, varit nödigt för mig att be om överseende, vilket jag icke skulle ha begärt, om jag ämnat uppträda som anklagare. Så grym och fientlig mot förtjänsten är tiden.

1. P. Rutilius Rufus konsul 105 f. Kr., bland annat bekant som författare på flere områden. Han var anhängare av stoicismen och prisas mycket för sin rättrådiga karaktär. Anklagad för utpressningar i provinsen Asien blev han efter sokratiskt stolt försvar orättfärdigt dömd och gick i landsflykt till Mindre Asien, där han levde i Mytilene och Smyrna. På det senare stället skrev han sin självbiografi.
2. M. Aemilius Scaurus konsul 115 och 107, censor 109 f. Kr., en lång tid princeps senatus och optimatpartiets ledare. Hans självbiografi omnämnes av Cicero i Brutus.

Kapitel 2

Vi läsa,¹ huruledes, då Thrasea Paetus blivit lovprisad av Arulenus Rusticus och Helvidius Priscus av Herennius Senecio,² detta räknades som ett urbota brott, och huru man rasade icke blott mot författarna själva utan också mot deras skrifter, i det att tremännen (polismyndigheten)³ fingo (fick) i uppdrag att på comitium och forum⁴ bränna verk av de berömdaste snillen. Man trodde kantänka, att i den elden romerska folkets röst och senatens frihetssinne och människosläktets ansvarskänsla kvävdes. Därtill kom, att vishetslärarna (filosoferna) förjagades⁵ och var ädel verksamhets utövare drevos i landsflykt, för att ingenstädes något aktningsvärt skulle komma i ens vag. Vi ha i sanning givit ett storartat bevis på tålamod, och liksom den gamla tiden sett frihetens ytterligheter, så vi slaveriets, i det att man genom spioneri berövat oss till och med det fria tankeutbytet. Ja, även själva minnet skulle vi förlorat på samma gång som rösten, om det lika väl stode i vår makt att glömma som att tiga.

1. Syftar närmast på senatsprotokollen (acta senatus). I dessa måste de domar, som här omtalas, då de, som vanligt, när det gällde majestätsbrott, blivit fällda i senaten, ha varit relaterade.
2. Arulenus Rusticus, vän och meningsfrände till den bekante oppositionsmannen under Nero Thrasea Paetus, hade författat en lovskrift (berömmande biografi) över denne och blev med anledning därav avrättad under Domitianus. Samma öde drabbade under samma kejsare Herennius Senecio, som lovprisat Helvidius Priscus, Thrasea Paetus' svärson. Om Thrasea Paetus och Helvidius Priscus se vidare Dialogus k. 5, a. 7.
3. »Tremännen» (triumviri eller tresviri capitales) voro ett slags lägre ämbetsmän, som huvudsakligen tjänstgjorde som polis. De hade bl. a. att övervaka verkställandet av avrättningar. Att de även fingo i uppdrag att utföra andra straffåtgärder, t. ex. att på offentlig plats bränna förgripliga skrifter, framgår av förevarande ställe i Agricola. I vanliga fall synes dock nämnda värv ha ålegat aedilerna.
4. Comitium (av com »tillsammans» och ire »gå») var en invid forum belägen och därmed sammanhängande öppen plats, där den äldsta folkförsamlingen, comitia curiata, sammanträdde. Även omtalas comitium som skådeplats för vissa straffexekutioner, bl. a. brännande av böcker (jfr Livius XL, 29, 14). Det på in comitio följande ac foro anger icke, att förbrännandet ägde rum dels på forum dels på comitium: comitium betraktas som en del av forum, och tillägget av foro tjänar blott till framhävande av straffåtgärdens offentlighet.
5. Domitianus förjagade år 93 filosoferna från Rom och Italien, vilket av Suetonius Domit. 10 sattes i samband med anklagelsen mot den i kapitlets början nämnde Arulenus Rusticus, som var anhängare av den stoiska filosofien.

Kapitel 3

Nu först vänder modet åter. Men ehuru Nerva Caesar (kejsar Nerva)¹ genast i första början av detta lyckobenådade tidevarv smält samman sedan länge oförenliga ting, kejsarmakten och friheten, och Nerva Trajanus² dagligen ökar tidens lycka, och ehuru den Allmänna Säkerheten³ icke är inskränkt till förhoppningar och önskningar utan också vunnit en fast tillit till dessa önskningars uppfyllande, så verka dock på grund av den mänskliga svaghetens natur läkemedlen långsammare än det onda; och liksom våra kroppar växa sakta, men fort förintas, så undertrycker man lättare andliga anlag och litterär verksamhet, än man återkallar dem till liv. Ty det ljuva behag, som även själva overksamheten skänker, smyger sig över en, och den i början förhatliga lättjan slutar man med att älska. Än mer: under 15 år, en väldig tiderymd i ett människoliv,⁴ hava många skilts hädan på grund av tillfälliga händelser och just de handlingskraftigaste på grund av kejsarens grymhet; vi äro några få, som leva över, och det, att jag så må säga, icke blott de andra utan också oss själva, eftersom så många år tagits bort mitt ur vårt liv, är, då vi under tystnad hunnit fram, de mogna mannen till ålderdomen och åldringarna nästan till själva den yttersta gränsen för livet.⁵ Ändock skall jag en gång med nöje, om också i ett konstlöst och ofilat språk, skriva ett verk till minne av det föregående slaveriet och som vittnesbörd om den närvarande tidens förmåner.⁶ Den skrift, som nu under tiden utgives, är bestämd till ett äreminne över min svärfader Agricola, och som uttryck för min sonliga kärlek skall den bliva, om icke prisad, så dock ursäktad.

1. När Domitianus blivit mördad sept. 96, uppsattes på tronen konsularen M. Cocceius Nerva, som regerade sept. 96-jan. 98. Barnlös och till åren kommen, adopterade han redan 97 ståthållaren i övre Germanien M. Ulpius Trajanus, som blev hans efterträdare och regerade 98-117. Namnet Caesar, som här tillägges Nerva, var diktatorn C. Julius Caesars tillnamn och övergick på hans adoptiv son C. Octavius (Octavianus), sedermera kejsar Augustus, och dennes agnatiska descendenter; efter det juliska husets utslocknande upptogs det av de följande dynastierna och fick med tiden karaktären mera av en titel än av ett namn. Av Caesar (uttalat kaisar) är vårt kejsare, ty. Kaiser lånat.
2. Namnet Nerva bär Trajanus som Nervas adoptivson.
3. Den Allmänna Säkerheten, Securitas Publica, en personifikation av den trygghet, för vilken man hade att tacka den kejserliga styrelsen, är ofta framställd på mynt från kejsartiden.
4. Syftar på Domitianus' 15 regeringsår.
5. Författarens tankegång kan fritt omskrivas sålunda: under det domitianska skräckväldet ha vi ej kunnat yttra oss fritt i tal och skrift, utan vi ha måst tiga. Härigenom ha 15 av våra bästa år gått förlorade; vi ha under denna tid varit som döda, så att vi nu kunna sägas leva över oss själva.
6. Författaren antyder här sin avsikt att framdeles skildra såväl Domitianus' som Nervas och Trajanus' regeringar. Delvis blev, som bekant, denna plan realiserad i Historiae.

Kapitel 4

Gnaeus Julius Agricola, bördig från den gamla frejdade kolonien Forum Julii,¹ hade både till farfar och morfar en kejserlig prokurator,² med vilken ställning följer ridderlig rang.³ Hans fader var Julius Graecinus, som tillhörde senatorsståndet och var känd för sitt studium av vältalighet (retorik) och filosofi och som just genom dessa företräden ådrog sig Gaius Caesars⁴ vrede. Han fick nämligen order att anklaga Marcus Silanus⁵ och blev, därför att han avböjt detta, dödad. Hans moder var Julia Procilla, en kvinna av sällsynt sederenhet. I hennes ömma värd blev han uppfostrad och tillbragte sin barndom och första ungdom under studium av alla ädla vetenskaper. Mot det ondas lockelser skyddade honom utom hans egen goda och ofördärvade natur den omständigheten, att han genast som liten gosse till hemvist och lärarinna vid sina studier fick Massilia, en plats, där grekisk livsglädje och provinsiell enkelhet sammansmält i lycklig förening.⁶ Jag kommer ihåg, att han själv brukade berätta, att han i sin första ungdom var på väg att hängiva sig åt filosofien allt för ivrigt, mer än som är tillåtet för en romare och senator,⁷ men att hans kloka moder lade band på hans eldiga och lågande sinne. Som man förstår, traktade hans högtflygande och uppåtsträvande¹ ande mer lidelsefullt än försiktigt (än klokheten bjöd) efter den stora och upphöjda ärans sköna glans. Snart lugnade honom eftertanke och ålder (den eftertanke, som följer med åren), och han behöll, vilket är det svåraste, av visheten (som en frukt av sina filosofiska studier) måttfullheten.

1. Kolonien Forum Julii (Julium), nuv. Fréjus i södra Frankrike vid Medelhavskusten n. o. om Toulon, har sitt namn efter grundläggaren Julius Caesar. Den betecknas här som Foroiuliensium colonia; Foroiuliensis är sannolikt bildat på abl. foro lulii (lulio) och betyder eg. »en som är från F. I.».
2. Finansämbetsman, intendent i en provins (jfr Sunén, De romerska antikviteterna² 239).
3. De kejserliga prokuratorerna togos vanligen från riddarståndet eller inträdde däri, om de voro av lägre stånd. Enligt en annan, som mig synes, mindre sannolik tolkning av orden quae equestris nobilitas est skulle equestris nobilitas icke avse vanlig riddarrang utan en högre rangklass bland riddarna (equites illustres).
4. Gaius Caesar är mera känd under namnet Caligula, ett smeknamn, som tillades honom av soldaterna. Officiellt benämnes han, såsom även vissa andra kejsare, med förnamnet (Gaius), vartill lägges tillnamnet Caesar (jfr k. 3, a. 1).
5. M. Silanus, Caligulas svärfar, drevs av denne till självmord.
6. Massilia, nuv. Marseille, grekisk koloni från Phocaea i Mindre Asien, anlagd omkring 600 f. Kr., fick stor betydelse bl. a. som förmedlare av grekisk bildning till (Gallien och fortfor, även sedan den genom sitt deltagande i striden mellan Caesar och Pompejus förlorat sin politiska makt, att vara ett viktigt kulturcentrum. Sedan Augustus' tid begåvo sig ofta unga romare dit i st. f. till Athen för att fullborda sina studier.
7. Om den romerska motviljan mot ett djupare studium av filosofien jfr Friedlaender-Wissowa, Darstellungen mus der Sittengeschichte Roms III, 249 ff.

Kapitel 5

Sina första militära lärospån gjorde han i Britannien och vann därvid erkännande av Suetonius Paulinus, en omtänksam och besinningsfull anförare, som utvalde honom för att hedra honom med tältkamratskap (upptagande i sin stab).¹ Och Agricola använde ej sin titel av tribun och sin oerfarenhet (sin ställning som oerfaren tribun)² självsvåldigt efter unga mäns sed, som begagna krigstjänsten till utsvävningar, ej heller lättjefullt till nöjen och permissioner (som ett medel att utverka permission för att sköta sina nöjen), utan han skaffade sig kännedom om provinsen och gjorde sig själv känd av armén; han lärde av de kunniga och tog de bästa till föredöme; han eftersträvade ingenting (intet uppdrag) för att kunna skryta därmed, avböjde intet av fruktan och handlade på en gång försiktigt och energiskt. Förvisso var Britannien (det romerska väldet i Britannien) aldrig hårdare ansatt och mera osäkert: veteraner nedhöggos, kolonier uppbrändes, härar tillintetgjordes ,³ då kämpade man för livet, sedan om segern. Och ehuru allt detta utfördes efter planläggning och under ledning av en annan och framgången i det hela och äran av provinsens återerövring tillräknades överbefälhavaren, så gav det dock den unge mannen ökad skicklighet, erfarenhet och eggelse, och begäret efter krigisk ära vann insteg i hans själ, otacknämligt i tider, då framstående män äro föremål för misstydning och ett stort rykte ej medför mindre fara än ett dåligt.

1.  Suetonius Paulinus, ansedd romersk general, var ståthållare och överbefälhavare i Britannien 59-61.
2. Tribun = krigstribun, tribunus militum (jfr Sunden, De romerska antikviteterna² 276 f., 297). Till krigstribuner togos under kejsartiden vanligen helt unga män av förnäm härkomst, som icke ägde någon genom föregående tjänstgöring vunnen erfarenhet. Det antydes här, att dylika unga ädlingar sökte genom utverkande av permission skaffa sig så mycken ledighet från tjänsten som möjligt och begagnade ledigheten till att föra ett lustigt liv.
3. Detta har avseende på händelserna under det av drottning Boudicca ledda britanniska upproret mot romarna, varom Tacitus talar utförligare Agr. k. 15 f. och Ann. XIV, 31 ff. Av hans berättelse framgår, att ehuru i Agr. 5 talas om uppbrända kolonier (incensae coloniae) och tillintetgjorda härar (intercepti exercitus), det dock endast kan vara fråga om en koloni och en här (legion). Den åsyftade kolonien är den år 50 i Camulodunum (nu Colchester) anlagda kolonien av veteraner (uttjänta soldater, som under kejsartiden brukade försörjas i kolonier i provinserna); den blev under Boudiccas uppror intagen och uppbränd av insurgenterna, varvid en massaker anställdes på de romerska invånarna, i första rummet veteranerna. Den åsyftade hären är den nionde legionen, som vid sitt försök att undsätta Camulodunum blev nästan fullständigt uppriven. Pluralerna coloniae och exercitus äro således att betrakta som s. k. retoriska pluraler (jfr Kühner-Stegmann, Satzlehre I, 86 f.).

Kapitel 6

Sedan han härefter (efter tjänstgöringen som krigstribun i Britannien) begivit sig till huvudstaden för att inträda på ämbetsmannabanan, gifte han sig med Domitia Decidiana, en kvinna av lysande börd; och detta äktenskap blev för honom under hans strävan uppåt en heder och en styrka. Och de levde i sällspord endräkt under ömsesidig kärlek och givande vardera den andra företrädet framför sig själv, varvid dock är att märka, att en god hustru har desto större förtjänst, ju klandervärdare en dålig är. Lottningen om quaesturen¹ gav honom till provins (verksamhetsområde) Asien, till prokonsul (provinsståthållare) Salvius Titianus, men ingendera av dessa omständigheter fördärvade honom moraliskt, fastän både provinsen var rik och gav gott tillfälle till oegentligheter² och ståthållaren, som var fallen för girighet i alla former, färdig att med huru stor beredvillighet som helst köpa ömsesidigt fördöljande av begången orätt. Där välsignades han med en dotter, på en gång till stöd och till tröst. En förut född son förlorade han nämligen inom kort. Sedan tillbragte han det år, som låg mellan quaesturen och folktribunatet, och även själva tribunatsåret i lugn och ro: han kände nämligen väl förhållandena under Neros regering, då dådlöshet gällde som vishet. Samma stilla förlopp³ hade hans praetur; ty ingen jurisdiktion (rättskipning) hade fallit på hans lott.⁴ Beträffande spelen⁵ och annan tom ståt, som följde med ämbetet, gick han en medelväg mellan beräkning (beräknande sparsamhet, njugghet) och överflöd: på samma gång som han tog långt avstånd från överdriven lyx, höll han sig ganska nära folkopinionen (de kostnader, som folkopinionen fordrade).⁶ Sedan utsågs han av Galba⁷ att revidera tempelskänkerna och lyckades genom en ytterst noggrann undersökning bringa saken därhän, att det var som om staten icke haft känning av någon annans helgerån an Neros.⁸

1. Fördelningen mellan quaestorerna av deras olika värv bestämdes efter romerskt bruk genom lottning (sortitio, sors). Den lottning, varom här är fråga, gav Agricola till verksamhetsområde Asien = den romerska provinsen Asien (bestående av främre delen av Mindre Asien) och till ståthållare Salvius Titianus, den blivande kejsar Othos broder (varje ståthållare i en senatorisk provins åtföljdes av en quaestor, vars huvuduppgift var att handhava den ekonomiska förvaltningen). Agricola tillträdde sannolikt quaesturen i dec. 63, då han stod i sitt 24:e år (enligt Agr. k. 44 var han nämligen född 13 Juni 40). Efter under kejsartiden gällande åldersbestärnmelser (jfr Mommsen, Rom. Staatsrecht I³, 573 f.) skulle han först följande år ha erhållit quaesturen, men då han vid ansökningen till ämbetet hade en son (jfr det följande), kom han i åtnjutande av den förmån, som genom Augustus' äktenskapslagar tillförsäkrades ämbetssökande med barn, nämligen att få den stadgade minimalåldern nedsatt med ett år för varje barn.
2. Syftar på utpressningar, som de romerska ämbetsmännen i provinserna ofta läto komma sig till last
3. »stilla förlopp» är översättning av tenor et silentium, fattat som hendiadyoin. tenor är visserligen en något osäker konjektur av Rhenanus; handskrifterna ha certior, som icke ger någon mening.
4. Agricola hade som praetor ingen befattning med jurisdiktionen (rättskipningen), praeturens äldsta och viktigaste uppgift (om anledningen därtill jfr Mommscii, Rom. Staatsrecht II³, 203 f.).
5. Ombesörjandet av festspelen (cura ludorum) ålåg under den republikanska.tiden aedilerna, blott i ringa omfattning praetorerna. Men under Augustus överflyttades detta värv helt på de sistnämnda.
6. Av det föregående framgår, att Agricola i vanlig ordning enligt de bestämmelser, som gällde under kejsartiden, passerade graderna på ämbetsmannabanan: quaesturen, folktribunatet (folktribunatet eller aediliteten hade av Augustus gjorts till ett nödvändigt genomgångsled mellan quaesturen och praeturen), praeturen (om konsulatet, som han först långt senare beklädde, se k. 9). Quaestor var Agricola, som ovan påpekats, sannolikt 63—64. Därefter följde lagenligt ett intervallum på 1 år, varpå folktribunatet innehades 65—66. Därefter följde ånyo 1 års intervallum, som i texten ej är särskilt omnämnt, och därpå förvaltade Agricola praeturen år 68, Neros sista regeringsår, alltså två år före uppnåendet av den sedan Augustus' tid för praeturen bestämda minimiåldem av 30 år, beroende på att för vartdera av Agricolas två barn 1 år efterskänktes.
7. Efter Neros död (juni 68) utropades Galba till kejsare, och av honom erhöll Agricola det här omtalade uppdraget.
8. En tempelplundring i stor skala ägde rum under Nero efter den stora branden (64), då Nero behövde penningar för realiserande av sina byggnadsplaner. Vad Nero vid plundringen tog och lät nedsmälta, kunde naturligtvis ej återställas. Agricolas undersökning gällde, vad som kommit i enskildas händer.

Kapitel 7

Följande år¹ drabbade ett svårt slag honom personligen och hans familj. Ty då Othos flottsoldater under sina regellösa ströverier på fiendevis plundrade Intimiliernas område² (det är en del av Ligurien), bragte de Agricolas moder om livet på hennes lantgods och skövlade själva godsen och en stor del av fädernearvet, vilken skövling hade givit anledning till mordet.³ När därför Agricola avrest för att som god son göra henne den sista tjänsten, överraskades han av budskapet, att Vespasianus sträckt sin hand efter kejsarmakten,⁴ och strax tog han dennes parti. I början av hans (Vespasianus') regering och särskilt i huvudstaden förde Mucianus styrelsen,⁵ enär Domitianus var helt ung och begagnade faderns höga ställning blott till ett tygellöst liv.⁶ Han (Mucianus) skickade Agricola för att hålla utskrivning⁷, och då denne på ett samvetsgrant och nitiskt sätt utfört sitt värv, ställde han honom i spetsen för den tjugonde legionen. som motvilligt avlagt trohetseden⁸ och där den avgående chefen uppgavs verka uppviglande.⁹ Den (legionen) växte nämligen även de konsulariska legaterna¹⁰ över huvudet och satte dem i skräck, och den praetoriska legaten¹¹ var icke i stånd att hålla den i tygeln, osäkert om på grund av sin egen eller på grund av soldaternas sinnesart. Sedan han (Agricola) sålunda blivit utsedd på en gång till efterträdare och till hämnare (bestraffare), ville han med sällsynt anspråkslöshet hellre synas hava funnit soldaterna goda (välsinnade) än hava gjort dem sådana.

1. År 69, det s. k. fyrakejsaråret, då Galba, Otho, Vitellius och Vespasianus avlöste varandra som kejsare.
2. Det geografiska namn, som sammanhanget här fordrar, är i handskrifterna förvanskat till in templo. Man läser i allmänhet Intimilium eller Intimilios. Intimilium (Album Intimilium, Albintimilium) var ett municipium i Ligurien (landet norr om sinus Ligusticus, Genuabukten) vid Medelhavskusten, motsvarande nuv. Ventimiglia, något öster om franska gränsen. Intimilii kallades invånarna i Intimilium och trakten däromkring, varjämte efter vanligt språkbruk folknamnet också kunde beteckna området. Måhända bör man här på stället läsa Intimilios och fatta det i betydelsen »intimiliernas område»; därtill synes den följande parentesens inne-håll (Liguriae pars est) bäst passa. Slutligen kan anmärkas, att handskrifternas in templo torde tyda på en namnform med e i andra stavelsen (jfr  Strabo IV, 6, 2).
3. I början av kriget mot Vitellius utsände Otho flottan för att göra ett angrepp på Gallia Narbonensis i Vitellianernas rygg, men det odisciplinerade flottmanskapet passade under vägen på att göra strandhugg på Italiens nordvästkust, plundrande och härjande som i fiendeland.
4. Vespasianus' strävan efter kejsarmakten framträdde, då han i juli 69 lät utropa sig till kejsare av legionerna i Egypten, Judeen och Syrien, men i full besittning av makten kom han, först då kriget mot Vitellius slutat med dennes besegrande och fall (dec. 69).
5. Mucianus, ståthållare i Syrien 67—69, var den drivande kraften vid Vespasianus' upphöjelse på tronen och blev sedan anförare i kriget mot Vitellius. Efter dennes nederlag och död förde han under Vespasianus' frånvaro styrelsen i Rom.
6. Av Vespasianus' båda söner, Titus och Domitianus, hade den äldre, Titus, efter fadern övertagit befälet i kriget mot de upproriska judarna och var därför vid den tidpunkt, varom här är fråga, borta från Rom. Detta var däremot icke fallet med den yngre sonen, Domitianus, men av här anförda skäl var han olämplig att handhava styrelsen.
7. Troligen på olika ställen (jfr pluralen dilectüs) i Italien (s. Mommsen, Rom. Htuatsrecht II³, 850 med n. 3).
8. Alltsedan den av Claudius år 43 företagna invasionen i Britannien stodo i landet 3 à 4 romerska legioner, däribland legio XX Valeria Victrix (vid kejsartidens början erhöll Rom en stående arme, och legionerna fingo bestämda nummer och namn). Av de vid Vespasianus' trontillträde i Britannien stående legionerna slöt sig blott den andra (legia II Augusta), vars chef han varit vid den claudiska invasionen, genast villigt till honom.
9. Av Tac. Hist. I, 60 framgår, att Agricolas företrädare som chef för 20:e legionen, Roscius Coelius, levde i oenighet med dåvarande ståthållaren i Britannien och befälhavaren över samtliga där förlagda legioner, Trebellius Maximus, och underblåste soldaternas hat mot denne, varför Trebellius beskyllde Coelius för uppvigling och upplösning av den disciplinära ordningen: seditionem et confusum ordinem disciplinae. De citerade orden synas mig bestyrka den ofta betvivlade riktigheten av handskrifternas läsart på Agricolastället: ubi decessor seditiose agere narrabatur, ehuru visserligen innehållet i den följande, med quippe inledda meningen ej sluter sig otvunget till det föregående.
10. »de konsulariska legaterna» syftar på den nyssnämnde Trebellius Maximus och hans efterträdare som ståthållare i Britannien, Vettius Bolanus (s. nästa kapitel). Ståthållarna i, de kejserliga provinserna hette officiellt legati Augusti pro praetore. De utgjordes dels av konsularer, dels av praetorier (personer, som antingen beklätt konsulatet, resp. praeturen eller blivit upphöjda i konsularernas, resp. praetoriernas rangklass). De förra, som med en kortare benämning kallades legati consulares eller blott consulares, placerades i provinser, där två eller flere legioner voro förlagda; de senare i provinser med blott en legion.
11. Med den »praetoriska legaten» menas här den ovan omtalade chefen för den 20:e legionen, Roscius Coelius. Under kejsartiden hade legionerna fasta chefer: legati legionis, vanligen män med praetorisk rang (praetorii).

1. Vettius Bolanus efterträdde som ståthållare i Britannien Trebellius Maximus. Till dessa ståthållares styrelse återkommer förf. i det följande k. 16.
2. Petilius Cerialis, berömd krigare, var 61 legatus legionis i Britannien och led då under Boudiccas uppror ett svårt nederlag vid sitt försök att med 9:e legionen undsätta den romerska kolonien i Camulodunum (jfr k. 5, a. 3). Han slöt sig sedan (69) i striden mellan Vitellius och Vespasianus till den senare, vars släkting han var, tog vidare en verksam del i bekämpandet av Claudius Civilis' resning (70) och blev ståthållare i Britannien (71).

Kapitel 8

Styrelsen över Britannien fördes vid den tiden av Vettius Bolanus,¹ med större saktmod än tillbörligt är i en obändig provins. Agricola modererade sin kraft och lade band på sin hetta för att ej framträda för mycket: han kunde nämligen konsten att lyda och hade lärt sig att förena hänsyn till nyttan med hänsyn till äran. Kort därefter fick Britannien till konsularisk legat (ståthållare) Petilius Cerialis:² nu öppnade sig för hans (Agricolas) framstående egenskaper ett vidsträckt fält, där de kunde visa sig i exemplariska handlingar. Men i början gav honom Cerialis del blott i mödor och faror, sedan också i äran: ofta ställde han honom i spetsen för en truppavdelning för att pröva honom, ibland, när han haft framgång, för större styrkor. Och Agricola stoltserade aldrig med sina bedrifter för att själv vinna rykte: såsom underordnad tillskrev han den initiativtagande överbefälhavaren framgången. Sålunda undgick han genom duglighet vid utförande av en annans order och försynthet vid omtalande av sig själv avunden men blev dock ej utan del i äran.

Kapitel 9

När han återvände från sin post som legionslegat (legionschef), upptog honom den till gudarna upphöjde Vespasianus¹ bland patricierna² och gav honom därefter ståthållarskapet i Aquitanien,³ en synnerligen lysande värdighet på grund av den förvaltning, som var förbunden därmed,⁴ och det hopp, den gav om konsulatet, för vilket han (Vespasianus) bestämt honom. Många tro, att soldatnaturer sakna förståndsskärpa, därför att den militära rättskipningen, som är bekymmerslös och något slö samt behandlar de flesta saker summariskt, icke uppövar till den klyftighet, som tillhör forum (de borgerliga processerna). Agricola handlade på grund av sin naturliga klokhet sakerna med lätthet och rättrådigt, ehuru han hade att göra med civila (icke-militärer). Och vidare gjorde han skillnad på tiderna för arbete och för förströelser (vila): när tingssammanträden och rättsförhandlingar så fordrade, var han allvarlig, nitisk, sträng och dock oftare barmhärtig; när han fyllt sin plikt, bar han ej vidare någon ämbetsmyndighetens mask: den bistra och högdragna minen och gnidigheten hade han avlagt.⁵ Och icke förminskade — något som är högst sällsynt — vare sig hans tjänstvillighet hans auktoritet eller hans stränghet kärleken till honom. Att när det är fråga om en så stor man, tala om obesticklighet och oegennytta skulle vara en orättvisa mot hans förtjänster. Icke ens efter rykte, för vilket ofta även goda människor äro svaga, sökte han genom att pråla med sin förtjänst eller genom användande av konstlade medel. Han höll sig fjärran från rivalitet gentemot ämbetsbröder,⁶ fjärran från tvister med prokuratorer⁷ och ansåg både, att det (i sådana) icke vore någon ära att bli den segrande och att det vore förnedrande att bli den förlorande parten. I mindre än (i icke fullt) tre år stod han kvar på denna ståthållarpost⁸ och återkallades med omedelbar utsikt att erhålla konsulatet, varjämte man förmodade, att Britannien tillämnades honom som provins, icke på grund av några yttranden av honom själv i denna riktning, utan därför att han syntes värvet vuxen. Icke alltid far ryktet vilse; ibland träffar det också ett riktigt val. Under sitt konsulat⁹ förlovade han med mig som ung man sin dotter, då en mycket förhoppningsingivande ungmö, och efter konsulatet gav han mig henne till äkta, varpå han omedelbart sattes till ståthållare i Britannien,¹⁰ med tillägg av översteprästerlig värdighet.

1. Beträffande epitetet divus till Vespasianus jfr Dial. k. 13, a. 4.

2. De patriciska ätternas antal var vid slutet av den republikanska tiden stark! förminskat. Det förstärktes av diktatorn Caesar och sedan under kejsartiden genom utnämning av nya patricier.

3. Aquitania kallades den mellan oceanen, Pyreneerna och floden Garumna (Garonne) belägna delen av Gallia transalpina (Frankrike). Men den romerska provinsen Aquitanien, sådan den konstituerats av Augustus, sträckte sig i norr ända till floden Liger (Loire). Provinsen var kejserlig och styrdes av praetoriska legater (jfr k. 7, a. 10).

4. Då Aquitanien vid den tid, varom här är fråga, var pacifierat och icke besatt av någon större romersk krigsstyrka, blev det ståthållarens huvuduppgift att sköta den omfattande civila förvaltningen, inklusive rättskipningen.

5. Satsen tristitiam et arrogantiam et avaritiam exuerat bör efter min mening icke, som somliga vilja, uteslutas ur texten. Den är att fatta som en förklaring av den närmast föregående. avaritiam »gnidigheten» torde syfta på att Agricola å ämbetets vägnar höll hårt på den romerska statens ekonomiska intressen gentemot provinsinvånarna.

6. Ståthållare i angränsande provinser.

7. Ståthållaren i en kejserlig provins hade under sig en prokurator, som skötte den ekonomiska förvaltningen liksom quaestorn i senatoriska provinser. Tvister mellan ståthållaren och prokuratorn kunde lätt uppstå, i synnerhet sedan prokuratorerna fått del i rättskipningen. Procuratores är här sannolikt en retorisk plural (jfr k. 5, a. 3).

8. Ståthållarna i de kejserliga provinserna utnämndes av kejsaren på obestämd tid. Vanligen var ämbetstiden 3 à 5 år. Agricola var ståthållare i Aquitanien i mindre an 3 år (74—77).

9. Under kejsartiden fungerade årligen flere konsulspar, i sammanhang varmed tiden för ämbetets innehavande inskränktes. Agricola synes ha varit konsul några månader under år 77.

10. Om Agricola blev ståthållare i Britannien redan år 77 eller först år 78, är omtvistat.

Kapitel 10

Britanniens läge och folk, omtalade av många författare, vill jag nu skildra icke för att jämföras med dessa i avseende på stilistisk filning eller skriftställaretalang, utan därför att landet då¹ för första gången fullständigt kuvades.² På grund härav skall det som föregångarna, såsom ännu icke säkert känt, utsmyckat med retorisk konst,³ nu framställas med saklig tillförlitlighet. Britannien, den största av de öar, som romarnas kunskap omfattar, utbreder sig, vad dess geografiska läge angår, åt öster mitt emot Germanien, åt väster mitt emot Spanien; ⁴ för gallerna ligger det i söder till och med inom synhåll; dess nordliga del, där intet land finnes mitt emot, sköljes av ett vidsträckt och öppet hav. Hela Britannien har med avseende på dess form Livius, den författare, som bland de gamle, och Fabius Rusticus, den, som bland de nyare står högst i framställningskonst,⁵ liknat vid ett avlångt fat eller en dubbelyxa.⁶ Också har Britannien verkligen detta utseende hitom (söder om) Caledonien,⁷ och därav kommer ryktet, att detta gäller även om det hela (hela ön), men på andra sidan (gränsen till Caledonien) springer en ofantlig, oregelbundet formad landsträcka fram från den punkt, där stranden redan synes taga slut,⁸ och smalnar av liksom till en kil.⁹ Denna havskust längst i fjärran kringseglade då för första gången en romersk flotta och bestyrkte därigenom, att Britannien är en ö, och på samma gång upptäckte den och lade under sig de dittills okända öar, som man kallar Orcaderna.¹⁰ Man urskilde även Thule¹¹ (ehuru endast på avstånd), därför att orderna gällde blott hit och vintern var i annalkande. Men (för att återkomma till ämnet) om det orörliga och för roddare tunga havet (i dessa trakter)¹² förtäljer man, att det icke uppröres synnerligen ens av vindarna, förmodligen därför att land och berg, stormars upphov och näring, här äro mera tunnsådda och det sammanhängande havets djupa massa långsammare sattes i rörelse. Att undersöka oceanens natur och ebb och flod faller dels icke inom ramen för detta arbete, dels ha många talat därom: en sak skulle jag vilja tillägga, att havets välde ingenstädes är vidsträcktare, att det sänder ut en mängd strömmar hit och dit (åt olika håll) och att det icke stiger eller sjunker blott intill stranden utan tränger djupt in i landet slingrande sig hit och dit och sticker sig in även bland höjder och berg, liksom befunne det sig på sitt eget område.¹³

1.  »då» = under Agricolas ståthållarskap.
2. Uppgiften innebär någon överdrift liksom den, som längre ned förekommer om Orcaderna.
3. »utsmyckat med retorisk konst» = eloquentia percoluere. Med avseende på betydelsen av eloquentia jfr eloquentissimi auctores i det följande »de författare, som stå högst i framställningskonst», och Dial. k. 4, a. 1.
4. Uppgiften, att västra Britannien utbreder sig mitt emot Spanien, beror på en även hos andra författare (jfr t. ex. Caesar Bell. gall. V, 13} framträdande oriktig föreställning, enligt vilken Galliens kust löpte parallellt med Britanniens södra och fortsattes av Pyreneerna och Spaniens nordkust i riktning mot norr eller nordväst (jfr den i Gudemans Agricolauppl. bifogade kartskissen).
5. Livius nämnes som den störste stilisten bland de äldre, Fabius Rusticus bland de yngre historieskrivarna. Livius' yttrande om Britanniens form torde ha förekommit i den förlorade 105:e boken, där, såsom av tillhörande epitome framgår, Caesars expeditioner till Britannien voro omtalade. Fabius Rusticus, vars numera förlorade historia, efter vad vi säkert veta, omfattade Neros regering, kanske även Claudius', kan ha uttalat sig om Britanniens utseende i berättelsen om den claudiska expeditionen (43) eller om Boudiccas uppror under Nero (61).
6.  Huru ett fat av här åsyftat slag (scutula) såg ut, är ej närmare bekant. Beträffande utseendet av en dubbelyxa jfr t.ex. Rieh, Illustrirtes Wörterb. d. röm. Alterthümer s. 80.
7. Caledonien är landet norr om de på ömse sidor djupt inträngande havsvikarna Clota (Firth of Clyde) och Bodotria (Firth of Forth) = norra Skottland.
8. Härmed avses det smala näset mellan Clota och Bodotria, där landet nästan skäres av.
9. Sista meningen företer exegetiska och textkritiska svårigheter, på vilka jag här ej kan närmare ingå. Så mycket synes klart, att författaren bestrider riktigheten av föreställningen, att Britannien i sin helhet skulle ha formen av en dubbelyxa. Han invänder häremot, att den norra delen av landet, som slutade i en kil, ej som den södra med en bred sida motsvarande yxans egg, icke vore jämförlig med ena hälften av en dubbelyxa. Tacitus torde ha tänkt sig Britanniens utseende ungefär så, som kartskissen i Gudemans uppl. utvisar.
10. Orcaderna, Orcades = Orkneyöarna, omnämnda redan av Pomponius Mela och Plinius d. ä.
11. Thule, land eller ö i yttersta norden, som först omtalas av forskningsresanden Pytheas från Massilia, vilken levde på Alexander den stores tid. Det Thule, till vilket Pytheas kom, synes ha varit en del av västra Norge. I Agricola tyder sammanhanget på att det är frågan om en tämligen nära Britannien och Orkneyöarna liggande ö.
12. Jfr vad som i Germania k. 45 säges om havet på andra sidan svionerna (Norra ishavet).
13. Författaren talar till sist om fjordnaturen i norra Britannien och om ebb- och flodfenomenet. Han framhåller, att det sistnämnda kan iakttagas icke blott vid stranden utan också i de många djupt inträngande, hit och dit sig slingrande fjordarna.

Kapitel 11

Men vilka människor som i begynnelsen bebodde Britannien, infödda eller utifrån komna, är ej tillräckligt utrönt, som naturligt är bland barbarer (när det gäller barbarer).¹ Kroppsbeskaffenheten är växlande, och därifrån kunna bevis (för härkomsten) hämtas. Det rödaktiga håret hos Caledoniens inbyggare och deras storväxthet tyda nämligen med säkerhet på germanskt ursprung;² silurernas bruna ansikten (mörka hy) och merendels lockiga har jämte Spaniens läge mitt emot bevisa, att hiberer fordom gått över hit och satt sig i besittning av dessa boningsplatser.³ De som bo närmast gallerna, likna också dessa, vare sig därför att härkomstens verkan fortfarande gör sig gällande, eller att, då länderna springa fram mitt emot varandra, klimatet bestämt kroppsbeskaffenheten (likheten i klimat medfört likhet i kroppsbeskaffenhet). På det hela taget är det dock (mera) troligt, att galler tagit i besittning den närbelägna ön. Deras (gallernas) religionsbruk upptäcker man (hos britannerna), beroende på den vidskepliga övertron;⁴ språket är ej mycket olika; när det gäller att utmana faror, visa de samma djärvhet och när de (farorna) kornmit, samma feghet, då det gäller att draga sig undan dem. Dock ådagalägga britannerna större krigiskt mod, eftersom ännu icke en lång fred förvekligat dem. Ty⁵ även gallerna hava, efter vad som berättats oss, varit framstående krigare; sedan inträngde slapphet samtidigt med fredslugnet, i det att tapperheten gick förlorad på samma gång som friheten. Så har det också gått dem av britannerna, som besegrades för länge sedan;⁶ de övriga äro fortfarande sådana, som gallerna hava varit.

1. Om Britanniens äldsta invånare, som säkert icke tillhörde den indoeuropeiska folkstammen, veta även vi föga. När de indoeuropeiska kelterna åtskilliga hundra år före Kristi födelse togo Britannien i besittning, undanträngde de eller assimilerade med sig urinvånarna.
2. Samma yttre kännetecken, som här tilläggas caledonierna, tilläggas i Germania k. 4 germanerna.
3. Silurerna (Silures), en keltisk stam, bodde i nuv. s. Wales och landet öster därom (Monmouthshire). Hibererna (Hiberi, Iberi, -es), ett folk av icke-indoeuropeiskt ursprung, vars huvudsäte var Spanien, tillhörde en ras med mörk hy och lockigt hår. Silurernas likhet med dem i dessa yttre hänseenden och den oriktiga föreställningen, att Spanien låg mitt emot västra Britannien, ha föranlett Tacitus' antagande av en invandring från det förra landet till det senare. Något bevis för denna hypotes finnes ej, lika litet som för hypotesen om caledoniernas germanska härkomst.
4. Jag behåller här handskrifternas läsart: eorum sacra deprehendas superstitionum persuasione. Meningen synes vara: man finner hos britannerna samma religionsbruk som hos gallerna, vilket beror därpå, att den vidskepliga övertro, i vilken religionsbruken ha sin grund, är densamma hos båda folken. Vidare på annat ställe.
5. Tankegången är: att britannernas företräde framför gallerna i avseende på krigiskt mod beror på att de förra ännu ej förslappats av en lång fred, följer därav, att — —
6. Synes syfta på början av Britanniens erövring under kejsar Claudius.

Kapitel 12

I fotfolket ligger deras styrka, vissa stammar kämpa även med vagnar. Den mera ansedde är körsvennen, hans underlydande sköta striden. Förr styrdes de av konungar, nu slitas de mellan olika hövdingar under häftiga partistrider. Det finns ej heller i striden mot mäktiga folk något för oss nyttigare, än att de icke rådslå gemensamt. Sällan äger en sammankomst rum mellan ett par tre samhällen för avvärjande av en gemensam fara: sålunda strida de var för sig men besegras alla samfällt. Klimatet är ruskigt på grund av titt och ofta inträffande regn och dimmor; sträng köld förekommer icke. Dagarnas längd går utöver deras mått i vår del av världen; natten är ljus och i den avlägsnaste delen av Britannien så kort, att man märker blott ett obetydligt mellanrum mellan dagens slut och dess början. Och man försäkrar, att om moln icke skymma, solens sken är synligt natten igenom och att solen icke går ned och upp utan förbi (horisonten runt). De yttersta, plana delarna av jorden, som kasta en låg skugga, låta nämligen icke mörkret stiga i höjden, och därför faller natten nedanför himmelen och stjärnorna.¹ Jordmånen tillåter, bortsett från olivträdet, vinrankan och övriga växtalster, som bruka förekomma i varmare länder, odling, ja, den är fruktbar.² Mognaden går långsamt, framspirandet hastigt; och i båda fallen är orsaken densamma: den myckna fuktigheten i jorden och luften. Britannien frambringar (har tillgång på) guld och silver och andra metaller, (som äro) segerns lön. Oceanen å sin sida alstrar pärlor, men något mörka och blyfärgade. Somliga anse, att insamlarna sakna skicklighet, ty i Röda havet lösslitas de, säges det, från klipporna, medan de ännu leva och andas; i Britannien insamlas de, alltefter som de blivit uppkastade (ur havet). Jag skulle snarare tro, att pärlorna sakna den beskaffenhet, som av naturen tillhör dem, än vi förvärvsbegär.³

1. Förf. utgår i denna något oklara mening från föreställningen, att jorden hade formen av en välvd skiva med flat kant.
2. Jag läser här: solum — — patiens frugum, fecundum. frugum, som här syftar både på jordens och trädens frukter, kan fritt återges med »odling». patiens, fecundum bildar ett stegrande asyndeton. Jag skall på annan plats yttra mig utförligare om stället.
3. Förf. vill säga: de britanniska pärlornas mindervärdighet beror på att de av naturen äro av sämre beskaffenhet, icke på oskicklighet vid insamlandet. Om de britanniska pärlorna vore av något värde, skulle nog vi romare med vårt förvärvsbegär lärt oss rätta sättet att insamla dem.

Kapitel 13

Vad britannerna själva angår, så underkasta de sig villig utskrivning och skatter och i allmänhet de skyldigheter, som pålagts dem av regeringen,¹ förutsatt att de slippa oförrätter: sådana ha de svårt att fördraga, kuvade som de redan äro så pass, att de lyda, men ännu icke så, att de äro slavar. Den till gudarna upphöjde Julius,² den förste av alla romare, som med en här beträdde Britannien, kan sålunda, ehuru han genom en framgångsrik strid satte skräck i invånarna och bemäktigade sig stranden, visserligen anses ha visat eftervärlden på landet men icke anses ha lämnat det i arv.³ Sedan kommo de borgerliga krigen, då de politiska ledarna vände sina vapen mot staten (sitt eget land), och så en lång glömska av Britannien även under freden. Den till gudarna upphöjde Augustus kallade detta statsklokhet,⁴ Tiberius ett åläggande.³ Att Gaius Caesar⁶ haft planer på att intränga i Britannien, är en känd sak, och han skulle ha satt dem i verket, om han icke på grund av sin ombytliga karaktär varit snar till ånger (att ändra beslut) och om icke hans väldiga anstalter mot Germanien varit förgäves.⁷ Den till gudarna upphöjde Claudius var upphovsman till erövringsverkets återupptagande,⁸ i det att legioner och hjälptrupper överfördes och Vespasianus togs till medhjälpare vid operationerna,⁸ vilket var början till hans snart inträffande upphöjelse (på tronen): stammar kuvades, konungar tillfångatogos, och Vespasianus utpekades av ödet.¹⁰

1. d. v. s. den romerska styrelsen.
2. Redan diktatorn Julius Caesar, kejsardömets egentlige grundläggare, blev, såsom sedan kejsarna, efter döden konsekrerad och erhöll epitetet divus.
3. Caesars expeditioner till Britannien (55 och 54 f. Kr.), vilka han själv skildrat Bell. gall. IV, 23 ff., V, 8 ff., tjänade att fästa eftervärldens uppmärksamhet på landet, men ledde ej till någon verklig erövring.
4. Enligt Ann. I, 11 hade Augustus i sitt testamente givit rådet att hålla riket inom dess dåvarande gränser.
5. »ett åläggande», nämligen av Augustus. Jfr Ann. IV, 37, där Tiberius säger om sig själv: qui omnia facta dictaque eius [Augusti] vice legis observem.
6. Gaius Caesar = Caligula, jfr k. 4, a. 4.
7. Kejsar Gaius ( = Caligula) företog (39) ett härnadståg mot Germanien, som ej ledde till annat resultat än att draga löje över upphovsmannen. Hans planer på ett anfall mot Britannien skola ha haft en ej mindre snöplig utgång (40).
8. Genom kejsar Claudius' väl förberedda och utförda expedition till Britannien (43) blev för första gången en del av ön verkligen erövrad och inrättad till romersk provins. Claudius återupptog alltså Caesars avbrutna erövringsverk. Jag läser här: Claudius auctor iterati operis med upptagande av konjekturen iterati (de flesta handskrifterna, däribland E, det vill här säga Hersfeldensis, ha auctoritatc operis).
9. Vespasianus var under Claudius' expedition chef för den 2:a legionen. Om hans bedrifter under fälttåget jfr Sueton. Vesp. 4.
10. Händelserna fäste uppmärksamheten på Vespasianus som en framtidsman.

Kapitel 14

Den förste konsular, som ställdes i spetsen för Britannien (blev ståthållare i Britannien),¹ var Aulus Plautius,² och omedelbart efter honom följde Ostorius Scapula;³ båda voro utmärkta krigare. Och småningom inrättades den närmast liggande delen⁴ av Britannien som provins, varvid också en veterankoloni anlades.⁵ Vissa stater gåvos (i förläning) åt konung Cogidumnus (han har ända till vår tid förblivit fullkomligt trogen) enligt romerska folkets gamla och för längesedan antagna vana att som verktyg för slaveriet använda även konungar.⁶ Sedan kom Didius Gallus, som behöll det av föregångarna vunna och blott anlade några få skansar längre bort för att härigenom vinna anseende för att ha utvidgat sitt tjänsteområde (provinsen).⁷ På Didius följde Veranius, som emellertid avled inom ett år.⁸ Härefter kom Suetonius Paulinus, ⁹ som under två års tid hade framgångar, i det att han underkuvade åtskilliga stammar och anlade starka befästningar. I förlitande härpå angrep han ön Mona,¹⁰ såsom givande krafter åt (såsom varande en kraftkälla för) upprorsmän (i Britannien), men blottställde härigenom sin rygg för ett anfall vid tjänligt tillfälle.

1. Till ståthållare i det av flere legioner besatta Britannien togos blott män av konsularisk rang (jfr k. 7, a. 10).
2. Aulus Plautius var den egentlige ledaren av den claudiska expeditionen och blev Britanniens förste ståthållare. Han kvarstod på denna post till 47.
3. Aulus Plautius' efterträdare som ståthållare var Ostorius Scapula, om vars strider i Britannien är att jämföra Ann. XII, 31 ff. Han dog i provinsen 51.
4. d. v. s. den närmast södra kusten liggande delen.
5. I sammanhang med Britanniens organiserande som provins anlades som stödjepunkt för det romerska väldet en koloni i Camulodunum (Colchester) n.o. om Londinium (London). Kolonisterna utgjordes huvudsakligen av uttjänta soldater (veteraner), som på detta sätt blevo försörjda (jfr k. 5, a. 3).
6. Man gav förläningar åt konung Cogidumnus för att i honom få ett verktyg för britannernas underkastelse, detta i enlighet med en politik, som av gammalt tillämpats vid det romerska väldets utbredande.
7. Didius Gallus, ståthållare i Britannien efter Ostorius Scapula till 57, inskränkte sig till bibehållande av det förut erövrade landet och utvidgade endast i så måtto provinsen, att han anlade några skansar bortom dess gräns.
8. Veranius, Didius' efterträdare i kommandot, hindrades av döden från att företaga någon framryckning (Ann. XIV, 29).
9. Om Suetonius Paulinus jfr k. 5 med a. 1.
10. Med Mona förstås här den i Irländska sjön helt nära den engelska kusten belägna ön Anglesey, ej Man, som ligger längre norrut ungefär mitt emellan Irland och England. Men hos Caesar Bell. gall. V, 13 synes Mona beteckna Man, vilket namn också kommer av Mona.

Kapitel 15

Ty genom ståthållarens frånvaro avlägsnades fruktan, och britannerna började överlägga med varandra om slaveriets olyckliga följder, samråda (konferera) om oförrätterna och förvärra dem genom sina utläggningar. Ingenting, hette det, vunnes genom undergivenhet annat än det, att ännu tyngre förpliktelser ålades dem, under förevändning att de uthärdade dem med lätthet. Förr hade de haft en konung i sänder,¹ nu sattes två åt gången över dem, av vilka ståthållaren rasade mot deras liv, prokuratorn mot deras egendom.² Oenighet och enighet mellan de överordnade vore i lika grad fördärvbringande för de underordnade. Den enes verktyg, centurionerna, den andres, slavarna,³ brukade om vartannat våld och skymford. Ingenting vore längre undantaget från (fredat för) deras förvärvsbegär, ingenting från (för) deras liderlighet. I strid toge den tapprare byte; under nuvarande förhållanden vore det merendels fegt och okrigiskt folk, som frånrövade dem deras hem, bortsläpade deras barn, pålade dem utskrivningar, liksom det blott vore för fosterlandet, som de icke förstode att dö. Vilket ringa antal soldater hade ej kommit över (till Britannien), om britannerna räknade sig själva!⁴ På så sätt⁵ hade Germaniens länder⁶ skakat av sig oket, och dock skyddades de blott av en flod, icke av oceanen. För dem (britannerna) vore fosterland, hustrur, föräldrar; för de andra (romarna) förvärvsbegär och njutningslystnad krigsorsaker (de ginge i striden för fosterland — — —, de andra för att tillfredsställa sitt förvärvsbegär och sin njutningslystnad). De (romarna) skulle komma att draga sig tillbaka, såsom den till gudarna upphöjde Julius dragit sig tillbaka, blott de (britannerna) efterliknade sina förfäder i tapperhet. Och icke skulle de låta sig förskräckas av en eller annan strids utgång: de framgångsrika (segrarna) ägde visserligen ett högre mått av våldsam kraft, men hos de olyckliga (de besegrade) funnes större uthållighet. Nu visades medlidande med britannerna även av gudarna, som hölle den romerske befälhavaren borta och hans här i förvisning på en annan ö. Nu hade de själva — något som varit mycket svårt — kommit därhän, att de överlade. Men vid dylika överläggningar vore det farligare att låta överraska sig än att visa djärvhet.

1. Syftar på britannernas inhemska konungar, varemot med de sedan nämnda två konungarna, såsom av fortsättningen framgår, menas den romerske ståthållaren och hans prokurator.
2. Ståthållaren hade domsrätt över provinsinvånarna och därmed makt över deras liv och blod; prokuratorn (jfr k. 9, a. 7) hade att gentemot provinsborna tillvarataga den kejserliga kassans (fiscus') intressen, vilket ofta gav anledning till skinneri.
3. Centurioner (underofficerare) gjorde handräckningstjänst åt ståthållaren, slavar (statsslavar) åt prokuratorn.
4. Det enim, varmed denna sats i den latinska texten införes, är svårt att i svenskan återge. Det hänför sig till en implicite i det föregående liggande, ej direkt uttalad tanke: vi britanner böra nu gripa till vapen mot romarna.
5. d. v. s. genom att gripa till vapen.
6. Pluralen Germanias betecknar här som flerestädes olika delar av Germanien.

Kapitel 16

Sedan de med dessa och dylika ord uppeggat varandra, grepo de alla på en gång till vapen under anförande av Boudicca, en kvinna av kunglig börd (ty de göra ej skillnad på kön i fråga om befälsposter), och anstände jakt på våra i skansarna spridda soldater, och efter att ha erövrat befästningarna inträngde de i själva kolonien, som de betraktade som träldomens säte, och i förbittringen och segerruset lämnade de ej något slag av hos barbarer förekommande grymhet oanvänt.¹ Och om icke Paulinus, sedan han fått underrättelse om resningen i provinsen, skyndsamt kommit till hjälp, skulle Britannien ha gått förlorat. Men genom en enda framgångsrik strid återförde han det till den gamla undergivenheten, varvid dock vapnen behöllos av många, som ont samvete över avfallet och personlig fruktan för ståthållaren oroade, nämligen fruktan för att han, ehuru i övrigt en utmärkt man, skulle behandla dem övermodigt, om de gåve sig, och såsom hämnare av varje honom själv tillfogad oförrätt² visa alltför stor hårdhet. Därför skickades (till Britannien) Petronius Turpilianus,³ såsom varande mera medgörlig och obekant med fiendernas förbrytelser och (som) därför (skulle visa sig) mildare mot ångerfulla: han återställde lugnet efter den förra oron, utan att väga någonting vidare (utan att inlåta sig på något annat företag), och överlämnade så provinsen åt Trebellius Maximus. Trebellius, som var mera loj och saknade all militär erfarenhet, behöll provinsen genom en viss godmodighet i sin ämbetsutövning. Även barbarerna lärde sig nu överseende med förföriska fel; ⁴ och det borgerliga krigets mellankomst⁵ gav en giltig ursäkt för hans (Trebellius') overksamhet. Men man led av upprorisk anda (i armén), enär de vid krigsföretag vana soldaterna genom fredslugnet blevo självsvåldiga. Trebellius, som vanärade och förnedrade sig, då han undvek de förbittrade soldaterna genom att fly och gömma sig, förde snart befälet på nåder, och man liksom betingade sig genom överenskommelse, hären oinskränkt frihet, anföraren personlig säkerhet,⁶ varpå myteriet avstannade utan blodsutgjutelse.⁷ Icke heller Vellius Bolanus⁸ plågade, eftersom det borgerliga kriget ännu fortgick, Britannien med krigstuktens upprätthållande; samma dådlöshet rådde gentemot fienderna, liknande oförsynthet i lägret, dock att Bolanus, som var en oförvitlig man och icke gjort sig förhatlig genom några felsteg, vunnit tillgivenhet som ersättning för respekten.

1. Den framställning, som här ges av händelserna under Boudiccas uppror, avviker i vissa punkter från den utförligare berättelsen i Ann. XIV, 31 ff.
2. Jag läser här: ut suae cuiusque iniuriae ultor med upptagande av Wex' konjektur cuiusque i st. f. handskrifternas meningslösa eiusque.
3. Vad som i det föregående säges om händelserna i Britannien efter Boudiccas besegrande, är delvis oklart. Man får en annan föreställning om förloppet genom den fullständigare redogörelsen i Ann. XIV, 38 f. — Petronius Turpilianus synes som ståthållare i Britannien ha avlöst Suetonius Paulinus redan 61 och kvarstått till 63, då han efterträddes av Trebellius Maximus, ståthållare 63—69.
4. Förf. synes vilja säga, att britannerna redan nu började villigt upptaga de fel och oarter, som följde med den romerska kulturen (jfr k. 21). Dessa verkade förslappande på barbarerna och försvagade motståndet mot erövrarna.
5. Syftar på tronstriderna efter Neros död.
6. Jag har här, ehuru med tvekan, i likhet med Andresen upptagit läsarten: ac velut pacti, exercitus licentiam, dux salutem, et — —.
7. De här om Trebellius Maximus' ståthållarskap lämnade uppgifterna stämma blott delvis överens med framställningen i Hist. I, 60.
8. Vettius Bolanus, ståthållare i Britannien 69—71, är redan omnämnd i k. 8.

Kapitel 17

Men när Vespasianus jämte den övriga världen återvunnit även Britannien,¹ kommo stora anförare och utmärkta arméer, och fiendernas hopp sjönk.² Petilius Cerialis³ injagade genast skräck genom sitt anfall på briganternas stam,⁴ som säges vara den folkrikaste i hela provinsen. Många strider utkämpades, ibland ganska blodiga, och hans (Cerialis') seger eller åtminstone hans krigföring omfattade en stor del av briganterna. Och en annan efterträdares verksamhet och rykte (anseende) skulle Cerialis visserligen ha fördunklat, men den, som påtog sig och uppbar den tunga bördan (den svåra uppgiften), var Julius Frontinus,⁵ en stor man, i den mån det var tillåtet,⁶ och han kuvade med vapenmakt silurernas⁷ starka och stridbara stam, i det att han utom fiendernas tapperhet lyckades bekämpa även terrängens svårigheter.

1. d.v.s. åt det romerska riket återvunnit besittningen även av Britannien, som varit tvivelaktig under borgarkriget.
2. Sedan Vespasianus kommit till makten, blev krigföringen i Britannien mera energisk och effektiv, än den varit under de senaste ståthållarna.
3. Om Petilius Cerialis, ståthållare i Britannien 71 — 74, jfr k. 8, a. 2.
4. Briganterna, ett keltiskt folk, boende i den del av Britannien, som nu motsvaras av norra England och sydligaste Skottland.
5. Julius Frontinus, ståthållare i Britannien 74 — 77 eller 78, Agricolas närmaste företrädare, är utom som ämbetsman och krigare bekant som författare, bl. a. till den ännu bevarade skriften om de romerska vattenledningarna (De aquis urbis Romae).
6. näml. under denna tid, då storheten var utsatt för de maktägandes misstänksamhet och avund.
7. Om silurerna se k. 11, a. 3.

Kapitel 18

Sådant var det läge i Britannien, sådana de växlande krigshändelser, som Agricola efter att, då sommaren redan var halvliden, ha anträtt färden ditöver mötte, när han ankom, vid en tidpunkt, då både soldaterna, liksom om fälttåget redan uppgivits, räknade på att få leva i sorglös ro och fienderna på att finna ett lämpligt tillfälle.¹ Ordovicernas stam² hade kort före hans ankomst nästan helt och hållet tillintetgjort en rytteriavdelning, som stod på dess område, och detta blev första anledningen till att provinsen sattes i jäsning. De som önskade krig, gillade exemplet och väntade blott på att få se, hur den nye ståthållaren vore sinnad, då Agricola beslöt att söka ett avgörande, ehuru sommaren var förbi och truppavdelningarna spridda över provinsen och ehuru soldaterna på förhand beräknat att få lugn detta år — allt saker, som voro hämmande och hinderliga för den som tänkte börja krig — och ehuru det syntes många vara bättre att bevaka misstänkta ställen. Han sammandrog därför detachementen från legionerna³ och en mindre styrka hjälptrupper⁴ och lät, då ordovicerna icke vågade stiga ned på jämn mark, sina trupper rycka upp på höjderna, själv marscherande i spetsen, för att de övriga skulle visa lika stort mod i liknande fara. Och sedan nästan hela stammen blivit nedhuggen, fattade han, väl vetande, att man måste omedelbart utnyttja ryktet (den prestige man vunnil) och att skräcken vid övriga företag (i fortsättningen) skulle komma att bero på hur det ginge i början, den föresatsen att bringa i sitt våld ön Mona, från vars erövring Paulinus, såsom jag ovan omtalat, blivit återkallad genom det allmänna upproret i Britannien. Men, som vanligt, när beslut fattas oförberett, saknades fartyg:⁵ det var anförarens kloka beräkning och lugn, som förde trupperna över. Han utvalde med största omsorg manskap bland sådana hjälptrupper, som känna till vadställen (förstå att begagna sig av vadställen) och äga en fäderneärvd färdighet i att simma, som sätter dem i stånd att styra både sig själva och vapnen och hästarna,⁶ lät dem lägga av all packning och sände dem till anfall så plötsligt, att fienderna, som sågo ut över havet efter en flotta och fartyg,⁷ förbluffade tänkte, att ingenting vore svårt eller oövervinneligt för dem som ginge till strids på detta sätt. Sedan de sålunda anhållit om fred och överlämnat ön, fick Agricola ett lysande och stort namn, ity att han vid sitt första inträde i provinsen, en tid, som andra ägna åt prål och fikande efter hyllningar, funnit behag i mödor och faror. Agricola tog sig ej heller av framgången anledning till skryt, och att ha hållit redan besegrade⁸ i tygeln kallade han ej ett fälttåg eller en seger; han skildrade icke ens sina bedrifter i ett lagerprytt brev,⁹ men genom själva fördöljandet av sin ära ökade han den i deras ögon, som betänkte, vilket hopp han måst hysa om framtiden, då han förtegat så viktiga saker.

1.  Om Agricola tillträdde sitt ståthållarskap i Britannien 77 eller 78, här ej kunnat bestämt avgöras. Beträffande den årstid, då hans avresa och ankomst till Britannien ägde rum, synes av de i detta kapitel lämnade uppgifterna framgå, att han anträdde färden mitt i sommaren och kom fram vid höstens början.
2. Ordovicerna bodde i mellersta och norra Wales, n. om silurerna.
3. »detachementen från legionerna», legionum vexilla. vexilla, dukfanor, användes bl. a. av detachement från större truppförband, vilka detachement därför också kallades vexilla.
4. »hjälptrupper», auxilia, i provinserna utskrivna trupper, bestående dels av infanteri, fördelat i kohorter om 500 eller 1000 man (cohortes quingenariae, miliariae), dels av kavalleri, fördelat i alae (quingenariae eller miliariae).
5. Kort uttryck i st. f. saknades något, näml. fartyg.
6. De hjälptrupper, som här åsyftas, voro tydligen bataver. På dem passar den i relativsatserna givna karakteristiken. I sitt hemland i Rhendeltat hade bataverna förvärvat vana att begagna sig av vadställen och en ovanlig skicklighet i att simma, som fortplantades från generation till generation och gick liksom i arv, varför den här betecknas som fäderneärvd (patrius). Simkonsten var hos dem så högt uppdriven, att de kunde i full rustning och med bibehållen militärisk ordning till häst sätta över floder som Rhen (jfr Hist. IV, 12). Därpå syfta här orden »styra både sig själva och vapnen och hästarna» (seque et arma et equos regunt). Här passar »styra» (regunt) egentligen blott till objektet equos »hästarna». Meningen är: de styra hästarna, utan att de själva eller deras vapen komma i oordning. Ingen av de mig bekanta tolkningar, som förut givits av det nu behandlade stället, är, som jag framdeles skall söka närmare visa, fullt tillfredsställande.
7. Texten lyder: qui classem, qui navis, qui mare exspectabant. I exspectare har den vanliga betydelsen »vänta» utvecklat sig ur »skåda ut», och denna ursprungliga betydelse skiner här igenom, särskilt i förbindelsen med mare.
8. Att redan Suetonius Paulinus besegrat invånarna på Mona, ehuru han ej kunnat fullfölja segern, framgår av Ann. XIV, 30.
9. Brev innehållande segerrapporter brukade smyckas med lager.

Kapitel 19

Emellertid beslöt han, då han kände sinnesstämningen i provinsen och tillika genom andras erfarenheter fått lära sig, att föga uträttades genom användande av vapenmakt, om därpå följde orättvisor, att utrota (undanröja) orsakerna till krig. Börjande med sig själv och sin omgivning höll han först och främst sitt hus i tukt, något som för många är ej mindre svårt än att styra en provins. Intet offentligt ärende skötte han genom frigivna och slavar; han tog icke i sin tjänst någon centurion eller några soldater¹ på grund av personliga sympatier och icke heller på grund av rekommendation eller böner, utan han ansåg, att den bäste vore den pålitligaste. Han visste om allt, men beivrade icke allt. Med små fel hade han överseende, mot stora använde han lämplig stränghet. Han straffade icke heller alltid, utan oftare nöjde han sig med ånger. Tjänste- och förvaltningsgöromål anförtrodde han hellre åt personer, av vilka han kunde vänta, att de icke skulle fela, än han dömde, när felet var begånget. Utkrävandet av spannmålsleveranser och skatter² mildrade han genom jämn fördelning av bördorna, inskränkande missbruk, som voro uppfunna för vinnings skull och som man därför hade svårare att fördraga än själva skatten. De (provinsinvånarna) tvungos nämligen att till allmänt åtlöje stå vid de stängda magasinen och till och med köpa säd och lämna gottgörelse i penningar.³ De fingo sidovägar och långt bort belägna trakter sig anvisade, så att kommunerna, ehuru vinterlägret fanns alldeles i närheten, måste forsla sin spannmål till avlägsna och ur vägen liggande platser, för att slutligen det som för alla var lätt att utföra skulle bliva vinstgivande för några få.⁴

1. Ståthållaren-överbefälhavaren hade i sin tjänst av honom själv utvalda militärer av lägre grad: underofficerare (centuriones) och menige (milites).
2. Provinserna betalade skatt (tributum) i penningar eller in natura och hade dessutom att mot ersättning leverera spannmål, särskilt för de romerska ståthållarnas och arméernas underhåll.
3. Det synes här vara fråga om invånare i sädesfattiga trakter i Britannien, som ej kunde leverera spannmål och därför i stallet fingo lämna penningar. Härvid tvungos de att köpa säd ur de romerska magasinen, givetvis till högt pris. Köpet var emellertid fingerat: säden utlämnades ej, varför magasinen ej behövde öppnas.
4. Det missbruk i fråga om spannmålsleveranserna, som till sist omtalas, synes ha bestått däri, att provinsinvånare, som kunde leverera spannmål, ej tillätos att leverera den i det närbelägna romerska vinterlägret, utan fingo sig anvisade avlägsna leveransplatser, till vilka blott svårframkomliga sidovägar förde. Då invånarna väl i allmänhet föredrogo att friköpa sig från dylika leveranser, fingo de romerska ämbetsmännen ett gott tillfälle att rikta sig. Sålunda blev det som för alla var lätt att utföra (det var lätt för provinsborna att leverera till det i närheten befintliga vinterlägret och lätt för romarna att mottaga sådana leveranser) vinstgivande för några få, vilket också var avsikten.

Kapitel 20

Genom att strax under första året stävja dessa missbruk förlänade han åt freden (fredstillståndet), som genom föregångarnas likgiltighet eller hårdhet fruktades icke mindre än kriget (krigstillståndet), ett gott anseende. Men när sommaren kom, sammandrog han armen, deltog flitigt i marscher, berömde dem, som iakttogo disciplin, och höll ordning på de odisciplinerade; han valde själv lägerplatser, undersökte själv på förhand sumpmarker och skogar; och under tiden lät han icke fienderna någonstädes vara i fred utan företog plötsliga strövtåg och härjade; och när han tillräckligt skrämt upp dem, visade han åter skonsamhet och framhöll fredens lockelser.¹ På grund härav lämnade många stammar, som dittills varit jämställda (oberoende), gisslan och lade bort sin fientliga sinnesstämning, och dessa omgåvos med befästningar och skansar, och det² med så klok beräkning och omsorg, att aldrig förut någon ny del av Britannien lika fredligt övergått (till romarna).

1. Handskrifternas irritamenta »eggelser» låter kanske försvara sig, men den lätta konjekturen invitamenta »lockelser» har mycket för sig.
2. Handskrifternas et = et quidem kan möjligtvis behållas.

Kapitel 21

Följande vinter användes till mycket hälsosamma klokhetsåtgärder. Ty för att de kringspridda¹ och obildade och i följd härav för krig benägna människorna skulle genom njutningar vänja sig vid att leva i lugn och ro, uppmuntrade han enskilda och understödde kommuner, för att de skulle anlägga tempel, torg och praktbyggnader, i det att han berömde de villiga och klandrade de tröga: sålunda trädde tävlan om att vinna heder i stället för tvång. Vidare lät han undervisa de förnämstas barn i ädla konster och vetenskaper (lät han bibringa de förnämstas barn högre bildning), och han sade sig föredraga britannernas begåvning framför gallernas flit, vilket hade till följd, att de som nyss icke ville veta av romerskt språk, fingo håg för vältaligheten (romersk vältalighet). Därför kom även vår dräkt till heders, och togan användes allmänt; och småningom förföll² man till upptagande av sådant, som lockar till (moraliska) fel: pelargångar och bad och fina gästabud.³ Och detta kallades bland de fåkunniga människorna kultur, medan det var ett led i slaveriet (förslavandet).

1. Britannerna voro ej sammanslutna i större samhällen utan bodde spridda, ett bevis på deras låga kulturståndpunkt.
2. Konjekturen descensum torde böra upptagas i st. f. handskrifternas discessum.
3. Pelargångar lockade till lättjefullt dagdriveri, (varma) bad till veklighet, fina gästabud till njutningslystnad.

Kapitel 22

Tredje krigsåret bragte i dagen nya stammar, medan landet härjades ända till Tanaus (det är namnet på en flodmynning).¹ Uppskrämda härav vågade fienderna ej oroa vår armé, ehuru den hade att kämpa med svåra oväder, och man hade dessutom tid till att anlägga skansar. Sakkunniga lade märke till, att aldrig någon anförare klokare valt lämpliga ställen (för skansars anläggande): ingen av Agricola anlagd skans blev nämligen vare sig tagen med storm av fienden eller övergiven genom dagtingan och flykt,² ty mot en långvarig belägring tryggades de (besättningen) genom munförråd för ett år. Sålunda var man icke ängslig där under vintern, täta utfall företogos,³ och var och en (varje befälhavare i en skans) försvarade sig själv; fienderna kunde ingenting uträtta och förlorade därför modet, emedan de, som vanligen brukat uppväga sommarens förluster med framgångar under vintern, nu lågo under lika mycket sommar som vinter. Men Agricola tillägnade sig aldrig lystet andras bedrifter: centurion som prefekt⁴ hade i honom ett omutligt vittne (en man, som omutligt bar vittnesbörd) om vad han uträttat. Hos somliga (i vissa kretsar) sades han vara allt för sträng, när han gav snäsor: också var han verkligen⁵ obehaglig mot dåliga människor, på samma gång som han var vänlig mot goda. Men av hans ondsinthet satt ingenting kvar i det fördolda, varför man icke behövde frukta hans tystnad: han ansåg det hedersammare att förolämpa⁶ än att nära hat.

1. Tanaus har ej kunnat identifieras. Förmodligen är det fråga om en flodmynning, som vid flodtid svämmade över angränsande marker; härav beteckningen aestuarium.
2. Det förekom icke, att besättningen i en av Agricola anlagd skans dagtingade, och icke heller, att den flydde (utan dagtingan).
3. Orden crebrae eruptiones, som i handskrifterna äro inskjutna i föregående mening, där de knappast passa, flyttas i allmänhet, väl med rätta, hit.
4. Hjälptrupperna (auxilia) kommenderades i allmänhet av praefecti, romerska officerare. av riddarrang, var och en chef för en cohors eller ala (jfr k. 18, a. 4).
5. Jag har upptagit Henrichsens mycket tilltalande och av många gillade konjektur et erat ut — — (handskr. ut erat).
6. näml. genom att fara ut i hårda ord.

Kapitel 23

Fjärde sommaren användes till bibehållande (tryggande av besittningen) av de trakter, som han hastigt genomtågat. Och om arméernas tapperhet och romerska namnets ära över huvud tilläte något sådant, så hade en ändpunkt (slutpunkt för operationerna ) varit funnen i själva Britannien (inne i, inom Britannien). Ty Clota och Bodotria,¹ som av tidvattnet från det i motsatta riktningar inströmmande havet förts tillbaka över en ofantlig sträcka (trängts ofantligt djupt in i landet), skiljas blott av en smal landremsa, och denna stärktes nu genom befästningar, och hela det närmare oss liggande utbuktande landet² hade vi i vår hand, sedan fienderna undanträngts liksom till en annan ö.³

1. Clota och Bodotria äro de gamla namnen på de båda mitt emot varandra djupt in i landet inträngande havsvikar (fjordar), som nu heta resp. Firth of Clyde och Firth of Forth.
2. d. v. s. den söder om Clota och Bodotria liggande delen av Britannien.
3. Av Clota och Bodotria skars Britannien nästan itu: landet norr om dessa fjordar (= Caledonien) var därför jämförligt med en annan ö (jfr k. 10 med a. 7 och 8).

Kapitel 24

Under femte krigsåret övergick han — •—¹ och kuvade dittills okända stammar i på en gång täta och lyckliga strider, och den del av Britannien, som vetter åt Hibernien (Irland), besatte han med trupper, mera ledd av en förhoppning än driven av fruktan, då ju Hibernien, som är beläget mitt emellan Britannien och Spanien och ligger väl till även i förhållande till det galliska havet,² skulle kunna förbinda rikets mäktigaste del (mäktigaste provinser)³ i livlig inbördes samfärdsel. Dess (Hiberniens) ytinnehåll är, om det jämföres med Britanniens, mindre, men öarna i vårt hav (Medelhavet) överträffar det. I avseende på jordmån och klimat och invånarnas skaplynne och levnadssätt skiljer det sig icke mycket till sin fördel⁴ från Britannien; infartsvägar och hamnar äro kända genom handelsförbindelser och köpmän. Agricola hade upptagit en av folkets småkonungar, som blivit fördriven i följd av ett inhemskt uppror, och behöll honom under sken av vänskap till ett lämpligt tillfälle. Ofta har jag hört honom säga, att Hibernien skulle kunna betvingas och bibehållas med en enda legion och en mindre styrka hjälptrupper och att detta skulle vara gagneligt även gentemot Britannien, om romerska vapen såges överallt och friheten liksom flyttades utom synhåll.

1. Den handskriftliga texten lyder: quinto expeditionum anno nave prima transgressus. I översättningen har jag hoppat över orden nave prima, då de, som mig synes, hittills icke funnit någon tillfredsställande tolkning. — Vad Agricola övergått och vart han övergått, är oklart.
2. Uppgifterna om Hiberniens läge i förhållande till Britannien och Spanien och till det galliska havet (det hav, som sköljer Galliens kust) sammanhänga med de i k. 10, a. 4 omnämnda geografiska föreställningarna (jfr k. 10 a. 4 och den Gudemanska kartskissen).
3. d. v. s. Britannien, Spanien och Gallien.
4. »till sin fördel» är översättning av in melius. Dessa ord, som väckt tvivel, kunna möjligen bibehållas, om de förbindas med differunt. Meningen skulle vara, att Hibernien i avseende på jordmån o. s. v. icke står mycket över Britannien. Men det är kanske riktigare att betrakta orden som ett glossem och utskilja dem.

Kapitel 25

Men under den sommar, med vilken han började sjätte tjänsteåret, indrog han i operationerna de på andra sidan Bodotria bosatta stammarna, och emedan han befarade, att oroliga rörelser skulle uppstå bland samtliga de längre bort boende folken och att marschvägarna skulle göras osäkra av den fientliga armen,¹ lät han undersöka hamnarna med flottan. Denna, som av Agricola för första gången upptogs som en del av stridskrafterna, följde med och erbjöd en ståtlig anblick, då kriget drevs fram på en gang till lands och till sjöss och ofta infanterister och kavallerister och sjösoldater i samma läger delade med varandra sina förråd och sin glädje och var och en upphöjde sina bedrifter, sina äventyr och med hos soldater vanlig stortalighet jämförde än de djupa skogarna och bergsklyftorna, än stormarnas och vågornas vidrigheter, å ena sidan segern på land över fienden, å den andra segern över oceanen. Även britannerna slog, efter vad man hörde av krigsfångarna, åsynen av flottan med häpnad, då, som de föreställde sig, genom öppnandet av deras avskilda hav den sista tillflyktsorten för de besegrade stängdes. De folk, som bebodde Caledonien, övergingo till våldsamheter och väpnat anfall, och med stora tillrustningar, vilka ryktet gjorde ännu större, som vanligt är beträffande okända saker, företogo de en offensiv mot en av våra skansar,² och såsom varande den utmanande parten hade de stegrat fruktan. De fega manade under sken av klokhet att gå tillbaka hitom Bodotria och retirera hellre än att jagas bort, då emellertid Agricola får veta, att fienderna tänkte bryta fram i flere avdelningar. Och för att icke genom fiendens överlägsenhet i antal och lokalkännedom bli kringgången delade han även själv sin arme i tre delar och ryckte så fram.

1. Jag har i likhet med Andresen upptagit läsarten hostili exercitu (så cod. E i marg.).
2. Cod. E har castellum i texten, castella i marg.; det förra bör kanske föredragas.

När detta blev bekant för fienden, ändrade han plötsligt plan, och alla anföllo på en gång nattetid den nionde legionen¹ såsom den svagaste, och under sörnnen och förvirringen trängde de in (i lägret) efter att ha nedhuggit vaktposterna. Och redan pågick striden i själva lägret (inne i lägret), då Agricola, som av spanare fått noggrann upplysning om fiendernas marsch och följt dem i spåren, ger order, att de snabbaste av ryttarna och fotsoldaterna skulle göra ett hastigt anfall i de stridandes rygg; och att sedan ett stridsrop skulle höjas av alla samfällt; och mot dagningen blänkte (de romerska) fälttecknen fram. På så sätt blevo britannerna uppskrämda av den från två håll hotande faran; och nionde legionens soldater fatta åter mod, och trygga för sitt liv kämpade de om äran. Ja, de gingo till och med anfallsvis till väga och gjorde utfall, och en vild strid utkämpades i själva de trånga portarna, till dess fienderna drevos på flykten, varvid båda härarna tävlade, den ena för att synas ha bragt hjälp, den andra för att synas icke ha behövt någon sådan. Och om icke träsk och skogar givit de flyende skydd, så skulle kriget ha varit avgjort genom denna seger.

Kapitel 27

Stolta i medvetandet härom och över det vunna ryktet mumlade soldaterna, att ingenting vore obanat för deras tapperhet (att de med sin tapperhet kunde gå fram var som helst) och att man måste genomtränga Caledonien och äntligen finna Britanniens ändpunkt under oavbrutet fortgående strider. Och de där, som nyss varit försiktiga och visa, voro efter framgången beslutsamma och stortaliga. Detta är den största obillighet, som följer med krig: på framgångarna göra alla anspråk, motgångarna skrivas på en endas räkning. Men britannerna, som ansågo, att de blivit besegrade icke genom tapperhet utan genom (den romerska) anförarens listiga utnyttjande av tillfället, slogo icke av något på sitt övermod, utan de beväpnade sitt unga manskap, flyttade hustrur och barn till säkra ställen och gåvo på sammankomster förbundna med offerhandlingar helgd åt stammarnas sammangaddning. Och så skildes man under ömsesidig förbittring.

Kapitel 28

Samma sommar utförde en kohort usiper,¹ som blivit utskriven i Germanien och skickad över till Britannien, ett stort och minnesvärt vågstycke. Efter att ha dödat den centurion och de (romerska) soldater, som instuckits i maniplarna² för att lära dem disciplin (militärisk ordning) och som de hade till föresyn och ledare, stego de ombord på tre liburnerfartyg,³ sedan styrmännen med våld tvungits att lägga till. Och medan en styrde⁴ sedan de två andra (styrmännen) blivit misstänkta och i följd därav dödade, färdades de, innan ännu ryktet om dem var allmänt spritt, fram som ett underverk. Sedan, när de gått i land för att hämta vatten och röva förnödenheter,⁵ drabbade de samman med hopar av britanner, som ivrigt försvarade sin egendom, och ofta segrare men stundom drivna på flykten råkade de till sist i en sådan nöd, att de uppäto först de svagaste av sina egna och därpå sådana, som uttagits genom lottning. Och på detta sätt foro de omkring Britannien men förlorade genom oskicklighet i navigering sina fartyg, och hållna för rövare blevo de fasttagna först (en del) av sveberna och sedan (andra) av friserna.⁶ Några, som avyttrade som en handelsvara och passerande genom olika köpares händer kommo ända till vår strand (vänstra Rhenstranden), gjorde berättelsen om ett så märkvärdigt äventyr namnkunniga.

1. Usjpi (vokalernas kvantitet framgår av Martialis epigr. VI, 60, 3, jfr nu Heraeus' edition) eller Usipetes, germansk folkstam, som vid den tid, varom här är fråga, synes ha varit bosatt på högra Rhenstranden i nuv. Nassau i grannskapet av Chatterna (Hessen).
2. Hjälptruppernas kohorter voro liksom de romerska legionernas fördelade i maniplar (kompanier).
3. Lätta, snabbgående fartyg, uppkallade efter liburnerna (Liburni), ett illyriskt sjörövarfolk på den dalmatiska kusten.
4. Handskrifternas läsart uno remigante kan kanske bibehållas, om remigare får översättas med »styra». Remigare, eg. »föra åran» (remum agere), är ju vanligen = »ro», men i ett sådant sammanhang som här torde det ha kunnat användas i betydelsen »styra», då styret icke var någonting annat än en åra (remus).
5. Handskrifternas så lydande text: mox ad aquam atque ut illa raptis secum plerisque etc. är mycket fördärvad och har endast delvis kunnat någorlunda säkert emenderas. Min översättning utgår från följande textgestaltning, som, ehuru i vissa punkter något tvivelaktig, dock synes mig acceptablast av dem som föreslagits: mox ad aquam atque utilia raptum egressi et cum plerisque etc.
6. Den deserterande usipiska kohorten synes ha börjat sin äventyrliga färd någonstädes på Britanniens västra kust, sedan ha seglat omkring Britanniens norra ända och slutligen kommit i land på den germanska Nordsjökusten. Friserna, av vilka en del av usiperna togs till fånga, bodde vid Nordsjön i nuv. nordöstra Holland och öster därom. De här jämte friserna nämnda sveberna torde ha tillhört de i nuv. Schleswig-Holstein boende stammar, som Tacitus i Germania k. 40 räknar som svebiska.

Kapitel 29

I början av sommaren¹ drabbades Agricola av en familjesorg, i det att han förlorade sin ett år förut födde son. Detta olycksöde bar han icke som många tappra män² med ostentativt lugn men å andra sidan icke heller som en kvinna under Jämmer och klagan. I sorgen var kriget ett av hans tröstemedel. Han skickade således flottan i förväg, för att den genom plundring på olika punkter skulle väcka en stor och obestämd skräck, och ryckte därpå med den lätt rustade lantarmén, med vilken han förenat de tappraste och under en lång fredstid beprövade av britannerna, fram till mons Graupius,³ som fienden redan hade besatt. Ty britannerna, som alls icke blivit förkrossade genom utgången av den föregående striden och som väntade att få taga hämnd eller bli gjorda till slavar och äntligen lärt sig, att en gemensam fara måste avvärjas genom endräkt, hade genom beskickningar och fördrag uppbådat samtliga staters stridskrafter. Och redan såg man över trettio tusen beväpnade, och ännu alltjämt tillströmmade allt det unga manskapet och även krya och livskraftiga åldringar, frejdade krigare, bärande var och en sina utmärkelsetecken. Då säges en anförare, som framför andra var framstående genom sin tapperhet och sin börd och hette Calgacus,⁴ inför den samlade mängden, som fordrade strid, ha talat på följande sätt.

1.  d. v. s. den sommar, som inledde det sjunde krigsåret, såsom av sammanhanget framgår.
2. Väl ironiskt med hänsyftning på stoikerna.
3. Mons Graupius synes ha varit beläget norr om Bodotria (Firth of Forth) ej långt från havet. Grampian-bergen kunna ej lämna någon hjälp vid identifieringen, då denna benämning givits först av geografer på 1800-talet på grund av den oriktiga läsarten Grampius för Graupius i Agricola.
4. Namnet Calgacus är bildat med den keltiska avledningsändelsen -aco-, nära sammanhängande med lat. -ac- i adjektiv av typen ferax - acis.

Kapitel 30

»Så ofta jag tar i betraktande krigsorsakerna¹ och vårt tvångsläge, har jag gott hopp om att innevarande dag och eder enighet (genom eder enighet) skall för hela Britannien bliva frihetens begynnelse. Ty dels ha ni samlats alla som en man,² dels stå ni utanför slaveriet (dels ha ni aldrig varit slavar), dels finnas inga länder längre bort, och icke ens havet är säkert, då den romerska flottan är över oss. Sålunda är strid och vapenskifte, som skänker de tappre ära, på samma gång även för de fege det tryggaste (den säkraste räddningen). I de föregående striderna, i vilka det kämpades mot romarna med växlande lycka, gåvo våra armar hopp om undsättning, emedan vi, som äro hela Britanniens förnämsta adel,³ varför vi också bo i själva de innersta delarna av landet och icke se några av slavar befolkade stränder, behöllo till och med våra ögon obesmittade av beröringen med slaveriet.⁴ Oss, världens och frihetens yttersta utpost, har själva vårt avlägsna och för ryktet undangömda läge⁵ skyddat till denna dag. Nu ligger Britanniens gräns (vägen till Britanniens gräns) öppen, och om allt okänt gör man sig stora föreställningar. Men det finnes icke mera något folk längre bort,⁶ ingenting annat än vågor och skär och de ännu farligare romarna, vilkas övermod man förgäves skulle söka undvika genom undergivenhet och foglighet. Dessa världens rövare genomsnoka nu havet,⁷ sedan länderna tagit slut för dem under deras allt omfattande härjningar. Om fienden är rik, äro de giriga; om han är fattig, ärelystna. Det är människor, som varken östern eller västern skulle kunna mätta. De äro de enda av alla, vilkas lystnad lika häftigt riktar sig mot rikedom (de rika) som mot fattigdom (de fattiga). Att stjäla, mörda, röva kalla de att regera, och där de åstadkomma en ödemark (då de lägga ett land öde), kalla de det att skänka fred (att pacifiera), brukande falska benämningar (missbrukande ord).

1. Jfr de ord, som k. 15, 14 ff. läggas i britannernas mun: sibi (= Britannis) patriam, coniuges, parentes; illis (= Romanis] avarüiam et luxuriam causas belli esse.
2. Jag läser här: nam et universi coistis et — — —. coistis har först införts i texten av Anderson i den av honom besörjda andra uppl. av Furneaux' Agricola (Oxford 1922) men kan betraktas som fullt säkert. Den normgivande handskriften (E) har nämligen co\\tis: tredje och fjärde bokstaven äro täckta av en fläck (jfr Annibaldis ed. diplomatica av Agricolatexten i Jesihandskriften, s. 96); vid närmare undersökning har dock fjärde bokstaven avslöjat sig som ett s. I T, som är en direkt avskrift av E (jfr inledn. s. 98), har co\\tis utfyllts till colitis, vilket blott har värdet av en konjektur och för övrigt icke ger någon antaglig mening. I de yngre handskrifterna äro verbet och det följande et utelämnade. Orden universi coistis ha avseende på den allbritanniska samling, som nyss hade kommit till stånd.
3. Calgacus menar, att caledonierna voro autoktoner, vilket han finner bekräftat därav, att de bodde i de innersta (d. v. s. de från söder räknat längst bort belägna) delarna av Britannien.
4. Från Caledonien kunde man icke, som från Britanniens södra kust, se det av romarna underkuvade Gallien.
5. »själva vårt avlägsna och för ryktet undangömda läge» är ett försök till översättning av handskrifternas: recessus ipse ac sinus famae. Bestämmande för min tolkning av de mycket debatterade orden har varit det parallella uttryck om Caledoniens läge, som förekommer i fortsättningen av Calgacus' tal (k. 31): longinquitas ac secretum ipsum. Närmare motivering skall jag lämna på annat ställe.
6. Tankegången i det närmast föregående torde fritt kunna återges sålunda: vi caledonier ha hittills varit skyddade mot romerska anfall genom vårt lands avlägsna och undangömda läge, som gjort, att ryktet haft föga att förkunna om oss. Men nu är det annorlunda, nu ligger Britanniens gräns (den nordligaste delen av Caledonien) öppen för romarna och drager dem med det okändas makt oemotståndligt till sig. Men om de nå sitt mål, ha vi ej mera någon tillflyktsort: det finnes ej något folk längre bort etc. — Texten synes vara i ordning, och den ofta företagna transpositionen av orden: atque omnc ignotum pro magnifico est »och om allt okänt gör man sig stora föreställningar» till slutet av föregående mening kan jag ej finna tillräckligt motiverad. Jfr också Anderson Agric. s 123.
7. Syftar på den romerska flottans förut omtalade operationer.

Kapitel 31

Naturen har velat, att var och en skall hava sina barn och anhöriga kärast:¹ dessa bortföras genom utskrivningar för att göra slavtjänst på annat håll;² hustrur och systrar skändas, även om de lyckats undgå³ fiendens liderlighet, av sig så kallande vänner och gäster.⁴ Vår egendom och förmögenhet går åt till skatt, årets avkastning av jorden till spannmålsgärder, till och med våra kroppar och händer slitas ut för anläggande av banade vägar genom skogar och träsk under slag och skymford. Slavar, som äro födda till slaveri, säljas blott en gång och underhållas till och med av sina herrar; Britannien köper dagligen sitt slaveri,⁵ göder det dagligen.⁶ Och liksom bland tjänarna i ett hus den sistkomne slaven är föremål även för sina kamraters åtlöje, så äro vi i denna gamla slavhop, som omfattar all världen,⁷ nykomlingar och ringaktade, och därför anfaller man oss i syfte att utrota oss. Ty vi hava inga åkerfält eller gruvor eller hamnar, för vilkas utnyttjande vi kunde sparas. Vidare äro tapperhet och trotsigt mod hos de underlydande obehagliga för de härskande; och själva vårt avlägsna och avskilda läge är desto mera misstänkt, ju större trygghet det skänker. Då sålunda hoppet om tillgift är oss berövat, så fatta äntligen en gång mod, lika väl de bland er, för vilka livet, som de, för vilka äran är kärast. Briganterna kunde under en kvinnas anförande uppbränna (den romerska) kolonien och erövra lägret⁸ och skulle, om ej deras framgång slagit över till sorglöshet, kunnat avskudda sig oket; må då vi, som äro oförsvagade och okuvade och som skola kämpa⁹ för (att bibehålla) vår frihet, ej för att ångra oss,¹⁰ genast i första sammandrabbningen visa, vilka män Caledonien sparat åt sig (har i reserv).

1. Första satsen är logiskt underordnad under de följande. Meningen är: ehuru enligt naturens ordning var och en har sina barn och anhöriga kärast, bortföras dessa etc.
2. I provinserna utskrivna trupper fingo efter Flaviernas tid i allmänhet ej tjänstgöra i hemlandet utan skickades till andra provinser. Så gjorde britanniska kohorter tjänst i Vitellius' germanska armé (69), i Rätien, Pannonien o. s. v.
3. Jag läser med E effugerunt.
4. Under pågående krig skändas våra hustrur och systrar av fiender; under det fredliga umgänget efteråt av föregivna vänner, som komma och gästa oss.
5. näml. genom att erlägga skatt.
6. näml. genom att leverera spannmål. Härigenom underhöllo britannerna sina herrar och befordrade således sitt slaveri.
7. De många av romarna i skilda delar av världen underkuvade folken jämföras med en slavhop.
8. Om briganterna och deras strider med romarna jfr k. 17 med a. 4, Ann. XII, 32, 40, Hist. III, 45. I Agr. 31 framställas de som deltagare i Boudiccas uppror, ehuru de i Ann. XIV, 31 ff. åtminstone icke uttryckligen nämnas som invecklade i detta. Med kolonien, som de sägas ha uppbränt, menas tydligen den romerska kolonien i Camulodunum och med det erövrade lägret förmodligen nionde legionens läger (jfr k. 5, a. 3).
9. Jag har här upptagit konjekturen <bel>laturi.
10. Handskrifternas in paenitentiam torde låta försvara sig. Här liksom i k. 16, 13 synes paenitentia syfta på besegrades ångerfulla underkastelse.

Kapitel 32

Eller tro ni, att romarna äro lika tappra i krig som tygellösa i fred? På vår söndring och tvedräkt är det deras rykte beror, och sina fienders fel räkna de sin armé till berömmelse. Denna armé, som är hopsamlad från de mest skilda folk, sammanhålles visserligen av framgången men kommer att upplösas av motgången; eller tro ni kanske, att galler och germaner och (jag blygs att säga det) många britanner,¹ som, ehuru de ställa sitt blod till förfogande (offra sitt blod) för ett främmande tyranni, dock under längre tid varit (romarnas) fiender än slavar, hållas kvar av trohet och tillgivenhet? Nej, fruktan och skräck är det (varav de kvarhållas), svaga kärleksband;² när man tar bort dem, skola de, som upphört att frukta, börja hata. Allt vad som sporrar till seger, är på vår sida: inga hustrur elda romarna, inga föräldrar skola göra dem förebråelser, om de fly; de flesta (av de i den romerska armén kämpande soldaterna) ha antingen intet fädernesland eller ett annat (än det de strida för). Få till antalet, villrådiga på grund av obekantskap (med trakten), ängsligt seende sig omkring till och med på himmel och hav och skogar, idel okända ting, ha de av gudarna överlämnats åt oss³ så att säga som innestängda och fjättrade fångar. Ej må ni låta skrämma er av det tomma skenet, jag menar glansen av guld och silver,⁴ som varken skyddar eller sårar. I fiendernas egen slaglinje skola vi finna trupper, som höra oss till: britannerna skola igenkänna sin sak (skola finna, att vår sak är deras); gallerna skola erinra sig sin förra frihet; lika väl som usiperna nyss lämnat dem, skola de övriga germanerna övergiva dem. Det finnes icke heller längre bort⁵ något, som ger anledning till fruktan: skansarna äro tomma, kolonierna⁶ befolkade av gubbar, municipierna svaga och oeniga i en miljö av ovilligt lydande och orättrådigt härskande.⁷ Här ha ni en anförare, här en armé; därborta vänta skatter och arbete i gruvorna och övriga straff för slavar; om ni för evigt skola lida dessa straff eller nu genast taga hämnd. det avgöres på detta stridsfält. Tänken därför, då ni nu skola gå i striden, både på edra förfäder och edra efterkommande.»

1. I Agricolas armé funnos även britanner (jfr k. 29), som dock troligen ej bildade egna kohorter eller alae.
2. Jag har här med tvekan följt den handskriftliga läsarten: metus ac terror est, infirma vincla caritatis. est för sunt låter förklara sig därav, att metus och terror tillsammans bilda ett begrepp, men pluralen i appositionen gör konstruktionen hård.
3. Eller »åt er», om man här med E bör läsa vobis, vilket dock synes mig tvivelaktigt.
4. Syftar på legionernas och deras underavdelningars fälttecken (signa) av guld eller silver.
5. d. v. s. på andra sidan om den armé, som står emot oss.
6. Kan väl endast avse den förut omtalade romerska veterankolonien i Camulodunum (jfr k. 5, a. 3, 14, a. 5). »gubbar» är en föraktlig beteckning för veteranerna. Pluralen coloniae är liksom i k. 5 att betrakta som en retorisk plural. Detsamma gäller om den följande pluralen municipia. Det synes vid denna tid blott ha funnits ett romerskt municipium (stadssamhälle, som, utan att vara koloni, hade romersk medborgarrätt och romersk författning) i Britannien: Verulamium (jfr Ann. XIV, 33).
7.  »ovilligt lydande» avser den infödda befolkningen, »orättrådigt härskande» dess romerska herrar.

Kapitel 33

De (caledonierna) mottogo talet entusiastiskt med tjut och sång och disharmoniska skrik, såsom barbarer ha för sed. Och redan sågos marscherande truppavdelningar och blänkande vapen vid de största våghalsarnas framrusande; på samma gång ordnades slaglinjen. Då höll Agricola, som, ehuru soldaterna voro i upprymd stämning och blott med svårighet kunde hållas inom förskansningarna, ansåg, att de ytterligare borde uppeldas, följande tal: »Stridskamrater! Det är sjunde¹ året från den tidpunkt räknat, från vilken ni genom eder egen tapperhet och under den romerska kejsarmaktens högsta ledning och med vårt (mitt) trogna bistånd² segerrikt bekämpat Britannien. Under så många fälttåg, i så många strider har, vare sig det krävts tapperhet mot fienden eller uthållighet och mödosamt arbete i kamp snart sagt mot naturen själv, varken jag haft skäl till missbelåtenhet med mina soldater eller ni med er anförare. Sålunda ha vi överskridit, jag den slutpunkt, som de gamla (föregående) ståthållarna, ni den, som de förra arméerna hunnit, och Britanniens ända (yttersta del) känna vi icke genom ryktet och hörsägner, utan vi behärska den genom läger och vapen (militärisk ockupation): upptäckt är Britannien och (på samma gång) underkuvat. Jag hörde ofta under marschen, då träsk eller berg och floder uttröttade er, de tappraste utropa: 'När skola vi få möta fienden, när strida?'³ De (fienderna) komma nu, utkörda ur sina smyghål, och vägen till edra önskningars mål att få visa er tapperhet ligger öppen, och allt är lätt för segrare och på samma gång vidrigt för besegrade. Ty att hava tillryggalagt en så lång väg, att ha tagit sig ut ur skogar, att ha övergått översvämningsområden är visserligen skönt och ärofullt, när man rycker framåt, men vad som nu är den största lycka, är för flyende (vid återtåg) den största fara. Vi ha nämligen varken samma lokalkännedom eller samma överflöd på tillförsel (som våra fiender), utan vi hava blott våra armar och våra vapen, och på dem beror allt. Vad mig beträffar, så är det för mig sedan länge en avgjord sak, att varken en armé eller en anförare är trygg, när man vänder fienden ryggen (under ett återtåg). Därför är det å ena sidan bättre att dö med heder än att leva i skam, å den andra höra räddning och ära tillsammans.⁴ Det skulle icke heller vara någon ringa berömmelse att falla just vid ländernas och världens slut (just på den punkt, där länderna och därmed världen taga slut).⁵

1. Handskrifternas octavus för septimus synes bero på förväxling av siffrorna VII och VIII (jfr k. 44, a. 2).
2. Den handskriftliga texten, som lyder: virtute el auspiciis imperii Romani, fide alque opera nostra, väcker betänkligheter. Jag här anslutit mig till Reitzensteins läsning: <vestra> virtute et auspiciis etc. (Bemerkungen zu den kleinen Schriften des Tacitus, Gött. Nachr., Phil.-hist. Klasse 1914, s. 265).
3. Jag här upptagit konjekturen acies i st. f. handskrifternas animus. Andersons förslag in manus <veniet> (och Walters liknande i Abh. für W. Christ 1891, s.396 och Berl. Philol. Wochenschr. 1922, 382) är knappast att föredraga.
4. Agricolas tankegång synes här vara följande: en reträtt är farlig (jfr det föregående). Kämpa därför till det yttersta även med risk att förlora livet: å ena sidan är det nämligen bättre att dö med heder än att leva i skam, å den andra har man bästa utsikten till räddning, om man kämpar tappert. — Uppmaningen till tapper strid är ej i ord uttryckt, men ligger i sammanhanget och är antydd genom det inledande proinde »därför», som ju oftast brukas i uppmaningssatser.
5. Som en eggelse till dödsföraktande kamp framhålles slutligen det ärofulla i att falla just vid världens ända.

Kapitel 34

Om nya folkstammar och en obekant slaglinje fattat posto här (stode emot er), skulle jag uppmuntra er genom att anföra andra härars exempel; nu må ni räkna edra egna bragder, fråga edra egna ögon. Dessa äro de, som ni förlidet år, då de nattetid stulit sig på en enda legion, betvingade blott med edert stridsrop; dessa äro av alla britanner de, som äro mest fallna för att ta till fötterna, och därför ha de så länge blivit vid liv. Liksom när vi inträngde i skogar och bergstrakter, de modigaste djuren rusade mot oss, men de rädda och fega förjagades av blotta bullret från den framtågande armén, så ha de tappraste av britannerna för länge sedan fallit, kvar är blott en hop fega och rädda stackare. Och vad det angår, att ni nu äntligen träffat på dem, så beror det icke på att de gjort halt utan därpå att de blivit överraskade. Deras förtvivlade läge och av ytterlig fruktan framkallade förlamning ha fastnaglat deras stridslinje¹ på dessa ställen, för att ni där skulle vinna en skön och härlig seger. Gören då slut på härnadstågen, krönen de femtio åren² med en stor dag, visen fäderneslandet, att hären aldrig kunnat göras ansvarig för krigets långsamhet eller för att ha orsakat resningarna.

1. Handskrifternas läsart: novissimae res et extremo metu corpora defixere aciem kan ej bibehållas oförändrad. Jag har liksom Andresen anslutit mig till Ritters ändring (torpor i st. f. corpora), som synes mig vara den lättaste.
2. Romarnas krig i Britannien, räknat från invasionens början (43) till slaget vid mons Graupius hade ej räckt mer an högst något över fyrtio år; siffran »femtio» beror väl på retorisk överdrift med avrundning av det exakta talet uppåt: femtio år = ett halvsekel.

Kapitel 35

Liksom soldaternas iver framlyste, medan Agricola ännu talade¹, så följde, när han slutat, ett omätligt jubel, och man ilade omedelbart åt olika hall för att fatta sina vapen. De uppeggade och framrusande soldaterna ordnade han så, att hjälptrupperna till fots, som utgjorde åtta tusen man, bildade en stark center, medan tre tusen ryttare strömmade till flyglarna. Legionerna togo ställning framför vallen, en anordning, som i händelse av (hjälptruppernas) seger skulle medföra den stora äran att kunna utkämpa striden utan utgjutande av romerskt blod och i händelse av nederlag bereda en reserv.¹ Britannernas här hade för att på samma gång förete en ståtlig anblick och injaga skräck ställt upp sig på höjder så, att blott första linjen befann sig på jämn mark men de övriga tätt sammanslutna liksom reste sig uppefter den sluttande åsen; det mellanliggande fältet fyllde vagnskämparna bullersamt jagande fram hit och dit. Så lät Agricola, som på grund av fiendernas överlägsenhet i antal fruktade, att hans folk skulle bli angripet på en gång i fronten och flankerna, lederna breda ut sig, ehuru stridslinjen därigenom skulle bli alltför utsträckt och många uppmanade honom att tillkalla legionerna, och sangvinisk som han var och stålsatt gentemot motgångar, skickade han bort sin häst och ställde sig till fots framför fanorna.²

1. Agricola disponerade för striden mot caledonierna dels icke-romerska trupper, hjälptrupper (auxilia) till fots och till häst, dels de romerska linjetrupperna, legionerna. Hans plan var, att striden i första rummet skulle utkämpas av hjälptrupperna, utan att legionerna behövde ingripa. Hjälptrupperna ställdes därför i första linjen, medan legionerna fingo taga ställning bakom dem framför lägervallen. Härigenom ansåg sig Agricola, om hjälptrupperna segrade, skola vinna den stora ära, som låge i att utkämpa striden utan att behöva utgjuta romerskt blod; om åter hjälptrupperna dreves tillbaka, skulle de få hjälp av legionerna. Förf. har uttryckt detta med sedvanlig korthet, som förorsakat en viss otydlighet, vilken jag i översättningen sökt mildra.
2. »framför fanorna», ante vexilla, d. v. s. hjälptruppernas fanor eller fälttecken, alltså framför första linjen, främst i spetsen.

Kapitel 36

Och vid första sammandrabbningen stred man på avstånd, varvid britannerna på en gång genom sitt lugn och sin skicklighet, betjänande sig av sina väldiga svärd och små sköldar, undveko eller parerade de våras kastvapen¹ och själva överöste oss med en massa sådana, till dess Agricola beordrade fyra bataviska och två tungriska kohorter² att övergå till svärdskamp och handgemäng, ett stridssätt, som både av dem själva inövats under en lång krigstjänst och var oanvändbart för fienderna [med deras små sköldar och ofantligt stora svärd].³ Ty britannernas svärd, som sakna spets, kunde ej brukas i handgemäng och närstrid. När alltså bataverna började utdela hugg på hugg, göra stötar med sköldbucklorna, tillfoga vanställande sår i ansiktet⁴ och efter nedmejandet av dem, som stodo på jämn mark, rycka uppför kullarna, gjorde de övriga kohorterna tävlande i häftigt framstormande en kraftansträngning och höggo ned sina närmaste motståndare; och många lämnades i segerns brådska halvdöda eller oskadda efter. Under tiden blandade sig rytteriavdelningarna — vagnskämparna hade flytt —⁵ i fotfolkets strid. Och visserligen hade de i första taget väckt skräck, men de fastnade dock i fiendernas tätt packade led och den ojämna terrängen. Och denna strid hade minst av allt utseendet av en rytteristrid, då de (ryttarna) hade svårt att få fotfäste på sluttningen⁶ och på samma gång erhöllo stötar av hästarnas kroppar;⁷ och ofta hände, att utan bestämt mål sig rörande vagnar⁸ och uppskrämda hästar utan styresmän (körsvenner), allteftersom förskräckelsen bestämde riktningen, rusade på de från sidan eller rakt emot kommande.

1. Britannerna undveko kastvapnen genom att uppfånga dem med sköldarna och parerade dem genom att slå dem åt sidan med svärden.
2. Om bataverna jfr k. 18, a. 6. Tungri ett germanskt folk i Gallia Belgica, vars namn ännu lever kvar i Tongern (Tongres), stad i belgiska provinsen Limburg, n. v. om Lüttich (Liege). Om bataviska och tungriska kohorters tjänst i Britannien s. Cichorius, Pauly-Wissowa Realencyclop. IV, 249 ff., 343 f.
3. De inklamrade orden anses allmänt och väl med rätta som ett glossem.
4. Jag läser med handskrifterna ora foedare; att, som vanligen sker, ändra .foedare till fodere synes mig icke nödigt.
5. Jag behåller handskrifternas fugere covinnarii, vilket jag fattar som en parentetiskt inskjuten sats. Närmare förklaring på annat ställe.
6. Jag läser på detta fördärvade ställe i tämligen nära överensstämmelse med handskrifterna och vissa utgivare: minimeque equestris ei pugnae facies erat, cum aegre clivo adstantes — —. Motivering under hänsynstagande till avvikande uppfattningar skall lämnas på annat ställe.
7. Trängseln var så stor, att ryttarna erhöllo stötar av de omgivande hästarnas kroppar.
8. Vagnskämparnas vagnar, som förlorat sina körsvenner, jfr det följande.

Kapitel 37

Och de britanner, som dittills stått utanför striden och hade besatt kullarnas krön och som, då de voro lediga (icke behövde ingripa i striden), föraktade de våras fåtal, hade börjat småningom stiga utför och kringgå de segrandes rygg (taga de segrande i ryggen), men Agricola, som fruktat just detta, ställde mot de anryckande fyra kavalleriregementen, som han behållit (som reserv) för oförutsedda händelser under striden, och ju djärvare de (britannerna) skyndat till, med desto större energi kastade han dem tillbaka och drev dem på flykten. Sålunda vändes britannernas plan mot dem själva, i det att kavallerikårerna, som enligt överbefälhavarens order gjort en svängning från stridsfronten, angrepo fiendernas slagordning bakifrån. Men då tedde sig på det öppna fältet ett storslaget och rysligt skådespel: man förföljde, sårade, tog fångar och högg åter ned dem, när andra kommo i vägen. Vad vidare fienderna beträffar, så betedde de sig olika alltefter vars och ens sinnesart: hopar av beväpnade togo till flykten för fåtaligare motståndare; några rusade, ehuru utan vapen, av egen drift fram och blottställde sig för döden. Överallt såg man vapen och döda kroppar och söndertrasade lemmar, och marken var blodig. Och stundom återvände även, hos de besegrade vrede och mannamod, sedan de närmat sig skogarna. Ty¹ efter att ha samlat sig voro de genom sin kännedom om terrängen nära att omringa de främsta av förföljarna, som gingo fram oförsiktigt. Och om ej Agricola, som titt och tätt visade sig överallt, hade beordrat några starka och lättrustade kohorter att rycka an som en drevkedja och en del av ryttarna att, sedan de lämnat ifrån sig hästarna, genomströva² de ställen, där skogen stod tätare, och samtidigt det övriga rytteriet den glesare skogen, så skulle man ha drabbats av någon olycka på grund av sin alltför stora självtillit. Men när de (britannerna) åter sågo ordnat manskap förfölja i fasta led, grepo de till flykten icke truppvis, som förut, och icke seende sig om den ene efter den andre, utan spridda och undvikande varandra uppsökte de avlägsna och ur vägen liggande trakter. Slut på förföljandet gjorde natten och övermättnaden. Av fienderna stupade ända till tio tusen; av de våra föllo trehundrasextio, bland dem kohortchefen³ Aulus Atticus, som på grund av ungdomlig iver och sin hästs ysterhet råkat in bland fienderna.

1. Det synes mig icke nödvändigt att här flytta nam »ty» och ställa det framför den föregående temporalsatsen.

2. Det torde vara nog att ändra persultari i cod. E till persultare. Att med Andresen insätta det annars hos Tacitus ej förekommande perscrutari är ej tillrådligt.

3. Jfr k. 22, a. 4.

Kapitel 38

Och natten var till följd av segerglädjen och bytet fröjdefull för segrarna. Britannerna skingrade sig, och under det att män och kvinnor blandade sin klagan, släpade de med sig sina sårade, ropade på de oskadda, övergåvo sina boningar och satte i vredesmod till och med eld på dem, utvalde gömställen och lämnade dem genast, höllo en del överläggningar gemensamt, skilde sig sedan; stundom blevo de förkrossade vid åsynen av sina kära, oftare uppbragta. Det var allmänt känt, att somliga övat grymhet mot hustrur och barn liksom av medlidande. Nästa dag uppenbarade i vidare omfång, huru segern tedde sig: överallt rådde en ödslig tystnad, kullarna lågo i enslig stillhet, på avstånd såg man rykande hus, ingen mötte våra spanare. Sådana hade blivit utsända åt alla håll, men då man erfarit, att spåren efter flykten voro osäkra och att fienderna ingenstädes skockade sig tillsammans, och då¹ kriget icke kunde utbredas, enär sommaren redan var förliden, för han (Agricola) hären in på boresternas² område. Där mottager han gisslan och ger flottans överbefälhavare³ order att kringsegla Britannien. För detta ändamål fick denne nödiga stridskrafter, och skräcken hade galt i förvag. Själv förlade han (Agricola) efter att ha framtågat sakta, för att därigenom de nyss kuvade stammarna skulle bli förskräckta över själva långsamheten i genommarschen, fotfolk och ryttare i vinterläger. Och samtidigt inlöpte flottan gynnad av vädret och prisad av ryktet i hamnen i Trucculum (?),⁴ varifrån den farit omkring Britanniens närmaste sida (kust) i dess helhet och dit den sedan återvänt.⁵

1. Jag underförstår här från det föregående ubi i kausal betydelse. Vidare på annat ställe.
2. Boresti obekant folk, troligen bosatt i södra Caledonien.
3. Flottans överbefälhavare hade titeln praefectus classis.
4. portus Trucculensis är blott här omnämnd; den torde ha legat på Britanniens östra kust norr om linjen Clota (Firth of Clyde)—Bodotria (Firth of Forth). Vilken ändelse stamordet för adjektivet Trucculensis hade, kan ej avgöras.
5. Flottan synes ha färdats från en punkt på östra kusten (portus Trucculensis) omkring Britanniens norra ända och tillbaka till utgångspunkten. Jag skall framdeles återkomma till detta omtvistade ställe.

Kapitel 39

Detta händelseförlopp hade av Agricola i hans rapport icke utmålats med några skrytsamma ord, men Domitianus upptar¹ det efter sin sed med glad uppsyn men med ängslan i sin själ. Han var innerst medveten om att det nyligen gjorts spe av hans falska triumf över Germanien,² då man tillhandlade sig folk för att styra till deras dräkt och hår, så att de skulle se ut som fångar.³ Men vad som nu prisades högt av ryktet, vore en verklig och stor seger, som kostat många tusen fiender livet. Det mest förskräckande för honom vore, att en enskild mans (en undersåtes) namn upphöjdes över kejsarens. Förgäves hade vältaligheten på forum och ärofull borgerlig (politisk) verksamhet bragts till tystnad (undertryckts), om en annan lade beslag på den militära äran; allt annat⁴ kunde i varje fall lättare ignoreras, men en god anförares förtjänst (fältherreduglighet) tillkomme blott kejsaren. Plågad av sådana bekymmer och mätt på sin vanliga isolering, som var ett tecken till att han umgicks med någon grym plan,⁵ fann han det för tillfället bäst att skrinlägga sitt hat, i avvaktan på att ryktets fart och härens gunst skulle slappas. Ty ännu var Agricola Britanniens högste styresman.

1.  excipit (för excepit) i E bör kanske ej förkastas.
2. Här åsyftas den triumf, som av Domitianus firades med anledning av hans fälttåg mot chatterna (83). Uppgifterna om nämnda fälttåg och triumf hos Tacitus och vissa andra författare torde vara färgade av hatet mot tyrannen. I själva verket synes Domitianus' chatterfälttåg ha lett till rätt betydande resultat.
3. näml. germanska (chattiska) fångar.
4. d. v. s. alla övriga förtjänster utom de militära.
5. När Domitianus ruvade på någon grymhet, hade han för sed att isolera sig från umgänge med människor.

Kapitel 40

Sålunda låter han (Domitianus) i senaten tillerkänna honom (Agricola) triumfens utmärkelsetecken och den hedersbetygelse, som består i resandet av en triumfatorsstaty,¹ och över huvud allt, som plägar givas som ersättning för triumfen,² och till råga härpå en mängd erkännsamma ord, varjämte dessutom skulle tilläggas en antydan, att provinsen Syrien,³ som då blivit ledig genom konsularen Atilius Rufus'⁴ död och var förbehållen åt mera betydande män, avsåges för Agricola. Många trodde verkligen, att en frigiven av dem, som voro bestämda för mera hemliga tjänster,⁵ blivit utskickad och till Agricola medfört en (kejserlig) handskrivelse, i vilken Syrien erbjöds honom, men med den ordern, att skrivelsen skulle överlämnas, blott om han (Agricola) befunne sig i Britannien; och att denne frigivne mött Agricola i själva havssundet⁶ och utan att ens ha tilltalat honom återvänt till Domitianus, vare sig nu denna historia är sann eller helt och hållet uppdiktad i överensstämmelse med kejsarens karaktär.⁷ I själva verket hade Agricola under tiden till sin efterträdare överlämnat provinsen lugn och tryggad. Och för att icke hans inträde (i huvudstaden) skulle väcka uppmärksamhet på grund av den talrika mängden av mötande, så undvek han sina vänners uppvaktning och begav sig nattetid in i staden, likaså nattetid till kejserliga palatset, såsom han blivit befalld, och mottagen med en flyktig kyss⁸ och inga ord (under tystnad) blandades han in i slavhopen.⁹ Men för att mildra intrycket av krigareäran, som kännes besvärande bland (för) dem, som leva i fredlig ro (för civila), genom andra förtjänster, njöt han grundligt lugnet och overksamheten; han var anspråkslös i sitt levnadssätt, lätt (vänlig) att tala vid, och han ledsagades ute blott av en och annan av sina vänner.¹⁰ Det gick därhän, att den stora mängden, som har för vana att uppskatta stora män efter det prål, varmed de uppträda, vid åsynen och det närmare betraktandet av Agricola måste söka efter en förklaring till hans rykte och blott få förstodo det.¹¹

1. Under kejsartiden var triumfens ära i regeln förbehållen kejsaren, emedan krigen fördes under hans auspicier (högsta ledning). Som ersättning för triumfen gåvos åt andra fältherrar vissa utmärkelser, framför allt ornamenta triumphalia (loga picta, tunica palmata, scipio eburneus, corona laurea), varjämte enligt en bestämmelse av Augustus en bildstod, framställande den segrande fältherren i triumfatorsdräkt (statua illustris, triumphales, laureata), plägade resas.
2. Med det sistnämnda åsyftas isynnerhet tacksägelsefester (supplicationes, gratulationes).
3. Syrien var en viktig provins och besatt av flere legioner. Till ståthållare där togos därför män av konsularisk rang (jfr k. 7, a. 10) och, som av detta ställe synes framgå, mera betydande sådana.
4. Denne Atilius Rufus synes vara identisk med den som ståthållare i Pannonien 80 omnämnde.
5. De kejserliga frigivna användes bl. a. för utförande av konfidentiella uppdrag.
6. Sundet mellan Britannien och Gallien, som vi nu kalla Engelska kanalen.
7. Agricola hade blivit återkallad från Britannien, ehuru detta av förf. ej är uttryckligen omnämnt. Men den misstrogne Domitianus skall, då han kände sig oviss om, huruvida Agricola skulle lyda order, i avsikt att locka honom från Britannien ha avsänt den här omtalade skrivelsen med erbjudande av Syrien som provins.
8. Om kyssandet vid mottagning hos kejsaren jfr Friedlaender-Wissowa, Sitten-gesch. I, 93 ff.
9. Föraktligt om hovmännen.
10. Agricola uppträdde ej ute, såsom andra förnäma romare, med en talrik skara uppvaktande.
11. Meningen synes vara: det stora flertalet hade svårt att fatta, hur en så enkel man som Agricola kunde ha vunnit ett så stort rykte; blott få förstodo, att ett anspråkslöst uppträdande är väl förenligt med ett stort rykte.

Kapitel 41

Titt och ofta anklagades han (Agricola) i dessa dagar frånvarande inför Domitianus och frikändes frånvarande.¹ Orsaken till den fara, som hotade honom, var icke någon beskyllning för brott eller klagomål från någon förorättad utan kejsarens fientlighet mot förtjänsten, mannens ära och det värsta slaget av ovänner, lovprisarna. Också följde snart tider för landet, som icke tilläto, att man iakttog tystnad om (teg ihjäl) Agricola: så många arméer gingo förlorade i Moesien² och Dacien³ och Germanien och Pannonien⁴ genom anförarnas dumdristighet eller slapphet; så många officerare jämte så många kohorter⁵ tvungos att giva sig och gjordes till fångar;⁶ och det var icke längre för riksgränsen och (Donau)stranden⁷ utan för legionernas vinterläger och besittningen av provinserna, som man hyste farhågor. Då sålunda förluster oavbrutet följde på förluster och varje år kännetecknades av manfall och nederlag, fordrade folkets röst (den allmänna meningen) Agricola som överbefälhavare (att överbefälet skulle överlämnas åt Agricola), i det att alla jämförde hans kraft, fasthet och i krig prövade mod med de andras⁸ dådlöshet och räddhåga. Det är en känd sak, att även Domitianus' öron träffats av dylikt tal (som av gisselslag), i det att de bästa bland de frigivna av tillgivenhet och trohet (mot Domitianus) drevo på honom, medan däremot de sämsta av illvilja och hätsk avund (mot Agricola) upphetsade kejsaren, som var benägen för det sämre (helst lyssnade till sämre ingivelser). Så drevs Agricola på en gång genom egna förtjänster och andras fel hejdlöst just mot äran.⁹

1. Det är ej fråga om någon formlig anklagelse mot Agricola, utan han gjordes enskilt misstänkt hos Domitianus, som dock ej vidtog några särskilda åtgärder mot honom, vilket betecknas som ett frikännande. I »frånvarande» ligger en antydan om att Agricola efter återkomsten ej stod i någon närmare beröring med kejsaren.
2. Moesien omfattade landet mellan Donau i norr, Svarta havet i öster, Haemus (Balkan) i söder och floden Drinus (Drina) i väster.
3. Dacien låg mitt emot Moesien norr om Donau och sträckte sig upp till Karpaterna.
4. Pannonien utbredde sig kring nedre Sava (Savus) och Drava (Dravus) och upp till Donau.
5. Syftar på av hjälptrupper (auxilia) bestående garnisoner jämte befäl.
6. De i det föregående omtalade krigshändelserna ägde rum under det fleråriga krig, som Domitianus (troligen från 86) förde vid Donaugränsen mot dacer, vissa germanska folk och de sarmatiska iazugerna. Krigsskådeplatsen var huvudsakligen förlagd till Moesien, Dacien och Pannonien. Romarna ledo under krigets lopp flere svåra nederlag, men kampen synes dock ha slutat utan större förändringar i de bestående förhållandena.
7. ripa utan vidare tillägg betecknar vanligen Rhenstranden, här är det = Donaustranden. För övrigt synes ripa vara att fatta som en närmare förklaring av det föregående limite: limite et ripa »den av Donau bildade gränsen». limite kan här knappast syfta på den befästade gränslinje, som sträckte sig från Rhen i riktning mot Donau (jfr Germania, k. 29), då de krig, varom här är fråga, icke fördes i den trakten.
8. aliorum synes vara den lättaste ändringen av handskrifternas omöjliga eorum.
9. På grund av sina egna förtjänster och avundsmännens lovprisande kunde Agricola ej undgå att vinna ära, vilket just var, vad han ville undvika.

Kapitel 42

Redan var det år inne, då han skulle deltaga i lottningen om ståthållarskapet över Afrika och Asien,¹ och då Civica nyligen blivit tagen av daga,² saknade varken Agricola en varning eller Domitianus ett precedensfall. Några personer, som väl kände Kejsarens tankar, infunno sig för att utan given anledning (helt apropå) fråga Agricola, om han ämnade begiva sig till provinsen. Och först gingo de tillväga på ett mera förtäckt sätt och prisade lugn och vila; sedan erbjödo de sitt biträde, när det komme an på att göra ursäkten antaglig;³ till sist avkastade de masken, gåvo på en gång råd och sökte skrämma, och på detta sätt drogo de honom med till Domitianus. Denne, som var rustad med förställningskonst och tagit på sig en högdragen min, både lyssnade till Agricolas böner, då denne gjorde sin ursäkt, och lät tacka sig, efter att ha nickat bifall, och rodnade (blygdes) ej över det förhatliga i nådebevisningen. Ståthållarelönen,⁴ som brukade erbjudas och av honom (Domitianus) själv beviljats åtskilliga, gav han dock icke Agricola vare sig av förargelse över att den icke begärts, eller av oro för att det skulle se ut, som om han köpt det, som han åstadkommit genom förbud. Det är utmärkande för mänsklig sinnesart att hata den man kränkt; men särskilt Domitianus var av naturen snar till vrede och desto omöjligare att hålla tillbaka, ju mer inbunden han var; dock mildrades han av Agricolas måttfullhet och klokhet, ity att denne ej av trots eller tomt skryt med frisinne utmanade ryktet och ödet.⁵ Må de, som ha för sed att beundra det otillåtna,⁶ veta, att även under dåliga kejsare stora män kunna finnas och att foglighet och hovsamhet, om de äro förenade med energi och kraft, kunna uppstiga till den höjd av ära, som många nått, i det att de gått farliga vägar, utan att därmed göra det allmänna någon nytta, och i det att de vunnit sin berömmelse genom en på effekt beräknad död.⁷

1. Ståthållarskapet över provinsen Afrika och provinsen Asien, de båda viktigaste senatsprovinserna, var förbehållet åt f. d. konsuler, av vilka de två äldsta (de, sedan vilkas konsulat längsta tiden förflutit) årligen drogo lott om dem.
2. Civica Cerialis blev, under det att han var prokonsul i provinsen Asien, avrättad av Domitianus.
3. näml. ursäkten för Agricolas förutsatta avböjande av ståthållarskapet.
4. Jag läser med cod. E salarium proconsulare. Ståthållarna och lägre ämbetsmän i provinserna hade sedan Augustus' tid fast lön (salarium). Sådan lön brukade även tillerkännas den som avstod från ämbetet.
5. »ödet», fatum, är i detta sammanhang liktydigt med »undergången, döden». Agricola strävade ej efter ryktbarhet, då han visste, att den var farlig och lätt kunde medföra undergång.
6. Syftar på beundran för politiska oppositionsmän under kejsartiden, som satte en ära i att trotsa bestående ordning.
7. Den hårda konstruktionen i den med quo inledda relativsatsen: quo plerique per abrupta sed in nullum rei publicae usum ambitiosa morte inclaruerunt, ha vissa utgivare, väl med rätta, sökt mildra genom inskjutning efter usum av ett participium enisi eller nisi, till vilket adverbet quo kan hänföras. — Relativsatsen har avseende på de i a. 6 nämnda oppositionsmännen, män som Thrasea Paetus under Nero.

Kapitel 43

Hans levnads slut, smärtsamt för oss,¹ sorgligt för hans vänner, väckte deltagande även hos utanförstående och sådana, som icke kände honom. Till och med den stora mängden, detta vårt likgiltiga folk, både kom ofta till hans hus och talade om saken på offentliga platser och i enskilda kretsar; och det fanns ingen, som, när han fick höra talas om Agricolas död, gladde sig eller genast glömde den. Vad som ökade medlidandet, var ett ihållande rykte, att han blivit röjd ur vägen genom gift. Att för oss² intet säkert utrönt föreligger, vågar jag bestämt påstå.³ Men under hela hans sjukdom infunno sig oftare än som överensstämde med kejsarnas sed, då de avlägga besök genom bud,⁴ både de förnämsta av de frigivna och de förtrognaste bland läkarna, vare sig detta berodde på (låtsat) deltagande eller på spioneri. Att åtminstone sista dagen till och med faserna i hans dödskamp blivit inberättade genom här och där utposterade kurirer,⁵ var en känd sak, och ingen trodde, att man så påskyndade underrättelser, som det vore sorgligt för honom (Domitianus) att höra. Han visade likväl yttre tecken till sorg i hållning⁶ och min, ej längre oroad av sitt hat och så funtad, att han lättare dolde glädje än fruktan. Allmänt bekant var, att han efter läsningen av Agricolas testamente, i vilket denne insatte Domitianus som arvinge jämte sin goda hustru och sin kärleksfulla dotter, glatt sig såsom över ett hedrande omdöme. Så blint och fördärvat var hans sinne genom ständigt smicker, att han icke förstod, att av en god fader endast en dålig kejsare insättes som arvinge.⁷

1. Agricolas anhöriga.
2. Jfr föregående anmärkning.
3. Jag har här med tvekan upptagit den handskriftliga läsarten: nobis nihil comperti affirmare ausim, och tolkat den i överensstämmelse med Andresen i hans kommenterade Agricolaupplaga i Orellis Tacitusedition (Berlin 1880).
4. Anspelning på seden att, då en framstående person var sjuk, genom bud efterhöra hans tillstånd.
5. Domitianus befann sig vid tillfället troligen utom Rom på sin villa i Albanerbergen.
6. Jag har i likhet med Andresen upptagit konjekturen habitu i st. f. handskrifternas animo.
7. Om seden att till skydd mot dåliga kejsares rovlystnad testamentera en del av sin förmögenhet till dem jfr Dial. k. 13, a. 19.

Kapitel 44

Agricola var född under Gaius Caesars tredje konsulat¹ den 13 juni; han dog i sitt femtiofjärde² år den 23 augusti under Collegas och Priscinus'³ konsulat. Skulle eftervärlden även vilja veta, hur han såg ut, så må nämnas, att han hade en mera välbildad än imponerande gestalt; det fanns ingenting i hans ansiktsuttryck, som tydde på häftighet;⁴ det mest framträdande var det intagande behaget i hans anlete. Man kunde lätt tro, att han var en god man, och gärna, att han var en stor. Och för att komma till hans person, så genomlevde han, ehuru bortryckt mitt i sitt levnadslopp ännu i sin fulla kraft, vad äran beträffar, ett mycket långt liv. Ty å ena sidan hade han i fullt mått kommit i besittning av det sanna goda, som ligger i dygderna;⁵ å andra sidan: då han nått konsulatet och erhållit triumfens utmärkelsetecken, vad annat kunde lyckan ytterligare giva honom? I alltför stor rikedom fann han ingen glädje; en vacker förmögenhet hade fallit på hans lott.⁶ Då hans dotter och maka överlevde honom, kan det till och med synas ha varit en lycka för honom att (få dö och sålunda) undkomma de följande händelserna, medan hans värdighet (som senator) var i behåll, hans rykte stod i sitt flor, hans fränder och vänner voro i livet. Ty visserligen förunnades det honom icke⁷ att uppleva den nuvarande ljusa, lycksaliga tiden och se Trajanus' tronbestigning, vilken han inför oss som åhörare i aningsfull förväntan förespådde, men en rik ersättning för sin påskyndade (alltför hastiga) död fick han därigenom, att han undgick den där sista tiden, då Domitianus ej längre med mellanrum och vilopauser utan oavbrutet och liksom med ett enda hugg uttömde statens livskraft.

1. Handskrifternas ter (i st. f. tertium) consule bör väl bibehållas (jfr Stangl Berl. Philol. Wochenschr. 1917, 645). — Agricolas födelseår var 40, hans dödsår 93.
2. Handskrifternas sexto (i st. f. quarto) et quinquagesimo kan ej vara riktigt. Förmodligen föreligger förväxling av siffrorna IV och VI.
3. Priscinus (handskr.: Priscus) omnämnes som konsul jämte Collega år 93 (Dessaus Inscr. sei. 9059).
4. nihil impetus bör man här läsa med cod. E (texten) utan avseende på varianten metus i marg., jfr Norden, Die german. Urgesch. in Tacitus' Germania 331, n. 3.
5. enligt den stoiska läran.
6. Läsarten speciosae non contigerant ger ej god mening. non framför contigerant synes bero på upprepning av det föregående non framför gaudebat.
7. Jag har här upptagit det vanliga supplementet <non licuit>.

Kapitel 45

Agricola slapp se rådhuset belägrat och senaten omringad av militär och så många konsularers avrättning på en gång, så många förnäma kvinnors landsförvisning och flykt. Mettius Carus¹ uppskattades ännu blott på grund av en seger (kunde ännu blott berömma sig av en seger), och blott innanför den albanska borgen² dundrade Messalinus,³ när han avgav sin röst, och Baebius Massa satt då ännu på de anklagades bänk;⁴ men snart förde våra egna händer Helvidius⁵ i fängelse, oss vanärade anblicken av Mauricus⁶ och Rusticus⁷ oss överstänkte⁸ Senecio med sitt oskyldiga blod.⁹ Nero vände dock bort sina ögon och gav visserligen befallning om ogärningar men åsåg dem ej. Det värsta lidandet under Domitianus var att se (honom) och beskådas (av honom), medan våra suckar antecknades, medan mannen med den där grymma blicken och den röda ansiktsfärgen, genom vilken han skyddade sig mot blygsel,¹⁰ räckte till för att lägga märke till så många människors blekhet.¹¹

Lycklig i sanning du, Agricola, icke blott genom ditt ärorika liv utan också genom din i rättan tid inträffade död. Efter vad de förtälja, som voro med vid dina sista samtal, mottog du döden lugn och nöjd, liksom om du för din personliga del velat tillerkänna kejsaren skuldlöshet. Men för mig och hans dotter ökas oavsett bitterheten i förlusten av en fader sorgen därav att det ej förunnades oss att sitta vid hans sjukbädd, att vederkvicka den döende, att tillräckligt känna tillfredsställelsen av att ses och omfamnas av honom. Vi skulle då åtminstone ha uppfångat hans förtroenden och hans ord för att inprägla dem djupt i vårt hjärta. Oss drabbar denna smärta (smärtan häröver), oss detta olycksslag, för oss gick han i följd av vår så långa frånvaro förlorad fyra år förut.¹² Visserligen fanns, du den bäste av fäder, då din kärleksfulla maka satt vid din sida, i rikligt mått allt som behövdes, för att du skulle bli hedrad; dock begräts du med färre tårar, och i din sista stund saknade dina ögon något.

1. Beryktad angivare under Domitianus, anklagade bl. a. den i k. 2 och längre ned i k. 45 omnämnde Herennius Senecio.
2. Domitianus' villa i Albanerbergen. Messalinus lät ännu blott höra sig inom dess väggar, icke i senaten.
3. Catullus Messalinus en blind åklagare, som av Juvenalis Sat. 4, 115 karakteriseras som grande et conspicuum nostro quoque tempore monstrum.
4. Baebius Massa, också en beryktad angivare under Domitianus, anklagades för utpressningar i Hispania Baetica av Plinius d. y. och Herennius Senecio. Anklagelsen var väckt, och processen pågick ännu vid Agricolas död. Man kunde således då ännu hoppas, att den anklagade skulle bli fälld. Det blev han också efter Agricolas död men kom snart åter till inflytande. Jag ser intet skäl att här frångå cod. E:s läsart: Massa Baebius etiam turn reus erat.
5. Den här omtalade Helvidius, som avrättades under Domitianus, var son till den i k. 2 omnämnde.
6. Junius Mauricus, nära vän till Plinius d. y., blev under Domitianus förvisad.
7. Om Arulenus Rusticus, broder till Mauricus, och om den strax därefter nämnde Herennius Senecio jfr k. 2, a. 2.
8. perfudit »överstänkte» är i den latinska texten gemensamt verb för de båda sista satsleden men passar blott i andra ledet; i det föregående är att underförstå ett ur perfudit taget verb med betydelsen »vanärade» (t. ex. joedavit). Zeugmat kan synas hårt men torde utan betänkande kunna tilläggas Tacitus.
9. Förf. framhåller här den förnedring, för vilken senaten, till vilken också han själv hörde, utsattes därigenom, att den måste bevittna och deltaga i de grymheter, som förövades under det domitianska skräckväldet.
10. Domitianus hade av naturen en röd ansiktsfärg, som gjorde, att han ej kunde rodna.
11. Senatorerna måste vara närvarande vid exekutionerna och blevo då noga observerade av Domitianus och hans verktyg: man antecknade deras suckar och lade märke till, om någon bleknade, för att sedan använda varje tecken till medlidande som anklagelsegrund.
12. Efter förvaltningen av praeturen (88) var Tacitus med sin maka frånvarande från Rom i fyra år, måhända som ståthållare i någon provins.

Kapitel 46

Om det finnes något ställe, där de frommas själar dväljas, om, såsom de vise mena, stora andar ej förintas på samma gång som kroppen, så vile du i frid och må du mana oss, din familj, att från maktlös saknad och kvinnlig jämmer vända oss till betraktande av dina dygder, över vilka det icke är rätt vare sig att känna sorg eller högljutt klaga. Nej, med vår beundran må vi hellre hedra dig och med lovord, så länge livet varar, och om våra naturliga förutsättningar räcka till, genom efterliknande¹: däri ligger det verkliga hedrandet, därigenom bevisas de närmastes kärlek. Jag skulle också vilja uppfordra dottern och makan att så vörda faderns, så makens minne, att de tänka tillbaka på alla hans gärningar och ord och fästa sig mera vid hans andliga art och beskaffenhet än vid den kroppsliga, icke som skulle jag mena, att man bör motverka bilder, som göras a v marmor eller brons, men liksom människors anletsdrag, så äro också bilderna av dem bräckliga och förgängliga; blott själens drag (karaktärsdragen) äro oförgängliga, och dem kan man icke fasthålla och återgiva i ett främmande (olikartat) material och genom konsten utan blott i sin egen vandel (i sitt eget liv). Allt vad vi älskat hos Agricola, allt vad vi beundrat, fortlever och skall fortleva i människors hjärtan, i eviga tider, genom hävdens vittnesbörd.² Ty visserligen har glömska omhöljt många av de gamle, liksom om de saknat ära och berömmelse, men Agricola skall, sedan han blivit skildrad och bekantgjord för eftervärlden, förbli levande.

Tillbaka till förstasidan
Tillbaka till inledningen till Agricola av Per Persson

1. Jag har i denna mening anslutit mig till den vanliga textgestaltningen admiratione te potius et immortalibus laudibus et — — — similitudine colamus, som åtminstone i huvudsak torde vara riktig.
2. Jag läser med handskrifterna fama rerum och fattar fama som ablativus nstrumenti.