Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA ANNALER

FJORTONDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65

År 61 e. Kr.
(E. R. b. 814)

KAP. 29 Cesennius Petus1 och Petronius Turpilianus2 voro konsuler, då man i Britannien led ett svårt nederlag. Der hade legaten Aulus Didius3, som jag förut berättat*)4, blott bibehållit förut gjorda eröfringar, och hans efterträdare Veranius, som under obetydliga ströftåg härjat silurernes land, hindrades genom döden från vidare krigsföretag; under sin lefnad omtalades han för sina stränga grundsatser, och först genom testamentets innehåll kom hans lycksökeri i dagen: ty jemte mycket smicker för Nero lät han ytterligare förstå »att han skulle hafva lagt provinsen under hans välde, om han blott fått lefva ännu två år.» Men i Britannien stod då Paulinus Svetonius5, i krigisk skicklighet och efter hopens prat, som icke lemnar någon utan medtäflare, Corbulos like och önskande att genom kufvande af fienderne hinna upp till den ära som Armeniens återtagande medfört. Derför rustar han sig att angripa ön Mona6, som var starkt befolkad och ett tillhåll för öfverlöpare, och bygger skepp med platt botten, till skydd mot grund och okända farligheter. Så kom fotfolket öfver, rytteriet följde efter öfver grund, eller simmade med hästarna öfver de djupare ställena.
  1. Paetus - samme som i XV, 6?
  2. Son till Petronius III, 49?
  3. Jfr XII, 15.
  4. Jfr XII, 15.
  5. Jfr XVI, 14. Othos medhjälpare år 69 (Historiae 2, 37, 2).
  6. Anglesea.
KAP. 30 Deruppe på stranden stod den fiendtliga hären, tätt späckad med vapen och i djupa leder, emellan hvilka qvinnor skyndade omkring, likt furier, klädda i sorgdrägt, med utslaget hår och bärande framför sig eldbränder. Äfven druiderna1, som rundtomkring med till himmelen upplyftade händer läto förbannelser flöda, väckte genom den ovanliga anblicken soldaternes fasa, så att de, liksom förlamade i alla lemmar och orörliga, gåfvo hugg på sig. Sedermera, på anförarens uppmaningar och under ömsesidiga eggelser, att icke rädas för en hop qvinnor och svärmare, gå de anfallsvis tillväga, nedslå alla i vägen och insvepa dem i deras egen eld. Sedan inlades en besättning hos de besegrade, och de åt en blodig offertjenst helgade lunderna nedhöggos. Hos dem var det nämligen ett heligt bruk att låta altarena ryka af fångars blod och i menniskors inelfvor rådfråga gudarne. Under det Svetonius var upptagen af detta, får han bud om provinsens plötsliga affall.
  1. Jfr Caesar: De bello Gallico 6, 13. Tiberius sökte utrota dem i Gallien, likaså Claudius (Suetonius: Claudius 25), men 70 e.Kr. uppträdde de åter i Gallien.

KAP. 31 Icenernes1 konung Prasutagus*), beryktad för den rikedom han länge ägt, hade insatt kejsaren och sina två döttrar till arfvingar, i förmodan att genom en dylik gärd af undfallenhet skulle hans rike och hans hus vara fredadt för angrepp. Men saken tog en helt annan vändning: hans rike ödelades af centurioner, och hans hus förstördes af slafvar, som hade det varit ett eröfradt gods. För det första blef hans gemål Boudicea2 misshandlad med slag, och hans döttrar skändade; de anseddaste icenerne blefvo beröfvade sina fädernegods, som hade de förre fått hela landet till skänks, och konungens släktingar gjordes till slafvar. Med anledning af denna skymfliga behandling och af fruktan för ännu värre, alldenstund landet förvandlats till provins, grepo de till vapen, och till krigets förnyande öfvertalade de trinobanterne3 och alla andra som, ännu icke förslafvade, hemligen sammansvurit sig att återvinna friheten, under den häftigaste förbittring mot veteranerne. Ty dessa, som nyligen grundlagt kolonien Camulodonum**), fördrefvo folket från hus och hem, beröfvade dem jorden, kallande dem fångar och slafvar, hvarvid soldaterne, för likheten i lefnadssätt och i hopp om samma frihet, gynnade veteranernes tygellöshet. Dessutom hade de midt för sina ögon det åt den förgudade Claudius uppbygda templet, liksom ett fast stöd för ett evigt öfvervälde, och de utvalda presterne förslösade, under föregifvande af gudstjenstens behof, alla tillgångar. Det syntes ej heller svårt att förstöra den alldeles obefästade kolonien, som våra fältherrar icke tillräckligt hade försett med dess behof; man tänker nämligen förr på det angenäma än det nyttiga.

  • Berättelsen utgör en fortsättning af 12 b. 31 o. följ. kap.
  • Nu Colchester.
  1. Icenernas - jfr XII, 31
  2. Boudicca - jfr anm. till XII, 33.
  3. Trinovanterna - bodde söder om icenerna, i Suffolk och Essex.
KAP. 32 Af ännu okänd orsak nedföll vid den tiden segergudinnans bild i Camulodonum och kom att ligga på rygg, som ville hon gifva vika för fienderne. Qvinnor, försatta i fullt raseri, förkunnade att undergången var nära; främmande ljud hade man hört i deras rådhus; teatern hade genljudat af klagoskri, och vid Tamesis*) sumpiga mynning hade man sett en bild af kolonien förstörd; oceanen såg ut som blod, och vid ebbens infall hade gestalter, liknande menniskolik, blifvit qvar — allt detta tolkades som lika mycket hoppgifvande för britannerne som hotande för veteranerne. Men som Svetonius var långt borta, begärde de hjelp af prokuratorn Catus Decianus. Han skickade icke mer än tvåhundra man utan ordentliga vapen; på stället fans blott en ringa styrka. Förlitande sig på det skydd som templet gaf, och hindrade af dem som i hemlighet visste om upproret och blandade bort alla beslut, gräfde de icke en graf eller uppkastade en vall framför staden, ej heller aflägsnades gubbar och qvinnor, så att manskapet ensamt stadnade qvar. Liksom under djupaste fred och oförberedda, läto de sig kringrännas af en massa barbarer. Också blef allt i första anfallet sköfladt eller uppbrändt. Templet, dit soldaterne trängt sig tillsammans, belägrades i två dagar och eröfrades. De segrande britannerne skyndade emot Petilius Cerialis, underbefälhafvare vid den nionde legionen, som hastade till hjelp, slogo legionen och dödade allt fotfolket. Cerialis undkom med rytteriet till lägret och försvarade sig inom befästningarna. Förskräckt af detta nederlag och den allmänna förbittringen i provinsen, som hans girighet drifvit till krig, gick prokuratorn Catus öfver till Gallien.
  • Nu Thames.
KAP. 33 Men Svetonius ilade med beundransvärd ståndaktighet midt igenom fienderne till Londinium*)1, som visserligen icke var utmärkt med namnet koloni, men likväl hade stort anseende för antalet af sina köpmän och sin handelsrörelse. Tveksam om han icke skulle göra staden till skådeplats för kriget, tog han i betraktande det ringa antalet af sina soldater, och att Petilii oförstånd blifvit tuktadt genom tillräckligt varnande exempel, hvarföre han beslöt att med uppoffring af en enda stad rädda det hela. Oaktadt man både under jämmerskri och tårar bad honom om hjelp, ändrade han icke sitt beslut att gifva tecken till afmarsch, och tillät icke de medföljande att sluta sig till den aftågande hären. Alla som qvarhöllos af sitt köns hjelplöshet eller af ålderdomsskröplighet, eller fängslades af ställets behag, blefvo nedgjorda af fienden. Samma olycka drabbade municipiet Verulamium**)2, emedan barbarerne lemnade fasta platser och garnisonsorter oantastade, men törstande efter byte och rädda om besväret, anföllo de ställen som lofvade det rikaste bytet och voro svårast att försvara. Säkert är att inemot sjuttio tusen medborgare och bundsförvandter dödades på ofvan omtalade ställen. Ty de gjorde inga fångar, sålde ingenting och drefvo eljest ingen handel med kriget, men på blodsutgjutelse, galgar, mordbrand, korsfästning voro de särdeles begifna, liksom skulle de nu gifva lika godt igen, och liksom hämden hittills gått dem ur händerna.
  • Nu London.
  • Nu Verulam.
  1. Första gången London nämns i litteraturen.
  2. Nära St. Albans.

 

KAP. 34 Svetonius hade nu hos sig fjortonde legionen jemte några vexiller af den tjugonde och af närmaste hjelptrupper, tillsammans nära tio tusen man, då han rustar sig att oförtöfvadt inlåta sig i strid. Han väljer ett ställe omslutet af trånga pass, der en skog låg bakom, sedan han skaffat sig visshet om att han hade fienden endast framför sig och att der funnes en öppen slätt, hvarest man icke hade att frukta något bakhåll. Legionssoldaterne uppstälde sig då i djupa leder, på båda sidor om dem stodo lätta trupper och på flyglarna rytteriet tätt, slutet. Men britannernes trupper framstorma i spridda hopar och med rytteriskaror, talrikare än någonsin och så öfvermodiga, att de förde med sig sina makar att bevittna segern, och läto dem sitta på vagnarna, som de låtit stadna vid yttersta randen af slätten.  
KAP. 35 Boudicea förde sina döttrar framför sig på vagnen, och under det hon for omkring till de särskilda stammarna, försäkrade hon »att det hos britannerne visserligen vore någonting vanligt att under en qvinnas anförande föra krig, men att hon nu icke, såsom en afkomling af stora förfäder, ville hämnas förlusten af rike och egendom, utan såsom en vanlig qvinna skaffa sig upprättelse för förlusten af sin frihet, för den misshandling hon lidit och för sina döttrars kränkning. Så långt hade nu romarne gått i sina vilda lustar, att de icke skonade personer, icke ens lemnade ålderstigne och oskyldiga jungfrur okränkta. Gudarne skänkte dock en rättvis hämd sitt bistånd: den legion som vågat sig i strid hade stupat; de öfriga höllo sig gömda inom lägret och sågo sig om efter tillfälle till flykt. De skulle icke uthärda dånet och ropet af så många tusen, ännu mindre deras anfall och armar. Om de eftersinnade antalet af beväpnade, om de betänkte anledningarna till kriget, borde de i denna strid segra eller falla. Det vore qvinnans fasta föresats; männen kunde lefva för att blifva trälar.»  
KAP. 36 I ett så afgörande ögonblick var icke heller Svetonius tyst. Ehuru han var säker på soldaternes tapperhet, använde han dock både uppmuntrande ord och böner: »De skulle (sade han) förakta barbarernes skrän och tomma hotelser. Man såge der mera qvinnor än stridbart manskap. Okrigiska, obeväpnade skulle de genast vika undan, så snart de, så ofta slagna, hade igenkänt segervinnarnes svärd och tapperhet. Äfven när många legioner voro med, var det några få som utkämpade striderna; det skulle öka deras ära, att de, en ringa hop, vunne samma utmärkelse som en hel här. Tätt sammanslutna och sedan de afskjutit kastvapnen, skulle de med sköldbucklorna och svärden fortfara att nedslå och döda, utan att tänka på byte. Efter vunnen seger skulle allt tillfalla dem.» En sådan ifver väcktes af anförarens ord, och så mycken öfning hade den gamla och i många strider pröfvade soldaten vunnit i spjutkastning, att Svetonius, säker om utgången, gaf tecken till strid.  

KAP. 37 Till en början stod legionen orörlig och använde sin trånga ställning till skydd, men sedan fienden närmat sig inom säkert håll och skjutit bort sina kastvapen*), bröt den fram i viggform. Hjelptrupperna anföllo i detsamma, och rytteriet med framsträckta lansar genombröt allt som mötte och höll stånd. De andra vände ryggen till, men hade svårt att komma undan, emedan de kringstående vagnarna stängde utgångarna. Soldaterne skonade icke en gång qvinnornas lif, och äfven dragarne hade dödats och ökat högen af lik. Denna dag vans en lysande ära, jemförlig med forntida segrar; ty några uppgifva att inemot åttio tusen britanner stupat, under det af våra soldater omkring fyrahundra dödades, och de sårades antal var föga större. Boudicea slutade sitt lif genom gift. Sedan Penius Postumus, lägerprefekt för andra legionen, fått höra fjortonde och tjugonde legionens framgång, föll äfven han på sitt svärd, emedan han låtit sin egen legion gå miste om lika ära, och tvärt emot krigsbruk vägrat lyda sin förmans order.

  • Olika läsarter gifva olika mening.
KAP. 38 Derefter samlades hela hären till ett ställe och fick bo i tält, för att göra slut på hvad som återstod af kriget. Kejsaren ökade krigsstyrkan genom att skicka från Germanien två tusen legionssoldater, åtta kohorter hjelptrupper och ett tusen ryttare, genom hvilkas ankomst den nionde legionen gjordes fulltalig. Kohorterna och rytteriafdelningarna förlades i ett nytt vinterläger, och alla stammar som betett sig tvetydigt och fiendtligt hemsöktes med eld och svärd. Men ingenting plågade dem så häftigt som hungersnöden: de hade nämligen icke vårdat sig om att göra utsäde, utan af hvad ålder de än voro, vändt alla tankar på kriget, i det de gjorde sig räkning på vara spanmålsförråder. De vildare folken gjorde sig ingen brådska med freden, alldenstund Julius Classicianus, som blifvit skickad till Cati efterträdare och icke var ense med Svetonius, genom enskildt gräl motarbetade det allmänna bästa. Han hade utspridt »att man borde afvakta den nya befälhafvaren, som utan en fiendes förbittring och en segrares öfvermod skulle förfara mildt mot dem som underkastade sig.» Tillika inberättade han till hufvudstaden att »man icke skulle vänta något slut på striderna, om icke Svetonius fick en efterträdare.» Dennes motgångar tillskref han hans oskicklighet, hans framgångar deremot statens goda lycka.  

KAP. 39 För att undersöka ställningen i Britannien skickades en af de frigifne, Polyclitus1, och Nero hyste godt hopp att genom hans ingripande kunna icke blott stifta enighet emellan befälhafvaren och prokuratorn, utan äfven göra de krigslystna barbarerne fredligt stämda. Polyclitus försummade icke att genom sitt oerhördt stora följe betunga Italien och Gallien, och sedan han öfverfarit oceanen, uppträda till skräck äfven för våra soldater. Men han väckte löje hos fienderne, hvilka, ännu i besittning af full frihet, icke kände de frigifnes makt; och de undrade öfver att en fältherre och en här som slutat ett så farligt krig visade slafvar undergifvenhet. Emellertid blef allt till regenten inberättadt i förmildrad form; Svetonius behölls qvar för att utföra kriget, men då han sedermera vid kusten hade förlorat några fartyg jemte deras besättning, fick han befallning att, som om kriget ännu räckte, öfverlemna hären åt Petronius Turpilianus, som då redan nedlagt konsulatet. Denne oroade icke fienden och blef icke heller utmanad, samt gaf sin lugna overksamhet det hedrande namnet af fred.

  1. Vi vet ej något om hur han skaffade sig makt. Hans rovlystnad var notorisk, särskilt när Nero var i Grekland och Helius och han själv kunde styra och ställa efter behag i Rom. Detta vet vi inte genom Tacitus, ty våra handskrifter slutar innan Nero for till Grekland. Men Cassius Dio har beskrivit det i sitt historieverk som började i äldsta tider och gick fram till år 229. Av detta på grekiska skrivna verk har vi kvar ungefär en femtedel.
KAP. 40 Samma år begingos i Rom två brott, som gjorde stort uppseende, det ena genom en senators, det andra genom en slafs fräckhet. Domitius Balbus hade varit pretor, var tillika af hög ålder, samt för sin barnlöshet och rikedom utsatt för stämplingar. En slägting till honom, Valerius Fabianus, bestämd till beklädande af högre embeten, understack ett falskt testamente, och tog till medbrottslingar Vinicius Rufinus och Terentius Lentinus, romerska, riddare. Dessa åter förenade med sig Antonius Primus1 och Asinius Marcellus2. Antonius var en tilltagsen man; Marcellus var, såsom en ättling af Asinius Pollio, högt ansedd och gälde för en oförvitlig man, med undantag deraf att han ansåg fattigdom såsom den svåraste olycka. Fabianus låter nu ofvannämda personer jemte några andra mindre framstående underskrifva testamentet. Detta blef i senaten bevisadt, och Fabianus, Antonius, Rufiims och Terentius straffas efter corneliska lagen*)3. Minnet af förfäderne och kejsarens böner frälste Marcellus från straff, men icke från vanära.
  1. Senare känd som Vespasianus medhjälpare.
  2. Jfr XII, 64.
  3. Lex Cornelia - en av Sullas lagar, från år 81 f.Kr., riktad mot förfalskning. Straffet varierade från landsförvisning till utstötning ur senaten. Antonius fick det senare straffet men upprättades av Galba.
  • Denna stadgade landsförvisning och konfiskering såsom straff för förfalskningar.
KAP. 41 Denna dag rigtade ett slag äfven åt Pompejus Elianus, en ung man som varit qvestor, såsom den der varit medveten om Fabiani nedrigheter; han förvistes från Italien och Spanien, der han var född. Samma skymf öfvergick Valerius Ponticus, derför att han, i stället för att öfverbevisa de anklagade inför stadsprefekten, anhängiggjort deras sak hos pretorn, för tillfället under föregifvet stöd af lagens bud, men sedan för att genom svekfullt förfarande inför rätta göra bestraffningen om intet. I senatsbeslutet intogs derjemte att »den som köpt eller sålt sig till en sådan tjenst, skulle drabbas af samma straff som den, hvilken blifvit genom offentlig dom fäld för falsk anklagelse.»  

KAP. 42 Icke långt derefter blef stadsprefekten1 Pedanius Secundus mördad af sin egen slaf, antingen derför att han nekat honom friheten för den betingade summan2, eller denne var upptänd af onaturlig kärlek till en yngling hos hvilken han icke tålde sin herre som medtäflare. Men när enligt gammal sed alla tjenare, som vistades under samma tak, borde afrättas, sammanskockade sig det lägre folket och tog så många oskyldiga i försvar, och ett uppror utbröt; inom sjelfva senaten höjde sig röster mot en så öfverdrifven stränghet, men majoriteten menade ingen förändring böra ske. Cajus Cassius*)3, af det sednare partiet, höll vid omröstningen följande tal:

  1. Jfr VI, 11.
  2. Slavar kunde samla en penningsumma (peculium) för att därmed köpa sig fria.
  3. Juristen, jfr XII, 12.
KAP. 43 »Ofta, församlade fäder, har jag varit närvarande i denna församling, när man väckt förslag till nya senatsbeslut i strid med fädernes författningar och lagar: jag har likväl icke arbetat deremot — icke emedan jag icke var säker på att man fordom i alla ärenden vidtog bättre och klokare åtgärder, och att förändringarna voro försämringar; utan för att icke af öfverdrifven kärlek till forntida sed synas för högt uppskatta mina forskningar deruti. Tillika ansåg jag mig icke böra genom täta motsägelser förstöra den vigt, om ock ringa, som min mening torde äga, för att hafva fria händer, om staten en gång tog mina råd i anspråk. Detta inträffar i dag, då en konsulär blifvit hemma hos sig dödad genom en slafs anslag, hvilka ingen hindrade eller förrådde, oaktadt det senatsbeslut ännu icke blifvit upphäfdt, som hotar hela tjenstepersonalen med dödsstraff. Besluten gerna för mig strafflöshet. Men hvem skall väl skyddas af sin värdighet*), när stadsprefektsembetet icke gjort tillfyllest? Men hvem skall väl finna skydd i antalet af sina slafvar, då Pedanius Secundus icke blifvit skyddad af sina femhundra? Hvem skall väl finna hjelp hos sitt husfolk, då detta, icke engång när de hafva något att frukta, afvänder våra egna faror? Månne, såsom några icke blygas föregifva, mördaren här hämnats sina lidanden? Emedan det väl var ärfda penningar hvarmed han slutit fördrag1, eller var det en ärfd slaf som togs från honom? Ja, låtom oss derjemte förklara att husbonden efter vår tanke med rätta blifvit dödad.»
  • Efter läsarten "At qvem" etc.
  1. Strikt efter lagen kunde en slav ej utsättas för en oförrätt, han hade inga föräldrar, kunde ej ärva, ej ha någon förmögenhet.
KAP. 44 »Önska vi att hämta bevisningsgrunder i ett fall hvarom klokare män hafva öfverlagt? Men om vi nu äfven för första gången hade att bestämma något, tron I att slafven fattat beslutet att döda sin herre, utan att låta ett hotfullt ord undfalla sig, utan att yttra något ofrivilligt? Antag att han höll sitt beslut hemligt, att ingen märkte huru han hvässade mordvapnet: månne han äfven kunde komma förbi vakten, öppna sängkammarens dörrar, upptända ljus, fullborda mordet, obemärkt af alla? Mycket som antyder den brottsliga afsigten går förut; om slafvarne angifva detta, så kunna vi lefva, en och en bland många, trygga bland rädda, och slutligen, om man måste sätta lifvet till, icke ohämnade tillbringa vår tid bland onda menniskor. Våra förfäder hyste misstroende till slafvars sinnelag, äfven om de föddes på samma egendom eller i samma hus, och genast insöpo tillgifvenhet för sina husbönder. Men sedan vi bland vårt husfolk hafva olika nationaliteter, hvilka hafva olika seder, främmande eller alls ingen gudsdyrkan, kan man blott med fruktan styra en sådan blandning. Men några skola omkomma utan skuld. Ja, ty äfven när af en slagen krigshär hvar tionde man sliter spö, draga äfven de tappra lott. Hvarje hårdt straff innehåller i sig en viss grad af orättvisa, som dock gent emot den enskilde uppväges af den allmänna nyttan.»  
KAP. 45 Ingen vågade egentligen uppträda mot Cassii mening, men förvirrade rop svarade honom från dem som beklagade antalet eller åldern eller könet och flertalets otvifvelaktiga oskuld. Likväl segrade det parti som röstade för dödsstraff. Men man kunde icke göra sig åtlydd, ty folket hade sammanrotat sig och hotade med stenkastning och brand. Då utfärdade kejsaren ett edikt, hvaruti han strängt upptuktade folket, och lät med soldatvakt stänga hela den väg der de lifdömda fördes till döden. Cingonius Varro hade röstat för att bortföra från Italien äfven de frigifne som vistats under samma tak. Detta förbjöd fursten, »på det icke ett gammalt bruk, hvars verkan medlidandet icke hade minskat, skulle ytterligare skärpas genom grymhet.»  

KAP. 46 Under samma konsuler blef Tarqvitius Priscus, anklagad af bithynerne, dömd för prejeri (utpressning), till stor glädje för fäderne, som kommo ihåg att han anklagat sin egen prokonsul Statilius Taurus*). Öfver Gallierna hölls skattskrifning af Qvintus Volucius, Sextius Africanus och Trebellius Maximus, af hvilka Volucius och Africanus på grund af sin börd täflade sinsemellan. Bägge ansågo Trebellius för ringare och satte honom derigenom öfver sig.

KAP. 47 Samma år dog Memmius Regulus1, genom sitt anseende, sin fasthet i grundsatser och sitt goda rykte så framstående som det är möjligt, då man undanskymmes af den kejserliga högheten; så att Nero under sin sjukdom, då hans omgifvande smickrare förutspådde rikets undergång, om ödets slag träffade honom, svarat att »staten hade ännu ett stöd.» På deras ifriga fråga: »Hos hvem då?» hade han tillagt: »Hos Memmius Regulus.» Regulus lefde likväl efter dessa händelser, skyddad af sitt tillbakadragna lefnadssätt, och emedan han tillhörde en slägt med nyförvärfvad glans och icke hade afundsväckande rikedomar. Detta år invigde Nero ett »gymnasium», och med grekisk artighet bestods åt riddare och senatorer äfven oljan.

Kapitel 48-65 (år 62 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.

  1. Konsul år 31, jfr V, 11, make till Lollia Paulina, XII, 22. Jfr vad som sägs om Marcus Lepidus IV, 20.