Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA ANNALER

SEXTONDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35

År 66 e. Kr.
(E. R. b. 819)

KAP. 14 Då Cajus Svetonius*)1 och Lucius Telesinus voro konsuler, blef Antistius Sosianus, såsom jag berättat**), landsförvist för sina många smädedikter mot Nero. Han fick sedan höra talas om det höga anseende angifvare vunno och om furstens blodtörstiga lynne. Sjelf af oroligt sinnelag och icke sen att begagna tillfället, förstår han att genom likheten i yttre ställning vinna Pammenes, också en landsflykting å samma ställe, ryktbar såsom astrolog och derför i vänskapsförhållande med många. Han ansåg att det icke var utan skäl, som man ofta kom med bud och förfrågningar till denne, och gör sig derjemte underrättad om att han uppbar en årlig penningsumma af Publius Antejus***). Det var honom icke heller obekant, att Antejus genom sin gunst hos Agrippina var Nero misshaglig, och att hans rikedomar voro synnerligen egnade att väcka lystnad, äfvensom att just det skälet beredt mångas undergång. Han uppsnappade derför ett bref från Antejus, och stal äfven undan en anteckningsbok, i hvilken Pammenes i dunkla anspelningar hade beräkningen af hans födelsedag och framtida öden hemligen upptecknade. Då han tillika träffade på en uppgift öfver Ostorius Scapulas2 födelse och lif, skref han till fursten »att han hade stora och för hans väl vigtiga saker att omtala, om han endast hade erhållit en kort befrielse från landsflykten. Ty Antejus och Ostorius hotade staten och sysselsatte sig med forskningar öfver sitt och kejsarens öde.» Genast afskickades fartyg, och Sosianus blef skyndsamt afhämtad. Och sedan hans angifvelse blef bekant, ansågos Antejus och Ostorius snarare som dömda än blott anklagade, så att ingen ville underteckna Anteji testamente; men Tigellinus hade redan tidigare gifvit Antejus det rådet att icke uppskjuta uppsättandet af sin sista vilja. Han tog förgift, men förargad öfver dess långsamma verkan, öppnade han ådrorna och påskyndade så döden.

  1. Den kände fältherren, jfr XIV, 29. Understödde sedan Otho.
  2. XII, 31 och XIV, 48.

 

KAP. 15 Ostorius lefde den tiden på en aflägsen landtegendom i ligurernes land. Dit skickades en centurion att påskynda hans död. Anledningen, till brådskan var den, att Ostorius, som hade stort rykte som krigare och i Britannien vunnit medborgarekronan*), dessutom utrustad med stor kroppsstyrka och vapenskicklighet väckte hos Nero den fruktan, att han skulle anfalla honom som alltid var rädd och nu än mera uppskrämd af den nyss upptäckta sammansvärjningen. Så snart centurionen afskurit all möjlighet att komma undan från landtgården, låter han Ostorius veta regentens befallning. Han vänder då mot sig sjelf den starka arm han ofta pröfvat mot fiender. Men då ådrorna, fastän afskurna icke gåfvo ifrån sig nog blod, begagnade han en slaf till hielp så pass, att han stadigt kunde höja dolken, tryckte till hans hand och räckte fram sin hals.

KAP. 16 Äfven om jag hade att berätta om utländska krig och om personer, som under nästan enahanda omständigheter dött för staten skulle jag sjelf dock hafva fått nog af sådant, och jag kunde vänta ledsnad hos andra som icke uthärda att se, huru medborgare vandra en visserligen hedrande, men dock tung och utan afbrott fortgående väg till grafven. Men nutidens slafviska undergifvenhet och strömmarna af medborgares utgjutna blod nedslå sinnet och göra det beklämdt. Och från deras sida som taga kännedom om dessa händelser vill jag icke göra anspråk på något annat rättfärdigande, än att de icke hata dessa menmskor som så utan motstånd gå till döden. Detta var en gudarnes straffdom öfver Rom, hvilken man icke kan affärda genom att omnämna den en enda gång, liksom då det är fråga om krigshärars nederlag eller städers intagande. Så mycket kan man ju göra för ryktbara mäns hågkomst hos eftervärlden, att liksom deras likbegängelse skiljer sig från den stora hopens, man låter dem, vid berättelsen om deras sista stunder, undfå och behålla en egen minnesruna.1

  1. Liknande tankar i IV, 32-33.
KAP. 17 Ty inom få dagar derefter dödades i samma följd Anneus Mela, Cerialis Anicius1, Rufrius Crispinus2 och Cajus Petronius3, bland hvilka Mela och Crispinus voro romerska riddare med senatorisk rang. Ty den sednare, som fordom varit befälhafvare för lifvakten*) och hedrad med en konsuls hederstecken, men nyligen blifvit anklagad för sammansvärjning och förjagad till Sicilien, dödade sig sjelf vid underrättelsen om att man fordrade hans lif. Mela, född af samma föräldrar som Gallio4 och Seneca, hade af en bakvänd ärelystnad afhållit sig ifrån att söka embeten: han ville såsom romersk riddare täfla med konsularer i betydenhet. Derjemte trodde han vägen till förvärfvande af rikedom blifva kortare, om han såsom prokurator skötte furstens egendomar. Han var äfven fader till Anneus Lucanus5 — något som mycket bidragit att skaffa honom ett namn. Efter dennes död anstälde han sträng undersökning af hans qvarlåtenskap, och retade derigenom Fabius Romanus, en af Lucani bästa vänner, att blifva hans anklagare. Man uppger utan grund att fader och son gemensamt vetat af sammansvärjningen, i det man efterhärmar ett bref med Lucani handstil. Nero undersökte det och lät bära det till honom; han trängtade efter hans rikedomar. Men Mela öppnade ådrorna — den genaste vägen då för tiden att sluta sitt lif — sedan han uppsatt sin sista vilja, hvarigenom han, för att få behålla återstoden, anordnade en stor summa åt Tigellinus och dennes måg Cossutianus Capito6. Liksom ville han besvära sig öfver sin orättvisa död, skall han i sitt testamente vidare hafva skrifvit »att han doge utan någon giltig anledning till straff, men Rufrius Crispinus och Anicius Cerialis deremot finge lefva, ehuru de voro furstens fiender.» Man ansåg detta uppsåtligen uppgifvet med afseende på Crispinus, emedan han redan blifvit aflifvad, och med afseende på Cerialis, att han måtte blifva dödad. Icke långt derefter bar han hand på sitt eget lif och blef mindre beklagad än de andra, emedan man ännu kom ihåg att det varit han som yppat sammansvärjningen för Cajus Cesar**).
  1. XV, 74.
  2. XI, 1.
  3. Säkerligen författaren till Satyricon, vari Trinalchios gästabud ingår. Egendomligt är att Tacitus intet säger om hans författarskap. Jfr Henrikson: Antikens historier II, s. 245.
  4. XV, 73.
  5. XV, 49.
  6. Jfr XIV, 48.
  • Se 12 b. 42 k.
  • Denna sammansvärjning ägde rum år 40.
KAP. 18 Hvad Cajus Potronius angår, måste jag gå något tillbaka i tiden. Ty han brukade tillbringa sin dag under sömn, om natten åter skötte han sina pligter och nöjen. Och liksom andra vunno anseende genom omtanke, så gjorde sig denne ett namn såsom dagdrifvare, men han blef dock icke, såsom många hvilka förstöra sin egendom, ansedd som en rucklare och slösare, utom som en man af förfinad njutningslystnad. Ju mer sjelfsvåldiga hans ord och gerningar voro, och ju mer de vittnade om bristande aktgifvande på sig sjelf, dess angenämare intryck gjorde de genom sin förmenta naturlighet. Såsom prokonsul i Bithynien och sedan som konsul, visade han sig verksam och ärendena vuxen. Sedan försjönk han åter i laster, eller gaf sig skenet deraf, och blef af Nero upptagen bland hans få förtrogna vänner, såsom den der var en mästare i förfinad njutning: i sitt öfverflöd ansåg han blott det angenämt och njutningsrikt som Petronius rekommenderat honom. Häraf blef Tigellinus atundsjuk på honom i hvilken han såg en medtäflare, den der i fråga om njutning var honom i skicklighet öfverlägsen. Derför vänder han sig till furstens böjelse för grymhet, för hvilken hans öfriga lidelser måste vika, förebrår Petronius hans vänskap med Scevinus, mutade en slaf att angifva honom, beröfvade honom tillfälle till försvar och lät kasta största delen af hans husfolk i fängelse.  
KAP. 19 Just i samma dagar hade kejsaren begifvit sig till Campanien, och Petronius, som hunnit ända till Cume, hölls der i fängsligt förvar. Men han uthärdade icke längre att sväfva mellan fruktan och hopp. Dock brådskade han icke med att göra slut på sitt lif, utan än lät han, efter som det föll honom in, förbinda de öppnade ådrorna, än åter öppna dem, hvarunder han samspråkade med sina vänner, dock icke om allvarliga saker eller i akt och mening att bereda sig ett namn för sinnesstyrka. Äfven åhörde han hvad man hade att meddela, och det handlade icke om själens odödlighet och filosofiens läror, utan de uppläste lättsinniga stycken och lekande verser. Somliga af sina slafvar öfverhopade han med gåfvor, andra med stryk. Han gick äfven till bords och njöt af sömn, för att gifva sin tvungna död utseende af någonting tillfälligt. Icke ens i sitt testamente gjorde han som de flesta lifdömda — smickrade Nero eller Tigellinus eller någon annan af de mäktiga, utan han lemnade noggranna beskrifningar på furstens skändligheter, men nämde blott de för onaturliga laster kända männen och qvinnorna, och beskref dessutom hvarje ny uppfinning i otukt. Detta förseglade han och skickade till Nero. Han sönderbröt också sin sigillring, att den icke sedan skulle kunna användas till förföljelser mot andra.  
KAP. 20 Under det Nero var oviss om på hvad sätt beskaffenheten af hans nattliga orgier blifvit bekant, kom han att tänka på Silia, som var mycket bekant genom sitt giftermål med en senator och af honom sjelf använd till all slags liderlighet och synnerligen god vän till Petronius. Hon drifves i landsflykt, såsom den der icke förtegat hvad hon sett och erfarit, men egentligen af personligt hat. Men Minucius Thermus, som varit pretor, offrade han åt Tigellini ovilja, emedan en af Thermi frigifne hade framkommit med några förolämpande uppgifter om Tigellinus, — något som han fick umgälla med tortyr, hans patron med en oförtjent död.  

KAP. 21 Sedan Nero nu låtit aflifva så många lysande män, lyste det honom slutligen att utrota sjelfva dygden, i det han dödade Thrasea Petus*) och Barea Soranus**), hvilka bägge han af gammalt hatade, men i afseende på Thrasea kommo ytterligare flera orsaker. Denne hade nämligen, såsom jag omtalat***), lemnat senaten, när Agrippinas sak var före, och dessutom egnat de juvenaliska spelen föga verksamt deltagande. Och denna förolämpning trängde så mycket djupare, som samme Thrasea i sin födelsestad Patavium****), vid uppförandet af de forntida, genom trojanen Antenor1 stiftade spelen, uppträdt i tragisk drägt och sjungit. Äfven hade han, samma dag som pretorn Antistius2 för smädelser mot Nero dömdes till döden, talat för mildare åtgärder och genomdrifvit dem. Och när gudomlig ära tilldömdes Poppea, höll han sig med flit undan och var icke med vid begrafningen. Att detta icke råkade i glömska, derför sörjde Capito Cossutianus. Utom det att Capitos sinne var böjdt för allt ondt, var han Thrasea gramse, emedan han blifvit störtad genom dennes mäktiga röst, som understödde cilicernes sändebud, då de anklagade honom för utpressningar3.

  1. Enligt traditionen Pataviums grundläggare, Livius 50, 1; Vergilius: Aeneiden 1, 247. Patavium var också Livius födelsestad, känd för sin gammaldags sedesstränghet. Patavinitas blev ett ord för just gammal sträng moraluppfattning.
  2. XIV, 48.
  3. Jfr XIII, 33, ehuru Thrasea ej nämns i det sammanhanget.

KAP. 22 Ja, han framlade äfven den beskyllningen, »att Thrasea vid årets början undveke att aflägga den sedvanliga eden1; han infunne sig icke vid förbönernas hållande, ehuru han, såsom en af femtonmännen, hade ett prestembete; han hade aldrig offrat för furstens lif eller gudomliga röst. Han som fordom alltid varit på sin plats och outtröttlig att äfven vid senatens vanliga öfverläggningar låta höra sitt ja eller nej — han hade icke på tre års tid infunnit sig i senaten, och helt nyligen, då man sprungit i kapp för att tukta Silanus och Vetus, hade han hellre sysselsatt sig med sina klienters enskilda angelägenheter. Detta stötte på afsöndring, partisinne och, om flera togo sig till detsamma — krig. Liksom fordom, sade han, staten, längtande efter tvedrägt, pratade om Cajus Cesar och Marcus Cato2, så talar den nu om dig, Nero, och Thrasea. Han har också sina anhängare, eller rättare drabanter, hvilka visserligen ännu icke härma hans trotsiga sätt att omrösta, men väl hans yttre uppträdande och åtbörder, styfva och dystra, för att kunna förebrå dig för lättfärdighet. Han är den ende som icke vårdar sig om ditt lif, icke ärar dina konstnärliga prestationer. Furstens lycka frågar han icke efter: månne han då icke äfven är fullt belåten med hans sorger och smärtor? Att icke anse Poppea för gudomlig förråder samma lynne, som vägrar att svärja på den förgudade Augusti och Julii förordningar. Han föraktar de heliga bruken, lagarna upphäfver han. Uti provinserna, vid härarna läser man alltför noga romerska folkets dagblad för att få veta hvad Thrasea icke har gjort. Antingen må vi sluta oss till denna (republikanska) författning, om den är bättre, eller också må vi fråntaga orostiftarne deras ledare och förman. Den skolan har uppammat Tuberoner3 och Favonier4 — namn som äfven för dåtidens fria samhällsskick voro föga behagliga. För att störta regeringen höja de frihetens fana, men hafva de väl störtat det bestående, skola de vända sig mot friheten sjelf. Förgäfves har du röjt Cassius5 ur vägen, om du tänker låta en Bruti likar växa till och verka. Men slutligen, låt icke någon skrifvelse afgå angående Thrasea; låt senaten blifva skiljedomare emellan oss.» Nero retar derjemte Cossutiani hämdgiriga sinne, och gifver honom till hjelp en väldig talare, Marcellus Eprius6.

  1. Vid kejsarens handlingar.
  2. Cato - med tillnamnet Uticensis, efter den stad i Afrika där han begick självmord (ett sådant exempel på effektsökande död som Tacitus med ogillande nämner i Agricola, jfr anm. till XIV, 12). Cato var stoikernas förebild.
  3. Tubero - motståndare till graccherna, stoiker, deltagare i diskussionen i Cicero: De republica.
  4. Favonius tillhörde optimaterna, dödad vid Philippi, imiterande Cato.
  5. Jfr kap. 7.
  6. Jfr XII, 4.

KAP. 23 Men en romersk riddare Ostorius Sabinus hade redan för egen räkning instämt Barea Soranus, med anledning af hans prokonsulat1 i Asien, hvarest han genom rättvisa och verksamhet ökat furstens harm, äfven derför att han arbetat på att upprensa ephesiernes hamn och lemnat utan straff det våldsamma motstånd som pergamenska staten gjorde för att hindra kejsarens frigifna slaf Acratus att föra bort bildstoder och målningar. Men som beskyllning användes hans vänskap med Plautus*)2 och hans intriger att vinna provinsen för sina nya planer. Man valde för domen just den tiden då Tiridates infann sig för att mottaga väldet öfver Armenien: för att under det allmänna talet om utländska förhållanden skymma undan det inhemska, brottet; eller också ville han framhålla regentens höghet genom mordet på lysande män, liksom vore det ett storverk värdigt en konung.

  1. Soranus hade varit konsul år 52 (XII, 53) och prokonsul 61-62.
  2. Dödad år 62  XIV, 59.
KAP. 24 När nu alla menniskor strömmade ut för att mottaga fursten och skåda konungen, fick Thrasea icke vara med vid mottagningen. Man fälde dock icke modet, utan uppsatte en skrift till Nero, hvaruti han begärde att få del af hvad som lades honom till last, och försäkrade att han skulle rentvå, sig, om han fått kännedom om beskyllningarna, och tid att vederlägga dem. Nero grep hastigt efter denna skrift, ty han hoppades att Thrasea i sin förskräckelse skrifvit något, hvarigenom han gjorde furstens höghet ännu större och nedsatte sin egen ära. Men då detta icke var händelsen, och han dertill kände en viss bäfvan för den oskyldiga mannens ansigte, ädla sinne och frimodighet, låter han församla fäderne.  
KAP. 25 Thrasea öfverlade då med sina närmaste vänner, om han skulle försöka ett försvar eller icke bry sig derom. Han fick höra råd af alldeles motsatt innehåll. De som ville att han skulle visa sig i rådsförsamlingen sade sig vara »fullt säkra på hans sinnesstyrka; allt hvad han kom att säga kunde blott öka hans ära; endast tröga och rädda själar ville se sina sista stunder insvepta i mörker. Folket skulle få se huru en man ginge döden till mötes, senaten skulle få höra ord liksom från en gud och mer än menskliga; genom sjelfva det underbara kunde äfven en Nero känna sig bevekt. Men om han också framhärdade i sin mordlystnad, så vore åtminstone säkert att efterverlden förvarade minnet af dem, som dött med ära, på helt annat sätt, än af dem som gått under, förstummade af feghet.  

KAP. 26 De som deremot röstade för att han hemma skulle afbida förloppet, hade samma öfvertygelse om Thrasea sjelf, men »befarade gäckeri och skymford; han borde förskona sina öron för smädelser och förolämpningar. Icke blott Cossutianus och Eprius stode rustade till brott; der funnes kanhända äfven personer som i sin vildsinthet vore färdiga att handgripligen utdela slag; och af fruktan deltoge äfven de bättre. Senaten, för hvilken han varit en prydnad, borde han hellre förskona för en så vanärande skymf och låta det vara obekant vid hvilket beslut fäderne skulle hafva stadnat, om Thrasea uppträdt inför dem som anklagad. Fåfängt gjorde de sig det hoppet, att en Nero skulle känna blygsel öfver sina nedrigheter; snarare hade man att frukta det hans raseri skulle vända sig mot hans maka, dotter och hans öfriga anförvandter. Derför skulle han, skyddad för skam och vanära, möta döden lika ärofullt som de, efter hvilkas exempel och läror han vandrat genom lifvet*).» Vid öfverläggningen befann sig en eldig ung man, Rusticus Arulenus, som af begär efter utmärkelse erbjöd sig »att protestera mot senatens beslut.» Ty han var folktribun1. Thrasea afböjde hans ädla uppsåt: »Han skulle icke inlåta sig i ett fruktlöst företag, som icke båtade den anklagade, men kunde blifva olycksbringande för den som protesterade. Han hade gjort upp sin räkning med lifvet, och den lefnadsordning han under så många år oafbrutet hållit borde han icke uppgifva. Han åter stode vid början af sin bana och kunde obekymrad möta framtiden. Han skulle på förhand noga öfverväga hvilken väg han skulle inslå, när han under så svåra tidsförhållanden grepe in i offentliga ärenden; han sjelf åter ville låta egen eftertanke afgöra om han borde uppträda i senaten.»

  • Thrasea tillhörde den stoiska skolan.
  1. Under principatet hade dock kejsaren - genom "tribunicia potestas", sin tribunsmakt - sista ordet. Jfr I, 77 och VI, 47.
KAP. 27 Men följande dagen uppstäldes två fullt väpnade kohorter af lifvakten i det åt Venus genetrix helgade templet. En hop borgare hade besatt ingången till senaten, väpnade med svärd som de icke dolde; här och der på torgen och i basilikerna stodo truppafdelningar. Emellan dessa med deras hotande blickar inträdde senatorerne i rådsförsamlingen och åhörde derpå kejsarens tal, som framfördes af hans qvestur. Utan att särskildt namngifva någon, förebrådde han fäderne »att de försummade sina pligter som statens tjenare, och med deras exempel för ögonen visade också de romerska riddarne brist på verksamhet. Ty hvad underligt vore att man icke infunne sig från aflägsna provinser, när många som beklädt konsulat och prestembeten hellre egnade sig åt vården om sina sköna trädgårdar?» Detta var så att säga ett vapen som åklagarne skyndade att använda.  

KAP. 28 Och sedan Cossutianus gjort början, fortsatte Marcellus att med ännu större häftighet ropa »att det gälde statens vigtigaste lifsfrågor; genom de underordnades uppstudsighet aftoge regentens mildhet. Alltför medgörliga hade fäderne hittills varit, då de låtit den affälliga Thrasea och hans lika galna måg Helvidius Priscus1 tillika med Paconius Agrippinus, som ärft sin faders hat2 till furstarne, och Curtius Montanus, som hade till yrke att skrifva nedriga dikter, ostraffadt drifva sitt spel. Han fordrade att se konsularen i senaten, presten vid bönerna, medborgaren vid edens afläggande; i annat fall hade Thrasea brutit mot fädernes stadgar och heliga bruk, och iklädt sig en uppenbar förrädares och fiendes skepnad. Han, som varit van att spela rolen af senator och beskydda furstens vedersakare, kunde nu slutligen komma och låta höra de förbättringar och ändringar han ansåg behöfliga. De skulle lättare stå ut med hans klander öfver ett och annat, än uthärda en tystnad som vittnade om att han fördömde alltsammans. Månne den öfverallt i hela verlden rådande freden eller härarnas segrar utan förlust icke fölle honom i smaken? En man som ängslade sig för statens väl, som ville hafva torgen, teatrarna, templen, till ödemarker, som hotade med att utvandra3 — honom skulle de icke bereda framgång i hans dåliga och ärelystna försök. För honom funnes här icke mer några beslut, några embeten, något Rom. Han borde upphöra att lefva i detta samhälle, som han långt för detta upphört att älska, nu till och med att se.»

  1. Antagligen icke densamme som nämns XII, 49 och XIII, 28.
  2. Hans fader Paconius nämns III, 67. Möjligen anklagades han för samröre med Sejanus.
  3. Fourneaux jämför Coriolanus hos Shakespeare: "I banish you." (akt 3, scen 3.)
KAP. 29 Marcellus var i sig sjelf bister och hotfull att skåda, men när han under dessa och dylika uttryck stormade med rösten, hvarvid hans ansigte lågade, och hans ögon sköto blixtar, då erfor senaten icke mer sin gamla, genom de ofta återkommande farorna vanliga nedslagenhet, utan den kände en ny, ännu djupare bäfvan vid åsynen af soldaternes armar och vapen, hvarjemte Thraseas egen vördnadsvärda gestalt sväfvade för deras syn. Några beklagade äfven »Helvidius, som, ehuru oskyldig, skulle lida för slägtskapen. Hvad hade man att förebrå Agrippinus? Jo endast faderns sorgliga öde; enär äfven denne lika oskyldig fallit ett offer för Tiberii grymhet. Ja, Montanus, en beskedlig ung man, som icke skrifvit någon smädedikt, förvisades ur landet, emedan han visat prof på snillegåfvor.»  

KAP. 30 Emellertid inträder Ostorius Sabinus, Sorani åklagare, och talar först om hans »vänskap med Rubellius Plautus och att han skött prokonsulatet öfver Asien, i förhållande till vigten af denna plats, mera till sin fördel, än till statens bästa, i det han underhållit söndringen emellan staterna.» Detta var gamla bekanta saker. Men någonting af färskare dato och ett medel att inblanda dottern i förföljelsen mot fadern var påståendet »att hon utdelat penningar bland magerne.» Utan tvifvel hade detta kommit sig af Servilias — så hette flickan—barnsliga tillgifvenhet; ty af kärlek till fadern, men tillika med sin ålders obetänksamhet hade hon förfrågat sig — dock blott om husets välgång, och huruvida Nero skulle vara lätt att försona, eller om undersökningen i senaten icke medförde något hotande. Hon blef således kallad till senaten. Framför konsulernes tribunal stodo de emot hvarandra: å ena, sidan den åldrige fadern, och å andra sidan den knapt tjugoåriga dottern, som nyligen blifvit enka genom sin mans, Annius Pollios1, förvisning*), öfvergifven och icke ens vågande se på fadern, hvars farliga belägenhet hon tyckte sig hafva förvärrat.

  1. XV, 56.

KAP. 31 När då åklagaren frågade om hon sålt sina brudsmycken, eller tagit kedjan af halsen för att skaffa penningar till företagande af besvärjningen, föll hon först under lång gråt och tystnad till golfvet, sedermera omfattade hon altarena och sade: »Inga onda gudamakter har jag åkallat, inga besvärjningar har jag gjort, och ingenting annat bad jag om i min olyckliga bön, än att du Cesar*) och J fäder skullen bevara denna min älskade faders lif. Ädelstenar, kläder, yttre tecken på mitt stånd har jag gifvit lika beredvilligt som mitt blod och mitt lif, i fall man fordrat det. Dessa der, som ända till denna stund varit mig obekanta, må besinna hvad namn, hvad yrke de hafva. Jag har aldrig nämt fursten annat än som en gudomlighet. Likväl vet min olyckliga fader ingenting om detta; är det ett brott, är jag ensam den skyldiga.»

  • Hon vänder sig till kejsarens bild.
  1. du Caesar - så tilltalades kejsaren stundom i sin frånvaro.
KAP. 32 Medan hon ännu talade, föll Soranus in och ropade »att hon icke hade rest med honom till provinsen, hon kunde för sin ålder icke vara bekant med Plautus; hon hade icke varit invecklad i beskyllningen mot mannen; som hon endast var anklagad för öfverdrifven barnslig kärlek, borde de skilja henne från målet, och låta honom undergå sitt öde, hurudant det nu måtte blifva.» I detsamma ville han kasta sig i den framskyndande dotterns armar, men liktoreme stälde sig i vägen och hindrade dem bägge. — Derefter fingo vittnena framträda, och lika mycket medömkan »om den hårda anklagelsen framkallat, lika mycken förbittring uppväckte vittnet Publius Egnatius. Denne var Sorani skyddsling och hade nu blifvit köpt att förderfva sin vän. Han bar framför sig stoiska skolans skylt och var öfvad att i skick och ansigtsuttryck antaga utseende af en hederlig man, men i hjertat var han trolös, svekfull, mån om att dölja sin girighet och tygellöshet. Detta blef sedermera förmedelst penningar uppdagadt och tjenade till ett varnande exempel, att man bör taga sig till vara lika väl för personer som äro anstuckna af svekfullhet och nedsjunkna i laster, som för dem hvilka gifva sig sken af ädla egenskaper, men äro falska och bedrägliga vänner.  
KAP. 33 Samma dag lemnade dock ett exempel äfven af heder. Cassius Asclepiodotus, en genom rikedom betydande man bland bithynerne, hade under Sorani välmaktstid visat honom mycken tillgifvenhet, och dermed upphörde han icke heller efter hans fall, hvarför han blef beröfvad sin egendom och drifven i landsflykt — så likgiltiga äro gudarne i fråga om exempel till godt och ondt! Thrasea, Soranus och Servilia fingo den nåden att välja dödssätt. Helvidius och Paconius jagas ur Italien. Montanus öfverlemnades åt sin fader, med förbud att använda honom i offentliga värf. Åklagarne Eprius och Cossutianus fingo hvardera fem miljoner, Ostorius en miljon tvåhundra tusen sestertier och qvestors embetstecken.  

KAP. 34 Då blef, när det redan skymde, konsulns qvestor skickad till Thrasea, som bodde i sin park. Han hade hos sig en stor samling lysande män och fruntimmer, men sysselsatte sig mest med Demetrius, som hyllade den cyniska skolan. Så vidt man kan sluta till af hans allvarliga min och af hvad man hörde, då de talade något högre, var han med denne inbegripen i en undersökning om själens väsende, om andens och kroppens skilsmässa, då just en af hans bästa vänner, Domitius Cecilianus, kom och omtalade för honom vid hvilket beslut senaten stadnat. Då de närvarande nu började gråta och jämra sig, uppmanar Thrasea dem att skyndsamt aflägsna sig och icke genom deltagande i en dömd menniskas öde ådraga sig förföljelser. Arria, som ville dela sin mans sista stunder och följa sin moder Arrias1 exempel, uppmanar han att behålla lifvet och icke beröfva deras gemensamma dotter hennes enda stöd.

  1. Begick självmord år 42 tillsammans med sin make Caecina Paetus som dömts för delaktighet i en sammansvärjning mot Claudius. Jämför sammanfattningen av åren 38-47.

KAP. 35 Derpå skred han fram i pelargången och träffade der på qvestorn; han var nästan glad, då han fått veta att hans måg Helvidius endast uteslöts från Italien. Sedan han afhört senatens beslut, för han Helvidius och Domitius med sig in i sängkammaren. Här framräcker han ådrorna på bägge armarna, och sedan han fått blodet att rinna, låter han det stänka på golfvet, ber qvestorn komma närmare och sägor: »Vi offra åt Jupiter befriaren.» Skåda, unge man, och må gudarne icke låta det vara ett förebud; men du är född under sådana tider, då det kan vara godt att härda sin själ med exempel af sinnesstyrka. Då blodets långsamma afrinnande förorsakade svåra qval, vände han mot Demetrius .....

Återstoden fattas. Troligt är att denna bok omfattat tiden till år 68, der första boken af »Taciti Historier» vidtager.

Bertil Cavallins kommentarer

Så slutar alltså bok XVI - den sista vi har kvar. Om det nu verkligen är den sista boken i Annalerna är inte lika säkert. Antika vittnesbörd säger att Historiae och Annales tillsammans upptog trettio böcker. Man brukar i Annalerna tala om hexadisk komposition: sex om sex, och antar att Historiae omfattade tolv böcker, Annalerna arton. (Jfr Syme: Tacitus, s. 263 och 686 f.) Många anser att Historiae upptog fjorton böcker.

Hur som helst: det verkar knappast troligt att Tacitus i ca fyrtio kapitel skulle ha sammanpressat händelserna fram till Neros död - ty så långt gick Annalerna. Ungefär samtidigt med de i bok XVI skildrade rättegångarna kom Tiridates till Rom och fick makten över Armenien. Revolten i Judéen började. Nero for till Grekland. Helius styrde i Rom med Polyclitus som medhjälpare.

År 67 Lucius Fontejus Capito och Gajus Julius Rufus var konsuler. Vespasianus får kommandot i Judéen, hans son Titus biträder honom. De besegrar Josephus, som har skildrat detta krig på grekiska. Kalendern ändras så att alla spel infaller det året. Kejsaren rövar statyer och andra konstverk. Corbulo tvingas till självmord. "Jag förtjänade det", ska han ha sagt - han skulle ej ha varit Nero så trogen. Också andra faller offer. Nero påbörjar en kanal genom Korintiska näset och förklarar Grekland fritt.

År 68 Tiberius Silius Italicus - skalden - och Marcus Galerius Turpilianus var konsuler. Vespasianus har fortsatta framgångar, gör förberedelser för att inta Jerusalem. Nero får veta att en sammansvärjning har bildats i Rom och beger sig raskt till staden. Ett hål görs i stadsmuren för hans triumfvagn. Sedan far han till Neapel där han får budet om Vindex resning i Gallien. Också Galba sätter sig i rörelse, mån om sin egen säkerhet; före sin död hade Vindex underhandlat med Galba i Spanien. Vindex hade nämligen inga romerska trupper och hans läge blev allvarligt när legaten i övre Germanien Lucius Rufus (XV, 23) tågade mot honom. De båda ska ha kommit överens, men ej deras trupper: strid började och Vindex begick självmord.

Nero handlade under förvirring och tvekan. Tydligen blev han förfärad när han insåg allvaret. När gardet övergav honom begick han sitt teatraliska självmord, jfr Henrikson: Antikens historier II, s. 249 ff.

Så följde det "långa, enda år" (Dialogus 17, 3) som skildras i Historiae: trekejsaråret, när "Servius Galba var konsul för andra gången tillsammans med Titus Vinius, ett år som förde med sig bådas död och nästan betydde Roms undergång" (Historiae l, 11).

Tillbaka till Annales förstasida.