Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 
 

 


Örjan Martinsson

FEMTONDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74

År 63 e. Kr.
(E. R. b. 816)

KAP. 23 Då Memmius Regulus1 och Verginius Rufus2 voro konsuler, fick Nero med Poppea en dotter, som han emottog, med mer än mensklig glädje och gaf namnet Augusta. Äfven Poppea fick samma tillnamn. Förlossningen skedde i kolonien Antium, der han sjelf sett dagen. Senaten hade redan åt gudarnes vård anbefalt Poppeas lifsfrukt och å statens vägnar afgifvit löften, hvilka nu i rikligt mått inlöstes. Dertill kommo tacksägelsefester och ett tempel åt »fruktsamheten», och man beslöt en täflingsstrid efter mönstret af de actiska religionsfesterna3, äfvensom att gyllene bildstoder af lyckans gudinnor skulle uppställas på den capitolinska Jupiters tron; circensiska spel skulle gifvas vid Antium för den claudiska och domitiska slägten, liksom för den juliska i Boville4. Allt detta var hastigt öfvergående, då barnet dog, innan det uppnådde fyra månader. Åter rörde det låga smickret på sig, ty man beslöt åt henne gudomlig ära5, offer, tempel och en prest. Och liksom han varit öfverdrifven i glädjen, var han ock utan måtta i sorgen. Det anmärktes att, då senaten straxt efter barnets födelse strömmade ut till Antium, Thrasea icke fick tillträde, och att han med orubbadt mod upptog skymten som ett förebud till en snart stundande brådöd. Straxt derpå skall kejsaren hafva haft ett yttrande, hvaruti han i Senecas närvaro berömde sig af »att hafva försonat sig med Thrasea», och Seneca skall hafva lyckönskat honom. Af denna anledning växte äran, men också farorna för de utmärkta männen.
  1. Son till den XIV, 47 nämnde.
  2. Ståthållare i övre Germanien 68 e.Kr. Dog 97, efterträddes av Tacitus som höll lovtalet över honom.
  3. Actiumfesten - instiftad av Augustus i Nicopolis (Segerstaden) mitt emot Actium. Jfr II, 53.
  4. Bovillae - tio romerska mil från Rom, på Via Appia. Bovillae ansågs ha Alba Longa som moderstad. Julus, Albas grundare, ansågs som juliska släktens anfader. Jfr II, 41.
  5. XVI, 6 kallas barnet gudomligt.
    6.
 
KAP. 24 Emellertid kommo vid vårens början parthernes sändebud1 och medförde uppdrag från konung Vologeses och bref i samma syfte: »Han ville nu afstå sina förra, så ofta framstälda anspråk på Armenien, emedan gudarne, som befalde äfven öfver mäktiga folk, icke utan skymf för romarne velat lemna partherne besittningen deraf. Nyligen hade han låtit den inneslutna Tigranes, sedermera Petus och legionerna oskadda tåga sin väg, oaktadt han kunnat tillintetgöra dem. Sin makt hade han tillräckligt ådagalagt, men äfven visat prof på mildhet. Tiridates skulle icke undandraga sig att komma till hufvudstaden för diademets mottagande, om han icke hindrades af sina presterliga åligganden. Han ville träda intill fanorna och furstens bild för att der i soldaternes åsyn mottaga invigningen till konungadömet.»
  1. Jfr kap. 14.

KAP. 25 Med anledning af ett sådant bref ifrån Vologeses, tillfrågades centurionen, som kommit med sändebuden, hurudan ställningen vore i Armenien, emedan Petus skref i motsatt anda, som stode allt väl till. Han svarade att alla romare hade lemnat landet. Då förstod man barbarernes hånfulla beteende — att bedja om det som de tagit med våld, och Nero höll med statens förnämsta män en öfverläggning antingen man skulle välja ett farligt krig eller en vanhederlig fred. Ingen tvekan rådde om kriget. Corbulo, som under så många år lärt känna soldater och fiender, fick ledningen deraf, af fruktan att en annans okunnighet skulle förorsaka något nytt misstag, alldenstund man icke varit belåten med Petus. — De fingo således återvända med oförrättadt ärende, men erhöllo likväl skänker för att ingifva dem den förhoppningen att, om Tiridates sjelf framfört sina böner, skulle han icke förgäfves göra samma anhållan. Syriens förvaltning öfverlemnades åt Cajus Cestius, krigsmakten åt Corbulo, som till förstärkning erhöll femtonde legionen, hvilken under Marius Celsus tillkallades från Pannonien. Bref afsändes till tetrarcher1, konungar2, prefekter, prokuratorer och pretorer i angränsande provinser »att lyda Corbulos befallningar»; denne fick nära nog lika vidsträckt makt, som romerska folket gifvit Cnejus Pompejus, då han skulle utföra kriget mot sjöröfrarne3. Ehuru Petus vid sin återkomst fruktade att blifva onådigt emottagen, nöjde sig kejsaren med att skämtsamt håna honom i ungefär följande ordalag: »Han förläte honom genast, att icke han, som var så lättskrämd, skulle af en långvarigare ängslan blifva sjuk.»
  1. Här avses furstar under kunglig rang.
  2. Sådana som de XIII, 7 och XIV, 26 nämnda.
  3. Sjörövarna - Genom lex Gabinia år 67 f.Kr. fick Pompejus i det närmaste fria händer mot piraterna. På tre månader rensade han medelhavet.
    4.
KAP. 26 Fjerde och tolfte legionerna, hvilka efter förlusten af de tappraste och genom den skräck som intagit de öfriga befunnos föga dugliga till strid, lät Corbulo gå öfver till Syrien, men sjette och tredje, som bestod af friskt och genom många och lyckliga strapatser härdadt manskap, förde han derifrån till Armenien. Han förstärkte sig med femte legionen, som legat i Pontus och icke haft någon del i nederlaget, vidare med den nyligen ankomna, femtonde legionen och några vexiller utvaldt manskap från Illyrien och Egypten, ytterligare med hela bundsförvandtsrytteriet och kohorterna samt konungarnes hjelptrupper, hvilka blifvit församlade vid Melitene, der han gjorde anstalt att öfvergå Eufrat. Efter sedvanliga reningsoffer1 sammankallar han krigshären, börjar ett ståtligt tal om kejsarens högsta ledning2 och sina egna bedrifter, tillskrifver motgångarna Peti oskicklighet, — allt med mycken värdighet, som hos krigaren fick ersätta vältaligheten.
  1. Med suovetaurilia, jfr VI, 37. Se också Henrikson: Antikens historier II, s. 22.
  2. Auspicier - varje romersk här opererade formellt under kejsaren.
    3.
KAP. 27 Straxt derpå anträder han marschen i samma riktning som Lucullus fordom inträngt1, men undanröjde först de hinder som under tidernas längd gjort vägarna ofarbara. Han afvisade icke de sändebud som instälde sig med anbud om fred från Tiridates och Vologeses, utan lät dem åtföljas af centurioner med icke särdeles hårda uppdrag: »Ännu hade det icke kommit så långt att en strid vore nödig såsom den sista utvägen. Romarne hade rönt många, partherne några fraingångar, — allt till varning för öfvennod; derför vore det för Tiridates önskvärdt att erhålla till skänks ett af härjningar oberördt rike, äfvensom Vologeses bättre skulle genom förening med Rom, än genom ömsesidiga förluster sörja för parthernes folk. Han visste huru mycken tvedrägt rådde inom landet, och huru okufliga och obändiga de folkstammar voro som han styrde, hans herre deremot hade åt alla sidor orubbad fred och endast detta krig att föra.» Sitt råd gaf han ökad vigt genom skrämsel, förjagade de armeniska magnater som först affallit från oss från deras bostäder, förstör deras befästade platser, utbreder öfver slätt- och bergsbygd, bland starka och svaga lika stor förskräckelse.
  1. 69 f.Kr.
    2.


KAP. 28 Corbulos namn var äfven bland barbarerne icke illa anskrifvet, eller hatadt som en fiendes, och derför ansågo de hans råd tillförlitligt. Derför var Vologeses i det hela icke omedgörlig och begärde stillestånd för några ståthållareskaper. Tiridates bad om ställe och tid för ett samtal. Den närmaste tiden och det ställe der legionerna jemte Petus hållits instängda valdes af barbarerne, för minnet af en för dem glädjande händelse; och Corbulo undvek icke detta, för att genom ställningens olikhet öka sin ära. Ej heller gjorde honom Peti vanära någon oro, hvilket visade sig isynnerhet deraf, att han gaf hans son, tribunen, befallning att i spetsen för några afdelningar nedmylla qvarlefvorna efter den olyckliga striden. På öfverenskommen dag kommo Tiberius Alexander, en ädel romersk riddare, anstäld som krigskommissarie, och Vinianus Annius, Corbulos måg, som ännu icke uppnått senatorsåldern1, men dock var chef för femte legionen, till Tiridates' läger, honom till heder och på det han med en sådan underpant icke skulle frukta försåt; derjemte medtogo de tjugo ryttare hvar. Då Corbulo visade sig, nedhoppade konungen först från hästen; Corbulo betänkte sig icke länge, och bägge till fots skakade hand med hvarandra.
  1. Ännu ej 25 år.
    2.
KAP. 29 Derefter prisar romaren den unga mannen, derför att han, »lemnande alla svindlande planer, valde det säkra och helsosamma.» Den andre talade i början mycket om »sin slägts höghet», men iakttog i öfrigt mycken måtta: »Han skulle nämligen begifva sig till Rom och erbjuda kejsaren en ovanlig utmärkelse — en arsacid som, utan något parthernes trångmål, låg vid hans fötter.» Dessutom bestämdes att Tiridates skulle nedlägga sin kungliga värdighet vid kejsarens bild och endast ur Neros hand återtaga den. Samtalet slutades med omfamning. Efter några dagars förlopp uppstälde sig, med mycken ståt å ömse sidor, rytteriet fördeladt i sqvadroner och med sedvanliga, prydnader, här legionernas linier med glänsande örnar, fanor och gudabilder i form af ett tempel. I midten stod på ett tribunal kurulstolen och på stolen Neros bild. Tiridates trädde fram till den, gjorde de brukliga offren, tog diademet från hufvudet och lade det ned för bilden, under djup sinnesrörelse hos alla, ökad genom den för ögonen ännu sväfvande bilden af romarnes nederlag och belägring. »Men nu hade ställningen förändrat sig: Tiridates skulle gå åstad, ett föremål för folkens blickar, hvad annat än en fånge?»  
KAP. 30 Corbulo ökade ännu mer sin ära genom vänlighet och undfägnad; och då konungen, vid hvarje ny företeelse, frågade efter orsaken, såsom då en centurion tillkännagaf hvarje vaktombyte, då man under trumpetstötar steg upp från bordet, då det framför högvakten uppförda altaret antändes nedifrån med en fackla, så gaf han öfver allt en storartad förklaring och ingaf honom beundran för den urgamla seden. Följande dagen bad han om uppskof, för att, före anträdandet af en så lång resa, besöka sina bröder och sin moder; han lemnade under tiden sin dotter som gisslan och ödmjuka bref till Nero.  
KAP. 31 Han afreste och träffade Pacorus i Medien, i Ekbatana Vologeses, som icke var utan bekymmer för brodern; ty genom egna bud hade han bedt Corbulo »att icke låta Tiridates undergå något som antydde slafvisk underkastelse, eller affordra honom svärdet1, eller hindra honom från omfamning af dem som erhöllo provinser, eller låta honom vid deras dörrar vänta på företräde, och att han i Rom skulle åtnjuta samma rang som konsulerne.» Van vid utländsk despotism, hade han naturligtvis ingen kännedom om oss, hos hvilka den verkliga makten betyder något och allt tomt prål lemnas utan afseende.
  1. Partherna bar alltid ett kort svärd. Här slutar redogörelsen för händelserna i Orienten i de bevarade böckerna av Annalerna.

KAP. 32 Samma år gjorde kejsaren de folk som bebo sjöalperna1 delaktiga af jus Latii*)2. De romerska riddarnes platser på circus flyttade han framför folkets bänkar; ty intill den dagen inträdde de utan ståndsskilnad, emedan rosciska lagen blott stadgade något om de fjorton bänkarna. Samma år firades gladiatorsspel med samma prakt som de föregående; men ännu flera högättade fruntimmer och senatorer förnedrade sig genom offentligt uppträdande.

Kapitel 33-47 (år 64 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.
  • Se Lindfors Antiqvit. sid. 82.
  1. Mellan nuvarande Italien och Frankrike.
  2. Latinsk rätt - ett viktigt steg på vägen mot medborgarskap.
  3. Lex Roscia - från 67 f.Kr. Tacitus menar att den lagen bara stadgade om platserna på teatern, ej på cirkus.