Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA ANNALER

FEMTONDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74

År 65 e. Kr.
(E. R. b. 818)

KAP. 48 Silius Nerva och Atticus Vestinus tillträdde just sitt embete, då den sammansvärjning1 började och genast utbredde sig, i hvilken senatorer, riddare, soldater, ja äfven qvinnor täflade att deltaga, så väl af hat till Nero som af tillgifvenhet för Cajus Piso2. Denne, som var af calpurniska slägten, och genom faderns ädla börd befryndad med många ädla familjer, stod högt i folkets tanke genom sin dygd eller genom yttre företräden som liknade dygder. Ty han använde sin vältalighet till medborgares försvar, visade frikostighet mot vänner och var äfven mot obekanta förbindlig i tal och bemötande. Han var äfven utrustad med tillfälliga förmåner, en reslig gestalt och ett skönt ansigte. Men hvad han saknade var sedligt allvar och måtta i njutningen; han hade böjelse för maklighet, praktlystnad och stundom för utsväfningar. Detta behagade flertalet, som finner lasterna så retande och derför önskar en icke sträf eller alltför sträng styrelse.

  1. Refererad i Henrikson: Antikens historier II, s. 242 ff. Att Tacitus i tredje hexaden (böckerna 13-18: om antalet böcker se s. 184) upprepar vissa ord oftare än han gjort i de tidigare böckerna (conjuratio, sammansvärjning, t.ex. i detta avsnitt) är måhända ett tecken på att Annalerna är ofullbordade, eller att Tacitus stilistiska förmåga avtog. Jfr Syme: Tacitus II, s 740 ff.
  2. Caligula tog hans hustru från honom på bröllopsdagen för att efter ett par dagar landsförvisa dem båda. Piso återvände under Claudius. Han var konsul år 48(?). Om hans död se kap. 59. Vi vet ingenting om hans föräldrar.
KAP. 49 Det var icke från någon häftig åtrå hos honom, som sammansvärjningen härledde sig, och jag har dock svårt att uppgifva hvem första upphofsmannen var, på hvars anmaning en rörelse väcktes, hvilken så många gjorde till sin sak. Att tribunen vid lifvakten Subrius Flavus och centurionen Sulpicius Asper framstått som de verksammaste bevisade deras ståndaktighet i döden; äfven Lucanus Anneus1 och Plautius Lateranus skredo till verket, drifna af ett lifligt hat. Lucanus var personligen retad, emedan Nero af lumpen afundsjuka sökte förringa hans rykte som skald och hindra honom att uppträda. Lateranus, redan utnämd till konsul, blef deltagare, icke för någon förolämpning, utan af kärlek till den fria författningen. Men Flavius Scevinus och Afranius Qvintianus, bägge af senatorisk värdighet, voro de som, tvärtemot hvad allmänheten trodde om dem, togo försteget vid detta vågstycke. Ty Scevini själskrafter voro af utsväfningar förslappade, och hans lif liknade derför en håglös sömnaktighet; Qvintianus var illa känd för onaturliga laster, och som han i en smädedikt af Nero blifvit prisgifven åt allmänheten, ville han hämnas skymfen.
  1. Lucanus - här nämnd för första gången. Seneca var hans farbror. Av hans verk har vi kvar Bellum civile (Pharsalia) i 10 böcker.

 

KAP. 50 Under det de derför sinsemellan eller bland sina vänner läto undfalla sig ord »om furstens brott, om den upplösning som hotade riket och om nödvändigheten att utse en man som kunde hjelpa eländet», vunno de till biträde Claudius Senecio1, Cervarius Proculus, Vulcatius Araricus, Julius Augurinus, Munatius Gratus, Antonius Natalis, Marcius Festus, romerska riddare. Af dessa hade Senecio varit bland Neros synnerliga vänner, och bibehöll ännu skenet af vänskap, hvarför han hade att kämpa med dess flera faror. Natalis var Pisos förtrogne i alla hemligheter. De öfrigas förhoppningar hvilade på omstörtning af det bestående. Utom Subrius och Sulpicius, om hvilka jag talat, värfvades äfven krigskunniga män, såsom Gavius Silvanus och Statius Proximus, tribuner vid lifvakten, och centurionerne Maximus Scaurus och Venetus Paulus. Men det förnämsta stödet tyckte man sig hafva i prefekten Fenius Rufus, prisad för ett fläckfritt lif och väl ansedd, men genom grymhet och och otukt hade Tigellinus tagit försteget för honom i furstens ynnest; hvarjemte han låg öfver Nero med anklagelser, och hade ofta väckt hans fruktan, emedan den andre ju varit Agrippinas älskare2 och af saknad vore sinnad att hämnas henne. Så snart nu de sammansvurna, genom flerfaldiga yttranden af honom, voro öfvertygade att chefen för lifvakten gått öfver på deras sida, började de redan med mera djerfhet öfverlägga om tid och ställe för mordet. Man sade att Subrius Flavus fattat det förflugna beslutet att anfalla Nero, då han stod sjungande på scenen, eller när han efter palatsets nattliga antändande sprunge af och an utan vakt. I sednare fallet hade möjligheten att träffa honom ensam, i det förra sjelfva den stora samlingen, som skulle bevittna en så lysande handling, eggat hans ädla sinne till gerningen, men han återhölls af sin önskan att komma undan straffet — alltid ett hinder för stora företag.
  1. Jfr XIII, 12.
  2. Rufus hade antagligen Agrippina att tacka för sin ställning, jfr XIII, 22.
KAP. 51 Då de likväl dröjde och ännu längre buro på sitt hopp och sin fruktan, började en viss Epicharis, — man vet icke på hvad sätt hon fått reda på saken, (ty förut hade hon aldrig befattat sig med något hederligt) — att med skymfande ord drifva på de sammansvurna, men slutligen utledsen på deras långsamhet, försökte hon under sin vistelse i Campanien att göra anförarne för misenska sjöfolket vacklande i sin trohet och att efter en sådan början få dem till medbrottslingar. På denna flotta fans en kapten Volucius Proculus, ett af Neros verktyg vid mordet på modern1, men som icke, efter hvad han tyckte, blifvit nog befordrad i förhållande till brottets storhet. Denne var antingen förut bekant med qvinnan, eller uppstod nu först deras vänskap. Under det han yppar för henne sina förtjenster mot Nero och huru litet inbringande de varit, och derjemte kommer med klagovisor och sin utsikt att vid lägligt tillfälle hämnas, ingifver han henne förhoppning om att han kunde vinnas och sedan vinna, ännu flere. Och flottans deltagande gåfve en icke ringa hjelp och täta tillfällen, emedan Nero ofta roade sig att, fara på hafvet vid Puteoli och Misenum. Derför kom Epicharis fram med mera, och omtalade från början alla furstens brott: »För honom funnes icke mer någonting heligt*). Men man hade sett sig om efter medel att låta honom umgälla statens undergång, han skulle blott vara färdig att understödja saken och draga på sin sida de djerfvaste soldaterne och vara viss om en värdig belöning.» Hon förteg dock namnen på de sammansvurna. Deraf blef Proculi angifvelse utan verkan, ehuru han inberättat för Nero hvad han hört. Epicharis blef väl tillkallad och konfronterad med angifvaren, men hon vederlade honom lätt, då han icke stödde sig på vittnen. Sjelf blef hon qvarhållen i fängelse, emedan Nero misstänkte att hvad som icke bevisades vara sant, derför icke behöfde vara uppdiktadt.
  1. Ej nämnd av Tacitus i samband med mordet på Agrippina.
  • Efter läsarten "neque sancti qvid manere."

KAP. 52 De sammansvurna, som fruktade för att blifva förrådda, beslöto att fullborda det blodiga dådet vid Baje på Pisos landtgård, dit kejsaren, intagen af ställets sköna natur, ofta kom för att bada och intaga middag, utan vakt och det besvärliga följe som tillhörde hans höga ställning. Men Piso afstyrkte det och framhöll »det dåliga intryck man äfventyrade, om måltidens helgd och de gästrätten skyddande gudar besudlades med en furstes blod, han måtte vara så usel som helst. Med mera fördel kunde de i staden och i det der afskydda huset som var uppbygdt af plundrade medborgares egendom, eller utom hus fullborda den plan som de till allmänt bästa uppgjort. Så sade han i andras närvaro, men inom sig fruktade han att Lucius Silanus1, såsom en man af ädel börd och en lärjunge af Cajus Cassius2, hos hvilken han blifvit uppfostrad, och dessutom i hvarje afseende af allmänna meningen högt uppburen, skulle bestiga tronen, villigt understödd af dem som voro utan del i sammansvärjningen och beklagade Nero som blifvit dödad, så att säga, genom ett brott. Många hafva trott att Piso velat hålla den hetlefrade konsuln Vestinus3 på afstånd, af fruktan att han ville återställa republiken eller genom valet af en annan regent göra regeringen till en skänk af sig. Ty han var utan del i sammansvärjningen, ehuru Nero med denna beskyllning släckte ett gammalt hat till den oskyldiga mannen.

  1. Son till den XIII, 1 nämnde. Hans död XVI, 7.
  2. Juristen, XII, 12.
  3. Jfr kap. 48.
 

KAP. 53 Slutligen beslöto de att verkställa sitt uppsåt på den dag, då circensiska spel firades till Ceres' ära1, emedan kejsaren, som sällan gick ut och höll sig inom sitt hus och sina trädgårdar, ofta besökte spelen på circus, hvarvid man lättare under skådespelets fängslande nöje kunde närma sig honom. De hade öfverenskommit om huru vid försåtet skulle tillgå, »att nämligen Lateranus, för syns skull anhållande om hjelp för sin enskilda ställning, skulle med ödmjuka böner kasta sig till den intet anande furstens fötter2, kullkasta och hålla honom tryckt till jorden; ty han var en oförfärad och storväxt man. Som han nu låge der hjelplös, skulle tribuner, centurioner och de andra, allt efter som de hade mod, skynda till och nedstöta honom»; hvarvid Scevinus fordrade för sin räkning att få göra början. Denne hade från Helsans eller, efter andras uppgift, Lyckans tempel i staden Ferentinum3 medtagit en dolk, hvilken han bar på sig såsom invigd till ett stort värf. Piso skulle under tiden vänta vid Ceres' tempel, hvarifrån prefekten Fenius och de öfriga skulle hämta honom och föra honom till lägret4, åtföljd af Claudius Cesars dotter Antonia5, för att få folket att visa sitt deltagande. Detta berättar Cajus Plinius. Jag har icke velat undanhålla denna uppgift — jag lemnar den i sitt värde — ehuru det synes mig föga troligt att Antonia skulle lånat sitt namn till ett hopplöst företag och blottstält sig för fara, eller att Piso, som man väl visste älskade sin hustru, skulle förbundit sig till giftermål med en annan, såvida icke herrsklystnaden är häftigare än alla andra känslor.

  1. 12-19 april.
  2. Detta var den bönfallandes vanliga gest, jfr I, 13. Bertil Cavallin har översatt meningen så här:
    "Man hade planerat sitt dåd så att Lateranus, modig till sinnet och med jättelika kroppskrafter, bönfallande skulle nalkas kejsaren som för att anhålla om ekonomiskt stöd, falla för hans fötter, gripa om hans knän och oförmodat dra ned honom på marken och hålla honom kvar."
  3. Ferentum - i Etrurien.
  4. Gardets läger - den vanliga seden vid tillsättandet av ny kejsare. Jfr XII, 69.
  5. Jfr XII, 2.

KAP. 54 Underbart är det likväl huru bland folk af så olika börd, stånd, ålder, kön, fattiga, rika, allt kunde hållas så tyst, ända tilldess förräderiet utgick från Scevini hus. Dagen före planens verkställande och efter ett långt samtal med Antonius Natalis, återvände han hem, underskref sitt testamente och drog dervid den ofvan omtalade dolken ur slidan; svärjande öfver att finna den slö af ålder, befalde han att den skulle slipas och tillspetsas, och lemnade detta uppdrag åt en frigifven slaf Milichus. Derjemte satte han sig till ett rikligare än vanligt försedt bord, och skänkte frihet åt de mest omtyckta af sina slafvar, penningar åt de öfriga. Sjelf var han dyster och synbarligen upptagen af en vigtig tanke, ehuru han under samtal om hvarjehanda stälde sig glad. Slutligen ber han samma Milichus att tillreda förband för sår och medel att stämma blod; antingen denne nu var medveten om sammansvärjningen och dittills förblifvit trogen, eller han ingenting visste, och nu först, såsom många uppgifva, af hvad som följde fattat misstankar. Om fortsättningen råder samstämmighet:1 Ty när slafven inom sig öfvervägde belöningarna för trolösheten, och när den oerhörda penningehögen och makten sväfvade förbi hans ögon, då måste samvete, husbondens lif, minnet af den erhålna friheten — allt vika i bakgrunden. Ty han hade äfven tagit sin hustru till råds, hvilken rådde som en qvinna brukar och till det sämre; ja, hon påstod »att han sjelf vore i fara, och att många frigifne och slafvar stått i närheten och sett detsamma. En endas tystlåtenhet vore af intet gagn, men belöningarna tillfölle den som först kom med angifvelsen.»

 
  1. råder samstämmighet - konjektur av Joh. Müller. Texten har "de consequentibus" = om fortsättningen, vilket de flesta utgivare sätter inom parantes. Ordets närvaro i handskrifterna är dock svår att förklara. Müller tillägger "consentitur" = råder samstämmighet. Översättningen från 1870 har uppenbarligen ignorerat dessa ord. Den gröna texten har därför hämtats från Bertil Cavallins översättning.

KAP. 55 Vid dagens inbrott skyndade Milichus derför till servilianska trädgårdarna1; och när man afvisade honom från porten, sade han oupphörligen att han hade att berätta om stora och fasliga saker. Han blef då af dörrvaktarne förd till Neros frigifne Epaphroditus, och af denne genast till Nero, hvilken han underrättar om den hotande faran, om de mäktiga sammansvurna, och annat som han sett, eller gissat sig till. Han visar äfven mordvapnet för hvilket han skulle dö, och ber att den anklagade skulle tillkallas. Denne blef hastigt hämtad af soldater, begynte att rättfärdiga sig och svarade »att dolken, hvilken skulle tjena som bevis, länge varit ansedd som ett heligt arf från fäderne, alltid varit förvarad i hans sängkammare och blifvit af den bedrägliga slafven bortsnappad. Sitt testamente hade han många gånger och utan att gifva akt på dagarnas beskaffenhet låtit uppsätta. Penningar och frihet hade han äfven förut skänkt sina slafvar, men vid detta tillfälle frikostigare, derför att hans förmögenhet redan sammansmält, och han för kreditorernes kraf icke litade på testamentet2. Sitt bord hade han ju alltid rikligen anrättat, och fört ett njutningsrikt, af stränga domare föga prisadt lefnadssätt. Några omslag för sår hade han icke befalt; men som hans öfriga tillvitelser uppenbarligen voro grundlösa, komme han nu med en beskyllning, der han kunde blifva både angifvare och vittne.» Sina ord gaf han eftertryck genom sitt orubbliga lugn; han till och med besvärar sig öfver den afskyvärda och brottsliga mannen, med en sådan säkerhet i röst och uppsyn, att angifvelsen höll på att förfalla, om icke Milichus af sin hustru blifvit påmind om att Antonius Natalis haft många hemliga samtal med Scevinus, och att bägge voro Cajus Pisos förtrognaste vänner.

  1. Servilius park - mellan Palatinen och Porta Ostiensis; där uppehöll sig Nero, jfr Suetonius: Nero 47.
  2. Testamenten vann ej giltighet förrän skulder betalts.
KAP. 56 Derför tillkallas Natalis, och de tillfrågas hvar för sig »hvad det varit för ett samtal och hvarom?» Då uppstod misstanke, emedan deras svar icke stämde öfverens, och de slogos i bojor. De uthärdade icke åsynen af pinoredskapen, hvarmed de hotades. Natalis, som hade bättre reda på hela sammansvärjningen och var mer öfvad i bevisföring, var den förste som aflade bekännelse, först öfver Piso, nämnde sedan Anneus Seneca, antingen nu denne varit en mellanlänk emellan honom och Piso, eller för att ställa sig in hos Nero, som i sitt hat till Seneca letade efter hvad medel som helst att störta honom. Då Scevinus fått veta att Natalis bekänt, så uppgaf han de öfriga — af lika stor karakterssvaghet, eller måhända emedan han trodde att allt redan var uppdagadt och att tystnad gagnade till intet.Af dessa nekade Lucanus, Qvintianus och Senecio länge. Sedermera läto de förleda sig af den utlofvade friheten från straff, och för att godtgöra sitt dröjsmål, angaf Lucanus sin moder Acilia, Qvintianus Glitius Gallus, Senecio Annius Pollio — bägge sina bästa vänner.  
KAP. 57 Och Nero, som just kom att tänka på att Epicharis, på angifvelse af Volucius Proculus, ännu hölls fängslad, och trodde att qvinnan med sin svaga kropp icke skulle motstå smärtan, befaller att på henne använda pinliga medel. Men icke genom slag, icke genom eld, icke genom förbittring hos sina plågare, som pinade henne dess grymmare för att icke lida smälek af en qvinna, kunde hon förmås att erkänna beskyllningen. Sålunda blef den första dagens pinliga förhör af ingen verkan. Följande dagen, då hon i en bärstol — ty med sina sönderbråkade lemmar kunde hon icke stå — släpades till samma tortyr, lossade hon en bindel från bröstet och knöt den i form af en snara vid stolens ryggstöd, samt trädde in halsen, hvarpå hon förmedelst hela sin kroppstyngd utpressade den ringa lifsgnista som ännu fanns qvar — ett så mycket mera storsinnadt föredöme af en frigifven qvinna, att under sådana plågor rädda främmande och nästan okända, när friborne, män, romerska riddare och senatorer, orörda af pinoverktygen, förrådde sina käraste, närmaste älsklingar. Ty äfven Lucanus, Senecio och Qvintianus tröttnade icke att i mängd uppgifva medbrottslingar, och Nero betogs af allt större bäfvan, ehuru han omgifvit sig med fördubblade vakter.  
KAP. 58 Ja, han försatte hufvudstaden så godt som i belägringstillstånd, i det han lät förlägga soldater på murarna och besätta hafvet och strömmen. Öfver torgen, i husen, äfven på landet och i de närmaste municipierna skyndade fotfolk och ryttare af och an, blandade med germaner, på hvilka, såsom främlingar, fursten  förlitade sig. Af dessa framsläpades utan afbrott af fängslade, hvilka fingo ligga på marken vid ingången till trädgårdarna. Och så snart de kommit in för att stå till rätta, räknades det som ett brott »att hafva yttrat glädje i närvaro af en sammansvuren; ja, så ansågs äfven ett tillfälligt vexladt ord, ett plötsligt möte eller om man setat till bords, eller samtidigt gått till teatern.» Utom Neros och Tigellini mordlystna spörjsmål, ansattes de häftigt af Fenius Rufus, som ännu icke blifvit angifven och som, för att gifva trovärdighet åt sin okunnighet, var mycket sträng mot sina medbrottsliga. Åt Subrius Flavus, som stod nära och genom en vink sporde honom, om han icke under sjelfva ransakningen skulle draga svärdet och fullborda dådet, gaf han ett afrådande tecken, och förlamade derigenom hans ifver som redan hvilade med handen på värjfästet.  
KAP. 59 Sedan sammansvärjningen nu blifvit förrådd, och under det Milichus tages i förhör, och Scevinus vacklade, funnos några som uppmanade Piso »att skynda till lägret, eller stiga upp på rostra och söka vinna soldaternes och folkets deltagande. Om vid hans tilltag flera deltagare skockade sig till honom, skulle äfven de som icke förut deltagit följa med; det påbörjade verket skulle komma i ropet, hvilket vid nya företag är af yttersta vigt. Emot detta hade Nero icke vidtaget något försiktighetsmått. Äfven tappra män förbryllades af det oväntade — ännu mindre skulle den der komedianten, som ju endast hade Tigellinus och sina skökor till sällskap, väpna sig till motstånd. Mycket kunde lyckas om man blott vågade hvad tröga själar tyckte var oöfverstigligt. Förgäfves vore tystlåtenhet och trohet att hoppas med så många sinnen och personer till medbrottsliga. Pinbänk och belöningar kunde uppdagat allt, Snart komme de för att fängsla äfven honom och till slut offra honom åt en neslig död. Med huru mycket större berömmelse skulle han icke dö, under det han gör allas väl till sitt mål, under det han uppkallar folket till försvar för friheten. Ja, soldaterne finge gerna svika och folket lemna honom i sticket — hvad betydde väl det, blott hans död, om han måste dö, kunde vinna bifall af förfäder, af efterkommande.» Men han stod ej att beveka; sedan han en stund vistats utomhus, drog han sig tillbaka till sitt hem. Der sökte han väpna sig med mod mot det värsta, tilldess en afdelning soldater — Nero hade just valt rekryter och nykomlingar, ty han fruktade de gamla soldaterne, hvilka han trodde vara gynsamt stämda (för de sammansvurna)  — infann sig. Han afskar ådrorna på armarna och gjorde sålunda slut på sitt lif. Sitt testamente med dess vanhederliga kryperi och smicker för Nero gjorde han till förmån för en älskad hustru, ett osedligt och endast genom sin kroppsliga skönhet fängslande fruntimmer, som han skilt från äktenskapet med en vän. Hon hette Atria Galla, hennes förra man Domitius Silus; han bidrog genom sin eftergifvenhet, hon genom sin osedlighet till Pisos dåliga rykte.  

KAP. 60 Närmast i ordningen lät Nero den utvalda konsuln Plauti Laterani död följa så hastigt, att han icke tillät honom att omfamna barnen, icke gaf honom det vanliga korta rådrummet till eget val af dödssätt. Våldsamt släpad till en blott för slavars afstraffning afsedd plats, nedgjordes han af tribunen Statii1 hand och bibehöll hela tiden en ståndaktig tystnad, samt förebrådde icke tribunen hans delaktighet i samma sak — Derpå följde mordet på Anneus Seneca, det af fursten mest efterlängtade, icke emedan han fått honom öfverbevisad om medbrottslighet, utan derför att han kunde använda svärdet, när förgiftning icke lyckats. Ty Natalis var den ende som hade något att säga, dock blott så mycket, »att han blifvit skickad till Seneca under hans sjukdom, för att helsa på honom och klagande fråga hvarför han icke ville emottaga Piso? Det skulle blifva bättre, om de genom förtroligt umgänge blifvit verkliga vänner.» Men Seneca hade svarat: »Meddelanden genom en annan samt täta samtal vore för ingendera rådliga; men hans lif vore beroende af Pisos säkerhet.» En tribun vid lifvakten, Gavius Silvanus, fick befallning att bära fram detta och fråga Seneca »om han erkände Natalis' ord och sitt eget svar.» Just den dagen hade han — om af en slump eller med afsigt — återvändt från Campanien och stadnat vid fjerde milstenen, på en egendom inom stadens område. Dit kom tribunen på aftonen och kringrände gården med soldatpatruller. Han satt just till bords med sin hustru Pompeja Paulina och två vänner, då regentens uppdrag meddelades honom.

  1. Statius - den Statius Proxumus som nämns kap. 50.
KAP. 61 Seneca svarade »att Natalis blifvit skickad till honom och å Pisos vägnar klagat öfver att denne hindrades att besöka honom, men att han ursäktat sig med sitt helsotillstånd och sin kärlek till lugnet. Han hade icke haft skäl att föredraga en enskild mans väl framför sitt eget; han vore ej heller någon vän af granna fraser. Detta visste ingen bättre än Nero, som oftare i Seneca fått pröfva på en frimodig man än en slavisk jaherre.» Så snart tribunen afgifvit denna rättelse i Poppeas och Tigellini närvaro, hvilka utgjorde den blodtörstiga furstens hemliga råd, frågar han om Seneca gjorde förberedelser till en frivillig död. Tribunen försäkrade då att han hvarken i hans ord eller utseende kunnat spåra några tecken till rädsla eller bedröfvelse. Derför får han befallning att gå tillbaka och förkunna honom döden. — Fabius Rusticus uppgifver att han icke återvände samma väg som vid affärden,  utan tagit af till prefekten Fenius, meddelat honom kejsarens befallning, och frågat om han skulle hörsamma den: denne hade då uppmanat honom att utföra den, — hvilka stackare vore de icke till sin olycka allesammans! Ty äfyen Silvanus var bland de sammansvurna och rågade nu de brott hvilka han förut varit med om att hämnas, Likväl undvek han att se och tala med Seneca, och skickade in till honom en af centurionerne att förkunna honom att han måste dö.  

KAP. 62 Utan att låta sig förskräckas begär han att få göra sitt testamente; och då centurion satte sig deremot vände han sig till sina vänner och försäkrade att, »emedan han hindrades att i handling visa sin tacksamhet för det goda han af dem erfarit, lemnade han dem dock det enda, men likväl skönaste han hade — bilden af sitt lif; om de hade detta för ögonen, skulle de förvärva sig ett godt namn, såsom män af ädla egenskaper och derjemte såsom ståndaktiga vänner.» Tillika söker han, än i vanlig samtalston, än med mera allvar, lik en tuktomästare, att återföra sina gråtande vänner till oförskräckt mod, frågande: »Hvar vore då vishetens läror, hvar de tröstegrunder mot ödets skickelser, som de under så många år uppgjort? Ty hvem vore väl okunnig om Neros blodtörst? Efter sin moders och broders dödande återstode honom nu blott att derjemte bereda sin uppfostrares och lärares död.»1

  1. Egendomligt är att Octavias död ej nämns, Neros kanske värsta brott och det enda där Seneca ej sökt komma med någon form av försvar. Jfr XIII, 17 och XIV, 11.

KAP. 63  Sedan han på sådant och liknande sätt talat — så att säga — till alla, omfamnade han sin hustru och blir något vek vid tanken på den närvarande ställningen*); han ber och besvär henne »att icke öfverlemna sig åt en ständig sorg, utan, under betraktelsen is under dygders utöfning tillbragta lif, med ädla tröstegrunder lindra saknaden efter mannen.» Hon deremot bedyrar att äfven henne vore döden tillämnad och begär att få dö för en annans hand. Seneca hindrade icke hennes ädla föresats, och det äfven af kärlek — han fruktade att lemna den högt älskade qvinnan, blottstäld för misshandling — och sade derför: »Jag har anvisat dig medel att göra lifvet lätt; du föredrager en ärofull död; jag vill icke förmena dig att hafva felsteget. Så skall bägges vår sinnesstyrka vid denna så modigt väntade skilsmessa var lika stor, din död dock ärorikare.» Derefter läto de i samma hugg öppna ådrorna på armarna. Då Senecas af ålder och sparsamt lefnadssätt försvagade kropp gjorde att blodet blott långsamt afrann, öppnade han ådrorna äfven på benen och i knävecken. Utmattad af svåra plågor och för att icke genom sin smärta nedslå hustruns mod, samt sjelf genom åsynen af hennes qval blifva klenmodig, råder han henne att gå in i ett annat rum. Ännu i sista ögonblicket hade han sin vältalighet qvar, och dikterade för sina tilkallade skrifvare många saker, som med hans egna ord äro allmänt bekanta, hvarför jag anser onödigt framställa dem i andra ordalag1.

  • Efter läsarten: "fortunam".
  1. Bertil Cavallin har översatt meningen så här:
    "Och även nu i hans yttersta stund kom hans vältalighet honom till undsättning och han tillkallade sina sekreterare och dikterade länge; det har publicerats i den form han själv gav det, varför jag avstår från omskrivningar."
    publicerats - Dio nämner också detta, men vi har inte texten kvar.
KAP. 64 Men Nero, som icke hyste något personligt hat till Paulina och dessutom icke ville att oviljan öfver hans grymhet skulle blifva större, befaller att man skulle förhindra hennes död. På soldaternes uppmaning förbinda slafvarne och de frigifne hennes armar och stämma blodet — man vet icke huruvida hon visste af det, Ty — såsom allmänheten är benägen att tyda till det värsta — funnos de som trodde att, »så länge hon fruktade att Nero var obeveklig, hade hon eftersträfvat äran att dö gemensamt med mannen, men då en bättre utsigt öppnade sig, hade kärleken till lifvet behållet öfverhanden.» Hon fick sedan lefva några år, under berömlig hågkomst af sin man, men hennes ansigte och lemmar öfvergingo till en sådan blekhet, att en stor del af lifskraften syntes vara borta. — Då emellertid det sakta bortdöendet drog för långt ut, ber Seneca Statius Anneus, som han länge pröfvat som en trogen och skicklig läkare, att framtaga ett gift som han långt förut skaffat sig, och hvarmed brottslingar som blifvit förklarade skyldiga af athenarnes kriminaldomstol plägade aflifvas1. Det togs fram, och han tog in det, men utan påföljd, emedan hans lemmar redan voro kalla, och kroppen känslolös för giftets verkan. Slutligen steg han i ett varmt bad och stänkände på de närmaste, af slafvarne, sade han derjemte »att detta vore; det dryckesoffer han invigde åt Jupiter befriaren». Sedan fördes han i badet och dog af dess ånga; utan någon högtidlig likbegängelse brännes hans lik. Så hade han föreskrifvit i sina efterlemnade papper, på en tid då han, ännu rik och mäktig, förordnade om sitt yttersta.
  1. Samma gift som Sokrates drack.
KAP. 65 Ett rykte har spridt sig att Subrius Flavus1 genom ett hemligt beslut — dock icke Seneca ovetande — uppgjort med centurionerne att, sedan Nero med Pisos hjelp blifvit dödad, skulle Piso dela samma öde, och makten öfverlemnas åt Seneca, såsom den der fläckfri*) och genom sina ädla egenskaper bestämd tronen. Ja, till och med Flavi egna ord voro i allas mun: »Skammen blefve densamma, om citterspelaren stöttes undan, och en tragisk skådespelare blefve efterträdaren»; ty liksom Nero sjöng till cittra, så, uppträdde Piso som sångare i tragisk drägt.
  1. Jfr kap. 49.
  • Efter läsarten: "qvasi insonti et claritudine etc."
KAP. 66 Men äfven krigarnes deltagande i sammansvärjningen var icke längre obekant, emedan angifvare kände sig retade till att förråda Fenius Rufus, hvilken de icke kunde tåla på en gång som medbrottsling och ransakare. Hånleende åt hans brådska och hotfulla beteende, sade derför Scevinus »att ingen visste mera än han sjelf, och ber honom visa sin tacksamhet mot en så god furste.» Fenius hade icke ett ord till svar, och teg icke heller, utan stammade och var synbarligen häpen; och då äfven andra och isynnerhet romerska riddaren Cervarius Proculus arbetade på att öfverbevisa honom, blir han på regentens befallning gripen och bunden af soldaten Cassius, hvilken för sin utomordentliga kroppsstyrka var närvarande.  
KAP. 67 Sedan blef genom samma personers angifvelse tribunen Subrius Flavus störtad, hvilken i början anförde till sitt försvar »olikheten i seder och att han — en krigare — icke kunnat förena sig till ett sådant brott med obeväpnade stackare.» Sedermera hårdt ansatt, sökte han vinna ära af en frimodig bekännelse och tillfrågad af Nero af hvad skäl han gått så långt som till glömska af sin ed, sade han: »Jag hatade dig; och likväl hade du ingen trognare soldat, så länge du förtjente att älskas. Jag började hata dig, då du blef din moders och hustrus mördare, då du uppträdde som kusk, komediant och mordbrännare.» Jag har anfört hans egna ord, emedan de icke, såsom Senecas, blifvit allmänt kända, och emedan krigarens osminkade och manliga känslor lika mycket förtjena att blifva bekanta. Säkert är att vid denna sammansvärjning detta var det mest hårdsmälta uttryck som kom till Neros öron, hvilken var lika färdig att begå brott, som ovan att höra omtalas hvad han gjorde. Tribunen Vejanius Niger får bestyret med Flavi straff. Han låter på närmaste åker upptaga en graf; då Flavus fick se den, ogillade han den såsom för litet djup och för trång, och sade till de kringstående soldaterne: »Icke ens detta är efter reglementet.» Uppmanad att käckt framsträcka halsen, säger han: »Ack, att du vore lika käck att slå till.» Men den andre, häftigt darrande, kunde knapt med två hugg afskära hufvudet, men han skröt dock inför Nero öfver sin mordlust och sade »att han dödat honom med halfannat hugg.»  

KAP. 68 Dernäst visade centurionen Sulpicius Asper prof på ståndaktighet; då Nero frågade »hvarför han stämplat till hans undergång», svarade han kort och godt »att för så många skändligheter som hans kunde ingen annan bot finnas.» Derpå undergick han det ådömda straffet. Äfven de andra centurionerne visade genom tåligt uthärdande af straffen ett ädelt mod. Men Fenius Rufus var icke så stark till själen, utan lät sin jämmer inflyta till och med i testamentet. — Nero väntade blott att äfven konsuln Vestinus, som han ansåg för en häftig och illasinnad man, skulle dragas in i beskyllningen; men de sammansvurna hade icke meddelat sina planer åt Vestinus, några af gammal fiendskap, många derför att de ansågo honom obetänksam och ofördragsam. Men Neros hat mot Vestinus hade följt efter det förtroligaste kamratskap, i det den ene i grund genomskådade och föraktade furstens oduglighet, och den andre åter fruktade vännens oförvägna sinne, ofta utsatt som han var för hans bitande skämt; då ett sådant innehåller mycken sanning, lemnar det efter sig ett outplånligt minne. En ny oväntad anledning kom härtill, — att nämligen Vestinus gift sig med Statilia Messalina1, ehuru han väl visste att äfven kejsaren var en af hennes älskare.

  1. Blev Neros maka efter Poppaeas död (XVI, 6).
KAP. 69 Då nu ingen anklagelse hördes af, ingen anklagare uppträdde, och han således icke kunde ikläda sig en domares skepnad, tog han sin tillflykt till sin makt som allenastyrande och skickade åstad tribunen Gerellanus jemte en kohort, med befallning »att förekomma konsuls företag, intaga hans fästningslika hus, döda hans utvalda manskap», — emedan Vestinus hade ett hus invid torget och vackra slafvar, äfven af samma ålder. Samma dag hade han uppfylt sina pligter som konsul, och höll ett gästabud, — antingen han nu anade ingenting, eller han dolde sin fruktan — då soldater inträdde och sade att tribunen kallade ut honom. Han uppstod utan dröjsmål; och allt gick i största hast; han instänges i sängkammaren, der är en läkare till hands, ådrorna öppnas, han föres ännu lefvande i badet och nedsänkes i det varma vattnet, utan att gifva från sig ett enda ljud af klagan. Hans bordskamrater omgifvas emellertid af vakt och fingo först långt fram på natten gå sin väg. Nero tyckte sig just se deras skrämsel, der de vid bordet sutto väntande på sitt slut, och han gjorde sig lustig deråt, men sade »att de nu pliktat nog för måltiden hos konsuln.»  

KAP. 70 Dernäst gaf han befallning om Annei Lucani aflifvande. Då blodet strömmade bort, och han med ännu varmt hjerta och vid full sans märkte att fötter och händer blefvo kalla, och att lifvet småningom drog sig från de yttersta delarna, påminde han sig om en af honom diktad sång1, i hvilken han låtit en sårad soldat dö samma slags död, och reciterade sjelfva verserna: och det blef hans sista ord. Derefter gingo Senecio, Qvintianus och Scevinus döden till mötes på helt annat sätt, än man kunde vänta af deras förra vekliga lif; inom kort följde de andra sammansvurna, om hvilka ingenting märkvärdigt i handling eller ord är att omtala.

  1. Antagligen Pharsalia 3, 635-646.
KAP. 71 Men staden fyldes med lik, och på Capitolium trängdes de offrande; den ene tackade gudarne med anledning af en sons, den andre med anledning af en broders, slägtings eller väns död, smyckade sitt hus med lager, kastade sig till furstens fötter och betäckte hans hand med kyssar. Och han tog det för glädje*), och belönade Antonius Natalis och Cervarius med frihet från straff, derför att de icke dröjt med sina angifvelser. Milichus, som genom belöningar blifvit en rik man, gaf sig namnet »räddaren», uttryckt på grekiska. En af tribunerne, Gavius Silanus, ehuru frikänd föll för sin egen hand. Statius Proximus omintetgjorde genom en sjelfförvållad död sin af kejsaren erhållna nåd. Från tribunatet blefvo ytterligare Pompejus1, Cornelius Martialis och Flavius Nepos afsatta, »emedan de antagligen väl icke voro furstens fiender, men dock ansågs derför.» Novius Priscus, för sin vänskap med och Glitius Gallus och Annius Pollio, som visserligen voro misstänkta, men icke öfverbevisade, fingo straffet mildradt till landsflykt. Priscus åtföljdes af sin hustru Artoria Flaccilla, Gallus af Egnatia Maximilla, som i början fick hafva sin stora förmögenhet i fred, men sedermera blef beröfvad den. Bägge delarne bidrogo till ökande af hennes ära. Äfven Rufrius Crispinus**) blef med anledning af sammansvärjningen fördrifven: men egentligen var han Nero misshaglig såsom förut gift med Poppea. Virginius Flavius och Musonius Rufus***)2 måste för sina lysande namn gå i landsflykt; ty Verginius egnade sig åt unga mäns utbildning till talare, och Musonius att göra dem till filosofer. För att liksom göra talet fullt, var det som man åt Cluvidienus Qvietus, Julius Agrippa, Blitius Catulinus, Petronius Priscus, Julius Altinus, anvisade öarna i egeiska hafvet. Deremot blefvo Scevini hustru Cedicia och Cesennius Maximus förbjudna att vistas i Italien; först genom sitt straff erforo de att de varit anklagade. Annei Lucani moder Acilia gick man i tysthet förbi— utan frikännelse, utan straff.
  • Nämligen öfver hans räddning, ehuru den egentliga orsaken var fruktan för hans grymhet, och önskan att genom vördnadsbetygelser undgå vidare förföljelser.
  • Se 11 bok. l k.
  • Se 14 b. 59 k.
  1. För- eller tillnamn har fallit bort.
  2. Handskrifterna har Verginius Rufus (istället för Verginius Flavus och Musonius Rufus) - avskrivaren har missletts av ett känt namn (jfr kap. 23).

 

KAP. 72 Sedan Nero fått slut på detta, kallade han soldaterne till en sammankomst och skänkte hvarje man af gemenskapen två tusen sestertier och lade dertill fri spanmål, som de förut erhöllo till gångbart pris. Liksom hade han också krigiska bedrifter att uppvisa, sammankallar han senaten och tilldelar triumfens heder åt konsularen Petronius Turpilianus*)1, åt den utnämda pretorn Coccejus Nerva**) och åt anföraren för lifvakten, Tigellinus, hvarvid han förlänade Tigellinus och Nerva den utmärkelsen, att han, utom deras triumfatorsbilder på forum, lät uppsätta deras bildstoder på palatinska berget. Nymphidius fick en konsuls hederstecken; som denne nu första gången förekommer, vill jag rörande honom gå något tillbaka i tiden; ty äfven han bidrog i sin mån till Roms olyckor. Född af en frigifven moder, som gifvit sin skönhet till pris åt furstarnes slafvar och frigifne, föregaf han att Cajus Cesar vore hans fader, emedan han händelsevis var reslig till växten och hade en bister uppsyn; antingen nu Cajus Cesar, som var svag äfven för skökor, roat sig med hans moder....***)
  • 14 b. 29 k.
  • Sedermera kejsare.
  • Texten är bristfällig.
  1. Varken hans eller Nervas insatser nämns. Troligen tillhörde de kejsarens förtrogna.

KAP. 73 Men Nero lät nu sammankalla senaten och sedan han hållit tal till fäderne, utfärdade han edikt till folket, samt vidfogade de skriftligen affattade angifvelserna och de dömdas bekännelser. Ty han blef illa åtgången af det gängse talet bland allmänheten, »att han skulle af hat och fruktan dödat ädla män som varit utan skuld». Att en sammansvärjning varit å bane, utbredt sig och blifvit undertryckt betviflades då icke af dem som vårda sig om att taga reda på sanna förhållandet, och det erkännes derjemte af dem som efter Neros död återvände till hufvudstaden. Men i senaten förnedrade sig alla till lågt smicker — dess mera krypande, ju större sorg man hade. Junius Gallio1, som ännu var häpen öfver sin broders Senecas död och bad för sitt eget lif, blef häftigt anfallen af Salienus Clemens som kallade honom en fiende och brodermördare, men slutligen blef han nedtystad af ett enstämmigt rop bland fäderne »att han icke skulle låta det se ut som tänkte han begagna sig af det allmännas olyckor till släckande af enskildt hat; hvad som genom furstens mildhet var afslutadt och bortglömdt borde han icke åter framdaga till ny blodsutgjutelse.»

  1. Gallio hette först Annaeus Novatus men adopterades av den Gallio som nämns VI, 3. Nästa år tvangs han begå självmord. Jfr Apostlagärningarna 18, 12.

KAP. 74 Då beslutas »gemensamma skänker tacksägelser till gudarne, och en särskild gåfva åt Solen, åt hvilken ett gammalt tempel var invigdt vid circus der brottet skulle föröfvas, och som genom sin nådiga hjelp uppdagat den i mörker smygande komplotten; Ceresfesten på circus skulle firas genom ett förökadt antal kappkörare, och månaden april få namn af Nero; ett tempel skulle byggas åt »räddningens gudinna» på det ställe der Scevinus hämtat dolken1.» Sjelf invigde han denna dolk på Capitolium och lät derpå inrista »åt Jupiter hämnaren.» För tillfället gaf man icke akt derpå; men efter Julius Vindex' uppresning2 ville man deri se ett  tecken och förebud till stundande hämd. I senatens protokoller finner jag att Cerialis Anicius, utnämnd konsul, vid omröstning yrkat på »att med det snaraste ett tempel skulle på statens bekostnad uppbyggas åt den gudomlige Nero.» Detta föreslog han åt honom, som i hans tanke stod öfver alla menskliga förhållanden och gjort sig förtjent af menniskors tillbedjan; men Nero tillät det icke, af fruktan att någon skulle tyda det som ett hemskt förebud till hans död*)3; ty förgudning tillkommer icke fursten förr, än han upphört att dväljas bland de dödliga.

Annales sextonde bok
Tillbaka till Annales förstasida.

  1. Jfr kap. 53. Platsen där Scaevinus tog dolken var ett tempel. Troligen har ett tempel rests åt Välgången i Rom jämte något minnesmärke i Ferentum.
  2. År 68.
  3. Orden insatta av Halm. Dvs.:
     "<men kejsaren själv förbjöd det för att det inte genom någras uttolkning>"
  • Efter läsarten "sed ipse prohibuit, ne interpretatione" etc.