Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA ANNALER

TOLFTE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36,
 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69

Innehåll

Claudius öfverlägger med sina frigifna om valet af en ny maka. Agrippina, hans egen brorsdotter, får företrädet. Hon stämplar försåt emot Lucius Silanus, med hvilken furstens dotter Octavia var förlofvad, och biträdes deruti af Vitellius, som också genom sina konstgrepp förmår senaten och folket att gilla det blodskändande giftermålet. Silanus dödar sig sjelf. Seneca återkallas från sin landsflykt och förordnas till lärare för Nero, med hvilken Octavia trolofvas (kap. l—9). — Partherne begära från Rom Meherdates till konung. Claudius affärdar honom och uppdrager åt ståthållaren i Syrien, Cajus Cassius, att införa honom i sitt rike. Detta misslyckas genom förräderi, och Meherdates, öfvervunnen i en slagtning, blir fängslad utlemnad till Gotarzes, efter hvilkens död, som kort derefter inträffar, parthiska riket tillfaller Vonones och sedermera dennes son Vologeses (kap. 10—14). — Mithridates söker att bemäktiga sig Pontus, men möter starkt motstånd, blir öfvervunnen  i slagtningar, öfvergifven af sin bundsförvandt och på förbön af en fiende benådad af Claudius och förd till Rom (kap. 15—21). — Lollia och Calpurnia, två förnäma fruntimmer, störtade af Agrippina (kap. 22). — Åtskilliga senatsförhandlingar. Claudius utvidgar stadens omkrets (kap. 23, 24). — Nero Domitius adopteras af Claudius, på tillstyrkan af Pallas. Britannicus tillbakasättes (kap. 25, 26). — En koloni anlägges hos ubierne. Catterner, som föröfva plundringar, blifva slagna. Vannius, svevernes konung, fördrifves af sina undersåter (kap. 27—30). Oroligheter i Britannien, som dämpas af Ostorius. Caractacus, silurernes konung, vågar en slagtning emot romarne, öfvervinnes af Ostorius och föres med sin familj till Rom; talar inför Claudius med värdighet och vinner tillgift. Ostorius erhåller triumfens hederstecken. Han dör och får Didius till efterträdare, som vid sin ankomst finner nya oroligheter utbrustna (kap. 31—40).— Nero anlägger den manliga togan. Britannicus blir allt mera tillbakasatt och beröfvad sin trogna omgifning. Burrus Afranius, genom Agrippinas bemedling, utnämnes ensam till befälhafvare öfver pretorianerne. Agrippinas stolthet. Vitellius hennes gunstling. Järtecken. Hungersnöd (kap. 41—43). — Krig emellan armenierne och ibererne. Orsaken är att Rhadamistus, son af Pharasmanes, iberernes konung, under sken af förbund, försåtligt angriper, fängslar och dödar sin farbroder, armeniernes konung Mithridates. Partherne infalla i Armenien. Rhadamistus fördrifves af sina egna. Zenobia (kap. 44—51.) — Furius Scribonianus landsförvisas. Senatsbeslut om spåmäns fördrifvande och om friborna qvinnor, som gifta sig med trälar. Senatens smicker emot Pallas. Felix och Ventidius anstifta oroligheter i Judeen, men lugnet återställes af Syriens ståthållare Qvadratus. Oroligheter i Cilicien dämpas af konung Antiochus (kap. 52—55). — En förbindelse öppnas mellan fucinska sjön och floden Liris, och en sjöslagtning anställes m. m. icke utan fara (kap. 56, 57). — Nero förmäles med Claudii dotter Octavia. Statilius Taurus störtas genom Agrippinas ränker. Prokuratorerne (regentens ombud i provinserna) erhålla större makt. Fullkomlig skattfrihet beviljas åt coërne, och på fem år eftergift i skatten för staden Byzantium m. m. (kap. 58—63).— Järtecken, som anses förebåda Claudii död. Domitia Lepida, ett förnämt fruntimmer, störtas af Agrippina. Narcissi fria yttranden om henne (kap. 64, 65). — Claudius blir genom hennes föranstaltande förgifven, och hennes son Nero antager regeringen. Claudii begrafning och förgudning (kap. 66—69).

Den tid af sex år, som dessa händelser upptaga, nemligen 803 —808 ifrån Roms byggnad1 , hade till konsuler:

C. Pompejus. — Q. Veranius.
C. Antistius. — M. Suilius Rufus.
Tib. Claudius 5. — Ser. Cornelius Orfltus.
P. Cornelius Sulla. — L. Salvius Otho.
D. Junius Silanus. — Q. Haterius.
M. Asinks Marcellus.— M. Acilius Aviola.

  1. Egentligen 802-807, Kolmodin eller någon annan har gjort ett misstag och hoppat över år 802 (49 e.Kr.). Detta innebär att alla årtal i den tolfte boken av Kolmodins översättning är felnumrerade. Jag har emellertid korrigerat detta och i den trettonde boken är årtalen korrekta även i originalet.
       Kolmodins kommentar inkluderar inte heller de första fyra kapitlen som utgör slutet på år 801.

År 48 e. Kr.
(E. R. b. 801)

KAP. 1 Genom Messalinas mord stördas lugnet inom hofvet, af den kamp som uppstod bland de frigifna om hedern att välja en maka åt Claudius, som icke tålde att lefva ogift och alltid beherrskades af sina gemåler. Icke mindre liflig var den täflan som upptändes hos fruntimren: en hvar äflades att visa sitt företräde i börd, i skönhet, i rikedomar, och att göra sina anspråk på en så hög förbindelse gällande. Den största täflan var dock emellan Lollia Paulina, en dotter af konsularen Marcus Lollius, och Julia Agrippina, Germanici dotter; den sednare understöddes af Pallas, den förra af Callistus. Men Elina Petina, af tuberonernes ätt*), gynnades af Narcissus. Claudius sjelf, än böjd för en än för en annan, allt efter det råd han sednast hört, kallade de misshälliga rådgifvarne till en gemensam öfverläggning och befalde dem framlägga sina tankar och tillika anföra grunderna för dem.

  • Hon hade varit förut gift med Claudius, innan han blef kejsare, men förskjuten af honom för någon missämja.
KAP. 2 Narcissus åberopade »det gamla giftermålet, den gemensamma dottern*)" (ty Petina var moder åt Antonia), att »intet nytt skulle införas i huset, om den fordna makan återkomme, hvilken visserligen icke med styfmoderlig hätskhet skulle behandla Britannicus och Octavia, dessa barn, som genom blodsband voro så nära förenade med hennes eget.» Callistus invände »att Petina genom en långvarig äktenskapsskilnad vore vanärad och skulle, om hon åter antoges, just derigenom blifva öfvermodig. Långt bättre vore att välja Lollia, som, sjelf utan barn, vore fri från afund och skulle blifva en moder för sina styfbarn.» Men Pallas anförde isynnerhet det till förmån för Agrippina, »att hon förde med sig en dotterson af Germanicus; att hon sjelf, ädel till sin börd, i alla afseenden förtjenade den högsta rang och kunde blifva ett band att förena den claudiska familjens ättlingar. Man borde förekomma, att ett fruntimmer af bepröfvad fruktsamhet och i blomman af sin ungdom införde i ett främmande hus glansen af det cesariska.»
  • Filiam, förmodligen rättare än det vanliga familiam.
KAP. 3 Dessa skäl segrade, understödda af Agrippinas retelser, hvilken under trägna besök, dem slägtskapen beslöjade, så förtjusade farbrodern, att hon blef de öfriga föredragen, och, ehuru ännu icke maka, utöfvade hon redan en makas välde. Ty så snart hon var säker om sitt eget giftermål, började hon att anlägga större planer och arbeta på en förening emellan Domitius, hennes son af Cnejus Ahenobarbus, och Octavia, furstens dotter. Väl var detta, något som icke kunde verkställas utan ett brott, ty Claudius hade trolofvat Octavia med Lucius Silanus1, och genom triumfens hederstecken och prakten af ett gladiatoriskt skådespel hade han framdragit den äfven i andra afseenden utmärkta ynglingen till allmänhetens ynnest. Men ingenting syntes omöjligt att vinna hos en furste som icke hade något tycke, icke något hat, om det icke ingafs och föreskrefs honom.
  1. Hans mormors morfar var Augustus.
KAP. 4 Vitellius, som med censorstiteln bemantlade sina nedriga ränker och slugt beräknade hvilken väldet skulle tillfalla, ingick således i Agrippinas afsigter, för att vinna hennes ynnest, och utspridde förklenliga rykten om Silanus. Denne hade en syster Junia Calvina, skön, men något för mycket fri, som kort förut varit Vitellii sonhustru. Häraf tog han anledning till anklagelsen, och misstydde en icke brottslig, men icke nog varsam syskonkärlek till ett nedrigt brott. Claudius, som af ömhet för sin dotter var dess mer benägen att fatta misstankar emot mågen, lånade öronen åt denna beskyllning. Silanus, som icke kände dessa stämplingar och just detta året var pretor, blef genom ett edikt af Vitellius oförmodadt afsatt från sin senatorsvärdighet, ehuru granskningen längesedan var slutad, och valet af senatorer faststäldt. Claudius bröt på samma gång förlofningen; Silanus nödgades att nedlägga sitt embete, och preturen, hvaraf blott en dag för honom återstod, blef uppdragen åt Eprius Marcellus1.
  1. Känd som angivare under Nero , jfr XVI, 28.

År 49 e.Kr.
(E. R. b. 802)

KAP. 5 Cajus Pompejus och Qvintus Veranius1 blefvo konsuler. Att ett giftermål emellan Claudius och Agrippina var beslutet, blef redan af allmänna ryktet, redan af deras alltför fria umgänge bestyrkt; likväl vågade de icke ännu högtidligen fira sitt bröllop, ty att en brorsdotter blifvit sin farbrors maka var hittills utan exempel. Claudius fruktade dessutom för blodsbandets kränkning, hvilket, om det föraktades, kunde draga olyckor öfver staten. Denna betänklighet upphörde icke, förrän Vitellius åtog sig att genom sina konster genomdrifva saken. Han frågar således fursten »om han vill underkasta sig folkets befallning och senatens myndighet?» och då denne svarar »att han vore en medborgare såsom andra och icke kunde motstå allas enhällighet,» beder han honom vänta i palatset. Han sjelf begifver sig till rådsförsamlingen, och förklarade att det gälde en sak af högsta vigt för det allmänna, begär tillstånd att tala före någon annan och börjar sålunda: »Furstens högst vigtiga omsorger, som omfatta jordkretsens styrelse, fordra ett understöd, på det han, ledig från enskildt bekymmer, må kunna öfverlemna sig åt vården af det allmänna. Och hvad värdigare hugnad funnes för en man af censoriskt sinne, än sällskapet af en maka som delar hans lycka och hans sorger, åt hvilken han kan anförtro sina doldaste tankar och omsorgen för sina späda barn — han som aldrig varit van vid utsväfningar eller sinliga nöjen, utan från sin första ungdom iakttagit lydnad för lagarna.»

  1. Veranius - jfr XIV, 29.
KAP. 6 Efter denna förberedande inledning, som emottogs af fäderna med mycket smicker, började han åter: »Då alla tillstyrkte furstens giftermål, borde man välja ett fruntimmer, utmärkt af börd, af fruktsamhet, af ostraffliga seder. Och länge kunde man icke tveka, att Agrippina i bördens glans ägde företräde: af sin fruktsamhet hade hon gifvit bevis, och hennes dygder voro deremot svarande. Men det vore i sanning märkvärdigt att hon, genom gudarnes försyn, nu vore enka och kunde förenas med en furste som aldrig knutit andra än lagliga äktenskapsband. De hade hört af sina fäder, de hade sjelfva sett huru makar efter Cesarernes godtycke blifvit röfvade: sådant vore långt skildt ifrån dennes aktning för seder. Man ville fastmer gifva ett efterdöme, huru en regent, borde välja en maka. Det kunde invändas att äktenskap med brorsdöttrar vore hos oss ovanliga. Men hos andra folkslag voro de brukliga och dessutom af ingen lag förbjudna. Äfven syskonbarns1 giftermål hade länge varit okända, men med tiden blifvit ganska vanliga. Bruket lämpade sig efter behofvet, och äfven detta skulle snart blifva blund antagna vanor.
  1. Ordet syskonbarn har här den äldre betydelsen "kusin".
KAP. 7 Det felades icke de som rusade ut ur senaten, förklarande med hetta »att de skulle bruka tvång, om fursten visade betänklighet.» En blandad folkhop skockades tillsammans och ropade »att romerska folket hade samma önskan.» Claudius dröjde ock icke längre att på forum personligen emottaga deras lyckönskningar, och inträdde sedan i senaten, der han »fordrade ett beslut som äfven för framtiden faststälde lagligheten af äktenskap mellan farbröder och brorsdöttrar.» Icke dess mindre fans blott en enda som hade lust till ett sådant giftermål: det var Titus Alledius Severus, en romersk riddare, förmådd dertill, såsom många trodde, för att behaga Agrippina. Från denna tidpunkt antog styrelsen en annan skepnad, och allt lydde en qvinna hvilken icke, såsom Messalina, nyckfullt lekte med Romerska staten. Med stark och nästan manlig hand förde hon regeringstyglarna: offentligen allvar, oftast högdragenhet: i hennes hus ingen oanständighet, såframt den ej främjade herrsklystnaden. Ett omättligt begär efter penningar bemantlades med nödvändigheten att bereda styrka åt regeringen.  

KAP. 8 På bröllopsdagen mördade Silanus sig sjelf: antingen att han tilldess bibehållit hopp om lifvet, eller att han valde den dagen, för att öka hatet emot sina förföljare. Hans syster Calvina förvisades från Italien. Claudius tillade »att offer efter konung Tulli stadgar1, och försoningar i Dianas lund skulle förrättas af öfverpresterne: ett ämne till allmänt åtlöje, att straff och försoningar för blodskam på den tiden kommo i fråga. Men för att icke blott genom onda gerningar göra sig känd, utverkade Agrippina för Anneus Seneca återkallelse från hans landsflykt2 och tillika pretorsvärdighet. Hon trodde att detta skulle behaga allmänheten, i anseende till mannens utmärkta talanger, och hade tillika för afsigt att låta Domitii barndom bildas af en sådan mästare, och att nyttja hans råd för att förskaffa honom tronen. Ty Seneca, mente hon, skulle blifva Agrippina trogen af erkänsla för en välgerning, och fiende till Claudius, af harm öfver en oförrätt.

  1. Tullus Hostilius. Jfr Livius 1, 26.
  2. Seneca förvisades till Korsika av Claudius år 41.
KAP. 9 Man fann nu för godt att icke längre dröja, och Memmius Pollio, utnämd konsul, förmåddes genom stora löften att föreslå i senaten en bön till Claudius »att förlofva Octavia med Domitius:» en förbindelse som för bägges ålder1 icke var opassande och skulle förbereda högre utsigter. Pollio föreslog detta, nästan med samma ord som nyligen Vitellius nyttjat: Octavia förlofvades, och Domitius, som med sin förra slägtförbindelse nu förenade den af fästman och måg, gjordes till Britannici like, genom sin moders bemödanden och genom deras ränker som, emedan de varit Messalinas anklagare, fruktade hämd af hennes son.
  1. Octavia var ca 10 år. Domitius (Nero) fyllde 12 år i december detta år.
KAP. 10 Jag har förut berättat*) att sändebud från partherne voro skickade för att begära Meherdates: de fingo vid denna tiden företräde i senaten och framstälde på följande sätt sitt uppdrag: »De voro icke okunniga (sade de) om förbundet och kommo icke såsom affälliga från arsacidernes ätt; utan de kommo att hylla en son af Vonones, en sonson af Phraates, till skydd emot Gotarzes' tyranni, lika odrägligt för adeln som för menigheten. Redan hade han mördat sina bröder, redan närskylda, redan fjermare anförvandter; hans mordlystnad sträckte sig äfven till hafvande qvinnor, till späda barn, under det han, oduglig i fred, olycklig i krig, genom grymhet sökte dölja sin feghet. Deras vänskap med oss vore gammal och i hela folkets namn ingången1, och vår pligt voro att bistå bundsförvandter, som täflade med oss i makt, men af aktning gåfvo oss företrädet. Blott derför lemnades oss deras konungasöner till gisslan, att de, i händelse af missnöje med infödda regenter, kunde vända sig till (romerska) fursten och fäderne, för att erhålla en efter deras seder bildad, värdigare konung.
  1. Fördraget slutet under Augustus (II, 1), förnyat av Tiberius genom Germanicus (II, 58) och av Caligula genom Lucius Vitellius.
KAP. 11 Sedan de anfört detta och annat dylikt, började Claudius ett tal »om Roms höghet och parthernes undergifvenhet,» och jemförde sig med Augustus, erinrande att äfven af honom en konung blifvit begärd, men undvek att nämna Tiberius, ehuruväl också han skickat dem regenter1. Han tillade sedan några förmaningar till Meherdates (ty han var närvarande) »att icke betrakta sig såsom en husbonde öfver slafvar, utan såsom en styresman öfver medborgare; att öfva mildhet och rättvisa — dygder som skulle göra hans styrelse dess mera dräglig för barbarerne, ju mindre de voro dem kända.» Derefter vände han sig till sändebuden och utbredde sig i loford öfver deras nya konung, såsom »bildad i Rom och derjemte af en utmärkt hofsamhet. Likväl (sade han) borde de fördraga sina konungars lynnen, och täta ombyten kunde icke vara gagneliga. Romerska staten vore redan så mätt af ära, att den önskade fred äfven åt främmande folkslag.» Det uppdrogs sedan åt Cajus Cassius2, som förde befälet i Syrien, att ledsaga den unga mannen till stranden af Eufrat.
  1. Tiberius hade sänt Phraates och Tiridates  VI, 32.
  2. Cassius blev driven i landsflykt av Nero, XVI, 9.
KAP. 12 På den tiden utmärkte sig Cassius framför alla andra i kännedom af lagarna. Hvad krigiska talanger beträffar, så blifva de under lugnet okända, och freden förblandar den tappre och den fege1. Emellertid återstälde han dock, så mycket som utan krig var möjligt, den gamla krigstukten, öfvade flitigt trupperna, och gick till väga med samma omsorg, samma försigtighet, som om fienden stått färdig att angripa. Detta trodde han vara värdigt sina förfader och den cassiska ätten, hvars namn var berömdt äfven hos dessa folkslag. Han stämde nu sig till mötes dem, efter hvilkas råd en konung blifvit begärd från Rom, och slog läger vid Zeugma, der floden beqvämast kan öfverfaras. Sedan de förnäma partherne och med dem Acbarus, arabernes konung2, hade anländt. förestälde han Meherdates »att barbarernes häftiga ifver genom dröjsmål afmattas eller ock förvandlas till trolöshet: derföre borde han påskynda hvad han börjat.» Detta råd blef försummadt genom Acbari svek, hvilken flera dagar uppehöll i staden Edessa den oerfarna ynglingen, som trodde att höjden af lycka bestod i utsväfvande nöjen. Och fastän Carrhenes3 kallade dem och försäkrade »att allt skulle lyckas, om de kommo skyndsamt,» togo de icke genaste vägen ull Mesopotamien, utan gjorde en omväg till Armenien, som den tiden var otillgängligt, emedan vintern var för handen.
  1. Under Trajanus, när huvuddelen av Annalerna skrevs, hade Rom på nytt blivit en krigande nation.
  2. Acbarus styrde en arabisk stam i övre Mesopotamien. Acbarus är förmodligen en titel, ej ett namn.
  3. Carenes - antagligen en styresman i Mesopotamien.
KAP. 13 Utmattade således af sin marsch i snödrifvor och berg, nalkades de ändtligen slätten, der de förenades med Carrhenes' trupper. Vägen togs sedan öfver floden Tigris genom adiabenernes land1, hvilkas konung Izates offentligen hade tagit Meherdates' parti, men hemligen och mera uppriktigt var böjd för Gotarzes. Under vägen intogs staden Ninos, Assyriens urgamla konungasäte, och fästet2 Arbela, så ryktbart af den sista drabbningen emellan Darius och Alexander, genom hvilken det persiska väldet störtades. Gotarzes gjorde emellertid på ett berg, kalladt Sambulos, löften åt ortens gudomligheter; bland dessa dyrkas isynnerhet Herkules3, hvilken på bestämda tider i en dröm tillsäger presterne »att hålla hästar, rustade till jagt, i beredskap vid templet.» Så snart hästarna blifvit lastade med koger, fylda af pilar, sprida de sig i skogarna och återkomma först om natten, med tomma koger och starkt flåsande. Åter uppenbarar guden i en nattlig syn hvilka trakter af skogarna han genomströfvat, och man finner der öfverallt fälda vilddjur.
  1. Norra delen av Assyrien.
  2. Arbela? Gaugamela? Ingen av dessa orter kan dock rätteligen kallas befästning.
  3. I östra Kurdistan finns en inskrift på grekiska med Herakles (lat. Hercules) namn. Hans dyrkan bör vara grundad på någon österländsk gudomlighet (Nin eller Ninip?).
KAP. 14 Gotarzes, som ännu icke tillräckligen förstärkt sin här, begagnade emellertid floden Corma såsom förskansning, och ehuru både genom skärmytslingar och härolder utmanad till slagtning, drog han ut på tiden, ömsade ställning och utsände förförare, att köpa fienderne till trolöshet. Af dessa gick först Izates bort med adiabenska hären, derefter Acbarus med arabernes: sådan är dessa barbariska nationers ostadighet, och det är för öfrigt af erfarenheten kändt att de hellre från Rom begära än behålla en konung. Meherdates, beröfvad så mäktiga bundsförvanter och misstänkande de öfrigas förräderi, beslöt, såsom enda utvägen, att öfverlemna sin sak åt slumpen och våga, en drabbning. Gotarzes afslog den också icke, ty fiendens minskade styrka hade gjort honom modig. Träffningen var ganska blodig, och utgången tvifvelaktig, tilldess Carrhenes, som, efter att hafva kullkastat dem som gjorde motstånd, vågat sig för långt fram, kringrändes bakifrån af friska trupper. Meherdates, som då förlorade allt hopp, förtrodde sig åt Parrhaces' löften, som varit hans faders underhafvande1. Genom dennes förräderi blef han lagd i bojor och utlemnad åt segraren. Gotarzes, som med bitterhet förebrådde honom »att han icke vore hans slägting eller af Arsaces' ätt, utan en främling och en romare, tillät honom att lefva, men med afskurna öron, till ett vedermäle af sin mildhet och till en skymf för romarne. Gotarzes dog sedan af sjukdom, och Vonones, som då var höfding i Medien2, kallades till tronen. Ingen händelse, hvarken lycklig eller olycklig, har gjort honom minnesvärd. Hans regering var kort och utan ära, och parthernes rike tillföll hans son Vologeses.
  1. Kanske en slav (Cavallins översättning har "Vasall"). Av de 50 000 parther som mötte Antonius ska enligt Justinus (41, 2) blott 400 ha varit fria.
  2. Media Atropatene
KAP. 15 Emellertid hade Mithridates från Bosporus1, efter förlusten af sitt rike, fört en irrande lefnad. Men sedan han blifvit underrättad att den romerska fältherren Didius bortgått med styrkan af sin här och qvarlemnat Cotys, en yngling utan erfarenhet, i sitt nya rike jemte några få kohorter under Julius Aqvila, en romersk riddare, började han, föraktande dem bägge, att uppvigla folken och draga till sig öfverlöpare. Slutligen då han samlat en armé, förjagar han dandaridernes konung och bemäktigar sig hans rike. Då detta blef bekant och man hvart ögonblick väntade att han skulle angripa Bosporus, misstrodde Aqvila och Cotys sina egna krafter, isynnerhet som Zorsines, siracernes konung, ånyo börjat fiendtligheter; äfven de sökte derföre främmande bistånd och skickade sändebud till Eunones, som herrskade öfver adorsiska nationen. Det var icke svårt att vinna bundsförvandter för dem som kunde framställa romerska makten i motsats till upprorsstiftaren Mithridates. Det blef således aftaladt att Eunones skulle angripa med rytteri, och romarne åtaga sig att belägra städerna.
  1. Mithridates från Bosporus - så för att skilja honom från Armeniens kung (XI, 8).
KAP. 16 Uppstäld i slagordning, framtågade nu hären: främst och efterst gingo adorserne, midtuti kohorterna och bosporanerne i romerska vapen. Fienden blef slagen på flykten, och man kom till Soza1, en stad i Dandarica, som Mithridates hade öfvergifvit, om hvilken man, för landtfolkets tvetydiga tänkesätt, ansåg nödigt att försäkra sig genom en qvarlemnad besättning. Tåget fortsattes derifrån emot siracerne: man gick öfver floden Panda och inspärrade staden Uspe, belägen på en höjd och försvarad af murar och grafvar. Men dessa murar, icke bygda af sten, utan af lera, sammanbunden med ris och vidjor, voro för svaga att uthärda en storm. Stormtornen, som voro uppförda till större höjd, oroade dessutom de belägrade med eldbränder och kastvapen, och om icke natten afbrutit striden, skulle eröfringen inom samma dag varit börjad och fullbordad.
  1. Soza - ej nämnd någon annanstans, liksom inte heller Panda och Uspe.
KAP. 17 Följande dagen sände de underhandlare, att anhålla om försköning för de fria invånarne; de erbjödo tiotusen slafvar. Detta förkastades af segervinnarne, ty man fann det grymt att mörda dem som blifvit utlemnade, men också svårt att hålla en sådan myckenhet under bevakning: hellre ville man låta dem alla efter krigets rätt nedsablas. Soldaterne, som redan bestigit murarna, fingo således tecken till slagtande. Genom Uspes förstöring injagades skräck hos de öfriga: de ansågo ej mera något för säkert, då vapen och fästningsverk, snår och höjder, och floder och städer med lika framgång besegrades. Sedan derför Zorsines länge tvekat i valet emellan den olyckliga Mithridates' försvar och omsorgen för sitt fädernerike, segrade ändtligen hans folks fördel; han gaf gisslan och gick att nedfalla för Cesars bild: en utmärkt ära för den romerska hären, hvilken, segrande utan förlust, stod, såsom man erfor, endast tre dagsleder ifrån floden Tanais. Men återtåget var icke lika lyckligt, ty några skepp blefvo vid färden öfver hafvet uppkastade på tauriska kusten och kringrända af barbarerna, som dödade befälhafvaren vid en kohort och flera centurioner.  

KAP. 18 Mithridates, som icke mer i vapen fann någon säkerhet, öfverlade emellertid hvilkens medlidande han skulle anropa. Han fruktade för sin broder Cotys, som först varit förrädare1, sedan hans fiende. Bland romarne var ingen på stället med den myndighet, att man nog kunde trygga sig till hans löften. Han vände sig derför till Eunones, såsom fri från personligt hat och betydande genom det vänskapsförbund han nyligen med oss hade ingått. Med en drägt och ett utseende, närmast afpassade efter sin närvarande ställning, inträder han således i Eunones' palats och kastar sig för hans fötter. »Mithridates,» säger han, »den Mithridates som romarne i så många år hafva sökt till lands och sjös, inställer sig nu frivilligt. Behandla efter ditt godtycke en ättling af den stora Achemenes2: denna titel är det enda som mina fiender icke beröfvat mig.»

  1. Enligt en bysantinsk författare, Petrus Patricius, ska Mithridates ha sänt sin broder Cotys till Rom, där denne angav honom för omstörtningsplaner.
  2. Achaemenes - stamfader för det persiska kungahuset.
KAP. 19 Eunones, djupt rörd af mannens lysande namn, hans ödes vexling och det icke oädla i hans bön, uppreser den knäböjande och betygar sitt nöje öfver att han valt det adorsiska folkets och dess konungs redlighet att bemedla sin försoning. Han skickar ock genast sändebud till Claudius, med bref af följande innehåll: »Likhet i rang vore första grunden till förbund emellan Roms imperatorer och mäktiga nationers konungar: emellan honom och Claudius komme ännu dertill en gemensam seger. Ett ädelt sätt att sluta krig vore det att sluta dem med förlåtelse. Så hade Zorsines, ehuru besegrad, ingenting förlorat. För Mithridates, såsom mera brottslig, ville man ej begära någon makt, icke något rike, blott att han icke måtte föras i triumf, ej heller straffas till lifvet.»  
KAP. 20 Men Claudius, fastän mild emot förnäma främlingar, tvekade dock antingen det vore bättre att emottaga honom fången på vilkor att benåda, eller att bemäktiga sig honom med vapen. Harmen öfver oförrätter och begäret att hämnas eggade honom till det sednare. Men å andra sidan förestäldes» att han gick att företaga ett krig i ett land utan vägar, på ett haf utan hamnar; dessutom krigiska konungar, ströfvande folk, en ofruktbar jord: vidare obehaget af ett långvarigt krig, vådorna af ett påskyndadt, en obetydlig ära, om man segrade, mycken nesa, om man blef slagen. Hellre mätte han tillgripa det som erbjöds och skona en flykting, hvilkens straff blef så mycket större, ju mer hans usla lif förlängdes.» Bevekt utaf dessa skäl, skref han till Eunonos: »Mithridates hade väl förtjent det hårdaste straff, och honom (Claudius) felades icke makt att verkställa det; men det hade varit våra förfäders grundsats, att med lika godhet bemöta de bönfallande som med oböjlighet en fiende. Hvad triumfer beträffade, förvärfvades de blott öfver mäktiga folkslag och riken.»  

KAP. 21 Mithridates blef derefter utlemnad och förd till Rom af Junius Cilo, regentens ombudsman*) i Pontus1. Det sades att han inför fursten talat med mera stolthet, än som passade hans ställning, och ett uttryck af honom kringspriddes bland allmänheten: »Jag är icke återsänd till dig, utan återvänd: eller — om du icke tror det — släpp mig och sök mig.» Lika oförsagd var hans min, då han vid rostra, omgifven af vakt, utstäldes till allmän åskådning. Man beslöt åt Cilo den konsulariska, åt Aqvila den pretoriska värdighetens äretecken.

  • Prokurator.
  1. Cilo - hans provins ska ha klagat över hans styre inför Claudius. När beskickningens tal dränktes i hovfolkets prat omtalade Narcissus att man kommit för att prisa Cilo, varefter Claudius förlängde hans mandat med två år.
KAP. 22 Det var under samma konsuler, som Agrippina, oförsonlig i hat och förtörnad på Lollia1, för det hon täflat med henne om furstens hand, bemödade sig att pådikta. henne brott och köpa en anklagare, som beskylde henne »att angående regentens giftermål hafva rådfrågat stjerntydare och spåmän2, och Apollos orakel i Claros3.» Sedan Claudius af denna anledning, utan att höra den anklagade, hållit i senaten ett långt företal om hennes lysande börd, »att hon var systerdotter af Lucius Volusius4, att Cotta Messalinus5 varit hennes farfars broder, att hon fordom varit gift med Memmius Regulus6,» — ty hennes giftermål med Cajus Cesar förteg han med afsigt — tillade han »att hon hyste förderfliga afsigter mot staten, och man måste betaga henne tillfälle till brott. Hennes egendom borde derför indragas och hon sjelf öfvergifva Italien.» Hon blef således landsförvisad, och af hennes omätliga förmögenhet lemnades henne blott fem miljoner sestertier. Äfven Calpurnia, ett fruntimmer af förnäm härkomst, blef olycklig, emedan fursten berömt hennes utseende, likväl endast tillfälligtvis och utan begär till hennes person; derför nyttjade också Agrippina icke sin makt till hennes fullkomliga undergång. Men till Lollia skickades en tribun, för att nödga henne att afhända sig lifvet. Cadius Rufus blef också detta år, på bithynernes åklagan, sakfäld efter återfordringslagen.
  1. Jfr kap. 1.
  2. Cavallins översättning har "kaldéer" istället för "stjerntydare och spåmän".
    Kaldéer - astrologer. fördrevs 139 f.Kr., men man kunde aldrig göra sig av med dem: deras inflytande daterar sig just från 100-talet. Under Augustus och Tiberius var astrologien en modevetenskap, jfr Horatius: Oden 1, 11 och 2, 17. Om Tiberius och kaldéerna jfr VI, 21.
  3. Den klariske Apollons orakel i Kolofon i västra Mindre Asien, där Kolofon, Klaros och Notium ligger nära varandra.
  4. Jfr XIII, 30. Vid sin död var han stadsprefekt
  5. Messalinus har ett dåligt namn i Annalerna, jfr II, 32; IV, 20.
  6. Om hans död och goda rykte se XIV, 47. Jfr också V, 11.
KAP. 23 I anseende till den utmärkta vördnad som det narbonska Gallien visat regeringen, beviljades senatorerne från denna provins att, med lika rättighet som de från Sicilien, besöka sina egendomar, utan att begära furstens tillstånd1. Itureen och Judeen blefvo, sedan deras konungar Sohemus och Agrippa2 aflidit, förenade med det syriska höfdingedömet. — Man beslöt att augurium salutis*), en ceremoni som i fem och tjugu år blifvit försummad, skulle upplifvas och framgent iakttagas. Claudius utvidgade också omkretsen3 af Rom, enligt ett forntidsbruk, som tillåter dem hvilka ökat riket, att äfven utflytta hufvudstadens gränser. Det är en rättighet som likväl, utom Sulla och Augustus4, ingen af Roms fältherrar nyttjat, äfven då de underkufvat mäktiga nationer.
  1. Augustus som förbjöd senatorer att bosätta sig utanför det egentliga Italien hade gjort ett undantag beträffande Sicilien.
  2. Herodes Agrippa I.
  3. Pomerium (istället för omkrets i Cavallins översättning) - område på båda sidor murarna (post, murum), jfr Livius 1, 44.
  4. Några källor uppger också Julius Caesar men säger intet om Augustus. Senare utvidgades pomerium av Nero, Vespasianus, Titus, Trajanus och Aurelianus.
  • Då gudarne genom augurerne tillfrågades om det vore tillåtet att bedja for romerska statens välfärd.

KAP. 24 Om den ära, som våra konungar på detta sätt eftersträfvat eller verkligen förtjenat, äro berättelserna olika. Men jag tror det icke vara otjenligt att veta hvar första grundläggningen började, och hvilken den omkrets var som Romulus utstakade. Från oxtorget1 således, der man ännu ser kopparbilden af en oxe, emedan detta djur nyttjas för plogen, ristades en fåra att utmärka stadens gräns och utsträcktes så, att den inneslöt Hercules' stora altare. Sedan upprestes på vissa afstånd stenar längs efter foten af det palatinska berget till Consi altare, derifrån till de gamla curierna och vidare till larernes kapell; men forum romanum och Capitolium blefvo, som det tros, icke af Romulus, utan av Titus Tatius förenade med staden. Roms omkrets utvidgades sedan, tillika med dess makt, och hvilka de gränser voro som Claudius nu utstakade, är lätt att erfara: man finner dem angivna i de allmänna handlingarna.

Kapitel 25-40 (år 50 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.

  1. Forum boarium - oxtorget, kreaturstorget.