Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA ANNALER

ANDRA BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88

År 16 e. Kr.
(E. R. b. 769)

KAP. 41 Vid årets slut invigdes i granskapet af Saturni tempel en triumfbåge, till minne deraf att de med Varus förlorade fälttecknen under Germanici anförande och Tiberii styrelse blifvit återvunna; dessutom ett tempel åt Fors Fortuna utmed Tibern, i den trädgård som diktatorn Osar hade testamenterat till romerska folket; ett kapell åt juliska ätten, och åt den förgudade Augustus en bildstod i Boville.

År 17 e. Kr.
(E. R. b. 770)

Under Caji Cecilii och Lucii Pomponii konsulat, den tjugusjette Maj, firade Germanicus Cesar sin triumf öfver cheruskerne, catterne och angrivarierne, samt alla öfriga folk som bebodde Germanien ända till Elbe. I tåget fördes vapenrustningar, fångar, teckningar af berg, floder, slagtningar, och kriget ansågs såsom fulländadt, emedan han blifvit hindrad från dess fulländande. Åskådarnes njutningar förhöjdes af segerhjeltens herrliga gestalt och hans fem barn1, som uppfylde vagnen; men en hemlig rysning gick öfver dem, när de besinnade att hopens ynnest ej varit lycklig för hans fader Drusus, att hans morbror Marcellus i ungdomens blomma rycktes undan allmänhetens brinnande kärlek, att kort och olyckligt vore lifvet för romerska folkets älsklingar.

  1. Nero, Drusus, Cajus Caligula, Agrippina och Drusilla. Germanicus efterlämnade sex barn; det sjätte var ännu ej fött.

KAP. 42 För öfrigt lät Tiberius i Germanici namn tilldela menigheten, man för man, trehundra sestertier och utnämde sig till hans medbroder i konsulatet. Men då man detta oaktadt icke trodde på uppriktigheten af hans kärlek, beslöt han att under sken af ära, aflägsna den unga mannen, och beredde anledningar eller tillgrep dem som af händelsen erbjödos. — Konung Archelaus hade i femtio år beherrskat Cappadocien; hatad af Tiberius, emedan han under dennes vistelse på Rhodus icke hedrat honom med något bevis af aktning. Det var dock icke af högmod som Archelaus underlåtit detta, utan efter varning af Augusti förtrogna, emedan vänskap med Tiberius ansågs vådlig, då Cajus Cesar lefde och blifvit sänd att stadga ordning i Orienten. Men sedan Tiberius genom cesariska husets undergång erhållit regeringen, lockade han Archelaus till Rom genom ett bref från sin moder, hvilken, utan att dölja sonens missnöje, erbjöd nåd, om han komme att derom bedja. Okunnig om sveket eller fruktande våld, om han troddes märka det, hastar Archelaus till Rom, der han, omildt emottagen af fursten och snart anklagad inför senaten — icke för de brott som honom pådiktades, utan af sinnesoro, förenad med ålderdomssvaghet, och emedan jemlikhet, än mera förnedring, är för konungar ovanlig — frivilligt eller af ödets skickelse slutade sin lefnad. Hans rike gjordes till romersk provins, och Tiberius, som förklarade att enprocentsafgiften*) genom dess afkastningar kunde nedsättas, bestämde denna för framtiden till hälften. Då vid samma tid Antiochus, commagenarnes, och Philopator, ciliciernes konungar, blifvit döda, uppkommo oroligheter inom dessa nationer, der många önskade en romersk, andra en kunglig styrelse. — Provinserna Syrien och Judeen, tryckta af bördor, anhöllo om lindring i utskylderna.

KAP. 43 Detta således, och hvad jag förut om Armenien har berättat*), föredrog Tiberius i senaten. »Blott genom Germanici klokhet (tillade han) kunde den skakade Orienten lugnas; ty hans egen ålder vore i aftagande, Drusi ännu icke tillräckligt mognad». Genom senatens beslut uppdrogos då åt Germanicus de på andra sidan om hafvet belägna provinserna, med ett högre befäl, hvarthelst han sig begåfve, än deras som genom lottning eller furstens förordnande erhöllo det. Men förut hade Tiberius aflägsnat från Syrien Creticus Silanus, som genom svågerlag var förbunden med Germanicus — ty Silani dotter var förlofvad med Nero, den äldste af hans söner — och till ståthållare förordnat Cnejus Piso, en man af våldsamt sinnelag, som icke kände någon eftergifvenhet, och arfvinge till sin faders stolthet, den Pisos som under det borgerliga kriget med det verksammaste biträde hade understödt det parti som åter uppreste sig emot Cesar, sedermera följt Brutus och Cassius, och, efter erhållen tillåtelse att komma tillbaka, afhållit sig från ansökning om statsembeten, tilldess han sjelf blef uppsökt, att emottaga det af Augustus erbjudna konsulatet. Men det ärfda högmodet uppjagades ännu högre hos sonen, genom hans maka Plancinas1 börd och rikedom. Knapt ville han vika för Tiberius: dennes barn föraktade han, såsom vida under sig. Han ansåg det ock för otvifvelaktigt att han blifvit vald till Syriens ståthållare, blott för att hämma Germanici planer. Några hafva trott att han af Tiberius sjelf emottagit hemliga föreskrifter, och ostridigt är att Augusta uppmanat Plancina till att med qvinnofåfängans förödmjukelser förfölja Agrippina. Ty hofvet var deladt och oense genom hemlig tillgifvenhet för Drusus eller för Germanicus. Tiberius hyllade Drusus såsom sin egen son och blodsarfvinge; Germanicus hade hos andra vunnit ökad kärlek för farbroderns obenägenhet, och emedan hans härkomst på moderns sida var mera lysande; ty Marcus Antonius var hans morfader, Augustus hans mormors broder; då deremot Drusi moders morfader, Pomponius Atticus, såsom blott romersk riddare, tycktes vanpryda claudiernes anor. Äfven var Germanici gemål Agrippina, genom sin fruktsamhet och sitt goda rykte, upphöjd öfver Livia, Drusi maka. Men bröderne sjelfva lefde i berömvärd endrägt, som aldrig stördes af deras anhörigas tvister.

  1. Dotter (sondotter?) till L. Munatius Plancus, konsul, censor, befälhavare och triumfator i krig mot raeterna.
KAP. 44 Icke långt derefter blef Drusus sänd till Illyrien, för att vänjas vid fältlefnaden och förvärfva härens tillgifvenhet. Tiberius trodde dessutom att ynglingen, som genom stadens yppighet inleddes i utsväfningar, skulle mera till sin fördel vistas i ett läger, och han sjelf vara tryggare, då bägge hans söner stodo i spetsen för legionerna. Men till förevändning tjenade sveverne, som bådo om hjelp emot cheruskerne. Ty efter romarnes aftåg fria från utländska faror, hade dessa, enligt nationens vana och nu äfven af täflan om ära, vändt sina vapen inbördes emot hvarandra. Folkens styrka, anförarnes tapperhet voro lika, men konungatiteln gjorde Maroboduus hatad af sina landsmän; Arminius var älskad, ty han kämpade för friheten.  

KAP. 45 Det var således icke blott cheruskerne och deras bundsförvandter, Arminii gamla krigare, som fattade vapen; äfven sveviska folkstammar af Marobodui rike, semnonerne1 och langobarderne2, afföllo till honom. Genom denna förstärkning var han öfverlägsen, om icke Inguiomerus med sina underhafvande hade öfvergått till Maroboduus, af ingen annan orsak, än den att den gamla farbrodern ej ansåg sig värdigt att lyda den unga brorsonen. Härarna uppstäldes till slagtning, å båda sidor med lika hopp, och nu icke, såsom fordom hos germanerne, till regellösa anlopp eller i spridda hopar; ty genom långvarigt krigande emot oss hade de vänt sig att följa fanorna, att trygga sin ställning genom reservtrupper, att gifva akt på anförarnes befallningar. — Arminius, som nu från sin häst tog allt i ögonsigte, erinrade dem, under det han red genom lederna, »om den återvunna friheten, de slagtade legionerna, de från romarne eröfrade rustningarna och vapnen, som ännu voro i mångas händer»; han kallade deremot Maroboduus »en flykting utan erfarenhet i slagtningar, som, skyddad en tid i Hercyniens smyghål, sedermera genom skänker och beskickningar tigt sig till ett förbund; en förrädare mot sitt fädernesland, en Cesars lifknekt3, som med icke mindre fiendtlighet borde utrotas, än den hvarmed de dödat Qvinctilius Varus. De skulle blott ihågkomma denna mängd af slagtningar genom hvilkas utgång och romarnes slutliga fördrifvande nogsamt vore bevisadt, på hvilkendera sidan segern i kriget hade varit».

  1. Semnonerna bodde mellan Elbe och Oder.
  2. Langobarderna hade av Tiberius drivits tillbaka över Elbe. På Tacitus tid var de inte särskilt talrika (Germania 40).
  3. Maroboduus hade som ung varit i Rom.
KAP. 46 Men också Maroboduus underlät icke att upphöja sig sjelf och att smäda sin fiende. »Af denna man» — sade han och höll Inguiomerus i handen — »berodde all cheruskernes ära, af hans råd de företag som dem lyckats. Arminius vore en galning utan erfarenhet, som tillvällade sig en obehörig ära, emedan han bedragit tre sorglösa legioner och en fältherre som icke misstänkte något svek, genom en trolöshet hvaraf följden varit stor olycka för Germanien och vanära för honom sjelf, då hans maka och son ännu suckade i träldom. Men han sjelf deremot, anfallen af Tiberius i spetsen för tolf legioner, hade bevarat germanernas ära utan fläck. Man hade derefter åtskilts på lika vilkor, och det ångrade honom icke, då det stode i deras makt att ännu oförsvagade välja ett krig emot romarne, eller en fred utan blodsutgjutelse». — De af dessa tal uppeldade härarna sporrades dessutom af egna anledningar; ty cherusker och langobarder kämpade för gammal ära eller för nyvunnen frihet; de på motsidan för utvidgande af sitt välde. Aldrig drabbade större härmassor tillsammans emot hvarandra, aldrig med mera tvetydig utgång; ty på båda sidor blefvo de högra flyglarna slagna, och man väntade en ny träffning — då Maroboduus drog sig upp åt höjderna. Detta bevisade att han var slagen; och som han mer och mer försvagades genom rymningar, begaf han sig till marcomannerne och skickade sändebud till Tiberius, för att bedja om bistånd. Svaret blef: »den hade ingen rätt att påkalla romerska vapnen emot cheruskerne, hvilken sjelf icke med någon hjelp understödt romarne uti deras kamp emot samma fiende». Dock blef, såsom jag nämde, Drusus afsänd i egenskap af fredsstiftare.  

KAP. 47 Samma år blefvo tolf ansenliga städer i Asien förstörda af en jordbäfning, som inträffade om natten, hvarigenom olyckan blef så mycket mera öfverraskande och gruflig. Det vanliga räddningsmedlet i en dylik våda, att fly ut på fälten, båtade också här intet, ty allt uppslukades af den remnande jorden. Det berättas att omätliga berg sjönko, det som varit slätt sågs förvandladt i höjder, och eldar upplågade mellan ruinerna. Hårdast hade olyckan träffat sardianerne och väckte för dem det största medlidandet. Cesar beviljade dem tio miljoner sestertier och eftergaf för fem år deras utskylder så väl till statens som till furstens skattkammare*). Magnesierne från Sipylus ansågos näst dessa vara de mest lidande och hjelpbehöfvande. Temnierne, philadelphenarne, egeaterne, apollonidensarne och de som kallas mostener och macedoniska hyrcaner, samt Hierocesarea, Myrina, Cyme och Tmolus befriades för samma tid ifrån skatt, och man beslöt att sända någon af senaten för att på stället syna och lindra skadan. Härtill valdes Marcus Aletus, en man af pretorisk rang, på det icke — då Asiens ståthållare hade konsularisk värdighet — en täflan emellan jemlikar och deraf något hinder måtte uppkomma.

  • Ærarium och Fiscus, från Augusti tid åtskilda och hvardera försedda med egna inkomster.

KAP. 48 Äran af denna offentliga välgerning ökade fursten genom ett icke mindre berömvärdt ädelmod, då han öfverlät den förmögna, utan testamente aflidna, Emilia Musas egendom, som togs i anspråk af fiscus, åt Emilius Lepidus, till hvilkens ätt hon ansågs höra; och likaledes Patuleji, en rik romersk riddares, arfskap — ehuru han sjelf var nämd såsom arftagare till en del deraf — åt Marcus Servilius, sedan han inhämtat att denne i ett äldre och oklanderligt testamente varit insatt; ty »bägges ädla börd, sade han, förtjente att understödjas med penningar». Också har han aldrig efter någon emottagit ett arf1, om han icke genom vänskap förtjent det. Okända och dem, som af hat till andra nämde fursten till arfvinge, afvisade han med ovilja. Men såsom han understödde den aktningsvärda oförvållade fattigdomen, så afsatte han ock slösare och genom utsväfningar utarmade, en Vibidius Varro, Marius Nepos, Appius Appianus, Cornelius Sulla, Qvintus Vitellius, från deras rum i senaten eller tillät dem att sjelfmant utträda.

  1. En av Augustus främsta inkomstkällor hade varit arv.

KAP. 49 Vid samma tid invigde han åtskilliga gudahus, som af ålder eller brand blifvit förstörda och af Augustus börjat återställas: ett vid stora rännarebanan*), åt Liber, Libera och Ceres, hvilket af diktatorn Aulus Postumius varit lofvadt, och på samma ställe ett annat åt Flora, uppfördt af edilerne Lucius och Marcus Publicius; ett tempel åt Janus, hvilket Cajus Duilius vid gröntorget**) hade uppbygt, den förste som för romerska republiken lyckligt kämpade på hafvet och gjorde sig förtjent af en sjötriumf öfver penerne. Hoppets tempel invigdes af Germanicus: detta hade Atilius i samma krig lofvat.

  • Circus maximus.
  • Forum olitorium.

KAP. 50 Emellertid vann majestätslagen allt mera styrka. Apuleja Varilia, en dotterdotter af Augusti syster, blef med åberopande af denna lag instämd af en angifvare, emedan hon med smädligt tal hade skymfat den förgudade Augustus samt Tiberius och hans moder, och, ehuru befryndad med cesariska huset, gjort sig skyldig till äktenskapsbrott. Hvad det sednare beträffade, ansågs juliska lagens1 stadgande vara tillräckligt; i afseende på majestätsbrottet yrkade fursten att en skilnad måtte göras: »om hon talat med vanvördnad om Augustus, borde hon sakfällas; hvad emot honom sjelf blifvit sagdt, ville han icke hafva upptaget till undersökning». Tillfrågad af konsuln, »hvad hans tanke vore om det som hon beskyldes hafva talat förgripligt emot hans moder», svarade han intet; men vid senatens nästa sammanträde bad han äfven i hennes namn »att inga utlåtelser emot henne, af hvad egenskap som helst, måtte räknas någon till förbrytelse». Han frikände Apuleja från majestätsbrott; för äktenskapsbrottet bad han om mildring i straffet och tillstyrkte »att hon efter forntidens sed2 skulle af sina slägtingar bortskaffas tvåhundra mil ifrån Rom». Hennes förförare Manlius förvisades ifrån Italien och Afrika.

  1. Lex Julia - från år 17 f.Kr. Lagen stadgade förvisning för båda parter till skilda, avlägsna öar.
  2. Syftar inte på straffet (det skulle ha varit hårdare) utan på att hennes anförvanter skulle föra henne ut ur staden.

KAP. 51 Öfver tillsättandet af en pretor i stället för Vipsanius Gallus, som afgått med döden, uppkom en stridighet. Germanicus och Drusus — ty de vistades ännu i Rom — arbetade för Haterius Agrippa, en anförvandt till Germanicus; å andra sidan yrkade många att mängden af barn borde afgöra företrädet emellan de sökande, såsom lagen föreskref. Det roade Tiberius att finna senaten delad emellan hans söner och lagarna. Lagen1 måste naturligtvis gifva vika, likväl icke genast och genom få röster, på samma sätt som lagar äfven den tiden öfverröstades, då de ännu något gälde.

  1. Lex Papia Poppaea.

KAP. 52 Samma år börjades krig i Afrika; Tacfarinas1 var fiendernes anförare. Född i Numidien, hade han tjent ibland hjelptrupperna i romerska hären, derefter rymt och först till rof och plundringar samlat omkring sig en hop af landstrykare och röfvare, sedermera ordnat dem efter krigsbruk i kompanier och sqvadroner, och uppträdde slutligen icke mer såsom hufvudman för ett oordentligt band, utan såsom musulanernes2 härförare. Detta mäktiga folk, i granskapet af Afrikas ödemarker, ännu den tiden utan städer, grep till vapen och drog äfven de angränsande maurerne med sig i kriget. Äfven dessa hade en anförare, vid namn Mazippa, och hären delades på det sätt, att Tacfarinas höll det utvalda och på romerskt sätt väpnade manskapet i ett läger och vände det till ordning och hörsamhet, medan Mazippa med lätta trupper öfverallt utbredde brand och mord och förskräckelse. Redan hade de också förmått cinithierne, en icke obetydlig folkstam, till deltagande, då Furius Camillus, prokonsul i Afrika, sammandrog sin legion och så mycket bundsförvandtstrupper som var under vapen, och förde dem emot fienden: en ringa styrka, om man betraktade numidernes och maurernes myckenhet — men man var framför allt angelägen att icke dessa af fruktan måtte undvika en träffning. Hopp om seger lockade dem att låta sig besegras. Legionen uppställes således i midten; de lätta kohorterna och två rytterisqvadroner på flyglarna. Tacfarinas undandrog sig icke drabbning. Numiderne blefvo slagna, och krigsäran efter en lång följd af år åter förvärfvad åt furiska namnet. Ty allt ifrån honom som var Roms frälsare och hans son Camillus3, hade fältherreäran varit fästad vid andra familjer. Äfven den om hvilken jag talar ansågs icke för krigare. Så mycket villigare prisade derför Tiberius i senaten hans bedrifter, och fäderne tillerkände honom triumfens äretecken: en utmärkelse, som Camillus för sin anspråkslöshet utan olägenhet fick åtnjuta.

  1. Jfr III, 20, 32, 73; IV, 23.
  2. Musulanerna levde söder om Numidien.
  3. Camillus hette erövraren av Veji 396 f.Kr.; det berättas också att han återerövrade Rom från gallerna år 386 och vägrade betala lösen ("en romare betalar med svärd, ej med guld", skall hans kärnfulla yttrande ha varit); detta är säkerligen en historisk skönmålning. Camillus sonson triumferade 338 över latinarna.

År 18 e. Kr.
(E. R. b. 771)

KAP. 53 Tiberius för tredje, Germanicus för andra gången voro det följande årets konsuler. Men denna värdighet tillträdde Germanicus uti staden Nicopolis i Achaja, dit han kommit öfver illyriska kusten, sedan han gjort sin broder Drusus, som vistades i Dalmatien, ett besök, och så väl på det adriatiska som sedan på det ioniska hafvet utstått en besvärlig sjöresa. Han använde derför här några dagar till fartygens förbättrande, och besåg emellertid de vikar som genom segern vid Actium blifvit så ryktbara, de segerminnen som Augustus af bytet hade helgat, och Antonii läger — föremål, som alla återkallade hos honom åtankan af hans förfäder. Ty Augustus var, såsom jag nämt, hans mormors broder, Antonius hans morfader; således här för honom en rik tafla af sorgliga och glada uppträden. Härifrån kom han till Athén och visade den gamla bundsförvandtsstaden derigenom sin aktning, att han nyttjade blott en liktor1 (till sin uppvaktning). Grekerne mottogo honom med de utsöktaste ärebetygelser och prålade med sina förfäders bedrifter och utsagor, för att gifva större värdighet åt sitt smicker.

  1. Germanicus hade rätt till tolv.
KAP. 54 Derifrån styrde han sin fart till Eubea och gick sedan öfver till Lesbos, hvarest Agrippina nedkom med Julia, det sista af hennes barn. Derpå besökte han Asiens kuster, de thraciska städerna Perinthus och Byzantium, vidare Propontis' sund och mynningen af Pontus, af åtrå att lära känna dessa gamla och af ryktet prisade orter, vid hvilket tillfälle han åter upphjelpte de provinser som genom inbördes fejder eller styrelsens förtryck blifvit utmerglade. Då han på återfarten bemödade sig att få se samothraciernes gudstjenst1, blef han af vidriga nordanvindar drifven ur sin kosa. Således, sedan han besökt Ilium och allt hvad der genom lyckans omvexling och vårt ursprung är vördnadsbjudande, följde han åter Asiens kust och hamnade vid Colophon, för att rådfråga den clariske Apollos orakel. Der är icke, såsom i Delphi, en qvinna, utan en prest, vald utur vissa slägter och vanligen ifrån Milvus, hvilken blott underrättar sig om de frågandes antal och namn; nedstiger derefter i en grotta och, sedan han druckit vatten ur en underbar källa, ehuru han merändels är okunnig i vetenskaper och skaldkonst, afkunnar han på vers svaret öfver de ämnen man haft i sinnet. Det berättades ock att han i gåtlika uttryck, efter oraklens vana, förespått Germanicus en tidig död.
  1. Kabirerna

KAP. 55 Emellertid hade Cnejus Piso — för att skyndsammare begynna utförandet af sina föresatser — genom ett stormande intåg satt Athens invånare i förskräckelse och utfor sedan emot dem i ett bittert tal, med förtäckt tadel emot Germanicus, »att han, emot romerska namnets värdighet, med för mycken nedlåtenhet hedrat, icke Athenarne, hvilka genom så många nederlag voro tillintetgjorda, utan detta utskum af nationer: ett folk, som förbundit sig med Mithridates emot Sulla1, med Antonius emot Augustus». Också gamla händelser lade han dem till last: deras misslyckade företag emot macedonierne, deras våld emot egna medborgare; uppbragt emot staden, ätven af personlig förolämpning, emedan man icke på hans förbön benådat en viss Theophilus, som af Areopagen blifvit dömd för förfalskningsbrott. — Derifrån seglade han med gynnande vind emellan cycladerna och kortaste vägen öfver hafvet, och upphann vid ön Rhodos Germanicus, hvilken, icke okunnig om de förföljelser han hade att vänta, likväl uppförde sig med sådant saktmod att, då en uppväxt storm dref hans fiende emot skären, och dennes undergång kunnat tillskrifvas händelsen, utsände han galärer, genom hvilkas bistånd han räddades ur faran. Men Piso rördes deraf icke; knapt hade han uthärdat en dags uppehåll, förrän han lemnade Germanicus och skyndade förut. Och så snart han kommit till Syrien och i beröring med legionerna, sågs han genom spenderingar, gunstsökande, de sämsta soldaters framdragande, — då han afsatte de gamla centurionerne, de strängare tribunerne, gaf deras ställen åt sina anhängare eller de mest förderfvade, tillät soldaten sysslolöshet i lägret, sjelfsvåld i städerna, kringstrykande och utsväfningar på landet — uppdrifva förförelsen till den höjd, att han af den stora hopen blef kallad »legionernas fader». Äfven Plancina öfverskred gränserna för qvinlig anständighet; hon bevistade rytteriets och fotfolkets öfningar, utkastade smädelser emot Agrippina, smädelser emot Germanicus, och äfven bland de bättre soldaterne funnos några beredvilliga att låta sig brukas till elakheter, emedan ett hemligt rykte gick att imperatorn såge detta icke ogerna.

  1. 87-86 f.Kr.
KAP. 56 Germanicus visste detta; men att komma till armenierne var för honom en vigtigare angelägenhet. Af ålder hade denna nation varit mindre pålitlig så väl genom sitt lynne, som genom läget af dess land, hvilket, med en vidsträckt gräns stötande till våra provinser, sträcker sig ända till Medien. Således inneslutna mellan jordens största riken, äro de oftast oense (med dem båda), med romarne af hat och med partherne genom afund. Vid denna tiden hade de ingen konung, sedan Vonones blifvit dem fråntagen; men nationens önskan var för Zeno, en son af pontiska konungen Polemo, emedan han, från första barndomen bildad efter armeniernes seder och lefnadssätt, genom jagt, gästabud och allt annat som hos barbarer eger högt värde, hade vunnit hos höga och låga lika tillgifvenhet. Med adelns bifall och kringströmmad af folket, satte derför Germanicus i staden Artaxata den kungliga bindeln omkring hans hufvud. De öfriga hyllade sin konung och helsade honom med namnet Artaxias, som de efter stadens namn tillade honom. — Cappadocien, som blifvit gjordt till provins, fick Qvintus Veranius till ståthållare, och för att gifva invånarne hopp om en mildare styrelse under romarne, minskades en del af de skatter som de betalt till konungarne. Qvintus Serveus förordnades öfver commagenerne, hvilka nu för första gången fingo provinsialstyrelse.  

KAP. 57 Detta lyckliga ordnande af allt som rörde våra bundsförvandter gaf dock Germanicus ingen glädje, i anseende till Pisos öfvermod, hvilken, befald att sjelf eller genom sin son föra en del af legionerna till Armenien, hade underlåtit båda delarna. De träffades ändtligen i Cyrrus, der den tionde legionen hade sitt vinterläger, bägge med tillgjordt lugn, Piso, för att icke röja fruktan, Germanicus, för att ej synas hota. Också var han, såsom jag sagt, af mildt lynne, men han omgafs af menniskor hvilka, öfvade att upptända fiendskap, förstorade verkliga oförrätter, tillade, diktade och på mångfaldigt sätt svärtade Piso och Plancina samt deras söner. Slutligen börjades i några förtrognas närvaro af Germanicus ett samtal, sådant som vrede och förställning ingifva; Piso svarade med trotsiga ursäkter, och de åtskildes som uppenbara ovänner. Från den tiden var Piso sällsynt på Cesars domsäte eller, om någon gång närvarande, mulen och ögonskenligen af motsatta tankar. Ett yttrande hördes äfven af honom vid ett gästabud hos nabateernes1 konung, då gyllene kronor af betydlig vigt framlades för Germanicus och Agrippina, lättare för Piso och de öfriga: »det vore åt en romersk furstes, icke åt en partisk konungs son, som denna måltid gåfves;» med dessa ord bortkastade han sin krona och tillade ännu mycket emot yppighet, hvilket, ehuru sårande, likväl af Germanicus med tålamod upptogs.

  1. Nabatéerna levde i nordvästra Arabien. Landet blev en provins under Trajanus.

KAP. 58 Emellertid kom en beskickning ifrån parthernes konung Artabanus. Dess uppdrag var att »erinra om vänskapen och förbundet samt anmäla hans önskan att se detta genom handslag förnyadt: han ville af aktning för Germanicus komma till stranden af Eufrat; emellertid anhölle han att Vonones icke måtte få vistas i Syrien, der han, i anseende till granskapet, genom budskickningar kunde förleda de mäktiga i hans rike till oroligheter.» Härtill svarade Germanicus med värdighet på det som angick förbundet emellan romarne och partherne, med anständighet och blygsamhet på det som rörde konungens ankomst och den uppmärksamhet som visades honom sjelf. Vonones flyttades till Pompejopolis, en sjöstad i Cilicien. Detta skedde icke blott för Artabani begäran, utan ock till förödmjukelse för Piso, hos hvilken han stod i utmärkt gunst, för de många höfligheter och skänker hvarmed han gjort sig Plancina förbunden.

Kapitel 59-88 (år 19 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.