Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA ANNALER

ANDRA BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88

Innehåll

Oroligheter i Orienten (kap. l—4), icke obehagliga för Tiberius, som derigenom får en förevändning att skilja Germanicus från den honom tillgifna krigshären och utsätta honom för nya faror. Denne uppbjuder emellertid alla krafter, för att fullborda kriget i Germanien. Han förer trupperna sjöledes till Emsfloden, härjar angrivariernes land, öfvervinner Arminius och cheruskerne i en stor drabbning, men lider vid återtåget genom stormar och obekantskap med farvattnen stor förlust af skepp och manskap, som dock till en del ersattes genom nya lyckliga bedrifter i Germanien; nödgas likväl slutligen af Tiberii enträgna påminnelser att återvända till Rom (kap. 5—25). — Libo Drusus, anklagad för statsbrott, står till rätta för senaten och tvingas af misströstan om sin räddning till sjelfmord (kap. 26—32). — Åtskilliga förhandlingar i senaten (kap. 33—38). — En viss Clemens, fordom träl hos Agrippa Postumus, uppträder under sin mördade herres namn och vinner anhang, men blir gripen och hemligen afrättad (kap. 39—40). — Germanicus firar sin triumf öfver catter, cherusker och andra germaniska folk (kap. 41). — Archelaus, konung i Cappadocien, narras till Rom, blir ovärdigt behandlad och dör af sjelfmord eller sjukdom (kap. 42). — Germanicus förordnas med vidsträckt makt att afgå till orienten för lugnets återställande, men tillika utnämnes Cn. Piso till ståthållare i Syrien, som det tros, med hemliga uppdrag emot Germanicus (kap. 43). — Drusus sändes till Illyrien, under förevändning att bistå svevernes konung, Maroboduus, emot Arminius och cheruskerne (kap. 44—46). — Tolf städer i Asien, förstörda eller illa skadade af jordbäfning, understödjas. Åtskilliga andra senatsbeslut m. m. (kap. 47—51). — Tacfarinas, som i Afrika börjar fiendtligheter, kurvas af prokonsuln Furius (kap. 52). — Tiberius tillträder konsulatet tillika med Germanicus, hvilken emellertid, afgången till sin bestämmelse, insätter en konung i Armenien med invånarnes bifall och vidtager flera anstalter till lugnets återställande, men möter afvoghet, tredskhet och hat af Piso (kap. 53—58). Han företager följande året en resa till Egypten (kap. 59—fil). — Drusus stiftar och närer oenigheter mellan germanerne, hvilka derigenom försvaga sig sjelfva (kap. 62—63). — Rhescuporis, konung i Thracien, fångas med list och föres till Rom (kap. 64—07). —  vonones, fordom parthernes, sedan armeniernes konung, slutligen romersk fånge i Cilicien, flyr ur fångenskapen, men blir ertappad och dödad (kap. 68). — Germanicus, återkommen från Egypten till Syrien, finner sina anstalter tillintetgjorda eller förändrade af Piso, uppsäger honom formligen sin vänskap, men sjuknar kort derefter och dör i Antiochia, ej utan misstanke att vara förgifven. Styrelsen i Syrien öfvertages af Cn. Sentius, en af hans underfältherrar. Agrippina går om bord med Germanici aska för att afsegla till Rom (kap. 69—75). — Piso, som redan före Germanici död på hans befallning hade afrest, rnen hållit sig i granskapet, återkommer och söker med vapen bemäktiga sig Syrien, men möter motstånd af Sentius och nödgas slutligen begifva sig tillbaka till Rom (kap. 75—82). — Ärebetygelser beslutna i Rom åt Germanici minne. Drusi gemåls nedkomst med tvillingsöner. Författningar emot qvinnors otukt, samt emot egyptiska och judiska religionsbruk. Val af en ny vestal, m. m. (kap. 83—87). — Arminius blir genom försåt af sina anhöriga mördad (kap. 88).

Dessa händelser upptaga en tid af fyra år, från 769 till och med 772 efter Roms byggnad, eller 16—19 efter kristna tideräkningen. Konsuler voro:

T. Statilius Sisenna Taurus. — L. Scribonius Libo.
C. Cecilius Rufus. — L. Pomponius Placcus.
Tiberius Cesar Augustus 3. — Germanicus Cesar 2.
M. Junius Silanus. — C. Norbanus Placcus.

År 16 e. Kr.
(E. R. b. 769)

KAP. 1 Då Statilius Sisenna Taurus och Lucius Libo voro konsuler, uppstodo oroligheter i österlandets riken och romerska provinser. Början var gjord hos partherne, hvilka förkastade såsom en främling, ehuru af arsacidernes stam1, den konung som de ifrån Rom hade begärt och emottagit. Denne var Vonones, lemnad åt Augustus af Phraates2 såsom gisslan. Ty fastän Phraates fördrifvit Roms härar och härförare3, hade han dock emot Augustus iakttagit alla vördnadspligter och till befästande af vänskapen sändt honom en del af sina barn, icke så mycket af fruktan för oss, som af misstroende till sina landsmän.

  1. Denna dynasti skapade ca 250 f.Kr. det parthiska riket som ägde bestånd till ca 230 e.Kr.
  2. Den fjärde konungen med detta namn, partherrikets femtonde regent, 37 f.Kr.-2 e.Kr.
  3. Marcus Antonius och Oppius Statianus besegrades 36 f.Kr.

KAP. 2 Efter Phraates' och de följande konungarnes död1, kom, föranledd af inhemska blodbad, en beskickning till Rom från de förnäma partherne, att hemkalla Vonones, den äldste af hans söner. Cesar (Augustus) ansåg sig deraf högt ärad och gaf honom rik utrustning. Äfven barbarerne emottogo honom med fröjd, såsom vanligen vid tronombyten. Men snart uppstod blygsel: »Partherne (sade man) hade vanslägtats; de hade ifrån en annan verldsdel sökt en konung, smittad af deras fienders seder; Arsacidernes tron ansåges nu och bortskänktes såsom romerska provinser. Hvar voro nu deras ära som dödade Crassus, deras som förjagade Antonius, om en Cesars lifegen, som så många år burit träldomsoket, skulle herrska öfver parther?» Han retade ock sjelf deras ovilja, då han afvek ifrån förfädernes plägseder, sällan jagade, föga brydde sig om hästar, fördes i bärstol, hvarje gång han färdades genom städerna, och försmådde sitt fäderneslands måltider. Man gjorde ock åtlöje af hans grekiska sällskapskrets och hans bruk att försegla äfven det obetydligaste husgeråd. Ja, hans tillgänglighet, hans förekommande vänlighet, dessa hos partherne okända dygder, voro nya laster, och de hatade lika det tadelvärda och det goda, emedan det skilde sig ifrån deras seder.

  1. Phraates mördades av sin son Phraataces; denne fick ge vika för Orodes som i sin tur mördades strax därpå.

KAP. 3 Man inkallar derför Artabanus1, en arsacid, som hos daherne blifvit uppfödd. I första träffningen slagen, samlar han nya krafter och bemäktigar sig tronen. Den besegrade Vonones fann en fristad i Armenien, som då var utan regent och vacklande, emellan parthernes välde  och det romerska, till följe af Antonii förräderi, hvilken under sken af vänskap hade lockat Artavasdes, armeniernes konung, i sitt våld, derefter lagt honom i bojor, slutligen dödat honom2. Dennes son Artaxias, för fadrens skull vår fiende, försvarade genom arsacidernes makt sin person och sitt rike. Sedan Artaxias genom slägtingars svek var mördad, blef Tigranes af Cesar (Augustus) förordnad till armeniernes konung, och af Tiberius Nero införd i sitt rike. Men äfven Tigranes' styrelse blef icke långvarig, ej heller hans barns, ehuru efter utländskt bruk förenade i äktenskap och regering. Sedan blef Artavasdes på augusti befallning uppsatt på tronen och icke utan betydlig förlust för oss åter nedstörtad.

  1. Artabanus var arsakid på mödernet; på fädernet var han troligen daker, ett folk som bodde vid Kaspiska havet och Aralsjön.
  2. Artavasdes I (son till Tigranes I) regerade i tjugo år men tillfångatogs av Antonius år 34 och avrättades av Kleopatra år 31 efter slaget vid Actium. Flera av händelserna finns omnämnda i Augustus självbiografi Monumentum Ancyranum.

KAP. 4 Då utsågs Cajus Cesar1 att stadga lugnet i Armenien. Af honom blef Ariobarzanes, bördig från Medien, för sin utmärkta kroppsskönhet och sina lysande själsegenskaper, med armeniernes samtycke förordnad till deras konung. Sedan Ariobarzanes genom en olyckshändelse omkommit, försköto de hans ätt; de försökte då en qvinnas styrelse, hvars namn var Erato, och fördrefvo henne kort derefter. Villrådiga och tygellösa, mera utan beherrskare än fria, antogo de nu den flyktande Vonones till konung. Men då Artabanus hotade, då föga hjelp var att vänta hos armenierne, och — om han med vår makt skulle skyddas — ett krig med partherne oundvikligt, lät Syriens ståthållare Creticus Silanus kalla honom till sig och höll honom, med bibehållande af konungslig prakt och titel, under bevakning. Huru Vonones försökte att undkomma detta gäckeri skola vi på sitt ställe omtala*).

  1. Gajus Caesar var i orienten från år 1 f.Kr. till sin död 4 e.Kr.
KAP. 5 För Tiberius var det icke oangenämt att lugnet i österländerna stördes. Han kunde med förevändning deraf rycka Germanicus från vanda legioner och under styrelsen af nya provinser blottställa honom på samma gång för svek och för tillfälliga vådor. Men denne, som, ju lifligare soldaternes kärlek för honom var och ju större farbroderns afvoghet, var dess mera nitisk att påskynda segern, uppgjorde planer till slagtningar och eftersinnade allt hvad vidrigt eller gynnande honom händt under det krig, som han nu på tredje året förde: »Att germanerne i öppen träffning och på jemn mark blefvo slagna; att skogar, kärr, korta somrar, tidiga vintrar vore dem till fördel; att hans egna trupper mindre ledo af sår än af marschernas längd och förlusten af vapen; att Gallierna voro utblottade genom hästars anskaffande; att en vidlyftig tross medförde lätthet för öfverraskningar, hinder vid försvar. Men om vägen toges öfver hafvet, skulle infallet blifva dem lätt och af fienden obemärkt; fälttåget kunde då äfven tidigare börjas, trupper och lifsförråd på samma gång öfverföras; ryttare och hästar utan all förlust, genom flodernas mynningar och bäddar, uppträda midt i Germanien.  

KAP. 6 Detta blef således hans beslut. Under det Publius Vitellius och Cajus Antius sändes att uppbära skatten i Gallierna, förordnades Silius, Antejus1 och Cecina till inseende öfver flottans byggnad. Ett tusen fartyg ansågos tillräckliga och blefvo i hast tillrustad; några korta med smala stammar och vid buk, för att lättare motstå vågorna; andra med platta kölar, för att oskadade kunna stadna på  grund; flera försedda med dubbla styren, för att hastigt genom rodrets omflyttning med ena eller andra ändan lägga till lands. Många voro däckade för att bära krigsmaschiner, så väl som hästar och lifsmedel; alla inrättade att drifvas med segel, att fortskyndas med åror, och soldaternes munterhet gaf det hela en förhöjd skönhet och förfärlighet2. — Batavernes ö3 bestämdes till samlingsort, för lättheten att landa och för lägets beqvämlighet att emottaga trupper och öfverflytta  kriget. Ty  Rhenströmmen, som i en bädd oafbruten framflyter eller omfattar blott smärre öar, delar sig vid början af bataviska gebitet liksom i tvenne floder och bibehåller sitt namn och våldsamheten af sin fart, der han flyter utmed Germanien, tilldess han blandas med oceanen; bredare och stillare, der han följer galliska stranden, kallas han af strandboarne med förändradt namn Vahal*), men bortbyter snart äfven detta emot Mosaflodens**), genom hvars ofantliga mynning han utgjuter sig i samma ocean***).

  1. Då denne Antejus är helt okänd har man velat stryka namnet; möjligen är Antejus en avskrivares upprepning av den nyssnämnde Antius.
  2. Betydelsen ej säker. Antingen visade soldaterna sin iver genom att bygga skeppen större än vanligt, så att de såg mera skräckinjagande ut, eller också fick soldaternas höga stridsmoral flottan att te sig än mer imponerande och effektiv.
  3. Namnet är bevarat i Betuwe. Det som här beskrivs som Rhens mynning är den i våra dagar relativt obetydliga ström som flyter förbu Utrecht och Leyden (alter Rhein).
  • Nu Waal.
  • Maas eller Meuse.
  • Med oceanen förstås här och i det följande Nordsjön: Oceanus germanicus.

KAP. 7 Under det fartygen föras till bestämd ort, befaller Cesar underfältherren Silius att med en lättrustad trupp göra ett infall på catternes gebit, och som han fått höra att den vid Lippefloden anlagda skansen var belägrad, gick han sjelf dit tillika med sex legioner. Af Silius blef dock för häftiga regnskurar ingenting vidare gjordt, än att han bortförde obetydligt byte jemte den cattiska furstens Arpi maka och dotter; icke heller gåfvo de belägrande Germanicus tillfälle till drabbning, emedan de skingrat sig vid ryktet om hans ankomst. Dock hade de förstört den grafhög som nyligen åt de varianska legionerna blifvit uppförd, och ett gammalt altare, upprest åt Drusus. Han återstälde altaret och höll till sin faders ära sjelf i spetsen för legionerna en högtidlig kretsgång*). Grafhögen fann han ej för godt att förnya. Hela sträckan emellan skansen Aliso1 och Rhen befästes med nya linier och jordvallar.

  • Decucurrit. Om denna ceremoni, eljest bruklig vid berömda fältherrars likbegängelser, se Lindfors 1. c. p. 372.
  1. Nära Hamm eller, kanske troligare, Elsen nära Paderborn.

KAP. 8 Flottan var emellertid anländ, och nu, sedan provianten förut blifvit afskickad, och fartygen fördelade emellan legioner och bundsförvandter, inlöper han i den kanal som bär namn af den drusiska, anropande dervid Drusus, sin fader, »att han, bevågen och blid, med sitt efterdöme och med minnet af sina företag och bragder ville understödja en son som vågade hvad han sjelf vågat», och kommer derefter med lycklig fart öfver sjöarna och oceanen ända till Emsfloden. Flottan qvarlemnades vid (staden) Amisia på venstra stranden, och deruti begicks ett fel, att han icke gick längre uppför strömmen, utan härifrån öfverförde manskapet, som skulle gå till länderna på högra sidan; härigenom gingo flera dagar förlorade med brobyggnad. Rytteriet och legionerna tågade modigt öfver de första flödena, medan floden ännu icke börjat stiga; eftertrupperna, som utgjordes af bundsförvandter och ibland dem bataverne, blefvo, under det de lekte med vågorna och skrytande visade sin simkonst, bragta i oordning, och några drunknade. Medan Cesar utstakade lägret, berättades att Angrivarierne1 bakom honom hade affallit. Straxt afskickades Stertinius med rytteri och lätta trupper och hämnades med eld och svärd deras trolöshet.

  1. Grannar till cheruscerna bortom Weser. Man får anta att några av dem levde väster om Weser och var romerska undersåtar.

KAP. 9 Floden Weser*) åtskilde nu romarne och cheruskerne. På dess strand1 framträdde Arminius med de öfriga höfdingarne, och då han på sin fråga, om Cesar vore kommen? fått till svar att han var der, bad han om tillåtelse att tala med sin broder. Denne var i hären, under tillnamnet Flavus, utmärkt af sin trohet och deraf, att han några år förut, i en slagtning under Tiberius, förlorat ett öga. Samtalet tilläts2; han framträder och helsas af Arminius, hvilken, efter aflägsnande af sin lifvakt, fordrade att äfven de bågskyttar som på vår strand voro uppstälda måtte afträda. När de bortgått, frågar han brodern, »hvadan detta vanstälda ansigte?» Då denne uppgifver stället och träffningen, spörjer han vidare» hvad lön han erhållit?» Flavus uppräknar »ökad sold, halskedja, krona och andra militäriska hederstecken», och Arminius beler det usla pris för hvilket han sålt sig till träldom.

  • Visurgis
  1. Vi har ingen möjlighet att med någon säkerhet närmare lokalisera platsen.
  2. Enligt Nipperdey föreligger en lucka i texten.
KAP. 10 Derefter börja de hvar på sin sida att tala, den ene om »Roms storhet, Cesars makt och de hårda straffen för de besegrade, den nåd som stod öppen för dem hvilka frivilligt gåfvo sig; äfven hans (Arminii) maka och barn behandlades icke såsom fiender;» den andre om »pligten emot fäderneslandet, den ärfda friheten, Germaniens skyddsgudar, en moder som med hans förenade sina böner, att Flavus icke ville vara en öfverlöpare, en förrädare mot blodsfränder och anhörige, ja mot hela sitt folk, hellre än deras härförare.» Småningom föllo de härifrån i en skarpare ordvexling, och icke; en gång floden, af hvilken de åtskildes, hade hindrat dem ifrån handgemäng, om icke Stertinius hastat dit att qvarhålla Flavus, hvilken, full af vrede, ropade på häst och vapen. På andra stranden sågs Arminius i hotande gestalt och utmanande till slagtning. Ty mycket inblandade han på latinska språket, emedan han, såsom anförare för sina landsmän, hade tjent i romerska hären.  
KAP. 11 Följande dagen stodo germanerne på andra sidan Weser i slagtordning. Cesar, som ansåg det ovärdigt en fältherre att utan bryggor och utan betäckning blottställa legionerna för fara, lät rytteriet vada öfver strömmen. Anförare voro Stertinius och bland öfvercenturionerne Emilius, hvilka på tvenne serskilda ställen gingo öfver för att dela fienderne. Der strömmen var stridast, framträngde Cariovalda i spetsen för bataverne. Honom lockade cheruskerne genom låtsad flykt in på en slätt, som omgafs af skogar; derefter på en gång och från alla sidor framstörtande, drifva de undan dem som gjorde motstånd, förfölja de vikande och anfalla, en del i handgemäng, några med kastvapen, den i en krets sammanträngda hopen. Sedan Cariovalda länge uthärdat fiendernes raseri, uppmanar han de sina att i massa genombryta de påträngande skarorna; sjelf störtar han sig in i den tätaste hopen och faller, sedan hästen under honom blifvit dödad, för en skur af pilar, och många ädlingar omkring honom. De öfriga räddades ur faran genom sin tapperhet eller af rytteriet, som under Stertinius och Emilius kom till undsättning.  

KAP. 12 Då Germanicus gått öfver Weser, erfor han af en öfverlöpare »att af Arminius ett slagfält vore utsedt; att äfven andra folkstammar samlats i en skog, helgad åt Herkules1, och att de om natten skulle våga en storm på lägret.» Man trodde angifvaren; också sågos eldar, och kunskapare, som smugit sig närmare, berättade att det hördes gnäggande af hästar och gny af en oräknelig och oordentlig folkskara.» Då således det afgörande ögonblicket var nära, trodde han sig böra utforska soldaternes sinnesstämning och öfverlade med sig sjelf huru detta skulle ske utan misstag. Tribuners och centurioners berättelser voro oftare hugneliga än sanna; frigifne hade slafsinne, vänner benägenhet att smickra; om en allmän sammankomst tillkallades — äfven der skulle mängden instämma i den ton som af några få blefve gifven. Blott då kunde man läsa i deras själar, när de, ensamma och obevakade, vid måltider i lag med sina kamrater yppade sitt hopp eller sin fruktan.

  1. Romarna identifierade oftast det utländska, gudar såväl som institutioner, med egna förhållanden och namn. Hercules syns här vara dels en germansk hjälte (Irmin), del en gud (Tor).
KAP. 13 Vid nattens början träder han ut ur sitt tält och går, åtföljd af en enda person, på hemliga och obevakade vägar, höljd kring skuldrorna med en vilddjurshud, från gata till gata i lägret, stadnar vid tälten och njuter af sitt beröm: då denne prisar fältherrens höga börd, en annan hans ädla gestalt, de flesta hann ståndaktighet, hans vänlighet, hans jemna lynne i skämt och i allvar, och förklara att de i slagtningen måste vina honom sin tacksamhet och offra de trolösa förbundsbrytarne åt hämden och äran.» — En af fienderne, som kände latinska språket, red under detta fram emot vallen och utlofvade med hög röst, i Arminii namn, »qvinnor och jordegor och i daglig sold, så länge kriget varade, ett hundra sestertier, om någon ville gå öfver.» Denna skymf upptände legionernas vrede. »Blefve det blott dager (ropade de), komme man blott till slagtning! — taga skulle soldaten germanernes egor, bortsläpa deras qvinnor; de mottogo förebudet och bestämde fiendernes makar och egendom till byte.» Omkring tredje nattvakten gjordes anfall emot lägret, dock utan att någon pil afsköts, sedan de funnit förskansningarna tätt omgifna af trupper, och ingen vaksamhet uraktlåten.  

KAP. 14 Samma natt skänkte Germanicus en glad dröm: han tyckte sig offra och, i stället för sin af offerblodet bestänkta drägt, af sin farmoder Augustas hand emottaga en annan skönare. Stärkt af detta tecken, som af foglarna bekräftades, kallar han hären tillsammans och framlägger hvad han visligen förutsett såsom gagneligt för den förestående slagtningen. »Icke blott öppna fält vore för romerska soldaten förmånlig» till drabbning, utan, om klokhet ej saknades, äfven skogar och oländiga marker. Ty barbarernes ofantliga sköldar och omåttligt långa lansar kunde icke emellan trädstammar och låga busksnår med den lätthet handteras, som kastspjut och svärd och betäckningar som slöto sig till kroppen. De skulle blott gifva hugg på hugg och syfta med värjuddarna åt ansigtet. Germanen hade hvarken pansar eller hjelm; sköldarna voro icke en gång beklädda med jern eller läder, utan blott flätor af vide, blott tunna färgbestrukna bräden. Första linien vore väl försedd med ett slags lansar, de öfriga endast med korta eller i elden tillspetsade vapen. Deras kropp, så hisklig att påse och så kraftfull för ett kort anfall, lika ömtålig vore den för sår. Utan blygsel för vanära, utan aktning för befälhafvare, rymde de fältet, togo de till flykten: bäfvande i motgången, i lyckan förgätande både gudomliga och menskliga lagar. — Om, trötta vid marscher och sjöresor, de önskade derpå ett slut, — genom denna slagtning kunde det vinnas. Redan vore Elben*) närmare än Rhen, och derutöfver icke mer något krig, om endast de, uti dessa länder dem han i sin faders och farbroders fotspår beträdde, gjorde honom till segrare.» — Härförarens tal uppeldade soldaterne, och tecken till slagtning blef gifvet.

  • Albis
KAP. 15 Äfven Arminius och germanernes öfriga höfdingar underläto icke att uppmana hvar och en de sina: »Dessa voro de romare, de fegaste flyktingar från den varianska hären, som, för att undgå krigets besvär, företagit ett uppror; som nu ånyo gingo att för förbittrade fiender, för vreda gudar blottställa, en del sina sårbetäckta ryggar, en del sina af böljor och stormar förbråkade lemmar, utan att sjelfva hoppas något godt; ty endast dertor hade de valt en flotta och ett obesökt haf, att ingen måtte möta dem vid antaget, ingen förfölja dem vid flykten. Men komme de blott i handgemäng, förgäfves skulle de, då besegrade, söka räddning af vindar eller åror. Måtte man blott minnas deras roflystnad, deras grymhet, deras öfvermod; vore dem väl annat öfrigt, än att förfäkta friheten eller att dö före träldomen?»  

KAP. 16 Så uppeldade och fordrande slagtning, föras de ned på ett fält, som kallas Idistavisus1. Det är beläget emellan Weser och bergshöjder, och ojemnt bugtadt, allt som flodstränderna vika tillbaka eller de framskjutande bergen möta. Bakom ryggen uppsteg en skog med högsträckta grenar och bar mark emellan trädstammarna. Fältet och skogsbrynet intogos af barbarernes slagtordning; endast cheruskerne hade besatt höjderna, för att derifrån kasta sig ned på romarne under drabbningen. Vår här framryckte i följande ordning: i spetsen de galliska och germaniska hjelptrupperna; efter dem bågskyttarne till fots; dernäst fyra legioner, och i spetsen för två pretoriska kohorter och ett utvaldt rytteri, Germanicus; vidare lika många andra legioner och de lätta trupperna med bågskyttarne till häst samt de öfriga bundsförvandtskohorterna; — uppmärksamma och färdiga att, i samma ordning som de tågade, uppställa sig till slagtning.

  1. Enligt Grimm, som läser Idisiaviso = Elfenweise, älvornas äng. Slättens utseende är som Tacitus beskriver det diskuterat, men troligen menas att slätten varierar i storlek och blir bredare när floden flyter längre från bergen och smalnar, när bergen och floden kommer närmare varandra.
KAP. 17 Då Germanicus såg cheruskernes skaror, som i vildt öfvermod hade framryckt, gaf han styrkan af rytteriet befallning att angripa flanken, och Stertinius med de öfriga sqvadronerna att kringgå dem och falla in i ryggen; sjelf skulle han, då tid blefve, vara tillstädes. Det lyckligaste förebud — åtta örnar, som sågos ställa sin kosa åt skogen och dit inflyga — väckte under detta fältherrens uppmärksamhet. »Gån!» utropade han, »följen Roms foglar, legionernas egna gudar!» — I samma ögonblick föres fotfolket emot fiendens front, det förutskickade rytteriet angriper rygg och flyglar, och — det låter besynnerligt — tvenne fiendtliga härskaror störtade sig flyende åt motsatta sidor, de som innehaft skogen, ut på öppna fältet, de som stått på fältet, in i skogen; cheruskerne, som stodo midt emellan dessa, nedkastades från höjderna; bland hvilka Arminius, utmärkt framför alla, med hand, röst, sår, ännu underhöll striden; han hade kastat sig på bågskyttarne och skulle der brutit sig fram, om icke reternes, vindeliciernes och gallernes kohorter emot honom hade framryckt. Genom kraftigt bemödande och hästens fart kom han likväl igenom, besmord i ansigtet med sitt eget blod, för att blifva okänd. Några hafva berättat att han af chaucer, som tjente ibland romerska hjelptrupperna, blifvit igenkänd och utsläpt. En lika tapperhet eller list räddade Inguiomerus; de öfriga blefvo, hvar de träffades, nedergjorda. Många försökte att simma öfver Weser: de pilar hvaraf de träffades, eller strömmens våldsamhet, slutligen mängden af de ditrusande, och de ramlande stränderna gåfvo dem der sin graf. Några, som nesligt flyktande klättrat upp i trädtopparna och gömde sig emellan grenarna, nedskötos såsom till måls af de framkallade bågskyttarne; andra krossades genom trädens fållande. Stor var denna seger och för oss icke blodig.  
KAP. 18 Från femte timmen på dagen intill natten varade blodbadet och fylde en rymd af tiotusen steg med fiendernes lik och vapen. Ibland bytet funnos kedjor, hvilka de, såsom icke tvekande om utgången, hade medfört för romarne. Soldaten utropade på valplatsen Tiberius till imperator, uppförde en jordvall och reste derofvanpå vapnen till ett slags trofé, hvarunder ristades namnen på de besegrade folken.  

KAP. 19 Långt mer än sår, än enskilda förluster, än den allmänna förstörelsen, uppfylde denna anblick germanerne med smärta och förbittring. De, som nyss förut voro i begrepp att öfvergifva sina boningar och flytta öfver Elbe, vilja nu slagtning, gripa till vapen. Allmoge, adel, unga, gamla störta sig plötsligen på det romerska härtåget, störa dess ordning. Slutligen välja de en plats på en trång och sumpig slätt, innesluten af skogar. Äfven skogsmarken omgafs af ett djupt träsk, utom på en sida der angrivarierne uppfört en bred vall, till gränsskilnad emot cheruskerne1. Här uppstälde sig fotfolket: rytteriet doldes i närmaste lundar, för att falla legionerna i ryggen, när de inkommit i skogen.

  1. Geografin är något dunkel. Förmodligen är den omtalade floden Weser; platsen bör ligga norr om det förut nämnda slagfältet, nära Steinhuder Meer.

KAP. 20 Intet af detta var Cesar obekant: plan, belägenhet, det uppenbara, det dolda, allt kände han och vände fiendernes list till förderf för dom sjelfva. Åt underfältherren Sejus Tubero öfverlemnade han rytteriet och fältet; fotfolket fördelade han så, att en del skulle å. den jemna vägen rycka in i skogen, den andra bestiga den uppkastade vallen; det svåra bestämde han för nig sjelf, det öfriga för underfältherrarne. De som fått slätten på sin del bröto lätt fram; de som skulle storma vallen drabbades ofvanifrån af så väldiga slag, som om de skolat bestiga en mur. Härföraren fann det ofördelaktiga af en strid på nära håll; han drog derför legionerna något tillbaka och befalde slungarne och skyttarne afskjuta sina vapen och fördrifva fienden. Spjut kastades ur fältstyckena, och ju åskådligare försvararne stodo, dess mera blefvo de sårade och fälda. Efter vallens eröfrande var Cesar den förste som med liftrupper inbröt i skogen. Här kämpade man emot man. I ryggen stängdes fienden af kärret, romarne af floden eller bergen: för båda ingen möjlighet att undkomma, enda hoppet i tapperhet, enda räddningen i seger.

Kapitel 21-40 (fortsättningen av år 16 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.