Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 




 

 



 


 

Örjan Martinsson

FJERDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75

År 26 e. Kr.
(E. R. b. 779)

KAP. 46 Då Lentulus Getulicus och Cajus Calvisius voro konsuler, tillerkändes Poppeus Sabinus1 triumfens äretecken, sedan han kufvat de thraciska folken, som lefde på bergshöjderna, utan odling och derför dess mera obändiga. Orsaken till resningen var, utom dessa menniskors naturliga lynne, deras vedervilja att tåla utskrifningar och lemna allt sitt raskaste manskap till vår krigstjenst, vana såsom de voro, att icke en gång lyda sina konungar utan efter eget godtycke, eller sända trupper, utan under anförare dem de sjelfva tillgått, och icke föra krig emot andra än sina närmaste grannar. Nu hade dessutom ett rykte utgått att de, skingrade och hopblandade med andra nationer, skulle föras till aflägsna länder. Men förrän de började fiendtligheter, skickade de sändebud att erinra om «sin vänskap och undergifvenhet, hvilken ock skulle fortfara, om de icke af något nytt förtryck blefvo retade. Men om de, likt ett underkufvadt folk, hotades med träldom — då ägde de svärd och krigare och ett mod, beredt till frihet eller död.» Tillika visade de med stolthet sina skansar, anlagda på klippor, dit de sammanfört föräldrar och makar, och hotade med ett krig, besvärligt, vådligt, blodigt.
  1. Jfr I, 80.

KAP. 47 Sabinus gaf dem vänliga svar, tilldess han på ett ställe sammandragit sina trupper. Men sedan Pomponius Labeo anländt från Mesien med en legion, och konung Rhemetalces kommit med hjelptrupper af sitt folk som icke brutit sin trohet, förenade han med dessa sin egen styrka och tågade mot fienden, som redan hade intagit de trånga skogspassen. Några af större djerfhet visade sig på de skoglösa höjderna: emot dessa framryckte den romerska fältherren i slagtordning och förjagade dem Utan svårighet, dock med föga blodspillan för barbarerne, i anseende till lättheten att undkomma. Han slog derefter läger på stället och besatte med en stark trupp ett berg, som i en smal och jemn sträckning slöt sig intill den närmaste skansen, hvilken af en talrik skara, dels beväpnade dels oöfvadt folk, försvarades. Emot de modigaste, som enligt landets sed under sång och jubel dansade framför vallen, utsände han genast de bästa af sina bågskyttar. Så länge dessa på afstånd anföllo, sårade de många, utan att sjelfva lida; då de ryckte närmare, blefvo de genom ett plösligt utfall bragta i oordning, men räddades genom understöd af en sugambrisk1 kohort, hvilken den romerska fältherren helt nära hade uppstält, såsom oförskräckt i faror och icke mindre (än thracierne) förfärlig genom larmet af sin sång och sina vapen.
  1. Jfr II, 26.
KAP. 48 Lägret flyttades sedan närmare till fienden, och de thracier hvilka, såsom jag nämde, hade förenat sig med oss, qvarlemnades vid de förra förskansningarna. Dem gafs tillåtelse att härja, bränna, plundra, med vilkor att härjningen upphörde med dagen, och att natten under säker bevakning tillbragtes inom lägret. Detta blef i början iakttaget; men snart förföllo de till yppighet: riktade genom byte, vårdslösade de vakthållningen och öfverlemnade sig åt utsväfningar i måltider eller åt sömn och dryckenskap. Fienden, som upptäckt deras sorglöshet, delade sig derför i tvenne hopar: af den ena skulle, de plundrande öfverraskas, under det de andra angrepo det romerska lägret, icke i hopp att eröfra det, men på det soldaterne under larmet och fäktningen, sysselsatta med sin egen fara, icke skulle förnimma dånet af den andra drabbningen. Mörkret valdes dessutom, för att öka förskräckelsen. De som anföllo legionernas läger blefvo lätt afslagna; men de thraciska hjelptrupperna, af hvilka några lågo utmed förskansningarna, de flesta kringströfvade utanför, förskräcktes af det plötsliga anfallet och blefvo nedhugna med så mycket större förbittring, som de ansågos såsom öfverlöpare och förrädare, hvilka buro vapen för sin egen och sitt fäderneslands träldom.  

KAP. 49 Följande dagen visade Sabinus sin här på jemna fältet, för att afbida om barbarerne, uppmuntrade af nattens framgång, skulle våga en träffning. Men då de icke lemnade sin skans eller de tillstötande höjderna, företog han en blockering, genom förskansningar dem han förut på tjenliga ställen anbragt; dessa förenade han sedan genom en graf och en vall, och inneslöt derigenom en rymd af fyratusen steg i omkrets. Men för att afskära dem vatten och foder, drog han småningom ringmuren närmare tillhopa och stängde dem inom trängre gränser; tillika uppkastades en jordvall, från hvilken stenur, spjut och eldbränder slungades emot fienden, som nu var på kort afstånd. Men ingenting plågade dem så mycket som törsten, då den ofantliga myckenheten af krigare och obeväpnade blott hade en enda källa öfrig att begagna. Hästar och boskap, såsom vanligen hos barbarer, inneslutna tillika med dem, störtade af brist på foder: bredvid dem lågo lik af menniskor, som dött af sår eller af törst; allt angreps af förruttnelse, af stank, af smitta.1 Till råga på eländet kom också den största af olyckor — misshällighet. Några voro benägna att gifva sig, andra ville dö och falla för hvarandras svärd. Der voro äfven de som tillstyrkte ett utfall, för att icke ohämnade omkomma, och alla dessa meningar, ehuru stridiga, understöddes af män med anseende.
  1. Här går gränsen mellan kapitel 49 och 50 i Bertil Cavallins översättning. I en not förklarar han också att många anser att den sista delen av detta avsnitt är interpolerat (från och med "och alla dessa meningar...")
KAP. 50 Ty en af höfdingarne, vid namn Dinis, en ålderstigen man, som genom lång erfarenhet lärt känna romarnes makt och mildhet, tillstyrkte att nedlägga vapen; detta, sade han, vore det enda räddningsmedlet i olyckan. Han var också sjelf den förste som med maka och barn öfverlemnade sig åt segervinnaren; honom följde de som af ålder eller kön voro svaga, samt de som mera fiskade lifvet än äran. Men det raska manskapet var deladt mellan Tarsa och Turesis. Bägge hade beslutit att icke öfverlefva friheten; men Tarsa, under utrop: »skyndom då att dö, slutom på en gång allt hopp och all fruktan,» stötte svärdet i sitt bröst och gaf ett exempel som icke saknade efterföljare. Turesis med sin trupp afbidade natten, hvilket icke undföll vår härförare. Posterna blefvo derför förstärkta med talrikare manskap. Natten inbröt, ryslig genom störtregn, och fienden hade, än med förfärligt skri än med ödslig tystnad, gjort de belägrande villrådiga, då Sabinus gick omkring och förmanade dem »att icke, missledda af ett bedrägligt larm eller ett låtsadt lugn, öppna tillfälle till försåt, utan orörliga förblifva hvar och en på sin post och icke blindvis afskjuta sina pilar.»  
KAP. 51 Emellertid framstörta barbarerne hoptals; här kasta de mot vallen stenar, brända störar, afhugna stockar: der fylla de grafvarna med buskar och skanskorgar och döda kroppar: somliga föra bryggor och stegar, som de förut förfärdigat, emot försvarsverken, fatta uti dessa, nedbryta dem, och fakta i handgemäng emot dem som göra motstånd. Romarne å andra sidan nedskjuta dem med pilar, tränga dem tillbaka med sköldarna, öfverhölja dem med grofva kastspjut och hopförda stenmassor. Hos dessa eldas modet genom utsigten till en seger som redan var i deras händer, och en utmärktare vanära, om de nu gåfvo vika: hos de förre, genom vissheten att det nu gälde yttersta möjligheten för deras räddning, och hos de flesta genom närvaron af mödrar och makar, och deras jämmerskri. Natten, gynnande för somliga till vågsamhet, för andra till feghet, de osäkra huggen, de oförsedda såren, omöjligheten att igenkänna vänner och fiender, de från bergets klyftor återkastade ropen, som tycktes komma från en motsatt sida: allt detta hade verkat en så allmän förvirring, att romarne öfvergåfvo några skansverk, i tanka att de voro genombrutna. Likväl var det blott ganska få fiender som derigenom undkommo; sedan de tappraste stupat eller blifvit sårade, jagades de öfriga vid dagningen upp i skansen, hvarest de slutligen tvungos att gifva sig. De närmaste orterna underkastade sig frivilligt; de öfriga skyddades af den tidiga och stränga vintern vid berget Hemus, så att de hvarken genom storm eller belägring kunde kufvas.  

KAP. 52 I Rom hade emellertid skakningarna inom det regerande huset fortfarit, och såsom en början af den olyckskedja som med Agrippinas undergång skulle slutas, anklagades hennes fränka Claudia Pulchra. Domitius Afer1 var åklagaren. Denna man, som nyligen nedlagt preturen, föga ansedd och färdig att våga allt för att vinna ryktbarhet, angaf henne för brott emot ärbarheten och för en oloflig förbindelse med Furnius, samt för stämplingar emot furstens lif, genom giftblandningar och besvärjelser. Agrippina, alltid häftig och dessutom nu uppeldad af sin slägtings fara, hastar till Tiberius och finner honom händelsevis sysselsatt med ett offer till minne af Augustus, sin fader. Detta gaf henne straxt anledning till ett bittert uttryck af harm: »Det egnade icke,» hon, »samma man att anställa offer åt Augustus och förföljelser mot hans ättlingar. Det vore icke i stumma bilder som hans gudomliga ande var ingjuten; men hon voro hans sanna afbild, hon, en ättling af hans himmelska blod, rönte likväl nu att hon vore i fara och nödsakad att visa sig i ställningen af en olycklig. Förgäfves gåfve man sig utseende att finna hos Pulchra brott: enda orsaken till hennes olycka vore den, att hon — visserligen obetänksamt — valt Agrippjnna till föremål för sin aktning och förgätit att Sosia lidit för samma fel.» Dessa ord framlockade ett svar, så sällsynt från detta tillslutna bröst. Tiberius tilltalade henne med stränghet och erinrade henne med en grekisk vers2, att »man vore icke förolämpad för det att man icke vore herrskande.» Pulchra och Furnius sakfäldes. Afer blef räknad ibland de största talarne, sedan han nu ådagalagt sitt snille, och Tiberius derpå förklarat att »han egde en sig egen gåfva att uttrycka sig.» Han var sedan, än såsom anklagare än såsom försvarare för anklagade, mera berömd för sin vältalighet än sin karakter; men äfven af detta loford förlorade han mycket emot slutet af sin lefnad, då han med ett försvagadt snille bibehöll oförmågan att ålägga sig tystnad.
  1. Quintilianus nämner honom som den främste talaren han någonsin hört.
  2. Hos Suetonius (Tiberius 53) heter det: "Si non dominaris, filiola, iniuriam te accipere existimas". - "Känner du dig förorättad, min dotter, för att du inte är härskarinna?".

KAP. 53 Men Agrippina, bitter och oförsonlig och nu angripen af en sjukdom, emottog fursten, som kom att besöka henne, med ymniga tårar och en lång tystnad. Ändtligen utbrister hon i förebråelser och böner: hon bad honom »gifva sig en man, ett stöd i sitt öfvergifna tillstånd. Ännu gynnade hennes ålder en sådan förbindelse; Utom äktenskapet gåfves för en dygdig qvinna ej någon hugnad, och i Rom 1 saknades troligen icke de som kunde finna sig smickrade af den lotten att skydda Germanici maka och barn.» Tiberius insåg väl till hvad vigtigt inflytande på staten denna begäran syftade; men för att icke yppa sin harm eller fruktan, lemnade han henne oaktadt hennes enträgenhet utan svar. Denna omständighet, som af våra häfdatecknare icke är anmärkt, har jag funnit i hennes dotter Agrippinas anteckningar. Denna var Neros moder och har lemnat åt efterverlden en beskrifning öfver sin lefnad och sina anhörigas öden.
  1. Handskriften har en lucka på 14 bokstäver. I Bertil Cavallins översättnings ser luckan ut så här: "i Rom fanns de som - - - gärna skulle ta hand om Germanicus änka och barn."
KAP. 54 Men Sejanus gaf den bedröfvade och ovarsamma ett ännu djupare sår, då han utsände några, hvilka, under sken af vänskap, varnade henne »att gift vore henne ämnadt, att hon borde akta sig för sin svärfaders måltider.» Hon, som icke kände sveket af denna tillställning, satt således vid hans bord, med stela anletsdrag och stum, utan att vidröra någon rätt. Tiberius märkte ändtligen detta, antingen af en händelse eller därom underrättad, och för att nogare utforska det, berömde han några äpplen som voro framsatta, och bjöd dem med egen hand åt sin sonhustru. Detta ökade Agrippinas misstanka, och utan att smaka dem, lemnade hon dem åt betjeningen. Tiberius yttrade sig intet till henne, men vände sig till sin moder och sade: »det vore icke underligt, om han med någon stränghet bemötte den af hvilken han beskyldes att vara en giftblandare.» Detta gaf anledning till ett rykte, »att hennes undergång vore under beredning, och att regenten väl icke offentligen vågade, men sökte i hemlighet verkställa den.»  

KAP. 55 För att vända allmänhetens uppmärksamhet till andra ämnen, bivistade Tiberius flitigt senatens sammankomster och afhörde under flera dagar de asiatiska folkens sändebud, som tvistade om orten der hans tempel skulle byggas.*) Elfva städer täflade om denna ära, med lika ifver, ehuru olika i makt, och skälen som de åberopade voro sinsemellan föga skiljaktiga: »åldern af deras ursprung, och deras nit för romerska folket, under krigen emot Perseus, Aristonicus och andra konungar.» Men hypepenerne och trallianerne samt laodicenerne och magneterne afvisades, såsom mindre förmögna. Sjelfva ilienserne, ehuru de erinrade »att Troja var Roms moder,» hade intet annat för sig än äran af en hög ålder. Någon liten uppmärksamhet gafs åt halicarnassierne, emedan de försäkrade att deras stad under tolf århundraden af ingen jordbäfning hade lidit, och att de på sjelfva hälleberget ville lägga grundvalen till templet. Pergamenerne ansågos nog hedrade genom Augusti tempel, som hos dem var anlagdt, hvilket var just det skäl hvarpå, de stödde sitt anspråk. Ephesierne och milesierne funnos tillräckligt sysselsatta, de sednare med Apollos, de förre med Dianas dyrkan. Således återstod blott att afgöra, tvisten emellan Sardes och Smyrna. Sardianerne uppläste ett beslut af etrurierne, som bevittnade deras frändskap. »Tyrrhenus nämligen och Lydus, söner af konung Atys, hade sinsemellan delat folket för dess talrikhet. Lydus hade qvarblifvit i deras fäders land; Tyrrheni lott hade blifvit att grunda ett nytt rike. Efter höfdingarnes namn hade folken fått sina, det förra i Asien, det sednare i Italien. Lydernes makt hade ännu blifvit ökad genom de nybyggen som de sändt till Grekland, hvilket sedermera efter Pelops blifvit uppkalladt (Peloponnesus).» Derjemte anförde de »bref af våra fältherrar, och förbund som de under macedoniska kriget med oss hade ingått, sina rika floder, sitt blida luftstreck och bördigheten af de omgifvande fälten.»

KAP. 56 Sedan smyrneerne å sin sida äfven åberopat sin ålder, »antingen det var Tantalus, Jupiters son, eller Theseus, också af gudaursprung, eller en af amazonerna, som grundlagt deras stad,» öfvergingo de till det hvarpå de mest förtröstade, »sina tjenster emot romerska folket, hvilket de understödt med en sjömakt icke blott i utländska krig, utan äfven i dem som förts inom Italien. De hade ock varit de första som åt staden Rom bygt ett tempel, under Marci Porcii konsulat1, då romerska folkets makt väl redan var stor, men ännu icke uppnått sin största höjd, ty ännu stod Carthago, och i Asien herrskade mäktiga konungar.» De anförde dessutom L. Sullas vitsord, »att vid ett tillfälle, då hans armé af sträng vinter och brist på kläder varit i den vådligaste belägenhet, och detta i Smyrna blef berättadt under en folkförsamling, hade alla närvarande afklädt sina kläder och skickat dem till våra legioner.» Af dessa skäl utföll senatens omröstning till smyrneernes förmån. Vibius Marsus föreslog äfven att Marcus Lepidus, hvilken detta höfdingedöme tillfallit, skulle få till biträde en underhöfding (Legatus) utöfver antalet, för att besörja tempelbyggnaden. Och som Lepidus af blygsamhet vägrade att sjelf välja, blef Valerius Naso, af pretorisk värdighet, genom lottning dertill utsedd.
  1. Cato, censorn, var konsul 195.
KAP 57 Vid denna tiden utförde Tiberius ändtligen det beslut som han så länge hade ämnat och så ofta uppskjutit: han begaf sig till Campanien, under föregifvande att i Capua inviga ett tempel åt Jupiter, och ett annat i Nola åt Augustus, men med fast föresats att utom Rom tillbringa sina återstående dagar. Jag har väl, i likhet med de flesta författare, ansett denna, hans afresa såsom en följd af Sejani ränker; men som han, äfven sedan denne var afrättad, tillbragte ännu sex hela år i en lika enslighet, är jag ofta frestad att tro att denna flyttning rättare tillskrifves honom sjelf, som i ställets skugga sökte förborga den grymhet och tygellöshet som han dock i gerningarna uppenbarade. Några voro som trodde att sjelfva hans utseende på ålderdomen gjorde honom förlägen1. Ty han var lång till växten, ganska mager och lutande, hjessan kal, ansigtet fullt af sår och merändels betäckt med plåsterlappar. För öfrigt hade han redan i sin enslighet på Rhodus blifvit van att undvika samqväm och obemärkt sköta sina nöjen. Det säges äfven att hans moders herrsklystnad var ett skäl som fördref honom; ty att dela med henne regeringsmakten var honom motbjudande, men också kunde han icke alldeles afvisa henne, då han mottagit sjelfva denna makt såsom en gåfva af henne. Ty Augustus hade varit sinnad att sätta Germanicus, som var hans systers dotterson och ägde allas aktning, i spetsen för styrelsen, men besegrad af sin gemåls böner, upptog han Tiberius till sin son, mot vilkor att Tiberius upptog Germanicus. Detta lät Augusta honom förstå och fordrade erkänsla.
  1. Jfr Suetonius: Tiberius 68.

KAP. 58 Hans sällskap vid afresan var icke talrikt: en enda senator, Coccejus Nerva1, för detta konsul, ganska kunnig i lagfarenheten, och, utom Sejanus, blott en romersk riddare af första rangen, Curtius Atticus; för öfrigt några vetenskapsidkare, till större delen greker, som kunde med sitt umgänge muntra honom. Stjerntydarne förklarade att Tiberius lemnat Rom under en sådan stjernornas ställning, som nekade honom att återkomma.» Denna spådom blef en orsak till mångas olycka, som gissade att hans död vore nära för handen och yttrade det; ty man kunde icke förutse en så otrolig händelse, att han hela elfva år frivilligt skulle vistas utom sin hemort. Med tiden visade sig huru nära denna vetenskap gränsar till osanning, och i hvilket mörker sjelfva sanningen der befinnes insvept. Ty att Tiberius ej mer skulle återkomma till Rom, var icke ogrundadt, men om allt öfrigt voro de stjernkloke okunniga, emedan han, lefvande i Roms granskap, än på landsbygden än vid kusterna, ofta under sjelfva stadsmurarna, uppnådde en hög ålderdom.
  1. Jfr VI, 26. Farfader till kejsaren.
KAP. 59 En vådlig händelse, som just i dessa dagar hotade furstens lif, gaf styrka åt detta fåfänga prat, men också honom sjelf en anledning till större förtroende för Sejani vänskap och rådighet. De spisade i en af naturen sjelfdanad grotta, på en landtgård hvars namn var Spelunca, belägen emellan amuclanska viken och de fundanska bergen. Plötsligen ramlade en hop stenar ned i grottans öppning och krossade några af betjeningen; fruktan intog alla, och gästerne flydde. Sejanus lade sig på knä, lutad med hufvud och händer öfver fursten, och motade de nedfallande stenarna. I denna ställning fans han af soldaterne som kommo till hjelp. Från den stunden växte han inflytelse, och hans råd, ehuru förderfliga, hördes nu med förtroende, såsom gifna af en högst oegennyttig man. Han låtsade sig nu vara tvungen att blifva angifvare mot Germanici barn, sedan han hemligen intalat några att uppträda såsom deras åklagare, och isynnerhet rigta sina anfall emot Nero, den närmaste arftagaren, en i sig sjelf stilla yngling, som likväl icke sällan glömde den varsamhet hans ställning fordrade, då hans frigifna och vänner, otåliga att komma till anseende, eggade honom att visa sig hurtig och oförfärad: »detta vore romerska folkets vilja, arméernas önskan; då skulle Sejanus icke våga något motstånd — han, som nu med en lika fräckhet log i sitt sinne åt en gammal mans tålamod  och en ynglings overksamhet.»  
KAP. 60 Dessa och dylika föreställningar väckte väl hos honom ingen brottslig afsigt; men någon gång undföllo honom vissa trotsiga och obetänksamma uttryck. Dessa uppsnappades af dem som voro utstälda att bevaka honom, och anmäldes med tillägg, och då Nero icke hade tillfälle att urskulda sig, uppkommo deraf (hos dem som omgåfvo honom) bekymmer, som på olika sätt visade sig. Somliga undveko att träffa honom, några vände sig genast bort, så snart de helsat; många afbröto tvärt ett börjadt samtal, under det Sejani anhängare, som voro tillstädes, blefvo qvarstående och sågo allt detta med hånlöje. Tiberius sjelf emottog honom än med en bister uppsyn än med ett falskt smilande; antingen ynglingen talade eller teg, fann man brott i hans tystnad, brott i hans ord. Icke en gång om natten var han säker; hans vakande, hans sömn, hans suckar, allt anmärktes af hans hustru, berättades för hennes moder Livia, och af henne för Sejanus, som äfven drog Neros broder Drusus på sin sida, derigenom att han smickrade honom med hopp om regeringen, i fall han störtade sin äldre broder, som redan var nära att falla. Drusi vilda sinne eggades icke allenast af begäret att herrska och af det hat som är vanligt mellan bröder, utan ock af förtrytsamhet öfver den större kärlek som hans moder Agrippina visade Nero. Likväl gynnade icke Sejanus så mycket Drusus, att han ej redan öfverlade om medlen att bereda äfven hans undergång, han kände hans häftiga lynne, som lättade möjligheten att störta honom.  

KAP. 61 Vid slutet af året afledo tvenne utmärkta män: Asinius Agrippa, af mera lysande än anrika förfäder, hvilka han genom sin vandel icke vanhedrade; och Qvintius Haterius, af en senatorisk ätt och i lifstiden allmänt prisad för vältalighet; de minnesmärken han lemnat af sitt snille äro icke lika värderade. Orsaken var den att hans styrka låg mera i utförandet än i det städade språket; och då andras arbeten vinna genom granskning och milda ett högre värde hos efterverlden, så dog deremot denna ljufva stämma, denna ström af ord, som utmärkte Haterius, på samma gång som han sjelf.

Kapitel 62-75 (år 27-28 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.