Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA ANNALER

SJETTE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51

År 33 e. Kr.
(E. R. b. 786)

KAP. 15 Servius Galba1 och Lucius Sulla voro konsuler, då Tiberius, efter lång öfverläggning hvilka han skulle utse till män åt sina sondöttrar2, nu, då flickornas ålder påskyndade ett beslut, bestämde sig för Lucius Cassius och Marcus Vinicius. Vinicius var af en småstadsslägt, bördig från Cales; fadern och farfadern hade varit konsuler, ätten för öfrigt ridderlig; hans lynne var mildt, hans tal städadt. Cassius, född i Rom, af en plebejisk, men gammal och hederlig slägt, och uppfostrad under sin faders stränga tillsyn, utmärkte sig mer genom ett lätt umgängessätt än genom talanger. Med honom förmälde han Drusilla, med Vinicius Julia, bägge döttrar af Germanicus, och skref derom till senaten, jemte några ord till ynglingarnes beröm. Sedan han derefter anfört några nog obestämda skäl till sin frånvaro, gick han till vigtigare ämnen, till den fiendskap han för det allmänna bästa ådragit sig, och begärde »att prefekten Macro*)3 med några tribuner och centurioner måtte få ledsaga honom, så ofta han infunne sig i rådsalen. Straxt uppsattes ett senatsbeslut i vidsträckta ordalag och utan föreskrift af rang eller antal; men långt ifrån att någonsin visa sig i senaten, kom han icke en gång inom Roms murar, under det han ofta på bivägar irrade omkring sin fädernestad och åter aflägsnade sig.

  1. Den blivande kejsaren. Jfr kap. 20.
  2. Drusilla var 16, Julia 15 år.
  3. Naevius Sertorius Macro, en man som övertog något av Sejanus inflytande. Tvangs till självmord år 38.
  • Chefen för lifvakten (præfectus prætorio), som efterträdt Sejanus i embete och inflytande.

KAP. 16 Emellertid frambröt en stor myckenhet af anklagare emot dem som ökade sina penningar genom öfverdrifna räntor, tvärt emot den lag af diktatorn Cesar1, som bestämmer vilkoren för penningutlåning och fastighetsbesittning inom Italien: en lag, som längesedan blifvit åsidosatt, emedan allmänt väl måste stå tillbaka för den enskilda fördelen. Visserligen var ocker i Rom ett gammalt ondt och ganska ofta en orsak till upplopp och tvedrägt; derför sökte man ock att hämma det, äfven i gamla tider, då sederna voro mindre förderfvade. Ty först var uti de tolf taflorna stadgadt att ingen skulle taga högre ränta än en tolftedel för hundra»*), då den förut omvexlade efter kapitalisternes godtycke. Sedermera blef den efter ett förslag af menighetstribunerne nedsatt till hälften och slutligen alldeles förbjuden. Många stadgar gjordes äfven af folket till förekommande af bedrägerier, hvilka, ehuru ofta hämmade, alltid genom de besynnerligaste konstgrepp åter inritade sig. Nu var det pretorn Gracchus som fått denna undersökning på sin lott, men bestört öfver mängden af anklagade, föredrog han saken hos senaten, och de förskräckta fäderne — ty ingen var fri från en dylik förbrytelse — anropade furstens nåd, och med hans begifvande utsattes en tid af ett år och sex månader, under hvilken hvar och en borde i enlighet med lagens föreskrifter afsluta sina räkenskaper.

  1. Från år 49 eller 48.
  • Unciarium foenus: en tolftedels procent, näml. i månaden, efter romarnes bruk att beräkna räntor, d. ä. en procent om året. Af andra förklaras det med en tolftedel årligen af hela kapitalet, hvilket efter vårt räkningssätt skulle svara mot 8,3 proc. jfr. Livius 7 bok. 16, 27, 42 k.

KAP. 17 Härigenom uppkom stor penningbrist, dels emedan alla skulder på en gång blefvo uppsagda, dels derför att, sedan så många blifvit sakfälda, och deras egendomar försålda, det redbara myntet begrofs i regentens kassa eller i den allmänna skattkammaren. Dertill kom att senaten hade föreskrifvit, »att hvar och en skulle nedlägga två tredjedelar af sitt utestående kapital uti landtgods inom Italien <och att de skuldsatta genast skulle betala lika stor del av sina skulder>1.» Men fordringsegarne infordrade hela summan, och det var icke anständigt för de kräfda att försvaga sin kredit. Nu blef således först ett kringlöpande och tiggande, derefter bullersamma uppträden inför pretorns domstol, och det som man velat nyttja såsom botemedel — försäljning och köp — hade en motsatt verkan, ty kapitalisterne hade gömt sina penningar till inköp af fastigheter. Mängden af egendomar som voro fala förorsakade vanpris, så att ju gäldbundnare man var, dess större blef svårigheten att få sälja. Många blefvo till sin egendom förstörda, och undergången af deras förmögenhet störtade deras borgerliga anseende och rykte. Slutligen kom Tiberius derigenom till hjelp, att han på vexelbankerna fördelade ett hundra miljoner sestertier, med tillåtelse att deraf låna utan ränta på tre års tid, såvida låntagaren gaf staten dubbel säkerhet uti fastigheter. På detta sätt blef krediten återstäld; småningom funnos äfven enskilda långifvare, och egendomshandeln blef icke mer verkstäld efter senatsbeslutets innehåll, hvilket, såsom vanligen dylika författningar, i början handhades med stränghet, slutligen med vårdslöshet.

  1. Orden inom < > insätts av Nipperdey från Suetonius: Tiberius 48. (Grön text hämtad från Bertil Cavallins översättning.)

KAP. 18 De fordna skräckscenerna börjades nu åter, då Considius Proculus anklagades för majestätsbrott. Sorglös firade denne sin födelsedag, då han plötsligen drogs inför senaten och i samma stund dömdes och afrättades. Hans syster Sancia förklarades biltog. Åklagaren var Qvintus Pomponius, ett oroligt hufvud, som föregaf »att han gjorde detta och annat dylikt för att vinna Tiberii nåd och derigenom afböja de faror som hotade hans broder Pomponius Secundus. Till landsflykt dömdes också Pompeja Macrina, hvilkens man och svärfader, den förre från Argos, den sednare från Lacedemon, bägge af Greklands högsta adel, förut blifvit Tiberii offer. Hennes fader, en romersk riddersman af första rangen, och brodern, som hade pretorsvärdighet, dödade sig sjelfva, då en blodsdom dem förestod. Dem lades till last, att deras farfarsfader Theophanes från Mitylene varit bland Pompejus den stores1 förtrognaste vänner, och att det grekiska smickret tillagt denna Theophanes efter döden gudomlig ära.

  1. I Bertil Cavallins översättning står det Gnajus Magnus (Gnajus den store) vilket i en not förklaras med Pompejus.

KAP. 19 Efter dessa blef Sextus Marius, den rikaste mannen i Hispanien, angifven för blodskam med sin dotter och störtad från tarpejiska klippan. Och på det ingen skulle tvifla på att hans stora rikedom förorsakat hans olycka, förbehöll Tiberius sig sjelf hans guld- och <silver> grufvor1, ehuru de bort tillfalla staten. Retad af dödsdomarne (till nya grymheter), gaf han ändtligen befallning att alla, som för någon förbindelse med Sejanus höllos i fängelse, skulle afrättas. Snart sågs nu en omätlig sträcka betäckt med lik, af alla kön, alla åldrar, höga, låga, spridda eller hopade2. Ingen anhörig, ingen vän tilläts att nalkas, att gråta öfver dem, icke ens att dröja vid deras beskådande; ty rundt omkring stodo soldater som, uppmärksamma på hvarje utbrott af smärta, vaktade de multnade kropparna, tilldess de släpades till Tibern. Der såg man dem flytande på strömmen eller drifna till stränderna; men ingen vågade bränna, ingen vidröra dem. Rädslans makt hade qväft allt deltagande i menniskors öde, och i den mån tyranniet tilltog, undertrycktes medlidandet.

  1. Texten korrupt. Konjektur av Weissenborn. (Grön text hämtad från Bertil Cavallins översättning.)
  2. Enligt Suetonius (Tiberius 61) tjugo avrättningar. Tacitus skildrar ett slagfält.

KAP. 20 Cajus Cesar, som varit sin farfader följaktig vid hans afresa till Capree, förmälde sig vid denna tiden med Claudia1, en dotter af Marcus Silanus. Under en konstlad sedighet dolde han sitt omenskliga lynne. Hans moders dom, hans bröders förvisning hade icke aftvungit honom en suck; hela hans yttre var en härmning af det som Tiberius för dagen antagit; sjelfva orden nästan desamma. Detta gaf anledning till det lyckliga infall af talaren Passienus2, som snart blef allmänt: att »aldrig hade funnits en bättre slaf, aldrig en sämre herre.» Jag bör icke förbigå Tiberii spådom om Servius Galba, som detta året var konsul. Han hade kallat honom till sig (på Capree), och sedan han pröfvat honom genom hyarjehanda samtal, tillade han slutligen på grekiska: »Äfven du, Galba, skall en dag smaka på regeringen.» Han förutsade dermed dennes sena och korta herravälde, medelst den insigt i chaldeernes konst, som han på Rhodus haft ledighet att inhemta genom Thrasylli3 undervisning, sedan han på följande sätt pröfvat dennes skicklighet.

  1. Hennes make Caligula (Gajus) tvingade henne till självmord år 37.
  2. Gajus Passenius Crispus, konsul två gånger. Var gift med Domitia, syster till Agrippinas förste make: sedan med Agrippina som sades ha förgiftat honom. Seneca prisar hans talekonst.
  3. En av Tiberius frigivna slavar som ständigt levde med sin husbonde och påstods mildra kejsarens grymhet. Han dog året före Tiberius.
KAP. 21 Så ofta han i en sådan sak ville fråga någon till råds, nyttjade han dertill den högst belägna delen af huset och en frigifven, som ensam hade förtroende af hans vilja. Denne, som var utan insigter, men af stark kroppsbyggnad, gick öfver obanade och branta ställen — ty huset är omgifvet af klippor — framför den hvilkens konst Tiberius beslutit att pröfva, och på återvägen, om någon misstanke uppstått om okunnighet eller bedrägeri, störtade han honom ned i det underliggande hafvet, att han icke måtte förråda hemligheten. När nu Thrasyllus, införd öfver samma klippor, hade väckt den forskandes uppmärksamhet, genom den kännedom hvarmed han förkunnade honom regeringen och hans framtida öden, tillspörjes han »om han äfven beräknat sin egen födelsestund, och hurudant detta år, denna dag för honom skulle blifva?» Thrasyllus beskådar stjernornas ställning, mäter deras afstånd, studsar, darrar, och ju mera han skådar, dess mera betagen af förvåning och skräck, Utropar han slutligen att »honom förestode en äfventyrlig och nästan dödlig våda.» Då tog Tiberius honom i famn, under lyckönskningar »att han förutsett farorna och skulle undgå dem;» och som han ansåg hans utsagor lika säkra som ett orakel, upptog han honom bland sina förtrognaste vänner.  

KAP. 22 För min del, när jag hör dessa och dylika berättelser, blir mitt omdöme vacklande, huruvida tingen i dödligheten bestämmas af ett öde, en oföränderlig nödvändighet eller af en blind tillfällighet. Häröfver skall man finna äfven forntidens största vise och dem, som följa deras läror, af skiljaktiga tankar. Hos många är nämligen den meningen inrotad »att vår början, vårt slut, med ett ord, vi menniskor alldeles icke äro föremål för gudarnes omsorg, och att derför så många olyckor träffa de dygdiga, då de lastfulla lefva i välstånd.1» Andra tro deremot »att ett öde väl styrer händelserna, men icke beroende af stjernornas lopp, utan grundadt i tingens ursprung och sambandet af naturliga orsaker.2» De lemna oss likväl »valet af lefnadssätt, men sedan detta val blifvit gjordt, skall kedjan af följderna vara bestämd. Ondt och godt (säga de) är för öfrigt icke det som hopen derför anser; många, som synas kämpa med vidriga öden, äro sälla; många, midt under njutningen af stora rikedomar, högst olyckliga, om de förre med ståndaktighet bära en oblid lycka, de sednare ovist njuta en gynnande.» Hos de flesta menniskor3 kan emellertid den öfvertygelsen icke qväfvas, »att hvars och ens framtid redan i födelsestunden bestämmes; men om något utfaller annorlunda än det blifvit förutsagdt, sker det genom misstag af dem som säga hvad de icke veta.» Derigenom försvagas förtroendet för en vetenskap för hvilken både fordna tider och våra företett tydliga bevis.» Ty att en son af samma Thrasyllus förebildade Nero herrskaremakten, skall jag på sitt ställe berätta4, för att icke nu längre sväfva ut ifrån mitt ämne.

  1. Epikureisk tanke.
  2. Stoikerna.
  3. och även Tacitus?
  4. Jfr XIV, 9, ehuru där intet sägs om Thrasullus son.
KAP. 23 Under samma konsulat kungjordes Asinii Galli död: att han omkommit af hunger var otvifvelaktigt; om frivilligt eller af tvång, osäkert. Då Tiberius tillfrågades »om han ville tillåta honom att begrafvas.» blygdes han icke att lemna en sådan tillåtelse, ja än mer, att beklaga sig öfver ödet »som bortryckt en brottsling, förrän han blifvit offentligen öfverbevisad.» På hela tre åren hade man således icke haft tid att anställa undersökning öfver en gammal konsulär, en fader till sa många konsularer! — Någon tid derefter omkom Drusus, sedan han med en usel föda, stoppningen af sin bädd, till nionde dygnet uppehållit lifvet. Några hafva berättat att Macro hade fått befallning att, i händelse Sejanus försökt gripa till vapen, uttaga denna yngling ur fängelset — ty han förvarades i palatset — och ställa honom i spetsen för folket. Men som ett rykte sedermera gick att Tiberius skulle försona sig med sin sonhustru och sonson, valde han hellre grymhet än ånger.  

KAP. 24 Ja, han förföljde honom ännu efter döden, förebrådde honom omanliga laster, mordiska afsigter emot de sina, fiendtliga planer emot staten, och befalde att uppläsa en dagbok som blifvit förd öfver hans ord och gerningar. Detta ansågs såsom höjden af grymhet: att han under så många år varit omgifven af personer, tillsatta för att uppsnappa hans miner, hans suckar, ända till hans hemliga klagan: och att en farfader kunnat höra, läsa, kungöra detta — det kunde knapt synas troligt; men bref, undertecknade af Aëtius, en centurion, och Didymus, en frigifven, uppgafvo till och med namnen på de slafvar som slagit Drusus eller med hotelser drifvit honom tillbaka, då han ville gå ur sitt rum. Centurionen hade också anfört, såsom något berömvärdt, de barbariska utlåtelser som han sjelf nyttjat, äfven som den döendes ord, då han först (under låtsad sinnesförvirring1) liksom i yrsel önskat ondt öfver Tiberius; sedermera, när han förlorat allt hopp om frälsning, utbrustit i öfvertänkta och sammanhängande förbannelser: »att han, — mördaren af sin sonhustru, sin brorsson, sina barnbarn, — han, som uppfylt med blod hela sitt hus, måtte drabbas af en hämd, värdig de mördades namn och förfäder och efterkommande.» — Senatorerne afbröto väl läsningen med ett sorl af låtsad afsky, men inom sig kände de skräck och förvåning öfver att en man, fordom så listig och sorgfällig att dölja i mörker sina illbragder, nu hade kommit till den höjd af fräckhet, att han liksom öppnade fängelsets murar och visade sin sonson under en centurions gissel, under slafvars hugg, förgäfves tiggande i de sista näringsmedlen för sitt lif.

  1. Många anser orden vara en glossa; vad skulle Drusus vinna på att spela galen? Orden "som tycktes peka på förryckthet" ("liksom i yrsel") torde ej syfta på Drusus själv utan på det intryck hans ord bör ha gjort på åhörarna.
KAP. 25 Ännu var intrycket af denna ryslighet icke utplånadt, då Agrippinas död berättades. Jag förmodar att hon, efter Sejani fall, understödd af hoppet, åter fattat mod att lefva, men sedermera, då ingen mildring röntes i tyranniet, sjelf förkortat sina dagar, såframt man icke vägrat henne föda och så tillstält att hennes död kunde synas frivillig. Det är åtminstone visst att Tiberius med de skamligaste smädelser rasade mot hennes minne; han beskylde henne för otukt. »Asinius Gallus hade varit hennes älskare, och hans död hade ingifvit henne afsmak för lifvet.» Men Agrippina, för stolt att tåla en like och intagen af herrsklystnad, hade för manliga omsorger afklädt sig sitt köns svagheter. Tiberius tillade »att hon dött på samma dag, som Sejanus två år förut lidit sitt straff, och att detta borde förvaras åt efterverldens minne; ja, han tillskref sig såsom en nåd »att hon icke blifvit strypt eller kastad på Gemonierna.» För detta aflades tacksägelser, och det beslöts »att på den sjuttonde oktober, som var bådas dödsdag, en gåfva årligen skulle helgas åt Jupiter.»  
KAP. 26 Det var icke långt efter detta, som Coccejus Nerva, furstens beständiga umgängesvän, kunnig i alla religionens och samhällets lagar, i fullt välstånd, med oförsvagad helsa, fattade det beslutet att dö. Så snart detta blifvit Tiberius bekant, lemnade han honom icke, frågade efter orsakerna, använde böner, tillstod slutligen »att det skulle blifva tungt för hans hjerta, sårande för hans rykte, om den närmaste af hans vänner flydde lifvet utan skäl att önska döden. Men döf för hans föreställningar, fortfor Nerva att afhålla sig ifrån föda. Det berättades af dem som kände hans tankar, att ju närmare han insåg det allmänna eländet, dess mera betagen af harm och oro, hade han önskat att, ännu obefläckad, ännu oantastad, sluta sitt lif med ära, Agrippinas olycka blef — hvad man knapt skulle tro — en orsak till Plancinas. Hon, som fordom varit gift med Cnejus Piso och offentligen fröjdat sig öfver Germanici död, hade vid Pisos fall, genom Augustas böner och icke mindre genom Agrippinas fiendskap, blifvit skyddad. Nu, sedan hatet och gunsten upphört, segrade rättvisan, och anklagad för väl kända brott, verkstälde hon med egen hand det sena, men icke oförtjenta straffet.  

KAP. 27 Ibland så många bedröfliga uppträden i Rom var äfven det en anledning till sorg, att Julia1, Drusi dotter, förut Neros maka, ingick ett mindre passande äktenskap med Rubellius Blandus, hvars farfader många erinrade sig såsom blott en romersk riddare från Tibur. Vid årets slut hedrades den aflidna Elius Lamia med censors begrafning. Befriad ifrån den tomma titeln af Syriens styresman2, hade han omsider blifvit förordnad till ståthållare i Rom. Hans härkomst var hederlig, hans ålderdom kraftfull, och just det att provinsen blifvit honom undanhållen hade ökat hans anseende. Sedan propretorn i Syrien, Pomponius Flaccus, någon tid derefter aflidit, upplästes ett bref ifrån Tiberius, hvaruti han klagade »att alla af utmärkta egenskaper och skicklighet att anföra krigshärar vägrade att emottaga detta embete, och han nödsakades derigenom att bedja det några bland konsularerne måtte åläggas att åtaga sig provinsernas förvaltning.» Förmodligen hade han glömt att det redan var tionde året, som han hindrade Arruntius att begifva sig till Hispanien. Samma år dog också Marcus Lepidus, om hvars jemna och visa uppförande jag redan talat nog i de föregående böckerna. Hans ädla härkomst behöfver icke att vidlyftigare bevisas. Det är bekant att emiliernes stam varit fruktbar på goda medborgare, och äfven de bland dess medlemmar, som vanslägtats i seder, hafva dock varit utmärkta af lysande värdigheter.

Kapitel 28-39 (år 34-35 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.

  1. Jfr III, 29.
  2. Ingen ståthållare är känd mellan Sentius (II, 74) och denna tid.