Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 
 

 


Örjan Martinsson

FJORTONDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65

Innehåll

Nero tänker på att döda Agrippina. Poppea uppretar honom mot modern. Olika uppgifter om ett otillåtet förhållande mellan moder och son. Aniceti mordanslag. Agrippina, inbjuden till gästabud af Nero, undgår med möda att blifva dränkt, men blir sedan på Neros befallning dödad och utan all ståt begrafven (kap. l—9). — Neros samvetsqval lugnas af smickrare. Hans anklagelser mot modern äfven efter döden. Senatens usla smicker. Thraseas manliga uppträdande. Neros tillgjorda mildhet (kap. 10—12). — Han öfverlemnar sig åt alla slags utsväfningar, uppträder som citterspelare och kapprännare. De juvenaliska spelen. Nero uppträder på scenen. Augustianerne. Han skrifver verser och hånar filosoferne (kap. 13—16). — Blodig strid emellan nuceriner och pompejaner. Blesus blir dömd, Strabo frikänd. Domitius Afers och Marci Servilii död (kap. 17—19). — Inrättande af femårsspel. Omdömen om de offentliga spelens värde. Nero får priset för vältalighet. Rubellius Plautus landsförvist. Följderna af ett kallt bad (kap. 20—22). — Corbulo tuktar marderne, undgår en mördare och intager Tigranocerta. Han upptager hyrcanerne till bundsförvandter, stänger Tiridates från Armenien, hvilket han lemnar åt.Tigranes, och blir ståthållare i Syrien (kap. 23—26). — Jordbäfning i Laodicea. Puteoli blir koloni. Misslyckadt försök att låta veteraner nedsätta sig i Tarentum och Antium. Neros ingrepp i pretorsvalen. Vibius dömd (kap. 27, 28). — Tillståndet i Britannien. Svetonius Paulinus intager Mona (Anglesea). Britannerne resa sig under Boudiceas anförande, eröfra Camulodunum, slå Cerialis, plundra och mörda Roms vänner i Londinium och Verulamium (kap. 29—33). — Svetonius besegrar Boudicea, som dödar sig sjelf. Krigets fortsättning. Classiciani stämplingar. Polyclitus väcker löje hos fienden. Petronius Turpilianus blir Svetonii efterträdare (kap. 34—39). — Förfalskning af testamente i Rom. Stadsprefekten Pedanius mördas af sina slafvar. Slafvarnes afrättning. Tarqvitius dömd för prejerier. Skattskrifning i Gallierna. Memmii Reguli död (kap. 40—47). — Antistius angifves för majestätsbrott, men erhåller tillgift. Thraseas oförskräckthet. Fabricius Vejento landsförvist (kap. 48—50). — Burri död. Hans efterträdare Fenius Rufus och Tigellinus. Seneca begär afsked. Neros svar (kap. 51—56). — Tigellini intriger mot Rufus, Plautus och Sulla. De två sistnämda mördas på Neros befallning (kap. 57—59). — Nero äktar Poppea och aflägsnar Octavia, som dock snart återkallas. Folkets glädje. Poppeas stämplingar mot Octavia, som anklagas för äktenskapsbrott med Anicetus, förvisas till Pandateria och dödas. Tacksägelsefester. Nero förgifver Doryphorus och Pallas, Seneca anklagas. Pisos sammansvärjning omnämnes (kap. 60—65).

Konsuler under de fyra år. då detta tilldrog sig, voro:

Cajus Vipstanus. — C. Fontejus Capito.
Nero 4. — Cossus Cornelius Lentulus.
C. Cesonius Petus. — C. Petronius Turpilianus.
P. Marius Celsus. — L. Asinius Gallus.

År 59 e. Kr.
(E. R. b. 812)

KAP. 1 Cajus Vipstanus och Fontejus voro konsuler, då Nero icke längre uppsköt det brott hvaröfver han länge rufvat. Genom fortvaron af makten växte djerfheten, och med hvarje dag tilltog hans kärlek till Poppea. Som denna icke, så länge Agrippina lefde, hoppades på giftermål eller skilsmässa med Octavia, anföll hon fursten med ständiga klagomål, stundom med stickord, kallande honom »en omyndig stackare som måste lyda andras vilja och var i saknad af både makt och frihet. Ty hvarför uppsköte han sitt giftermål med henne? Han hade väl något att anmärka mot hennes utseende och ärorika förfäder? eller mot hennes fruktsamhet och uppriktighet? Man var rädd för att hon såsom hustru åtminstone skulle uppdaga för honom senatens lidanden, folkets förbittring öfver hans moders öfvermod och girighet. Men om Agrippina icke kunde tåla en sonhustru som icke var sonens fiende, så skulle man låta henne återgå till sin gemål Otho. Hon ville gå hvart som helst i verlden, för att der åtminstone blott höra talas om regentens skymfliga behandling, och icke behöfva, såsom deltagarinna i hans faror, äfven åse den.» Det djupa intrycket af dessa och dylika ord, som ökades af älskarinnans tårar och konstgrepp, sökte ingen att motarbeta, ty alla önskade att moderns inflytande skulle något minskas, men ingen trodde att sonens hat skulle gå så långt, att han ville döda henne.

  

KAP. 2 Cluvius1 berättar att Agrippina, drifven af begär att återvinna inflytande, gått ända derhän, att hon midt på dagen, vid hvilken tid Neros blod var upphettadt af vin och mat, utstyrd och färdig till blodskam, flera gånger stält sig i vägen för den druckne. Då den närmaste omgifningen redan märkte vällustiga kyssar och smekningar såsom förespel till brottet, hade Seneca mot de qvinliga förförelserna sökt hjeip hos en qvinna och skickat in Acte2, den frigifna. Orolig både för sin egen fara och öfver det elaka tal som skulle drabba Nero, lät hon honom förstå att det skändliga brottet vore allmänt bekant, alldenstund hans moder berömde sig deraf, och att soldaterne icke skulle underkasta sig en vanärad furstes välde. Fabius Rusticus3 berättar att icke Agrippina, utan Nero haft denna önskan, men att det blifvit tillintetgjordt genom samma frigifna flickas list. Men hvad Cluvius berättat, detsamma hafva äfven andra författare omtalat, och den allmänna tron lutar åt det hållet: vare sig att Agrippina verkligen fallit på en så gräslig tanke, eller derför att det syntes troligare att tanken på en förut oerhörd njutning uppstått hos henne, hvilken redan som flicka, i hopp att vinna tronen, plägat olofligt umgänge med Lepidus4; hvilken sedermera, af en lika stark lusta, förnedrat sig en Pallas till behag, och hvilken slutligen genom giftermålet med sin farbror var fullärd i alla nedrigheter.
  1. Se anm. till XII, 67.
  2. Jfr XIII, 12.
  3. Jfr anm. till XII, 67.
  4. Gift med Agrippinas syster Drusilla. Caligula dödade honom år 39.
    5.
KAP. 3 Nero sökte nu undvika hvarje enskildt sammanträffande med henne ensam, och då hon drog sig undan till sina tusculanska eller antiatiska egendomar, prisade han hennes beslut att söka lugnet. Slutligen fann han henne besvärlig, hvarhelst hon vistades, och beslöt derför att döda henne: han öfverlade endast om det skulle ske med gift, dolk eller på något annat våldsamt sätt. Först beslöt han sig för gift. Men om det gafs henne vid furstens bord, kunde det icke tillskrifvas slumpen, då Britannicus redan dött på sådant sätt; äfven syntes det vågadt att söka förleda tjenarne hos en qvinna som genom öfning i brott var rustad mot försåtliga anslag. Dessutom hade hon genom intagande af motgift gjort sin kropp härdad. Ingen kunde finna ut något medel att dölja ett öppet mord; äfven fruktade han att det verktyg man valde till ett sådant nidingsdåd kunde vägra att lyda. Anicetus, en frigifven, befälhafvare öfver flottan vid Misenum, hvilken uppfostrat Nero under hans barndom, och som hatade Agrippina och hatades af henne tillbaka, stälde då sin fintlighet till hans tjenst. Han låter honom alltså förstå »att han skulle bygga ett så beskaffadt fartyg, att en del deraf genom konst kunde öppna sig och låta henne midt på hafvet oförberedt falla i. Ingenstädes vore man så utsatt för tillfälligheter som på hafvet; och om hon omkommit genom skeppsbrott, hvem vore så orimlig att tillskrifva ett nidingsdåd hvad vindar och vågor hade förskyllat? Fursten kunde ju åt den aflidna inviga tempel, altaren och annat som kunde tydas som sonlig kärlek.»  
KAP. 4 Nero antog hans listiga påhitt, som äfven af en tillfällighet underlättades, då han nämligen deltog i Minervafesten i Baje. Dit inbjuder han sin moder. Ofta talar han om att man borde hafva fördrag med föräldrars vredesutbrott och söka blidka dem: allt i afsigt att ett rykte om försoning skulle blifva utspridt och komma till Agrippinas öron, då ju det qvinliga hjertat är lättroget i afseende på det som bereder glädje. Vid hennes ankomst var han henne till mötes på stranden — hon kom nämligen från Antium —, räckte henne handen och omfamnade henne, samt förde henne till Bauli. Så heter en landtgård, hvilken, belägen emellan misenska udden och bajanska sjön, sköljes af en hafsvik. Der låg bland andra ett präktigt utrustadt skepp, liksom vore äfven det modern till ära; ty hon plägade fara på en treroddare och med flottans manskap. Hon inbjöds nu till en måltid, ty han ville använda natten att dölja brottet. Det är en känd sak att någon förrådt planen, och att Agrippina, efter underrättelsen om sveket och tvehågsen om hon icke skulle tro det, låtit föra sig i bärstol till Baje. Hans vänliga tilltal der skingrade hennes fruktan; hon blef väl emottagen och fick sin plats ofvanför honom sjelf. Under samspråk om hvarjehanda, då Nero än visade en ungdomlig förtrolighet, än åter blef allvarsam, som gjorde han henne vigtiga meddelanden, drog måltiden ut på tiden. Vid affärden följde han henne och kysste hjertligt hennes ögon och bröst, antingen för att drifva förställningen till sin höjd, eller derför att sista anblicken af den till sin undergång skyndande modern höll hans hjerta med all dess vildhet qvar hos henne.  
KAP. 5 En stjernklar, stilla natt med lugnt haf läto gudarne komma, liksom för att lägga illgerningen i dagen. Skeppet hade icke farit långt, och två af Agrippinas förtroligare vänner uppvaktade henne, af hvilka Creperejus Gallus stod nära styret, och Acerronia, tillbakalutad öfver den liggande furstinnans fötter, full af glädje talade om »sonens ånger och moderns återvunna inflytande», när på gifvet tecken taket öfver platsen, hvilket man belastat med mycket bly, instörtade. Creperejus trycktes till jorden och dog på stället. Agrippina och Acerronia skyddades af sängens uppskjutande ryggstycken, som råkade vara för starka för att gifva efter för tyngden. Men skeppets öppnande blef icke af, då allt råkade i förvirring, och flertalet, oinvigdt i saken, hindrade dem som visste derom. Nu ville roddarne få fartyget att luta åt ena sidan och sålunda sänka det. Men vid detta ett ögonblicks verk var deras samverkan icke nog stark, och då andra arbetade emot, blef det möjligt att sakta komma ned i hafvet. Men under det Acerronia af oförstånd ropade »att hon vore Agrippina och att man skulle hjelpa furstens moder,» dödades hon med stänger, åror och hvad andra sjövapen slumpen erbjöd. Agrippina åter teg, och det var derför mindre lätt att igenkänna henne, men hon erhöll dock ett sår i axeln. Genom simning och med tillhjelp af mötande båtar kom hon till lucrinska sjön och fördes derpå till sin landtgård.  

KAP. 6 Här kom hon att tänka på att det troligen var derför som hon blifvit inbjuden genom skrymtaktiga bref och så vördnadsfullt emottagen: att det var nära stranden som skeppet, utan att drifvas af stormen, utan att stöta mot klippor, med sin öfre del sammanstörtat, liksom det varit en byggnad på land; tillika öfvervägde hon Acerronias död och betraktade sitt eget sår. Hon insåg att enda räddningen från mordanslagen var att icke låta märka någonting. Hon skickade då sin frigifna slaf Agerinus att berätta för sonen, »att hon genom gudarnes godhet och hans lycka undgått ett svårt missöde. Hon bad att han, ehuru uppskrämd af sin moders fara, skulle uppskjuta bestyret att träffa henne; för närvarande behöfde hon ro.» Emellertid låtsar hon fullkomligt sinneslugn och låter lägga plåster på såret och omslag kring kroppen. Hon uppsöker Acerronias testamente och förseglar hennes tillhörigheter. Häruti endast glömde hon att förställa sig1.
  1. Hennes sjukliga girighet var rent enorm.
    2.
KAP. 7 Men under det Nero afvaktar underrättelse att brottet vore verkstäldt, kommer i stället ett bud om »att hon kommit undan med ett obetydligt sår och så till vida varit i lifsfara, att någon tvekan om anstiftaren icke förefunnes.» Andlös af förskräckelse, började han bedyra att »hon på ögonblicket skulle vara på stället för att skyndsamt hämnas, antingen hon nu väpnade slafvar, eller uppeggade soldaterne, eller trädde upp inför senaten och folket, visande dem skeppsbrottet, sitt sår och sina vänners död. Hvad hjelp hade väl han deremot? Såvida icke Burrus och Seneca kunde gifva någon lösning af saken.» Han hade genast tillkallat dessa; osäkert är om de icke redan förut visste derom. Länge iakttogo nu bägge tystnad — om af fruktan att allt afrådande vore förgäfves, eller de trodde saken hafva kommit derhän, att Nero måste gå under, om icke Agrippina förekoms. Seneca var så till vida beslutsammare, att han såg på Burrus och liksom frågade »om man tordes ålägga soldaterne att verkställa mordet.» Han svarade att »lifvakten vore fästad vid Cesarernes hela slägt, och med Germanicus i minnet skulle den icke vilja begå någon grymhet mot hans ättling; Anicetus kunde utföra hvad han lofvat.» Utan betänkande begär denne ledningen vid dådets utförande. Vid dessa ord förklarar Nero »att först med denna dag gåfves honom verklig herrskaremakt, och ifrån en frigifven1 komme en så herrlig gåfva. Han skulle skynda åstad och taga med sig de villigaste.» Då han fick höra att Agerinus, skickad af Agrippina, kommit med budskap. tillställer han derjemte ett uppträde för att få skäl till anklagelse: under det denne framför sitt uppdrag, låter han ett svärd falla ned emellan hans fötter. Derpå, låter han fängsla honom såsom ertappad på bar gerning, för att sedan kunna hopsmida den lögnen »att hans moder stått fursten efter lifvet och af blygsel öfver brottets upptäckande gifvit sig sjelf döden.»
  1. Till skillnad från Burrus och Seneca.
    2.
 

KAP. 8 Då emellertid Agrippinas fara blef bekant såsom ett verk af slumpen, skyndade folket till stranden, allt efter som hvar och en fick veta derom. Somliga stego upp på de utskjutande delarna af hamnbyggnaden, andra stego i de närmaste båtarna, en del vadade ut i hafvet, så långt de räckte, några sträckte ut armarna; hela stranden fylles af klagorop, böner och larm af motsägande frågor och osäkra svar. Med dagen tillströmmade en oräknelig folkmassa, och så snart det blef bekant att hon var oskadad, beredde de sig till att lyckönska henne, tilldess de vid åsynen af en beväpnad och hotande skara skingrade sig. Anicetus omgifver landtgården med vakt, bryter upp dörren och drifver undan de slafvar som stälde sig i vägen; slutligen kommer han till sängkammardörren: der stodo ännu några få, men de öfriga voro af fruktan för de inbrytande bortskrämda. Sängkammaren var sparsamt upplyst, och der fanns blott en tjenarinna jemte Agrippina, som blef allt ängsligare, emedan ingen kom från sonen, och icke ens Agerinus återkom: annat utseende, tänkte hon, skulle en glad händelse förete*); men nu — ödslighet, hastigt buller, och förebud till det värsta! Då nu tjenstflickan gick ut derifrån, sade hon: »Arven du öfvergifver mig», och i detsamma får hon se Anicetus åtföljd af skeppskaptenen Herculejus och sjöcenturionen Obaritus. »Om han hade kommit att besöka henne, skulle han anmäla att hon hämtat sig något; men om han ville verkställa ett nidingsdåd, så trodde hon alldeles icke sin son derom; han hade icke befalt ett modermord.» Mördarne ställa sig omkring sängen, och skeppskaptenen var den förste som slog henne i hufvudet med en käpp. Då nu centurionen drog sitt svärd till dödsstöten, räckte hon fram skötet och ropade: »Stöt mig i lifvet»; hvarpå hon dödades med många sår.
  • Texten är något korrumperad, och meningen osäker.
KAP. 9 Detta är hvad alla enstämmigt uppgifva. Huruvida Nero betraktat sin döda moders kropp och prisat dess skönhet — derom berätta några, andra förneka det. Samma natt blef hon bränd på en soffa från matsalen och med ringa begrafningsståt. Så länge Nero regerade, uppkastades ingen grafhög öfver henne, ej heller upprestes någon minnesvård. Sedermera fick hon genom tjenarnes försorg en obetydlig grafkulle vid vägen till Misenum och nära diktatorn Cesars landtgård, hvilken ifrån sitt upphöjda läge erbjuder utsigt öfver de nedanför liggande hafsvikarna. Då bålet var antändt, genomborrar hennes frigifna slaf Mnester sig sjelf med svärdet — ovisst om af tillgifvenhet för sin herrskarinna eller af fruktan för döden. Ett sådant slut på sitt lif hade Agrippina många är förut tänkt sig, men icke brytt sig derom. Ty på hennes fråga angående Nero svarade astrologerne »att han skulle herrska och döda sin moder.» Men hon sade: »Må han döda mig, blott han blir regent.»  
KAP. 10 Först efter brottets fullbordande fattade Nero dess gruflighet. Under återstoden af natten än försänkt i tystnad, än flera gånger ångestfullt uppstigande och i full sinnesfrånvaro, afvaktade han dagsljuset, i tanke att det skulle medföra hans undergång. Det första som återgaf honom mod var den af Burrus föranstaltade, underdåniga uppvaktningen af centurioner och tribuner, som fattade hans händer och lyckönskade honom att hafva undgått den oförutsedda faran och moderns brottsliga anslag. Hans vänner gingo derpå upp i templen, och sedan föredöme var gifvet, skyndade Campaniens närmaste municipier att genom offer och deputationer betyga sin glädje. Sjelf spelade han en motsatt rol af nedslagenhet, liksom hatade han sitt eget lif och sörjde öfver sin moders död. Men alldenstund ett lands utseende icke vexlar lika lätt som menniskors uppsyn, och emedan han här hade för ögonen den pinsamma bilden af detta haf och dess stränder, — några trodde att trumpetskall låtit sig höra på de omgifvande höjderna och klagoljud på hans moders grafhög — drog han sig undan till Neapolis och skickade till senaten ett bref, hvars hufvudsakliga innehåll var följande: »En mördare Agerinus, af Agrippinas förtrognaste tjenare, hade blifvit ertappad med svärdet i hand. Af samvetsagg öfver det brott hon tilltänkt, hade hon sjelf försonat sin förbrytelse.»  
KAP. 11 Dessutom framkom han med andra, från längre tid tillbaka hämtade, beskyllningar: »hon hade (sade han) gjort sig räkning på ett medregentskap, hon hade hoppats att lifvakten skulle svärja en qvinna trohet, samt trott sig kunna lika mycket nedsätta senatens som folkets ära. Men då hon fann sig gäckad i sitt hopp, hade hon, uppretad mot soldaterne, senaten och folket, afrådt alla föräringar åt soldaterne och folket, och stått efter ansedda mäns lif. Huru mycken möda hade det icke kostat honom att komma derhän, att hon icke trängde in i senaten, att hon icke gafve främmande folk besked.» Genom dunkla anspelningar äfven på Claudii tider sköt han skulden för alla denna regerings skändligheter på modern och påstod »att hennes död var en lycka för staten.» Det var naturligt att han också kom fram med historien om skeppsbrottet. Men hvem befans väl nog enfaldig att tro detta hafva varit en tillfällighet? eller att en skeppsbruten qvinna skulle hafva skickat en enda beväpnad att tränga igenom regentens kohorter och flottor? Derför var det numera icke Nero, hvars omensklighet gjorde alla klagomål fåfänga, utan Seneca som drabbades af allmän ovilja, »derför att han i en dylik framställning skrifvit bekännelsen.»  

KAP. 12 Men bland de förnäma uppstod en besynnerlig täflan att besluta tacksägelsefester i alla tempel; Minerva festen, under hvilken mordanslaget blifvit upptäckt, skulle firas genom årliga spel; en gyllene bildstod af Minerva och bredvid den furstens bild skulle uppställas i rådsförsamlingen; Agrippinas födelsedag skulle räknas till olycksdagarna.» Thrasea Petus*)1, som med tystnad eller kort instämmande plägat låta de föregående besluten om slafvisk hyllning passera, trädde då ut ur senaten och gaf derigenom anledning till förföljelse mot sig, men åstadkom dock icke hos de andra en väckelse till frimodighet. Äfven täta, men betydelselösa järtecken inträffade under tiden. En qvinna födde en orm, en annan träffades i sin mans armar af blixten. Vidare blef solen hastigt förmörkad, och fjorton qvarter i staden träffades af blixten. Detta tilldrog sig så helt och hållet utan gudames inverkan, att Nero många år derefter fortfor att regera och begå brott. Men för att öka oviljan mot modern och efter hennes undanrödjande visa prof på tillväxten af hans egen mildhet, återinsatte han de förnäma fruntimren Junia**) och Calpurnia2 samt förre pretorerne Valerius Capito3 och Licinius Gabolus3 i besittning af deras fädernehem, hvarifrån Agrippina långt förut. jagat bort dem. Äfven tillät han att återföra Lollia Paulinas***) aska och uppresa en grafvård öfver henne. Iturius4 och Calvisius4, som han sjelf nyligen förvisat, befriade han från straffet. Ty Silana****) hade dött, sedan hon återvändt till Tarent från sin långvariga landsflykt. Agrippina, hvars ovänskap störtat henne, var då redan vacklande, eller omsider mildare stämd mot henne.
  1. Hans opposition får inte alltid Tacitus helhjärtade, oreserverade instämmande. Tacitus som själv gått genom de hårda åren under Domitianus (och som kanske ej bara tänkt på Domitianus när han beskrev despotiska kejsare, utan i någon mån på Hadrianus? Jfr Syme: Tacitus II, s 492 ff.) hade mera till övers för dem som gick en väg mellan oppositionslusta och underdånighet - som Marcus Lepidus, IV, 20. Man kan erinra vad Tacitus skrev om sin svärfar Agricola, som även han gick en klok måttans väg: "Må de som brukar beundra det otillåtna veta, att även under dåliga kejsare kan goda män finnas; att foglighet och hovsamhet, som förenas med energi och kraft, kan föra sin man lika långt på ärans väg som meningslös opposition fört de många som offrat sina liv bara för att bli berömda, utan någon nytta för staten." (Agricola 42, 5)
  2. Jfr XII, 22.
  3. Valerius och Licinius är okända.
  4. XIII, 19 och 12.
    5.
KAP. 13 Under det han stannade i Campaniens städer, obeslutsam på hvad sätt han skulle intåga i hufvudstaden, och oviss om han skulle finna senaten undergifven och folket vänligt stämdt, låter han intala sig af de nedrigaste menniskor, på hvilka intet annat hof varit så rikt, att »Agrippinas namn vore förhatligt och att folkets tillgifvenhet stigit genom hennes död; han skulle gå åstad utan fruktan och personligen öfvertyga sig om den vördnad han åtnjöt.» Derjemte utbedja, de sig »att få gå förut.» De finna stämningen ännu gynsammare, än de hade lofvat: tribus honom till mötes, senaten i högtidsdrägt, skaror af hustrur och barn ordnade efter kön och ålder, läktare för åskådare uppförda der han tågade fram, såsom vid åskådande af triumfer. Stolt häröfver och triumferande öfver den allmänna förnedringen, trädde han upp på Capitolium, afbördade sig sin tacksägelse, och hängaf sig sedan åt alla slags vilda lustar, hvilka han endast med möda tyglat och af en viss försyn för modern hållit tillbaka.  

KAP. 14  Han hade af gammalt en brinnande lust att stående köra en fyrspänd vagn, och ett lika lågt begär att liksom en skådespelare sjunga till citterspel, när han satt till bords. »Kappkörning», brukade han säga, »vore någonting kungligt och af forntida hjeltar ofta öfvadt, samt af skaldernes1 sånger förherrligadt och gifvet till gudarnas ära. Sången vore ju helgad åt Apollo, och i sådan prydnad stode den store profetiske guden icke blott i Greklands städer, utan äfven i Roms tempel.» Han kunde nu icke mera hållas tillbaka; Seneca och Burrus funno det då rådligast att låta honom få sin vilja fram i det ena, på det han icke skulle drifva igenom den i bägge sakerna, I vatikanska dalen afstängdes en plats, inom hvilken han, dock icke inför hvilka åskådare som helst, skulle låta sina hästar springa. Men snart inbjöd han äfven romerska folket, som upphöjde honom med loford, alldenstund hopen älskar nöjen och fröjdar sig, om fursten har samma tycke. Men att allmänheten fick del af hans svaghet verkade icke, som de trodde, mättnad, utan sporrade honom ännu mer. Som han trodde att det vanärande skulle minskas, om han neddragit flere i dyn, förmådde han ättlingar af ädla familjer, som för sin fattigdom läto köpa sig, att uppträda offentligt. Som de redan äro döda, anser jag att man bör göra så mycket för deras förfäder att icke nämna dem vid namn. Ty skammen drabbar honom, som utdelade penningar för att locka dem till det vanhederliga, i stället för att afhålla dem derifrån. Genom stora skänker förmådde han till och med ryktbara romerska riddare att lofva sin medverkan på täflingsplatsen; utom det att belöning från den som blott behöfver befalla har samma verkan som tvång.
  1. T.ex. Pindaros.
    2.
KAP. 15 För att likväl ännu icke förnedra sig till den offentliga skådeplatsen, inrättade han spel under namn af de juvenaliska, till hvilka man utan åtskilnad anmälde sig. Icke hög börd, icke ålder, icke förr beklädda hedersposter hindrade någon att utöfva en grekisk eller latinsk skådespelares yrke, och det ända till åtbörder och toner som icke anstodo män. Ja, äfven förnäma fruntimmer öfvade sig i förnedrande sysselsättningar; vid en lund som Augustus låtit plantera omkring den för sjöstrider afsedda dammen, uppbygdes förlustelse- och utskänkningsställen, der man utbjöd hvad som kunde locka till utsväfningar. Man utdelade gåfvor af penningar, hvilka den redlige af nödtvång, vällustingen på skryt använde. Sålunda växte skändligheter och skamlöshet, och ingenting bidrog i högre grad till de redan förut förderfvade sedernas urartande än detta stojande menniskohvimmel. Äfven vid anständiga sysselsättningar är det svårt att bevara sin oskuld — ännu mindre kan man under täflan i laster bibehålla blygsamhet eller ärbarhet eller i någon mån rena seder. Han slutade med att uppträda offentligt och handterade cittran med mycken omsorg, sedan han förut inöfvat sig med biträde af vana skådespelare*). En kohort soldater hade infunnit sig jemte centurioner och tribuner: äfven Burrus stod der bedröfvad och — instämmande i bifallsropen. Då bildades för första gången den kår af romerska riddare som fingo namnet augustianer, ungt och starkt folk, en del till lynnet djerfva, andra med utsigt att vinna inflytande. Dessa larmade dagar och nätter med bifallsrop och gåfvo fursten för hans skönhet och röst gudarnes namn; liksom voro de utmärkta genom sin dygd, lefde de ärade och hedrade.
  • De olika läsarterna gifva olika mening. Här följes läsarten "adsistentibus phonascis".

KAP. 16 För att göra icke blott sin teatraliska förmåga bekant, låtsade regenten sig äfven vara älskare af skaldekonst och samlade omkring sig några medelmåttiga rimsmidare af ännu icke framstående rykte*). Dessa spisade med honom vid samma bord, hvarunder de sammanstälde sina förut färdiga eller der på stället tillskapade verser, och gjorde någonting helt af hans egna ord, huru de än kommo i dagen. Detta bevisar också sjelfva den yttre formen af hans dikter, ty de sakna klang, lyftning och helgjutenhet. Efter maten egnade han äfven sin tid åt filosoferne1, för att njuta af tvisterna emellan de olika skolornas förfäktare**). Det fans äfven menniskor hvilka med sin allvarsamma uppsyn och stränga blickar önskade framstå såsom bidragande till furstens förströelse.
  • Texten är korrumperad; här följes läsarten "insignis auctoritas".
  • Efter läsarten "discordia frueretur".
  1. Stoiker av enklaste sort.
    2.
KAP. 17 Inemot samma tid uppstod af en ringa anledning ett grymt slagtande bland nybyggarne i Nuceria och Pompeji, vid det gladiatorsspel som gafs af Livenejus Regulus, om hvars skiljande från senaten jag berättat*)1. Ty med stadsbors2 tygellöshet utmanande hvarandra, grepo de till skymford, sedan till stenar och sist vapen, men starkast var pöbeln i Pompeji, der spelet gafs. Derför blefvo många af nucerinerne förda till hufvudstaden3 med illa sårade och stympade lemmar. Många hade att begråta barns och föräldrars död. Fursten öfverlemnade afdömandet af denna sak åt senaten, som hänsköt målet till konsulerne. Då saken åter kom före hos fäderne, blefvo invånarne i Pompeji på tio års tid offentligen förbjudna att deltaga i dylika samqväm, och de föreningar som de i strid med lagarna stiftat blefvo upplösta; Livenejus och de öfriga som tillstält oroligheterna straffades med landsflykt.
  • I någon af de böcker som gått förlorade.
  1. I de förlorade böckerna. Möjligen var Livinejus son till den Livinejus som nämns III, 11.
  2. Landsortsstäder - ehuru själv ej från Rom visar Tacitus det för romare vanliga föraktet för landsorten. I Cavallins översättning lyder meningen så här:
    "Under den oordning som är så vanlig i landsortsstäder började de..."
  3. Som vittnen.
    4.
KAP. 18 Äfven Pedius Blesus utstöttes ur senaten, emedan cyrenenserne1 anklagade honom för »att hafva förgripit sig på Esculapii skattkammare, och genom penningar och bearbetningar hafva förfuskat soldatutskrifningen.» Samma cyrenenser drogo inför rätta Acilius Strabo, hvilken med pretors makt blifvit af Claudius skickad som skiljedomare i afseende på de jordägor, hvilka fordom tillhört konung Apio2, som ärft dem af sina förfäder, men jemte riket öfvergått till romerska folket; dessa hade de närmaste jordägarne slagit under sig och åberopade sig nu på det långvariga sjelfsvåldet och orättmätiga tilltaget, såsom på rätt och billighet. Då således egendomarna fråndömdes dem, uppstod förbittring mot domaren. Men senaten svarade »att den icke kände Claudii uppdrag och skulle förfråga sig hos fursten.» Nero gillade Strabos utslag, men skref »att han likväl ville hjelpa bundsförvandter och öfverlåta hvad de redan tagit.»
  1. Cyrene - bildade provins tillsammans med Kreta.
  2. Apion - Ptolomaeus Apion, Cyrenes siste kung, dog 96 f.Kr. och testamenterade sitt rike till Rom.
    3.

KAP. 19 Straxt derpå afledo tvenne utmärkta män, Domitius Afer1 och Marcus Servilius2, som verksamt beklädt de högsta embeten och utmärkt sig genom stor vältalighet. Den förre gjorde sig känd såsom sakförare, Servilius utmärkte sig länge i det offentliga, sedan som romersk häfdatecknare, och genom ett förfinadt lefnadssätt, hvilket han gaf ännu större glans derigenom att han, den andres jemlike i snille, i sedligt afseende var hans motsats.

Kapitel 20-28 (år 60 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.
  1. Enligt Quintilianus den mest lysande talare han hört. Jfr IV, 52.
  2. Marcus Servilius Nonianus, konsul 35 e.Kr., historieskrivare. Jfr VI, 31.
    3.