Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA ANNALER

TRETTONDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30,
 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58

År 55 e. Kr.
(E. R. b. 808)

KAP. 11 Då Claudius Nero1 och Lucius Antistius2 voro konsuler, och embetsmännen skulle besvärja furstarnes förordningar, förbjöd Nero sin embetsbroder Antistius att gå eden, under starka bifallsyttringar af fäderne, på det hans ungdomliga själ, lifvad af den ära han äfven af obetydliga saker vunnit, skulle fortfarande vända sig till vigtigare. Derpå följde hans mildhet mot Plautius Lateranus3, hvilken för sitt brottsliga förhållande till Messalina mistat sin värdighet; han insatte honom åter i senaten och förpligtade sig till mildhet genom flera tal, hvilka Seneca genom furstens mun delgaf allmänheten, för att visa hvilka goda lärdomar han meddelade, eller för att framhålla sin öfverlägsenhet.

  1. Claudius hade varit konsul året efter sitt trontillträde och hans exempel följdes. Nero var nu konsul två månader.
  2. Jfr kap. 53; XIV, 58; XVI, 10.
  3. Jfr XI, 36.
KAP. 12 Men moderns inflytande aftog småningom, då Nero förälskade sig i en frigifven slafvinna, vid namn Acte, och upptog till sina förtrogne tvenne unga män af godt utseende, Marcus Otho1 och Claudius Senecio2. Otho var af en konsularisk slägt; Senecio hade till fader en af Cajus Cesars frigifne. Utan moderns vetskap och sedermera i trots af hennes fruktlösa bemödande, hade han genom utsväfningar och tvetydiga, möten innästlat sig i furstens synnerliga förtroende3. Äfven de äldre af furstens vänner lade inga hinder i vägen, ty att en obetydlig flicka tillfredsstälde furstens önskningar skadade ingen. Af en besynnerlig ödets skickelse, eller derför att förbjuden frukt har något mera retande, hyste Nero afsmak för sin gemål Octavia, som dock var af ädel börd och bepröfvad dygd. Man fruktade äfven att han skulle störta sig in i kärlekshandel med högättade fruntimmer, om han hindrades i sin passion för denna.
  1. Den blivande kejsaren, nu 23-årig.
  2. Riddare, deltagare i Pisos sammansvärjning, XV, 50-70. Jfr Henrikson: Antikens historier II, s 239.
  3. Meningsuppbyggnaden beskrivs av Furneaux som "certainly confused". Nipperdey talar om "ein Beispiel des Zerfalls der Periode".
KAP. 13 Men Agrippina började, på vanligt qvinnomanér, knotande utfara mot »den der slafvinnan — hennes medtäflerska», mot »pigan — hennes sonhustru»1, och annat dylikt. Hon gaf sig ej tid att afvakta sonens ånger eller mättnad. Ju skymfligare hennes tillmälen voro, dess häftigare upplågade han af kärlek, tilldess han, öfverväldigad af sin våldsamma böjelse, frigjorde sig från allt undseende för modern och kastade sig i armarna på Seneca. En af dennes goda vänner, Anneus Serenus, hade under låtsad kärlek till samma frigifna flicka dolt ynglingens första brånad och lånat sitt namn, så att han öppet gaf flickan hvad fursten i hemlighet skänkte. — Agrippina ändrade då förfaringssätt, sökte genom eftergifvenhet vinna insteg hos ynglingen och erbjöd honom »sin egen sängkammare och att hellre hafva henne till sin förtrogna, för att dölja hvad ungdom och unikt, kunde kräfva.» Ja, hon erkände till och med sin olämpliga stränghet och stälde till hans förfogande sin egen, nästan furstliga förmögenhet; liksom hon förut varit öfverdrifvet sträng mot sonen, så var hon nu åter utan måtta eftergifvande. Denna förändring narrade dock icke Nero; äfven hans närmaste vänner blefvo rädda och bådo honom akta. sig för en alltid våldsam och nu derjemte hycklande qvinnas listiga stämplingar. Det var just i de dagarna som Nero lät visa sig de paraddrägter som prydt furstarnes gemåler och mödrar. Han utväljer då en drägt och ett juvelsmycke samt skickade dem till modern som gåfva; alls icke af några sparsamhetsskäl, alldenstund han af egen drift bjöd henne det dyrbaraste och af andra mest eftersökta. Men Agrippina utbrast då högljudt »att man med dessa skänker icke afsåg att öka hennes dyrbara drägter, utan att stänga henne från det öfriga; sonen företoge en delning af det som han alltsammans hade genom henne.» Och det var ingen brist på sådana som buro fram och uttydde orden till det värsta.
  1. Retorisk överdrift. Acte var frigiven, ej slav, ej Neros hustru.
KAP. 14 Uppretad mot dem på hvilka det qvinliga öfvermodet stödde sig, skilde Nero Pallas från den befattning1, hvari han af Claudius blifvit insatt och sedan utöfvade så godt som godtycklig makt. Då denne aflägsnade sig, åtföljd af en hop uppvaktande, säges Nero ganska träffande hafva yttrat: »Pallas ginge nu att aflägga räkenskapseden2.» För visso hade Pallas betingat sig att icke anklagas för någon handling i det förflutna och att vara qvitt med det allmänna. — Från denna stund grep Agrippina utan all besinning till skrämskott och hotelser. Icke ens furstens öron förskonade hon från att höra henne förklara »att nu vore Britannicus fullvuxen3, den verkliga och värdiga arfvingen till faderns tron, som den inympade och adopterade sonen genom sin moders orättvisa innehade. Hon hade ingenting emot att uppdaga alla det olyckliga husets olyckor, först och främst hennes giftermål, hennes giftblandning. Blott gudarnes och hennes förtjenst vore det att styfsonen ännu lefde. Med honom ville hon gå till lägret; då skulle man höra å ena sidan Germanici dotter, å den andra den åter obetydliga Burrus*) och landsflyktingen Seneca**), hvilka, med stympad hand och med en skolmästares tunga, kantänka gjorde anspråk på herraväldet öfver verlden.» Tillika hotade hon med handen, utöste skymford, »anropade den förgudade Claudius och Silanernes4 skuggor, samt klagade öfver de många brotten, som förgäfves voro begångna.»
  1. Finansminister (a rationibus).
  2. Nero använder ironiskt om en frigiven ord som hämtats från den ed en ämbetsman avlade vid nedläggandet av ämbetet.
  3. 14 (eller 13) år.
  4. Lucius och Marcus Silanus, jfr XII, 8 och XIII, 1.
KAP. 15 Oroad af detta, och då dagen tillstundade på hvilken Britannicus fylde sitt fjortonde år1, började Nero öfvertänka än sin moders häftighet, än dennes naturliga anlag, hvilka han nyligen, om ock genom ett obetydligt bevis, lagt i dagen, men hvarigenom han gjort stort uppseende till sin fördel. Under festen till Saturni ära2 hade ungdomen, bland andra skämtsamma upptåg, på lek kastat lott om »att vara konung», och lotten träffade Nero. Han ålade nu de andra hvarjehanda icke nedsättande göromål; men då han befalde Britannicus att uppstå, träda fram och sjunga en sång, i förhoppning att gossen, som var ovan vid nyktra, ännu mera vid druckna personers sällskap, skulle väcka åtlöje, uppstämde han okonstladt en sång hvaruti antyddes att han gått miste om sin faders tron och högsta makten. Det häraf väckta deltagandet visade sig så mycket oförstäldare, som natten och det uppslupna nöjet hade aflägsnat all förställning. Nero insåg det obehagliga intrycket deraf, och hans hat ökades. Agrippina ansatte honom med sina hotelser; någon anklagelse vågade han icke göra eller öppet låta mörda brodern3; han går derför hemliga vägar och låter tillreda gift. Till handtlangare hade han Pollio Julius, tribun vid en pretorisk kohort, under hvars uppsigt en för giftblandning dömd och för mänga brott beryktad qvinna, vid namn Locusta4, satt fången. Ty redan långt förut hade man sörjt för att Britannici närmaste omgifning utgjordes af personer utan samvete och tro. Det första giftet fick han af sina handledare, men som det icke var nog starkt, blef han det qvitt på naturlig väg, eller fans deri något mildrande, för att det icke skulle döda ögonblickligt. Men Nero, som icke hade tålamod till att långsamt fullborda brottet, hotade tribunen, befalde giftblanderskans aflifvande, derför att de, som tänkte på hopens prat och sitt rättfärdigande, hindrade honom att få lugn. De lofvade då en så hastig död, som om den åstadkoms med svärd. I närheten af furstens sängkammare tillreddes en hastigt verkande giftdryck af förut pröfvade gifter.
  1. Vilket betydde anläggandet av manlig toga, alltså en myndighetsförklaring. Jfr XII, 41.
  2. Saturnaliefesten började den 17 december. Det var årets gladaste fest, med temporär frihet åt slavar. Man brukade ge varandra presenter.
  3. Broder genom sin mors giftermål med Claudius.
  4. Till god hjälp också vid Claudius död, XII, 66.
KAP. 16 Det var brukligt att furstarnes barn sutto jemte andra förnäma ynglingar, af samma ålder och spisade i sina anhörigas åsyn vid ett särskildt, sparsammare försedt bord. Der spisade Britannicus, och en utvald bland hans tjenare smakade i förväg på hans mat och dryck. För att nu icke nödgas afstå från företaget eller genom bägges död röja brottet, uppfann man följande list. Man framsätter för Britannicus en ännu icke giftblandad dryck, kokhet och förut afsmakad; då han afböjde den såsom för het, inblandas i och med det kalla vattnet ett gift som så häftigt angrep hela hans kropp, att han på en gång förlorade talförmåga och andedrägt. De omkringsittande råkade i bestörtning; de som ingenting begrepo sprungo sin väg; de som sågo längre sutto qvar och stirrade på Nero. Han bibehöll sin liggande ställning och låtsade om ingenting; »det vore», sade han, »någonting vanligt med den fallandesot (epilepsi) hvaraf Britannicus från spädaste barndomen varit plågad; så småningom skulle syn och känsel återvända.» Men hos Agrippina framlyste en sådan bäfvan, en sådan fasa, ehuru hon sökte beherrska sina anletsdrag, att det tydligen syntes att hon var lika okunnig om saken som Britannici syster Octavia. Hon insåg nog att det sista hjelpmedlet var ryckt ur hennes hand och ett förespel till slägtmord uppfördt. Äfven Octavia hade, oaktadt sin ungdom och oerfarenhet, lärt sig att gömma inom sig sjelf sorg, tillgifvenhet, ja alla känslor. Efter ett kort afbrott hämtade sig åter den glada sinnesstämningen vid gästabudet.  
KAP. 17 Samma natt som Britannicus dog, upprestes äfven hans bål, ty man hade på förhand undangjort förberedelserna till begrafningen, som var mycket enkel. Den hölls emellertid på Marsfältet under så häftigt störtregn, att allmänheten trodde sig se förebud till gudarnes vrede öfver nidingsdådet, hvilket dock det stora flertalet af menniskor funno ursäktligt, då de betänkte den i alla tider herrskande tvedrägten emellan bröder, och omöjligheten att dela makten. Många författare från dessa tider berätta att »Nero många dagar före Britannici våldsamma död sökt kränka hans ungdom», så att hans död icke mer kan anses såsom förtidig eller ohygglig; dock under måltidens helgd, utan att lemna honom tid att omfamna sina systrar, i ovännens åsyn kom döden brådstört öfver denne den sista ättlingen af Claudierne, hvilken kränkning redan före giftet hade förstört. Genom ett edikt försvarade Nero den skyndsamma begrafningen och talade om ett bruk hos de gamle »att befria från åsynen af smärtsamma förluster och icke göra uppskof genom loftal och begrafningsståt. För öfrigt hvilade hans framtida hopp på fäderneslandet, sedan han förlorat sin broders hjelp; fäderne och folket borde med så mycket större tillgifvenhet sluta sig till en furste, som ensam lefde qvar af en högboren herrskareslägt.»  

KAP. 18 Derefter öfverhopade han de mest framstående af sina vänner med skänker. Man förebrådde till och med män1 som läto påskina stränga grundsatser, att de vid denna tiden delat som byte hus och landtgårdar. Andra trodde att fursten användt tvång, emedan han visste med sig brottet och hoppades på öfverseende, om han genom gåfvor bundit vid sig de mäktigaste. Men sin moders förbittring kunde han icke genom gåfvor mildra, utan hon tog Octavia i sitt skydd, höll med sina vänner täta och hemliga möten; utom sin medfödda snikenhet roffade hon till sig penningar från alla håll såsom hjelpmedel, bemötte tribuner och centurioner med vänlighet, visade aktning för namnen och förtjensterna hos de ädlingar som då ännu funnos qvar2, liksom sökte hon en ledare för sitt anhang. Nero fick veta detta. Den militärvakt. som förut varit henne förbehållen såsom furstens maka, och nu såsom hans moder, låter han marschera bort jemte den germaniska lifvakt som nyligen fått samma hederspost. Och för att hon icke skulle besökas af en skara uppvaktande, skiljer han hofhållningen åt och låter modern inflytta i det palats som tillhört Antonia3. Så ofta han kom dit, var han omgifven af en skara centurioner och aflägsnade sig åter efter en kort omfamning.

  1. Seneca, kanske också Burrus. Jfr XIV, 53.
  2. Efter Domitianus fanns nästan inga kvar av de gamla adelsfamiljerna.
  3. Antingen Neros farmor eller hans mormors mor.
KAP. 19 Ingenting i menskligheten är så föränderligt och ostadigt som den allmänna meningen om en makt som icke stödjer sig på egen styrka. Snart stodo Agrippinas förmak öde: ingen sökte trösta, ingen uppvaktade henne, med undantag af några fruntimmer, drifna — man vet icke — af tillgifvenhet eller hat. Bland dessa var Junia Silana, som — efter hvad jag förut omtalat*) — genom Agrippina blifvit skild från sin man Cajus Silius — ett fruntimmer utmärkt genom börd, skönhet och lösa seder, samt länge högt värderad af Agrippina. Sedermera uppstod oförmärkt emellan dem ett spändt förhållande, då Agrippina hade afskräckt en adlig yngling Sextius Africanus från att gifta sig med Silana, kallande henne en lättfärdig varelse, som redan närmade sig ålderdomen — icke för att behålla honom för egen räkning, utan af fruktan att mannen genom Silanas ofruktsamhet skulle komma i besittning af hennes förmögenhet. Då nu hopp om hämd erbjöd sig, framställer Silana bland sina anhängare Iturius och Calvisius såsom anklagare. Hon kommer icke fram med gamla och ofta hörda beskyllningar, såsom att hon beklagade Britannici död eller pratade om Octavias lidanden, utan att Agrippina tänkte genom en statshvälfning uppsätta på tronen Rubellius Plautus1, som på mödernet var lika nära, som Nero, befryndad med den förgudade Augustus; att hon genom förening med honom och genom hans upphöjelse sökte återvinna inflytande. Detta upptäcka Iturius och Calvisius för Atimetus, en frigifven hos Neros faster Domitia2. Glad öfver tillbudet — emellan Agrippina och Domitia herrskade nämligen en häftig ovilja — låter denne skådespelaren Paris, som äfven var Domitias frigifna slaf, gå skyndsamt tillväga och framlägga en skoningslös anklagelse.
  1. Son till Rubellius Blandus och Julia, dotterson till Tiberius.
  2. Syster till Domitia Lepida, XI, 37.

 

KAP. 20 Natten var långt framskriden, och Nero satt ännu i dryckeslaget, då Paris inträder. Denne brukade annars vid den tiden gifva fart åt furstens utsväfningar, men nu hade han antagit en bedröfvad uppsyn. Genom en noggrann framställning af angifvelsen uppskrämde han så den uppmärksamt lyssnande Nero, att denne föresatte sig icke blott att döda modern och Plautus, utan äfven skilja Burrus från befälet, såsom den der vunnit befordran genom Agrippinas inflytande och var skyldig henne tacksamhet. Fabius1 berättar att fullmakt redan varit utfärdad för Cecina Tuscus att vara befälhafvare öfver lifvakten, men att genom Senecas bemedling Burrus fått behålla sin värdighet. Plinius och Cluvius berätta att man icke hyste något tvifvel om öfverbefälhafvarens trohet. Utan tvifvel är Fabius böjd för att upphöja Senecas förtjenster, alldenstund han genom hans vänskap kom sig upp. Under det jag obetingadt tänker följa hvad författarne enstämmigt förtälja, skall jag skrifva deras stridiga uppgifter på hvars och ens egen räkning. — Nero, som i sin förskräckelse var ifrig att döda modern, kunde icke förmås till uppskof, med mindre Burrus lofvade hennes död, om hon befans skyldig till brottet: »En och hvar måste man förunna rättighet att försvara sig — huru mycket mer en moder! I denna sak förefunnes ej heller några anklagare, utan angifvelsen komme från en enda person, och den af en fiendtlig slägt. Han skulle besinna*) mörkret och den omständigheten att den natten genomvakade de under festligt samqväm, äfvensom att alltsammans hade en viss anstrykning af förhastande och okunnighet.»

  1. Fabius Rusticus - av hans verk finns intet bevarat.
  • Efter läsarten "reputaret."
KAP. 21 Sålunda lugnades fursten i sin fruktan, och vid dagens inbrott begaf man sig till Agrippina, för att gifva henne del af beskyllningarna, hvilka hon då kunde vederlägga eller umgälla med straff. Burrus utförde detta uppdrag i närvaro af Seneca; äfven några af Neros frigifne voro vittnen till samtalet. Sedan Burrus framlagt beskyllningarna och hvarifrån de härledde sig, talade han vidare om saken i hotande ton. Men Agrippina, ur stånd att lägga band på sig, sade: »Jag undrar icke öfver att Silana, som aldrig haft barn, är främmande för en moders känslor. Ty mödrar byta icke bort sina barn, lika lätt som en liderlig qvinna byter om älskare. Om Iturius och Calvisius, som ingenting hafva att förlora, till sist betala en käring med den tjensten att åtaga sig en anklagelse, så behöfver icke jag derför utsättas för en skymflig beskyllning att hafva förgripit mig på mitt eget blod, ej heller är det Nero värdigt att taga parti mot mig. Ty jag skulle tacka Domitia för hennes fiendskap, om hon ville täfla med mig i välvilja mot min Nero: men nu för tiden sätter hon ihop teaterpjeser att uppföras af hennes älskare Atimetus och komedianten Paris. Hon höll på att försköna fiskdammarna i sitt Baje, när jag genom mina kloka åtgärder förberedde adoptionen, den prokonsulariska makten, utnämningen till konsul och annat som banade vägen till tronen. Eller (om jag är skyldig), stige den fram som kan bevisa om mig att hafva sökt förföra kohorterna i staden, göra provinsernas trohet vacklande och slutligen locka slafvar eller frigifne till brott. Kunde jag få lefva, om Britannicus besteg tronen? Och om Plautus, eller någon annan med lust att blifva min domare, kommit i besittning af makten, då fattas det kantänka anklagare mot mig hvilka tillvita mig — icke några stundom ovarsamma uttryck af en lidelsefull kärlek, utan sådana saker att endast min son kan derifrån frikänna mig.» De närvarande blefvo rörda och sökte stilla hennes förbittring. Hon begär då ett samtal med sin son, hvarunder hon icke yttrade ett ord till bevis för sin oskuld, som vore hon icke säker på sin sak, ej heller talade hon om sina tjenster, som ville hon förebrå, utan hon sökte utverka straff på sina angifvare och belöningar åt sina vänner.  

KAP. 22 Uppsigten öfver spanmålshandeln öfverlemnades åt Fenius Rufus1, ledningen af de täflingslekar som kejsaren tillrustade, åt Arruntius Stella, Egypten åt Claudius Balbillus. Syrien var ämnadt åt Publius Antejus, men till en början gäckad genom åtskilliga konstgrepp, blef han slutligen qvarhållen2 i Rom. Deremot fick Silana gå i landsflykt; äfven Calvisius och Iturius förvistes. Atimetus blef afrättad, men Paris hade för stort inflytande hos den utsväfvande fursten för att bliiva straffad. Plautus blef för närvarande med tystnad förbigången.

  1. Faenius Rufus - jfr XIV, 51; XV, 50 och 68.
  2. Jfr Tiberius handlingssätt  VI, 27.
 
KAP. 23 Derefter kom en angifvelse mot Pallas och Burrus, att de förenat sig om att på tronen uppsätta Cornelius Sulla1, af lysande börd och beslägtad med Claudius, hvars måg han var genom giftermål med Antonia. Vid denna anklagelse fördes ordet af en vid namn Petus, beryktad såsom driftig uppköpare på statskassans auktioner, men vid detta tillfälle blef han beslagen med lögn. Dock var Pallas' frikännelse icke så glädjande, som hans öfvermod stötande; ty då man namngaf hans frigifna slafvar såsom hans medbrottslingar, svarade han »att hemma hos sig tillkännagaf han sin vilja blott med en nick eller vink, eller också, om han hade något mera att säga, gjorde han det skriftligen, för att icke behöfva byta ord med dem.» Burrus, ehuru anklagad, satt bland domrarne och afgaf sin röst. Anklagaren dömdes till landsflykt, och man uppbrände de dokumenter, på grund af hvilka han ville indrifva de skattkammarens fordringar som redan råkat i glömska.
  1. Jfr XII, 52.

KAP. 24 Vid årets slut indrogs den kohortvakt som plägade öfvervaka de offentliga spelen, på det skenet af frihet skulle vara större, och soldaterne, utan beröring med sjelfsvåldet på teatern, vara mindre utsatta för förförelser, samt folket få tillfälle att bevisa om det efter vaktens aflägsnande kunde uppehålla skick och ordning1. — I enlighet med teckentydarnes utsago, höll fursten reningsoffer för staden, emedan Jupiters och Minervas tempel träffats af blixten.

Kapitel 25-33 (år 56-57 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.

  1. Experimentet slog inte väl ut, jfr kap. 25.