Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 
 

 


Örjan Martinsson

ELFTE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38

År 48 e. Kr.
(E. R. b. 801)

KAP. 23 Under Auli Vitellii1 och Lucii Vipstani konsulat, då fråga väcktes om senatens fyllande, och de förnämare från den del af Gallien som kallas comata2, hvilka längesedan blifvit Roms bundsförvaudter och medborgare, begärde rättighet att äfven erhålla statsembeten i Rom, gaf detta anledning till många och olika omdömen bland allmänheten. Äfven inför fursten bestreds denna anhållan med häftighet. »Så svagt vore icke Italien,» försäkrade man, »att det icke kunde förse sin egen hufvudstad med en senat. Dess egna barn hade fordom varit tillräckliga för de genom blodsband förenade folken, och man behöfde icke blygas för den gamla republiken. Ty ännu omtalades de efterdömen som det romerska lynnet under forntiden gifvit till dygd och ära. Vore det då icke nog, att veneter och insubrer med våld inträngt sig i senaten? Skulle man också införa en svärm af utländningar, liksom en hop af fångar? Hvad väg till befordran skulle sedan återstå för Roms ännu öfriga ädlingar eller för någon fattig senator från Latium? Alla platser skulle fyllas af dessa rika, hvilkas fäder och förfäder, i spetsen för fiendtliga nationer, slogo våra härar och i Alesia belägrade den förgudade Julius3. Dessa händelser voro nya, men hvad! om minnet väcktes af dem hvilka hade räddat Capitolium och det romerska altaret ur deras händer4. Måtte de då få njuta namnet af medborgare, men senatens ära, men statsembetenas glans borde man icke förnedra.»
  1. Vitellius - den blivande kejsaren, son till förra årets konsul. nämnd också XIV, 49.
  2. På andra sidan Alperna , till skillnad från det romaniserade Gallia Narbonensis. (comata betyder "det långhåriga" och syftar på invånarnas frisyrer.)
  3. 52 f.Kr.
  4. Gallernas intågande 390 f.Kr.
KAP. 24 Dessa och dylika föreställningar verkade icke på fursten: han besvarade dem icke allenast på stället, utan sammankallade äfven senaten och talade sålunda1: »Exemplet af mina förfäder — af hvilka den äldste, Clausus af sabinsk härkomst2, upptogs på samma gång bland romerska medborgare och i patriciernes stånd — uppmanar mig att i republikens styrelse följa samma plan, genom att öfverflytta till oss allt förträffligt, ehvar det må finnas. Ty det är mig icke obekant, att julierne från Alba, från Camerium coruncanierne3, porcierne4 från Tusculum, och — för att ej fördjupa oss i uråldriga undersökningar — att andra från Etrurien och Lucanien och hela Italien blifvit inkallade i senaten; att slutligen romersk medborgarerätt utsträcktes ända till alperna, så att icke blott enskilda personer, utan hela länder, hela nationer införlifvades med romerska namnet. Då hade vi inom oss ett säkert lugn och voro utomlands ärade, när de transpadanska folken upptogos till våra medborgare, när vi, under sken att kring jordkretsen plantera nybyggen af våra legioner, med dem förenade de kraftfullaste af provinsernas invånare och derigenom understödde det afmattade riket. Ångra vi kanhända att balberne5 till oss inflyttat från Hispanien, eller andra ej mindre berömda män ifrån det narbonska Gallien6? Ännu lefva deras ättlingar och eftergifva oss icke i kärlek för detta fädernesland. Hvad annat vållade Lacedemons och Athens undergång, oaktadt styrkan af deras vapen, än det att de skydde, såsom främlingar, de folk som de besegrat? Långt visare deremot handlade vår stiftare Romulus, hvilken såg många folkslag på samma dag först såsom sina fiender, sedan såsom sina medborgare. Utländningar hafva varit våra konungar7. Att statsembeten anförtros åt söner af frigifna, är icke, som mången oriktigt menar, något nytt; det har ofta skett hos det gamla romerska folket. Men vi hafva fört krig med senonerne? Hafva då volscer och eqver aldrig emot oss burit vapen? Gallerne hafva eröfrat Rom. Men vi hafva äfven gifvit tuscerne gisslan och gått under samniternes ok. Emellertid, om man undersöker alla våra krig, är det intet som på kortare tid blifvit slutadt än det med gallerne. Från den tiden har freden varit oafbruten och säker. Redan förenade med oss genom seder, genom kunskaper, genom husliga band, må de hellre införa bland oss sitt guld och sina rikedomar, än njuta dom utan vårt deltagande. Församlade fäder! Allt som nu anses för ganska gammalt har en gång varit nytt. Plebejiska embetsmän voro nyare än de patriciska, de latinska nyare än de plebejiska, embetsmän af Italiens öfriga, nationer nyare än de latinska. Äfven detta skall blifva gammalt, och det som vi i dag försvara med exempel, det skall framdeles anföra? såsom exempel.»
  1. Vi har betydande fragment av det tal Claudius höll. Tacitus låter knappast något av kejsarens tal förbli oförändrat.
  2. Traditionen gör gällande att claudierna haft sabinskt ursprung. Attus Clausus invandrade till Rom 505 f.Kr.
  3. Släkten Coruncanius hade en berömd medlem i juristen Tiberius C., konsul 280.
  4. Mest kända namnet är Marcus Porcis Cato.
  5. Lucius Cornelius Balbus från Gades (Cadiz) fick medborgarskap genom Pompejus, gick över till Caesar, var konsul 40 f.Kr. som den förste icke-romaren i det ämbetet.
  6. Galliska senatorer fanns sedan Caesars dagar.
  7. Kungar som Numa, Tarquinius Priscus och Servius Tullius, vilka var etrusker, liksom Roms siste kung, Tarquinius Superbus.
KAP. 25 Furstens tal åtföljdes af ett senatsbeslut, och eduerne voro de första som erhöllo rättighet att blifva senatorer i Rom. Detta företräde gafs åt åldern af deras förbund, och emedan de äro de enda af de Galliska folken som bära namn af romerska folkets bröder. Vid samma tid upptog Claudius i patriciernes antal alla de äldsta af senaten och dem hvilkas fäder beklädt höga embeten. Ty endast få voro nu öfriga af de ätter som Romulus gifvit namn af majorum och Lucius Brutus af minorum gentium1. Äfven de, hvilka Cesar såsom dictator, genom den cassiska lagen2, och Augustus såsom furste, genom den seniska lagen3 sedermera hade invalt, voro redan utslocknade. Dessa förrättningar, som behagade allmänheten, företog censorn med mycken tillfredsställelse. Mera förlägen om sättet att skilja från senaten dem som voro illa beryktade, vidtog han hellre den milda och nyligen uppfunna utvägen, än att förfara efter forntida stränghet: han rådde »hvar och en att ransaka sig sjelf och derefter begära tillåtelse att nedlägga sin värdighet, — en begäran som utan svårighet skulle beviljas. Han ville då på samma gång nämna dem som blifvit afsatta och dem som begärt afsked, på det vanäran af censorernes dom måtte mildras genom blygsamheten af en frivillig afsägelse.» Af denna anledning föreslog konsuln Vipstanus att »Claudius skulle kallas senatens fader. Ty namnet af fäderneslandets fader vore för mycket allmänt: ovanliga förtjenster emot staten borde utmärkas med ovanliga titlar.» Men Claudius sjelf fann smickret öfverdrifvet och tystade konsuln. Han förrättade derefter den allmänna mönstringen*), hvarvid räknades 5,984,072 medborgare4. Och nu upphörde ändtligen hans okunnighet om ställningen inom hans eget hus. Snart nödgades han erfara och straffa sin gemåls utsväfningar, för att sedan upptändas till ett blodskändande giftermål.
  1. Enligt Livius (1, 8) utgjorde Romulus hundra senatorer de ursprungliga patricierna. Tarquinius Priscus lade till hundra, vilka kallades de mindre. Tacitus förväxlar Tarquinius reform med Brutus, som gjorde antalet senatorer till trehundra (Livius 2, 1).
  2. Lex Cassia - eljest ej nämnd. Caesars val ägde rum 45. Jag har lagt till ordet "lagen" eftersom meningen blir obegriplig annars. Ordet måste ha fallit bort på något sätt i Kolmodins översättning.
  3. Lex Saenia tillkom år 30; Augustus säger i sin självbiografi (Monumentum Ancyranum) att han år 29 utökade patriciernas antal.
  4. Det verkliga antalet måste multipliceras med fyra eller fem - kvinnor och barn räknades ej med; härtill kommer också slavarna. Vi har två uppgifter om folkmängden under Augustus: 28 f.Kr.: 4 063 000 och år 8 f.Kr.: 4 233 000.
  • Condidit lustrum.
KAP. 26 Messalina, för hvilken äktenskapsbrott genom lättheten förlorat sin retelse, hänfördes nu af begär till okända njutningar; då äfven Silius, — antingen förblindad af sitt öde, eller emedan han trodde att, emot de faror som hotade, farorna sjelfva voro enda räddningsmedlet — yrkade att all förställning borde upphöra. »Det vore icke mera tid,» sade han, »att afvakta furstens ålderdom. Oskyldiga medel voro för de oskyldiga; uppenbara förbrytare måste söka räddning i öfverdåd. Medbrottsliga, som fruktade lika straff, stodo till deras tjenst. Han sjelf, ogift och barnlös, var färdig att äkta henne och att erkänna Britannicus för son. Messalina skulle behålla samma makt och vinna i säkerhet, om de förekommo Claudius, som vore lika hastig till vrede som oförmögen att vakta sig för försåt.» Dessa yttranden upptogos med köld, icke derför att hon älskade sin man, men hon fruktade att Silius, i besittning af högsta makten, skulle förakta den brottsliga älskarinnan, och snart till sanna värdet uppskatta ett nidingsbrott som i farans stund fått hans bifall. Men ordet äktenskap väckte hennes lystnad för dess ytterliga nedrighet, hvilken för dem som förlorat all ära är den sista retelsen. Också väntade hon icke längre, än tilldess Claudius för en offerförrättning afreste till Ostia, då hon med all vanlig högtidlighet firade sitt bröllop.  
KAP. 27 Jag vet nog att det skall synas otroligt, att hos några dödliga så mycken sorglöshet kunnat finnas; att i en stad, der man vet allt och ingenting förtiger, någon — jag vill icke säga en utnämd konsul — på förut bestämd dag, med tillkallade vittnen, med tillkännagifven afsigt att afla barn, kunnat ingå en förbindelse med furstens maka; att hon kunnat höra, kunnat eftersäga augurenes ord, kunnat offra inför gudarne, intaga sitt rum ibland bröllopsgästerna: — att kyssar, omfamningar — — — korteligen, att natten blifvit tillbragt i all den frihet som åtföljer äktenskapet. Likväl är det, som jag skall berätta, icke diktadt för att förvåna, utan i sanning hvad jag hos de gamle hört eller funnit antecknadt.  

KAP. 28 Regentens hof var betaget af fasa. De isynnerhet, som hade makten i händer och af sakernas hvälfning hade mest att befara, läto nu — icke mer i förtroliga samtal, utan öfverljudt — sin harm utbrista. »Så länge det var en dansör*)1 som gjorde sina kaprioler i furstens sängkammare, var det visserligen en skymf som tillfogades, men alldeles ingen ofärd som hotade. Nu deremot — en ung man af börd, af ädelt utseende, af kraftfull själ, och nära att tillträda konsulatet — — — en sådan syftade utan tvifvel till något högre; ty det vore ingen hemlighet, hvad efter ett sådant giftermål ännu återstode.» Visserligen uppsteg hos dem någon fruktan, när de besinnade Claudii slöhet, hans undergifvenhet för sin hustru, och de många mord som på Messalinas befallning blifvit verkstälda. Men å andra sidan gaf sjelfva denna furstens svaghet dem förtröstan att, om de blott fingo öfverhand genom beskyllningens gräslighet, skulle hon kunna dömas och afrättas utan undersökning. Allt berodde derpå att hennes försvar icke blefve hördt, och att hans öron blefvo tillslutna, äfven om hon ville erkänna sitt brott.
  • Mnester.
  1. Mnester. Jfr kap. 4 och 36. (Bertil Cavallin har skrivit "skådespelare" istället för "dansör".)
KAP. 29 Callistus1, hvilken jag redan nämt i berättelsen om Caji mord, och Narcissus, som beredde Appii undergång, och Pallas, som denna tiden var den mäktigaste gunstlingen, öfverlade först, om de icke, med förtigande af allt det öfriga, skulle genom hemliga hotelser afvända Messalina från hennes kärlek till Silius. Af fruktan att sjelfva indragas i förderfvet, afstodo de dock snart derifrån: Pallas af feghet, Callistus, emedan han under förra regeringen lärt, att hofgunst säkrare bibehålles genom varsamhet än genom tilltagsenhet. Narcissus förblef vid sin föresats, endast med den ändring, att han icke med något ord gjorde henne underrättad om anklagelsen eller anklagaren; och uppmärksam på alla tillfällen, under furstens långa uppehåll i Ostia, förmådde han tvenne af dennes förnämsta frillor genom skänker och löften och utsigter af ett större välde öfver regenten, sedan hans gemål blifvit störtad, att åtaga sig angifvelsen.
  1. Callistus - Appius Junius Silanus, jfr IV, 68, blev Messalinas styvfader och mördades av henne och Narcissus 42 e.Kr.
KAP. 30 Vid första tillfälle, som derefter gafs till ett hemligt samtal, föll Calpurnia (det var den ena frillans namn) till furstens fötter och utropade att Messalina förmält sig med Silius! Hon frågade tillika Cleopatra, som stod bredvid och afhörde det, »om hon hört detsamma.» och då denna jakade, bad hon »att Narcissus måtte inkallas.» Denne »bad om förlåtelse för det framfarna: att han förtegat hans brottsliga makas utsväfningar, så länge det varit en Vectius, en Plautius. Han ville icke heller nu åtala hennes äktenskapsbrott, icke återfordra regentens palats, slafvar och alla öfriga sinnebilder af hans värdigheter. Nej — måtte hennes älskare njuta detta, men mätte han återgifva honom makan och sönderrifva giftermålskontraktet! Eller vet du icke (sade han) att ditt äktenskap är upplöst? Folket, senaten, soldaterne hafva sett Silii giftermål, och om du icke skyndar dig, är Messalinas gemål herre öfver Rom.»  
KAP. 31 Då sammankallar han de förnämsta af sina vänner och tillfrågar först Turranius, föreståndaren för sädesmagasinen, derefter Lucius Geta, befälhafvaren öfver lifvakten. När dessa intygade sanningen, ropade alla öfriga närvarande på en gäng att »han skulle begifva sig till lägret, försäkra sig om lifvakten och sörja för sin säkerhet förr, än för sin hämd.» Det är allmänt bekant att Claudius var så betagen af förskräckelse, att han gång efter annan frågade »om han ännu vore regent? om Silius vore undersåte?» Men Messalina, mer än någonsin utsväfvande i vällust, firade emellertid i sitt hus, vid medlet af hösten, en fest som förestälde vinbergningen. Drufpressarna voro i gång, saften strömmade i karen, och rundt omkring dansade qvinnor, klädda i hudar, likt offrande eller yrande bacchanter. Hon sjelf med fladdrande hår svängde en thyrs, och vid hennes sida sågs Silius, krönt med murgrön, klädd i kothurner, skakande hufvudet, under sorl af den ystra kringsvärmande choren. Det berättas att Vectius Valens, som under ras klättrat upp i ett ganska högt träd, på tillfrågan »hvad han såg?» svarade: »en gruflig storm från Ostia;» antingen att himmelen hade detta utseende, eller att ett ord, fäldt utan afsigt, blef ett förebud till det som skulle hända.  

KAP. 32 Emellertid var det icke blott ett löst rykte, utan från alla sidor inträffade budskap, som berättade att »Claudius visste allt och nalkades, färdig att hämnas.» Messalina begaf sig derför till de lucullanska trädgårdarna:*) Silius, för att dölja sin fruktan, till sina förrättningar på forum. Under det de öfriga skingrades hit och dit, infunno sig centurioner, som fängslade dem, ehvar de ertappades, på gatan eller i deras gömställen. Messalina, ehuru af olyckan beröfvad sin rådighet, fattade dock raskt det beslut att gå sin man till mötes och visa sig för hans ögon; ett medel som hon ofta användt. Hon befalde tillika att Britannicus och Octavia skulle skynda att kasta sig i sin faders armar. Hon bad äfven Vibidia, den äldsta af vestalerna, att vända sig till öfverstepresten1 och anropa hans mildhet. Hon sjelf, åtföljd endast af tre personer — så vardt hon i hast öfvergifven! — vandrade till fots genom hela staden och tog sedan vägen ät Ostia, på en kärra som nyttjades att bortföra orenlighet ur trädgårdar. Ingen menniska beklagade henne, ty vederstyggligheten af hennes laster besegrade allt medlidande.
  1. Översteprästen - kejsaren.
KAP. 33 Claudius var icke dess mindre orolig, ty han hade ej fullt förtroende till Geta, befälhafvaren vid sin lifvakt, en man som med lika lättsinnighet lät bruka sig till goda och nedriga företag I samråd med andra som hyste samma fruktan, försäkrade derför Narcissus att »det gåfves intet annat medel till furstens räddning än om han, blott för den dagen, öfverflyttade befälet öfver soldaterne till någon af sina frigifna;» han erbjöd sig äfven sjelf att emottaga det. Och på det icke fursten, under resan till staden, af Lucius Vitellius och Publius Largus Cecina måtte bringas på andra tankar, begärde och intog han ett rum i samma åkdon.  
KAP. 34 Efteråt berättades allmänt att under furstens olika yttranden, då han än utbrast i klagomål öfver sin makas skändligheter, än återfördes till minnet af deras förening och deras barns späda ålder — skall Vitellius ingenting annat hafva sagt än: hvilken faslighet! hvilken nedrighet! Narcissus sökte väl nödga honom att förklara dessa gåtlika ord och yppa hvad han verkligen tänkte, men han uträttade dermed intet: Vitellius svarade alltid obestämdt och i uttryck som kunde tydas huru man behagade, och Largus Cecina följde hans efterdöme. Redan syntes Messalina och ropade högt och ofta att »han skulle höra Octavias och Britannici moder.» Men anklagaren öfverröstade henne med berättelsen om »Silius och giftermålet,» och för att bortvända furstens ögon, lemnade han honom tillika en skrift som angaf hennes utsväfningar. Kort derefter, då fursten ankom till staden, ville man föreställa honom deras gemensamma, barn, men Narcissus befalde att de skulle bortföras. Vibidia kunde han icke bortdrifva, som med mycken häftighet fordrade att »furstens gemål icke ohörd skulle lemnas till döden.» Han svarade derför att »fursten skulle höra henne och lemna henne tillfälle att urskulda sig: vestalen kunde emellertid gå och sköta sina heliga pligter.»  
KAP. 35 Förvånande under allt detta var Claudii tystnad: Vitellius stälde sig okunnig: allt lydde Narcissus. Han låter öppna Silii hus och dit införa imperatorn. Der visar han honom först uti förgården Silii faders bildstod, som af staten blifvit dömd att förstöras; derefter allt hvad fordom ägdes af Neroner och Druser, nu förvandladt till en belöning för hans vanärande. Då han såg honom uppretad och utbristande i hotelser, förer han honom till lägret, der en sammankomst af soldaterne var föranstaltad. Till dessa höll Claudius, på Narcissi inrådan, ett kort tal: ty hans harm, ehuru billig, hämmades af blygsel. Ett oafbrutet skri af kohorterna fordrade nu »de brottsligas namn och bestraffning.» Silius, framförd till domstolen, försökte intet försvar, intet, uppskof; han bad att »hans död måtte påskyndas.» Flera romerska riddare af första rangen begärde med samma ståndaktighet en skyndsam afrättning. Titius Proculus, som af Silius varit tillsatt till Messalinas väktare, och Vectius Valens, som sjelf erkände sitt brott och erbjöd sig till angifvare, och Pompejus Urbicus, samt Saufellus Trogus, som varit bland de medbrottsliga, fördes på Claudii befallning till döden. Decius Calpurnianus, befälhafvare öfver nattvakten, Sulpicius Rufus, uppsyningsman vid skådespelen, och senatorn Juncus Virgilianus undergingo äfven samma straff.  

KAP. 36 Mnester allena förorsakade någon betänklighet. Han ref sina kläder och ropade att »fursten skulle se dessa ärr efter hugg, skulle erinra sig den befallning som gjort honom till en slaf under Messalinas vilja. Andra hade af skänker eller stora förhoppningar, han endast af tvång blifvit brottslig, och ingen skulle förr än han blifvit uppoffrad, om Silius kommit i besittning af högsta makten.» Detta rörde Claudius och gjorde honom benägen till medlidande, men hans frigifne intalade honom »att, efter så många förnäma personers uppoffrande, icke skona en skådespelare; om han frivilligt eller tvungen begått så grofva brott, gjorde ingen skilnad.» På Trauli Montani, en romersk riddares, försvar gjordes icke en gång afseende. Han var en ung man af blygsamma seder, men af utmärkt skönhet, som af Messalina, lika nyckfull i begär och i afsmak, blifvit inom samma natt efterskickad och bortkörd. Suilius Cesoninus och Plautius Lateranus1 förskonades från dödsstraff: den sednare för sin farbrors utmärkta förtjenst; Cesoninus skyddades af sina laster, emedan han i den sista skändliga sammankomsten öfverlemnat sig åt omanliga utsväfningar.
  1. Jfr XIII, 11 samt XV, 49 och 60. Hans farbror ledde invasionen mot Britannien, jfr XIII, 32 och Agricola, 14.
KAP. 37 Messalina vistades under tiden i de lucullanska trädgårdarna, betänkt på att rädda sitt lif och författa en böneskrift, med något hopp och stundom hänförd af vrede: så stor var ännu i det yttersta hennes stolthet. Och i sanning, om icke Narcissus påskyndat hennes mord, hade han sjelf blifvit drabbad af anklagelsen. Ty sedan Claudius, återkommen till palatset, vid en god måltid förgätit sina bekymmer och blifvit upphettad af vinet, befalde han att »man skulle gå och säga den olyckliga,» (ty detta ord säges han hafva nyttjat) »att hon följande, dagen måtte komma och urskulda sig.» När Narcissus hörde detta och märkte att vreden svalnade, att kärleken återkom, och att, om här dröjdes, man hade att frukta intrycket af den snart förestående natten och minnet af sängkammaren, rusar han ut och tillsäger de vakthafvande centurionerne och tribunen »att verkställa dödsstraffet: så vore imperatorns befallning.» Såsom väktare öfver dem och handhafvare sändes Evodus, en af de frigifna. Denne ilade förut till trädgårdarna och fann henne liggande på marken. Bredvid henne satt hennes moder Lepida, hvilken, oense med dottern under hennes välstånd, var genom ytterligheten af hennes nöd bevekt till medlidande. Hon uppmanade henne »att icke afbida bödeln: hennes lif vore förbi, och det återstode endast att söka dö med ära.» Men i hennes af vällust förderfvade själ fans icke mer någon känsla af heder. Hon utgöt sig i tårar och fruktlös jämmer; då portarna med häftighet öppnades af de ankommande, och tribunen inträdde stum, men den frigifne öfverhopade henne med många och pöbelaktiga smädelser.  

KAP. 38 Då först insåg hon sitt öde och fattade dolken, hvilken hon förgäfves förde med darrande hand till halsen och bröstet, då tribunen med ett stygn genomborrade henne; hennes kropp lemnades åt modern. Claudius satt ännu till bords, då man berättade honom att "Mesalina omikommit," utan att uppgifva om det skett för hennes egen hand eller för en annans. Han frågade också icke derefter, utan begärde pokalen och fortsatte såsom vanligt sin måltid. Äfven de följande dagarna visade han inga tecken af hat, glädje, vrede, sorg, med ett ord, af någon mensklig känsla, icke då han såg hennes anklagares triumf, icke då han såg de sörjande barnen. Senaten understödde också hans glömska genom ett beslut, att »hennes namn och hennes bilder skulle borttagas på alla offentliga och enskilda ställen.» Narcissus hedrades med qvestors rang, en ära som alltför litet tillfredsstälde hans högmod, då han nu i makt öfverträffade Pallas och Callistus. — — — Det kan icke nekas att allt detta (Messalinas straff) var rättvist, men följderna deraf blefvo högst olyckliga för staten, och för mången enskild bedröfliga*)1.

Annales tolfte bok
Tillbaka till Annales förstasida.
  • Dessa ord äro i originaltexten förderfvade, och meningen således osäker.
  1. Texten korrupt. Orden inom < > (dvs. den sista satsen som i Cavallins översättning lyder "och för många sorg") är en konjektur av H. Fuchs. Jfr den liknande avslutningen av bok I, 81.