Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA ANNALER

FJORTONDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65

År 62 e. Kr.
(E. R. b. 815)

KAP. 48 Publius Marius och Lucius Asinius voro konsuler, då pretorn Antistius, om hvars sjelfsvåldiga beteende som folktribun jag berättat*), författade nidvisor mot fursten och föredrog dem vid ett talrikt gästabud, som hölls hos Ostorius Scapula. Straxt derpå blef han angifven för majestätsbrott af Cossutianus Capito**), som nyligen på sin svärfar Tigellini1 böner återfått sin senatorsvärdighet. Då för första gången tillämpades åter denna lag2, men det troddes att man mindre åsyftade Antistii undergång än kejsarens ära — att nämligen genom en tribuns bemedling rädda honom från döden, om han af senaten förklarades skyldig. Och när Ostorius i sitt vittnesmål hade förklarat »att han ingenting hört», trodde man motpartens vittnen. Junius Marullus, utnämd konsul, röstade för att taga från den anklagade pretorsembetet och döda honom enligt forntida sed3. Då de öfriga deruti instämde, höll Petus Thrasea, under betygande af mycken vördnad för kejsaren och under skarpa utfall mot Antistius, ett föredrag4 deröfver »att under en förträfflig furste och af en sjelfbestämmande senat behöfde det icke beslutas hvad straff en anklagad, som befans skyldig, förtjente att utstå. Bödel och snara voro för längesedan afskaffade, och straffbestämmelser funnos i lagarna, enligt hvilka man, utan grymhet å domarens sida och utan skamfläck för samtiden kunde afgöra om straffet. Om han deremot, efter indragande af egendomen, hade på en ö länge framsläpat ett skuldbelastadt lif, skulle han för sin enskilda del framstå så mycket eländigare, men framvisa ett talande exempel på statens mildhet.»
  1. Tigellinus - jfr kap. 51.
  2. Om dess tillämpning under Tiberius se I, 72.
  3. Piskning till döds.
  4. Samma argument använder Lepidus III, 50.
KAP. 49 Thraseas frimodighet bröt de andras slafviska underdånighet, och sedan konsuln tillåtit afgörandet, öfvergingo de till hans mening, med undantag af några få; men mest högljudd i sitt smicker var Aulus Vitellius1, som sökte gräl med de aktningsvärdaste män, men höll munnen på sig, så snart han fick svar på tal, såsom fega menniskor bruka, Men konsulerne vågade icke sätta senatens beslut i verket, utan skrefvo till kejsaren om det enhälliga utslaget. Denne vacklade länge mellan blygsel och vrede, men skref slutligen till svar: »Antistius hade, utan att vara utmanad af någon förnärmelse, yttrat de gröfsta smädelser mot fursten; för dessa hade man hos senaten fordrat straff, och det hade varit rättvist att bestämma straffet efter förbrytelsens storhet. Men han, som velat motarbeta dem i stränga beslut, lade inga hinder i vägen för skonsamhet. De fingo besluta som de ville, ja, han gåfve dem full frihet att frikänna.» Då detta och annat dylikt blifvit uppläst, och oaktadt hans förtrytelse var ögonskenlig, ändrade dock konsulerne icke föredragningen, och Thrasea afstod icke från sin mening, ej heller frångingo de andra hvad de engång bifallit, en del för att icke synas blottställa fursten för ovilja, de flesta i förlitande på sitt antal, Thrasea af vanlig orubblighet och för att icke förlora sin ära.
  1. Den blivande kejsaren.
KAP. 50 En snarlik beskyllning blef Fabricius Vejentos olycka; han hade nämligen i de skrifter, som han kallat sitt testamente, haft många skymfande utlåtelser mot fäderne och presterne. Hans anklagare Talius Geminus påstod ytterligare »att han drifvit handel med furstens nådebevis och med rättigheten att erhålla embeten.» Detta föranledde Nero att sjelf leda rättegången; Vejento blef öfverbevist och fördrifven från Italien; han lät uppbränna hans skrifter, som sammanletades och lästes flitigt, så länge det var farligt att skaffa sig dem; men med friheten att äga dem råkade de snart i glömska.  

KAP. 51 Men under det det, allmänna förderfvet blef alltmer tryckande, minskades hjelpmedlen; Burrus afgick med döden — ovisst om genom sjukdom eller gift. Af sjukdom antog man derför, att svalget, småningom svulnade igen på honom, och då sålunda vägen för andedrägten täptes, dog han af qväfning. Flertalet påstod att man, liksom i afsigt att söka bota honom, på Neros befallning bestrukit hans gom med en skadlig vätska, och att Burrus, då han genomskådat brottet, och fursten besökte honom, icke velat se honom och på hans frågor blott svarat: »Jag befinner mig väl.» Staten kände en lång och djup saknad efter honom genom minnet af hans dygder och genom hans efterträdares egenskaper, af hvilka den ene var overksam och beskedlig, den andre tygellös och lastbar. Kejsaren tillsatte nämligen två befälhafvare öfver lifvakten, Fenius Rufus*), för folkets tillgifvenhet emot honom, som utan egen vinst hade hand om lifsmedlen, och Sofonius Tigellinus**), vid hvilken han var fästad genom gammal lastbarhet och skamligt umgänge. Deras lif öfverensstämde med deras förut kända karakter, men Tigellinus hade mera inflytande hos fursten och deltog i hans hemligaste utsväfningar. Rufus åter var väl ansedd hos folket och soldaterne, hvilket gjorde honom föga tåld af Nero.

KAP. 52 Burri död bröt Senecas makt, emedan dels icke det goda, mer hade samma inflytande, då den ena, så att säga, ledaren var borta, och dels Nero nu vände sin håg till personer af sämre karakter. Dessa angrepo Seneca med allehanda beskyllningar, »att han nämligen alltjemt ökade sina ofantliga rikedomar, som redan öfverskridit måttet för en enskild person; drog till sig medborgares sympatier, och äfven i sina trädgårdars behag och landtgårdars prakt stod långt framför fursten.» Äfven lade de honom till last »att han tillerkände sig ensam vältalighetens pris och oftare skref dikter, sedan Nero fattat tycke för dem. Han var ju uppenbarligen afvogt stämd mot kejsarens förlustelser, uppskattade icke hans skicklighet i kappkörning och gjorde spe af hans uttal, så ofta han sjöng. Huru länge skulle ingenting i staten komma till erkännande, som icke ansågs härleda sig från honom. Säkert vore att Neros barndom nu vore slut, och att hans mannaålder inträdt; han skulle göra sig fri från sin ledare, då han i sina förfäder hade nog lysande lärare.»  

KAP. 53 Seneca var icke okunnig om anklagelserna — han fick veta dem af några som ännu värderade dygden; men då kejsaren mer och mer undandrog sig allt förtroligt närmande, utbad han sig ett samtal, och sedan han fått det, började han sålunda: »Det är nu på fjortonde året, Cesar, sedan jag sattes i beröring med din förhoppningsfulla barndom, och det åttonde, sedan du blef regent; under denna tid har du öfverhopat mig med så stora utmärkelser och egodelar, att ingenting fattas i min lycka, om icke en inskränkning deraf. Jag vill anföra stora föregångare, icke af min, utan af din samhällsställning. Din mormors morfader Augustus gaf Marcus Agrippa en undangömd vrå i Mitylene; Cajus Mecenas1 lät han i sjelfva staden njuta ett lugn, som om det varit i främmande land. Den ene af dem, hvilken deltagit i krigen, den andre, som i Rom varit jägtad af många göromål, hade erhållit, ansenliga, men deras stora förtjenster motsvarande belöningar, Jag deremot, hvad annat har jag kunnat bjuda for din frikostighet, än en så att säga i kammaren uppvuxen vetenskap, hvilken också vunnit erkännande, endast derför att man trodde mig hafva del i din ungdoms första försök, hvilket redan var en stor belöning derför. Du åter har slösat på mig en nåd utan gräns, ägodelar dem ingen räkna kan, så att jag ganska ofta tänker inom mig sjelf: Månne jag, som härstammar från en riddareslägt från provinsen, får räkna mig till statens höga herrar? Har jag, en uppkomling, vunnit anseende bland högbördiga män, som kunna framvisa en lång rad af anor? Hvar är denna sinnesart som nöjer sig med det lilla? Bygger den sådana trädgårdar, lägger den sig till sådana landtgårdar och så vidsträckta ägor, samt växer den till så stora räntor? Blott ett enda försvar erbjuder sig — att jag icke bort säga nej till dina gåfvor.»

  1. Maecenas - hans tillbakadragenhet syns ha berott på Augustus missnöje.
KAP. 54 »Men vi hafva bägge fylt vårt mått: du har gifvit allt hvad fursten kunde gifva sin vän; jag har fått allt hvad en vän kan emottaga af sin furste. Hvad derutöfver är ökar afunden. Denna ligger visserligen, liksom allt menskligt, djupt under din storhet, men på mig trycker den som en börda. Jag behöfver ett stöd. Liksom jag i kriget eller uttröttad af marschen bad om medel att hjelpa mig vidare, så söker jag nu på min lefnadsstig, såsom en gammal man, oförmögen äfven till de lättaste omsorger, en hjelpsam hand, då jag nu icke mer kan uppbära mina rikedomar. Låt du förvalta dem genom dina prokuratorer, låt dem öfvergå i din ägo. Jag bringar mig likväl icke i fattigdom, men då jag lemnat allt hvars glans bländar mig, vill jag åter till andliga sysselsättningar använda den tid som afsättes till träd-och landtgårdars skötsel. Du står nu i din fulla mannakraft och har under så många år pröfvat en herrskares höga kall. Dina äldre vänner — vi kunna åter söka hvilan. Äfven det skall bidraga till din ära, att hafva framdragit till högsta utmärkelse dem som kunde nöja sig äfven med en ringa ställning.»  

KAP. 55 Härpå svarade Nero honom ungefär följande: »Att jag genast kan svara på ditt öfvertänkta tal, detta är den första gåfvan jag har af dig, som lärt mig att reda mig icke blott efter förberedelse, utan äfven oförberedt. Min stamfader Augustus tillät Agrippa och Mecenas att efter mödor njuta af lugnet, men då var han sjelf vid en ålder, hvars stadga rättfärdigade hvad eller hurudant det än var som han gifvit dem, och likväl fråntog han ingendera de föräringar han engång gifvit. Du hade förtjent det genom krig och faror; ty med sådana var Augusti ungdom upptagen. Men ditt svärd och dina armar skulle icke svikit mig, om jag stått under vapen; men du har i stället — hvad den närvarande ställningen fordrade — med visa råd och föreskrifter omhuldat min barndom, sednare min ungdom. Dina gåfvor till mig skola, så länge jag lefver, äga varaktighet. Hvad du fått af mig — trädgårdar, räntor, landtgårdar — äro beroende af slumpen. Och ehuru det kan synas vara mycket, hafva många, som varit dig i egenskaper långt underlägsna, erhållit mera, såvida du icke anser dig sämre än den till konsul tre gånger utnämde Vitellius, eller mig ringare än Claudius, och så stora rikedomar har min frikostighet icke kunnat gifva dig, som Volusius1 genom en lång sparsamhet skaffat sig. Jag blyges att nämna frigifna slafvar, som man ser ännu rikare2. Derför rodnar jag ännu öfver att du, den förste i min tillgifvenhet, ännu icke i rikedom öfverträffar alla.»

  1. Jfr XIII, 30.
  2. Särskilt Pallas.
KAP. 56 »Men du är ju vid full helsa och orkar ännu att befatta dig med ärendena och njuta lönen för din möda, och jag tager just de första stegen i mitt höga kall. Ja, om jag under de slippriga ungdomsåren råkar in på några afvägar, kallar du mig tillbaka och leder med mera eftertryck min ungdomliga kraft, som hos dig funnit ett stöd. Icke din oegennytta, om du återgifver din egendom, icke din hvila, om du öfvergifver fursten, utan min snålhet och din fruktan för min grymhet skall vara i allas mun. Men om också din anspråkslöshet skulle vinna mesta erkännande, torde det dock illa anstått en filosof att bereda sin egen ära genom medel som skulle bringa vanära öfver en vän.» Till detta lägger han famntag och kyssar, af naturen danad och genom vana väl bevandrad att dölja sitt hat under falskt smicker. Seneca tackade — hvilket alltid blef slutet på hans samtal med fursten; men han förändrar sättet för utöfvandet af sin förra makt: han aflägsnar hopen af uppvaktande, undviker allt följe, är sällan i staden, föregifvande att han hölls hemma af dålig helsa och filosofiska arbeten.  

KAP. 57 Sedan Seneca fatt denna stöt, var det lätt att undanskjuta Rufus Fenius, derigenom att man förebrådde honom hans »vänskap med Agrippina». Tigellinus steg med hvarje dag i inflytande, och som han ansåg att hans ondska — det enda hvaruti han var stark — skulle vara mera omtyckt, om han gjorde fursten till sin medbrottsling, söker han utforska föremålen för hans fruktan. Och då han fått veta att Plautus1 och Sulla2 voro mest fruktade, af hvilka Plautus nyligen blifvit aflägsnad till Asien och Sulla till narbonensiska Gallien, talar han om »deras ädla börd och huru nära orientens härar stodo den förre, Germaniens den sednare. Han hade icke, som Burrus, egennyttiga afsigter, utan blott Neros räddning till mål; för stämplingar inom staden kunde han alltid på något sätt akta sig genom personligt ingripande, men oroligheter i fjerran länder — huru skulle han kufva dem? Gallierna spetsade öronen vid det bekanta diktatorsnamnet, och Asiens folk voro icke mindre opålitliga för den glans som morfadern Drusus spred omkring honom. Sulla vore fattig, hvaraf föddes en synnerlig förslagenhet, och stälde sig trög, tilldess han funne tillfälle till ett djerft företag. Plautus med sin stora rikedom lät icke ens påskina längtan efter stillhet, utan föregaf sig följa de gamle romarnes exempel, och hade antagit stoikernes stolthet och lära, som gör menniskor bråkiga och ärelystna.» Detta gjorde verkan genast. Sulla blef dödad af mördare, som på sex dagar farit till Massilia, innan han ännu anat eller hört något, och just när han låg till bords. Hans hufvud fördes till Nero, som gjorde spe deraf såsom i förtid vanstäldt af grå hår.

  1. Jfr kap. 22.
  2. Jfr XII, 52.
KAP. 58 Att man stod Plautus efter lifvet hölls icke lika hemligt, emedan flere voro angelägna om hans räddning; den långa sjövägen och mellantiden hade satt ryktet i gång; allmänt föregafs »att han begifvit sig till Corbulo», som då stod i spetsen för stora härar och mest syntes hotad, om man ville mörda utmärkta och oskyldiga män. »Ja, Asien hade till den unga mannens förmån gripit till vapen, och de till dådets verkställande utskickade soldaterne hade icke varit tillräckligt starka eller särdeles villiga. Då de icke kunnat uträtta sitt uppdrag, hade de slutit sig till de nya utsigterna.» Dessa osanningar vunno, efter ryktets natur, i styrka genom lättrogna dagdrifvare. Men en af Plauti frigifna slafvar kom genom en snabb sjöresa centurionen i förväg, och framförde svärfadern Lucii Antisti *) uppdrag: »han skulle söka rädda sig undan en lumpen död, allas tillflykt**); genom det deltagande ett stort namn väckte, skulle han nog finna ädla män, och kunna samla omkring sig djerfva äfventyrare. Intet hjelpmedel som under tiden erbjöde sig skulle han lemna obegagnadt. Om han jagat bort de sextio soldaterne — ty så många voro på väg — så skulle, innan underrättelsen kommit till Nero, innan en annan trupp hunne fram, mycket inträffa, som kunde växa ut till ett krig. Med ett ord: antingen vunne man genom en sådan beslutsamhet sin räddning, eller hade man mod sin djerfhet ingenting värre att vänta, än om man varit feg.»
  • Se 13 b. 11 k.
  • Efter läsarten "omnium suffugium".
KAP. 59 Men på Plautus gjorde detta ingen verkan, antingen han, obeväpnad och landsflyktig, icke såg någon utväg, eller han var utledsen vid ovissheten, eller drefs af kärlek till hustru och barn, mot hvilka han trodde att fursten skulle blifva mildare stämd, om han icke oroades af något bekymmer. Några uppgifva att andra budskap kommit från svärfadern, som om ingenting farligt hotade honom, och att filosoferne Ceranus, en grek, och Musonius, on etrusker, tillrådt honom att i stället för ett osäkert och vanskligt lif ståndaktigt invänta döden. Säkert är att han vid middagstiden anträffades afklädd och sysselsatt med kroppsöfningar. Sådan han var, blef han dödad af centurionen i närvaro af snöpingen Pelago, hvilken Nero satt till förman för centurionen och manipeln, liksom en kunglig uppsyningsman öfver drabanter. Den dödades hufvud fördes tillbaka; vid hans åsyn sade Nero —jag vill anföra hans egna ord: Hvarför ....*)1 Fri från all fruktan, tänker han nu påskynda giftermålet med Poppea, hvilket han hittills af sådana betänkligheter uppskjutit, och aflägsna sin gemål Octavia, som, oaktadt sitt tillbakadragna lefnadssätt, likväl för faderns skull och för folkets tillgifvenhet var besvärlig. Men till senaten skickade han bref, hvaruti han ingenting yttrade om Sullas och Plauti mord, men »att bägge hade ett oroligt lynne och att han med stor omsorg vakade öfver statens väl.» På den grund beslötos tacksägelsefester, och Sullas och Plauti utstötande ur senaten; gäckeriet med denna kändes dock mera smärtande än sjelfva eländet.
  • Texten är bristfällig.
  1. Orden inom < > insätts av Halm, efter Dio 62, 14, 1. I Cavallins översättning ska Nero alltså ha sagt detta:
    "Nero, <varför fruktade du en man med så stor näsa?>".
KAP. 60 Sedan han fått del af senatens beslut och deraf finner att alla hans nedrigheter ansågos som förträffliga handlingar, förskjuter han Octavia, förebärande hennes ofruktsamhet, och förmäler sig genast med Poppea. Hon, som länge varit Neros älskarinna och beherrskat honom först såsom älskare, sedan som man, förmådde en af Octavias tjenare att beskylla henne för kärlekshandel med en slaf. Till föremål för anklagelsen utses en vid namn Eucerus, född i Alexandria och skicklig i flöjtspel. Om denna sak hölls pinligt förhör med slafvinnorna, och några förmåddes genom tortyr att jaka till den falska beskyllningen, men flertalet försvarade hårdnackadt sin herrskarinnas renhet. En af dessa svarade Tigellinus under hans framfart »att Octavias qved vore renare än hans mun.» Till en början aflägsnades hon under namn af vanlig äktenskapsskilnad och emottog i Burri hus och Plauti landtgård olycksbådande skänker. Snart drefs hon bort till Campanien och försågs med soldatvakt. Deröfver hördes täta och oförstälda klagomål bland det lägre folket, som har mindre klokhet och, för sin ringa samhällsställning, är utsatt för vida färre farligheter1. Derför återkallade Nero sin gemål, dock ingalunda af ånger öfver sin nedrighet.
  1. Alltså till skillnad från senatorer som Tacitus. Orden inom < > insätts av Nipperdey. Vilket leder till att den sista meningen får i Cavallins översättning en helt annan innebörd:
    <Folkets rop gjorde ett sådant intryck att ryktet kom i svang> att Nero i skam över sitt handlingssätt åter tagit Octavia till sig.
KAP. 61 I sin glädje häröfver vandrar folket genast upp till Capitolium och åkallar till sist gudarne1. Poppeas bildstoder nedstörtas, Octavias bäras på skuldrorna, beströs med blommor och uppresas på torget och i templen. Äfven fursten blir prisad, i det man uttalar sin vördnad, derför att han kallat henne tillbaka. Redan uppfyldes palatset af den stojande mängden, då soldatafdelningar utskickades, som med slag och framsträckta vapen spränga och skingra hopen. Snart återstäldes hvad de genom upploppet hade nedslagit, och Poppea kom åter till heders. Alltid fruktansvärd i sitt hat, var hon det ännu mera af fruktan, att antingen pöbeln skulle ingripa med ännu större häftighet, eller folkets stämning verka en förändring hos Nero; hon kastade sig derför till hans fötter: »Hennes ställning vore icke sådan (sade hon), att hon kämpade om giftermålet — ehuru detta vore henne förmer än lifvet — utan hennes lif hotades af Octavias vänner och slafvar, hvilka gafvo sig namn af att vara folket, och under freden vågat sig på sådant som knapt under krig inträffade. Mot fursten var det som man gripit till vapen; blott en anförare hade saknats, men när upproret vore i gång, skulle denne snart vara funnen, om hon blott lemnade Campanien och sjelf reste till hufvudstaden — hon som äfven frånvarande blott med en vink framkallade oroligheter. Hvad vore för öfrigt hennes (Poppeas) förbrytelse? Hvilken hade hon förolämpat? Månne, emedan hon kunde gifva Cesarernes hus äkta afkomlingar, romerska folket hellre ville se barnet af en egyptisk flöjtspelare2 upphöjd på kejserliga tronen? Slutligen, om det vore gagneligt, skulle han hellre frivilligt än af nödtvång tillkalla sin herrskarinna, eller genom ett rättmätigt straff sörja för sin säkerhet. Genom lätta medel hade den första upproriska rörelsen lugnat sig; men om man förlorade hoppet att se Octavia som Neros gemål, kunde man ju gifva henne en man.»
  1. Dvs. de ständiga olyckorna hade fått människorna att sluta tro på gudomlig försyn. Cavallin har översatt stället med : "...och dyrkade än en gång gudarna".
  2. Eucaerus, jfr kap. 60.
KAP. 62 Hennes ord, af vexlande innehåll, men beräknade att åstadkomma fruktan och vrede, uppskrämde och uppeldade på samma gång åhöraren. Men misstanken i afseende på slafven gjorde icke tillfyllest och hade genom det pinliga förhöret mod slafvinnorna blifvit löjlig. Derför fann man för godt att skatta en bekännelse af någon hvilken man kunde pådikta en anklagelse för upproriska stämplingar. Och en passande person tyckte man sig finna i  Anicetus, verkställaren af mordet på modern, befälhafvare för flottan vid Misenum, såsom jag berättat1; efter brottets begående rönte han föga tacksamhet, och blef sedermera föremål för ett så mycket bittrare hat, som verktygen för nidingsdåd stå der såsom en för ögonen sväfvande förebråelse. Kejsaren kallar honom nu till sig och påminner honom om hans förra tjenst: »han ensam hade räddat kejsarens lif, som hotades af en stämplande moder; nu erbjöde sig ett tillfälle att vinna icke mindre tacksamhet, om han nämligen undanröjde hans fiendtliga gemål. Hvarken styrka eller vapen behöfdes: han behöfde blott taga på sig ett äktenskapsbrott med Octavia.» Han lofvar honom »för närvarande hemliga, men dock stora belöningar, och en angenäm vistelseort, eller, om han sade nej, hotar han honom med döden.» Slö af naturen och genom föregående brott lätthandterlig, sätter denne ihop mer än man önskade, och tillstår det för de vänner hvilka fursten hade fört med sig liksom till öfverläggning. Han blef då förvist till Sardinien, hvarest han — dock icke i fattigdom — lefde som landsflykting och dog en naturlig död.
  1. Kap. 3.
KAP. 63 Men Nero låter kungöra: »I förhoppning att vinna flottan hade man förfört befälhafvaren, och — han glömde nu att han kort förut anklagat henne för ofruktsamhet — i medvetande af sin okyskhet hade hon fördrifvit fostret; detta hade han fått veta.» Derpå instänger han Octavia på ön Pandateria1. Aldrig har åsynen af en landsförvist väckt större medlidande. Några kommo ännu ihåg Agrippina2, som förvistes af Tiberius; ännu friskare föresväfvade dem minnet af Julia3, hvilken Claudius landsförvist, men dessa hade hunnit till mogen ålder; de hade sett gladare tider och tröstade sig i det närvarande eländet med minnet af sin tidigare lycka. För henne hade första dagen af hennes äktenskap varit en begrafningsfest, då hon infördes i ett hus, hvarest hon skulle upplefva blott sorger, i det hennes fader och straxt derpå hennes broder genom gift afdagatogos. Sedan hade en slafvinna4 mer att säga än herrskarinnan, och Poppeas giftermål var blott dödsdomen för hustrun; slutligen kom en beskyllning grymmare än döden.
  1. Jfr I, 53.
  2. Germanicus maka, jfr VI, 25.
  3. Germanicus dotter, landsförvisad 41 f.Kr. för äktenskapsbrott med Seneca. Julia, Augustus dotter, nämns inte, då hennes landsförvisning låg långt tillbaka i tiden, I 53.
  4. Acte (som var frigiven och inte en slavinna).
KAP. 64 Och den unga qvinnan, i sitt tjugonde år, gående mellan centurioner och soldater, var genom aningen om kommande olyckor redan så godt som liflös, men fick likväl ännu icke njuta grafvens ro. Efter några dagars förlopp kommer befallning att hon skall dö, hvarvid hon försäkrade att hon redan var enka och endast syster, och anropade deras gemensamma anförvandter, de båda männen med namnet Germanicus, och sist Agrippinas namn, under hvars lifstid hon härdat ut med ett visserligen olyckligt, men icke dödsbringande äktenskap. Hon blir bunden, och ådrorna, öppnas på alla lemmar; och då blodet, som genom hennes ångest stockade sig, rann för långsamt, dödas hon genom ångan af ett kokhett bad. Man drifver blodtörsten ännu längre, i det man afskär hennes hufvud och för det till staden för att betraktas af Poppea. Med anledning häraf beslötos skänker till templen. Detta hafva vi omnämt1 i den afsigt, att hvar och en, som af mina eller andras uppgifter gör sig underrättad om dessa tiders händelser, må vara förberedd på att, så ofta fursten påbjöd landsflykt och afrättningar, genast tackade man gudarne, och hvad som fordom varit ett utmärkande bevis på lyckliga omständigheter, det betecknade nu allmänt elände. Men jag skall likväl icke förtiga det, om i ett senatsbeslut förekommit något nytt prof på slafviskt kryperi, eller om undfallenheten gått till det yttersta.
  1. Jfr III, 65. I Cavallins översättning lyder föregående mening så här:
    "Hur länge måste jag fortsätta att berätta om offergåvor i templen vid sådana tillfällen?"
KAP. 65 Samma år lät han, som man tror, med gift afdagataga de förnämsta af sina frigifna slafvar: Doryphorus, emedan han motarbetat giftermålet med Poppea; Pallas, emedan dennes långa lifstid stängde honom från omätlig rikedom*). Romanus hade genom hemliga angifvelser beskylt Seneca för att vara Pisos medbrottsling, men Seneca hade med större kraft låtit samma anklagelse återfalla på honom sjelf. Deraf väcktes hos Piso fruktan, och mot Nero uppväxte en väldig storm af hemliga anslag, som dock misslyckades.

Annales femtonde bok
Tillbaka till Annales förstasida.

  • Enligt "lex papia" hade patronen rätt till halfva förmögenheten, om den aflidne efterlemnade 100,000 sestertier och mindre än 3 barn; funnos 3 eller flera, fick han ingenting.