Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA ANNALER

FÖRSTA BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81

År 14 e. Kr.
(E. R. b. 767)

KAP. 5 Under det man sysselsatte sig. med dessa och dylika talämnen, förvärrades Augusti sjukdom; några misstänkte också ett nidingsdåd af hans maka. Ty ett rykte hade gått att Augustus, få månader förut med några utvaldas vetskap och åtföljd endast af Fabius Maximus1, hade rest till Planasia att besöka Agrippa; att der å båda sidor många tårar och tecken af ömhet blifvit vexlade, och deraf hopp fattadt att ynglingen åter skulle blifva upptagen i morfaderns hus; att Maximus yppat detta för sin hustru Marcia, hon för Livia; att Augustus fått kunskap derom, och då Maximus kort derefter — man vet icke om genom egen åtgärd — blifvit död, hade man vid hans likbegängelse hört Marcia suckande anklaga sig sjelf, att hon varit orsak till sin mans ofärd. Jag lemnar den saken derhän; men knapt hade Tiberius hunnit inom Illyriens gränser, då han hastigt hemkallades genom bref från sin moder; och man vet icke med visshet, om han i staden Nola funnit Augustus ännu lefvande eller afsomnad. Ty med starka vakter hade Livia tillspärrat huset och gatorna, och då och då utgåfvos hugnande tidningar, tilldess, efter fogande af de anstalter som ställningen fordrade, det på en gång tillkännagafs att Augustus var död och att Nero regerade.
  1. Fabius Maximus var en till Ovidius som under sin landsflykt adresserade flera brev till honom.
KAP. 6 Den nya regeringens första bragd var den unge Agrippas mord, hvilken oberedd och utan vapen en centurion, ehuru behjertad, med svårighet nedergjorde. Icke ett ord om den saken talade Tiberius i senaten: han låtsade att det varit order af hans fader, som deruti föreskrifvit den vakthafvande tribunen »att ofördröjligen döda Agrippa, så snart han sjelf upphört att lefva». Ostridigt är väl att Augustas mycket och med bitterhet klagat öfver ynglingens uppförande och derigenom utverkat att hans förvisning genom ett senatsbeslut stadfästes, men till ett mord på någon af de sina har han aldrig varit nog hårdhjertad, och att han för styfsonens säkerhet uppoffrat en dotterson var icke troligt. Sannolikare är att Tiberius och Livia, han af fruktan, hon af styfmoderlig hätskhet, påskyndat den misstänkta och hatade ynglingens undanrödjande. — Då centurionen, enligt tjenstepligt, hos Tiberius anmälde att hans befallning var verkstäld, blef svaret »att han ingenting befalt, och att redogörelse för det som var gjordt måste afläggas inför senaten». Men när Sallustius Crispus1, som hade del af hans hemligheter — det var han som utfärdat orderna till tribunen — fick veta detta, fruktade han att sjelf blifva uppgifven såsom den skyldige, då det vore lika farligt om han förebragte sanning eller dikt. Han förestälde derför Livia att hofvets hemligheter, dess förtrognas råd och soldaternes tjensteförrättningar icke borde meddelas allmänheten; och Tiberius borde icke upplösa regentens makt derigenom att han hänvisade allt till senaten; enväldet kräfde för sitt bestånd att annan räkenskap ej kunde bära sig, än den som aflades för en enda.
  1. Jfr II, 40 och III, 30.
KAP. 7 I Rom hastade emellertid konsuler, senatorer, riddare träldomen till mötes: ju mera utmärkt man var, dess mera falsk och fjeskande visade man sig, och med konstlad min, för att icke synas glad vid en furstes bortgång, icke för mycket sorgsen vid en annans tillträde, blandade man glädjebetygelser med tårar, klagorop med smicker. Konsulerne Sextus Pompejus och Sextus Appulejus voro de första som svuro Tiberius Cesar trohet, och inför dem Sejus Strabo1 och Cajus Turranius, den förre befälhafvare öfver lifvakten, den sednare föreståndare för sädesmagasinen; derefter senaten och soldaterne och folket. Ty Tiberius började allt genom konsulerne, liksom hade den gamla författningen egt bestånd och han tvekat att regera. Sjelfva det påbud, hvarigenom han kallade fäderne till rådsalen, utfärdade han blott med åberopande af den tribunsmakt som han under Augustus hade erhållit. Påbudet var fåordigt och af ganska anspråkslöst innehåll: »han ville rådgöra om de ärebetygelser som borde visas hans fader, — han skilde sig icke ifrån hans lik och af offentliga värf vore detta det enda som han tillvällade sig». Likväl hade han sedan Augusti död, såsom imperator, gifvit lösen åt liftrupperna. Omkring honom sågos vakter, vapen och hvad mera som tillhör ett hof. Soldater beledsagade honom till forum, soldater till rådsalen. Till krigshärarna sände han befallningar, såsom regerande furste; ingenstädes tvekande, utom då han talade i senaten. Hufvudorsaken härtill var fruktan att Germanicus, som hade i sin hand så många legioner, oräkneliga hjelptrupper af bundsförvandter och hos folket en sällsynt kärlek, hellre kunde vilja hafva än afbida herrskaremakten. Något gjorde han också för ryktet, att han hellre måtte synas vara af staten kallad och utkorad, än insmygd genom qvinnoränker och adoption af en gubbe. Sedermera visade det sig att han hycklat villrådighet äfven för att utforska de storas tänkesätt; ty ord och åthäfvor vrängde han till brott och förvarade dem i minnet.
  1. Sejanus fader. Jfr I, 24 och IV, 1.

KAP. 8 I senatens första sammankomst tillät han intet annat företagas än det som rörde Augusti död: hvilkens testamente, framburet af Vestas jungfrur, insatte Tiberius och Livia till arfvingar. Livia upptogs i juliska slägten, med namn af Augusta. Till närmaste anspråk efter dem hade han tecknat sina barnbarn och deras barn; i tredje rummet de förnämsta i staten, till en stor del män dem han hatade, men af skryt och för att skörda beröm hos efterkommande, hans särskilda förordnanden öfverskredo icke det bland medborgare vanliga, undantagande att han åt statskassan och åt menigheten gaf fyrtiotre och en half miljoner, åt hvarje soldat af liftrupperna ett tusen, åt legionssoldaterne trehundra och åt de romerska borgarekohorterna*) femhundra sestertier på personen. — Derefter rådplägades om begrafningshögtidligheterna, bland hvilka dessa syntes vara de utmärktaste; Asinius Gallus föreslog »att liket skulle föras genom triumfporten»; Lucius Arruntius, »att framför detsamma skulle bäras titlarna på de lagar han stiftat, namnen af de folkslag han besegrat». Valerius Messala tillade »att hyllningseden åt Tiberius årligen borde förnyas», och tillspord af Tiberius »om han på hans anmodan yttrat denna mening», svarade han »att han sagt det sjelfmant och skulle, i det som rörde det allmänna, aldrig följa annan tanke än sin egen, äfven med fara att misshaga». Blott denna art af smicker återstod! — Enstämmigt ropade fäderne »att liket skulle på senatorers axlar bäras till bålet». Med förmäten blygsamhet avböjde (= stod felaktigt medgaf i översättningen) Cesar detta och förmanade allmänheten genom ett påbud, »att icke nu såsom fordom — då man af öfverdrifvet nit hade stört den förgudade Julii likbegängelse - fordra att Augusti lik skulle brännas på forum, i stället för på Marsfältet, som var den bestämda platsen», — På begrafningsdagen voro soldater uppstälda liksom till betäckning, under mycket hånlöje af dem som sjelfa hade sett eller af sina fäder hört omtalas den dagen af ännu omognad träldom och utan framgång återsökt frihet, då mordet på diktatorn Cesar var i någras ögon den skändligaste, i andras den skönaste gerning; och nu skulle en gammal furste, som länge herrskat, som äfven genom arfvingars makt förebygt friheten, behöfva skyddas af väpnad styrka, för att ostördt kunna begrafvan!

  • Eljest kallade cohorters urbanæ, garnisonen i Rom. — Man har här följt det af Gronovius föreslagna och af Wolf antagna läsningssättet.

KAP. 9 Härefter blef mycket tal om Augustus sjelf. Mängden fäste sig vid obetydligheter: »att samma dag, som fordom varit den första af hans regering, också varit den sista af hans lefnad; att han i Nola, i samma hus och kammare som hans fader Octavius, hade slutat sina dagar». Man omtalte med beundran »mängden af hans konsulat1, hvaruti han uppnått Valerius Corvus och Cajus Marius tillsammantagna; tribunsembetet, som han i sju och trettio år oafbrutet beklädt; imperatorsnamnet, som han tjuguen gånger förvärfvat, och andra värdigheter, mångdubblade eller nyskapade». Men af de tänkande blef hans lefnad ur olika synpunkter prisad eller tadlad. »Af sonlig pligt emot sin fader, sade några, och af statens nöd, der lagar då icke mera gälde, hade han blifvit drifven till borgerligt krig, hvilket hvarken kan beredas eller föras genom goda medel. Mycket hade han måst öfverse hos Antonius, mycket hos Lepidus, för att få hämd på sin faders mördare. När sedermera den sednare föråldrats i overksamhet, den förre blifvit förstörd genom utsväfningar, då hade för det söndrade fäderneslandet intet annat räddningsmedel funnits än att blifva styrdt af en enda. Likväl hade han icke såsom konung, icke såsom diktator, utan under namn af furste gifvit staten en författning; riket vore begränsadt af verldshafvet eller aflägsna floder; legioner, provinser, flottor, allt sinsemellan förbundet; rättvisa herrskande hos medborgare, hofsamhet hos bundsförvanter; sjelfva staden med prakt förskönad; högst sällan något våld användt för att bibehålla lugn i i det hela».

  1. Augustus var konsul tretton gånger. Marius hade sju konsulat, Valerius Corvus sex.

KAP. 10 Å andra sidan sades: »pligt emot fadern och statens ställning hade blifvit nyttjade till förevändning, men endast af hersklystnad var det som veteranerne genom bestickning blifvit uppviglade, som han — en yngling utan embete utrustat en krigshär, förfört konsulns legioner och hycklat tillgifvenhet för det pompejiska partiet. Men så snart han genom ett senatsbeslut tillvällat sig fascer och pretorsmakt, sedan Hirtius och Pansa fallit — antingen de af fienden, eller Pansa genom gift, gjutet i hans sår, Hirtius af egna soldater, genom Cesars förrädiska stämplingar fått sin bane — hade han bemäktigat sig bägges härar, emot senatens vilja trotsat sig till konsulatet, och vändt emot friheten de vapen han fått emot Antonius. Derefter medborgares aktsförklaring, utdelningar af jord, icke en gång gillade af dem som deraf riktades. Låt vara att Cassius och Bruterne fallit såsom hämdoffer åt hans fader (ehuru det är en pligt att för allmänt väl förgäta enskild fiendskap); men Pompejus blef dock besviken genom den skenbart afslutna freden, Lepidus genom hycklad vänskap; sedermera hade Antonius, snärjd genom fördragen i Tarentum och Brundisium samt genom förmälningen med hans syster, med döden umgält det försåtliga svågerskapet. Fred följde derefter — det är sant — men en blodig fred: Lollii1 och Vari nederlag, och i Rom Varroner2, Egnatier3, Juler4 afrättade! . . . .»

Hans enskilda lefnad blef icke heller sparad: »han hade fråntagit Nero hans hustru och gäckande rådfrågat öfverpresterne om hon, hafvande och före nedkomsten, utan synd kunde tagas till äkta; Qvinti Tedii5 och Vedii Pollios utsväfningar6: slutligen Livia, en hård moder för staten, hård styfmoder för Cesarernes hus. Åt gudarne vore icke mer några ärebetygelser förbehålna, då han sjelf låtit sig dyrkas med tempel och gudomlighetens sinnebilder, genom egna prester*) och religionstjenare. Sjelfva Tiberius hade han hvarken af enskild kärlek eller af ömhet för staten antagit till efterträdare, utan emedan han insett dennes öfvermod och grymhet, hade han sökt ära för sig sjelf af jemförelsen med den vederstyggligaste motbild». Verkligen hade Augustus några år förut, då han ånyo begärde af senaten tribunsmakt för Tiberius, i ett för öfrigt berömmande tal framkastat åtskilligt om hans yttre skick, lefnadssätt och seder, dem han tadlade under sken af att ursäkta.

  1. Lollius led (ett tämligen obetydligt) nederlag i Germanien år 16 f.Kr.
  2. Terrentius Varro Muraena dödades 22 eller 23 för delaktighet i en komplott mot Augustus.
  3. Egnatius miste livet av samma skäl år 19.
  4. Jullus Antonius tvangs till självmord år 21 f.Kr. för äktenskapsbrott med Julia.
  5. Q. Tedius = konjektur av Victorius.
  6. Vedius Pollio var känd bl.a. för att mata sina nejonögon med slavar.
  • Flamines.
KAP. 11 Sedan likbegängelsen på vanligt sätt var förrättad, beslöts (till hans ära) ett tempel och gudstjenst anordnades deri. Derefter vände man sig till Tiberius med böner. Men denne talade hit och dit om rikets storhet, sin inskränkta förmåga. »Endast den gudomlige Augusti snille hade kunnat omfatta en så stor massa. Kallad af honom till deltagande i hans omsorger, hade han af erfarenheten lärt, huru svår, huru beroende af lyckan den bördan vore att styra det hela. Derför borde man i ett samhälle, som stöddes af så många lysande män, icke uppdraga allt åt en enda. Flera skulle lättare med förenadt bemödande bestrida statens angelägenheter». I detta tal var mera värdighet än uppriktighet. Tiberius nyttjade dessutom alltid, antingen af natur eller af vana, äfven i saker dem han icke ville dölja, obestämda och dunkla uttryck; nu, då han verkligen bemödade sig att djupt förborga sina tankar, insveptes de ännu mer i mörker och tvetydighet. Men fäderne, hvilkas enda fruktan var att synas förstå, utgöto sig i klagan, i tårar, i löften, sträckte sina händer till gudarne, till Augusti bild, till Tiberii knän;— då befalde han att en skrift skulle framtagas och uppläsas. Den innehöll en förteckning på statens krafter, antalet af medborgare och bundsförvandter under vapen, antalet af flottor, riken, provinser, skatter och tullar, nödvändiga statsutgifter och nådebevisningar. Allt detta hade Augustas med egen hand skrifvit och — man vet icke om af fruktan eller afund — tillagt, det rådet att bibehålla riket inom dess gränser.  

KAP. 12 Då senaten emellertid förnedrade sig till de mest krypande böner, råkade Tiberius säga att, »ehuru han icke var vuxen hela riksstyrelsen, ville han dock åtaga sig vården af den del man helst uppdroge åt honom. Härvid inföll Asinius Gallus1: »Jag frågar då, Cesar, hvilken del af styrelsen du önskar att man uppdrager åt dig»? Förbryllad af den oväntade frågan, blef han ett ögonblick stum, men svarade, sedan han åter hemtat sig: »Det passade ingalunda hans blygsamhet att välja eller förkasta något af det från hvilket han hellre ville blifva helt och hållet förskonad». Åter sade Gallus — ty han hade af Tiberii min märkt att han var förtörnad —: »frågan gjordes icke derför att han skulle dela det som icke kunde åtskiljas, utan derför att han genom eget medgifvande måtte erkänna att staten vore en kropp och af en själ måste styras». Han höll derjemte ett loftal öfver Augustus och erinrade Tiberius sjelf om hans segrar och de fredliga värf han under så många år med utmärkt beröm hade utfört. Men äfven dermed blidkade han icke dennes vrede, ty redan länge var han honom förhatlig, såsom den der efter sitt gifte med Vipsania — en dotter af Marcus Agrippa och förut Tiberii maka — sträfvade att höja sig öfver sina medborgare och bibehöll sin faders, Asinii Pollios, trotsiga lynne.

  1. Konsul år 8 e.Kr., känd talare, ofta nämnd: I, 76; II, 32, 33, 35; IV, 20, 30, 71; VI, 23.

KAP. 13 Lucius Arruntius1, som derefter yttrade sig i samma anda som Gallus, väckte ett lika stort misshag. Tiberius hyste väl icke något garnmalt agg till Arruntius, men han misstrodde honom såsom rik, tilltagsen, af utmärkta egenskaper och med ett motsvarande anseende i det allmänna. Då Augustus nämligen i sina sista samtal kommit att vidröra den frågan, hvilka hade förmåga, men icke vilja att öfvertaga styrelsen, eller vilja utan förmåga eller på en gång förmåga och vilja, hade han yttrat» att Marcus Lepidus vore skicklig, men ohågad; Asinius Gallus hade lust, men vore oförmögen; Lucius Arruntius icke ovärdig, och skulle, om tillfälle gåfves, äfven hafva mod att vilja. Om de förra är man ense; i stället för Arruntius hafva somliga uppgifvit Cnejus Piso; på Tiberii anstiftan blefvo snart allesammans utom Lepidus störtade på grund af olika anklagelser. — Äfven Qvintus Haterius och Mamercus Scaurus sårade det misstänksamma lynnet: Haterius, då han sade: »huru länge, Cesar, skall du tillåta att  staten saknar ett hufvud»? Scaurus genom den anmärkningen: »man kunde hoppas att senatens böner icke skulle blifva fruktlösa, emedan han icke i kraft af sin tribunsmakt hade hindrat konsulernes föredragning». Emot Haterius bröt han straxt ut; Scaurus, emot hvilken hans vrede var oförsonligare, lemnade han utan svar. — Ändtligen uttröttad af allas skrik, af enskildas uppmaning, gaf han småningom efter, icke så att han  erkände sig emottaga regeringen, men så att han upphörde att vägra och låta bedja sig, — Det är bekant att Haterius, då han för att afbedja gått till palatset och kastade sig för Tiberii fötter, under det han gick fram och åter, var nära att blifva dödad af vakten, emedan Tiberius, af en händelse eller snärjd af hans armar, föll framstupa. Likväl blidkades han icke af en sådan mans fara, förrän Haterius bönföll hos Augusta och genom hennes enträgna förböner blef skyddad.

  1. Konsul år 6 e.Kr. Jfr I, 76, 79; III, 11, 31; VI, 5, 7, 27, 47, 48.
  2. Det finns i Annalerna två Lepidi: Marcus och Manius. Båda förnamnen förkortas M; Manius dock med ett tillagt ', vilket givetvis lätt faller bort i handskrifter. Marcus var konsul år 6, Manius år 11 e.Kr.
    Enligt Syme är det här fråga om Marcus Lepidus, liksom i III, 11, 35, 50, 51; IV, 20, 56; VI, 5, 27. Manius förekommer enligt Syme blott på två ställen i tredje boken (22, 32). Marcus var son till Paulus Aemilius Lepidus (triumvirens brorson) och Cornelia (besläktad med scipionerna och den som för ordet i en elegi av Propertius som brukar kallas för drottningen bland elegier). Marcus fick militära utmärkelser i Illyricum under Tiberius. Vid Augustus död stod han med två legioner i Spanien. En dotter förmäldes med Drusus, Germanicus son, en annan var Caligulas vän, senare dödsdömd för majestätsbrott (jfr VI, 41). Sålunda slutade släkten Aemilia. Marcus Lepidus är en av de få karaktärer Tacitus omnämner med verklig sympati och med något av samma uppskattning han visade sin svärfader Agricola (se särskilt IV, 20).

KAP. 14 På många sätt visade senaten äfven Augusta sin slafviska hyllning. Några föreslogo att hon skulle kallas fäderneslandets moderliga vårdarinna, andra fäderneslandets moder*), många att efter Cesars namn skulle tillsättas »Julias son». Han deremot yrkade »att ärebetygelser åt qvinnor borde med måtta utdelas; samma återhållsamhet ville häri ock sjelf iakttaga i utseende på dem som honom tillerkändes», i sjelfva verket tärdes han af afund och betraktade en qvinnas upphöjelse såsom ett nedsättande af sin egen person, hvarföre han icke engång tillät att en liktor åt henne anslogs, och förbjöd adoptionsaltare med mera dylikt. Men för Germanicus Cesar begärde han prokonsularmakt, och fullmäktige afsändes att öfverlemna honom den och tillika mildra hans bedröfvelse öfver Augusti frånfälle. Att detsamma icke söktes för Drusus, kom sig deraf att Drusus var utnämd till konsul och närvarande. Till pretorsembetet utnämde han tolf kandidater, samma antal som Augustus hade faststält, och då senaten tillstyrkte dess ökande, försäkrade han med en ed att det af honom icke skulle öfverskridas.

  • Alii parentem, alii matrem patriae appellandam censebant. Dessa ord ha blifvit olika förklarade. Många ha velat skilja parentem ifrån patrice och trott att meningen vore: "Somliga villo att hon skulle kallas moder", —emedan hon, såsom varande Tiberii moder, i en högre mening och framför andra förtjente detta namn; — "andra att hon borde få namn af fäderneslandets moder". Men om ordet patriae, såsom troligast är, bör hänföras så väl till parentem som till matrem (jemf. Svetonii Tiberius kap. 50), må beteckna väl dessa båda ord olika nuanser af moderlighet, hvilka vårt språk, som öfversätter bägge med moder, saknar bestämda ord att uttrycka. De torde derföre helst böra lemnas utan öfversättning.

KAP. 15 Nu blefvo komitierna för första gången flyttade från Marsfältet till rådsalen*). Ty till den dagen afgjordes, om också de viktigaste ärendena efter furstens godtycke, likväl några genom folkets åtgärd. Folkets missnöje öfver den förlorade rättigheten yttrade sig icke vidare än i ett vamnäktigt knot, och senaten, nu befriad ifrån spenderingar och förnedrande böner, emottog den gerna, då Tiberius inskränkte sig till att icke föreslå flera än fyra kandidater, hvilka utan vägran och utan eget bemödande måste utnämnas. — Vid samma tid begärde menighetstribunerne att på egen bekostnad få gifva skådespel, hvilka skulle införas i statskalendern och efter Augusti namn kallas augustales. Men beslutet blef att kostnaden skulle bestridas af skattkammaren, och att de på banan fingo nyttja triumfdrägt; att åka i vagn blef dem icke tillåtet. Sedermera blef firandet öfverflyttadt på den af årets pretorer som fått på sin lott rättsskipningen emellan medborgare och främlingar.

  • D. ä. lagstiftningen och embetsmannavalen flyttades ifrån folket till senaten.

KAP. 16 Sådan var ställningen i Rom, då ett uppror utbröt i den pannoniska hären1, utan andra nya orsaker än den, att ombytet af regent syntes lofva full frihet, till oordningar och hopp om fördelar af ett borgerligt krig. Tre legioner stodo tillsammans i ett sommarläger under befäl af Junius Blesus2, hvilken efter underrättelsen om Augusti död och Tiberii anträde hade, för den allmänna sorgen eller glädjen, instält den vanliga tjenstgöringen. Af denna anledning började soldaterna att sjelfsvåldas, kifvas, låna öronen åt hvarje illasinnads prat, slutligen att fatta smak för utsväfningar och sysslolöshet, vedervilja för tukt och arbete. I lägret var en viss Percennius, fordom anförare i teaterkabaler, derefter gemen soldat, fräck i tungan och, genom det yrke han drifvit vid teatern, öfvad att uppvigla folksamlingar. Denne företog sig att under nattliga samtal småningom upphetsa de oerfarna och sådana som med bekymmer afbidade det öde som efter Augusti död kunde träffa krigsståndet, eller att, i aftonskymningen och sedan de bättre åtskilts, samla omkring sig de mest förderfvade. Slutligen, då äfven andra funnos färdiga att befrämja ett uppror, uppträdde han, lik en offentlig talare, och tillsporde soldaterne:

  1. Pannonien motsvarar västra Ungern och norra Kroatien.
  2. Sejanus morbroder.

KAP. 17 »Hvarför skulle de såsom trälar lyda några få centurioner1, ännu färre tribuner? när ville de våga att fordra hjelp, om de icke nu med böner eller vapen vände sig till den nya och ännu vacklande fursten? Redan nog hade man i så många år felat af feghet, då gubbar och de flesta, vanföra af sår, underkastade sig en trettio- eller fyrtioårig fälttjenst. Icke en gång såsom afskedade vore de befriade från tjenstgöring; qvarhålna vid fanan måste de under annat namn uthärda samma mödor; och om någon öfverlefde så många äfventyr, släpades han ännu till aflägsna länder, för att der, under namn af åkerland, erhålla sumpiga kärr eller oländiga klippor. Tjensten vore sannerligen i sig sjelf tung och otacksam: till tio ass om dagen värderades själ och kropp. För detta måste de köpa kläder, vapen, tält: för detta, förskoning från centurionernes grymhet och ledighet, från fälttjensten. Men stryk och sår och härda vintrar och mödosamma somrar, ett blodigt krig eller en brödlös fred — se, detta vore något som aldrig upphörde. Ingen lindring vore heller att vänta, om man icke under bestämda vilkor trädde i krigstjenst: att (dagliga) solden blefve en denar*), sextonde året gränsen för tjenstetiden, att man då icke längre qvarhölles vid arméen, utan ut t belöningen på stället i reda penningar utbetaltes. Månne de pretoriska kohorterna**), som erhöllo tvenne denarer och efter sexton år fingo återvända till sina hem, utstodo flera faror? Han ville icke nedsätta vakthållningen i staden, men de, som voro omgifna af vilda folk, hade dock från sina tält fienden för ögonen».

  1. Dessa romerska furirers hårdhet var ökänd. Visste de att en soldat hade sparmedel kunde de ge honom specialuppdrag tills han tvingades muta dem för att få permission.
  • Denarius var ett romerskt silfvermynt, från början = 10 kopparass, men gälde nu 16. Legionssoldaterne fingo denna tiden i sold 10 kopparass om dagen. Percennius tillstyrkte dem att fordra denna sold i silfver, efter det gamla myntförhållandet.
  • Gardessoldaterne.
KAP. 18 Hopen sorlade bifall, eggad af olika skäl: med bitterhet visade en del strimmor efter slag, andra sina grå hår, de flesta sina utnötta kläder och nakna kroppar. Slutligen gingo de så långt i ursinnighet, att de tänkte sammanslå de tre legionerna till en enda, Sedan de afstått från detta förslag på grund af afund, emedan hvar och en för sin legion gjorde anspråk på denna heder, välja de en annan utväg: de uppsätta de tre örnarna och kohorternas fanor på samma ställe, hopföra torfvor och upprätta ett tribunal, på det deras vistelseort bättre måtte synas. Under deras arbetsifver kom Blesus dit, bannade, höll dem tillbaka och ropade: »sölen hellre edra händer i mitt blod; att mörda legaten skall mindre vanära eder, än att affalla från imperatorn. Antingen skall jag lefvande bibehålla legionernas trohet eller mördad påskynda deras ånger».  
KAP. 19 Icke dess mindre fortsattes arbetet, och redan hade torfhögen växt dem upp till bröstet, då de omsider, besegrade af hans ståndaktighet, öfvergåfvo företaget. Med stor vältalighet förestälde Blesus »att det icke vore genom uppror och oväsende som soldaternes önskningar borde frambäras till Cesar; att hvarken forntidens krigare af sina fältherrar eller de sjelfva af Augustus fordrat något in oerhördt; att det dessutom vore mindre passande att göra furstens just nu börjande bekymmer ännu mera tryckande. Om det likväl vore deras föresats att under freden söka vinna hvad icke en gång segervinnarne i de borgerliga krigen hade fordrat, hvarföre skulle de emot lydnadens pligt och krigstuktens helgd tänka på våldsamma medel? De borde välja fullmäktige och i hans närvaro gifva dem föreskrifter». — Då ropade alla att »Blesi son, tribunen, skulle utföra denna beskickning och begära för soldaterne afsked efter sexton tjenstår. Det öfriga ville de framställa, när det första vore vunnet». — Efter den unga mannens afresa var det någorlunda lugnt; dock yfdes soldaterne öfver att legatens son skulle föra deras gemensamma talan, ty detta visade nog att de genom tvang hade utverkat, hvad de genom foglighet icke skulle hafva, vunnit.  
KAP. 20 Några maniplar, som före upprorets början blifvit afsända till Nauportum att laga vägar och broar och besörja andra behof, hade emellertid fått kunskap om oroligheterna i lägret. Straxt bröto de upp, plundrade närmaste byar tillika med sjelfva Nauportum, som var ett slags municipalstad, och anföllo med åtlöje och smädelser, ja slutligen med hugg och slag, de centurioner som ville qvarhålla dem. Isynnerhet voro de förbittrade emot lägerprefekten Aufidienus Rufus, hvilken de ryckte af vagnen, belastade med fleras packning och drefvo framför sig, frågande på spe »om han tyckte om så ofantliga bördor, så långa marscher»? Rufus, som länge varit gemen soldat, derefter centurion, slutligen lägerprefekt, ville nämligen upplifva forntidens stränga krigstjenst; grånad under arbete och mödor, var han så mycket obevekligare, som han sjelf uthärdat den.  
KAP. 21 Vid dessas ankomst förnyades upproret; de ströfvade omkring och plundrade nejden. Några, som funnos mest belastade med rof, lät Blesus till skräck för de öfriga afstraffa med prygel och kasta i fängelse. Ty ännu åtlyddes befälhafvaren af centurionerne och alla bättre tänkande bland manskapet. De gripna stretade emot, omfattade de kringståendes knän, påkallade än enskildas namn, än hvar och en den centurion, kohort eller legion till hvilken han hörde, och ropade att »detsamma förestode dem alla». Tillika utösa de smädelser emot befälhafvaren, besvärja, himmel och gudar samt lemna ingenting oförsökt för att väcka hat. medlidande, fruktan och förbittring. Alla rusa till, fängelset uppbrytes, bojorna lossas; äfven rymmare och lifdömda brottslingar upptagas nu i deras gemenskap.  
KAP. 22 Häftigare blef nu stormen, och flera blefvo upprorets ledare. En viss Vibulenus, gemen soldat, blef framför Blesi tribunal upplyftad på de kringståendes skuldror och talade till den upprörda, och på hans förehafvande uppmärksamma hopen. »Åt dessa oskyldiga, sade han, åt dessa olyckliga, hafven I återgifvit ljus och lif; men hvem gifver min broder lifvet och mig min broder tillbaka? honom, som var skickad till eder ifrån den germaniska hären i gemensamnia angelägenheter, har denne sistliden natt mördat genom sina gladiatorer, dem han till soldaternes förderf underhåller och väpnar. Svara, Blesus, hvart du har kastat hans lik? Sjelfva fienderne missunna icke den döde begrafning. När jag med kyssar, med tårar fått mätta min sorg, da må du befalla att döda äfven mig, blott att dessa få begrafva oss, då vi icke blifvit mördade för något brott, utan för vårt nit om legionernas bästa».  
KAP. 23 Verkan af dessa ord förstärktes genom hans gråt och de slag han med händerna gaf sig på bröst och ansigte. Derpå stötte han undan dem på hvilkas axlar han uppehölls, störtade ned, vältrade sig till de kringståendes fötter och uppväckte sådan yrsel och förbittring, att en del af soldaterne fjättrade de gladiatorer som voro i Blesi tjenst, en annan hans öfriga slafvar; andra strömmade ut att söka liket, och om det icke snart blifvit bekant att intet lik var att finna, att slafvarne oaktadt torturen nekade till mordet och att Vibulenus aldrig haft någon broder, så hade legaten varit nära att blifva mördad. Emellertid bortdrefvo de tribunerne och lägerprelekten; de flyendes saker plundrades; äfven dödades centurionen Lucilius, hvilken de på soldatskämt gifvit tillnamnet Ge-hit-en-ann’ (Cedo-alteram), ty när han på en soldats rygg slagit sönder sin käpp, fordrade han vanligen med hög röst en annan och åter en annan. De öfriga gömde sig undan; endast Clemens Julius blef qvarhållen, emedan han för sitt förslagna hufvud ansågs skicklig att framföra soldaternes uppdrag. Ja legionerna sjelfva, den åttonde och den femtonde, voro färdiga att draga svärden mot hvarandra, emedan den förra ville taga lifvet af en centurion med tillnamnet Sirpicus, men den femtonde tog honom i försvar. Den nionde legionens soldater lade sig då emellan med böner, och mot dem som icke brydde sig derom använde de hotelser.  

KAP. 24 Oaktadt sin förbehållsamhet och sin vana att dölja isynnerhet alla obehagliga underrättelser, fann Tiberius sig nu föranläten att ditsända sin son Drusus jemte statens förnämsta män och tvenne pretoriska kohorter, men utan några bestämda föreskrifter: han skulle handla efter omständigheterna. Kohorterna voro mer än vanligt förstärkta med utvaldt manskap. Dertill kom en stor del af det pretoriska rytteriet (hästgardet) och kärnan af de germaner som den tiden hörde till regenens lifvakt. Elius Sejanus1, såsom befälhafvare öfver lifvakten (præfectus prætorio) förordnad till sin fader Strabos embetsbroder och af stort inflytande hos Tiberius, medföljde för att leda ynglingen och framhålla för de öfrigas ögon faror och belöningar. — Då Drusus nalkades, kommo legionerna honom pligtskyldigast till mötes, men icke glada som vanligt eller i glänsande rustningar, utan vanstälda af smuts och med blickar som, ehuru de hycklade bedröfvelse, dock snarare röjde trotsighet.

  1. Här nämns för förste gången denne betydelsefulle man. Mera om honom i fjärde boken (särskilt IV, 1 och följande).
KAP. 25 Så snart han trädt inom förskansningen, besätta de portarna med vakt, och väpnade hopar hålla sig färdiga på vissa platser i lägret; de öfriga ställa sig i en stor skara omkring tribunalet. Drusus träder upp och bjuder tystnad med handen. Så ofta de kasta ögonen på sin myckenhet, uppstår ett larm af hemska rop; åter en blick på Cesar och — de bäfva; nu ett tvetytigt sorl, nu ett vildt skri och plötsligen stillhet; så under skiftande sinnesrörelser förskräcktes de ömsom och förskräckte. Slutligen, då bullret något stillats, uppläser han sin faders skrifvelse, hvaruti förklarades »att de tappra legioner med hvilka han uthärdat så många krig voro ett hufvudsakligt föremål för hans omsorg; så snart hans själ något lugnats efter sorgen, ville han hos fäderne föredraga deras önskningar. Emellertid hade han skickat sin son, för att utan dröjsmål bevilja det som genast kunde gifvas; det öfriga måste förbehållas åt senaten, hvilken det icke vore tillbörligt att betaga dess rätt att utöfva så väl nåd som stränghet.  
KAP. 26 Församlingen svarade att centurionen Clemens fått sig föreskrifvet hvad han skulle andraga. Denne börjar med »om afsked efter sexton år, om belöningar efter slutad krigstjenst; att dagliga solden måtte blifva en denar; veteranerne icke qvarhållas under fanan». När Drusus häröfver åberopade senatens och sin faders godtfinnande, afbrytes han af ett skri: »Hvarför hade han kommit, om hvarken för att öka truppernas sold eller lindra deras mödor, med ett ord, utan fullmakt att bevisa dem någon godhet? Men se, att prygla och döda, det vore alla tillåtet. Så hade fordom Tiberius med Augusti namn plägat gäcka legionernas önskningar: samma konstgrepp hade nu Drusus medfört. Skulle då till dem aldrig komma andra än omyndiga söner? Rätt besynnerligt, att imperatorn hänvisade till senaten endast det som rörde soldaternes fördelar! Samma senat borde då äfven rådfrågas, så ofta bestraffningar eller drabbningar anbefaldes. Eller skulle belöningarna bero af öfverherrar, straffen vara utan uppsigt?  

KAP. 27 Slutligen öfvergifva de tribunalet. Så ofta någon af pretorianerne eller Drusi vänner träffas, hota de med händerna, sökande anledning till träta och början till vapenskifte. Mest förbittrade voro de emot Cnejus Lentulus1, emedan han, öfverträffande de öfriga i ålder och i krigsära, troddes ingifva Drusus mod och sjelf gifva första exemplet af förakt för soldaternes fordringar. Kort derefter, då han bortgick med Cesar och i förutseende af faran ville återvända till vinterlägret, omringa de honom, frågande »hvart han ärnade sig? Till imperatorn eller till senaten? för att äfven der motarbeta legionernas fördelar?» Tillika rusa de emot honom, kasta stenar. Redan sårad af en sten och med döden för ögonen, blef han räddad genom tillopp af den folkhop som hade kommit med Drusus.

  1. Antagligen samme man som i II, 32; III, 68; IV, 29, 44.
KAP. 28 Natten, olycksbådande och hotande med utbrott af missdåd, blef af en tillfällighet lugnad: månen sågs vid klar himmel i en hast fördunklas. Soldaten, okunnig om orsaken, antog detta för en vink om det närvarande och förliknade planetens förmörkelse med sina vedermödor: »äfven deras förehafvande skulle lyckligt aflöpa, om gudinnan återvunne glans och klarhet». Derför larmade de med klang af koppar, med skall af trumpeter och valdthorn; fröjdades eller sörjde, allt efter som han syntes klarare eller dunklare; men sedan uppstigna moln betagit dem hans åsyn, och de trodde honom vara begrafven i mörker, då — såsom sinnen, en gång förskräckta, lätt öfvergå till vantro — utbrista de i jämmerrop, att ändlösa mödor bebådades dem och att gudarne afskydde deras företag». — Drusus, som trodde sig böra nyttja denna sinnesstämning och förvandla till klokhet det som var slumpens verk, befalde en patrullering i tälten. Centurionen Clemens blef tillkallad jemte andra, som genom godt uppförande vunnit mängdens välvilja. Dessa inmänga sig bland vakten, förposterna och dem som bevaka portarna, gifva utsigt till hopp, förstärka fruktan. »Huru länge skola vi hålla imperatorns son fången? Hvad slut skall blifva på dessa tvister? Skola vi svärja Percennius och Vibulenus trohet? Skola Percennius och Vibulenus gifva de tjenande sold, jordegor åt dem som upphört att tjena? Med ett ord: skola de i stället för neroner och druser beherrska det romerska folket? Hellre låtom oss vara de första till ånger, såsom vi varit de sista till att fela. Långsamt vinnes det som gemensamt sökes; enskild gunst kan man genast förtjena, genast erhålla». — Sedan sinnena härigenom blifvit upprörda och fylda med inbördes misstroende, skiljas de unga soldaterne från de gamla, legion från legion. Nu återkommer småningom kärlek till lydnad; de öfvergifva portarna och bära fälttecknen, som vid upprorets början blifvit sammanförda, åter till sina ställen.  
KAP. 29 Med dagens början blef hären sammankallad, då Drusus, ehuru oöfvad talare, med medfödd värdighet bestraffar det förflutna, gillar det närvarande och förklarar »att han af skräck och hotelser icke kunde besegras; om han såge dem böjda till undergifvenhet, om han hörde dem bedja om nåd, — då ville han skrifva till sin fader, att han försonad måtte upptaga legionernas böner». På samma deras anhållan blefvo samme Blesus ånyo samt Lucius Apronius, en romersk riddare af Drusi sällskap, och Justus Catonius, centurion af första ordningen, afsända till Tiberius. Nu uppstod en strid af meningar: några tillstyrkte »att afbida sändebuden och emellertid med vänlighet blidka soldaten»; andra »att använda kraftigare medel; för den stora hopen funnes ingen medelväg; den vore fruktansvärd, om den icke bäfvade; en gång skrämd, föraktades den utan fara. Medan vidskepelsen ännu verkade, borde dertill komma fruktan för fältherren, genom undanrödjande af upprorets stiftare». Drusus var af naturen böjd för stränghet. Han befaller att Vibulenus och Percennius skulle framkallas och dödas. Många berätta att de i fältherrens tält blifvit nedgräfna; andra att kropparne kastades öfver vallen till åskådande.  

KAP. 30 Alla mera framstående fredsstörare blefvo derpå uppsökta. Några, som ströfvade utanför lägret, nedhöggos af centurioner eller soldater af liftrupperna, en del utlemnade maniplarna sjelfva till bevis af sin trohet. — Soldaternes bekymmer hade blifvit ökade af en ovanligt tidig vinter med oafbrutna regnskurar, så våldsamma att de icke kunde gå utom tälten, icke kunde komma tillsammans, knapt bevara fanorna, som bortfördes af stormilar och vattenflöden. Ännu fortfor ock farhågan för himmelens vrede: »det vore icke förgäfves som stjernorna fördunklades, som stormvindar rasade emot gudlösa. Intet annat medel funnes till lindring af det onda, än att de öfvergåfvo det olycksaliga och oskärade lägret och, friade från brottets smitta, återvände en hvar till sitt vinterqvarter». Först gick den åttonde, derefter den femtonde legionen tillbaka. Soldaterne af den nionde hade ropat att »man borde afvakta Tiberii skrifvelse»; men snart, lemnade ensamma genom de andras aftåg, förekommo de frivilligt den hotande nödvändigheten; och som lugnet för det närvarande var temligen stadgadt, reste äfven Drusus tillbaka till Rom, utan att afbida sändebudens återkomst.

Kapitel 31-54 (fortsättningen av år 14 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.