FJERDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75

Innehåll

Tiberii regering, hittills i allmänhet rättvis och lofvärd, urartar mer och mer till tyranni. Hufvudorsaken dertill är hans gunstling Sejanus, chef för pretorianerne. Dennes härkomst och karakter. Hans afsigter på tronen och de medel han till vinnande deraf använder. Han sammandrager de förut spridda pretorianska kohorterna uti ett gemensamt läger i Rom; bemödar sig om deras tillgifvenhet och söker äfven att vinna anhängare i senaten; förför Drusi gemål Livia och förgifver med hennes tillhjelp hennes man. Efter Drusi död föreställer Tiberius för senaten Germanici tvenne söner och anbefaller dem åt dess ynnest och omvårdnad. Sejanus lägger snaror äfven för dem och för deras moder Agrippina, emot hvilken han i hemlighet genom falska beskyllningar förstår att ingifva Tiberius ett oförsonligt hat (kap. l—12). — Tiberius afhör Beskickningar och besvär ifrån åtskilliga städer och provinser. Skådespelarne blifva för oanständigt uppförande fördrifna nr Italien (kap. 13, 14). — Ett af Drusi tvillingbarn dör. Likaledes Lucilius Longus, Tiberii vän, som får efter senatens beslut en praktfull begrafning. Lucilius Capito, furstens ombud i Asien, anklagas och dömes. Ett nytt reglemente göres för Jupiters prest och dennes tjenstebefattning m. m. (kap. 15, 16). —Presterskapets nit för Germanici söner, hvilka de inneslutit i de allmänna förbönerna, upptages illa af Tiberius och verkar afvoghet emot ynglingarne, som underblåses af Sejanus (kap. 17). — Åtskilliga anklagelser och domar i senaten (kap. 18—22). — P. Dolabella slutar ändtligen kriget i Afrika med Tacfarinas genom dennes död, men erhåller icke den hedersbelöning som han derför önskar (kap. 23—26). — Ett uppror af slafvarne, färdigt att utbrista i Italien, qväfves i sin början (kap. 27). — Vibius Serenus, af sin egen son anklagad för majestätsbrott i senaten och dömd. Angifvare uppmuntras genom belöningar (kap. 28—30). — P. Sicilius och Firmius Catus anklagade och dömda (kap. 31). — Försvar för dessa annaler (kap. 32, 33). — Historieskrifvaren Cremutius Cordus anklagad för det han i sina annaler berömt Brutus och Cassius; hans förträffliga försvar och frivilliga död. Hans arbete dömes att brännas, men fortfar att läsas (kap. 34, 35). — Cyzicenerne förlora sin frihet (kap. 36). — Hispanernes begäran att få bygga ett tempel till Tiberii och hans moders dyrkan afslås (kap. 37, 38). — Sejanus begär Drusi enka Livia till maka; men får ett höfligt afslag af Tiberius; oroad häröfver och för att säkrare hafva regenten i sina händer, söker han förmå honom att flytta från Rom (kap. 39 — 41). — Åtskilliga förhandlingar i senaten (kap. 42, 43). — Cn. Lentuli och L. Domitii död (kap. 44). — Pretorn L. Piso mördas i Hispanien af en bonde (kap. 45). — De thraciska bergsboarne göra uppror och kufvas af Poppeus Sabinus, som derför erhåller triumfens äretecken (kap. 46 — 51). — Claudia Pulchra, Agrippinas slägting och vän, anklagas och dömes för brottsligt umgänge med Furnius. Agrippina, som anser detta såsom en förföljelse mot sig sjelf, utbrister i förebråelser emot Tiberius; begär sedan af honom tillåtelse att få gifta sig, men erhåller ej något svar och uppretas ännu mera genom hemliga tillställningar af Sejanus (kap. 52 — 54). — Elfva asiatiska städer tvista om äran att få bygga ett tempel åt Tiberius: Smyrna får företrädet (kap. 55, 56). — Tiberius, som ändtligen stadgat sitt beslut att öfvergifva Rom, begifver sig till Campanien; är uti en grotta nära att omkomma genom hvalfvets instörtande, men räddas med lifsfara af Sejanus, som derigenom än mera stiger i gunst och gör genom hvarjehanda konstgrepp Germanici äldsta son Nero förhatlig hos Tiberius, med föresats att efterhand störta hela hans hus (kap. 57 — 60). — Asinius Agrippa och Q. Haterius afgå med döden (kap. 61). — En amfiteater i Fidene ramlar, hvarigenom flera tusen personer omkomma eller blifva lemmalytta (kap. 62, 63). — En del af Rom, kallad Mons Cælius, förstöres af vådeld (kap. 64, 65). — Qvinctilius Varus, son af Claudia Pulchra, anklagad (kap. 66). Tiberius bosätter sig på ön Capree (kap. 67). - Titius Sabinus, en af Germanici trognaste vänner, blir genom den skändligaste anläggning snärjd och förrådd. Hans sorgliga öde och dess verkan på folkets sinnen (kap. 68 — 70). — Augusti dotterdotter Julia dör på ön Trimerus, der hon 20 år lefvat i landsflykt (kap. 71). — Frisierne göra uppror, hvilket L. Apronius utan framgång söker att qväfva (kap. 72, 73). — Senatens låga smicker och Sejani högmod (kap. 74). — Germanici dotter Agrippina den yngre blir gift med Cn. Domitius (kap. 75).

År 23 e. Kr.
(E. R. b. 776)

KAP. 1 Det året, då Cajus Asinius och Cajus Antistius voro konsuler, var för Tiberius det nionde af lugn styrelse, af huslig sällhet — ty Germanici död räknade han bland lyckliga händelser —; men då började i hast lyckan att uppväcka stormar: han blef sjelf grym eller understödde med sin makt andras grymhet. Första orsaken var Elius Sejanus, befälhafvaren öfver lifvakten. Denna mans inflytande har jag förut nämt: nu vill jag beskrifva hans härkomst, hans karakter och genom hvilken illgerning han gick att rycka till sig envåldsmakten. Han var född i Vulsinii, son af Sejus Strabo, romersk riddare, och hade i sin första ungdom uppvaktat Cajus Cesar, Augusti dotterson, icke utan all misstanka att åt den rika och vällustiga Apicius hafva sålt sig till otukt. Genom hvarjehanda konstgrepp vann han sedermera öfver Tiberius ett sådant välde att denne, för alla andra förbehållsam, för honom allena åsidosatte sin varsamhet och förställning; en verkan, icke så mycket af hans skicklighet — ty han blef ju sjelf genom samma medel störtad — som af gudarnes vrede mot romerska folket, för hvilket hans fall var ett lika stort förderf som hans lycka. Han hade en härdad kropp, en dristig själ; lika skicklig att bemantla sina egna anslag, som att svärta andras; lika krypande som öfvermodig; i det yttre en väl beräknad blygsamhet, i hjertat en gränslös ärelystnad och, för att tillfredsställa denna, stundom slöseri och yppighet, oftare arbetsamhet och noggrannhet: egenskaper icke mindre skadliga, när det är af regeringslystnad som de tillskapas.¹

1. Detta kapitel är peripeti i det dystra, skakande dramat om Tiberius. Den plötsliga vändningen till det onda är ett led i Tacitus komposition.

KAP. 3 Men Cesarernes talrika ätt, en son i mannaålderns styrka, sonsöner redan öfver barnaåren — detta visade målet för Sejani önskningar ännu på afstånd; ty att med våld angripa på en gång så många, var vådligt; svek åter fordrade vissa uppehåll emellan brotten. Han valde dock denna mera dolda väg, och att börja med Drusus, som nyligen hade förtretat honom. Ty Drusus, för stolt att tåla en medtäflare och till lynnet något hetsig, hade vid en tillfällig ordvexling hotat Sejanus med handen och, när denne ville försvara sig, gifvit honom ett slag på munnen. Vid öfvervägande af alla förslag, syntes honom det genaste att vända sig till Livia, Drusi gemål. Hon var Germanici syster, i barndomsåren af mindre behagligt utseende, men sedan utmärkt af skönhet. Under sken af en brinnande kärlek, förledde han henne till otrohet emot sin man, och sedan han vunnit af henne detta första brott — ty en qvinna som förlorat sin ära har ej mera något att afstå — gaf han henne efter hand utsigter att blifva hans maka och dela med honom näringen och — att mörda sin man. Och hon — Augusti systerdotter, Tiberii sonhustru, modern för Drusi barn besmutsade sig och förfader och efterkommande med en älskare från en småstad¹, och detta för att, med uppoffrande af en ärofull och verklig lycka, fika efter en brottslig och osäker! Eudemus, Livias vän och läkare, som under sken af sin tjenstgöring ofta var ensam hos henne, blef deras förtrogne; och Sejanus, för att undgå misstanken hos sin älskarinna, försköt sin hustru Apicata, med hvilken han hade tre barn. Men brottets storhet föranledde farhåga, uppskof, stundom också stridiga beslut.

1. Ehuru ej själv från Rom har Tacitus den vanliga synen på landsortsbor.

KAP. 4 Emellertid anlade Drusus¹, en af Germanici söner, vid årets början den manliga drägten, och allt hvad senaten hade beslutit för hans broder Nero blef då förnyadt. Tiberius höll vid detta tillfälle ett tal, hvaruti han mycket berömde sin son² för hans faderliga ömhet emot sina brorsbarn. Ty ehuru sällsynt det är att makt och endrägt stå tillsamman, syntes dock Drusus för dessa ynglingar hysa godhet, eller åtminstone icke vedervilja. — Den gamla och ofta låtsade afsigten, att göra en resa till provinserna, bragtes derefter åter å bane. Imperatorn anförde såsom orsak »mängden af de soldater som slutat sin tjenstetid, och nödvändigheten att genom utskrifningar göra härarna fulltaliga. Man saknade», sade han, »frivilliga krigare, och om sådana funnos, hade de dock hvarken samma duglighet eller ordentlighet, emedan det mestadels vore uslingar, och landstrykare som frivilligt antogo krigstjenst». Han uppräknade äfven i korthet legionernas antal och hvilka provinser de hade att försvara. Äfven jag tror mig här böra anföra romerska krigsmaktens då varande styrka, de konungar som voro våra bundsförvandter, och huru mycket inskränktare rikets gränser då voro³.

1. Hans död VI, 23.
2. Drusus; för att skilja honom från Drusus, Germanicus son.
3. Än under Trajanus/Hadrianus.

KAP. 5 Italien betäcktes vid båda hafven af tvenne flottor, en vid Misenum, den andra vid Ravenna, och Galliens närmaste kust försvarades af de galerer som Augustus i segern vid Actium hade eröfrat och sedan med stark besättning skickat till Forumjulium (Frejus)¹. Men hufvudstyrkan utgjordes af åtta legioner, förlagda vid Rhen, såsom ett gemensamt beskydd emot germaner och galler. Hispanien, hvars eröfring nyligen var fullbordad, försvarades af tre legioner. Mauretanien hade konung Juba fått såsom en skänk af romerska folket. Det öfriga Afrika skyddades af två legioner, och Egypten af ett lika antal. Fyra legioner tyglade den vida omkrets af länder, som från Syrien sträcker sig ända till floden Eufrat och begränsas af Iberien², Albanien och andra riken, som genom vår storhet skyddas emot främmande makter. Rhemetalces' och Cotys' barn innehade Thracien; två legioner i Pannonien och två i Mesien försvarade Donaustranden, och i Dalmatien låg ett lika antal, som genom landets läge tjenade de förra till ryggvärn och snart kunde uppbådas, om Italien skulle fordra en hastig undsättning. Rom hade likväl dessutom sin egen besättning, tre stadskohorter och nio pretoriska kohorter, till största delen utskrifna i Etrurien och Umbrien, eller från det fordna Latium och Roms äldsta nybyggen. På tjenliga orter i provinserna voro dessutom bundsförvandternes flottor, rytteri och fotfolk förlagda; deras styrka var föga mindre, men kan icke med säkerhet uppgifvas, emedan de efter tidens behof flyttades af och an, stundom ökades till antalet, stundom äfven minskades.

1. Agricola, Tacitus svärfader, föddes där.
2. Hibererna levde söder om Kaukasus och norr om Armenien.

KAP. 6 Jag tror det vara passande att här taga en öfversigt äfven af styrelsens öfriga grenar, och huru de till den tiden blifvit förvaltade, emedan det var detta året som medförde början till en olycklig förändring i Tiberii styrelse. Alla statsärenden och äfven enskildas angelägenheter af större vigt förhandlades i senaten; de mest ansedda af dess medlemmar egde frihet att säga sina tankar, och när de nedsjönko till smicker, var regenten sjelf den som ålade dem tystnad. Vid befordringar till äreställen gjorde han afseende på ädel börd, lysande krigsförtjenster, utmärkta embetsmannakunskaper, så att det allmänt måste erkännas att valet ej kunnat träffa någon värdigare. Konsulatet och preturen bibehöllo sin yttre glans. Äfven de lägre embetsmännen fingo utöfva sin makt, och lagarna, om man undantager den om majestätsbrott, skipades med rättvisa. Utskylder i säd och penningar, och statens öfriga inkomster uppburos genom bolag af romerska riddare. Förvaltningen af sina egna medel uppdrog fursten åt män af bepröfvad redlighet, någon gång, efter ryktet åt okända; en gång antagna, bibehöllos de utan  inskränkning i tid, så att de flesta åldrades i samma tjenstebefattning. Det lägre folket led väl af lifsmedlens dyrhet, men detta var icke regentens fel; fastmer använde han all möjlig kostnad och omsorg att hämma följderna af missväxt och sjöskador. Han förekom med sorgfällighet att icke provinserna måtte betungas med nya  pålagor, eller embetsmännens egennytta och obarmhertighet göra de gamla odrägliga. Inga :kroppsstraff, inga utmätningar af egendom voro tillåtna. Hans egna jordområden i Italien var få, hans slavar hövliga¹, hans hushållning inskränkt till några få frigivna. Om han någon gång hade tvister med enskilda avgjordes de inför rätta.

1. Jfr med vad som sägs om Sejanus portvakter och frigivna i kap. 74.

KAP. 8 Sejanus, som derför trodde sig böra skynda, valde ett gift hvars långsamma verkan kunde få utseende af en tillfällig sjukdom. Detta gafs Drusus genom Lygdus, en snöping, hvilket åtta år derefter blef upptäckt. Under hela hans sjukdomstid infann Tiberius sig i senaten, antingen att han ej befarade något eller att han ville visa sin sinnesstyrka; ja äfven sedan Drusus var afliden och medan han ännu stod obegrafven, instälde han sig der, och då konsulerne, såsom ett tecken till sorgen, funnos sittande på samma bänk som de andra¹, erinrade han dem om deras värdighet och plats; när senaten utbrast i tårar, undföll honom icke en suck, utan med jemn och stadig röst höll han till dem ett uppmuntringstal: »Det skulle — han visste det nog, sade han, — kunna tadlas att han, efter en ännu så ny förlust, kunde visa sig för deras ögon; han visste att sörjande vanligtvis tålde knapt att låta sig tröstas af sina närmaste, knapt åsyn af dagen, och han ville icke anklaga dem för svaghet; men för egen del hade han velat i fäderneslandets armar söka en kraftigare hugsvalelse». Med rörelse talade han »om sin moders höga ålderdom, om sina barnbarn i en ålder utan erfarenhet, om sig sjelf redan i aftagande»; han begärde »att Germanici söner, enda trösten i dessa olyckor, måtte få företräde». Konsulerne gingo ut, och sedan de med vänliga ord uppmuntrat ynglingarne, förde de dem in och stälde dem framför Tiberius. Han fattade deras händer och sade: »Församlade fäder! Dessa faderlösa anförtrodde jag åt deras farbroder och bad honom att, ehuru han sjelf hade barn, hylla och uppfostra dem med lika ömhet som sina egna, och dana dem värdiga sig och gagneliga för efterverlden. Nu, sedan Drusus blifvit oss frånryckt, vänder jag mina böner till eder: jag besvär eder i gudarnes åsyn, i åsyn af fäderneslandet, upptagen, handleden Augusti ättlingar, ättlingar af så lysande förfäder: uppfyllen eder egen, uppfyllen äfven min skyldighet. Nero och Drusus! sen här edra föräldrar. Sådan är eder börd, att eder lycka eller olycka blifver ock statens».

1. Deras vanliga platser var på en tribun.

KAP. 9 Detta afhördes under ymniga tårar, åtföljda af välönskningar: och hade han här slutat sitt tal, skulle han visserligen lemnat sina åhörares sinnen uppfyllda af ömhet och högaktning för honom¹; men när han åter föll in i det hyckleri som så ofta varit ett ämne för åtlöjet², »att han ville återställa friheten och att konsulerne eller någon annan skulle antaga styrelsen,» ingaf han misstroende jemväl för det som var uppriktigt och aktningsvärdt i hans tal. Åt Drusi minne beslötos samma högtidligheter som åt Germanici, med en mängd tillsatser som ett sednare smicker vanligen gör sig ett nöje af att uppfinna. Utmärkt lysande var likfärden genom ståten af ättebilder: ty först Eneas, juliska ättens stamfader och alla albanska konungar samt Roms grundläggare Romulus, derefter den sabinska adeln³, Attus Clausus⁴ och de öfriga claudiernes bilder, sågos der i en lång sträcka.

1. Över att de kejserliga barnens uppfostran uppdrogs åt dem.
2. Själv har Tacitus bara nämnt något härom i I, 12f.
3. Dit ansågs det claudiska huset höra.
4. Attus (Attius) och Clausus och deras familjer skall 505 ha utvandrat från Regillus till Rom. I Bertil Cavallins översättning står det "Attus och Clausus" men det latinska originalet har "Attus Clausus". Cavallin har alltså gjort en felöversättning och missuppfattat Attius Clausus som två olika personer. Han gör dock inte om misstaget i bok XI, 24 (not 2)

KAP. 13 Tiberius, som långt ifrån att åsidosätta ärendenas vård sökte tröst i sysselsättning, följde emellertid med sin uppmärksamhet medborgares rättegångar, bundsförvandters ansökningar. På hans föreställning fattades senatsbeslut, hvarigenom städerna Cibyra i Asien och Egium i Achaja, som mycket lidit af jordbäfning, understöddes genom eftergift af tre års utskylder. Vibius Serenus, prokonsul i Hispania ulterior¹, sakfäld för våldsamheter i embetet, blef för sin vilda karakter förd i landsflykt till ön Amorgus. Carsidius Sacerdos, som anklagades att hafva understödt vår fiende Tacfarinas med spanmål, blef frikänd; så blef äfven Cajus Gracchus, som var angifven för samma brott. Honom hade i hans barndom hans fader Sempronius fört till ön Cercina, såsom sällskap i sin landsflykt. Uppväxt der ibland personer utan fädernesland och bättre uppfostran, hade han sedan genom handel på Afrika och Sicilien, ett yrke ovärdigt hans börd², uppehållit lifvet. Likväl undgick han icke farorna af ett högt stånd; och om icke Elius Lama och Lucius Apronius, som bägge varit höfdingar i Afrika, hade antagit sig den oskyldige, skulle han blifvit ett offer för sin olyckliga ätts glans och det öde som förföljde hans fader.

1. I Bertil Cavallins översättning står det bortre Hispanien och Hispania Baetica i noten.
2. För en senator var all handel tarvlig och förbjuden, men en stor spannmålshandlare torde man inte helt ha föraktat.

KAP. 14 Äfven detta år hade man beskickningar från de grekiska folken; då samierne för Junos, coërne för Esculapii tempel begärde stadfästelse på en gammal fridstadsrätt. Samierne stödde sig på ett beslut af amphictyonerne¹, hvilka i alla mål egde högsta domsrätt på den tid, då grekerne genom de städer som de anlagt i Asien beherrskade denna hafskust. Coërnes anspråk var icke mindre gammalt, och dertill kom en förtjenst som tillhörde sjelfva stället: ty de hade i Esculapii tempel lemnat tillflykt åt romerska medborgare, när dessa, på konung Mithridates' befallning, på alla Asiens öar och i dess städer blefvo mördade². — Efter många och oftast fruktlösa klagomål af pretorerne öfver skådespelarnes³ sjelfsvåld, föredrog ändtligen Tiberius nu detta ämne i senaten: »Många oroligheter förorsakades af dem i det allmänna, mycken osedlighet i enskilda hus. De oskiska farserna⁴, fordom det lägsta pöbelnöje, hade nu kommit till den höjd både af oanständighet och af anseende, att de genom senatens myndighet måste tyglas.» Skådespelarne blefvo derpå fördrifna ur Italien.

1. Amfiktyonerna - egentligen de kringboende. Ursprungligen en sammanslutning av olika grekiska stater för att skydda och vårda ett tempelområde; så småningom politiskt betydande.
2. 80 000 romare skall ha dödats på en enda dag.
3. Bertil Cavallin har skrivit: pantominskådespelarna - jfr I, 54.
4. Fabulae Atallanae (fyra typer: Maccus -dumbom, Bucco - parasit och frossare, Pappus - snål, vidskeplig gubbe, Dossenus - puckelryggig ficktjuv).

1. Germanicus, blott fyra år gammal. Jfr II, 84.
2. Ehuru censorer ej längre fanns torde härmed menas en sådan begravning som en censor, innehavaren av det en gång som högst ansedda romerska ämbetet, skulle ha fått.

KAP. 16 Omkring samma tid framstälde Tiberius behofvet af att välja en Jupiters prest i stället för Servius Maluginensis, och tillika göra en ny författning (för sådana val). Ty efter det gamla bruket föreslogs härtill tre patricier, födda af föräldrar som genom confarreation*)¹ blifvit samman vigda, af hvilka tre en skulle väljas; men nu funnos icke den tillgång som fordom, sedan bruket af confarreation blifvit antingen aflagdt eller endast ibland få bibehållet.» Han anförde flera orsaker till detta: »den förnämsta, låge uti båda könens lättsinnighet; härtill kom sjelfva ceremoniens besvärlighet, som man med flit sökte undvika, och det att den person som erhölle detta prestembete, äfvensom den hvilken blefve en sådan prests maka, undandroges den faderliga myndigheten². Genom ett senatsbeslut eller en lag borde detta afhjelpas, liksom Augustus i åtskilliga delar lämpat forntidens råa författningar efter nutidens behof.« Efter sorgfällig undersökning af religionsstadgarna, blef i anledning häraf beslutadt  att »i stadgan för dialerne ingenting skulle ändras;» men en lag gjordes, i kraft af hvilken »dialens hustru (flaminica dialis) i det som rörde gudstjensten endast skulle bero af sin man, men i allt annat vara underkastad de lagar som för qvinnor voro gemensamma.» Sonen Maluginensis blef faderns efterträdare. Och för att gifva presterskapet mera anseende och tillika lifva dess nit för bestridande af sitt kall, beslöts »åt vestalen Cornelia, som valdes i Scantias ställe, en skänk af två miljoner sestertier, och att Augusta, så ofta hon bivistade skådespelen, skulle taga sin plats ibland vestalerna.»

Kapitel 17-33 (år 24 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.

• Confarreatio, hos romarne det äldsta och högtidligaste sättet att ingå äktenskapsföreningar, som genom de dervid brukliga ceremonier erhöllo en religiös sanktion. Lindfors s. 377.

1. Confarreations-riterna känner vi blott ofullständigt; de var ganska invecklade och passade föga i en tid då skilsmässa var vanlig; confarreattio kunde bara upplösas genom diffareatio, ett lika invecklat förfarande.
2. Patria potestas. Familjefadern, pater familias, hade suverän makt över hela sin familj inkluderande svärdöttrar och barnbarn; han hade t.o.m. ius vitae necisque, rätt till liv och död. Husfadern förlorade sin patria potestas över den son som blev flamen Dialis.