Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA ANNALER

SJETTE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51

Innehåll

Tiberii onaturliga och skändliga utsväfningar i sin enslighet på Capree (kap. 1). — Många anklagelser för majestätsbrott och för vänskap med Sejanus (kap. 2—9). — Stadsprefekten L. Pisos död och karakter; i anledning häraf en digression om detta embetes uppkomst och innehafvare (kap. 10, 11). — Öfverläggning i senaten rörande de sibyllinska böckerna (kap. 12). — Ett uppror nära att utbrista i Rom för lifsmedlens dyrhet (kap. 13). — Flera romerska riddare anklagade och fälda (kap. 14). — Tvenne Germanici döttrar förmälda med Cassius och Vinicius (kap. 15). — Anklagelser emot ockrare, och i anledning deraf vidtagna författningar (kap. 16, 17). — Nya anklagelser för majestätsbrott (kap. 18). — Alla som för förbindelse med Sejanus voro anklagade och fängslade blefvo, efter Tiberii befallning, på en gång mördade (kap. 19). — Cajus Cesar (Caligula) förmäles med Claudia: hans karakter och sluga uppförande mot Tiberius. Tiberii spådom om Galba. Hans förtroende för astrologer. Författarens tanke om deras vetenskap (kap. 20—22). — Drusi och Agrippinas ömkliga död (23—25). — Nervas, Tiberii väns, och andra utmärkta mäns död (kap. 26, 27). — Fogeln Phenix sedd i Egypten; de gamles berättelser om denna underbara fogel (kap. 28). — Nya anklagel­ser och domar (kap. 29, 30). — En beskickning från partherne för att begära en konung. Åtskilliga rörelser och tilldragelser i orienten (kap. 31—37). — Åter anklagelser emot flera ansedda män, samt deras domar och dödssätt (kap. 38—40). — Cliterne, ett cappadociskt folk, uppresa sig emot sin konung och blifva kufyade. Nya rörelser i Orienten (kap. 41—44). — En gruflig eldsvåda i Rom, hvars följder mildras genom Tiberii frikostighet (kap. 45). — Tiberii sista lefnadsår. Han öfverlägger med sig sjelf om valet af efterträdare (kap. 46). — Nya anklagelser och sjelfmord (kap. 47—49). — Tiberii sjukdom, död och karakter (kap. 50, 51).

Konsuler under de sex år som denna bok omfattar voro:

Cnejus Domitius Ahenobarbus. — Marcus Purius Camillus Scribonianus.
Servius Sulpicius Galba — Lucius Cornelius Sulla.
Paullus Fabius. — Lucius Vitellius.
Cajus Cestius Gallus. — Marcus Seryilius Runis.
Qvintus Plautius. — Sextus Papinius.
Cnejus Acerronius. — Cajus Pontius.

År 32 e. Kr.
(E. R. b. 785)

KAP. 1 Cnejus Domitius1 och Camillus Scribonianus hade tillträdt konsulatet, då Tiberius gick öfver sundet, som åtskiljer Capree från Surrentum, och kryssade utmed kusten af Campanien, tvekande om han skulle fara in i staden, eller låtsande som han ville komma, just derför att han beslutit motsatsen. Ofta landsteg han i dess granskap; han besökte äfven sin lustpark vid Tibern, men vände åter tillbaka till klipporna och hafvets enslighet, af blygsel öfver sina illbragder och sina otyglade lastar, af hvilka han till den grad blifvit upptänd, att han i likhet med (Asiens) despoter uppoffrade äfven friboren ungdom åt sina orena nöjen. Det var icke blott skönhet och personliga behag, utan hos några barndomens oskuld, hos andra en ädel börd, som tjenade till retelse för hans begär. Då uppfunnos ock de förut okända namnen af sellarier2 och spintrier3, för att uttrycka liderliga ställen och mångfaldiga slag af utsväfningar. Slafvar, förordnade att uppsöka och anskaffa, använde skänker emot de villiga, hotelser emot de vägrande, och — om en slägting eller fader sökte hindra — våld, rån, allt hvad de sjelfva behagade, liksom emot fångar.

  1. Jfr IV, 75.
  2. Sella = stol.
  3. Ord av grekiskt ursprung, σφιγκτηρ, boja, band, σφιγκτηs används som namn på homosexuell pederast. Jfr Suetonius: Tiberius 43.

KAP. 2 I Rom börjades emellertid detta år — liksom hade Livias brott då först blifvit upptäckta och icke äfven längesedan straffade — med grymma senatsbeslut äfven emot hennes bildstoder och hennes minne; och Sejani egendom togs ifrån allmänna skattkammaren, för att läggas till regentens enskilda (fiscus), liksom detta varit af någon vigt. Sådana saker var det som Scipioner och Silaner och Cassier, i nästan samma eller föga förändrade uttryck, med mycken allvarlighet yrkade; då Togonius Gallus, för att göra sin obetydlighet bemärkt ibland så stora namn, oförmodadt framkom med ett förslag som väckte uppmärksamhet för dess löjlighet. Han bad nämligen »att fursten ville utvälja ett visst antal senatorer, bland hvilka tjugu, uttagna genom lottning och väpnade med svärd, skulle försvara hans lif, så ofta som han begåfve sig till rådsalen.» Anledningen var att han satt tro till ett bref1, hvaruti Tiberius begärt »en af konsulerne till beskydd, för att med trygghet kunna färdas ifrån Capree till Rom.» Tiberius, som var van att blanda skämt med allvar, tackade emellertid fäderne för deras välmening, »men hvilka skulle kunna förbigås? hvilka väljas? Månne alltid de samma, eller då och då andra? Unga senatorer eller sådana som beklädt äreställen? Embetsmän, eller de som icke voro det? Och vidare — huru skulle det se ut att vid tröskeln af rådsalen gripa till svärd? Han ansåge för öfrigt sitt lif af föga värde, om det med vapen behöfde skyddas.» Så vederlade han Togonius med skonsamhet i uttryck och yrkade ingenting vidare än förslagets nedläggande.

  1. Det "verbosa et grandis epistula", där Sejanus fick sin dom.

KAP. 3 Men emot Junius Gallio, som hade föreslagit »att soldaterne af lifvakten, efter fullbordad tjenstetid, skulle erhålla rättighet till plats på de fjorton bänkarna*), utfor han i häftiga förebråelser. Han frågade, liksom han haft honom för ögonen, »hvad han hade att skaffa med soldaterne, hvilka endast af imperatorn ägde att emottaga befallningar och af imperatorn allena erhålla belöningar? Förmodligen hade han gjort en upptäckt som undfallit Augusti vishet? eller vore det icke snarare split och uppror som åsyftades af en Sejani lifknekt, då han med ett sken af ära ville förleda dessa obildade menniskor till kränkning af krigstukten?» — Detta var den lön som Gallio uppbar för sitt öfverlagda smicker: han bortdrefs genast ur senaten, sedermera från Italien; men då det anmärktes emot honom att han på Lesbos, den ryktbara och angenäma ön, som han valt till hemvist, skulle finna landsförvisningen ganska dräglig, blef han återhämtad till Rom och satt under bevakning hos embetsmän. Genom samma bref krossade Tiberius, till fädernes stora glädje, den fordna pretorn Sextius Paconianus, en tilltagsen och elak menniska, som sökte, utspana allas hemligheter och af Sejanus varit vald att anlägga försåt för Cajus Cesar. Då detta nu yppades, utbrast det långt förut fattade hatet, och hans dödsdom hade varit afgjord, om han icke förklarat sig färdig att göra en angifvelse1.

  • Som på teatern voro bestämda åt romerska ridderskapet; d. v. s. att pretorianerne vid afskedstagandet skulle urhålla ridderlig värdighet.
  1. Detta hjälpte inte: Sextius avrättades i fängelset, jfr kap. 39.

KAP. 4 Men när han uppträdde (såsom angifvare) emot Latinius Latiaris, då gafs ett det angenämaste skådespel: en anklagare och en anklagad, bägge lika förhatliga. Latiaris hade, såsom jag berättat,*) fordom varit hufvudman i försåtet emot Titius Sabinus och var nu den förste som straffet träffade. Medan detta förehades, angrep Haterius Agrippa det förra årets konsuler. »Hvarför (sade han) voro de nu så tysta, efter den anklagelse hvarmed de förut hotat hvarandra?**) Fruktan och medvetande af brottslighet kunde väl emellan dem gälla såsom förlikning, men fäderne borde icke förtiga hvad de hört.» Regulus svarade »att hämdens tid ännu icke var försutten, och under furstens ögon skulle han utkräfva den.» Trio genmälde »att man gjorde bättre att förgäta en misshällighet emellan embetsbröder och utlåtelser dem de under hettan möjligen kunnat fälla.» Då Agrippa icke gaf efter, besvor konsularen Sanqvinius Maximus senaten »att icke genom hopletade bitterheter ännu mer öka regentens bekymmer; han sjelf ägde nog makt att förordna de medel som borde vidtagas.» Så vans räddning för Regulus, och för Trio uppskof i hans undergång1. Haterius ådrog sig ett större hat, emedan han, förslappad af sömn eller liderligt nattvak, och genom sin oduglighet sjelf utan fruktan äfven för den grymmaste regent, beredde, under svalg och otukt, utmärkta medborgares undergång.

  1. Trio dog tre år senare. Jfr kap. 38.
KAP. 5 Ordningen kom dernäst till Cotta Messalinus, emot hvilken, såsom uppfinnare af de grymmaste förslag och derför från längre tid tillbaka hatad, vid första gifna tillfälle många beskyllningar anfördes, såsom att han sagt: »det Cajus Cesar befläckade sig genom omanliga utsväfningar;*) att då han på Augustas födelsedag spisade bland presterne, hade han kallat den måltiden »en begrafningsmåltid;» att han, beklagande sig öfver Marci Lepidi och Lucii Arruntii inflytande, med hvilka han låg i rättegång om penningar, hade tillagt: »dem skall väl senaten, men mig min lilla Tiberius försvara.» Dessa beskyllningar, som anfördes utaf medborgare af den högsta rang, kunde icke alla bevisas,**) och då de enständigt fortforo, vädjade han till fursten. Snart kom också från honom ett bref, som liknade en försvarsskrift. Han omtalade deruti »början af sin vänskapsförbindelse med Cotta,» uppräknade »hans ofta bevista tjenster» och bad »att illvilligt vrängda uttryck och oskyldigt sällskapsglam icke måtte tydas till brott.»
  • Eller efter ett annat läsningssätt: "att han gifvit Cajus Cesar namn af Caja, liksom dennes kön varit tvetydigt".
  • Rätta läsningssättet är osäkert. Ett annat, som många antagit, ger en motsatt mening.

KAP. 6 Märkvärdig förekom inledningen till detta Tiberii bref. Han började nämligen med följande ord: »Hvad jag skall skrifva till eder, senatorer, eller huru jag skall skrifva eller hvad jag alldeles icke skall skrifva vid detta tillfälle: om jag det vet, må gudar och gudinnor döma mig till ännu grufligare qval än dem, under hvilka jag dagligen känner mig förgås!» Så hade hans våldsgerningar och skändligheter blifvit äfven honom sjelf till ett plågoris! Det var då icke utan grund som den visaste bland menniskor1 plägade försäkra att, om tyranners hjertan öppnades, skulle man se dem betäckta af sårnader och styng; ty såsom kroppen af slag, så sönderslites ock själen af grymhet, otyglade lustar och brottsliga anslag. Så kunde icke högheten, icke ensligheten skydda Tiberius, att icke han sjelf måste yppa qvalen i sitt bröst, och de straff han utstod.

  1. Sokrates. Jfr Platon: Gorgias 524 E och Staten IX, 579 D.

KAP. 7 Då det i samma bref blifvit senaten öfverlåtet att döma öfver senatorn Cecilianus, som hade anfört de flesta beskyllningarna mot Cotta, pröfvades skäligt att fälla honom till samma straff som Lucii Arruntii anklagare, Aruseius och Sanqvinius. En utmärktare ära hade aldrig vederfarits Cotta, hvilken, af ädel börd — det är sant — men utarmad genom utsväfningar och vanfrejdad genom laster, blef medelst värdigheten af denna upprättelse likstäld med Arruntius, en man af de vördnadsvärdaste egenskaper. Qvintus Serveus och Minucius Thermus blefvo derefter instälda. Serveus hade beklädt preturen och fordom hört till Germanici sällskapskrets; Minucius var af ridderligt stånd; bägge hade ägt Sejani vänskap utan att missbruka den, och väckte derför ett större medlidande. Tiberius deremot utfor emot dem, såsom de utmärktaste förrädare, och uppmanade Cajus Cestius fadern, att för senaten uppgifva hvad han hos honom skriftligen anmält. Cestius åtog sig således anklagelsen. Det var dessa tiders största olycka, att de yppersta af senatens ledamöter nedsänkte sig ända till de föraktligaste angifvelser, en del uppenbarligen, många i löndom; ingen skilnad mellan oskylda och anhöriga, mellan vänner och okända, mellan det som nyligen timat och det som tiden längesedan insvept i mörker. Hvad man talat på forum, hvad man talat vid en måltid, öfver hvad ämne det måtte vara — allt blef angifvet, då hvar och en äflades att förekomma den andra och finna någon den han kunde anklaga, en del för egen räddning, de flesta liksom anstuckna af en smittsam sjukdom. Minucius och Serveus sakfäldes och förenade sig med angifvarne1. De drogo med sig i fallet Julius Africanus från Santoni, en stad i Gallien,*) och Sejus Qvadratus, hvars härkomst jag icke kunnat upptäcka. Jag vet väl att mångas anklagelser och straff blifvit af de flesta författare förbigångna, emedan de uttröttats af deras mängd eller fruktat att det, som de sjelfva funnit så enformigt och tråkigt, skulle väcka en lika ledsnad hos deras läsare. Jag deremot har funnit flera händelser värda att kännas, ehuru de af andra blifvit förtegade.

  1. Detta var tillåtet enligt Pompejus lex de ambitu.
  • Nu Saintonge.

KAP. 8 Sådan är händelsen med Marcus Terentius, en romersk riddare, hvilken, på en tid då alla andra hycklande förnekade sin vänskap med Sejanus, hade mod att erkänna sin, för hvilken han var anklagad, då han på följande sätt talade inför senaten: »I min ställning vore det måhända rådligare att förneka anklagelsen än att erkänna den. Men ehvad följden må blifva, skall jag tillstå att jag varit Sejani vän, än mer — att jag eftersträfvat denna vänskap, att jag gladde mig, sedan jag vunnit den. Jag hade sett honom förordnad till sin faders biträde i befälet öfver lifvakten; jag såg honom sedan förena i sin person den borgerliga styrelsen och den militäriska. Hans fränder och anhöriga upphöjdes till äreställen: i den mån man ägde Sejani förtroende kunde man hoppas furstens ynnest: deremot de som ådragit sig hans fiendskap, de hade att kämpa mot fruktan och förföljelser. Jag anför ingen såsom exempel: med fara blott för mig skall jag försvara oss alla som icke deltagit i hans sista anslag. Det var icke Sejanus från Vulsinii som var föremålet för vår vördnad: nej — det var en  medlem af claudiska och juliska husen, i hvilka han genom svågerskap hade inträdt; det var din måg, Cesar, din medkonsul, den man som företrädde ditt ställe i staten. Det tillhör icke oss att bedöma den som du vill upphöja öfver andra, icke heller de skäl för hvilka han upphöjes.    Dig hafva gudarne gifvit högsta domsrätt i allt: oss lemnades endast äran att lyda. Vi se dessutom blott det som är för våra ögon, hvilken det är som af dig beklädes med rikedomar, med äreställen, hvilken äger största förmågan att gagna eller skada, och att Sejanus hade detta, lärer ingen bestrida. Att vilja utforska furstens hemliga tankar och afsigter, dem han kanske söker att förborga, är olofligt, vådligt och med allt bemödande — fruktlöst.    Senatorer! tänken icke på Sejani sista dag, utan  på de sista sexton  åren: då äfven en Satrius1 och en Pomponius njöto vår vördnad: då att blifva känd äfven af hans frigifna och portvaktare ansågs för en ära. — Men hvad? Skall då detta försvar gälla utan åtskilnad och för alla? Nej — må det inskränkas inom billiga gränser. Må stämplingar emot staten, må mordiska anslag emot imperatorn blifva straffade: hvad vänskap och höflighetsbevis beträffar, må en och samma utgång tjena både dig, Cesar, och oss andra till undskyllan.

  1. Jfr IV, 34.
KAP. 9 Styrkan af hans tal och att en man blifvit funnen som vågade uttala, hvad alla i hjertat tänkte, hade den stora verkan att hans anklagare för detta, jemte andra äldre förbrytelser, straffades med landsflykt eller död. Derpå följde ett nytt bref ifrån Tiberius emot förre pretorn Sextus Vestilius, hvilken, såsom mycket älskad af hans broder Drusus, han sjelf hade upptagit bland sina umgängesvänner. Orsaken till Vestilii onåd var, att han antingen hade skrifvit eller på en falsk angifvelse troddes hafva skrifvit något emot Cajus Cesars utsväfningar. Förvisad för detta ur furstens sällskap och sedan han med åldrig hand försökt ett mordvapen, förbund han ådrorna, anhöll genom en böneskrift om nåd, erhöll ett omildt svar och öppnade dem åter. Derefter blefvo Annius Pollio, Appius Silanus, samt Mamercus Scaurus och Calvisius Sabinus på en gång instämda för majestätsbrott; äfven Vinicianus delade sin fader Pollios öde: män lysande genom sin börd, några också af de högsta värdigheter. Hela senaten bäfvade, ty hvilken var vill fri från all förbindelse af skyldskap eller vänskap med så många utmärkta män? Men Celsus, tribun för en stadskohort och då bland angifvarne, räddade Appius och Calvisius ur faran, och Tiberius uppsköt Pollios, Viniciani och Scauri sak, för att sjelf undersöka den med senaten; dock framkastade han emot Scaurus i sitt bref några olycksbådande uttryck.  

KAP. 10 Icke en gång fruntimmer voro skyddade från förföljelse. Kunde man icke påbörda dem afsigter att inkräkta styrelsen, så fann man brott i deras tårar. Så blef den gamla Vitia, Fufii Gemini moder, dödad, för det hon begråtit sin sons olycksöde. Så gick det till hos senaten. Icke annorlunda hos fursten: der fördes till döden Vescularius Atticus och Julius Marinus, tvenne af hans äldsta vänner, som hade följt honom till Rhodus och på Capree  aldrig vikit från hans sida. Vescularius hade varit underhandlare i anläggningarna mot Libo*): genom Marini medverkan hade Sejanus störtat Curtius Atticus. Så mycket större blef glädjen öfver att rådgifvarnes efterdömen fallit tillbaka på dem sjelfva. Vid samma tid slutade öfverpresten Lucius Piso genom en naturlig död sina dagar, hvilket i ett så lysande stånd var en sällsamhet. Aldrig hade han sjelf uppgifvit något slafviskt förslag, alltid visligen mildrat andras, då nödvändigheten var honom öfvermäktig. Jag har nämt1 att hans fader varit censor: han upphann en ålder af åttio år; i Thracien hade han förvärfvat triumfprydnaden. Men hans utmärktaste ära kom deraf, att han såsom ståthållare i Rom med sällsynta lampor kort förut handhaft ett befäl, som blifvit beständigt och var så mycket mera tryckande, som man ännu var ovan vid dess åtlydnad.

  1. I ett förlorat parti.
KAP. 11 Ty fordom, på det staden, under konungarnes och sedermera under konsulernes frånvaro, icke måtte lemnas utan styrelse, valdes för tillfället en sådan embetsman, att under tiden skipa rätt och afhjelpa oförutsedda  behof. Det berättas till exempel att af Romulus hade Denter Romulius, af Tullus Hostilius Numa Marcius, och af Tarquinius Superbus Spurius Lucretius blifvit dertill förordnade. Sedan gjorde konsulerna en sådan utnämning, och en skugga deraf är ännu öfrig, då för den latinska högtiden någon tillsättes att bestrida det konsulariska embetet. Men under de borgerliga krigen uppdrog Augustus åt Cilnius Mecenas, en romersk riddare, hela styrelsen i Rom och Italien. Sedermera, då han blifvit ensam beherrskare af staten, föranläts han af folkets myckenhet och senfärdigheten af lagarnas åtgärd att välja någon bland konsularerne, för att tygla slafvarne och sådana medborgare som af öfverdåd störa lugnet, såframt de icke af fruktan för makten hållas tillbaka. Messala Corvinus var den förste som erhöll detta embete, men lemnade det efter några dagar, såsom oförmögen att det bestrida. Statilius Taurus intog hans rum och fylde det, oaktadt sin höga ålder, förträffligt. Piso innehade det efter honom i tjugu år med lika bifall, och blef nu enligt senatens beslut hedrad med offentlig likbegängelse.  

KAP. 12 I senaten gjordes derefter föredragning af menighetstribunen Qvintilianus, angående en sibyllinsk bok1 hvilken Caninius Gallus, en af femtonmännen*), hade begärt att få antagen bland samma profetissas öfriga arbeten, och deröfver äskat ett senatsbeslut. När detta genom omröstning var fattadt, ankom en skrifvelse från Tiberius, hvaruti han, jemte en lindrig föreställning till tribunen, såsom för sin ungdom okunnig om forntidens bruk, skarpt förebrådde Gallus »att han, som ägde en mångårig kännedom af religionens plägseder, utan säkerhet om författaren, utan att hafva inhämtat embetets utlåtande, utan att boken, såsom vanligt, blifvit af föreståndarne läst och pröfvad, hade i en föga talrik senatsförsamling utverkat dess antagande.» Han erinrade tillika »att, emedan många dikter utspriddes under detta berömda namn, hade Augustus stadgat att de alla inom en viss dag skulle aflemnas till stadspretorn, och ingen enskild person äga tillstånd att behålla dem.» Detsamma hade äfven i äldre tider blifvit beslutadt, då, efter Capitolii brand under bundsförvandtskriget2, Sibyllas spådomar — antingen det varit en eller flera qvinnor af detta namn — hopsöktes på Samos, i Ilium, i Erythre, ja äfven i Afrika, på Sicilien och uti Italiens nybyggen, med uppdrag till presterne att, så vidt det stod i mensklig förmåga, urskilja de äkta. I följd häraf blef också nu den omtalta boken underkastad femtonmännens pröfning.

  1. De gamla sibyllinska böckerna förstördes genom brand år 83 f.Kr., och nya fick göras.
  2. Bundsförvantskriget varade 91-88 men händelsen ägde rum år 83. Bertil Cavallin har i sin översättning korrigerat detta genom att istället skriva "inbördeskriget" med följande not:
    Striderna mellan Marius och Sulla år 83 f.Kr. Många utgivare anser orden vara interpolerade.
  • Quindecim viri sacrormn, de prester, nu till antalet femton, som hade vård om de sibyllinska böckerna.
KAP. 13 Under samma konsulat hade lifsmedlens dyrhet nästan åstadkommit ett uppror. Under flera dagar hördes på teatern många fordringar, yttrade med större sjelfsvåld, än man vanligen tillät sig emot regenten. Uppbragt häröfver, förebrådde han konsulerne och senaten, »derföre att de icke med sin embetsmyndighet hållit folket i ordning;» och nämde tillika »från hvilka provinser och i huru mycket större ymnighet än Augustus han besörjde tillförsel af spanmål.» Ett senatsbeslut i forntidens stränga uttryck uppsattes derför till menighetens näpsande, och ej mindre skarp var den kungörelse som konsulerne utfärdade. Hans egen tystnad ansågs icke, såsom han väntat, för ett bevis af medborgerlighet, utan för högmod.  

KAP. 14 Vid slutet af året blefvo Geminius, Celsus och Pompejus, romerska riddare, sakfälda för delaktighet i (Sejani) sammangaddning. Bland dessa hade Geminius blott genom bortslösande af sin förmögenhet och genom ett vekligt lefnadssätt, alldeles icke för allvarsammare saker, varit förbunden med Sejanus. Julius Celsus, som var tribun, strypte sig sjelf i fängelset, då han med styrka tilldrog kedjan, som han lossat och lindat omkring halsen. Rubrius Fabatus stäldes vid samma tid under bevakning, emedan det föregafs att han af misströstan om romerska staten gick att söka medlidande hos partherne. Det är visst att, då han ertappades vid Siciliens sund och återfördes af en centurion, anförde han inga sannolika skäl till en så lång resa. Han fick dock behålla lifvet, mera af glömska än af mildhet.

Kapitel 15-27 (år 33 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.