Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA ANNALER

FJORTONDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65

År 60 e. Kr.
(E. R. b. 813)

KAP. 20 Då Nero för fjerde gången och Cornelius Cossus1 voro konsuler, inrättades i Rom täflingslekar för hvart femte år, i likhet med grekernes spel, under olika omdömen af allmänheten, såsom vanligt är med allt som är nytt. Ty några berättade att redan Cnejus Pompejus blifvit tadlad af äldre män, derför att »han uppfört en varaktig teaterbyggnad2.» Ty förut hade spelen vanligen gifvits framför i hast uppförda bänkrader och på en för tillfället uppbygd skådebana; eller om man gick längre tillbaka, hade folket fått stående se på, för att icke, om det fick sitta på teatern, sysslolöst förnöta hela dagen derstädes. Man kunde åtminstone bibehålla det häfdvunna sättet för skådespelen, så ofta pretorerne gåfvo dem, då ju ingen medborgare hade den minsta förbindelse att uppträda som täflande. Men fädernes seder, som småningom råkat i glömska, förstördes i grund genom att draga in lösaktighet, så att man i staden hade för ögonen allt hvad som på något ställe var egnadt att förföras och förföra: ungdomen urartade genom utifrån hämtade sysselsättningar — genom att egna sig åt kroppsöfningar, i vekligt lefnadssätt och onaturliga lustar —, hvaruti fursten och senaten föregingo med exempel, i det de icke blott gifvit lasterna full frihet, utan med tvångsmedel drefvo högt uppsatta romare att, under sken af talare- och skaldekonst, förnedra sig genom offentligt uppträdande. Hvad återstod väl nu annat, än att de klädde af sig, anlade stridshandskar och, i stället för krigstjenst och vapen, öfvade sig i dylika strider? Eller skulle rättrådighet tillväxa*), och riddarnes dekurier bättre fylla sitt ädla domarekall, om de såsom kännare åhört qvinliga toner och ljuflig musik. Äfven nätterna egnades åt lasten, att ingen tid skulle finnas öfrig för dygden, utan hvarje usling kunde, i en blandad krets, om natten djerft tillfredsställa alla de lustar han under dagen närt inom sig.»
  1. Antagligen son till konsuln år 25 (IV, 34) och far till den vestal som nämns XV, 22.
  2. 55 f.Kr.
  • Efter läsarten: "augeri".

KAP. 21 Men flertalet fann behag just i den obundna friheten; n dock bemantlade man saken med ett vackert namn: »Äfven förfäderne hade icke varit fiender till nöjet af skådespel, efter dåtidens förhållande; och derför hade de från tuscerne hämtat skådespelare, från thurierne1 kappkörningen. Efter Achajas och Asiens intagande hade spelen gifvits med mera sorgfällighet. Men likväl hade ingen romare af ädel börd förnedrat sig till skådespelareyrket under tvåhundra2 år efter Mummii triumf, hvilken varit den förste som i hufvudstaden gifvit sådana slags skådespel. Men det hade äfven varit till befordrande af sparsamhet, som man hellre anvisat skådespelet ett stadigvarande tillhåll, än att för hvarje år och med stor kostnad låta uppbygga ett sådant, och sedan nedrifva det. Embetsmännen behöfde följaktligen icke uttömma sina enskilda tillgångar, ej heller folket hafva anledning att af dem fordra grekiska täflingslekar, när staten bestrede omkostnaderna derför. Talarnes och skaldernes segerpriser skulle egga begåfvade andar, och för ingen domare vore det förnedrande att låna sitt öra åt ädla idrotter och tillåtna nöjen. Åt glädjen snarare än åt lättfärdighet egnades på hela fem års tid några få nätter, under hvilka den starka belysningen gjorde att intet otillåtet kunde gömma sig undan.» Utan någon anmärkningsvärd förargelse gick verkligen också detta skådespel till ända. Icke ens i ringaste mån upplågade folkets sympatier, då pantominerne, ehuru återskänkta åt scenen, icke fingo deltaga i de heliga täflingslekarne. Ingen tog första priset i vältalighet, men det tillkännagafs att »kejsaren var segervinnare.» Den grekiska drägten, hvaruti många under de dagarna uppträdt, kom då snart åter ur bruk.

  1. Thurierna - enligt Livius (1, 35) kom hästsporten från etruskerna innan Thurii grundades. Sybaris, föregångare till Thurii, sades ha haft kapplöpningar med 5 000 hästar.
  2. Tvåhundra - rätteligen tvåhundrafem.

KAP. 22 Emellertid visade sig äfven en komet; om en sådan har folket den tron att den bebådar ombyte i regeringen. Derför började man, liksom Nero redan varit afsatt, att spörja hvem som skulle väljas. I folkets mun var som oftast Rubellius Plautus1, hvilken på mödernet ledde sin ädla börd från juliska slägten. Sjelf följde han fädernes grundsatser, bar allvarsam drägt, lefde enkelt och tillbakadraget, men ju mera ängsligt han sökte att blifva obemärkt, dess mera utgjorde han det allmänna talämnet. Detta blef ännu mer fallet genom den lika fåvitska tolkningen om betydelsen af en blixt. Ty då Nero spisade middag vid simbruinska sjön, på en landtgård som kallas Sublaqveum, träffades maten af blixten och bordet söndersplittrades, och som detta hade skett just inom tiburternes land, hvarifrån Plautus på fädernesidan härstammade, trodde man att han vore den som genom gudarnes vink antyddes. Han hyllades redan af många, hvilka hafva en häftig, men oftast bedräglig åtrå att i förtid omfatta det nya och osäkra. Det var i förskräckelsen häröfver Nero skref ett bref till Plautus, med uppmaning »att tänka på hufvudstadens lugn och draga sig undan dem som utspridde onda rykten. Han hade i Asien fädernegods, der han i trygghet och ostörd ro kunde njuta sina bästa år.» Dit begaf han sig då med sin maka Antistia och några vänner. — Under samma dagar ådrog sig Nero genom sina ohejdade utsväfningar dåligt rykte och äfven fara, emedan han simmande gifvit sig ut i det till staden inledda marciska vattnet. Man trodde att han genom badet orenat det heliga dricksvattnet och brutit ställets helgd. Äfven gaf hans derpå följande sjukdom stöd för tron på gudarnes vrede.

  1. Jfr XIII, 19.
KAP. 23 1Efter Artaxatas förstöring ansåg Corbulo sig böra begagna den nyss injagade skräcken till att intaga Tigranocerta, genom hvars tillintetgörande han skulle öka fiendernes fruktan, eller genom skonsamhet vinna rykte för ädelmod. Han tågar dit, men för att icke förtaga hoppet om fredlig uppgörelse håller han hären från allt öfvervåld, men förfar dock med oförminskad försigtighet, väl vetande att folket var ostadigt och lika senfärdigt till vågstycken, som vid gifvet tillfälle trolöst. Barbarerne handlade hvar och en efter sitt lynne: somliga togo sin tillflykt till böner, andra öfvergåfvo byarna och drogo sig undan till otillgängliga ställen; några gömde sig och sin dyrbaraste egendom i hålor. Den romerska fältherren använde derför olika medel — mildhet mot de bönfallande, snabbhet mot dem som flytt undan, stränghet mot dem som besatt smyghålen; in- och utgångarna till hålorna fylde, han med ris och qvistar och tände sedan eld derpå. Äfven marderne angrepo honom, då han tågade förbi deras land, vana som de voro vid röfvartåg och skyddade mot hans anfall af sina berg. Corbulo skickade öfver dem ibererne*), ödelade landet och utkräfde i utländningarnes blod straff för deras fiendtliga tilltag.
  1. Fortsättning från XIII, 19.
  • Om dessa se 12 b. 44 k.
KAP. 24 Ehuru han sjelf och krigshären icke lidit några förluster i striden, voro de likväl medtagna af brist och mödor, och tvungna att genom köttet af boskap värja sig mot hungern*)1. Dertill kommo vattenbrist, en glödhet sommar och långa marscher, som endast genom anförarens ihärdighet kändes mildare, hvilken tåligt fördrog samma och ännu större besvärligheter än den simpla soldaten. Sedan kom man till odlade trakter, sädesfälten afmejades, och af två fästen dit armenierne tagit sin tillflykt, intogs det ena med storm. De som tillbakaslagit första anfallet kufvades genom belägring. Då han derifrån öfvergick till tauraniternes land, undgick han en oförutsedd fara, Ty icke långt från hans tält påträffades en barbar af högt stånd med svärdet i hand, och genom tortyr förmåddes han uppgifva planen för försåtet, sig sjelf såsom uppfinnare och sina medhjelpare, hvarpå de blefvo öfverbevisade och straffade, hvilka under sken af vänskap stämplade försåt. Icke långt derefter skickades sändebud till Tigranocerta, hvilka inberättade att »staden stod öppen och att invånarne afvaktade hans befallningar.» Tillika öfverlemnade de som gästskänk en gyllene krona. Under hyllning af folket mottog han den, och ingen skada vederfors staden, på det invånarne, hvilka ingenting lidit, dess villigare skulle fortfara i sin underdånighet.
  • Romarne åto annars kött endast vid offren.
  1. För en romersk soldat var mjöl och produkter därav viktigast. Jfr Caesar: De bello Gallico 7, 17. 3.
KAP. 25 Men borgen Legerda, som hölls besatt af beslutsamt manskap, blef icke utan strid eröfrad. Ty de hade både framför murarna försökt att göra motstånd, och då de blifvit jagade inom förskansningarna, läto de sig först betvingas af en jordvall och de inbrytande soldaterne. Detta, lyckades så mycket lättare som partherne voro sysselsatta med kriget mot hyrcanerne. Hyrcanerne hade skickat till romerska fursten för att anhålla om förbund, och talade skrytsamt »om det afbräck de gjorde Vologeses, hvilket kunde tjena till underpant på deras vänskap.» På återvägen gaf Corbulo dem skyddsvakt, på det de efter öfvergången öfver Eufrat icke skulle kringrännas af fiendens vaktposter, och förde dem ned till stranden af röda hafvet. Undvikande parthernes område, återkommo de derifrån till sin hemort.  

KAP. 26 Genom att skicka sin underbefälhafvare Verulanus förut med hjelptrupperna och sjelf låta legionerna snabbt framrycka, tvang han äfven Tiridates*), som genom Medien infallit i de yttersta delarna af Armenien, att aftåga långt bort och uppgifva allt hopp om framgång i kriget. Sedan han med eld och svärd farit fram bland dem som han visste vara afvogt sinnade, var han den verkliga innehafvaren af Armenien ända till Tigranes' ankomst, hvilken af Nero var utsedd till herrskare; han var af cappadocisk adel och konung Archelai dotterson, men emedan han länge som gisslan vistats i hufvudstaden, ända till slafviskhet underdånig. Han blef icke heller enhälligt antagen, ty ännu lefde hos många tillgifvenheten för arsaciderne. Men de flesta hatade parthernes öfvermod och önskade hellre en af romarne tillsatt konung. Han fick till skyddsvakt ett tusen legionssoldater, tre bundsförvandtskohorter och två rytteriafdelningar, för att så mycket lättare kunna försvara sitt nya rike. Delar af Armenien blefvo, allt efter närbelägenheten, öfverlemnade åt Pharasmanes, Polemo, Aristobulus och Antiochus. Corbulo aftågade till Syrien, som genom underbefälhafvaren Ummidii död var ledigt och nu öfverlemnades åt honom1.

  1. Då Ummidius efterträdare Antejus hölls kvar i Rom. Jfr XIII, 22.
KAP. 27 Laodicea1, en af Asiens förnämsta städer, blef samma år förstördt genom ett jordskalf, men utan någon hjelp från oss hämtade det sig åter genom egna medel. Men i Italien erhöll den gamla staden Puteoli af Nero lagar och namn af koloni. De veteraner som voro bestämda för Tarent och Antium afhjelpte dock icke folkbristen på dessa ställen, emedan de flesta spridde sig till de provinser der de gjort krigstjenst; icke vana att ingå äktenskap och uppfostra barn, lemnade de efter sig tomma hus utan arfvingar. Ty nu utfördes icke, som fordom, hela legioner med tribuner och centurioner och soldater afdelningsvis, för att genom enighet och tillgifvenhet bilda ett samhälle, utan menniskor, som icke kände hvarandra, af olika maniplar, utan ledare, utan ömsesidig tillgifvenhet, liksom voro de af en annan stam, blefvo plötsligen sammanfösta och utgjorde snarare en massa än en koloni.
  1. Ej staden i Syrien (Lattakia) utan en stad i västra Mindre Asien i närheten av Meanderfloden.
KAP. 28 Emedan pretorsvalen1, som plägade afgöras af senaten, genom ifriga röstvärfningar satt sinnena i rörelse, lugnade fursten dem genom att sätta tre öfvertaliga2 sökande till befälhafvare öfver legioner. Äfven höjde han senatens anseende genom den bestämmelsen, »att den som från domare i civila mål vädjade till senaten skulle deponera samma summa, som den hvilken hänsköt saken till regenten.» Ty förut hade det varit fritt och icke förenadt med några penninguppoffringar. Vid årets slut blef den romerska riddaren Vibius Secundus anklagad af maurerne, dömd för prejeri (utpressning) och förvist från Italien; genom sin broder Vibii Crispi3 inflytande undslapp han ett hårdare straff.

Kapitel 29-47 (år 61 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.

  1. Jfr I, 15.
  2. Pretorerna var tolv, de sökande vanligen femton.
  3. Crispus - talare, ämbetsman. Jfr Historiae 2, 10, 2; 4, 42, 6.